Det är en av de mest tröttsamma invändningarna mot Mauricio Pochettinos meriter och metoden att ifrågasätta dem som alls existerar, detta att retoriskt ställa sig frågan om hur många titlar han egentligen har vunnit, gärna på ett sätt som får det att låta som att man nu har tänkt ut något riktigt smart. Nej, några titlar har han ännu inte vunnit, men det är ju lite lättare att lyckas med det i vissa klubbar än det är med Espanyol, Southampton och Tottenham.
Framstegen Pochettino ändå har lyckats göra med båda de engelska klubbarna gör däremot att hans stjärna med rätta står väldigt högt på himlen. Ironiskt nog är det kanske ändå just i den här matchen som Pochettino ställs mot sin allra mest tydliga kontrast i frågan om titlar. José Mourinho är för närvarande inte i närheten av lika hyllad som Pochettino men har ändå den grundmurade respekt med sig som följer av förmågan att vinna titlar.
Det senare borde kunna lugna ned José Mourinho en aning kan man tycka, men han gillar som bekant sina grudges och har ett stort ego. Kanske blir det i någon mening extra känsligt mot Mauricio Pochettino, för är det någon manager som Mourinho förmodligen med viss rätta kan misstänka att både Man Utds ledning och supportrar gärna skulle se som Mourinhos mer eller mindre omedelbara efterträdare så vore det väl just Pochettino.
Nu är det förvisso rätt svårt att göra någon konflikt med Mauricio Pochettino, inte minst eftersom han har den mycket osympatiska benägenheten att vara både ödmjuk och trevlig, men också eftersom det knappast anstår sig för en Man Utd-manager att börja hacka på Tottenham, det vore onekligen en strid som bara kan förloras. Inte ens de värsta formerna av brittisk tabloidpress har heller riktigt lyckats konstruera någon sådan konflikt.
Istället har vi en situation som till rätt stor del påminner om vad som kanske var tungviktsboxningens mest klassiska era i början av 1970-talet. George Foreman var den nyblivna världsmästaren och strax nedanför honom fajtades Joe Frazier och Mohammad Ali, nyss återkommen från flera års exil, om rätten och statusen som dennes förste utmanare. Mohammad Ali stod till sist som vinnare och gick vidare till vad som skulle bli den klassiska Rumble in the Jungle.
Det är rätt precis där Man Utd och Tottenham för närvarande befinner sig. Båda slåss för närvarande om rätten och statusen att anses som first contender till Man City, som dragit på sig favoritskapet i titelstriden. Det har tidigare under säsongen mest pratats i termer av Man Utd i det sammanhanget, förmodligen av ren lättja och underskattning av Tottenham, men från och med förra omgången såg vi förmodligen ombytta roller i detta avseende.
Båda ser ut att få slåss utan sina två kanske viktigaste spelare. Det meddelades igår att Tottenham saknar Harry Kane på grund av en hamstringskada. Sedan tidigare saknar Man Utd Paul Pogba av vad som sagts vara samma skäl. Man Utds svårigheter att klara sig utan Pogba har varit uppenbara och ärligt talat rätt onödiga. Tottenhams förmåga att klara sig utan Harry Kane kommer nu prövas på riktigt allvar för första gången den här säsongen.
Upp till bevis således för Tottenhams omhuldade flexibilitet. De saknar knappast målskyttar vid sidan av Harry Kane, men möjligen försvinner en viktig del av deras fear factor i anfallsspelet. Vilket inte minst kan visa sig dyrbart på en arena som Old Trafford och mot en motståndare som José Mourinho. Men i den utsträckning det är upp till bevis för Tottenham så är det naturligtvis dubbelt upp till bevis för Man Utd den här matchen.
En poäng på de två senaste omgångarna har resulterat i detta. Men inte bara poängen utan även spelet under båda dessa matcher har satt press på Man Utd. En stor del av kritiken har varit rätt absurd, men en god poäng som ändå gjordes var att ett alltför passivt förhållningssätt rent taktiskt kan ha negativa konsekvenser på ett lags psykologi och momentum. Framför allt måste detta vara matcher Man Utd inte bara ska kunna vinna utan också kunna dominera.
En vinst mot Tottenham skulle alltså smaka mycket gott för Man Utd och för José Mourinho. Det är nämligen inte minst Tottenham som Man Utd och Mourinho har kontrasterats den senaste veckan, med Tottenhams överkörning av Liverpool på Wembley taget som bevis för det befängda med Mourinhos matchplan på Anfield. Förvisso två helt och hållet olika matcher på alla sätt, men perception betyder ofta mer än verklighet.
Även för Tottenham är det något av en sticky wicket. Humöret sjönk en aning under veckan i och med Tottenhams kollaps mot West Ham i Ligacupen. Förlust där följt av förlust idag och vad som annars bara kan ses som en olycklig blipp riskerar bli en formsvacka med den enorma men allt annat än vinstgaranterade matchen mot Real Madrid väntandes till veckan. Toby Alderweireld var nog klok att försöka göra matchen mot West Ham till en väckarklocka för dem.
Både Man Utd och Tottenham måste inte minst visa i den här matchen vad som alltid är en viktig egenskap för alla realistiska titelutmanare, att kunna reagera och svara upp positivt på motgång. Den som står som vinnare när slutsignalen går kommer också vara den som går vidare i ligaspelet med den tydligaste känslan av att vara just first contender i titelstriden. Precis som mellan Joe Frazier och Mohammad Ali kan vi förvänta oss en tät kamp.
Kanske till och med en thrilla’.