Att prata om Sheffield United inför säsongen som ett lag med möjlighet på playoff, än hellre uppflyttning, var ett känsligt ämne. De var ju precis uppflyttade från League One och det där är sådant man säger bara för att det är en klubb med ett stort namn och bara för att de råkade vara bra i den där enda matchen man såg med dem i League One förra säsongen.
Bara det att nu befinner vi oss här, i slutet av oktober, med snart en tredjedel av säsongen avklarad, och Sheffield United har överträffat även vad som måste ses som högt ställda förväntningar. De befinner sig i toppen av tabellen, gott och väl på playoff-plats, och om de skulle vinna kvällens heta derby mot Leeds på Elland Road så går de upp i åtminstone tillfällig serieledning i EFL Championship.
En teori var så klart att eftersom Sheffield United fem säsonger i rad hade misslyckats med att ta sig upp från League One tillbaka till EFL Championship så var de helt enkelt inte bättre än League One-standard. Det är en teori som inte riktigt tar hänsyn till psykologiska faktorer, och hur ett lag och en hel klubb kan lyfta när väl ett stort mentalt hinder väl har passerats.
Det faktum att Sheffield United vann League One med 100 poäng förra säsongen, med 14 poängs marginal ned till tvåan, säger oss i och för sig att Sheffield United inte var ett League One-lag vilket som helst, utan tvärtom ett riktigt bra League One-lag. Alltså borde vi kanske inte låta oss förvånas alltför mycket över att de presterar bra även i EFL Championship.
Bakom framgångarna hittar vi Chris Wilder, vars vinstprocent sedan starten av förra säsongen endast överträffas av Antonio Conte och Mauricio Pochettino, med ett imponerande facit av att ha lyckats nå uppflyttning med fyra av de fem klubbar han har varit i som manager, ofta med relativt små resurser. Dessutom en Sheffield United-supporter sedan barnsben.
Wilder har ofta fått bära karikatyren som en old school-manager. Men i hans fall handlar kanske det mer om en förmåga att skapa en bra gruppkänsla och harmoni i laget, snarare än det kanske alltför typiskt brittiska tjafset om get stuck in!-klichéer och inspiration framför kompetens. Detta ger Chris Wilder ett betydligt längre bäst före-datum än flera av sina motsvarigheter.
Alltså är det kanske inte så konstigt att Sheffield Uniteds saudiarabiske delägare Prins Abdullah precis uttalade sig att han hoppades att Wilder skulle kunna bli klubbens ”Alex Ferguson”. Ett tecken på förtroende så klart, men inte är det heller en tillfällighet att en tidigare tämligen anonym delägare plötsligt visar upp sig, med Sheffield United åtminstone med i kampen om Premier League.
En kamp i den kampen kan sägas stå just mellan old school och new school, eller det traditionellt brittiska och det modernt kontinentala. På de sex teoretiska uppflyttningsplatserna hittar vi Cardiff (Neil Warnock), Sheffield United (Chris Wilder) och Aston Villa (Steve Bruce) å ena sidan, samt Wolves (Nuno Espirito Santo), Leeds (Thomas Christiansen) och Norwich (Daniel Farke) å andra sidan.
Kvällens match mellan Leeds och Sheffield United på Elland Road är i det avseendet inte bara ett derby vilket som helst, det är dessutom en direkt match mellan nuvarande trean och fyran i EFL Championship, med en direkt bäring på uppflyttningsplatserna, och inte minst är det också en krock mellan två olika stilar, även om skillnaderna sällan är riktigt så tydliga i realiteten.
Det är dessutom en match som är väldigt viktig för Leeds och kanske inte minst för Thomas Christiansen, något han själv varit mycket noga med att påpeka. Det var en skön seger i förra ligaomgången borta mot Bristol City men dessförinnan hade Leeds tre raka förluster, vilket var en rejäl humördämpare på en annars stark säsongsinledning, och gjorde Christiansens position något utsatt.
En förlust mot Sheffield United skulle innebära att Leeds befinner sig sju poäng bakom dem i tabellen med en tredjedel av säsongen avklarad. Men kanske är det mer besvärande för Leeds att trots att de förväntar sig vara ett av seriens topplag den här säsongen så har de ännu inte vunnit någon toppmatch. Det blev istället tunga förluster mot både Cardiff och Sheffield Wednesday.
Play up or shut up för Leeds således. Kvällens hemmaderby är vad som kan kallas för en typisk momentummatch. Värd tre poäng naturligtvis men i det längre perspektivet värd mycket mer än så. Men mot ett taktiskt väldrillat, hårt jobbande Sheffield United, med kvalitetsspelare i John Fleck, David Brooks och Billy Sharp, blir det knappast någon lätt uppgift.
Det är ännu förhållandevis tidigt på säsongen. Men vad som i alla fall kan sägas vid den här tidpunkten är att möjligen var det ändå inte en så väldigt korkad idé att faktiskt prata om Sheffield United som en möjlig playoff-kandidat. Även om det nog inte var så många som faktiskt gjorde det.