Det var innan The Happy Ones, The Chosen Ones och The Normal Ones. Och med Antonio Conte som en slags nystart för Chelsea är det kanske lätt att glömma bort att det faktiskt inte var deras första försök. När André Villas-Boas anställdes av Chelsea under sommaren 2011 var det uttryckligen som The Second One, en allt annat än subtil anspelning på hans många likheter med José Mourinho.
Drygt sex år senare är det lätt att glömma bort att Villas-Boas faktiskt vid den tidpunkten var en av Europas allra hetaste tränare. Han hade precis, 33 år gammal, vunnit en trippel med Porto, i form av den portugisiska ligan, cupen och Europa League. När han alltså anställdes av Chelsea var det tämligen bokstavligen i José Mourinhos fotspår han vandrade, med motsvarande förhoppningar investerade i honom.
Förhoppningar blev aldrig till verklighet. Det kan diskuteras i oändlighet hur skulden och ansvaret ska fördelas, men det skar sig stenhårt mellan André Villas-Boas och en omvittnat profilstark spelartrupp som inte förstod och än mindre uppskattade Villas-Boas taktiska idéer. Den maktkampen var Villas-Boas dömd att förlora, i synnerhet när resultaten ungefär halvvägs in på säsongen tog en sväng mot det katastrofala.
Det var förvisso ingen som direkt lastade André Villas-Boas för att ha fått sparken. Chelseas rykte om att vara ett minfält för alla managers var redan vid den här tiden vida omvittnat. Det var alltså ingen som direkt höjde på några ögonbryn när André Villas-Boas några månader senare presenterades som Tottenhams nye manager, som ersättare till Harry Redknapp och med uppdraget att ta Tottenham till Champions League.
Tottenhams framgångar och framsteg under Mauricio Pochettino har kanske tagit något av strålglansen från det lag de faktiskt hade Villas-Boas. Men det finns säkert en och annan som tittar tillbaka på ett Tottenham med Gareth Bale, Tom Huddlestone, Mousa Dembélé med flera med förtjusning. Det var här de viktigaste pusselbitarna började komma på plats för det Tottenham vi ser på med så stor beundran idag.
Tottenham under André Villas-Boas var ett riktigt bra Tottenham, men på samma sätt som dagens Tottenham kommer att betraktas innan de faktiskt vinner en titel så fick detta Tottenham lida av att bara vara nära. Villas-Boas tog Tottenham till en enda poäng från Champions League-spel, fram till förra säsongen med det högsta poängantal någon klubb tagit utan att samtidigt kvalificera sig till Champions League.
Gareth Bale såldes sommaren därefter till Real Madrid, och ett flertal nya spelare köptes in, bland dem Christian Eriksen som nu drygt tre år senare måste räknas bland Premier Leagues absolut främsta offensiva mittfältare. Men André Villas-Boas hade hand om ett lag i ombyggnad, och några stora förluster under hösten mot Man City och Liverpool gjorde läget svårt. Några veckor innan jul meddelade Tottenham och Villas-Boas sin skilsmässa.
Misslyckades André Villas-Boas med Tottenham och i Premier League? Det kunde så klart tyckas så givet att han aldrig tog dem till Champions League och att han faktiskt fick lämna klubben, liksom Chelsea dessförinnan. Ändå känns det i någon mening reduktivt till sin ytterlighet att beskriva vad som åtminstone vid den tidpunkten var Tottenhams kanske bästa lag och bästa säsonger under hela Premier League-eran som att misslyckas.
Den typen av nyanser gör sig däremot sällan välkomna i en alltmer färgblind modern fotbollsvärld. Och ingenstans betraktas en air av misslyckande riktigt lika mycket som någon form av ytterst smittsam pestilens, åtminstone för yngre och utländska tränare, som i Premier League. Befarade smittohärdar placeras omedelbart i karantän, och bättre än så går kanske inte att beskriva André Villas-Boas år därefter i först Ryssland och sedan Kina.
Det var förvisso en karantän som måste beskrivas som både lukrativ och framgångsrik. Med Zenit St Petersburg vann han både den ryska ligan och den ryska cupen samt tog sig med Zenit till slutspel i Champions League, efter att ha vunnit sin grupp. För ganska precis ett år sedan tog Villas-Boas över Shanghai SIPG, efter Sven-Göran Eriksson, som han tog till andraplats i kinesiska ligan bakom ständiga vinnarna Guangzhou Evergrande.
Det mesta talar däremot för att André Villas-Boas ska vara på väg att lämna Kina nu när deras säsong är på väg att ta slut, och det är så klart här som det börjar finnas en viss form av relevans för Premier League och för engelsk fotboll. För visst borde det ändå kunna vara nu att Villas-Boas karantän faktiskt är genomförd, att han är tvättad ren från misslyckandets avyttringar och faktiskt borde vara ett riktigt hett namn för flera engelska klubbar.
Frågan kan ju vara värd att angripa från just det hållet. Normalt sett brukar det ju vara någon klubb som sparkar sin sittande manager och då gör man en inventering över vilka managers som råkar vara lediga eller tillgängliga. Här är det alltså istället en manager som lämnar sin klubb och inventeringen gäller den här gången klubbar som råkar vara lediga eller tillgängliga. Och en sådan sökning ger oss ju åtminstone några alternativ.
Everton känns som den kanske allra mest uppenbara. Det är en klubb som aktivt söker en manager sedan Ronald Koeman nyligen fått sparken. Det är en klubb med ambitioner och André Villas-Boas vore ett managernamn som andades just ambition. Det finns också något med Everton och deras nuvarande situation som påminner väldigt mycket om just Tottenham för fem år sedan. Orealiserad potential, åratal av underprestation, slåendes ur underläge.
West Ham vore ett annat väldigt intressant alternativ. En handfallen klubbledning som under en längre tid verkar ha hållit kvar vid Slaven Bilic mest av anledningen att de inte verkar lyckas hitta någon ersättare. Här kommer alltså en fullt möjlig ersättare och mer eller mindre knackar på dörren. Precis som Everton är West Ham en klubb med höga ambitioner, åtminstone betydligt högre än deras nuvarande prestationer.
Stoke ska kanske inte glömmas bort i det här samtalet. Laget ser onekligen ut att ha stagnerat fullständigt under Mark Hughes, med ett lag som ser ut att vara fullständigt ur sina taktiska och psykologiska gängor. Redan förra säsongen varnade Stokes styrelse för att de ville se en förbättring i lagets prestationer, men på den uppmaningen har de knappast fått något gehör. Att anställa André Villas-Boas skulle ändå kännas oväntat och som lite från vänsterkanten från dem.
Givet vilken framstående roll André Villas-Boas ändå har haft i engelsk fotboll bara under de senaste fem-sex åren är det hur som helst märkligt hur han nu nästan känns bortglömd. Out of sight and out of mind. Ändå känns det som en resurs och en juvel flera engelska klubbar kunde tjäna på att ta tillvara. Han har uppenbarligen mycket att bidra med, och med några fler år på nacken är han helt säkert inte sämre rustad att hantera trycket i Premier League.
Trots allt kom ju The Special One tillbaka till Premier League efter några års karantän från Premier League. Har man väl börjat vandra i någons fotspår kan det ju vara svårt att sluta med det.