Claude Puel är tillbaka i Premier League efter att under gårdagskvällen ha presenterats som Leicesters nye manager. En på många sätt intressant anställning inte minst givet att det alltid kändes som om Puel hade ofärdiga affärer med Southampton innan han tämligen hastigt och lustigt fick sparken därifrån strax efter förra säsongen.
Det var en nyhet som möttes av avmätta reaktioner. Många av dem utgick från en uppfattning om Claude Puel som en restriktiv och defensivt inriktad manager, vilket ansågs vara ett stort skäl till att han fick sparken från Southampton. Andra var mer självmedvetna i sina kommentarer och påminde om hur reaktionerna såg ut när Leicester anställde Claudio Ranieri, och hur fel de visade sig vara.
Bilden av Claude Puel förändrades tämligen drastiskt under säsongen med Southampton. Det kan vara värt att påminna sig om hur han beskrevs under hösten. Då ansågs han som ännu en succéanställning av Southampton, en manager som på samma gång gav unga spelare chansen samt producerade en spännande fotboll. Motsatsen av hur hans eftermäle har målats.
Vad hände egentligen mellan då och nu?
Några saker kan konstateras utan att gräva alltför djupt. José Fonte såldes till West Ham. Virgil Van Dijk drog på sig en skada för resten av säsongen. Under våren tillkom skador på både Charlie Austin och Manolo Gabbiadini. Anfallarna blev alltså skadade samtidigt som att tappa vad som kanske var ligans då bästa mittbackspar kan ha tvingat Claude Puel till ett mer defensivt förhållningssätt.
Kanske är det inte så konstigt om spelet och målen blir därefter. Vad Claude Puel förmodligen döms rätt ensidigt efter är vad som likaväl kan beskrivas som den rena tillfälligheten att Southampton misslyckades med att göra något mål på samtliga av sina fem sista hemmamatcher förra säsongen. Den avslutningen tilläts beskriva Southamptons hela säsong. Rättvist eller orättvist?
Orättvist kan tyckas av två skäl. För det första eftersom Southamptons problem med sitt målskytte var något som var uppenbart även under Ronald Koeman, Puels företrädare i klubben, liksom det har fortsatt vara ett problem den här säsongen. För det andra eftersom Southampton möjligen gjorde för få mål förra säsongen, men sannerligen inte för att de skapade för få eller ens få chanser.
Andra saker hölls till Claude Puels nackdel, såsom att Southampton slutade åtta i ligan efter att ha slutat sexa och sjua säsongerna innan. Poängskörden sjönk framför allt, men ligan som helhet var också en annan, tillsammans med Southamptons redan nämnda problem. Till detta adderas inte minst Europa League-fiaskot i gruppspelet, där just målproduktionen fällde Southampton.
Mot detta ska då vägas att Southampton ändå faktiskt slutade åtta i Premier League, vilket knappast är en placering som kan anses vara dålig för dem. Kombinerat med att Southampton tog sig hela vägen till final i Ligacupen, efter att ha slagit ut både Arsenal och Liverpool längs vägen. Deras första cupfinal på 14 år och deras första på Wembley sedan 1979.
Mer relevant för Leicester är emellertid det positiva arbete Claude Puel gjorde bakom ridån i Southampton. Oriol Romeu, James Ward-Prowse, Nathan Redmond, Cedric Soares med flera gjorde mycket bra säsonger, vilket visar på Puels förmåga att lyfta sina spelare. Puel lyfte även upp flera unga spelare som Sam McQueen, Jack Stephens och Josh Sims.
Alldeles märkligt är det alltså inte att Leicester själva väljer att beskriva Claude Puel som en ”perfect fit”. Det är förstås något man kan förvänta sig att de säger, men Leicester har inte minst behov av en manager som förmår få ut det bästa av deras etablerade spelare på samma gång som de medvetet utvecklat och värvat fram en rätt bra grupp av yngre spelare som knackar på dörren till a-laget.
Det var ju också för dessa färdigheter och egenskaper som Claude Puel gjorde sig ett namn i Frankrike, först med Lille och sedan med Nice. Förmågan att lyfta något mindre klubbar än de allra största till något större än summan av deras delar. Det finns förmodligen ingen klubb i modern engelsk fotbollshistoria som vet mer om just detta än Leicester.
Alltså återkommer jag till början. Claude Puel är en mycket intressant anställning av Leicester. Den känns genomtänkt utifrån vad de förmodligen hoppas få ut av en manager, samtidigt som kritiken mot Claude Puel alltid kändes rätt förenklad. Ibland är det ingens direkta fel att det inte funkar mellan en klubb och en manager. Istället är det relationen, eller personkemin, som inte stämmer.
Det kan också vara så att Leicester är en klubb med mer realistiska förväntningar än Southampton, hur osannolikt nu än det kan låta. Vilket borde kunna passa Claude Puel utmärkt. Det finns hur som helst en stor potential i Leicester, vars material och organisation båda är betydligt bättre än vad resultaten så här långt in på säsongen har antytt, men de har saknat metod och struktur.
Anställningen av Claude Puel bör betyda att Leicester inte längre kommer sakna metod och struktur. Puels svåraste men allt annat än omöjliga utmaning blir att foga samman detta med lagets personlighet och stora personligheter. Lyckas Puel med den utmaningen kan Leicester bli riktigt, ruggigt bra igen. Även om det inte därför måste räcka riktigt lika långt.
Det vore knappast rimligt att begära. Men det är förmodligen Leicester bland de sista som faktiskt begär. De vet förmodligen själva bättre än de flesta vilket mirakel de faktiskt svarade för. Däremot kan säkert både Leicester och Claude Puel titta med suktande ögon på den där Ligacuptiteln som, med Leicester i femte omgången och med stolt tradition i cupen, det definitivt finns hugg på.
Claude Puel tar säkert ett andra försök på den cuptiteln när han var så förtvivlat nära redan förra säsongen. Alltså håller han säkert ett nyfiket extra getöga på lottningen av den femte omgången runt 16-rycket i eftermiddag. Live på twitter gubevars.