A country for old men

Bara inom loppet av några veckor sedan detta uttalande har West Ham anställt David Moyes, West Brom har anställt Alan Pardew, och Everton alltså anställt Sam Allardyce. Tidigare under säsongen har Crystal Palace redan anställt Roy Hodgson. Det är så klart många som påpekat att vad som framför allt står i vägen för unga engelska tränare är det gamla gardet av brittiska managers.

Naturligtvis i den utsträckning som någon alls kan sägas stå i vägen för någon annan. Tränarjobben existerar trots allt på en fri arbetsmarknad, och det är knappast någon som har någon slags rättighet eller förtur till dem. Att kvotera in unga tränare på jobben vore kanske inte tillrådligt. Däremot kan så klart hävdas att vad som borde ske i praktiken är att sluta kvotera in det gamla gardet.

På samma gång är det förståeligt att så sker. Pengarna och prestigen att hålla sig kvar i Premier League är enorm för en engelsk fotbollsklubb, samtidigt som risken är påtaglig att faktiskt åka ur även för stora klubbar. Den klubb eller den beslutsfattare existerar inte som i det läget inte skulle riskminimera och gå på det alternativ de åtminstone redan känner till.

Jo, kanske Aston Villa, men visade sig ju snarare bli ett avskräckande exempel hellre än ett gott föredöme. Alltså fortsätter sådana som Sam Allardyce, Tony Pulis, Alan Pardew, David Moyes och Roy Hodgson att få jobb. Inte med någon nödvändighet för att de är bäst lämpade, utan för att de redan är kända på och av marknaden. Eftersom de medför lägst osäkerhet och upplevd risk.

Det måste inte betyda att de därför är dåliga eller fel val. Det går så klart att känna redan nu angående West Hams anställning av David Moyes, givet inte minst gårdagens insats mot Everton, att det nog vore lite förvånande om West Ham avslutar säsongen med Moyes som manager. Men vad ska vi tycka om anställningar som blev klara under onsdagen – Alan Pardew och Sam Allardyce?

Alan Pardew till West Brom?

Alan Pardew brukar vara bra på att se till att sina klubbar får en åtminstone inledande energikick. Okej fine, är det något West Brom onekligen behöver är det en inledande energikick. Vad som händer därefter är kanske inte West Broms omedelbara problemställning, utan något som rimligtvis tas tag i när det väl blir aktuellt.

När West Brom lät meddela att de skilde sig från Tony Pulis var en omedelbar känsla att spelartruppen var av ett sådant slag att den inte skulle må bra av några enorma avvikelser från Tony Pulis sätt att spela fotboll. Med andra ord, det var kanske inte en så bra idé för West Brom att upprepa Crystal Palaces misstag att ersätta Alan Pardew med Frank De Boer med oförändrad spelartrupp.

I det avseendet måste Alan Pardew ändå sägas vara en hyfsat vettig anställning för West Brom. Pardew utgår så klart även han i grund och botten från en välråddad defensiv men är i grunden klart mycket mer äventyrlig i sin spelidé än vad Tony Pulis någonsin gett uttryck för, utan att för den sakens skull vara ett totalt brott med dennes värderingar.

Det finns en potential i West Broms spelartrupp som Alan Pardew har alla möjligheter att kunna förlösa. Det kan också visa sig fullt tillräckligt för att få med West Broms supportrar på resan igen. Vis av erfarenheten ska vi kanske inte vänta oss att Alan Pardew ska kunna uträtta några underverk med West Brom, eller att hans bäst före-datum når fram till kontraktets slutdatum.

Men kan West Brom uppnå med Alan Pardew vad de faktiskt ville uppnå med ett managerbyte? Ja, det måste man ändå säga att de kan.

Sam Allardyce till Everton?

Det tog 38 dagar för Everton att hitta en ersättare till Ronald Koeman. Det är en hiskeligt lång tid i dessa sammanhang. Något som definitivt har försatt Evertons säsong i värre dager och som naturligtvis är en direkt konsekvens av att Evertons klubbledning inte alls har kunnat finna någon gemensam ståndpunkt gällande vem de faktiskt ska anställa.

Det är framför allt chefsscouten Steve Walsh som har lobbat aktivt för Sam Allardyce, troligtvis med Bill Kenwrights stöd sedan David Unsworth alltmer glidit in i skuggorna som alternativ. Huvudägaren Farhad Moshiri har däremot varit motsträvig och sökt flera andra namn. Marco Silva inte minst bland dem, men så sent som i förrgår approcherades Paulo Fonseca i Shakhtar Donetsk.

Problemet för Farhad Moshiri var naturligtvis att inga av hans föredragna kandidater visade sig vara möjlig att lösa så här mitt under säsongen. Alltså blev han till sist tvingad till kompromiss, särskilt som Evertons resultat så drastiskt tog en sväng åt det värre, med 1-5 mot Atalanta uppföljt av 1-4 mot Southampton i helgen. Tiden rann iväg till Walshs och Allardyces fördel.

Men det säger självfallet något om Sam Allardyces långsiktiga ställning i klubben att han så tydligt är kompromissalternativet. Han har fått ett kortsiktigt uppdrag att styra upp Everton under säsongen, definitivt att hålla dem kvar i Premier League, men vi kan vara mer eller mindre övertygade om att Everton till sommaren kommer att leta eller redan ha funnit en ersättare.

Är detta en förutsättning som kan få Evertonsupportrarna att ändå ta till sig den här anställningen? Kanske. Rory Smith diskuterar i en längre twittertråd hur det alltmer blivit varje managers jobb att sälja en idé, en vision, en identitet med sin klubb. Något som så klart gör det svårt för supportrar till klubbar av viss storlek och ambition att jämka ihop sin självbild med en manager som Allardyce.

Men som en övergångslösning visst. Och eftersom det också bara det är så det går att uppfatta Evertons anställning av Sam Allardyce blir svaret rimligtvis även här att de faktiskt kan uppnå åtminstone till hälften av vad de ville med sitt managerbyte. Sam Allardyce kan hålla Everton kvar i Premier League och ge laget ny energi och nytt självförtroende.

Andra halvan förutsätter däremot att Everton lyckas bättre till sommaren med vad de misslyckats med den senaste månaden. Om det sedan blir Marco Silva, Paulo Fonseca, en rallyåkande Andre Villas-Boas eller annan liknande manager återstår att se. Evertons projekt förutsätter hur som helst att de knyter till sig ett mer dynamiskt tränarnamn.

Medelåldern på engelska tränare i Premier League är 61,1 år. Då är ändå Eddie Howe 40 år och Sean Dyche 46 år. Premier League har framför allt runt mitten och botten av tabellen blivit ett land för gamla män. Vilket inte känns som något styrkebesked.

(1) Everton. Sam Allardyce pysandes på läktaren tillsammans med Farhad Moshiri efter att till sist ha kommit överens om ett anställningskontrakt. Blytung match mot West Ham i bottenstriden. Då plötsligt lossnar fördämningarna för Everton som drar på med en 4-0-seger med ett hattrick av Wayne Rooney inklusive ett riktigt konststycke till fotbollsmål, inför lätt euforiska läktare, lagledning och synbart lättade spelare. Everton har sett helt förstoppade ut under en längre tid, var detta lavemanget?

(2) Stoke. Vad hände egentligen med den stora utrensningen i Stoke inför säsongen och utvädringen av det gamla? Vad hände med Jese Rodriguez som ju inledde säsongen så starkt. På något sätt har Stoke gått och blivit Premier Leagues kanske mest anonyma och intetsägande klubb under Mark Hughes, och det är tråkigt givet den karaktär den här klubben faktiskt hade under sina första fem-sex år i Premier League. Det fanns stora frågetecken kring Hughes förmåga att utveckla Stoke redan förra säsongen, och dessa frågetecken måste vara desto större nu.

(3) Tottenham. Tungtung period för närvarande för Tottenham som förlorar sin tredje raka bortamatch i ligan mot Leicester, förvisso med ett mycket tufft motstånd på dessa tre matcher. Mycket känns som en fråga om självförtroende för Tottenham som kommer till mängder med chanser mot Leicester utan att lyckas sätta dem, även om samma frågor då så klart måste ställas till dem som till andra lag som lidit av missade målchanser huruvida det verkligen bara är tillfälligheter att dessa chanser missas. Christian Eriksen börjar dessutom se mer än lovligt sliten ut, inte minst i sina defensiva uppgifter, har spelat mycket.

OMGÅNGENS VINNARE: Everton, Leicester eller Burnley?

Superklubbarna fortsätter vinna så klart, även fast åtminstone vissa av dem spelar rätt dåligt stundtals, och det är så klart imponerande på sitt sätt, men givet att nästan alla av dem vinner är det sällan någon av dem faktiskt vinner så att säga. Annat går att säga om Everton som vinner sexpoängaren mot West Ham, Leicester som till sist vinner en riktigt bra match mot en storklubb, eller Burnley som med segern mot Bournemouth gick upp sjätteplatsen i tabellen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: West Ham

Misär. Försvarsspelet. Joe Hart. Anfallsspelet. Men framför allt en spelartrupp som verkar helt ointresserad. Men samtidigt svårt att se vad med anställningen av David Moyes som skulle kunna intressera dem.

OMGÅNGENS SPELARE: Ashley Young, Man Utd

Hemma på Vicarage Road igen var det inga tvivel om att Ashley Young skulle fira sina mål. Varför det liksom? Det är ändå en spännande renässans Young ser ut att vara på väg att få i Man Utd-tröjan och det är väl inte mer än en trots allt rätt undervärderad spelare förtjänar. Båda målen är godbitar, med frisparken som riktig delikatess, även om någon får ta ett kvartssamtal med Gomes.

OMGÅNGENS SPELARE 2: Mohamed Salah, Liverpool

Den där spelaren som tydligen är riktigt dålig på att sätta sina lägen fortsätter att bara ösa in mål för Liverpool, och den här dagen stod han för två helt avgörande mål och därmed troligtvis för två viktiga poäng. Knappast för första gången den här säsongen och det går nästan att ta på vilket självförtroende Salah spelar med och hur han har växt under sina första månader i Liverpools tröja.

OMGÅNGENS MÅL: Jamie Vardy, 1-0 Tottenham (h)

Den perfekt avvägda passningen, timingen i löpningen och det oväntade, tekniska och geniala avslutet kombinerar till att göra detta till ett riktigt fint ledningsmål för Leicester. Jamie Vardy, och Leicester som helhet, börjar hitta tillbaka till en form som står att känna igen dem i. Då blir den här typen av mål mer naturliga.

OMGÅNGENS ?

Mesut Özil strålande hemma mot Tottenham i förrförra omgången. Därefter sjuk lagom till bortamatchen mot Burnley. Tydligen frisk igen några dagar senare och strålande under en magisk kvart hemma mot Huddersfield ikväll. Man undrar vad det var för sjukdom. Resfeber?

OMGÅNGENS !

Wayne Rooney har varit lite ut och in ur Evertons startelva under de senaste veckorna men var tillbaka ikväll och verkar ha reagerat positivt på nyheterna om Sam Allardyces ankomst. Var lite överallt på planen under stora delar av matchen, vilket kanske inte är odelat positivt, och levererade två mål i första halvlek som vann matchen åt Everton, och kompletterade detta i andra halvlek till ett hattrick. Tre viktiga poäng för Everton, ett bra avslut för David Unsworth och en bra början för Allardyce.

OMGÅNGENS WTF?

Vet inte riktigt vad som är mest anmärkningsvärt – att det skulle krävas en Vidictackling av Lindelöf för att få folk att börja uppskatta honom, eller för att han själv skulle hitta självförtroendet. Welcome to England, hur som helst, där vi jublar åt brutala tacklingar och hörnsparkar om vartannat. Eller hur det nu brukar låta bland pastaälskarna.

OMGÅNGENS LOL!

När David Moyes gjorde sin allra sista match som Evertons manager på Goodison Park så sjöng de tillresta West Ham-fansen ”where’s your Moyesey gone?”. Evertonfansen sjöng då tillbaka med sårad stolthet att ”You’ve got Sam Allardyce!”

OMGÅNGENS BTW…

61 år och 35 dagar – snittåldern på engelska tränare i Premier League.

”Oh Ah, Eric Cantona!” rullar runt på Amex Stadium mellan Brighton och Crystal Palace. Luck has got nothing to do with it.

Man City, Chelsea och Arsenal – West Hams tre kommande motståndare.

Raheem Sterling, eller det viktiga med förmågan att inte bara göra mål, som många har, utan förmågan att göra viktiga mål, som få har.

Det allmänna intrycket, enskilda observationer kommer gå att hitta om precis allt här i världen, är tvärtom att Pep Guardiola kom till England med ett grundmurat rykte och mycket stor respekt i ryggen, betydligt så mer än vad som egentligen varit fallet för någon ny utländsk tränare i Premier League. Där fanns några rätt rimliga frågetecken från vissa håll, ändock bara frågetecken, ej utropstecken.

Kanske var det kritiken som förra säsongen riktades mot Pep Guardiolas Man City-bygge som fick pepologerna att känna samma revanschlust som om någon hade sagt något nedsättande om deras förmodligen påhittade flickvänner. Men på samma sätt som det riktades kritik mot Arsenal, Liverpool, Man Utd med mera förra säsongen så var kritik mot Man City förra säsongen motiverad.

Den här säsongen är det däremot betydligt svårare att hitta sakliga motiv för kritik av Pep Guardiolas Man City-bygge. Och det är naturligtvis vad som borde ha varit pepologernas försvar. Inte att kritiken förra säsongen på något sätt var omotiverad eller nesligt motiverad, utan att det hela tiden var tänkt att faktiskt komma att bli betydligt bättre.

Den här säsongen finns det så här långt i stort sett bara skäl att rikta beröm till Man City och Pep Guardiola. De har hittills inte förlorat en enda match, endast tappat två poäng i ligaspelet, ironiskt nog mot Everton, och tidigt öppnat upp ett åttapoängsförsprång i tabellen. Mycket lite, och det är generöst uttryckt, talar för något annat än att Man City den här säsongen vinner ligan.

Men det finns inte endast skäl att berömma Man City, utan även flera skäl att uppskatta dem. Det skulle kunna sägas skäl att tycka om dem, men jag antar att det åtminstone delvis beror på hur man är lagd som supporter. Det betyder så klart samma sak i slutänden, men detta är hur som helst skälen även för neutrala eller andra supportrar att uppskatta vad Man City och Pep Guardiola just nu gör:

Driver på ligans utveckling genom att höja konkurrensnivå och kvalitet

Man City är inte först med saken. Man Utd, Arsenal och Chelsea har i tur och ordning och i omgångar fyllt samma funktion för Premier League som helhet, att metaforiskt så att säga höja ribban och därmed konkurrensnivån, vad som krävs för att vinna. Kvalitetsnivån både i ligan som helhet och på enskilda klubbar i den höjs som en direkt funktion av ökad konkurrens.

Det finns olika skolor att se på den här saken. Det ligger kanske för vissa att hoppas på att konkurrenterna ska vara svagare så att det därmed blir lättare att själv vinna. Ett annat sätt att se på saken, mitt sätt att se på saken, är att varje seger blir desto sötare ju fler och ju bättre konkurrenterna faktiskt är. På lång sikt inser jag alltså också att det gör mitt eget lag bättre.

Flödande offensiv utan att defensiven därmed blir någon eftertanke

När det pratas Pep Guardiola och Man City så pratas det i stort sett enbart om lagets sprudlande offensiv. Inget märkligt med detta, Man City har gjort klart flest mål av alla lag i ligan, skapar mängder med chanser, och visar upp ett flöde, en fart och en fantasi i sitt anfallsspel som måste vara en förebild för lagets alla konkurrenter. Instruktion och improvisation i perfekt samspel.

Det finns däremot inget stort lag i modern fotbollshistoria som har varit bra på att antingen anfalla eller försvara sig, utan alla stora lag har varit bra både på att anfalla och försvara sig. Detta har inte blivit mindre tydligt med tiden. Vad som alltså är värt att uppskatta med Man City och Pep Guardiola är deras konkreta arbete att kombinera bra anfallsspel med effektiv defensiv.

Detta förtjänar att nämnas särskilt eftersom just defensiven var ett område som Man City och Pep Guardiola fick välförtjänt kritik för förra säsongen. Till skillnad från andra klubbar och tränare är det emellertid en brist och ett problem som Man City aktivt försökt och i alla fall till stor del även lyckats med att åtgärda, hellre än att gömma sina brister bakom floskler som att ”vi är ett offensivt lag”.

Man City spenderade stora summor pengar under sommaren, men det är värt att hålla i åtanke att den största delen av dessa pengar investerades i defensiven, och det var framför allt försvarsinriktade spelare som köptes in. Delvis så klart en effekt av behov och befintlig spelartrupp, men delvis även en signal vad som faktiskt var ett prioriterat område för förbättring.

System och spelare i harmoni, gör spelare bättre!

Att Man City spenderar stora summor pengar är ofrånkomligt och naturligtvis något de alltid kommer påminnas om. Det är de förvisso inte ensamma om, definitivt inte i England. Detta utesluter däremot inte att en sak som är särskilt beundransvärd med Pep Guardiolas metoder är hur han så konsekvent lägger fokus vid och faktiskt lyckas göra sina spelare bättre.

Kevin De Bruyne var naturligtvis en oerhört lovande spelare redan när han kom till Man City för två och ett halvt år sedan, men det är under Pep Guardiola han verkligen har växt fram som en av världens absolut bästa spelare. Raheem Sterling och Leroy Sané har gjort synliga jättekliv framåt. Fabien Delph har plötsligt fått nytt liv som vänsterback. John Stones har tagit stora kliv framåt.

Ingen av dem värvades i somras. Bland storklubbarna är det förmodligen bara hos Mauricio Pochettino vi har sett en motsvarande systematisk höjning av sina spelares nivåer år från år. Vad som imponerar med Man City är hur det har bildats en symbios mellan system och spelare, där systemet ger spelarna utrymme att växa, och spelarna i sin tur förhöjer systemet.

Försöker skapa något eget, inte efterapa något gammalt

Det har gjorts både en och annan poäng om hur Man City har försökt kopiera Barcelonas framgångsmodell. Och det är kanske lätt att dra dessa paralleller i och med Man Citys anställningar både i sin klubbledning och lagledning, och hur de har försökt bygga upp sin ungdomsakademi. Många tänkte nog att detta även skulle komma att speglas även i spelartruppen och laget på planen.

Om Man City bara hade försökt göra en cover på Barcelona hade det blivit betydligt mycket besvärligt att uppskatta dem. Därför var det alltid med stor skepsis i alla fall jag såg på ryktena eller den påstådda viljan att värva Leo Messi, och med viss förnöjsamhet jag i veckan såg detta punkteras. Det kändes helt enkelt som helt fel väg att gå.

Inte för att Leo Messi inte hade varit en enorm prestigevärvning, och inte för att Leo Messi inte hade platsat i Man City. Men för att Man City redan håller på att bygga upp något helt eget, inte en kopia, baserat kring en kader av unga och extremt lovande spelare, som redan nu är alldeles tillräckligt bra på egen hand utan att behöva det störningsmoment som Leo Messi ofrånkomligen hade varit.

Behärskar inte bara finess utan även fulspelet

Det sista skälet kanske inte roar alla, men det roar definitivt mig inte minst då på grund av denna bild som finns av Pep Guardiola som någon form av fotbollens Moder Teresa. Dessutom eftersom jag alltså nu är en sådan här person som råkar uppskatta även den lite smutsigare eller fulare sidan av fotbollen, det vill säga det där som jag en gång valde att kalla för att spela spelet.

Att Man City spelar den bästa fotbollen i ligan för närvarande känns som en allmän och vida spridd uppfattning. Vad de däremot också är bäst på, särskilt då av storklubbarna, är fotbollens mer cyniska sida. De ligger i själva verket i topp av storklubbarna, och bara tre-fyra klubbar ligger före dem totalt, när det gäller att dra på sig gula kort, och det är i hög utsträckning högst medvetna sådana.

Man City har nämligen satt i system som en medveten defensiv taktik att störa eller bryta motståndares försök att starta egna anfall genom att begå fouls, helst så högt upp i banan som möjligt. Något Pep Guardiola till och med själv har valt att alludera till. Antalet sådana fouls syns så klart inte enbart i antalet gula kort, eftersom det ofta är förseelser som går obestraffade förbi. Mörkertalet är alltså stort.

Denna defensiva taktik tillsammans med ett högt eget bollinnehav kombinerar till att minimera utsattheten för den egna backlinjen. Så här långt en viktig skillnad rent defensivt jämfört med förra säsongen. Huruvida det är beständigt, eller i vilken utsträckning det faktiskt kommer tillåtas återstår att se, men det har så här långt i alla fall varit rasande effektivt.

Detta kanske förfärar fotbollens moraltanter, som ibland verkar tro att fysisk kontakt inom fotbollen är förbjuden, eller att gula kort är en synd värdig guds heliga vrede. Vad som däremot får mig att uppskatta saken är att det visar på fotbollens växling mellan ljus och mörker, och att fotboll faktiskt också är den kampsport som alla garanterat skulle sakna om det inslaget helt försvann.

Och visst är det något som faktiskt ger Man City och Pep Guardiola lite nyans och karaktär.

Att Brighton och Crystal Palace har en hätsk rivalitet är förvisso något jag varit passivt medveten om under en längre tid, men det var ändå något jag behövde påminnas om inför kvällens match. Dominic Fifield på Guardian gör ett utmärkt jobb med att beskriva stämningsläget inför kvällens match på Amex, och det högst påtagliga hatet mellan de båda klubbarna.

https://www.theguardian.com/football/2017/nov/27/brighton-crystal-palace-match-preview

”We’re coming for you!” var en sång som rullade runt läktarna på Amex Stadium mot slutet av förra säsongen när det stod klart att Brighton var på väg att göra sin länge efterlängtade återkomst till Premier League. För en utomstående var det kanske inte alldeles självklart vad detta syftade på, men det var alltså Crystal Palace som var i Brightonsupportrarnas tankar i den stunden.

Vissa rivaliteter och stormatcher känns rätt uppenbara. Där finns de kulturella hatmatcherna, stadsderbyn och andra matcher av liknande karaktär. Sedan finns de strukturella rivalmatcherna där klubbar möts som är direkta konkurrenter med varandra i ligan. Dessutom hittar vi regionala prestigematcher lite här och där, där någon mindre klubb möter en av giganterna från regionen.

En fjärde typ av engelska stormatcher är de klubbspecifika grudgematcherna, matcher där det sällan finns någon som helst uppenbar koppling mellan de båda klubbarna, vare sig kulturellt, historiskt eller tabellmässigt. Det är helt enkelt bara två klubbar som av väldigt diffusa skäl helt enkelt inte gillar varandra, och som av minst lika diffusa skäl någon gång i tiden började att inte gilla varandra.

Brighton mot Crystal Palace faller klart och tydligt in i denna fjärde typ. Det verkar som om det hela började under 1970-talets andra halva när båda klubbarna var på marsch uppåt i det engelska seriesystemet, närmast i tandem med varandra, under Alan Mullery i Brighton och Terry Venables i Crystal Palace, och de båda drabbade samman mer än en gång längs vägen.

I synnerhet ett möte i FA-cupens första omgång 1976 lade grunden för mycket bitterhet. Matchen tarvade fyra omspel, sedan två tidigare omspel ställts in på grund av dåligt väder. Brighton vinner till sist den femte matchen med 1-0, men där det kanske fortfarande pyser av ilska i Brighton över domarinsatsen, där en kvittering dömdes bort och en straff tvingades slås om för att därefter missas.

1985 avslutas Brightons yttermittfältare Gerry Ryans karriär i förtid av en helt hemsk tackling av Crystal Palaces Henry Hughton. Ryans ben bröts på tre olika ställen och han tvingades gå med gips i ett och ett halvt år efteråt. Manager för Brighton lite drygt 30 år senare är alltså Chris Hughton, bror till den olycksalige Henry. Världen är liten och fungerar på mysteriösa sätt.

Något mer underhållande är annars playoff-drabbningen i semifinalen av EFL Championship 2012-13. När Crystal Palace kommer till Brighton och Amex Stadium inför returmötet möts de av ett omklädningsrum i vilket någon anställd i Brighton har smetat avföring över hela golvet i en av toaletterna. Gus Poyet, manager i Brighton, fejkade upprördhet men hittade aldrig den skyldige.

Historien erbjuder fler sådana exempel på incidenter mellan dessa båda klubbar, annars är kanske något som hållit lågan vid liv under dessa år att Brighton och Crystal Palace faktiskt mötts förhållandevis få gånger under dessa år. På 28 år har klubbarna faktiskt bara mötts tio gånger. Tio matcher under vilka Crystal Palace betydligt oftare än inte har dragit det längsta strået.

Något som onekligen borde elda på Brightonsupportrarna, för att inte tala om spelarna den här kvällen. För första gången på många kan Brighton även känna att de faktiskt har något slags övertag på Crystal Palace. De är nykomlingar i Premier League men har imponerat stort och håller till i mitten. Crystal Palace å sin sida ligger sist efter den sämsta Premier League-inledningen någonsin.

En något speciell match måste det så klart även vara för Glenn Murray, Brightons anfallaress. Murray spelade tre säsonger för Brighton mellan 2008 och 2011 innan han gjorde den förbjudna flytten till Crystal Palace där han tillbringade säsongerna mellan 2011 och 2015. Tillbaka i Brighton, först på lån och den här säsongen permanent, är han fortfarande inte helt förlåten av Brightons fans.

Förlåtelse kan komma i många former brukar det sägas. Men det stämmer nog inte den här kvällen. Förlåtelse för avfällingen Glenn Murray kan mycket väl komma men har i så fall bara en endaste form – ett vinstmål mot Crystal Palace.

Det finns betydligt större saker som QPR har att ta itu med. Bara för någon dryg månad sedan meddelade exempelvis en juridisk panel att deras case mot Football Leagues financial fair play-regler inte visade att dessa regler på något sätt var olagliga, och slog alltså fast att QPR hade att betala den närmast enorma bötessumman om £40m för sina förseelser.

QPR meddelade tämligen snabbt att de hade för avsikt att överklaga beslutet till den enda kvarvarande instansen, nämligen CAS (Court of Arbitration for Sport), som alltså får sista ordet. Det kan även hända att QPR med intresse bevakar vad som faktiskt sker med den den mer allmänna rättsliga prövningen av financial fair play som koncept och om det är förenligt med EU:s konkurrensrätt.

Om QPR inte lyckas få straffet upphävt och alltså tvingas betala £40m i böter är det naturligtvis ett hårt slag för en klubb som redan har ägnat de senaste fem åren åt att dra åt svångremmen om sin ekonomi. De fantasilöner som QPR betalade förut, som var själva anledningen att de hamnade i kläm med financial fair play-reglerna, är ett minne blott.

Det kan tyckas något ironiskt och poetiskt rättvist att en klubb som medvetet, åtminstone med konsekvenserna klara för sig, drar på sig kostnader som överstiger financial fair play-reglernas utrymme enbart i syfte att flyttas upp till en högre division, i slutänden istället blir i praktiken nedflyttade en division på grund av detta regelbrott. League One är alls ingen omöjlighet för QPR.

Det är kanske inte minst med den vetskapen i bakhuvudet som QPR känner viss oro över den svit av tre raka förluster i ligaspelet med vilken de går in till kvällens match. Förluster mot Nottingham Forest, Aston Villa och Derby County har inneburit åtta insläppta mål och endast ett gjort. En fjärde raka förlust mot just Brentford vore onekligen ett slag under bältet för QPR.

Hittills har ändå QPR och Ian Holloway haft en förhållandevis bra säsong. De befinner sig mer eller mindre jämsides med Brentford i tabellen, strax under tabellens absoluta mittpunkt. Vad QPR under säsongen framför allt har lyckats vara är riktiga spoilers för topplagen. Bara under senare tid har de segrar i bagaget mot både Sheffield United och Wolves.

Ändå är inte avståndet ned till nedflyttningsstrecket så stort att det så här med över hälften av säsongen kvar är möjligt för QPR att känna något större lugn för den sakens skull. Birmingham visade inte minst förra säsongen hur det var möjligt att sjunka som en sten i den tabellen även från högre höjd än så. Och det är ofrånkomligen vad som även händer med QPR om resultaten ihärdar.

Vad är då känslan för en klubb som QPR när de ska gå in i ett derby mot Brentford, en klubb som de själva helt säkert anser sig som större än och därför så klart vill ligga före. Ändå är det alltså Brentford som ligger före QPR i tabellen den här säsongen, som har presterat bättre i EFL Championship de senaste säsongerna, och som mosade QPR i ett cupderby tidigare under säsongen.

Är derbyt då verkligen en möjlighet till eskapism för QPR och dess anhängare, möjligheten att bara koncentrera sig på ett lokalt derby? Eller är det istället en match som sätter precis allt på sin spets, som tvärtom framhäver QPR:s många olika problem i desto tydligare kontrast och relief? Risken att förlora mot sin närmaste rival, sin upplevda lillebror, som gör allt rätt vad man själva gjort fel.

En vinst vore balsam för själen. En förlust däremot salt i såren. Det är kanske bara på så sätt det går att beskriva QPR:s hemmaderby mot Brentford ikväll, och om någon av er befinner sig i London för närvarande hoppas jag ni har haft möjlighet att ta er till Loftus Road, onekligen en av dessa klassiska engelska fotbollsarenor dit många vallfärdat genom åren.

QPR brottas med försvarsproblem, och då kanske i synnerhet i backlinjen. Detta har delvis tvingat Ian Holloway att experimentera med spelare på för dem ovana positioner. Delvis är det nog också så att det verkar något ligga i Holloways kynne att vilja göra det. Det har oavsett anledning däremot inte varit något som riktigt fungerat särskilt bra för QPR under säsongen.

Jack Robinson är en vänsterback som vikarierat som mittback, Ryan Manning en mittfältare som därmed har fått spela vänsterback, Pawel Wszolek en högerytter som istället fått spela högerback, Yeni Ngbakoto en offensiv mittfältare som fått framför allt defensiva uppgifter på mittfältet, och David Wheeler som prövats som ensam anfallare utan att riktigt behärska den uppgiften.

Mest problematiskt är kanske att QPR för närvarande närmast helt och hållet saknar ordinarie mittbackar. Detta har fått Ian Holloway att mer eller mindre mana på spelare i sjukstugan att mirakulöst nog friskna till, på allra bästa José Mourinho-manér med andra ord, eller halvt hota och halvt lova att kalla upp ett gäng ungdomar till backlinjen.

Ian Holloways många olika taktiska formationer är delvis en respons på skador men också ett tecken på att han inte riktigt lyckats hitta en uppställning han verkligen tror på. Självförtroendet är inte heller på topp i laget, kanske som en konsekvens av just taktiska bryderier och spelare i ovana positioner, vilket syns när laget hamnar i underläge. Truppens tunnhet en effekt av liten budget.

Vad QPR behöver i det läget är knappast böter om ytterligare £40m, vilket känns som en närmast ohemul summa. Vad QPR behöver i det här läget är definitivt inte ännu en förlust mot Brentford.

(1) West Ham. Det var kanske inte svaret på alla frågor som omgärdade West Ham, men det var i vilket fall som helst ett klart fall framåt, och det kanske får anses som bra nog det, i alla fall för stunden. Det började inte bra för West Ham hemma mot Leicester med ett tidigt underläge, men väl därifrån kunde vi åtminstone se ett lag som arbetade hårt, som kämpade, och som bevarade en åtminstone dräglig defensiv organisation. Det räddade en poäng åt West Ham i en match de förmodligen hade förlorat för några veckor sedan.

(2) Chelsea. Det finns två sätt att se på Chelseas match på Anfield. Dels som en faktiskt väl genomförd match i vilken de höll Liverpool borta från farligheter samtidigt som de med en tydlig anfallsidé skapade ett flertal bra chanser att vinna matchen. Dels som något av en bortkastad chans sedan Antonio Conte valt att spela med ett tremannamittfält bestående av N’golo Kanté, Tiemoué Bakayoko och Danny Drinkwater. Skillnaden blev så markant när sedan Cesc Fabregas byttes in att det var oundvikligt att undra vad Chelsea gick miste om dessförinnan.

(3) Brighton. Storyn efter matchen var så klart mer hur Man Utds anfallsspel var fortsatt icke-övertygande, vilket naturligtvis också stämmer. Men det kan också vara värt att konstatera att Brighton gjorde en riktigt bra match i termer av organiserat försvarsspel, och det var inte svårt alls att se varför nykomlingen har övertygat så här långt och befinner sig i mitten av tabellen. I slutänden förlorar Brighton på ett oturligt självmål, och den enda invändningen man kan ha mot Lewis Dunk är just denna att han har en överdriven benägenhet att vilja slänga sig och blockera bollen. Vad jag ifrågasätter är inte viljan utan behovet, vilket leder till att han ibland säljer sig och blir lurad, eller detta händer.

OMGÅNGENS VINNARE: Southampton

Det var på flera sätt en match som kunde skicka Southampton ned mot en nedflyttningsstrid eller upp till tabellens övre halva. Southampton hade hittills bara lyckats göra fler än ett mål i en och samma match två gånger den här säsongen. 4-1-vinsten mot Everton var med andra ord fin på alla tänkbara sätt och lyfter en vikt från Southamptons axlar. En riktigt bra match av Southampton.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Everton

Veckans 1-5-förlust mot Atalanta följdes upp av en desto mer svidande 1-4-förlust mot Southampton. Everton var långa stunder bedrövliga under Ronald Koeman men har till och med blivit sämre under David Unsworth, vilket knappast kan ses som hans fel men definitivt talar mot att han skulle vara ens lämplig som ställföreträdare. Helt fel streckstrid väntar för Everton.

OMGÅNGENS SPELARE: Eden Hazard, Chelsea

Gjorde mer eller mindre allt på planen mot Liverpool utom kanske då mål. En ständig fara mot Liverpool även från positioner på planen där det inte såg ut att finnas någon fara alls. En närmast ovärderlig spelare att ha i laget när taktiken i övrigt så tydligt går ut på att täta till defensivt, vilket samtidigt är svåra förutsättningar för Hazard att spela under. På sina bästa dagar den spelare som kommer närmast att utmana Kevin De Bruyne om statusen som ligans bästa spelare.

OMGÅNGENS MÅL: Willian, 1-1 Liverpool (b)

Ren slumptur eller helt avsiktligt? Den omedelbara reaktionen från många håll var det första men åtminstone jag brottades med känslan att det faktiskt mer kunde vara det andra, i alla fall att sanningen befann sig någonstans där emellan. Att Willian vill få bollen åtminstone i ungefär det område där bollen faktiskt går känns i vilket fall som helst givet. Simon Mignolets svaga fotarbete gjorde resten. I vilket fall som helst var det snyggt.

OMGÅNGENS ?

Med Tony Pulis sparkad efter några riktigt svaga insatser i ligaspelet var det inte många som gav West Brom någon större chans borta mot Tottenham, som ändå slutade oavgjort. Gary Megson var inte blyg efter matchen med att han ville tillbaka till tränarjobben, men frågan är om detta var en match som gav honom jobbet eller om West Brom försöker hitta någon annan, exempelvis Alan Pardew?!

OMGÅNGENS !

Imponerande 3-0-seger på bortaplan mot Newcastle för Watford, som därmed tar sin andra raka seger och befäster sin plats på tabellens övre halva. Därmed har Watford tagit sig ur sin kortare formsvacka. Marco Silva har varit omgiven av flyttrykten de senaste veckorna men detta är alltså inte något som verkar ha påverkat Watford särskilt negativt.

OMGÅNGENS WTF?

Tredje matchen i rad som Burnley förlorar mot Arsenal på grund av ett billigt straff- eller skitmål på tilläggstid. Sean Dyche måste väl snart börja undra om det bara är tillfälligheter eller någon sinister plan. Arsene Wenger, sin vana trogen, såg så klart inget fel alls med det där straffdomslutet.

OMGÅNGENS LOL!

Inte så mycket att skratta åt egentligen kanske, men det går ändå att se något komiskt i Romelu Lukakus småfåniga försök att hästsparka Gaetan Bong mitt i familjejuvelerna. Ett minst sagt tydligt tecken på frustration med ungefär samma mått av smidighet man ibland kan se på skolgården. Mindre lustigt så klart om det leder till en avstängning i efterhand, vilket det åtminstone sett till förseelsen borde.

OMGÅNGENS BTW…

Varför hade så få spelare på sig regnbågssnören på skorna under helgen? Vi vet precis varför, och det beror inte direkt på spelarna.

Oumar Niasse avstängd i två matcher på grund av filmning som lurade domaren i matchen mot Crystal Palace. Känns som att dessa reglers trovärdighet kommer få sin första rejäla prövning efter den här omgången.

Om ett mått på ett stort lag är hur det reagerar när det hamnar i underläge så ger Man City även på så vis alla signaler om att vara ett riktigt stort lag.

De flesta är nog överens om att Man Utds spel inte alls övertygar, tvärtom hackar rätt rejält, ändå tvåa och tre poäng före trean. Lite tänkvärt.

Visst kan det vara så att Mohamed Salah inte firade målet mot Chelsea på grund av terrordådet i Egypten.

Vad har Joey Barton egentligen emot David Unsworth?

Två rätt sura uddamålsförluster mot Manchesterlagen för både Brighton och Huddersfield i slutänden. Två nykomlingar som definitivt gjort Premier League bättre, och livet surare för mittenlagen.

Tim Sherwood borde åläggas munkavle.

Mängder med intryck gör däremot att Southamptons säsong känns som om den för närvarande väger på silvervåg, där säsongen härifrån egentligen kan ta precis vilken som helst riktning. Där finns fortfarande möjligheten att hålla Burnley, Watford och Leicester sällskap uppåt i tabellen. Hotar gör däremot också risken att göra Stoke, West Ham och just Everton sällskap i botten.

Men kanske framför allt på ett sätt känns det lite som om Southampton och Mauricio Pellegrino står och balanserar på stupets rand. De är nämligen för närvarande Premier Leagues perfekta över-under vad gäller klubbar med olika grader av managerbesvär. Ovanför dem har inga klubbar haft några egentliga problem, under dem har alla klubbar problem, eller har haft.

Visst, Leicester anställde Claude Puel under säsongen men det kändes ändå redan inför säsongen att Craig Shakespeare bara var en tillfällighet. Under Southampton i tabellen hittar vi däremot sex klubbar som samtliga brottas med problem i dessa frågor. Mark Hughes hänger lite i luften med Stoke, och förlusten igår mot Crystal Palace lär inte ha stärkt hans ställning.

Everton är naturligtvis ett sprudlande exempel på managerproblem som helt enkelt inte verkar vilja ta slut. De sparkade Ronald Koeman men har flera veckor senare ännu inte kommit fram till någon vettig lösning. David Unsworth förblir deras tillfälliga tränare samtidigt som det blir alltmer uppenbart att det inte fungerar, särskilt inte som Farhad Moshiri öppet pratar om andra kandidater.

West Bromwich har kanske ännu inte kommit så långt med sin process, men de har alltså hyfsat nyligen sparkat Tony Pulis utan att ännu ha låtit meddela någon ersättare. Kanske gjorde Gary Megson i och med gårdagens oavgjorda resultat borta mot Tottenham bra reklam för att han ska få chansen. Alan Pardew och Sam Allardyce är andra namn som ihärdigt nämns.

West Hams problem under säsongen har ältats till oigenkännlighet och de slutade alltså med att Slaven Bilic fick sparken och David Moyes anställdes på ett korttidskontrakt. Känslan med den lösningen är kanske att det kan gå lite hur som helst. West Ham brottas med den konkreta risken att faktiskt kunna åka ur, samtidigt som West Hams match mot Leicester gav några positiva signaler.

Swansea har det i själva verket inte pratats så mycket om. Paul Clement är så klart en populär men kanske framför allt anonym karaktär. Det går samtidigt inte att blunda för hur Swansea sjunker allt djupare i tabellen, bara har vunnit två matcher under säsongen och inte en enda match sedan i mitten av oktober. De amerikanska ägarna börjar säkert bli nervösa och stingsliga.

Crystal Palace klarade av sitt managerstrul förhållandevis tidigt i och med det misslyckade experimentet med Frank De Boer. Det tog fyra matcher för dem att sparka honom och snabbt därefter anställdes Roy Hodgson. Juryn är fortfarande ute där men spelet ser åtminstone bättre ut än tidigare, och segern igår mot Stoke satt fint för både Crystal Palace och Hodgson.

Närmast ovanför Southampton i tabellen hittar vi Newcastle, Bournemouth, Leicester och Huddersfield, vars respektive tränare inte på något sätt är satt under lupp eller ifrågasatt. De sitter mer eller mindre som berget, precis som går att säga om egentligen alla tränare på tabellens övre halva, åtminstone så länge de själva vill vara kvar i sina klubbar.

Till vilken skara sällar sig Mauricio Pellegrino och Southampton, den säkra majoriteten eller den otrygga minoriteten? Ett enkelt konstaterande bör vara att säsongen inte kan ha gått som Southamptons styrelse förväntade sig. Om inte annat då de efter förra säsongen valde att sparka Claude Puel med hänvisning till samma problem som Pellegrino nu i ännu högre grad brottas med.

Även dessa problem har ältats. Southamptons oförmåga att göra mål inte minst, som plågat dem länge och fortfarande plågar dem. Endast Swansea och Crystal Palace längst ned i tabellen har gjort färre mål än Swansea, det är med andra ord nedflyttningstakt på målproduktionen. Southampton har bara gjort fler än ett mål i två matcher den här säsongen, men blir nollade i hälften av matcherna.

Southamptons supportrar tröttnade på Claude Puel eftersom det gjordes för få mål och spelades en enligt dem alltför tråkig fotboll. Laget gör däremot färre mål under Mauricio Pellegrino och hittills skapar faktiskt laget också färre chanser än vad det gjorde med Puel som tränare. Anställningen av Pellegrino kan så här långt inte ha blivit vad Southampton hoppades på.

Vilket kanske förvånar dem och några andra, men definitivt inte förvånar andra som följde Mauricio Pellegrinos jobb förra säsongen med Deportivo Alavés, som framför allt byggde sina framgångar på defensiv men mindre på offensiv framåtanda. Kanske är det inte märkligare än att Southampton såg Pellegrino ta Alavés till spansk cupfinal, och inte tänkte så mycket längre än så.

Ett inte särskilt imponerande förfarande av en klubb som skaffat sig själva ett genuint gott rykte angående sina manageranställningar, i synnerhet som klubben genomgått ständiga förändringar. Mauricio Pochettino får ses som ett genidrag. Ronald Koeman trots sina brister gjorde ett bra jobb med klubben och Claude Puels insats kan bara beskrivas som underskattad.

Vad som förmodligen fällde Claude Puel i slutänden var den rätt långa sekvensen av matcher mot slutet av förra säsongen då Southampton inte lyckades göra mål på hemmaplan. Direkt eller indirekt är det naturligtvis målproduktionen som kommer befästa eller besegla även Mauricio Pellegrinos öde i Southampton. Southampton måste komma ur målbrottet.

Mot Everton idag på St Marys vore en bra början. Om inte börjar nog snart frågetecknen bli lite för många och lite för iögonfallande för att Southampton och Mauricio Pellegrino ska kunna strunta i dem. Det gäller å andra sidan för en klubb som Southampton, som vill göra något åt sådana frågetecken, att faktiskt ha någon slags idé om vad svaret ska vara.

Dagens motståndare Everton är som sagt ett alldeles strålande exempel på just detta.

Allt det där är helt säkert sanningen, det kan nog till och med vara intet annat än sanningen. Men det är rätt långt ifrån hela sanningen. Att tappa 3-0 i halvtid på Sevilla till 3-3 vid fulltid är ett resultat som kommer kosta Liverpool. Kanske inte i termer av slutspelsplatsen i Champions League, men ur det större perspektivet kan det bara vara negativt sett till säsongen som helhet.

Problemet är att det inte är någon engångsföreteelse. Liverpools problem med försvarsspelet är i och för sig både kända och vanliga, men den här typen av defensiva kollapser är ändå ett extremt uttryck för detta. Ändå var det inte svårt att känna inför andra halvlek att det faktiskt var något som kunde hända, eftersom det hänt så många gånger förut.

Sevilla, Tottenham, Man City, Watford, Bournemouth, Norwich är bara några av exemplen under det senaste året. Det har gått så långt att det stort sett går att räkna med ett större defensivt sammanbrott i månaden för Liverpool under Jürgen Klopps tid som manager, och det är helt enkelt inte en grund på vilken en framgångsrik säsong kan byggas.

Det svåra är att det så lätt blir en självuppfyllande profetia. Det spelar på så vis ingen större roll om Liverpool till synes skärper till sig och gör tre- fyra matcher i rad utan några större problem, som de gjort nu mot Huddersfield, West Ham och Southampton bland andra. I bakhuvudet finns alltid vetskapen hos både supportrar och hos spelare om risken att det när som helst kan falla samman.

Och eftersom spelare och supportrar, och för all del även motståndarna, vet att det kan falla samman, så faller det också till sist samman. Anledningen är så klart att dessa besvär inte är tillfälligheter, eller ens en direkt produkt av individuella misstag, som det så bekvämt brukar låta. Besvären är systematiska, en direkt konsekvens av de taktiska dispositioner Jürgen Klopp valt att (inte) göra.

Så länge inte Liverpool adresserar och åtgärdar dessa systematiska problem med försvarsspelet, som inte enbart är backlinjens problem för övrigt, så länge Jürgen Klopp inte gör mer än att gestikulera vid sidlinjen som om han inte förstod vad spelarna höll på med, så länge Klopp envisas med att betrakta det enbart som individuella misstag, kommer dessa defensiva kollapser fortsätta vara vardag.

Det finns flera olika möjligheter med vilka problemet kan angripas. Lösningen måste alltså inte vara att bli mer defensiva, riktigt så svartvitt måste det faktiskt inte vara. Men det måste finnas någon form av respekt för det faktum att alla stora lag genom världshistorien inte har varit bra antingen på att anfalla eller försvara, utan bra på att både anfalla och försvara.

Liverpool är tveklöst bra på att anfalla, så den sidan av saken känns på något sätt avklarad. Men med det har Liverpool bara kommit halvvägs, vilket inte är tillräckligt för att uppnå de ambitioner klubben rimligtvis har och ger uttryck för. De vill konkurrera om ligatiteln, de vill vinna ligatiteln, de vill helt säkert även konkurrera i Champions League. Annars vore de inte längre riktigt Liverpool.

Det skulle kunna betraktas som orealistiska målsättningar så klart. Vilket det självklart inte är sett till finansiella förutsättningar, där andra klubbar lyckas bättre med sämre förutsättningar. Att det för Liverpool, liksom för några andra klubbar, möjligen känns avlägset för stunden beror väl så mycket på egna brister och svagheter. Men dessa kan åtgärdas, de är inte av naturen givna.

Men den här säsongen känns på något sätt rökt för Liverpool i det avseendet efter kollapsen i Sevilla. Det är svårt att se Jürgen Klopp kunna eller vilja göra några större taktiska grepp under säsongen, likt Antonio Conte gjorde med Chelsea förra säsongen. Det är svårt att se hur Liverpool inte ska påverkas alltför negativt av den kollektiva otrygghet sådana här kollapser orsakar.

Vad betyder i så fall det i mer konkreta termer? Ligatiteln eller ens titelstriden känns minst sagt långsökt, även om Man City skulle återgå till en något mer normal formkurva. Det inhemska cupspelet är redan till hälften borta. Alla skulle nog betrakta Liverpool som en obehaglig motståndare i Champions League, men det är ändå lite svårt att se dem utmana i slutomgångarna.

Återstår gör i så fall möjligheten att placera sig bland de fyra bästa i ligan och alltså kvalificera sig till Champions League. Det vill säga samma procedur som förra säsongen. Detta är fortfarande fullt realistiskt, men mycket mer än så är kanske inte att hoppas på. Om inte… Matchen mot Chelsea ikväll känns viktig på många sätt, inte minst utifrån detta att ”ta sig upp på hästen snabbt igen”.

Nu tror jag i och för sig inte, utifrån ovanstående resonemang, att någon som helst enskild seger mot Chelsea eller något annat storlag, kommer eliminera den där otryggheten som finns i Liverpools bakhuvuden, i så fall hade det rimligtvis redan skett. Men det vore ändå en seger som skulle hålla både humöret och hoppet uppe, och hålla säsongens puls igång för full pumpning.

För Liverpool och för Jürgen Klopp gäller det att försöka hantera verkligheten så som den är. Där finns en benägenhet att vilja rationalisera. Att i efterhand hävda att målet ändå bara var Champions League, och utropa framgång. Att på något makabert sätt finna en slags tröst dels i att laget som vinner är så väldigt bra, dels att minsann andra klubbar också misslyckas.

WWSD? Vad hade Bill Shankly haft att säga om detta? Det kan möjligen hävdas vara nya tider, men vissa värderingar är fortfarande aktuella. Förutsättningarna för framgång har inte förändrats så fundamentalt. Det handlar om att se målet, göra allt i sin makt att ta sig dit, skapa tron på att det också är möjligt, och inte acceptera halvmesyrer längs vägen.

Jag tvivlar inte en sekund på att detta är möjligt för Liverpool. Kanske tror jag mer på Liverpool än vad många rödtröjor själva gör. Men det måste först sluta rationaliseras och sluta önsketänkas. Verkligheten måste börja ses för vad den är. Problem är till för att lösas, men de måste faktiskt också lösas. Annars hamnar vi återigen där vi hittills tenderat hamna varje säsong med Liverpool.

Hoppandes på nästa säsong.

Missnöjet över resultaten spiller över på många andra områden och formar åsikter och upplevelser i helt andra frågor. Missnöjet med arenaflytten är för närvarande utbrett bland West Hams supportrar. Och även med hänsyn taget till att det finns aspekter i själva genomförandet som hade kunnat göras bättre, är det rätt märkligt givet den i huvudsak positiva inställningen till flytten.

Visst fanns det någon slags melankoli och sorgsen acceptans över att behöva flytta från Upton Park. Men ungefär samtidigt som avslutningsshowen drog igång efter West Hams sista match på sin gamla arena var det nog inte många vare sig på plats eller bland de som tittade på från distans som inte såg det hela som något förmodligen nödvändigt och i grunden gott.

Men så gjorde West Ham en rejält svag första säsong på den nya arenan, rejält mycket sämre än säsongens innan, och på samma sätt har det fortsatt under denna andra säsong. Människor är rätt enkla varelser, och supportrar är bara människor. De såg en kanonsäsong på Upton Park följt av en och snart en halv dålig säsong på London Stadium och drar vissa konklusioner.

Allt annat lika, hade det varit ett annat stämningsläge om West Ham istället hade gjort en och en halv bra säsong istället, åtminstone på nivå med deras säsong 2015-16? Ja, det kan vi vara rätt övertygade om att det varit. Visst hade det kunnat finnas visst isolerat missnöje i diverse småfrågor, men problemen med arenan som nu upplevs monumentala hade då varit distraktioner.

Mitt in i denna smältdegel av inre och yttre missnöje kommer då David Moyes med sitt sexmånaderskontrakt med West Ham, tänkt att bringa lite ordning i den oreda som var kvarbörden efter Slaven Bilic. Det var knappast ett namn som fick West Hams supportrar att elda igång av entusiasm, Moyes rykte har onekligen fått sig några rejäla törnar av att ha blivit först utvald och sedan utkastad.

Angående det yttre missnöjet har Moyes redan hunnit med att poängtera hur viktigt det är att alla i och runt klubben nu sluter sig samman och visar upp en enad front. Vilket känns som en tuff uppgift när West Hams supportrar i samband med match hänger en banderoll med budskapet att styrelsen bör avgå eller avsättas, en konstitutionellt sett inte alldeles glasklar tankegång.

Det har dessutom hunnit ta sig lite mer parodiska uttryck under veckan när West Hams supportrar uppmanades att sluta ringa in till 999-linjer och vädra sitt missnöje med klubben och med laget. Någon form av magkänsla säger i alla fall mig att sådana uppmaningar sällan faller i god jord men desto mer möts av döva öron. De som ringer in är kanske inte borna att lyssna på så vis.

Det inre missnöjet verkar det som om David Moyes också har försökt rycka tag i. Splattrat över tabloidernas baksidor finns bland annat rubriker om hur Moyes ska ha tagit Andy Carroll rejält i örat angående dennes inställning, något som i alla fall utifrån dennes beteende på planen känns som att det verkligen kan behövas. Carroll är förmodligen inte ensam syndare.

Men det är också en svår balansgång för David Moyes. Han går hur som helst inte in försiktigt i West Ham, lika lite som han gjorde i Sunderland. Men hans telling it like it is!-attityd riskerar också skapa motstånd och negativism i en ny miljö, precis som det gjorde i Sunderland. Det fungerade kanske i Everton, i en annan tid och där han redan hade varit i flera år.

Det måste självfallet inte betyda att David Moyes ska se mellan fingrarna med allt, men det gäller även att vara smart. Särskilt som Moyes dessutom brottas lite med det problem som hans korttidskontrakt faktiskt ger. Varför ska motsträviga spelare lyssna alltför mycket på vad Moyes uppmaningar när de vet att de kan bida sin tid och till sommaren är inte Moyes längre kvar i klubben?

Supportrarna står lite inför samma frågeställning. Varför ska de välja att ställa sig helhjärtat bakom David Moyes nu när de vet att det finns god chans att Moyes bara är manager säsongen ut, varefter de kanske när förhoppningar om att kunna få in ett större namn som manager?! Vad har de egentligen för skäl och för incitament att plötsligt ställa upp bakom David Moyes?

Men Moyes har naturligtvis rätt på så vis att West Hams framgång till stor del bygger på att laget lever upp och supportrarna med det. Men det kommer så klart inte hända bara för att Moyes ber om det. Supportrarna kommer att sluta upp bakom laget när resultaten blir bättre, det vill säga när prestationerna förtjänar det. För att återkoppla till inledningen, fotbollen är en resultatbransch.

David Moyes behöver medgång, en tidig framgång. Han behöver en vinst i ryggen som blåser in lite optimism i West Ham, en vinst att därifrån bygga vidare på. Vinster är varje managers syretillförsel. Vinster ger en manager auktoritet och förtroende hos spelarna. Vinster gör supportrarna lyckliga och positiva. Förluster är motsatsen. Onda och goda cirklar.

Som på beställning hostar därför spelschemat upp en riktigt god möjlighet, kanske den bästa som finns. Match hemma på London Stadium framför de egna supportrarna, en fredagskväll under flodljusen med allt vad det innebär av mer väloljade och helgrusiga supportrar, mot en jämbördig konkurrent i Leicester, en tänkt direkt konkurrent i tabellen. En tuff match, en svår motståndare.

Desto skönare vore vinsten för West Ham. Och för David Moyes känns kanske redan hans andra match som lite av make it or break it. Han behöver den tidiga framgången. West Ham behöver ett resultat.

Europa League, eller kanske cupspelet i allmän mening, har ändå varit någon form av extra källa till glädje under säsongen. Mycket eftersom Arsenal och Arsene Wenger mycket medvetet har valt att använda dessa matcher till att vädra unga stjärnskott och omtyckta fringespelare. Med viss framgång ska dessutom sägas. Det har vid flertalet tillfällen yttrats att detta cuplag faktiskt har sett bättre ut och varit mer intressanta att följa än det ordinarie lagets mödor i Premier League.

Annars är det kanske framför allt vid sidan av fotbollsplanen, alltså med själva klubben, som det börjar hända riktigt positiva saker. Det meddelades för några dagar sedan vad som ryktats under längre tid, nämligen att Arsenal anställer Sven Mislintat som ny head of recruitment, Dortmunds demonscout som har legat bakom så mycket av Dortmunds framgångar under 2010-talet, detta samtidigt som det också verkar finnas långt gångna planer på att anställa en meriterad sportchef.

Detta är inte kattpiss. Det kanske inte är något som är helt lätt att se vad dessa förändringar bidrar med till resultaten på planen och i tabellen, men på längre sikt kan de ha stor effekt för just dessa resultat. Men framför allt, givet att vi sedan länge har kunnat definiera Arsenals problem som organisatoriska och kulturella i första hand, är det naturligtvis en nödvändighet att en lösning på dessa problem måste utgå från Arsenals organisation och kultur. För första gången på länge adresserar Arsenal det relevanta problemet.

Intrycket är att det är en förändring framdriven av Arsenals VD Ivan Gazidis, helt säkert på mandat från Stan Kroenke. Förändringen kommer som en följd av Gazidis prat mot slutet av förra säsongen om behovet av en katalysator för förändring, men den kommer också i skottlinjen av Arsene Wengers olika sätt att förlöjliga idén om en director of football. Arsene Wenger fick sitt nya kontrakt med klubben, men det verkar också som att han har behövt gå med på i alla fall några eftergifter längs vägen.

Det finns egentligen två olika sätt att se på den här utvecklingen. Antingen är det enbart ett sätt att förstärka och möjligen modernisera organisationen runt Arsene Wenger. Ett av Arsenals kulturella problem har varit förstelnade och föråldrade perspektiv, och detta kan ses som ett sätt att tillföra Arsenal nya perspektiv. Chefscouten Steve Rowley, som genom åren gjort viktiga bidrag, lämnar nu Arsenal efter 35 år i klubben. Arsene Wenger blir därmed av med vad som varit en viktig allierad inom klubben.

Eller så är det ett sätt att om inte minska Arsene Wengers makt i klubben, så i alla fall minska Arsenals beroende av Arsene Wenger. En fullt rimlig invändning mot åsikten att Arsenal borde byta ut Wenger i våras var att han var så viktig och så dominant i klubben, in i minsta lilla detalj, att det skulle leda till enorma besvär att byta ut honom. Detta är antingen ett sätt att komplettera Arsene Wengers röst i Arsenal med andra röster, eller de första nödvändiga stegen att göra det möjligt att så smärtfritt som möjligt ersätta Wenger.

Om det är det senare, och det är många som menar att det mesta faktiskt tyder på det, uppstår naturligtvis frågan vad som i så fall vore tidsperspektivet med detta. Kommer det att ske redan efter den här säsongen eller efter att Arsene Wengers tvåårskontrakt han skrev på inför den här säsongen går ut, det vill säga efter nästa säsong? Elefanten i rummet är så klart att så länge Arsene Wenger är kvar i Arsenal kommer de andras inflytande aldrig bli så värst mycket mer än ett derivat av det inflytande han själv vill ge dem.

Rom byggdes emellertid inte på en dag, och det kan vi inte heller räkna med eller kräva att ett nytt Arsenal ska göra. Det kan dessutom mycket väl visa sig att Arsene Wengers samarbete med Sven Mislintat och en kommande sportchef, om en sådan blir verklighet, fungerar väldigt bra. Vad som definitivt är sant är att anställningen av Mislintat adresserar ett område som Arsenal och Arsene Wenger alltid har haft ett högt renommé inom, scouting och talangutveckling, som däremot inte heller det varit särskilt märkvärdigt alls de senaste tio åren.

Det mest intressanta med Arsenals anställning av Sven Mislintat är emellertid vad den säger om hur Arsenal ser sig själva som klubb under åtminstone de närmaste fem-tio åren. De betraktar sig själva fortfarande som klubben som måste jobba med mer begränsade resurser än flera av sina konkurrenter. De betraktar sin strategi fortfarande som att behöva vara bättre än sina närmaste konkurrenter på att identifiera, rekrytera och utveckla talang. Och kanske, för all del, även sälja talangen vidare.

Det sista är kanske något av en öppen fråga. För även om Arsenal i rent relativa termer befinner sig ungefär där Dortmund gör i Bundesliga, så är det ändå en klubb med helt andra resurser till förfogande, och en förmåga att agera betydligt mycket mer självständigt på marknaden. Alla klubbar säljer spelare, men Arsenal kan faktiskt vara en klubb som behåller sina bästa spelare, och inte ser återförsäljningsvärdet som en värvnings viktigaste parameter. En fråga är så klart om Sven Mislintat har den omställningen i sig.

Den cyniske skulle så klart kunna hävda att detta passar ju en finansiellt motiverad Stan Kroenke alldeles utmärkt, att så att säga inte börja ägna sig åt den ekonomiska motsvarigheten till att käfta med de som köper bläck litervis. Den mer idealistiske skulle å andra sidan kunna hävda att detta passar väl alldeles utmärkt in i vad som är Arsenal, och hur den klubben åtminstone under den moderna eran har sett på sig själv, vilka de är och vad de är bra på. Om cynism och idealism då befinner sig i samma ringhörna, what’s the problem?

Cynisk är det emellertid omöjligt att vara gällande Europa League den här säsongen. Arsenal kommer att spela slutspel i turneringen till våren, och måste räknas till en av turneringens favoriter. Men väl där kommer de alltså med hög trolighet få sällskap av storheter som Milan, Lyon, Marseille, Lazio, Celtic, Atlético Madrid, Napoli, Dortmund, Leipzig eller Porto, Sporting eller Juventus och kanske till och med Östersunds FK. Med sådant motstånd är det svårt att utropa sig till favoriter, men det gör ju inte slutspelet mindre spännande.

Dessutom lever trots allt drömmen vidare att få se Mesut Özil springa omkring frysandes och huttrandes någonstans mitt inne i de jämtländska skogarna. Som sagt, även i det tätaste mörker finns ljusa stunder.

Wolves möter Leeds på Molineux. För någon månad eller två sedan skrev jag att dessa båda klubbar kändes som the real deal den här säsongen och båda borde ses som favoriter för uppflyttning till Premier League. Sedan dess har Wolves gått till ytterligare klarhet och har tagit kommandot i tabellen, samtidigt som Leeds har fallit ifrån med sju förluster på sina nio senaste ligamatcher.

Alltså befinner sig Wolves och Leeds i helt olika positioner inför kvällens match på Molineux. Wolves har möjlighet att vid seger skaffa sig själva ett försprång som serieledare med fyra poäng på väg in i en hektisk period. Leeds å andra sidan är på god väg att tappa greppet ens om en playoff-plats, och behöver en seger ikväll för att ta sig upp ovanför playoff-strecket på målskillnad.

Följaktligen är Wolves en klubb i harmoni. Förtroendet för Nuno Espirito Santo är stort och optimismen runt klubben naturligtvis smittande. Vad Wolves kanske i första hand har att brottas med är att försäsongens förhoppningar är på väg att övergå i förväntningar om serieseger och uppflyttning. Favoritskapets psykologi är en annan och en som Wolves nu måste visa att de kan hantera.

Ett element i detta är att besegra sina främsta konkurrenter i direkta möten. Här har Wolves haft det något svårt hittills under säsongen, med förluster både mot Cardiff och mot Sheffield United. En vinst mot Leeds vore på många sätt en sorts bekräftelse på att Wolves nu har tagit sig över även den tröskeln, och vet att axla favoritskapet på ett konstruktivt sätt.

Andra frågetecken cirkulerar kring Wolves. Hur kommer laget mentalt och fysiskt hantera en hektisk vinterperiod med tio matcher på 45 dagar, och hur kommer en sydeuropeiskt influerad spelartrupp hantera ett gråare, kallare, blåsigare, regnigare och snöblaskigt klimat? Det är frågor som mycket väl kan få positiva svar, men där ett poängförsprång ändå känns klokt att försöka bygga upp.

För Leeds är situationen i stora drag en annan. Försäsongens förväntningar håller där på att i någon mening övergå i farhågor och besvikelse. Det har redan börjat ställas hårda frågor om Thomas Christiansen, och påträngande rykten om att han ska vara på väg att ersättas. Motgångens psykologi är välkänd och något som Christiansen nu måste visa att han kan hantera.

Leeds stora problem hittills under säsongen har varit en oförmåga att vinna i de stora matcherna, mot de stora klubbarna. Förluster mot Cardiff, Sheffield Wednesday, Reading, Sheffield United och Derby County har försatt Leeds i den bekymmersamma sits de nu befinner sig i. Vinsten mot Middlesbrough i helgen var något av ett trendbrott i det avseendet.

Kan Leeds visa mot Wolves ikväll att detta inte var något undantag, utan vinna en andra raka match mot toppmotstånd i serien, och samtidigt alltså vinna på bortaplan mot serieledarna, kan Leeds och Thomas Christiansen ha gett sig själva ett momentum som kan bära dem genom den hektiska perioden som kommer och lyfta dem uppåt i tabellen igen.

Wolves på Molineux är så klart en helt annan och förmodligen tuffare uppgift för Leeds. Wolves har hittills spelat åtta matcher på hemmaplan, vunnit sex av dem och förlorat en enda. Ändå menar Nuno Espirito Santo att han inte är helt nöjd med Wolves prestationer framför hemmafansen och att han vill se mer från sitt lag just på hemmaplan. En något skrämmande tanke i så fall.

Inte för att hemmafansen verkar alltför missnöjda. Kvällens match på Molineux är helt slutsåld och det förväntas bli den största hemmapubliken på en match mitt i veckan på sju år, ända sedan Wolves senast befann sig i Premier League. Då var det en match mot Liverpool. Nu är det match mot Leeds i EFL Championship, och Wolves har vittring på Premier League igen.

Och det är inte alldeles lätt att se någon match i Champions League den här kvällen bli så värst mycket mer spännande eller intressant än denna. En match som kan komma att definiera säsongen både för Wolves och för Leeds.

Det måste ändå sägas vara en intrikat balansgång Antonio Conte och Chelsea har att balansera den här veckan. De befann sig i en liknande situation tidigare i gruppspelet när de kort efter matchen mot Atlético Madrid skulle möta Man City hemma på Stamford Bridge, ett Man City som vilat en dag extra efter en match på hemmaplan. Hur gör de nu inför en förväntat tuff match mot Liverpool.

I den ena vågskålen finns att Chelsea i och med seger borta mot Qarabag kan säkra en plats i slutspelet  och även ge sig själva en rejält god chans på gruppsegern. Genom att säkra en slutspelsplats redan ikväll har Chelsea därefter chansen att åtminstone inte behöva spela sista matchen mot Atlético Madrid med kniven mot strupen. Det talar för ett starkt lag på planen.

I den andra vågskålen återfinns så klart att försöka vila så många spelare som möjligt inför helgen, att Chelsea redan ligger nio poäng efter Man City och inte har råd att tappa så många fler poäng till dem. Vad som kan påverka Antonio Contes tänkande här är även att Chelsea vann hemmamatchen mot Qarabag med 6-0, så de vet att de bör kunna vinna även med fringe-spelare på planen.

Å andra sidan ska inte bortamatcher i de yttersta delarna av Östeuropa heller underskattas i termer av svårigheter. Allt från kyla och undermåliga planer konspirerar tillsammans med många gånger bättre spelare än många tror att göra livet surt för klubbar som beger sig dit. Roma fick bara 2-1 borta mot Qarabag, Atlético blev nollade.

Det är också en sekvens av matcher som blir desto mer svårbedömda givet att Chelsea känns så mycket mer svårbedömda och för all del ojämna den här säsongen än de gjorde förra. Det är ett Chelsea som uppenbarligen både kan vinna mot Tottenham, Man Utd, Atlético Madrid med flera men också förlora mot Man City, Roma, Burnley och Crystal Palace.

Det har letats orsaker på lite olika håll till denna plötsliga ojämnhet. Ett populärt tema är konflikter inom klubben. Vilka inte går att helt avskriva. Antonio Conte har varit uppenbart missnöjd med Chelseas värvningar inför säsongen. Han har haft konflikter med enskilda spelare. Och Michael Emenalos plötsliga besked om uppsägning mitt under säsongen andas någon form av konfliktresolution.

Det finns samtidigt en tendens att överdriva dessa aspekter. I den utsträckning Chelsea har störts av konflikter är det sannerligen i alla fall inte på den nivå vi såg för två säsonger sedan. Detta är ett Chelsea som förvisso ser ut att kunna snubbla ibland men som definitivt har förmågan att ta sig samman. Det är inte ett lag och en tränare som lever under vad som kan kallas ”palpable discord”.

Mer troligt är kanske att Chelseas ojämnhet snarare beror på precis det problem Antonio Conte själv verkar ha identifierat, nämligen att Chelsea den här säsongen till skillnad från förra säsongen spelar match två gånger i veckan, var tredje dag. Mindre tid för återhämtning, mindre tid för träning, viktiga spelare alltid några betydelsefulla procent mindre pigga i varje match.

Det är knappast hela förklaringen. Det kan exempelvis inte förklara varför Chelsea förlorar mot Burnley på Stamford Bridge. Men det måste rimligtvis ses som en del i förklaringen, och den större frågan är kanske hur det kommer sig att Chelsea inte planerade och förberedde för detta bättre inför säsongen, varför exempelvis vissa spelare såldes eller skickades iväg på lån.

Ändå känns det som om något har börjat sätta sig igen med Chelsea. De har börjat hitta formen i ligaspelet. De är kvar i Ligacupen. De kan bli klara för slutspel i Champions League ikväll. Och vinner de mot Liverpool på lördag har Chelsea onekligen sett till att ge sig själva ett bra utgångsläge att allra minst säkra fortsatt Champions League-spel nästa säsong.

Detta på lagnivå. På spelarsidan finns mycket positivt. Cesc Fabregas fortsätter övertyga på mittfältet. Antonio Conte verkar ha hittat en ny försvarsgeneral i Andreas Christensen. Alvaro Morata har assimilerat sig väl i laget, Eden Hazard börjar hitta formen på allvar och samspelet dem emellan fungerar. Konflikten med David Luiz är knappast bra, men Conte har ändå hanterat den tryggt.

Harmoni börjar alltså infinna sig i Chelsea. Harmoni är samtidigt en färskvara i Premier League och det kan räcka med en illasinnad förlust mot Liverpool på lördag för att det ska börja spridas oro igen. Antonio Contes prioritering måste därför vara att ge sig själv och sitt lag bästa möjliga förutsättningar att inte förlora den matchen, och hoppas att truppen gör jobbet mot Qarabag ikväll.

Om inte väntar en match med kniven mot strupen i sista omgången på Stamford Bridge mot Atlético Madrid. Förvisso ett frestande prospekt men knappast något Antonio Conte bör önska sig som redan tvingats konstatera att ett pressande spelschema har orsakat och fortsätter orsaka Chelsea stora besvär. Här är däremot Antonio Conte och Chelsea helt och hållet sin egen lyckas smed.

Med en övertygande vinst mot West Brom i ryggen gäller det alltså för Chelsea att smida medans järnet är varmt. Momentum betyder mycket för en säsong och hur ett hektiskt spelschema klarar av. Något både Chelsea och Liverpool kan bli varse till helgen.

Ett klassiskt exempel, som förstås inte är fullständigt inkluderande, är de gamla argentinska förbundskaptenerna Bilardo och Menotti. Bilardo ses som symbolen för pragmatism medan Menotti förespråkar vacker fotboll. En rivalitet som återfinns nästan överallt med till exempel Mourinho vs Guardiola i EPL Premiership som det mest kända exemplet. Det återfinns också i andra sporter på olika sätt. I NBA verkar offensiv helt enkelt vara mer statistikt värdefullt, utifrån att bra försvar inte påverkar lika mycket (även dåliga skott går in) som bra anfall, vilket har sina olika anledningar.

I NFL är det så uppdelat att ens försvar i princip är ett annat lag än ens anfall eftersom de inte befinner sig på planen samtidigt. Tänk vad lycklig Tony Pulis skulle vara om han bara kunde ställa upp med elva försvarare och överlåta hela offensiven till någon annan med andra spelare.

Mitt favoritexempel på ett lag som sätter ena riktningen i första rummet och mest hoppas att man håller sig flytande i andra änden är Peterborough säsongen 2010-11 då de gjorde klart flest mål (20 mer än någon annan) medan bara Bristol Rovers släppte in fler mål. Till viss del påverkade att man spelade dåligt under första halvan av säsongen och att Darren Ferguson med sin offensiva filosofi tog över under andra halvan av säsongen och ledde dem till uppflyttning via playoff.

Oldham befinner sig i en liknande position, där de inledde säsongen under John Sheridan med att framför allt släppa in mycket mål. 2,78 mål per match för att vara exakt medan deras inte helt hopplösa anfall ändå gjorde 1,67 mål per match. I bara två av Oldhams nio matcher den här säsongen innan John Sheridan fick sparken lyckades något av lagen hålla nollan och deras enda två segrar kom i form av 3-2 vinster. Oldham släppte in minst två mål varje match.

När John Sheridan fick sparken vände sig Oldham inte till någon av de mer kända namnen som det ryktades om. Varken den gamla storspelaren Clarence Seedorf eller Oldhamsupportern Paul Scholes. Istället blev det Richie Wellens. Den förra detta innermittfältaren kanske mest känd från sin tid i Leicester där han bildade ett fint mittfältspar med Andy King. Wellens koppling till Oldham kommer från några säsonger tidigare i sin karriär och ett kort lån under hans sista säsong som aktiv. Han har faktiskt bara varit tillbaka i Oldham som tränare sedan i somras när han fick ett jobb i tränarstaben.

Men formen har vänt rejält med Wellens. De har bara förlorat en av sju matcher. De har på Wellens sju matcher som manager tagit dubbelt så många poäng (14) som de gjorde på Sheridans nio (7 poäng) matcher. Det handlar också om nästan exakt samma spelare. En väsentlig skillnad är dock att Wellens föredrar den något excentriska haitiska målvakten Johny Placide istället för Jack Ruddy som inledde säsongen. Jag har svårt att se någon skillnad på dem som traditionella målvakter men Placide är klart mer aktiv med fötterna.

I detta klippet från Oldhams youtubekanal kan ni se de snyggaste målen från oktober (Wellens tog över i slutet på september) där Placide är inblandad i åtminstone tre av målen. I det mål som framröstades till månadens mål (som jag återkommer till) inleder han anfallet genom att trots press passa en medspelare istället för att bara rensa bort bollen; till ett annat mål vänder han vågat bort en anfallare innan han slår en lång crossboll upp till höger vilket två passningar senare leder till mål; hans mest direkta inblandning i ett mål är dock en sekvens där han räddar ett skott och snabbt skickar iväg en lång utspark till Amadi-Holloway som gör mål, detta sker i 94:e minuten och är det avgörande 2-1 målet mot lokalrivalen Bury.

Gällande målet som utnämndes till månadens bästa (se här) är det noterbart för att den typen av lagmål som kommer efter en lång sekvens av oavbrutet bollinnehav och många passningar är inte ovanligt i Oldham. Dean Furman vann säsongens mål 2010-11 när han avslutade den typen av passningsekvens med ett långskott.

Om ni undrar varför alla exempel kommer från 2010-11 beror det på att skribenten ni känner som Linhem då fortfarande skrev dessa bloggar olikt nu när han sedan länge ersatts av systemet L.I.N.H.E.M (Lower league-Intresserat-NASA-uppfunnet-Egendomligt-Misstag) som generar dessa texter ibland med hjälp av tidigare bloggar och orelaterade historiska eller popkulturella referenser.

Vad gäller det vinnande drömmålet kan man fråga sig om Oldhams liknande mål är ett fall av en trasig klocka som visar rätt tid två gånger om dan eller att det är statistiskt möjligt för elva League One-spelare att ibland göra drömmål likt ett gäng apor skulle kunna skriva som Shakespeare. Möjligen innebär det helt enkelt att det moderna Oldham mår bra när de försöker att trots sina resurssvårigheter spela längs marken?

Det Wellens verkligen ändrat är offensiven som nu verkar göra fler mål och defensiven är åtminstone duglig i nuläget. Frågan är om det är hållbart. Även under Wellens har Oldham släppt in tre eller fyra mål i två matcher. Har de lagat försvaret eller sjunker fortfarande båten trots att de blivit bättre på att pumpa ut vattnet?

Dessutom har anfallaren Eoin Doyle gjort åtta mål på sina senaste åtta ligamatcher. Eoin Doyle är visserligen en Paddy Madden-typen av målskytt, det vill säga en anfallare som köper sina mål per tunna i League One och League Two men som inte bottnar i The Championship, men även för honom lär målformen avta.

Det som kanske är mest övertygande är att Oldham kan ha ett lag som inte alls borde ha varit så dåliga som man inledde säsongen. Doyles anfallspartner på topp är till exempel rutinerade Craig Davies som spelat i Championship nyligen och likaså är mittbackarna Peter Clarke och Anthony Gerrard spelare med Championship-rutin. Mittfältaren Jack Byrne inlånad från Wigan leder laget i assists och Ousmane Fane har fått tillbaka förtroendet på centralt mittfält efter att ha spelat sparsamt under Sheridan.

Det är för tidigt att säga om Wellens kommer kunna få Oldham att till exempel utmana om en playoff-plats (vilket nuvarande form tyder på) eller om han bara likt sin företrädare Paul Dickov till exempel kan få Oldham att spela fin fotboll men inte nå några bättre resultat än flera mittenplaceringar. I vilket fall ser Oldham färskare och piggare ut under Wellens än med John Sheridan och är definitivt ett lag att hålla koll på. Om så bara för alla snygga målen och Johny Placide.

Övrigt om Sunderland

Den rationella, positivistiska delen av mig vill påpeka att Sunderland är en stor klubb. Om inte en typisk EPL Premiership-klubb åtminstone ett jojo-lag i modern tid. Med resurserna som finns och publikunderlaget går det att ta Sunderland till EPL-Premiership.

Sunderland har dessutom en hypad ungdomskull som kanske tilltalade Coleman som i Wales gett flera landslagsdebuter till juniorer. I och med influxen av allt mer kvalificerade (utländska) managers i EPL Premiership är Jojo-lag den rimliga nivån för Coleman. Att inte Wales tog sig till VM gör att tajmingen är sämre än om han gjort klart med en klubb inför nästa säsong. I bästa fall vore han nog en kandidat för Burnley om Dyche tar ett större uppdrag. Har kanske lite otur att West Ham inte hade lite mer tålamod?

Å andra sidan är känslan eller narrativet att Sunderland är ett svart hål för både spelar- och managertalang. Spaken är fast på “bottenlag” och det spelar ingen roll vilken division man spelar i. Ett vanligt fenomen som tidigare drabbat Wolves, Leeds, Southampton, Sheffield Utd, Sheffield Wednesday, Nottingham Forest, Portsmouth, Charlton, och Norwich i varierande nivå av ekonomiska skäl.

Möjligen är det den klassiska vändningen som Sunderland behöver? Ut med spelarna med EPL Premiership-löner och rensa bland beslutsfattarna. Southampton är det allra bästa exemplet på en klubb som hittade sitt nya jag i League One och nu har sin bästa period sedan McMenemy-eran. Nej, det var inte meningen att skriva om Sunderland, stora lag som åker ner till tredjedivisionen, och McMenemy i samma stycke. Coleman kan rimligen vara managern som rensar i truppen och nästa säsong leder ett mer hälsosamt Sunderland, oavsett division.

Av: Peter A. Linhem, @linhem på twitter.

Liverpool håller nollan mer eller mindre lika ofta som sina närmaste konkurrenter i ligan, men är samtidigt den klubb mest benägen att plötsligt släppa in ett stort antal i vilken som helst given match, något som skett med viss regelbundenhet under Jürgen Klopps tid som manager. Liverpool kan ösa in mål i vissa matcher för att i nästa match ha förtvivlat svårt att ens skapa riktigt chanser.

Det är en pendling mellan ytterligheter som gör Liverpool svåra att bedöma och att diskutera. Hävdar en att Liverpool har problem med sitt anfallsspel lyfter en annan fram vinsterna mot Arsenal, Hoffenheim eller Maribor som motargument. Hävdar en att Liverpool lider av defensiva brister finns alltid en annan som pekar på Liverpools alla hållna nollor (alla av dem på Anfield eller mot Maribor).

Givet är emellertid att det är en form av ojämnhet som kostar Liverpool både poäng och kanske även titlar. Framför allt den defensiva kollapsen känns aldrig särskilt långt borta när Liverpool spelar, möjligen eftersom någon sådan kollaps har haft en benägenhet att inträffa med relativt jämna mellanrum de senaste säsongerna. Något som även riskerar bli en självuppfyllande profetia.

Kanske är det ingen klubb som dragit fram denna ojämnhet från Liverpool och exploaterat den på samma sätt som kvällens motståndare. Liverpool förlorade Europa League-finalen mot Sevilla efter 1-0 i halvtid och bud på fler mål än så, men släpper in kvitteringen 18 sekunder in på andra halvlek, och därifrån är Liverpool bara ett enda stort defensivt virrvarr.

När slutsignalen ljöd på Anfield i den allra första omgången av detta Champions League-gruppspel var det inte alldeles lätt att förstå hur Liverpool bara kunde ha fått med sig 2-2 från matchen. Liverpool var genomgående det bättre laget med mängder av chanser utöver de båda målen, men lyckades på något svårförklarat sätt med konststycket att släppa in två mål från ingenstans.

Förlusten i Europa League-finalen kostade Liverpool en europeisk cuptitel och en säsongs Champions League-spel. Den oavgjorda matchen på Anfield gav Liverpool en problematisk start på gruppspelet i Champions League och innebär att Liverpool fortfarande brottas med risken, om än inte överhängande, att inte lyckas ta sig vidare till slutspel, trots en relativt lätt grupp.

Det mesta talar så klart för att Liverpool tar sig till slutspel. Vinst ikväll borta mot Sevilla och inte bara slutspelet utan även gruppsegern är klar. Oavgjort kan göra Liverpool klara för slutspel också, om Maribor skulle lyckas undvika att förlora mot Spartak Moskva. Oavsett utfallet i kvällens matcher har Liverpool chansen att säkra slutspel hemma på Anfield i sista omgången.

Defensiv osäkerhet ses som orsaken till Liverpools ojämnhet. Orsakerna till Liverpools defensiva osäkerhet brukar letas i backlinjen eller hos målvakten, men roten till det onda hittar vi förmodligen på mittfältet. Ett mittfält som helt enkelt inte ger Liverpools backlinje det skydd den behöver. Helt enkelt för att det är ett mittfält som ser ut att sakna defensiva mittfältare.

Hör börjar det säkert hyttas med nävarna för att jag till synes helt har glömt bort Jordan Henderson. Det har jag inte. Jordan Henderson tar på sig rollen som defensiv mittfältare i Liverpool inte för att han är någon defensiv mittfältare, utan för att han är den mest defensive av mittfältarna. Under tre matcher mot Man City, Man Utd och Tottenham gjorde Henderson totalt fyra tacklingar, Liverpool blev mosade i två av dessa tre matcher.

Detta innebär att Jordan Henderson får ta mycket skit. En gästblogg förra veckan sågade honom mer eller mindre vid fotknölarna. Han har samtidigt placerats i en av de viktigaste rollerna på planen, som oftast ensamt skydd för backlinjen, utan att det är en position han är riktigt skolad för. Misstagen där syns mest, och kostar mest, ändå är det en position där Jürgen Klopp väljer att inte placera en specialist.

Jordan Henderson får ta kritiken. Men vems är egentligen ansvaret?

Nu har Liverpool haft problem med just ojämnhet under mycket lång tid, betydligt längre än Jürgen Klopp har befunnit sig i klubben. Liverpool har med viss rätta länge betraktats mer som ett livsfarligt cuplag, som däremot haft svårt att vara jämna nog över en hel ligasäsong. Men det var också just detta Klopp förväntades åtgärda.

Kommer Jürgen Klopp lyckas åtgärda orsaken till Liverpools ojämnhet, deras benägenhet till defensiv kollaps? Det svaga skyddet framför backlinjen är en brist som bra motståndare, och stundtals även mindre bra motståndare, kommer utnyttja. Den bristen kommer finnas där alldeles oavsett vilka mittbackar Liverpool än värvar.

Det är en brist som säkert är väldigt välscoutad av Sevilla sedan lagens första match på Anfield. Räkna med att Sevilla kommer försöka utnyttja den ytan mot Liverpool även ikväll. Klarar Liverpool däremot av att täppa till ytorna, och får igång sitt anfallsspel på samma sätt som i de senaste matcherna, då finns alla chanser i världen att Liverpool blir klara för slutspel ikväll.

Och tar i alla fall en liten revansch på Sevilla.

Vi nådde vårt mål med många matcher kvar av säsongen, skrev Tony Pulis i helgens matchprogram som ett slags allmänt försvar för sin tid med West Brom, men det var ett försvar som ironiskt nog missade poängen. Den perfekta metaforen för West Broms prestationer hittills under säsongen. Poängen alltså att målformuleringen i sig var problemet snarare än själva måluppfyllelsen.

Missnöjet är inte något utfall av hybris. West Brom är inte för fina för att försöka hålla sig kvar i Premier League, det finns inget fel med att en klubb som West Brom sätter ett mål som går ut på att hålla sig kvar. Men det målet kan inte vara slutstationen, när det målet är uppnått måste siktet ställas in mot ett nytt och högre mål, det är ett mål som måste vara ett steg på vägen, inte vägs ände.

Missnöjet är också högst konkret. För West Broms prestationer har blivit mätbart sämre under Tony Pulis den här säsongen. Då pratar vi inte bara om de blott tre vinsterna men 15 förlusterna på de 24 senaste matcherna, utan om att West Brom producerar betydligt färre skott den här säsongen än förra. En konsekvens av en övergång till 5-3-2 med tre defensiva mittfältare. Färre chanser skapas.

När journalister och oftast när andra supportrar diskuterar klubbar som West Brom finns en benägenhet att se det som att dessa klubbar ska bliva vid skomakarens läst. De antas bara skola vara nöjda med att hålla sig kvar i Premier League, birollsinnehavare och kanonfoder i en story som lägger allt sitt fokus vid storklubbarnas olika strider. Men varför ska West Brom acceptera detta synsätt?

Hopp och drömmar om framtiden är det viktigaste kapital en klubb har att arbeta med och investera. Det är ett kapital som genererar entusiasm och energi till supportrarna och klubben som helhet, och inte minst till laget. Utan detta kapital tappar en klubb all energi. Tony Pulis, trots sina styrkor, tillför aldrig till detta kapital utan tär istället på det, vilket är fröet till hans egen undergång.

Där i den situationen befann sig nu West Brom. Med en Tony Pulis vars enda säljpunkt är att han är en garanti för att undvika nedflyttning, samtidigt som lagets spel och resultat tydligt visar att detta inte längre är någon garanti. Och om inte Tony Pulis längre kan garantera detta, vad finns då för skäl att ha Tony Pulis som manager?

Tony Pulis är ingen garanti för att undvika nedflyttning bara för att han hittills under sin karriär alltid har lyckats undvika nedflyttning. Lika lite som Arsene Wenger var någon garanti för Champions League-kvalificering bara för att han dittills alltid lyckats ta Arsenal till Champions League. Det finns många liknande exempel. Tiderna förändras, ligan förändras. Har Tony Pulis förändrats?

Intrycket är lätt att få att Tony Pulis egentligen har varit mer intresserad av att befästa sitt eget varumärke som någon form av Premier League-garanti hellre än att försöka bygga något stort och beständigt med sina olika klubbar. Det saknar kanske inte rationalitet, det kan mycket väl fortsätta ge honom ströjobb i Premier League under några år framöver. Men det alstrar ingen värme.

Invändningen som nu hörs från flera håll att West Brom i och med sparkningen av Tony Pulis plötsligt riskerar nedflyttning håller av det skälet inte riktigt vatten, det riskerade West Brom nämligen redan. Snarare är det så att med den brist på energi, den negativism och det missnöje som skapats runt West Brom och The Hawthorns så var risken förmodligen större med Tony Pulis kvar.

Kanske väljer West Brom nu också att fatta det här beslutet i en för dem opportun tid. Det finns för närvarande för dem en handfull tillgängliga möjliga ersättare som var och en på sitt sätt faktiskt vore intressanta just specifikt för West Brom. Folk kanske kräks när de hör Sam Allardyce och Alan Pardew, men som något mer publikfriande versioner av Tony Pulis kan de visa sig effektiva.

Det skulle kunna tillfredsställa de som möjligen med en god poäng i bakfickan hävdar att West Broms spelartrupp är så balanserad efter Tony Pulis idéer att några större avsteg är omöjliga på kort sikt. Martin O’Neill är ett annat hett alternativ som vore ett längre steg bort på skalan än Allardyce eller Pardew, men ändå inom ungefär samma region.

Men om West Brom verkligen vill försöka tänka i nya spår, och kanske söka sig tillbaka till sina mer gladspelande rötter för tiotalet år sedan och som har anor ända tillbaka till 1970-talet och dess three degrees med Laurie Cunningham, Brendon Batson och Cyrille Regis, vore det kanske ingen dum idé att undersöka Brendan Rodgers eventuella vilja att återvända till engelsk fotboll.

Ett annat alternativ vore tvivelsutan Michael O’Neill. Succén som Nordirlands förbundskapten har fått honom att stå högt i kurs. Han vet minst sagt om att organisera ett försvarsspel, och i West Brom finns redan flera av hans nordirländska spelare som ledare i klubben; Jonny Evans, Chris Brunt och Gareth McAuley. Det hade varit ett intressant om än något ovisst val av West Brom.

Vem West Brom nu än anställer är det ett intressant val. Dels är det West Broms nya ägare och styrelses första helt egna manageranställning, Guochuan Lai tog över West Brom kort innan förra säsongens start, och vem de väljer kommer säga mycket om deras syn på klubben och ambitioner med den. Dels för att det nog tittas en hel del i smyg på vad som håller på att hända med Wolves.

Underskatta inte Wolves betydelse för vad som nu händer med West Brom. Både beslutet att sparka Tony Pulis och vem de härefter väljer som dennes ersättare. De inre faktorerna varför Pulis nu fått sparken är uppenbara. Yttre faktorer som Wolves spelar också stor roll.

Att de valde att tacka nej till Sunderland var knappast förvånande. Varför skulle de lämna sina nuvarande förhållandevis trygga jobb för en klubb i kris, med en oklar ägarsituation, en obalanserad och omotiverad spelartrupp, obefintliga finansiella resurser, som befinner sig i botten av EFL Championship på god väg ned till League One? Det var inte konstigt att de tackade nej.

Vilket självfallet gör frågan desto mer påträngande: Varför i hela friden skulle Chris Coleman välja att lämna sitt jobb som Wales förbundskapten för att ta över just Sunderland av alla klubbar? De flesta verkar vara överens om att Sunderland har gjort något av ett kap med den här anställningen. Nästan alla av dem verkar dessutom ha svårt att förstå hur det gick till.

Det var sannerligen inte för att Chris Coleman inte längre var önskad kvar som Wales förbundskapten. Spelarna var tydliga med att de ville att Coleman skulle vara kvar. Det walesiska förbundet var beredda att gå mycket långt för att möta Colemans anspråk på lön och investeringar i infrastruktur. Om Chris Coleman hade velat fortsätta som Wales förbundskapten hade han kunnat göra det.

En utgångspunkt måste vara att Chris Coleman helt enkelt ville hitta tillbaka till klubbfotbollen. Det kan annars finnas en risk att fastna inom landslagsfotbollen, när det har hunnit gå för lång tid sedan en tränare var aktiv på klubbnivå så att klubbarna tappar intresse. Kanske är det även så att Coleman vet att han har tagit Wales så högt som är rimligt, och härefter kan det bara gå utför.

Men återigen: Varför i så fall Sunderland av alla klubbar, samma klubb som har avverkat managers ungefär i samma takt som jag avverkar en pizza framför Ivanhoe på nyårsdagen, samma klubb som bara under det senaste året mer eller mindre tog livet av David Moyes tränarkarriär? Motfrågan skulle möjligtvis kunna bli vilken annan någorlunda likvärdig klubb Coleman egentligen kunde välja?

Det stod knappast Premier League-klubbar på kö för att anställa Chris Coleman under hösten, och flera av dem har ändå varit på marknaden. Landslagsfotboll är inte detsamma som klubbfotboll, inte alls lika meriterande, snarare har det blivit lite av en alternativ och lättare karriärväg för de något mindre stjärnskotten, och Colemans meritlista på klubbnivå är tunn och inte alls imponerande.

Även med sina mycket väl kända problem är Sunderland ändå en engelsk storklubb. Jobb i sådana klubbar dyker inte precis upp var dag och det något mer idealistiska sättet att se på saken än att Coleman inte hade något annat alternativ att välja, är att han faktiskt tror på möjligheten och på sin egen förmåga att få Sunderland på fötter igen, att vända skeppet.

Det är han väl i så fall knappast den förste att tro. Varför skulle i så fall han lyckas där så många andra redan fallerat? Kanske för att han drivs av en helt annan motivation än övriga. Paolo Di Canio och Gus Poyet var egentligen bara rätt konstiga anställningar från början. Dick Advocaat, Sam Allardyce och David Moyes kändes som rätt trötta managers mest sugna på att göra ett kvickt jobb.

Chris Coleman är till skillnad från alla dem en brittisk manager med hyfsat hög profil men fortfarande på väg uppåt i sin karriär, fortfarande hungrig. Chris Coleman är förvisso inte helt färsk vad gäller att ta över en klubb i kris i EFL Championship. Mellan 2008 och 2010 var han manager i Coventry innan han fick sparken därifrån. Nu är han tio år äldre, kanske också tio år klokare.

Det är ändå en erfarenhet som borde ha informerat hans beslut att faktiskt tacka ja till Sunderland. Han borde känna till vilka fällorna är och ha säkerställt sig om vissa besked från klubbledningen. Han kan knappast vara omedveten om de problem klubben brottas med, de har varit offentlig egendom länge nu, och där finns inte längre Premier League-glamouren att fördunkla omdömet.

Vad Sunderland behöver är i första hand, kanske mer än något annat, är att återfå optimismen, det vill säga en manager med personligheten att entusiasmera spelarna och exaltera supportrarna. Många år av ständigt förfall har gjort atmosfären runt klubben förgiftad av pessimism. Chris Coleman har visat just sådan personlighet under Wales resa från 2012 till 2017.

Vad Sunderland behöver är även en manager som förmår att organisera laget på planen och göra dem mer svårslagna. Det har funnits en benägenhet att reducera Colemans bidrag med Wales till att enbart handla om att han där hade Gareth Bale, men det glöms bort att Wales framgångar i första hand grundades på att de under dessa år hade ett av Europas allra bästa försvar.

Vad Sunderland behöver är en manager som klarar av att ställa krav på sina arbetsgivare att tillhandahålla rätt förutsättningar för att genomföra ett bra arbete. Det är vad Chris Colemans jobb under sina fem år med Wales har bestått i, att övertyga det walesiska förbundet att investera mera. Sunderland är en tuffare nöt att knäcka, men erfarenheten lär göra honom gott.

Nej, Wales är inte Sunderland, och den sporadiska landslagsfotbollen har mycket lite gemensamt med den långa, kalla vinter som är EFL Championship. Chris Coleman har tagit en stor risk med Sunderland och han har inte minst själv mycket att bevisa för att han ska lyckas med sin uppgift. För Sunderland är det måhända inte någon garanti, men ändå det bästa de kunde hoppas på.

Kanske till och med bättre än vad de borde ha kunnat hoppas på. Det mest positiva som går att säga om Sunderlands val att anställa Chris Coleman, eller Colemans beslut att gå till Sunderland, är att det åtminstone inte känns som ett alldeles självklart självmordsuppdrag. Där finns ändå ett visst frö av hopp att detta faktiskt kan bli bra. Hoppet är som bekant det sista som överger en.

Även om risken finns att Sunderlands supportrar sedan länge har anammat den betydligt mörkare synen på hopp. Att det är hoppet som dödar. Samtidigt finns bara ett enda sätt att ta sig ur det mörkaste av hål. Att aldrig ge upp och aldrig sluta försöka. Annars blir man definitivt kvar i det där hålet. Sunderland har under många år försökt gräva sig ur hålet.

Chris Coleman måste få dem att börja klättra.

(1) Arsenal. Det känns närmast givet att Arsenals lag och lagledning kommer dra alldeles för stora slutsatser av att ha lyckats vinna just en enda match hemma på Emirates, svepandes behoven av förändring under mattan. Det har till synes redan hänt. Alldeles bortsett från detta måste ändå konstateras att Arsenal gör en väldigt bra match mot Tottenham, just en sådan match man skulle vilja se hela tiden från deras sida, full av energi och intensitet i båda riktningar. Nu var kanske detta den lättaste match att motivera sig själva för som Arsenal haft på många år, och synpunkten om Arsenal har aldrig varit att de inte kan göra sådana här enskilda matcher, utan att de inte kan hålla nivån match efter match.

(2) Man Utd. Paul Pogbas återkomst var den stora snackisen inför, under och efter matchen mot Newcastle samt i Bullerbyland möjligen även Zlatan Ibrahimovics comeback, och det var naturligtvis uppenbart hur mycket Pogba faktiskt betyder för Man Utds anfallsspel. Det större beslutet var kanske att Anthony Martial och Marcus Rashford båda startade samtidigt med Romelu Lukaku på planen, och vad många undrar är om detta är ett taktiskt break av Mourinho, att han beslutat sig för att släppa på handbromsen, som hans nemesis kanske hade sagt. Något måste hur som helst ske. För även med Paul Pogbas individuella briljans på planen är det uppenbart att Man Utd fortfarande är ett lag som anfaller som individer mer än ett kollektiv.

(3) Newcastle. Tre raka förluster i ligan, och något av en kapitulation under andra halvlek på Old Trafford, gör kanske läget illa valt att sjunga Newcastles och Rafa Benitez lov men det är ändå något som åtminstone förtjänar nämnas. Newcastle var under långa stunder av första halvlek det bättre laget på Old Trafford, och de var det med en snabb och intensivt pressande 4-4-2-uppställning som lyckades försätta Man Utd i alla möjliga svårigheter. Rafa Benitez är onekligen något på spåret med den taktiska reformen och det är en positiv överraskning att se Benitez benägen till förändring och utveckling på det viset. Precis som lördagens motståndare har han ju blivit något kritiserad för att vara något passé i sitt tänkande.

OMGÅNGENS VINNARE: Burnley

Tre raka vinster i ligan för Burnley nu efter 2-0 hemma på Turf Moor mot Swansea, vilket är första gången i den engelska högstadivisionen sedan 1975 för Burnley, även om det under aktuell 40-årsperiod inte handlar om jättemånga säsonger. Allt Burnley och Sean Dyche gör för närvarande blir till guld, och i och med segern kommer Burnley ha minst fyra poängs försprång ned till åttonde platsen efter tolv omgångar. Smått sanslöst.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: West Brom

Bara att krita upp West Brom här för andra omgången i rad, sedan de kapitulerat fullständigt hemma på The Hawthorns mot Chelsea. Tony Pulis enda USP är att hans lag är förjävliga på försvarsspel, och att detta leder till bra resultat, när inte längre detta gäller finns ingen anledning att ha Pulis som manager. Detta är en slutsats som både supportrar och spelare verkar ha landat i, och alla röksignaler tyder på att det är en fråga om timmar eller dygn innan West Broms styrelse formellt gör dem sällskap.

OMGÅNGENS SPELARE: Callum Wilson, Bournemouth

Tre mål på Huddersfield och den förste engelske spelaren den här säsongen att göra ett hattrick. Inte mycket att klaga på den här omgången för Wilson som med sina tre mål såg till att Bournemouth vann sin andra raka ligamatch och tog sin tredje ligavinst på de fyra senaste matcherna. Följaktligen har Bournemouth börjat vandra uppåt i tabellen igen efter vad som bara kan beskrivas som en riktigt svag säsongsinledning.

OMGÅNGENS MÅL: Kevin De Bruyne, 2-0 Leicester (b)

Ruskigt skickligt och snyggt mål av Kevin De Bruyne, som rimligtvis måste betraktas som en av världens just nu absolut bästa mittfältare, kanske den bäste, som avgjorde en svår bortamatch mot Leicester och vidmakthöll Man Citys försprång i tabellen. Mångsidigheten och komplettheten i De Bruyne är nära nog skrämmande och just lite ruskig.

OMGÅNGENS ?

Det görs som vanligt stor sak av Tottenhams och Mauricio Pochettinos svaga facit på bortaplan mot övriga storklubbar, och hur Tottenham har vunnit så få av dessa matcher. Förvisso finns kanske en poäng i detta men min tanke går väl mer åt hållet hur vanligt det egentligen är att någon manager eller lag faktiskt vinner just dessa bortamatcher. Det är trots allt inte jättevanligt. Med andra ord, visst är det nog något som skulle kunna bli bättre, men dåligt i jämförelse med vadå vore min spontana frågeställning. Verkligheten eller en orealistisk illusion?

Hard facts: Under samma period som Mauricio Pochettino har varit Tottenhams manager, alltså från och med 2014-15 och framåt har följande klubbar vunnit dylika bortamatcher: Liverpool (5), Chelsea, Man Utd och Man City (4), Arsenal och Tottenham (1); och följande managers vunnit dylika bortamatcher: Jürgen Klopp och Louis van Gaal (4), Pep Guardiola, Manuel Pellegrini och Antonio Conte (2), samt Mauricio Pochettino, José Mourinho, Arsene Wenger och Brendan Rodgers (1). Absolut maxutdelning verkar alltså vara att lyckas vinna cirka var fjärde dylik match. Normalutdelning mer i stil med var femte, det vill säga en per säsong.

OMGÅNGENS !

Mesut Özil har fått mycket och många gånger välförtjänt kritik både den här säsongen och under tidigare säsonger för att vara alltför mycket av en humörspelare som inte tillför laget tillräcklig energi eller disciplin. Hans insatser har helt enkelt inte räckt till för en spelare tänkt att vara den bärande stjärnan i ett förmodat topplag. Mot Tottenham visade han däremot att det inte beror på att den kvaliteten och förmågan inte finns inuti honom. En av Özils bästa insatser i Arsenaltröjan, som förmodligen kan räknas på ena handens fingrar.

OMGÅNGENS WTF?

José Mourinho var rosenrasande på den engelska landslagsledningen under veckan som han påstod hade tvingat på Phil Jones sex smärtstillande sprutor för att kunna spela träningsmatchen mot Tyskland. För en gångs skull verkade det dessutom som om han och Antonio Conte var på samma sida. Om det faktiskt stämmer så har han naturligtvis alla skäl att vara rosenrasande, i så fall är det i mina ögon något av en praktskandal.

OMGÅNGENS LOL!

Matchen mellan Watford och West Ham hade inte ens hunnit gå upp i tvåsiffrigt antal sekunder innan Andy Carroll hade hunnit sänka och knäcka näsan på den debuterande Marvin Zeegelaar med sin armbåge. 28 minuter senare fick Carroll sitt första gula kort.

OMGÅNGENS BTW…

Från och med 2019 kommer vi med all sannolikhet få se TV-sända Premier League-matcher på sena lördagskvällar.

”Kevin De Bruyne is like Steven Gerrard with a brain!” – Tihi…

Man måste ändå beundra (?) den rasande snabbhet med vilken Arsenals spelare tog sig ut på sociala medier efter matchen. Där tar de jobbet minsann!

Chris Coleman är Sunderlands nye manager. En orelaterad nyhet säger att han samtidigt har bytt namn till Kris Kålman.

Platserna 15-20 i Premier League innehas av klubbar med engelska tränare.

David Moyes gjorde idag sin 500:e ligamatch som tränare, och förlorade mot Watford. Sin allra första ligamatch som tränare gjorde han med Preston, som han förlorade mot Watford.

Ingen är riktigt lika spektakulärt hemmablind som Arsene Wenger.

Men kanske är det orättvist. Möjligen är det en produkt av att vara alltför fast i den engelska fotbollens mentala fängelse, i vilket idén om den allsmäktige managern fortfarande formar mycket av våra tankar och samtal. Det är samtidigt en alltmer föråldrad idé. En managers livslängd i en och samma klubb har blivit kortare och kortare, inte minst för klubbar av Watfords storlek.

Det går heller inte att bortse från att Watford har haft en stegvis men ändå stadig utveckling framåt. När Pozzo köpte klubben befann sig Watford i EFL Championship. Gianfranco Zola tog dem till playoff-final innan Slavisa Jokanovic nådde uppflyttning till Premier League. Quique Sanchez Flores och Walter Mazzarri lyckades etablera dem innan Marco Silvas framgångar.

Nu har Watford haft en svagare period sedan de något oförtjänt tappade matchen mot Chelsea på Stamford Bridge. Tre raka förluster har fått laget att sjunka ned till mitten av tabellen, men innan dess befann sig Watford faktiskt runt fjärdeplatsen i tabellen. Något överraskande kanske, men ändå inte alldeles ologiskt om vi skulle följa Watfords trendkurva.

Detta gör så klart Watford till en uppenbar kontrast till dessa skräckexempel som Sunderland, Aston Villa med flera. Dessa båda betydligt större klubbar än Watford har åkt ur Premier League, och riskerar i ett fall att nu även åka ur EFL Championship. Derby County lyckas aldrig riktigt leva upp till sin potential i EFL Championship och Leeds story känner vi väl till vid det här laget.

Den avgörande skillnaden är att där dessa klubbars ständiga managerbyten är en funktion av en ond cirkel av obefintlig planering och sviktande resultat så är Watfords managerbyten istället en del i klubbens strategiska planering. Kaos är inte ledstjärnan för Watford, snarare stabilitet i klubbens organisation och stödstruktur i vilken en manager har blivit alltmer utbytbar.

Det kan så klart låta främmande för de som mest tänker på storklubbarnas villkor. Men storklubbarna har av naturliga skäl lättare att arbeta utifrån idén att de kommer kunna behålla sina managers. En klubb som Watford kommer däremot närmast med säkerhet tvingas byta manager, antingen på grund av misslyckande eller på grund av att framgången attraherar större klubbar.

För Watford är det en fråga om att klubben ska fortsätta prestera även om en manager lämnar dem. Det är en fråga som borde besvära även de större klubbarna. Vad händer med Tottenham om Mauricio Pochettino försvinner? Om José Mourinho flyttar till Paris kanske Man Utd tvingas börja om igen. Bayern har gett Man City en ledtråd vad som kan hända när Pep Guardiola lämnar.

En klubb som byter manager varje säsong kommer så klart lätt uppfattas som otålig och godtycklig. Watford skiljer sig däremot på en punkt från många andra engelska klubbar i att de efter de första årens turbulens faktiskt aldrig bytt en av sina managers mitt under säsongen. Till skillnad från andra klubbar har Watford aldrig behövt trycka på panikknappen, vilket antyder proaktiva managerbyten.

Det betyder så klart inte att besluten alltid blir rätt. Walter Mazzarri måste i alla fall ses som något av en missräkning. Men det var inte av något skäl som gick att bestämt säga på förhand någon dum anställning. Ibland är det helt enkelt bara så att anställningar av på förhand oförutsägbara skäl inte blir som man tänkt sig. Men missräkningen ledde aldrig till ren kris, vilket är en styrka.

Med Marco Silva verkar det som om Watford har hittat rätt. Hans styrkor ligger i sitt taktiska tänkande, fokus på hög arbetsintensitet både på träning och match, och i sitt sätt att hantera laget och enskilda spelare. Marco Silva är framför allt en coach, vilket passar väldigt väl in i Watfords struktur och strategi i vilken en manager i första för att inte säga enda hand ska vara just en coach.

På samma sätt belyser Marco Silva även den andra sidan av Watfords strategiska tänkande. Blott elva matcher in på den här säsongen har Everton redan varit och ryckt i Marco Silva, som inte var ointresserad. Watford har hittills sagt nej, men det illustrerar ändå just värdet i att inte planera en klubb runt en person på det sätt som många engelska klubbar fortfarande gör.

Kanske är det desto mer aktuellt just den här dagen när Watford möter en av sina just nu tydligaste motsatser i Premier League. West Ham är en klubb som visat oförmåga till planering och att ordna en fungerande struktur i klubben. En klubb som snarare genom att ha hållit fast vid dysfunktionella managers ligger närmare än Watford att vandra samma väg som Sunderland med flera.

West Ham har inte bytt i närheten av lika många managers som Watford under de senaste sex åren. De har däremot svajat betänkligt i sina prestationer under dessa år, har tvingats trycka på panikknappen den här säsongen redan, och har på så vis lyckats försätta sig i en situation där de och David Moyes hållandes varandra i handen måste ta en chans på varandra och hoppas på det bästa.

West Ham är en större klubb än Watford och en klubb med betydligt högre kapacitet och potential. Men Watfords kompetens och struktur, tillsammans med West Hams brist på detsamma, gör att de båda klubbarna går in till dagens match med omvända tabellplaceringar jämfört med vad som var de rimliga förväntningarna inför säsongen.

Även om det så klart inte heller går att riktigt smita från tanken att det nog ändå har en hel del att göra med Marco Silva, rättare sagt att Watford den här gången träffade mitt i prick med sin manageranställning. Att ingen struktur i slutänden blir bättre än de personer som ingår i den. Hemligheten består kanske i att ha en struktur som ger personerna utrymme att skina.

Watford skiner med Marco Silva som manager, och den svårfrånkomliga konklusionen är att Watford också skiner med Pozzos som ägare. Det har inte varit en helt rak resa framåt för Watford, ofta ges intrycket av tre steg framåt och två steg bakåt, men framåt går det trots allt. Vilket borde betyda att någonstans i den upplevda galenskapen måste det finnas någon slags metod.

Det finns flera engelska klubbar som skulle kunna vinna på att ta reda på mer om denna metod och själva försöka tillämpa dem. West Ham är utan tvekan en av dessa klubbar.

Fotboll blir som tur är aldrig så allvarligt, men det innebär så klart inte att vi inte även där hittar exempel på samma sluttande logik. Det finns inte minst något med dessa återkommande bedyranden från Arsenalhåll under veckan, om hur maktbalansen mellan Arsenal och Tottenham alls inte har viktats över till Tottenhams fördel eftersom Arsenal vunnit fler titlar, som erinrar starkt därom.

Först slutade vi vinna ligatitlar men jag sade ingenting eftersom vi alltid vann mot Tottenham. Sedan slutade vi vinna mot Tottenham men jag sade ingenting eftersom vi alltid kom före Tottenham i tabellen. Sedan slutade vi komma före Tottenham i tabellen men jag sade ingenting eftersom vi ändå vann några FA-cuptitlar samtidigt som Tottenham förblev titellösa.

Hur osannolikt är det egentligen att slutklämmen på detta resonemang blir densamma som i Martin Niemöllers dikt? Sedan började Tottenham vinna titlar och då hade vi inte längre något kvar att säga! Budskapet är självfallet att utvecklingen obönhörligen rör sig i en riktning, och att ägna sig åt olika former av förnekelse av detta varken ändrar eller åtgärdar situationen.

Det är ändå en intressant fråga, hur osannolikt är det egentligen? Utan att blunda för Tottenhams mer blygsamma förutsättningar relativt flera av lagets titelkonkurrenter inom den engelska fotbollen finns det ändå rätt tydliga skäl för att det osannolika snarare borde vara att Tottenham inte kommer vinna någon eller några titlar, om vi antar att kvalitet är det i grunden avgörande.

Tottenham har ligans bästa målvakt! Det är kanske att tänja på sanningen i viss utsträckning men Hugo Lloris är tvivelsutan i det övre skiktet av Premier Leagues målvakter, det är väl egentligen bara David De Gea som skulle kunna göra anspråk på att vara mätbart bättre, och inte heller det handlar egentligen om några väldiga skillnader.

Tottenham har ligans bästa mittbackar! Andra klubbar har också väldigt skickliga mittbackar men det finns näppeligen någon mittback i någon annan klubb som går in och petar Toby Alderweireld och Jan Vertonghen. Lägg till en spelare som Davinson Sanchez där och Tottenham har dessutom en bredd i sitt mittförsvar som borde göra övriga klubbar lätt avundsjuka.

Tottenham har ligans bästa centrala mittfältare! Även här finns det spelare i andra klubbar som håller en jämlik nivå men det är samtidigt svårt att se några spelare gå in och peta spelare som Eric Dier, Victor Wanyama eller Mousa Dembele. Vid sidan av dessa spelare finns även en spännande ny talang som Harry Winks i bakgrunden och alltmer i förgrunden.

Tottenham har ligans bästa offensiva mittfältare! Man City, Kevin De Bruyne och David Silva vore det starkaste argumentet mot just detta påstående. Det är rimligtvis här resonemanget haltar som mest, men Christian Eriksen är tveklöst för närvarande en av världens bästa offensiva mittfältare, i samma division som Man Citys spelare, och Dele Alli ligger inte långt därefter.

Tottenham har ligans bästa anfallare! Om det fanns lite större tvekan gällande de offensiva mittfältarna så kan inte någon tvekan egentligen finnas kring anfallarna. Harry Kane är Premier Leagues för närvarande bästa anfallare och han blir dessutom bara bättre. Ger Tottenham en högre fear factor än vad de hade till och med när Gareth Bale spelade för klubben.

Tottenham har ligans bästa tränare! Världens alla pepologer kommer säkert protestera vilt men vad Mauricio Pochettino har åstadkommit över flera år med Tottenham givet sina förhållandevis mycket begränsade resurser är fantastiskt på många sätt och något som placerar honom i en liga för sig själv. Modern i sitt tänkande både gällande taktik och lagbygge.

Givet detta vore kanske inte den aktuella frågan om Tottenham kommer kunna vinna någon titel, utan istället hur Tottenham egentligen skulle kunna undvika att börja vinna titlar. Sannolikhetskalkylen ser i alla fall ut som så att ledande Arsenalprofiler hellre bör hålla lite lägre profil i frågan än riskera att upprepa Liverpoolfansens klassiska ”Come back when you’ve won 18!”-misstag.

Ändå är det inte så enkelt att Tottenham med någon form av garanti faktiskt kommer vinna några titlar med detta lagbygge. Om fotbollen bara vore summan av sina respektive delar borde titlar däremot vara i det närmaste garanterade givet det punktvisa resonemanget ovan. Det säger oss att ett titelvinnande lag måste innehålla något som gör dess värde högre än summan av alla dess delar.

Om detta Tottenham lyckas vinna några titlar får tiden utvisa. Huruvida de gör det eller ej bör dock inte vara någon källa till stolthet för Arsenal. Varje nykter och neutral bedömare inser att maktbalansen i norra London under de senaste åren har svängt över till Tottenhams fördel. Att Arsenal har vunnit några FA-cuptitlar ändrar inte detta. Att Arsenal vinner idag ändrar inte heller detta.

Det enda som kan ändra detta, som kan svänga maktbalansen tillbaka till Arsenals fördel, är att de tar tag i och koncentrerar sig på att försöka lösa sina egna många problem, hellre än att fortsätta förneka dem genom att greppa efter allt tunnare halmstrån om varför de egentligen är bättre än alla dessa konkurrenter som en efter en fortsätter springa förbi och ifrån dem.

Positivt i det avseendet är att Arsenal ser ut att vara på väg att göra några riktigt spännande anställningar till sin sportsliga organisation. Återstår gör då bara att adressera elefanten i rummet.

Alex Neil är däremot inte främmande för detta att åstadkomma mycket med små resurser, det var trots allt vad han gjorde redan från början med Norwich och hans metoder verkar bära frukt också med Preston. Vad som framför allt är imponerande är att Neil har varit modig nog att verkligen implementera en ny spelidé med Preston, inte bara surfa vidare på vad som varit.

Det är en intressant omständighet att Preston hittills under säsongen ligger högst upp av alla klubbar i den disciplinära statistiken, eller lägst beroende på hur man väljer att se på saken. Med 38 gula kort och två röda kort drar Preston på sig betydligt mer kort än något annat lag. Vad som är intressant tillsammans med detta är att Preston också är det lag som löper överlägset mest av alla.

Det mättes under en match upp att Prestons spelare som lag hade sprungit fem kilometer längre än sina motståndare. En halv mil. Detta har heller inte varit några ovanliga siffror. Prestons spelare befinner sig generellt sett också mycket högt upp i statistiken över de spelare som sprungit mest i hela serien, vilket så klart blir mer eller mindre ofrånkomligt.

Det har gjorts stor sak av detta med högintensivt presspel egentligen ända sedan Dortmund med Jürgen Klopp gjorde det hela populärt. När sedan Klopp satte ned bopålarna i Liverpool gick det hela mer eller mindre viralt. Det var gegenpressing för hela slanten. Klopps Liverpool har över tid blivit allt mindre gegenpressande men metoden har haft viss framgång i EFL Championship.

Det var en taktik som inte minst visade sig vara väldigt framgångsrik just i EFL Championship förra säsongen när den var en starkt bidragande orsak till Huddersfields framgångar och slutliga uppflyttning. Att Alex Neil kan ha sett och tagit inspiration av detta är alls ej otroligt, om än något ironiskt givet att han fick sparken av Norwich som därefter också har valt att rakt av emulera Huddersfield.

Det finns ändå en viss poäng med att Alex Neil implementerar en sådan här taktik med Preston givet att det är en taktik som är väldigt effektiv som just ren störningstaktik, att få större motståndare ur balans och utnyttja deras blottor maximalt. Om Simon Grayson var väldigt duktig på att göra Preston effektiva på transfermarknaden så har Alex Neil gjort Preston effektiva rent taktiskt.

Att se Preston North End spela fotboll den här säsongen är att se ett högt pressande, intensivt och väldigt ettrigt fotbollslag, som ständigt försöker störa sina motståndare och inte ge dem en lugn stund, vinna tillbaka boll och därifrån anfalla. ”Vi jagar i flock”, som Alex Neil själv metaforiskt beskriver saken, och det är denna ettrighet som ligger bakom både löpmängd och antal gula kort.

En spelare som tagit ytterligare stora kliv framåt med Alex Neils taktik är förra säsongens succéförvärv Tom Barkhuizen, som mitt under säsongen bytte League Two och Morecambe mot Preston och EFL Championship. Övergången blev klar för exakt ett år sedan, den 17 november, och Barkhuizen skulle under våren komma att göra omedelbar succé. Ett av Simon Graysons mest lyckade förvärv.

Barkhuizen har blivit en av Prestons allra viktigaste spelare och fungerar som arbetshästen i Prestons rörliga anfallstrio. Vilket inte har gjort Barkhuizen mindre effektiv som målskytt och framspelare. Han ingår i Prestons samtliga mest effektiva anfallskombinationer, oavsett om det handlar om att spela fram en annan målskytt, ofta Jordan Hugill, eller att själv vara den som blir framspelad.

God sammanhållning, hög arbetsmoral och effektiv taktik har fått Preston att lyfta i EFL Championship under säsongen långt ovanför den nedflyttningsstrid många ändå förväntade sig. Ett tag in på säsongen låg Preston så högt som femma i tabellen, men fyra raka förluster har tagit Preston tillbaka ned på jorden igen, och tillbaka ned mot mitten av tabellen.

Ändå ett mycket bra utgångsläge för Preston med en dryg tredjedel av säsongen avklarad. Och vilken möjlighet för Preston att ikväll sätta stopp för sin svaga svit med en seger på hemmaplan i lokalderbyt mot Bolton hemma på Deepdale. Ett klassiskt engelskt derby med två klassiska engelska klubbar, under fredagskvällens flodljus.

Den riktiga fotbollen är tillbaka!

Det var egentligen två olika diskussioner som fick mig att stanna till när detta diagram uppenbarade sig i min tidslinje. För det första så klart den klassiska diskussionen om vilka som är ligans bästa anfallare samt möjligen offensiva mittfältare. För det andra en mer specifik diskussion om olika spelares, inte minst Mohamed Salah och Romelu Lukaku, produktivitet och effektivitet.

Diagrammet mäter två aspekter av en offensiv prestation, nämligen hur många skott på mål spelaren förväntas producera per match längs den ena axeln, samt hur många skott på mål spelaren faktiskt producerar per match längs den andra axeln. I huvudsak försöker diagrammet ge ett mått på hur skicklig spelaren faktiskt är på att sätta motståndarmålvakten i arbete, eller hur farlig spelaren är.

Diagrammet är i någon mening självförklarande. Det är självfallet bättre i allmän mening att befinna sig högst upp i det högra hörnet, vilket av någon anledning alltid verkar vara fallet i sådana här diagram. Vad det kan sägas mäta är volymen i spelarens prestation. Kvaliteten mäts å andra sidan i spelarens relation till trendlinjen. Placering ovanför linjen innebär hög precision, under linjen låg.

Det är framför allt några observationer som kände spontant relevanta och intressanta för mig.

För det första att diagrammet ger en rätt bra bekräftelse på bilden av Harry Kane som Premier Leagues och en av världens just nu bästa anfallare. Han skjuter och producerar fler skott än någon annan spelare, i hög utsträckning mycket mer än många spelare, och han skjuter dessutom väldigt bra. En anfallare som på alla sätt alltid sätter motståndarna i arbete.

För det andra att det kanske är dags att omvärdera den här bilden av Mohamed Salah som en målsumpare av rang. Visst missar Salah en hel del chanser men sant är också att han både skapar många chanser och dessutom har en väldigt hög träffprocent med sina skott. Kanske är missarna frustrerande men måste inte nödvändigtvis definiera helheten.

För det tredje den intressanta frågeställningen om vad som egentligen är att föredra, en supereffektiv anfallare eller flera moderat effektiva anfallare? Vi ser så klart Kane, Salah och Lukaku för Tottenham, Liverpool och Man Utd. Å andra sidan mördar Man City just nu Premier League med sina fyra spelare som alla ligger förvisso längst fram i klungan, men ändå i klungan så att säga.

För det  fjärde det viktiga i att ha anfallare och offensiva spelare som faktiskt är effektiva och precisa i sitt spel. Watford har gjort en stark säsongsinledning men tappat på slutet, eller haft svårt att få med sig poäng från matcher de mycket väl hade kunnat vinna. Hur hade exempelvis Watfords tabellposition sett ut nu om Richarlison inte var ligans mest slösaktige anfallare?

För det femte är det ett skönt häng av offensiva mittfältare högt upp i mitten av diagrammet. Xherdan Shaqiri som typ aldrig någonsin tar ett skott innanför straffområdet. Kevin De Bruyne och Christian Eriksen som båda visar varför de måste räknas bland ligans absolut främsta spelare. Och så mitt bland dem lite otippat så där Aaron Ramsey. Utskälld men kanske lite ouppskattad?

Hur tänker ni?

Att sticka ut ur mängden inom svensk fotboll krävs det kanske inte så väldigt mycket för. Att göra det inom engelsk fotboll borde vara desto svårare. Men tar vi ett djupdyk nedåt i det engelska seriesystemet, ända ned till Isthmian League Premier Division, ungefär Division 7, så hittar vi Billericay Town och dess minst sagt något eccentriske ägare, ordförande och manager Glenn Tamplin.

Eccentrisk är ett annat ord för galen reserverat för rika människor brukar det sägas, och efter att ha gjort sig en förmögenhet inom stålindustrin är Glenn Tamplin en rik människa, således eccentrisk. En sak eccentriska och framför allt nyrika män i England kan få för sig att göra är att köpa en fotbollsklubb. För rätt precis ett år sedan köpte Tamplin Billericay Town för drygt £100,000.

Vilka former tar då denna eccentricitet? Offentliga uttalanden om hur Billericay Town ska nå Football League inom fem år, och inom tio år kunna ha tagit sig upp i Premier League, skulle kanske kunna få Daniel Kindberg att börja nicka igenkännande vid sin jämtländska frukost. Andra yttranden skulle nog däremot snarare få Kindberg att börja rodna av genans.

Att uppmana kritiska fans på sociala media att hoppa från en hög byggnad eller framför ett tåg får sägas vara tydliga prov på dålig smak och ännu sämre omdöme, inte minst av någon som säger sig vara nyfrälst. Mer harmlöst men för all del ungefär lika absurt är att spraypainta omklädningsrummet i lejonmotiv samt få spelarna att sjunga R Kellys ”The World’s Greatest” inför varje match.

Detta beskriver Glenn Tamplin själv som sätt att motivera spelarna, vilket är något han behöver tänka på eftersom han rätt kvickt gjorde sig själv till lagets tränare sedan Craig Edwards, klubbens manager sedan sju år tillbaka, avgått på grund av påstått brutna löften. Tamplin såg sig själv som ställföreträdare men kvar har han tills vidare blivit.

Att sätta sig själv i centrum verkar däremot inte vara något främmande för Glenn Tamplin. Ett annat mer konstnärligt uttryck för hans nya ägarskap är den väggmålning av klubbens utveckling som pryder arenan New Lodge och som inte minst har en bild av Tamplin liggandes i sin egen säng när han såsom från ovan får uppenbarelsen att köpa Billericay Town.

Messiaskomplex much? Vad som ändå gör detta drägligt är att det ändå känns som att det finns ett gott hjärta bakom all bravados. Hittills har Tamplin investerat £2m i Billericay Town sedan han köpt klubben, han har finansierat en större läktarrenovering, biljettpriserna är desamma som förut, han är aktivt inblandad i samhällsinsatser och välgörande ändamål runt klubben.

Och vad man än råkar anse om de nyrika fasonerna och möjligen den egokick som driver Glenn Tamplin så är det obestritt också att det faktiskt verkar vara något som fungerar rätt bra. Billericay ligger förvisso bara fyra i Isthmian League Premier, men ligger bara åtta poäng från toppen, men med allt mellan fyra och sju matcher färre spelade än sina konkurrenter.

Skälet till det stavas FA-cupen. Billericay inledde sin FA-cupomgång redan i den första kvalomgången och har alltså redan spelat fyra kvalomgångar innan de för blott fjärde gången i sin historia tog sig till FA-cupens första omgång. De har samtidigt tvingats till omspel i hittills varje omgång utom den första, vilket gör kvällens omspel mot Leatherhead till deras nionde FA-cupmatch under hösten.

För Glenn Tamplin handlar FA-cupen framför allt om att klubben ska synas och få uppmärksamhet. Billericay Town har aldrig gått längre än första omgången i FA-cupen och att ta sig till den högprofilerade tredje omgången vore så klart en stor bedrift och prestigeseger för både klubben och Tamplin. I vägen står alltså Leatherhead ikväll, därefter Wycombe på bortaplan i andra omgången.

Många hoppas så klart på platt fall för Billericay Town och Glenn Tamplin. Precis som för Östersunds FK blir det sura miner och avundsjuka när det gäller pengarna. Och naturligtvis är det uppseendeväckande när Billericay Town värvar kända spelarnamn som Paul Konchesky, Jamie O’Hara, Jermaine Pennant och Kevin Foley, alla med Premier League-erfarenhet.

Anklagelser om att vara en plastklubb och köpelag duggar naturligtvis tätt som brukar bli fallet på fotbollens alla nivåer, men kanske inte minst just på den här nivån. Ryktesspridning ger upphov till mytbildning. Och med £20,000 i veckan i totala lönekostnader spenderar Billericay Town absolut mest av alla klubbar i sin division, men med viskleken är det lätt att det adderas en och annan nolla.

Det där går så klart inte att komma ifrån för Billericay Town, eller för Glenn Tamplin. Det mer långsiktiga problemet, eller frågeställningen, för klubben är om dess totala koncentration runt en person är nyttig eller ens hållbar. Om en ägare som står för all finansiering, fattar alla beslut, har gjort sig själv till tränare, möjligen har missförstått klubbmottot ”Together we sail as one!”

Glenn Tamplin själv säger att om Billericay Town inte vinner serien den här säsongen så kommer han ge sig själv sparken. Det tyder på en viss form av medvetenhet om problematiken, men för en ägare som så tydligt visar hur klubben blivit hans personliga projekt är det svårt att säga hur ärligt detta faktiskt är eller hur genuin en sådan förändring verkligen skulle kunna bli.

För Tamplin har fokuset på honom själv varit ett medvetet sätt att skapa uppmärksamhet åt klubben, att generera intresse. Det kan ligga något i det. Att intresset har ökat för Billericay är oomstritt. Publiksnittet på New Lodge har stigit från cirka 250 per match till närmare 2,500 den här säsongen, alltså tio gånger så mycket publik. Bättre fotboll, större framgångar, hopp om framtiden.

Billericay Town förstör nonleague-fotbollen i England lika lite som Östersunds FK förstör den svenska fotbollen. Vad Glenn Tamplin har gjort är att ge nytt fotbollsliv till en liten håla i Essex, strax nordöst om London, på samma sätt som Daniel Kindberg har gett nytt fotbollsliv till en liten håla mitt i Jämtlands skogar. Kanske har båda stora egon, men utveckling skapas oftast av stora egon.

Daniel Kindbergs ego har tagit Östersunds FK till Europa League. Kanske kan Glenn Tamplins ego ta Billericay Town till Football League om några år, och till och med vidare uppåt mot Premier League därefter. Kanske kan Glenn Tamplins ego ikväll ta Billericay Town till andra omgången av FA-cupen för första gången i deras historia, och till och med vidare till den tredje omgången därefter?

Kanske måste inte ett ego nödvändigtvis vara ett så stort problem. Kanske kan ego i själva verket eller lika gärna vara en värdefull tillgång.

Tiderna är som jag nämnde tidigare; annorlunda. “Big Four” har utvecklats till “Sky Six”, 4-4-2 har gått över till 4-2-3-1 följt av 4-3-3 till en 5-3-2-variant, lillebror Tottenham har växt ikapp och förbi Arsenal. Listan kan göras lång, på snudd till oändlig. Det får dock inte vara i vägen för den absolut viktigaste punkten för mig på ett personligt plan: Kapten Steven Gerrard har lagt de svarta Adidasskorna på hyllan och ersatts av Jordan Henderson.

Vattnet som tidigare fyllt mina ögon rinner nu istället nerför mina kinder. Jag upprepar; talismanen, ledaren, den odödlige Steven Gerrard jagades bort av Brendan Rodgers och i hans plats yrar Jordan Henderson runt och ska styra ett profillöst lag mot guld och gröna skogar. Mannen som ska leda Liverpool ur leran som klubben har stått och stampat i ända sedan Benitez valde att göra sig ovän med Xabi Alonso heter Jordan Henderson. Jag vill låta det sjunka in en stund.

Att det är orättvist att jämföra Henderson med Gerrard inser jag och det är inget att sticka under stolen med. I mina ögon är det på fler än tusen sätt orättvist att jämföra spelare på det viset. Jag är fast i tidsperioden 2004-2009 och inte bara när det gäller Steven Gerrard och Liverpool FC. Jag är lika snabb med att jämföra John Terry med Gary Cahill eller Chris Smalling med Rio Ferdinand. Det är till och med till en grad att jag kan få för mig att jämföra Frank Lampard med Ross Barkley, Jimmy Bullard med Jonjo Shelvey eller Eric Dier med Owen Hargreaves. I tio fall av tio är spelaren för tio år sedan bättre på allt än dagens försökskanin.

Jordan Henderson värvades till Liverpool i samma veva som Stewart Downing, Craig Bellamy, Charlie Adam, José Enrique och uruguayen Sebastian Coates. I fönstret före dem dök “Big Andy” och Luis Suarez upp samtidigt som Fernando Torres blev blå. Henderson var inte dyrast av nämnda herrar och hans prislapp är i princip en piss i havet i jämförelse med dagens marknad, men han var då i  mina ögon köpt till ett överpris från Sunderland. Folk såg potential i den unge U21-liraren och det sades att han i spelsättet påminde om en ung Frank Lampard. Det snacket köpte jag inte då och jag köper det absolut inte idag.

Han blev snabbt till en hackkyckling på Anfield. En roll han plockade från Lucas Leiva vill jag bestämt minnas. I tuff konkurrens trycktes han ut till höger i ett lag som inte fungerande alls under Kenny Dalglish. Det blev ett ligacupguld, men spelet lämnade mycket att önska. Henderson satte inget större avtryck trots många spelade minuter. För rättvisans skull ska jag påpeka att de andra värvningarna under den här perioden, Suarez och i viss mån Bellamy borträknat, lämnade mycket att önska de med.

Jonjo Shelvey började ta kliv i hierarkin och utmanade om en plats i laget. Den spelare på det centrala mittfältet som jag personligen trodde var näste fanbärare. Långt ifrån den mest komplette mittfältaren, men han hade en glöd som jag ansåg och anser Jordan Henderson saknar. I princip varje central mittfältare som Henderson har konkurrerat mot och spelat tillsammans med under sin tid i Liverpool har haft minst en egenskap som sticker ut på ett eller annat sätt. Charlie Adam anlände samtidigt med sin vänsterfot som värderades till £10m. Jonjos energi och passion fick varenda röd supporter att hoppa till i soffan när bollen låg fri runt mittplan. Joe Allen köptes in av sin förre tränare, Brendan Rodgers, men fick trots det inte spelet att stämma på Anfield. Även han en lirare som jag rankade högre än Henderson, främst tack vare sin ettriga spelstil och fina fötter.

När jag studerar Henderson ser jag ingenting i hans spelstil som berättigar en cementerad startplats i ett lag som påstås slåss om placeringar högst upp i tabellen. Han har inte en enda egenskap som en central mittfältare, än mindre en lagkapten, bör ha i ett Sky Six-lag. Han löper mycket, men det gör även Mo Farah. Jag kan inte förmå mig förstå hur Liverpool har hamnat i en sits där laget saknar en naturlig ledare. När han i match efter match visar att han saknar den grundteknik som krävs på den högsta nivån genom att slå en ballongboll på chans in i straffområdet på ett tillslag vandrar mina tankar snabbt tillbaka till den tidsperiod som jag tidigare refererat till.

Ryktet gick en sommar att Henderson inte var önskvärd i truppen längre under Rodgers regim och Fulham påstods vara en möjlig destination. Han kämpade sig in i Rodgers lag och utsågs till vicekapten. Vicekaptenen blev efter Gerrards avsked kapten och i hans tidigare roll klev James Milner in. Under Rodgers skakiga ledning efter Suarez flykt till varmare breddgrader bildade kaptenen och vicekaptenen ett trubbigt mittlås som fick mig att titta efter fler än en gång om Henderson inte hade sålts till Fulham trots allt. Målsättningen i att nå Champions League där motståndarnas motsvarande duo kunde till exempel stavas Kroos – Modric eller Alonso – Vidal kändes som fantasier. Ren och skär nostalgi i att se Mascherano, Gerrard och Alonso kampera mot Ballack, Essien och Lampard. Tårarna rinner inte längre – de forsar. Tiderna förändras som sagt och för första gången i mitt liv yttrar jag frasen “det var nog bättre förr”.

Frågan jag har ställt mig själv otaliga gånger är: Om Henderson inte hade värvats till Liverpool av Damien Comolli 2011 och idag spelat i till exempel Stoke eller Swansea; hade det funnit minsta möjlighet att Manchester City, Tottenham, Manchester United eller Chelsea hade försökt lägga vantarna på honom? Hade ens Liverpool ställt sig i kön idag?

Av: Inza T.B.

“Where have you gone Stevie Gerrard, our nation turns its lonely eyes to you…”
/Peter, red anm.

Dramaturgin visade sig bli någon liknande i VM-playoffet. Där har vi under loppet av två matcher fått se Nordirlands Michael O’Neills yin till Irlands Martin O’Neills yang. Den introverte, metodiske och närmast intellektuelle Michaels fotbollsidé å ena sidan, och den betydligt mer extroverte, improviserande och närmast emotionelle Martins fotbollsidé å den andra sidan.

Både Nordirland och Irland stod som förlorare när playoff var över och kanske var playoff en blottläggning av bådas begränsningar i enskildhet. Både hemma i Belfast och på bortaplan hade nog Nordirland och Michael O’Neill till sist behövt lämna den noga uttänkta planen för att ha någon chans att gå vidare. Visst hade Irland och Martin O’Neill haft bättre chans om de hållit sig kallare i halvtid.

Det går samtidigt inte heller ett blunda för bedrifterna de ändå svarat för. Både Nordirland och Sverige har spelat playoff med helt olika utfall men egentligen mycket små skillnader. Nordirland fick skitmålet mot sig, Sverige fick skitmålet med sig. Den kanske större skillnaden är att Michael O’Neills Nordirland spelar med ungefär samma förutsättningar som om Norrland hade ett eget landslag.

Irland måste sägas ha mer jämställda förutsättningar med Sverige i termer av rent landslagsspel. Även Martin O’Neills Irland tar sig alltså till playoff, bland annat genom att komma före EM-semifinalisten Wales i gruppen. Allt som allt kanske inte någon enastående bragd av Irland, men ändå ett i grunden väl genomfört VM-kval av dem. Vi har sett sämre, av både Irland och Sverige.

Tonläget är så klart mer negativt mot Irland och Martin O’Neill däremot än mot Nordirland och Michael O’Neill. Det är kanske inte så konstigt. Att förlora med 1-5 på hemmaplan i en avgörande playoff-match är svårt att frigöra sig från som sista intryck. Kontentan är kanske densamma, men att förlora med 0-1 totalt på en feldömd straff är kanske på sitt sätt lättare att smälta.

Martin O’Neill var däremot trotsig i förlustens stund. ”We won’t die wondering” var budskapet efter matchen, syftandes på att Irland alltså satsat för fullt för att vinna matchen i andra halvlek. En fin tanke, men visst måste det ändå vara möjligt både för irländska spelare och supportrar att faktiskt undra om det hade kunnat gå vägen om O’Neill inte i praktiken gett bort mittfältet till dansken.

Men det är just lite det som också är tjusningen. Det var på något sätt så typiskt den emotionellt drivne Martin O’Neill att byta ut båda sina centrala mittfältare mot offensivare spelare bara för att Irland var piskade att göra två mål. Vem vet, en annan dag, och kanske mot något annat motstånd än en av världens just nu bästa centrala mittfältare, hade det kunnat gå vägen.

Poängen med det är så klart att det faktiskt mest är en gambling, en crap shoot för att uttrycka det bistert. Tactics-schmactics! Vad som är att föredra, Martin O’Neills galenskap eller Michael O’Neills metod, säkert frustrerande på sitt sätt att följa när laget ligger under med 0-1 men inga chanser ändå tas, måste i slutänden vara en fråga om personlighet och utfall, går det bra är det köng!

Nu finns förmodligen all anledning att tro att båda O’Neills, Michael och Martin, den mörke och den ljuse, eller den ljuse och den mörke, lämnar sina respektive landslagsuppdrag. Martin förmodligen ganska garanterat, Michael något mer osäkert. Båda borde rimligtvis vara aktuella för engelska klubblag. Men hur bra reklam har de egentligen gjort för sig själva?

Michael O’Neill borde kunna stå rätt högt i kurs. Han har visat att han förmår utmana större motståndare med mycket begränsade resurser till förfogande, och att han vet att organisera ett mycket effektivt försvarsspel. Att beskriva honom som en landslagsfotbollens Sean Dyche vore kanske inte fel, och kanske vore just Burnley högintressant om Dyche hör andra klubbars lockrop.

Att fundera kring större klubbar än så känns inte realistiskt för Michael O’Neill givet den fotboll Nordirland spelar. Av samma skäl känns aspirerande toppklubbar i EFL Championship inte heller helt rätt, det är lag som måste föra sina matcher. Har Michael O’Neill det skillsetet? En obesvarad fråga. Det vore frestande att nämna Sunderland, men vill längre ta i det råttboet med tång?

Burnley, Stoke och West Brom känns som de tre klubbar i Premier League som skulle kunna tänkas vara intresserade av Michael O’Neill, och där det inte kräver någon större förmåga till fantasy att se hur O’Neill faktiskt skulle kunna bidra med ett konstruktivt värde. Enda motsvarande klubben i EFL Championship vore i mina ögon, och i nuläget, just Sunderland. Men, som sagt.

Kanske inte någon lysande engelsk arbetsmarknad för Michael O’Neill. Hur skulle det då se ut för Martin O’Neill, som ju har en betydligt mer färgstark meritlista på den punkten sedan tidigare? Hans framgångar med Leicester, Celtic och Aston Villa kan knappast omintetgöras av hans korta tid med Sunderland, särskilt inte givet vad vi faktiskt lärt oss om den klubben sedan dess.

Betydligt bättre skulle jag tro. Ett närmast givet jobbalternativ för Martin O’Neill vore i mina ögon Everton. O’Neill har en personlighet som gjord för att elda igång ett lag och en klubb som Everton, och med kanske en liknande typ av provdeal som David Moyes fick med West Ham vore det kanske det smartaste valet för en splittrad styrelse som inte verkar kunna ena sig runt ett namn.

Det finns alltid något nostalgiskt med att nämna Leicester i samband med Martin O’Neill, där han hade förhållandevis stora framgångar, med bland andra Pontus Kåmark i laget, men det jobbet är ju taget av Claude Puel för överskådlig tid framåt. Annars känns det nog som att vid sidan av Burnley och Everton, kan möjliga jobb i Stoke och West Brom göra de båda O’Neills till konkurrenter.

Det finns inget konkret just i nuläget som säger att vare sig Stoke eller West Brom skulle vara på marknaden att anställa ny manager. Men det finns i båda klubbarna ett utspritt missnöje med Mark Hughes respektive Tony Pulis. Med två välrenommerade O’Neills precis frigjorda på marknaden, utan något VM framför sig till sommaren, kan det mana de båda klubbarna till handling.

Bestämmer sig Stoke och-eller West Brom för det ställs de i så fall på sätt och vis inför samma inre dragkamp som i fantasyns värld. Ljust eller mörkt för Stoke och West Brom? Michael O’Neills metodiska yin eller Martin O’Neills galnare yang? Vilken O’Neill, om någon, väljer i så fall Stoke eller West Brom?

:::

Tre VM-länder från Norden, ett enda från öarna med andra ord. Kanske kan England få sällskap av Australien om de lyckas besegra Honduras nu på förmiddagen i Sydney. I svåra tider tvingas man lita till de gamla fångkolonierna. All in the Empire!

Mina personliga uppfattning om landslagsfotboll är så klart en av fundamentalt ointresse. När det gäller själva mästerskapen kan jag leva upp och känna att det faktiskt blir både roligt och spännande, men inte med samma inlevelse som med klubblagsfotbollen, och bara för att det pågår under sommaren då övrig fotboll gör ett uppehåll. Men jag accepterar ändå dess nödvändighet.

Andra har rakt motsatt uppfattning. Vissa går så långt som att ösa de stora orden som i samband med de avslutande kvalomgångarna för någon månad sedan när det bland annat påstods att sådan spänning och dramatik är omöjlig att få inom klubblagsfotbollen. Vilket jag som bland mycket annat följt slutminutsdramatik både i Champions League-finaler och hela Premier League-säsonger har lite svårt att hålla med om.

Det finns naturligtvis också de som tar just den senaste månadens dramatik på olika håll som ett argument mot förslaget att utöka VM till 48 länder. Något som ju skulle innebära att vi inte längre skulle få dessa avgörande kvalmatcher menar man alltså då. Vilket naturligtvis är nonsens. Det skulle självfallet bli precis samma kvaldramatik också då, fast med andra och möjligen marginellt svagare länder.

I den motsatta ringhörnan finns följande omständighet att de sex senaste VM-kvalmatcherna, samtliga naturligtvis playoff-matcher över världen, har samtliga slutat 0-0, alltså mållöst. Vilket ju knappast är något strålande argument för det fullständigt oumbärliga och omistliga med dessa kvalmatcher, eller för detta att landslagsfotbollen ger något som klubblagsfotbollen inte ger.

En av dessa 0-0-matcher stod Irland för på Parken i lördags. Resultatet i sig var så klart ganska precis vad Irland var ute efter, även om de säkert hellre hade tagit ett 1-1-oavgjort resultat om de fick välja. Men hur som helst, de fick hem Danmark till Irland och det räcker alltså för dem att vinna framför hemmapubliken så är Irland återigen i VM, tillsammans alltså med Sverige.

Det var bara ännu ett prov på den senaste tendensen inom landslagsfotbollen att äckligt disciplinerad defensiv kan räcka riktigt långt, vilket självfallet är vad som nu också tog Sverige till VM. I det avseendet vet jag inte om jag riktigt håller med en i och för sig taktiskt betydligt smartare tänkare på twitter än jag som menade att Janne Andersson taktiskt tagit Sverige 30 år tillbaka i tiden. Min tanke är snarare att gamla taktiska idéer blivit mer relevanta igen.

Irland har däremot fått utstå en hel del kritik för sin defensiva och, som många uppfattade den, tråkiga taktik som de brukade på Parken. Delvis går det kanske att förstå kritiken, precis som med Nordirland som så klart försvarade sig bra men samtidigt också verkade ha tänkt bort att de vid något tillfälle faktiskt skulle behöva göra mål också. Men Irland har så klart, till skillnad från Nordirland, kvar sin retur på hemmaplan.

Men samtidigt är kritiken på flera sätt rätt absurd. Irlands uppgift och enda egentliga ansvar är att försöka ta sig till VM, det är inte Irlands uppgift att i första hand spela roligt eller underhålla någon som tittar på. Det här är normalt sett kritik som kommer antingen från förbittrade motståndare, eller från mer neutrala åskådare som inte i första hand tittar på matchen för resultatets skull utan mer som konsumtion och underhållning.

Vem med någon form av emotionell investering i det svenska landslaget klagar den här dagen på att Sverige tog sig till VM med hjälp av betongförsvar och ett ultradefensivt tänkande? Absolut ingen. Detsamma kommer naturligtvis vara fallet för Irlands supportrar. Vinner Irland ikväll och tar sig till VM kommer ingen av dem att beklaga att deras landslag lade grunden för vinsten genom att åka till Köpenhamn och bara göra ett jobb.

Vilken fantastisk stämning det kommer vara i Dublin inför och under matchen ikväll. Fullständigt nödvändigt att följa. Och detta är ju i slutänden det som mest talar för landslagsfotbollens varande framför dess icke-varande. Den ger fotbollen en bredd och en förankring i folkdjupet den annars skulle sakna. När Sverige spelar landslagsfotboll intresserar det fler eller andra som annars inte har något större fotbollsintresse alls.

Idag kommer mängder av svenskar att prata om fotboll som annars aldrig skulle ha pratat om fotboll. I sommar kommer mängder av svenskar titta på fotboll som annars aldrig skulle ha tittat på fotboll. Förhoppningsvis gör vi det med irländskt sällskap.

Men det går inte att bygga något nytt utan att samtidigt riva eller frångå det gamla. Och det är många som beklagar hur traditionella värderingar har frångåtts, där vissa anser det förkastligt och andra möjligen ser det som oundvikligt men inte desto mindre trist. Det pratas bland annat mycket om övergången från Old Football till Modern Football.

Ibland är det lätt att få domedagskänslor över hur utvecklingen beskrivs. Det har pratats i alla år åtminstone sedan millennieskiftet om hur bubblan kommer att spricka för Premier League. Vem vet, någon gång kanske de får ”rätt”, men det är inte helt lätt att urskilja exakt vad denna bubbla egentligen är. Den större frågan är väl om de egentligen ens vet själva eller bara hoppas.

Bara för någon vecka sedan publicerades en Guardianartikel på ett liknande tema, nämligen hur intresset för Premier League-produkten håller på att falla samman, hänvisandes till publiksiffror och tittarsiffror. Det var kanske inte den mest av fakta underbyggda artikeln. Det finns så klart en poäng gällande tittarsiffror där nya digitala konsumtionsmönster påverkar tittarstatistik.

Angående publiksiffror blir verkligheten till och med mer komplicerad än vad som är fallet med tittarsiffror. Nick Harris bakom Sporting Intel gjorde för några år sedan en numerisk sammanställning av publikgenomsnittet i Premier League, eller den engelska högstadivisionen, mellan åren 1950 –2014, som ger några rätt intressanta insikter och tankar.

Minnet blir rätt rosenrött när man tänker bakåt i tiden. Det är lite som med lumpen, som tydligen verkar kunna bli aktuellt igen för unga människor i Sverige med nyinförd värnplikt, efteråt är det de glada minnena man kommer ihåg och pratar om. Detsamma verkar åtminstone i någon mening gälla engelsk fotboll och den mytomspunna tiden före Premier League.

När vi tittar bakåt i tiden matas vi ofta av bilderna av fullsatta och böljande läktare. Sanningen kanske i själva verket var åtminstone delvis och stundtals en annan. Vad Nick Harris sammanställning visar är att dagens publiksnitt i själva verket är dubbelt så högt som det var runt mitten av 1980-talet, en tämligen markant utveckling.

I viss utsträckning beror det naturligtvis på att flera arenor har blivit större än vad de var förut, och i vissa fall handlar det så klart också om helt nya arenor jämfört med då. Men det förklarar långt ifrån helheten. De låga publiksiffrorna under 1980-talet förklaras framför allt inte av att de är betydligt lägre än vad de dessutom varit under årtionden dessförinnan.

Det är inte någon hemlighet vad detta beror på. Huliganismen var vida spridd inom engelsk fotboll vid den här tiden, det bråkades på och runt arenorna och 1980-talet utgör denna sociala rörelses höjdpunkt, eller lågpunkt är kanske på alla sätt ett mer passande uttryck. Det är lätt att beskriva motiven bakom moderniseringen som enbart ekonomiska, men det är inte hela sanningen.

Några tankegångar känns ofrånkomliga. För det första att det blir märkligt att prata om ett dalande publikintresse när publiksiffrorna är högre än vad de varit ända sedan mycket tidigt 1950-tal. För det andra att det blir ett lika märkligt perspektiv att ensidigt hävda att Premier League utestänger viss publik när det verkar som om betydligt fler var i praktiken utestängda innan Premier League.

Avslutningsvis att grafen ganska tydligt visar att Premier League inte bildades i något direkt vacuum. Trendlinjen före och efter Premier League är ganska talande på så vis. Engelsk fotboll stod inför generellt sett sviktande publiksiffror och hade nått någon form av botten. Efter Premier Leagues bildande har samma publiksiffror generellt sett stigit år för år.

Vad än Premier League var tänkt att på samma gång åtgärda och uppnå så verkar det som att något ändå blev ganska lyckat. Kanske var det inte riktigt den gamla fotbollens undergång många så envist verkar vilja se det som. Kanske höll i själva verket den gamla fotbollen på att förtära sig själv inifrån. Kanske var Premier League den gamla fotbollens räddning från sig själv.

Men det är inte bara på toppen av europeisk och engelsk fotboll som stenrika ägare kan rita om fotbollskartan. Genom åren har vi sett flera klubbar vandra steg för steg uppåt i Football League med hjälp av rika ägare. Flera klubbar har också tagit klivet upp i Football League, som exempelvis förra säsongen när Forest Green Rovers vann playoff-finalen i National League.

Forest Green Rovers är lite speciella givet att de verkligen har positionerat sig som en helt och hållet grön klubb. De är däremot inte ensamma om att hysa förhoppningar om att som etablerad klubb i National League ta klivet upp i Football League, det vill säga gå från semi-professionell fotboll till professionell fotboll. Flera engelska klubbar följer för närvarande i deras fotspår.

Att spendera stora pengar för att nå framgång är något som är kontroversiellt redan i Premier League och på europeisk toppnivå, där pengarna är så enorma att det ändå knappt är något som längre sticker ut. Att spendera stora pengar för framgång är däremot betydligt mer kontroversiellt i National League, även om det av naturliga skäl inte får ens i närheten av samma uppmärksamhet.

Vilka är då dessa ”kapitalklubbar” och hur går det egentligen för dem i deras jakt på Football League-fotboll? Hur stor är egentligen sannolikheten att vi inom åtminstone en överskådlig framtid kommer registrera dessa klubbar på vår radar som till vardags kanske mer lägger märke till vad som sker i och runt de högre divisionerna av engelsk fotboll?

Salford City

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2015/11/10/class-of-92-och-salford-city-out-of-their-minds/

Förmodligen det mest välkända exemplet, åtminstone det mest omtalade, givet att ägarna utgörs av de berömda gamla Class of 92-spelarna, med framför allt Gary Neville som drivande kraft. Den som har varit intresserad av att följa detta projekt bakom kulisserna har också haft möjlighet att följa den TV-serie av realityformat som följt klubben och laget under några säsonger redan.

Salfords uttalade målsättning är att ha blivit en Football League-klubb inom tre år. För detta ändamål har omfattande investeringar gjort i klubbens arena och infrastruktur. Mer omedelbart talande för klubbens ambitioner är kanske att Salford bytte ut nästan hela den startelva som förra säsongen förlorade i playoff i National League North.

Det verkar onekligen ha gett vissa tydliga resultat. Salford har stormat iväg till en övertygande serieledning i National League North den här säsongen, med 44 poäng efter 18 omgångar, sju poäng före närmaste konkurrent. Det mesta talar alltså för att Salford City tar klivet upp i National League till nästa säsong, och befinner sig bara en enda uppflyttning från Football League.

AFC Fylde

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2017/03/31/afc-fylde-ar-publaget-som-snart-kommer-spela-i-football-league/

Det brukar ibland skojas om publag inom den engelska amatörfotbollen. Vad som kanske är mindre känt med AFC Fylde är att de faktiskt är ett gammalt publag på riktigt, inte på skämt. Rättare sagt, de var det innan de faktiskt blev AFC Fylde, när de fortfarande hette Kirkham & Wesham, och bokstavligt talat drev sitt klubbkansli från den lokala puben.

Men det publaget skulle vakna till en helt ny morgon när deras nye ägare David Haythornthwaite tog över klubben. Klubben bytte namn till AFC Fylde, en helt ny arena byggdes och under tio år har AFC Fylde klivit sex divisioner uppåt i det engelska seriesystemet, från West Lancashire League ända upp till National League, en smått fantastisk resa.

När klubbar spenderar pengar kritiseras de för att arbeta kortsiktigt, men det kan knappast sägas om AFC Fylde och Haythornthwaite. De har alltså redan tio år under bältet och har den uttalade målsättningen att 2022 vara en klubb i Football League. Efter att ha vunnit National League North förra säsongen ligger de nu någorlunda tryggt på 16:e plats i National League, med målet i sikte.

Ebbsfleet United

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2017/11/08/ebbsfleet-united-var-ett-monument-av-darskap-da-precis-som-det-vore-nu/

Mycket prat om Ebbsfleet United i dessa dagar kan tyckas. Klubben som alltså under en femårsperiod var medlemsägd över internet som någon slags reaktion mot oansvariga kapitalistägare slutade något ironiskt den resan med att istället bli uppköpt av en kuwaitisk kapitalist, mer precist Dr. Abdulla Al-Hamaida som köpte klubben 2013 och i praktiken räddade den från dess egen undergång.

Om någon i dessa dagar hade frågat Ebbsfleet Uniteds supportrar vilka ägare de föredrog mellan internetmedlemmar och Al-Hamaida hade svaret bara kunnat bli ett enda. Internet försatte klubben på gränsen till finansiell ruin. Al-Hamaida köpte klubben och gjorde den skuldfri, har privatfinansierat en ny huvudläktare för £5m, och har tagit klubben tillbaka till National League.

Fyra år efter att ha köpt Ebbsfleet United var Dr Abdulla Al-Hamaida på plats när Ebbsfleet United förra säsongen vann playoff-finalen i National League South, och såg ut att vara på väg att börja gråta av glädje och stolthet. Ett minst sagt något större engagemang än den stora majoriteten internetmedlemmar. Ett mittenlag nu i National League, räcker engagemanget till uppflyttning?

Både England och Tyskland ställde upp med unga spelare. Åtminstone i Englands fall handlade det i hög utsträckning också om fringe players, som knappast lär vara aktuella under VM. Publikens engagemang var svagt, återigen var det ett inkastat pappersflygplan som drog ned kvällens högsta jubel, och det är i grund och botten matcher få om någon bryr sig om.

Ville man vara lite lustig eller småful skulle det kunna konstateras att det här är vanliga argument varför framför allt Ligacupen borde läggas ned. Alltså borde samma logik resultera i den ofrånkomliga slutsatsen att det vettigaste att göra vore att också lägga ned det engelska landslaget. Är slutsatsen tramsig i ena fallet så är den rimligtvis det också i det andra fallet.

Där fanns några enkla observationer som kunde göras från matchen. För det första så klart att Phil Jones tvingades gå av på grund av skada efter första halvlek. Frågan är om Jones någonsin har lyckats komma oskadd ut ur ett landslagsuppehåll. Annars var det roligt att se Jack Cork debutera med sitt inhopp. Talande att han kallades upp före Jack Wilshere.

Succén i matchen var emellertid Ruben Loftus-Cheek som med en väldigt stark insats visade att tuffast möjliga motstånd i landslagssammanhang inte var något som skrämde honom. Han styrde det engelska spelet från mittfältet mycket bra, och det här var nog en sådan där klassisk insats som spelar in en spelare i en kommande VM-trupp. Borde i alla fall.

Samtidigt som Loftus-Cheek briljerade på Wembley försvarade sig Sverige med allt de hade mot Italien i syfte att behålla sin 1-0-ledning. Sveriges bästa chans i detta playoff var alltid att hålla nollan på hemmaplan, och det var ett mål de nu alltså uppnådde. Det kan bära till Ryssland, men ska det räcka krävs att Sverige till returen hittar ett sätt att vända försvar till anfall, något de inte hade igår.

Det är ändå något av upp- och nedvända världen att Island mycket väl kan visa sig bli det enda landet från Norden som deltar i VM. Minst sagt något som aldrig hade kunnat väntats för bara fem-tio år sedan. Norge och Finland är redan borta. Sverige och Danmark har fortfarande chans att göra Island sällskap, men inte högre än 50% i något av fallen.

Sverige måste göra en av sina kanske bästa landslagsinsatser på många år om de ska ta sig till VM på bortaplan mot Italien. Ett Italien som uppenbarligen inte är vad Italien en gång var, men som vi också såg inte hade några svårigheter alls att pressa ned Sverige till mållinjen under stora delar av andra halvlek, och Sverige med tydliga problem att spela under nerver och press.

Danmark har ett beskedligare motstånd i Irland, men bör nog ändå hoppas på att ge sig själva ett gott försprång på hemmaplan ikväll. Att behöva åka till Dublin inför en fanatisk irländsk hemmapublik och exempelvis vara piskade att vinna är ingen avundsvärd uppgift. Irlands tankar ikväll går helt säkert ut åt att åtminstone greja med sig ett oavgjort resultat.

Luck of the Irish är ett välkänt uttryck, men det har till synes mycket lite att göra med VM-playoff. Nordirland förbannar nog den rumänske domaren som dömde straff till Schweiz för en obefintlig hands. Ett domslut som troligtvis tog död på Nordirlands VM-drömmar, och ett handsdomslut som påminde om när Irland för åtta år sedan blev helt bortdömda mot Frankrike och Thierry Henry.

Det värsta domslut jag sett i hela min internationella karaktär, var Michael O’Neills kommentar i efterhand. Som salt i såren fick Corry Evans dessutom gult kort och är därmed avstängd i returen. Evans flickvän tog inte saken med något större lugn eller värdighet utan twittrade ut sin förhoppningsvis spontana ilska mot domaren och dennes eventuella etniska härkomst.

Irland har så klart några omvittnade hetsporrar på sin landslagsbänk i form av Martin O’Neill och Roy Keane. Eller ”bad cop and bad cop” som de under veckan beskrevs som. Det törs knappast tänkas på hur detta radarpar skulle tolerera och hantera ett liknande justitiemord som drabbade Nordirland. Bäst att den serbiske domaren Milorad Mazic laddar med pasta inför kvällens drabbning.

Domare har ju haft det svårt på Parken förut.

Det förhindrar så klart inte att det pratas och kommer många olika rykten och ljudeffekter från Goodison Park eller den mediala svansen som sniffar efter nyheter. Exempelvis rapporterade alltid lika trovärdiga ”Sky sources” under gårdagen att Farhad Moshiri under dagen intervjuade Sam Allardyce, bara för Allardyce att under kvällen dementera att något samtal alls ägt rum.

Det har bloggats mycket om Everton hittills under säsongen, ofrånkomligen kanske givet allt som händer med och runt klubben. För någon vecka sedan bloggade jag om hur Everton är en klubb som organisatoriskt spretar i alla möjliga olika riktningar. Det är en klubb utan enhetlig riktning och samordning i sin verksamhet. Därav managerstrulet förmodligen.

Stundtals har det börjat tangera parodi. Vi har under de senaste dagarna matats med helt olika historier om hur Farhad Moshiri vill anställa Diego Simeone men hur Steve Walsh samtidigt är mer intresserad av att anställa Sam Allardyce, och få med sig Craig Shakespeare som andreman. Det tredje hjulet på vagnen är Bill Kenwright som å sin sida verkar vilja köra vidare på David Unsworth.

Här går det så klart att göra stor komedi av saken. För hur man än vänder och vrider på saken blir det enastående dumt. Om vi för resonemangets skull antar att Everton faktiskt skulle kunna välja mellan Simeone och Allardyce, hur i hela friden kan det vara ett beslut som tar mer än tre sekunder att fatta? Sitter Everton och på fullt allvar är oroliga för att Simeone inte ”kan” Premier League?

Alternativet är så klart ungefär lika tragikomiskt det. Det vill säga att Evertons beslutsprocess i managerfrågan blockeras på grund av lika våta som orealistiska fantasier från en av principalerna om att faktiskt kunna anställa Diego Simeone, mitt under säsongen dessutom gubevars. Det är självklart bra att sikta högt men målsättningar måste också vara uppnåbara för att vara meningsfulla.

Gårdagen gav vissa indikationer på att Sam Allardyce-falangen verkade ha fått på pälsen. Dels alltså dementin från Allardyce själv att han hade haft några samtal alls med Farhad Moshiri, även om sådana dementier inte alltid ska tas på face value. Dels att Allardyce samtidigt gick ut och sa sig vara intresserad av att göra Amerika stort igen, det vill säga bli USA:s förbundskapten, Uncle Sam.

Det är kanske inte så konstigt om Farhad Moshiri tillhör en annan falang, då det är Moshiri som är den mäktigaste spelaren i Evertons organisation. Om inte Allardyce har något stöd av honom är det svårt att se Everton anställa Allardyce, liksom att se Allardyce vilja ta över Everton. Om det sedan betyder att Moshiri har någon realistisk bättre kandidat på gång återstår att se.

Mycket av kaoset i Everton beror på ägarsituationen och dess oklara maktbalans mellan delägarna. Det glöms mellan varven bort att Farhad Moshiri faktiskt ännu inte är majoritetsägare i Everton, utan hittills bara äger 49,9% av klubben, även om köpet genomfördes med avsikten att inom snar framtid också köpa resten av klubben. Men där befinner vi oss alltså inte ännu.

Mer beslutsvacuum än maktbalans med andra ord. Att besluta om ett alternativ riskerar alltså bli väldigt krångligt om de inblandade huvudparterna inte kommer överens. En situation jag faktiskt varnade för redan när Farhad Moshiris köp av Everton blev offentligt. Alla effektivt fungerande organisationer behöver en hierarkisk slutpunkt, ”the buck stops here!” Everton saknar detta.

Om det har gått politik internt i Evertons beslutsprocess så är ännu en faktor som komplicerar Evertons beslutsprocess att det även har gått politik i frågan externt. Handvrängningen över hur brittiska tränare aldrig får chansen har nått nya höjder de senaste veckorna, och det sätts ett visst medialt tryck på klubbar som Everton att nu anställa brittiskt.

Klart är hur som helst att frågan drar ut på tiden för Everton. Under de snart tre veckor som Everton har velat i ärendet har Leicester hunnit med att sparka sin manager samt anställa en ersättare, West Ham har hunnit med att sparka sin tränare och nästan omedelbart anställa en ersättare. Om Everton tror på att låta bra beslut mogna fram så lär de få presentera en riktig stjärnsmäll.

Annars finns det så klart både ett och annat som talar för, dels i att ärendet drar ut på tiden och alternativen inte rimligtvis blir med tiden, dels i att förutsättningarna för att parterna faktiskt ska komma överens inte känns överdrivet goda, att kompromisslösningen mycket väl kan bli att David Unsworth sitter kvar som ställföreträdare. Det lätta valet då han redan innehar posten.

Vad det skulle innebära för Evertons Premier League-ambitioner känns inte helt gott att behöva tänka på. Vilket så klart gör att man uppgivet tvingas ställa sig frågan en gång till: Vad i hela häcklefjäll händer egentligen med Everton?

Där finns några historiens undantag. Nordirland tog sig bland annat till kvartsfinal i VM 1958 i Sverige, men det var andra tider då. Annars är det främst under 1980-talet som Nordirland hittar sina största och framför allt senaste VM-framgångar. Både 1982 (Spanien) och 1986 (Mexiko) tog de sig till VM, vilket inte är att fnysa åt givet att Sverige lyckades missa båda dessa mästerskap.

Nordirland hade något av en gyllene generation just under 1980-talet, med bland andra Pat Jennings i målet och Gerry Armstrong framåt. På mittfältet härjade Sammy McIlroy och det var också under 1980-talet som ett 17-årigt underbarn i form av Norman Whiteside skulle presentera sig, inte minst genom att 1982 bli den yngste spelaren någonsin i ett VM.

Det var 1982 som var Nordirlands stora VM. De lottade i samma grupp som Jugoslavien, Honduras och hemmanationen Spanien. Oavgjort i de båda första matcherna gjorde att Nordirlands chanser till avancemang såg små ut, men i sista matchen vann Nordirland en dramatisk match med 1-0 mot Spanien, på deras hemmaplan, och tog sig vidare till andra gruppstadiet.

En förlust mot Frankrike innebar att Nordirlands VM-resa tog slut där för den gången. Ändå en stor framgång. Nordirland skulle kvalificera sig också till nästa VM men fick där en mycket tuff lottning i form av Brasilien, Spanien och Algeriet, och efter att bara ha lyckats få oavgjort mot Algeriet blev det respass ur detta VM redan i gruppspelet. Därefter har det varit stopp för Nordirland.

Under tre årtionden har Nordirland egentligen aldrig varit ens riktigt i närheten av ett VM. Stjärnproduktionen har stannat av rejält, förmodligen en direkt konsekvens av importen av allt fler icke-brittiska spelare till den engelska fotbollen och den högre konkurrensen om speltid i de största engelska klubbarna. Nordirländska spelare har gått från stjärnor till vattenbärare.

Ett landslag med en majoritet av sådana spelare måste i första hand bygga sitt lag runt en stark organisation. Ett landslag som inte har de bästa individerna måste ha den bästa organisationen för att alls kunna vinna. En lärdom Sverige bör ha lärt sig under 2010-talet. Men ett led av förbundskaptener under de här åren har samtliga misslyckats skapa en sådan organisation.

Michael O’Neill verkar emellertid vara förbundskaptenen som till sist har fått ordning på det nordirländska skeppet. 48 år gammal har han egentligen ingen som helst praktisk erfarenhet på hög nivå som tränare, han ägnade fem år åt att träna små klubbar i Skottland och Irland innan han 2011 tog på sig jobbet som Nordirlands förbundskapten.

Det började inte nödvändigtvis bra. Nordirland misslyckades med att kvalificera sig först till EM 2012 och sedan till VM 2014. De kom näst sist i EM-kvalgruppen, långt bakom de fyra lagen ovanför dem, och i VM-kvalet till Brasilien blev de det första landslaget att förlora en VM-kvalmatch mot Luxemburg någonsin. Även här slutade Nordirland näst sist.

Ändå var det VM 2014 som på sätt och vis skulle bli vändningen för Nordirland och för Michael O’Neill. Strax inför VM åkte de till Sydamerika för att möta Chile och Uruguay i träningslandskamper, och fick på nära håll känna på energin i två landslag som förberedde sig för ett VM. De lyckades spela jämnt i båda dessa matcher, något som fick dem att se VM som en konkret möjlighet.

Nordirland kunde självfallet ta på stämningen i två länder som var på väg att spela VM och ville själva uppleva detta. Naturligtvis är det också så att alla nordirländska landslag och spelare efter 1980-talet har blivit uppväxta med berättelser från dessa båda världsmästerskap, framgångarna där och glädjen över att få vara med i ett sådant sammanhang.

Med en högre målsättning började framgångarna komma. Nordirland vann sin EM-kvalgrupp och kvalificerade sig till EM 2016, vilket i och för sig kan sägas om halva Europa. Men Nordirland var inte enbart med i EM för att delta, utan tog sig faktiskt vidare till slutspel, efter att ha besegrat Ukraina med 2-0. Det var de lilla ländernas EM, och Nordirland var något i skymundan ett av dessa lilla länder.

Vad som framför allt lade grunden för Nordirlands plötsliga framgångar var att landslaget blev betydligt starkare hemma på Windsor Park. De vann tre och förlorade inte en enda match i EM-kvalet, ett facit de även burit med sig in i VM-kvalet. Där har de förvisso förlorat mot Tyskland, men vunnit övriga fyra matcher (Tjeckien, Norge, Azerbadjan och San Marino) utan att släppa in ett enda mål.

Det är ett imponerande facit, som också antyder att försvarsspelet har varit Nordirlands största konkurrensfördel. Endast Portugal, Tyskland, England, Spanien och Kroatien har i själva verket släppt in färre mål i detta VM-kval än just Nordirland. Det är inte precis några små fotbollsländer. Michael O’Neill har lyckats ge ett landslag bestående av sämre individer en bättre organisation.

Kanske är det så att tiden på något sätt har mognat för Nordirland igen. Landslagsfotboll har under lång tid varit rätt spretig och individuell men har under de senaste tio åren blivit alltmer taktiskt organiserad. Detta ger en fördel under begränsade mästerskap och kval till defensivt inriktade landslag, där de största landslagen sällan hinner bli offensivt samspelta nog att bryta ned dem.

Just detta var så klart något vi såg mycket tydligt under EM 2016, där flera små länder oväntat gick mycket långt i turneringen, och där de slutliga vinnarna i grund och botten var ett stort landslag tillämpandes ett i det närmaste identiskt taktiskt upplägg. Kanske inte alltid det mest ögonfrämjande, men positivt på så vis att det breddat konkurrensen i världstoppen.

Att ta sig till VM är betydligt svårare än att ta sig till EM. Nordirland hade redan varit klara för sommarens mästerskap om detta vore ett EM-kval. Nu hade de oturen att Tyskland stod i vägen i deras VM-kvalgrupp. Alltså har de tvingats till playoff, mot Schweiz. Knappast någon lätt uppgift, men knappast heller någon omöjlig uppgift för Nordirland.

Helt nödvändigt är däremot att Nordirland håller fast vid sitt starka facit hemma på Windsor Park. De måste helst vinna matchen, och om de dessutom kan lyckas med vad de lyckats med i fyra av sina fem tidigare kvalmatcher på hemmaplan, det vill säga hålla nollan, då finns det faktiskt goda chanser för Nordirland att för första gången sedan 1986 ta sig till VM.

Bara att ha tagit sig till detta playoff är naturligtvis en bedrift av Michael O’Neill som naturligtvis är en synnerligen uppskattad förbundskapten, och borde vara intressant för engelska klubbjobb. Han har lyckats få ut maximalt av spelare som Gareth McAuley, Aaron Hughes, Steven Davis, Chris Brunt, Shane Ferguson, Jonny Evans, Paddy McNair, Oliver Norwood, Corry Evans med flera.

Hmm, nu kom jag precis på varför jag gillar Nordirland så mycket.

Det var inte ens tio år sedan. Det var samtidigt en tid där två trender smälte samman. Dels en alltmer kritisk syn på ägandet av fotbollsklubbar i England och en rosenrött idealiserad syn på föreningsmodellen, medlemsbaserat ägande och demokratisk kontroll över klubbar, bland annat en effekt av ett antal maliciösa ägare inom engelsk fotboll. Dels den stormande populariteten för interaktiv fotbollskonsumtion såsom Football Manager-spelen, som övertygade massorna att de kunde driva en fotbollsklubb lika bra som någon annan.

Ut ur denna kollision av samhällstrender växte MyFootballClub fram både som idé och verklighet. Konceptet var enkelt och till synes genialt, registrera dig som medlem på sidan, donera en viss mindre summa pengar, köp tillsammans med övriga medlemmar en klubb och varje medlem får på så vis chansen att äga en engelsk fotbollsklubb, ta ut laget och fatta beslut av det slaget. Med andra ord, Football Manager fast på riktigt. Det var en idé som väckte stort engagemang och intresse över hela världen.

https://www.theguardian.com/football/2017/oct/26/what-happened-to-myfootballclub-ebbsfleet-united

Strax efter sommaren 2007, tre månader sedan MyFootballClub startats, hade 53,000 medlemmar registrerats. Därifrån ombads samtliga att donera £35 för att skapa en gemensam fond med vilken en engelsk klubb skulle köpas. Lite drygt hälften av de registrerade medlemmarna, mer precist 27,000 personer, valde att betala in sig som delägare. En handfull engelska klubbar i gråzonen mellan Football League och National League hörde av sig med intresse för att bli uppköpta och på så vis göra sig skuldfria. Valet föll på Ebbsfleet United.

Strax efter nyåret 2008, mellan den 16 och 23 januari, fick alla betalande delägare i MyFootballClub rösta utifrån principen om en ägare, en röst i två stora frågor. För det första om uppköpet av Ebbsfleet United skulle godkännas och fullföljas. För det andra om huvudtränaren Liam Daish skulle tillåtas fortsätta med sina planer under januarifönstret. Entusiasmen var fortsatt stor, något som inte minst går att spåra i att båda besluten klubbades igenom med drygt 95% majoritet. En helt ny typ av engelsk fotbollsklubb var up and running.

Det ska inte underskattas hur nytt och spännande detta faktiskt var vid den här tiden. Ebbsfleet United blev ett namn på allas läppar i det vardagliga samtalet om fotboll och nämndes i TV och tidningar världen över. Min företrädare på den här bloggen var själv medlem och uppmuntrade sina läsare att också bli medlemmar, och göra andra människor från sammanlagt 120 olika länder sällskap. Många trodde nog att de såg framtiden för engelskt klubbägande, vad de i själva verket såg var ett stundens infall.

Entusiasmen för Ebbsfleet United avtog snabbt, åtminstone i de termer som faktiskt betydde något för själva ägandet av klubben. Kanske avtog nyhetens behag, kanske var verkligheten med en anonym klubb i National League gråare än det först känts, kanske var det faktiska inflytandet inte tillräckligt för att hålla medlemmarna engagerade. Ändå gick det bra första säsongen för Ebbsfleet United, som höll sig kvar i National League och samtidigt vann FA Trophy, men det visade sig inte hjälpa.

Ett år efter uppköpet, i början av 2009, förnyade bara 9,000 sitt medlemskap. En minskning med två tredjedelar på så kort tid är minst sagt uppseendeväckande, och var framför allt bara drygt hälften av det minsta antal medlemmar som bedömde som nödvändigt för att få Ebbsfleet United att gå runt finansiellt. Utvecklingen skulle fortsätta i samma spår. I mitten av 2010 återstod bara 3,500 medlemmar, några år senare var medlemsantalet bara dryga tusentalet. Den finansiella situationen för Ebbsfleet var värre än innan uppköpet.

Problemet var däremot inte enbart att medlemsantalet sjönk i rent kvantitativa termer utan också att det aktiva medlemsengagemanget också mer kvalitativt sjönk. En bit in på säsongen 2010-11 röstade medlemmarna om att ompröva beslutet att ge huvudtränaren mandat att sköta spelartransfers. Sammanlagt deltog 132 medlemmar i omröstningen, varav 83 medlemmar röstade för att medlemmarna skulle ha 48 timmars vetorätt över varje köp och försäljning av spelare. Ett beslut klubbledningen motsatte sig.

Ett beslut som kan framstå som lätt absurt redan i dess mer abstrakta form blir inte mindre absurt när det görs mer konkret. John Akinde var en lovande anfallare som kommit fram genom klubbens egen akademi, en spelare som blivit för bra för klubben och behövde kliva uppåt i seriesystemet för att utvecklas vidare. Bristol City ville köpa spelaren för £140,000 vilket inte var lite pengar för Ebbsfleet. Affären gick till slut igenom, men Akinde är kanske den enda spelaren att få sin närmaste fotbollsframtid bestämd genom anonym handuppräckning.

När 2012-13 började närma sig sitt slut var det uppenbart att experimentet med MyFootballClub nått vägs ände. Ebbsfleet United var ekonomiskt barskrapade och klubbens existens i National League hängde på en skör tråd. Liam Daish, som kämpat på som huvudtränare under fem långa år, ägnade mer tid åt att hålla klubben vid liv än att vinna matcher. Alla inblandade, inte minst Ebbsfleet Uniteds supportrar, drog en suck av lättnad när MyFootballClub fattade sitt allra sista beslut i klubben – att skänka sina aktier till en supportertrust.

Det var ett experiment som alltså höll sig vid liv under fem år, mellan 2008 och 2013, varav de fyra sista åren var i ett tilltagande tillstånd av konstgjord andning och koma. Experimentets upphovsman, grundaren Will Brooks, lämnade projektet efter ungefär halva vägen. Med tio års efterklokhet i bagaget ser Brooks både projektets styrkor och ofrånkomliga svagheter, men menar också att det på många sätt var före sin tid. Att vad som bevisligen inte fungerade för tio år sedan mycket väl skulle kunna fungera nu.

Ligger det något i detta, eller är det bara ännu ett exempel på människans oförmåga att dra lärdom av historiens erfarenheter?! Nej, de grundläggande problem som var orsaken till Ebbsfleet Uniteds snabba förfall under ägarskapet av MyFootballClub har inte ändrat karaktär. Engagemang är en färskvara, medlemmar är inte detsamma som genuina supportrar, demokratiska beslut i operativa frågor är en garanti för kaos och konflikt, att driva en klubb är inte som att spela Football Manager, där man kan lessna och bara starta nytt spel.

https://www.theguardian.com/football/2007/aug/08/sport.comment2

Internetdrivet, medlemsbaserat ägande via MyFootballClub av Ebbsfleet United var kanske en vacker idé, men det var inte någon bra idé. Tio år senare har inte den slutsatsen magiskt blivit en annan. En form av ägande som sågs som en kontrast till ett mer traditionellt klubbägande i England som vid den tiden försatt flera klubbar i allvarliga finansiella och organisatoriska problem, orsakade i själva verket motsvarande problem för sin klubb. Ironiskt nog såldes Ebbsfleet United kort efteråt till ett kuwaitiska ägare, som fortfarande äger klubben.

Det har visat sig förhållandevis framgångsrikt. Kaoset i Ebbsfleet United innebar att de 2013-14 relegerades tillbaka till National League South. Efter tre säsonger av stabilisering vann dock Ebbsfleet United i slutet av förra säsongen playoff-finalen mot Chelmsford och tog sig tillbaka till National League, där de för närvarande befinner sig på en trygg plats i mitten av tabellen. Tillbaka där en gång startade med andra ord. En förhållandevis anonym engelsk klubb i mitten av National League; tryggt, kanske lite trist, men åtminstone stabilt.

Ändå en anonym engelsk klubb som i och med ett i slutänden misslyckat socialt nätexperiment för tio år sedan fortfarande kan väcka intresse och känslor av igenkännande över hela världen, och som lite från ingenstans kan få oss att bara i rent infall googla fram tabellen och spelschemat i National League för att se hur det går för Ebbsfleet United.

Exakt vilken procentsiffra en sådan undersökning skulle visa nu är vem som helsts gissning. Att den är högre känns givet. Att supportrarna är missnöjda syns om inte annat på läktarna när West Brom spelar. Tomma platser har börjat dyka upp på The Hawthorns, och biljetter blir över när West Brom spelar borta, vilket aldrig brukade hända förut.

Kanske kan det antas att Tony Pulis har börjat känna hur opinionen svänger till hans nackdel. När Huddersfield får Christopher Schindler utvisad i den 57:e minuten i lördags dröjer det bara två minuter innan Pulis gör ett trippelbyte, något som får betraktas som för honom tämligen unikt. Matt Phillips, James McClean och Salomon Rondón kommer alla tre in på en gång.

Dessvärre var det ett trippelbyte som skulle visa sig få ingen som helst effekt, åtminstone inte i målprotokollet och inte heller när det gällde West Broms förmåga att skapa målchanser. Det är naturligtvis oroande när sådana svepande förändringar faktiskt görs men det inte ger någon effekt. West Broms supportrar menar nog också att problemet snarare är att dessa inte spelar från start.

West Brom har gått utan vinst i tio raka tävlingsmatcher. De har alltså inte vunnit en match sedan i mitten av augusti. Tony Pulis står för en för supportrar många gånger krävande spelstil. Den har sin charm, men en förutsättning att faktiskt se den charmen är att att fotbollen ger resultat. När även resultaten lyser med sin frånvaro blir det desto svårare att se någon charm med fotbollen.

På så vis har Tony Pulis kanske något gemensamt med José Mourinho. Ett annat släktskap skulle kunna vara med Arsene Wenger givet att det dyker upp samma argument kring Pulis vara eller icke vara som manager för West Brom som det brukar göra kring Wenger i Arsenal. Var försiktiga med vad ni önskar er, om ni byter manager kan det gå precis hur som helst!

Möjligen är skillnaden att med Tony Pulis har dessa varningens argument ändå fortfarande någon slags bärkraft. Det finns en uppenbar risk om West Brom byter manager att laget faktiskt kan ramla ur Premier League. Det är en spelartrupp till stor del byggd utifrån Pulis idéer, och Pulis har genom åren visat sig vara rasande skicklig på att hålla sina lag kvar i Premier League.

Det där är samtidigt ett rätt skakigt sätt att resonera. För det är inget som säger att det är en förmåga som är beständig. Stoke började dyka i tabellen med Tony Pulis kvar i klubben, det var därför han fick gå. West Brom befinner sig för närvarande på 15:e plats, en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Ligan förändras och utvecklas, kraven ökar, gårdagens garantier gäller inte imorgon.

Vad West Brom som sämst får med Tony Pulis är, om reklambroschyren stämmer, säkrad Premier League-status. Men som sagt, broschyren kan visa sig bli inaktuell, vad som är sämst är inte självfallet. Den större invändningen är kanske att vad West Brom får som bäst med Pulis är desto mer givet, en plats i mitten av tabellen, möjligen tryggt men förbannat trist.

Det finns en annan likhet mellan Tony Pulis och José Mourinho. Ett skäl att Mourinho fick så mycket kritik för sin matchplan mot Liverpool på Anfield var att det ansågs ha varit en match som gjorde slut på momentum i Man Utds säsong, att det är svårt att bara dra igång en anfallsriktad fotboll igen om man själv valt att bara stänga av den under en match. Att spelarna också tappar tron.

Kanske är det exakt samma gruppsykologiska mekanism i spel med West Brom fast på en ännu bredare skala. West Brom var strålande under stora delar av förra säsongen, de slogs tillsammans med Everton om att nå den överblivna europeiska cupplatsen. Det vill säga fram till de samlat 40 poäng. Då blev det omedelbart stopp i maskin och laget gick på mental semester.

J’accuse! är vad man skulle vilja utropa till Tony Pulis. Att ha 40 poäng, det vill säga att i praktiken säkra kontraktet, som målsättning är inte på något sätt fel för en klubb som West Brom, men att när detta mål efter drygt halva säsongen är uppnått inte sikta högre, inte formulera ett nytt mål att uppnå? Det går inte att försvara, och hur påverkar det spelartruppen såväl som supportrar?!

Fotbollen beskrivs ofta i kalla, kliniska och kalkylerande termer, pengar och titlar är ofta använda uttrycksmått. Men fotbollens mer svårbestämda valuta är drömmar och hopp om framtiden. Det är denna valuta som ger energi åt en hel klubb, dess supporterbas, dess anställda och dess spelare. Att våga ta risker för att uppnå nya och högre mål är något helt nödvändigt.

Tony Pulis hela idé och person går ut på att eliminera risk. Det kan synas klokt på kort sikt, vilket är det tidsperspektiv som en klubb och en manager nästan alltid bedöms utifrån. Men på längre sikt är riskeliminering i själva verket en riskfylld strategi. Klubbar riskerar förstelna och supporterbaser passiviseras och alieneras. Detta är vad som är på väg att ske med West Brom.

Kanske är West Brom och Tony Pulis inte längre behjälpt av kontraster med sitt närområde. Det har under flera år varit möjligt att peka på Aston Villa och på Birmingham som någon slags varnande exempel, att så där kan det gå! Men nu plötsligt mitt i det svarta landet hittar vi ett optimistiskt och flygande Wolves som befinner sig mitt i vad som verkar vara en ytterst framgångsrik satsning.

West Broms supportrar blir säkert hellre jagade av vargar än att behöva erkänna att de i något enda avseende vore avundsjuka på vad Wolves ger sina supportrar för närvarande. Problemet är så klart bara att med West Brom på sladden i Premier League-tabellen och med Wolves i ledartröjan i EFL Championship, är West Brom i allra högsta grad jagade av just vargar.

Tony Pulis vara eller icke vara i West Brom är ingen enkel fråga med något alldeles självklart svar. För West Brom handlar frågan om vilken klubb de egentligen vill vara, en fråga de helt säkert har gemensamt med Arsenal och Man Utd. Men för West Brom är frågan bara desto mer akut. För dem är det inte ligatitlar eller Champions League-platser som står på spel.

För dem är det Premier League-platsen på kortare sikt som står på spel. Just precis vad som inte ska stå på spel med Tony Pulis men som ändå alltså gör det. Kanske det enda svaret på frågan West Brom faktiskt behöver. Om inte Tony Pulis kan garantera en Premier League-plats, när en sådan garanti är det enda skälet att ha honom som manager, varför då ha Tony Pulis som manager?

Det kan inte bara vara för att fungera som en stående allegori i keps för Arsene Wenger och José Mourinho.

Beslutet kan beskrivas som tråkigt men nödvändigt. Slaven Bilic är en sympatisk figur och det är säkert många som med värme kommer ihåg hans första säsong med West Ham, dess sista på Upton Park. Men resultaten därefter har befunnit sig i brant nedförsbacke. Hans vinstprocent sjönk från 43% första säsongen till 34% därefter, förlustprocenten steg från 24% till 45%.

Det är en trend som varit återkommande för Slaven Bilic i dennes karriär, en stark första säsong innan resultaten börjar svikta. Med West Ham har Bilic haft förmildrande omständigheter, som en besvärlig arenaflytt och en krånglande stjärnspelare i Dimitri Payet. Men svag spelarrekrytering och bristfällig taktisk organisation på planen är sådant Bilic inte kan förklara bort.

Lagets bristfälliga spel och resultat har undan för undan fått supportrarna att tappa förtroendet för laget och för Slaven Bilics förmåga att få någon ordning på det. Bilics taktiska dispositioner, laguttagningar och tendens att använda spelare i för dem ovana roller och positioner verkar ha fått spelartruppen att tappa förtroendet för honom.

West Ham är inte ett dåligt fotbollslag på pappret. Möjligen något svaga på centralt mittfält men en defensiv med spelare som Aaron Cresswell, José Fonte, Winston Reid, Pablo Zabaleta, Joe Hart och James Collins bör hålla god Premier League-klass, en offensiv med spelare som Javier Hernandez, Manuel Lanzini, André Ayew, Michail Antonio, Andy Carroll med flera hör den övre halvan till.

Ett sådant fotbollslag ska inte behöva slåss runt nedflyttningsstrecket. Ändå har West Hams klubbledning med David Sullivan som frontfigur varit ytterst ovilliga att sparka Slaven Bilic, enligt uppgift en åtgärd de bara ville vidta om situationen blev desperat. Logiken är lite disig då det står mig oklart vad fördelen för West Ham är att behöva fatta ett sådant här beslut i ett tillstånd av desperation.

West Ham borde ha tagit itu med det här beslutet redan under sommaren eller inför säsongen. En ny manager hade då haft möjlighet att forma sitt eget lag utifrån egna idéer utan att behöva starta sin tid i klubben med ett tabellmässigt handikapp. West Ham hade då också haft gott om alternativ till ny manager och gott om tid att välja mellan dem.

Mitt under säsongen är alternativen betydligt mycket mer begränsade och tiden desto kortare att välja mellan dem. Detta är alltså kostnaden med David Sullivans uttalade förkärlek för att bara vilja fatta sådana här beslut i ett tillstånd av desperation. Gjort är emellertid gjort, och West Ham har knappast i det här läget något annat val än att fatta det beslut de nu gjort, att sparka Slaven Bilic.

Valet West Ham däremot har gäller istället vem som blir Slaven Bilics efterträdare och klubbens näste manager. Där kommer det säkert mullras av missnöje från alla möjliga håll i och med att det allra mesta tyder på att West Ham har beslutat sig att utse David Moyes till klubbens nästa tränare, ett beslut som knappast kommer vara populärt i alla läger.

Gällande David Moyes kommer det alltid vara samma misslyckanden som hålls emot honom. Hans oförmåga att leva upp till kraven och förväntningarna med Man Utd. Hans mest märkliga tid med Real Sociedad. Hans därefter närmast katastrofala säsong med Sunderland som slutade med att klubben till sist åkte ur Premier League efter att ha lyckats undvika det flera säsonger tidigare.

Mot dessa misslyckanden måste David Moyes elva mycket framgångsrika år med Everton ställas. Klyschan lyder att ingen tränare är bättre än sitt senaste jobb, men det är ingen rättvis utgångspunkt rent generellt, och definitivt inte rättvis gällande Moyes. Det var trots allt ingen tillfällighet att Man Utd anställde Moyes när Alex Ferguson slutade, hans jobb med Everton var strålande.

Det måste framför allt vara David Moyes tid i Sunderland som hålls till hans stora nackdel. Sunderland var förvisso en klubb med stora problem långt innan Moyes tog tag i klubben, vilket vi inte minst ser denna säsong, och det var inte några lätta förutsättningar för Moyes att arbeta med, men det var knappast så att Moyes heller gjorde situationen bättre med negativism och markerat ointresse.

Kanske fann David Moyes situationen i Sunderland hopplös och förmådde inte hålla god min, möjligen kände han sig lurad av klubbledningen. Varje managers uppgift måste dock vara att göra det bästa med den situation han befinner sig i och att motivera sitt lag. West Ham har naturligtvis en betydligt bättre grund än vad Sunderland hade, men humörmässigt i och runt laget finns likheter.

Går David Moyes in i West Ham måste han göra det med en positiv attityd och en vilja att göra det bästa av den situationen laget befinner sig i. Där finns mycket att arbeta med, både på gott och på ont. Men kanske är det just den insikten som fått West Ham att enligt uppgifter erbjuda Moyes ett kort kontrakt gällande säsongen ut, som för att känna på varandra.

Kanske är det en fråga om att vilja hålla alla dörrar öppna inför kommande säsong utan att binda upp sig vid något i det här stadiet. För David Moyes blir det hur som helst ett viktigt arbetsprov. Han har fått den här säsongen på sig att övertyga West Hams klubbledning om att han är vad klubben behöver. Något nesligt kan tyckas, men samtidigt en bonuschans att väcka liv i sin karriär igen.

Och givet vad David Moyes normalt sett har varit bra på under sin karriär som manager, det som gjorde Everton så bra under hans tid som manager där, var en förmåga att organisera lagets defensiv på ett väldigt bra sätt, samt att tydligt och enkelt kunna utnyttja spelare offensivt i deras rätta roller. Båda dessa aspekter är sådant som fallerat i West Ham under Slaven Bilic.

På pappret är David Moyes om inte precis så åtminstone nära vad West Ham faktiskt behöver, i alla fall på kort sikt. Han kan få ordning på West Hams försvar. Han har tillgång till ett spelarmaterial som gör att han borde kunna sätta samman ett tämligen effektivt anfallsspel. Den stora utmaningen blir att lyckas med detta och samtidigt vinna över supportrarna.

Det kommer finnas en misstanke om att David Moyes inte är förenlig med den ständigt flummiga idén om The West Ham Way. Det här var förvisso inte något problem med Everton när David Moyes fortfarande var manager där, det var en kritik som kanske i försmädelse uppstod först därefter. Everton och West Ham är lika som klubbar på många sätt, sett till värderingar, kultur och supportrar.

Vad säsongen får utvisa är om det är Evertons David Moyes eller Sunderlands David Moyes som nu tar över West Ham. Om det är Sunderlands David Moyes så har West Hams problem bara börjat. Är det däremot Evertons David Moyes kan West Ham faktiskt i ren desperation tydligen ha fattat ett riktigt bra och konstruktivt beslut. Osäkerheten i detta motiverar ett kortsiktigt kontrakt.

Om det nu blir David Moyes. Men det mesta tyder på det.

Mer renläriga skulle säga att det är först med den första omgången ”proper” som FA-cupen verkligen börjar. Följer vi det spåret så är det just den här långhelgen som FA-cupen drar igång. Från och med fredag kväll till och med söndag har det spelats 40 matcher mellan de Football League-klubbar från League One och nedåt som gick in i den här omgången och de 33 kvarvarande klubbarna från divisionerna därunder.

En enda match av FA-cupens första omgång återstår, ej inräknat de nödvändiga omspelen. Det är Chorley FC från National League North som ikväll hemma på Victory Park ska möta Fleetwood Town från League One, det vill säga tre divisioner ovanför Chorley. Vi borde vara bekanta med båda aktuella tränare. Fleetwoods tränare är Uwe Rösler. Chorley har Matt Jansen som tränare, som vi nog bäst kommer ihåg från dennese många matcher med Blackburn.

FA-cupen bygger mycket av sin romantik kring förhoppningar om det lilla laget som slår ut den stora klubben. På den nivå vi är vana vid att prata om FA-cupen matas vi ständigt med påminnelser om de klassiska cupskrällarna. Hereford som slog ut Newcastle, Wrexham som slog ut Arsenal, Wimbledon som vann hela FA-cupen genom att besegra självaste Liverpool i finalen, Shrewsbury som slog ut Everton, Bradford som slog ut Chelsea på Stamford Bridge.

Men detta blir aktuellt först med tredje omgången. Men redan i den första omgången finns samma förhoppningar, fast längre ned på skalan. Här är det plötsligt amatörlagen och nonleague-klubbarna som drömmer om att slå ut något av de etablerade Football League-lagen, att få en av sina matcher direktsända i TV, kanske för första och enda gången i deras spelares liv, att få chansen att i senare omgångar möta Arsenal, Liverpool eller Man Utd.

Förra säsongen av FA-cupen gav några strålande exempel på just detta. Sutton Utd och Lincoln City charmade den engelska fotbollen med flertalet skrällar längs vägen och tog sig hela vägen till femte respektive sjätte omgången, innan båda nesligen föll mot Arsenal. Lincolns och Suttons drömmar om att kunna upprepa dessa framgångar föll redan den här helgen, när Sutton förlorade mot Cambridge och Lincoln föll mot AFC Wimbledon.

Istället var det andra klubbar som klev fram under FA-cupens första omgång och svarade för några rejäla skrällar.

Oxford City brukar knappast ha så mycket att slå lokalrivalen United på fingrarna med, men nu kan de stoltsera med att ha gått längre i FA-cupen den här säsongen. Oxford City som till vardags befinner sig i botten av National League South spelade mot Colchester på bortaplan och lyckades vinna med 1-0 efter ett mål av Matt Paterson i andra halvlek. Oxford City tog sig därmed för första gången på 48 år vidare till FA-cupens andra omgång.

Maidstone från National League lyckades besegra League Twos Cheltenham på bortaplan med 4-2. Det hör knappast till vanligheterna att Maidstone går så här långt i FA-cupen. Från målprotokollet lägger vi kanske främst märke till Zavon Hines som för drygt fem år sedan var en lovande West Ham-talang tillsammans med spelare som Mark Noble, Junior Stanislas och James Tomkins. Hines karriär tog en annan bana sedan dess, men framgång fås på olika nivåer.

Boreham Wood svarade för omgångens förmodligen största skräll när de lyckades vända ett 0-1-underläge mot Blackpool till vinst med 2-1. Imponerande givet att det skiljer två divisioner mellan klubbarna. Det var Boreham Woods första vinst mot en Football League-klubb i FA-cupen, vilket naturligtvis bara det är imponerande och en stor dag för klubben. Givet att Blackpool för inte alls länge sedan spelade mycket högt upp i seriesystemet är det särskilt stort.

Andra skrällar var nära. Ebbsfleet hade 2-0 på tilläggstid av första halvlek mot Doncaster Rovers, innan Doncaster hann med att kvittera innan halvtid och därefter vinna matchen med 6-2. Barnet hade ledningen med 1-0 mot Blackburn innan tre mål under matchens sista 30 minuter vände matchen. För 45 år sedan svarade Hereford United för en av de stora cupskrällarna mot Newcastle, nu är nya Hereford FC den lägst rankade klubben vidare till andra omgången.

Det kan vara värt att tänka på vad FA-cupen faktiskt betyder för klubbar på den här nivån i dessa tider när inhemska cuper alltmer devalveras och pratas ned i media och bland fans till större klubbar. Men FA-cupen är det största som finns för klubbar som Oxford City, Maidstone, Boreham Wood, Ebbsfleet, Barnet och Hereford. Det är en viktig intäktskälla, både publik- och prispengar. Det är också en möjlighet för klubbarna att drömma om framgång och drömmatcher.

Med ingen annan match på kvällsprogrammet kan det alltså inte skada att försöka ratta in kvällens match mellan Chorley och Fleetwood. Det är garanterat en annorlunda upplevelse från den många gånger rätt saniterade upplevelse som exempelvis en match i Premier League eller Champions League erbjuder, och det är matcher med sin alldeles egen form av dramatik. Bara en sådan sak som att dessa matcher faktiskt TV-sänds är så klart stort i sig bara det.

Chorley hoppas självfallet göra skäl för namnet på sin egen arena, Victory Park. Hur många gånger har BBC:s TV-kameror egentligen zoomat in den arenan genom åren? Det kan inte vara många. Det här är Chorleys första match i FA-cupens första omgång på 27 år, och hela det lilla Lancashiresamhället lever självfallet upp lite extra. Det dröms naturligtvis om seger och kanske ett derby mot Blackburn i andra omgången som lottas strax innan matchen börjar.

Drömmar är kanske mest av allt vad FA-cupen handlar om. Vilket kan vara särskilt värt att betona i en tid när allt prat om pengar stryper mycket av fotbollens livslust. Pengar betyder mycket i fotboll och drömmar betyder mer. FA-cupen erbjuder både pengar och drömmar till alla. Därför är FA-cupen så viktig.

(1) Chelsea. Det kändes på förhand som en match Chelsea var piskade att vinna om de ville visa att de fortfarande hade för avsikt att hänga på i titelstriden. Chelsea har sina problem den här säsongen som verkligen inte går att blunda för, och den här segern löser för all del inte dem, men den visar ändå dels på att Chelsea fortfarande är ett starkt och bra fotbollslag, som de fläckvis har visat flera gånger redan den här säsongen, dels att de knappast kan räknas bort i toppen av tabellen och i klungan av lag som jagar Man City.

(2) Newcastle. Rafa Benitez har fått mycket och välförtjänt beröm för sina insatser med Newcastle inte bara den här säsongen utan genom hela sin tid med klubben. Ändå måste det betraktas som något av en missräkning med två 0-1-förluster på fem dygn mot först Burnley och sedan Bournemouth, båda efter sena mål i baken. Något kan Benitez kanske kritiseras för att tänka 0-0 i första hand i för hög utsträckning, en av hans gamla synder. Det är också uppenbart att han inte riktigt lyckats få någon spets i Newcastles anfall, där Joselu är spelintelligent men lättviktig och oklinisk i avsluten.

(3) Southampton. Samtidigt som Leicester med Claude Puel fortsätter sin vana att göra två mål per match så fortsätter Southampton sin vana att ha förtvivlat svårt att göra mål, och då kanske i synnerhet hemma på St Marys. Det måste kännas något kymigt för Southampton som alltså sparkade Puel till synes för att denne spelade en alltför tråkig fotboll. Kanske var Southamptons problem att göra mål systemiska snarare än personbundna?! Oroväckande för Mauricio Pellegrino, som knappast var känd som någon offensivt lagd coach i La Liga, i och med att Southampton sakta börjar glida nedåt i tabellen.

OMGÅNGENS VINNARE: Man City

Ytterligare tre poängs försprång i tabellen, ännu en match mot ett av de förväntade topplagen avklarad. Man City fortsätter gå som tåget och även om Arsenal stundtals spretade emot hyfsat bra så var det en seger som aldrig någonsin var riktigt ifrågasatt. Det börjar alltmer se ut som att konkurrenternas enda förhoppning är att vintern snart är här.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: West Brom

76% av West Broms supportrar ville i en lokal undersökning att Tony Pulis skulle lämna klubben, och det var innan den här matchen mot Huddersfield, en match som slutar 0-1 trots en längre tids spel med en man mer. West Brom har inte en vinst på över tio tävlingsmatcher och när inte resultaten är där blir Pulis spelidé svår att finna någon charm med för den aktivt engagerade.

OMGÅNGENS SPELARE: Alex Oxlade-Chamberlain, Liverpool

Någon särskilt fantastisk match var det kanske inte på London Stadium, men den avgjordes hur som helst på mittfältet. Oxlade-Chamberlain har varit en synnerligen utskälld spelare under större delen av den här säsongen av flera olika skäl, men i den här matchen tog han stor revansch på sig själv, låg bakom mycket av Liverpools offensiv och var en stort bidragande orsak till Liverpools övertygande vinst.

OMGÅNGENS MÅL: Rajiv van la Parra, 1-0 West Brom (h)

Vissa mål går inte att försvara sig mot och Rajiv van la Parras skott närmast från stillastående upp i Ben Fosters kryss är onekligen ett sådant mål. West Brom lämnar naturligtvis medvetet vissa ytor lediga åt motståndarna, vilket van la Parra brutalt straffade dem för. Två raka segrar på hemmaplan nu för Huddersfield.

OMGÅNGENS ?

Vad vill egentligen Stoke? Det börjar bli rätt uppenbart att Stoke står rätt stilla med Mark Hughes som manager. De lyckas vara tillräckligt bra för att med stor sannolikhet kunna undvika att åka ur Premier League, men laget kommer heller rätt säkert aldrig lyckas utmana högre upp i tabellen. Stoke känns som ett lag på tomgångskörning, men ett lag som går på tomgång för länge riskerar vara föga mer än miljöförstöring.

OMGÅNGENS !

Två raka bortasegrar för Bournemouth för första gången i Premier League. Det är imponerande på samma gång som det är viktigt för ett Bournemouth som annars riskerade att börja fastna i botten av tabellen. Bournemouth hade kanske turen och domsluten något på sin sida under första halvlek på St James Park men tog över spelet under andra halvlek och sett till chanserna var det sena vinstmålet varken ologiskt eller orättvist.

OMGÅNGENS WTF?

Normalt sett är jag kanske inte alldeles förtjust i statistik av det här slaget att ett lag inte har gjort mål i en viss typ av matcher under viss tid. Många gånger finns det omständigheter som aldrig tas med i beräkningen. Men det börjar bli alldeles för förutsägbart att Man Utd helt enkelt inte klarar av att göra mål på bortaplan i toppmatcher. Det är helt enkelt inte godkänt eller ens acceptabelt för en klubb som Man Utd, för en manager som José Mourinho, och fyra poäng på tre sådana här matcher under oktober och november är inte ett acceptabelt facit.

OMGÅNGENS LOL!

”Are Man City a big club?” var veckans samtalsämne på Arsenal Fan TV. Jag menar, really liksom?! Blev inte den diskussionen rätt lam redan för 15 år sedan med Chelsea? Oklart vad som egentligen gnager mest. Självbedrägeriet i att underförstått se sig själva som större, eller arrogansen i att göra sig själva till uttolkare av vad som är stor klubb eller ej.

OMGÅNGENS BTW…

David Moyes till West Ham är åtminstone tillräckligt intressant för att inte helt avfärda innan man sugit på den karamellen ett tag.

Dele Alli bortplockad ur Englands landslagstrupp på grund av skada. Han lär inte bli den ende eller den siste.

“What a waste that “Cech denies Jesus” call was when “Petr denies Jesus” was sitting right there.”

Det skulle onekligen finnas en viss ironi i att Sam Allardyce och David Moyes tar jobben i Everton och West Ham sedan åtminstone den ene ägnat veckan åt att klaga över hur utländska tränare står i vägen för unga, engelska tränare.

Tuppjuck på Goodison Park!

Varje match har sin särskilda symbolik och betydelse. Igår var framför allt många matcher i botten och mitten av tabellen där det var möjligt att ana hur resultaten visade på kommande tendenser för inblandade lag. Den här dagen kommer så klart många titta på de båda stormatcherna mellan topplagen och utifrån hur dessa slutar dra de ofrånkomliga slutsatserna om vad detta betyder för titelstrid och Champions League-platser.

Liverpool gjorde naturligtvis sitt till för att sätta press på de fyra klubbarna inför dagens matcher genom att vinna sin bortamatch mot West Ham. Tottenham kan göra detsamma genom att vinna mot Crystal Palace hemma på Wembley. En vinst som borde kännas säker men Tottenham gjorde kanske klokt att erinra sig att de bara lyckades få oavgjort mot Swansea i ligamatchen direkt efter att de vunnit mot Dortmund på Wembley.

Spaningar är normalt sett något man brukar göra under eller möjligen efter fotbollsmatcher. Men vilka spaningar om dagens matcher är egentligen möjliga att göra redan så här på förhand? Det är matcher med mycket prestige, många profiler och personlighetskrockar. Vad finns egentligen att säga om Man City mot Arsenal, samt Chelsea mot Man Utd?

Kan Man Utd göra mål?

Sedan våren 2015 har José Mourinhos olika fotbollslag bara lyckats göra ett enda mål på bortaplan mot något av de övriga topplagen. Det var när Man Utd tröstmålade borta mot Tottenham mot slutet av förra säsongen. En statistik det naturligtvis har gjorts stor sak av som ett bevis på att Mourinho inte skulle vara intresserad av att ens vilja vinna dessa matcher. Förenklat naturligtvis, men ändå indikativt på en svaghet som Man Utd måste åtgärda.

Är anfall bästa försvar för Arsene Wenger?

Under presskonferensen menade Arsene Wenger att Arsenals bästa taktik mot Man City vore att anfalla. Vilket fick mig att tänka på något DDR-svenskt gammalt skämt om att huka er gubbar, för nu laddar kärringen om! Visst finns det en idé med att försöka anfalla på Man City, men bilden som framkallas när det är just Wenger som säger detta är att det kommer rassla obönhörligen och oupphörligen bakom Arsenals oskyddade och osynkade backlinje.

Bådas fel att två träter!

José Mourinho och Antonio Conte gillar inte varandra. Av antalet pikar, sura kommentarer och spydiga påhopp mot varandra är någon annan slutsats omöjlig att dra. Skälen kan säkert letas i att de båda är rivaler i en och samma liga, och i Mourinhos historik med Chelsea. De bådas personligheter ska så klart inte diskonteras de heller. Fotbollsmatch som personkonflikt hör kanske inte till vanligheterna, men både Mourinho och Conte äter nog hellre glödande kol än förlorar en match mot varandra, så hur påverkar det taktik och matchbild?

Vilken sida står Alexis Sanchez på?

Det känns givet att Alexis Sanchez kommer flytta till Man City deklarerar John Cross och fortsätter med att beklaga sig över det väldigt jobbiga mentala läge Sanchez nu måste befinna sig i. Ja, stackars liten! Alexis Sanchez ska alltså spela match mot det Man City han ville flytta till i somras, men också det Man City där det väl för stunden till och med är osäkert om han ens platsar. Ska Arsenal ha alls någon chans i den här matchen måste Sanchez visa att han platsar.

Kan Kanté spela?

Chelsea har under de senaste veckorna återfunnit sig själva i sitt alldeles egna drama där resultaten och matcherna inte gått lagets väg. Matcherna mot Roma, och då i synnerhet förlusten i veckan, har fått krisrubrikerna att komma fram. Det är ett lag som sett tröttkört ut och N’golo Kantés frånvaro på grund av skada har lyfts fram som förklaringen till lagets problem. Chelseas alla chanser i den här matchen hängs nu något överdrivet upp på kroken om Kanté kan spela eller ej.

Kommer Mesut Özil spela?

Samma fråga skulle kunna ställas om Mesut Özil, om än av helt och hållet andra skäl. Hittills under säsongen har Özil haft en benägenhet att inte spela alls när Arsenal haft stormatch framför sig, oftast med hänvisning till någon rätt suspekt skada. Arsenal med Özil i framkant har nu gjort två bra matcher mot Everton och Swansea, men Man City är något annat. Även om Özil är med i Arsenals startelva idag är frågan ändå aktuell om Özil faktiskt kommer spela eller ej.

Vilken anfallare vinner matchen?

Sommaren handlade till stor del om Romelu Lukaku och Alvaro Morata. Chelsea ville värva Lukaku men han gick till Man Utd. Man Utd försökte värva Morata men han gick istället till Chelsea. Båda två var lagens stora anfallarvärvningar tänkta att höja sina respektive lag. Både Lukaku och Morata inledde säsongerna riktigt starkt bara för att ha haft något av svackor under de senaste veckorna. Nu möts de båda i direkt match, vem går vinnande ur den striden?

Kommer Arsene Wenger försöka vara ett managergeni igen?

Pep Guardiola är ett managergeni på riktigt, det har vi förstått. Arsene Wengers tendens i flertalet senare bortamatcher mot topplag har varit att själv försöka framstå som något managergeni. I två bortamatcher i rad mot Liverpool har han först placerat Alexis Sanchez på bänken av påstått taktiska skäl, för att i matchen därefter placera Alexandre Lacazette på bänken eftersom denne inte hunnit vänja sig vid Premier League. Kommer vi få se något liknande ”genidrag” idag?

Min personliga prognos för den här söndagen är att vi kommer få se två vitt skilda exempel på hur bortamatcher mot andra storklubbar i Premier League absolut inte ska genomföras. Detta är åtminstone förväntningen. Det är upp till Arsene Wenger och José Mourinho att trotsa denna förväntning.

Kanske vore detta en orättvis jämförelse med Slaven Bilic, som åtminstone inte verkar riktigt lika clueless som Michael Scott. Hur som helst är det ändå dit tankarna går givet hur West Ham under så långa stunder lyckas se fullständigt hopplösa ut under Bilic, samtidigt som det också är uppenbart att många spelare verkar tycka väldigt bra om honom.

På något annat sätt går det inte riktigt att förstå vissa av West Hams insatser under senare tid. Det var tydligt att matcherna mot Tottenham och Crystal Palace var viktiga för West Ham och Bilic. En spelartrupp som alls inte hade gillat sin tränare hade aldrig kämpat tillbaka från 0-2 på bortaplan mot Tottenham, men West Hams spelare slogs för livet.

Det såg i själva verket likadant ut mot Crystal Palace, där West Ham hade en stabil 2-0-ledning borta mot Crystal Palace. Men West Ham vore knappast West Ham om de inte lyckades sätta sig själva på pottkanten även där. Att tappa 2-0 till 2-2 mot Crystal Palace under andra halvlek, och inte minst sättet det gick till på, var knappast till Slaven Bilics fördel.

Alltså befinner vi oss här igen. Hemmamatch mot Liverpool. Ännu en match som West Ham förmodligen behöver vinna för att Slaven Bilic ska lyckas hålla sig ifrån den elektriska tränarstolen. En prestigevinst av precis det slaget som skulle kunna lyckas övertyga klubbhierarkin om än inte någon större del av publiken att Bilics tid ännu inte är förbi. Likt Chelsea och Tottenham vid tidigare tillfällen.

Det här gör självfallet West Ham väldigt oförutsägbara. Vad är det egentligen för West Ham som dyker upp på andra sidan planen ikväll? Är det West Ham som kapitulerade mot exempelvis Brighton eller är det West Ham som kämpade sig tillbaka mot Tottenham? Möter Liverpool ett mer eller mindre uppgivet lag eller möter de ett lag som spelar som om de inte längre har något att förlora?

Det gör en match mot West Ham svår att förbereda sig för. Liverpool vet så klart mycket väl om vad det innebär att möta ett West Ham som har en dålig dag, de vann med 4-0 i den här matchen förra säsongen, i en insats som på alla sätt var alltför representativ för West Ham under Slaven Bilic. Men också detta West Ham, om de har en bra dag, kan vinna mot nästan vilka som helst.

Sunt förnuft säger åtminstone mig att om West Ham förlorar den här matchen mot Liverpool så är det också Slaven Bilics sista match som West Hams manager. Då faller yxan under landslagsuppehållet. Men sunt förnuft har inte varit ett av West Hams kännetecken tidigare. Precis som alltid är fallet med Michael Scott undrar man hur Bilic egentligen har lyckats undgå sparken så här länge redan.

Kanske är det oundvikligt givet att det även börjar synas sprickor i West Hams spelartrupp. Både Marko Arnautovic och Andy Carroll har under säsongen dragit på sig vad som bara snällt kan beskrivas som oerhört korkade utvisningar, som onekligen kostat laget. Bristande disciplin av det slaget är inte sällan ett tecken på ett djupare missnöje och frustration med sakers tillstånd.

Frustration med sakers tillstånd är minst sagt vad sommarens värvningar gett uttryck för. Pablo Zabaleta var knappast diplomatisk när han kommenterade Arnautovics och Carrolls utvisningar, och när Joe Hart efter matchen mot Crystal Palace kommenterade det inträffade var det med svårighet att finna orden han gjorde det närmast förbjudna och kritiserade sina medspelares professionalism.

West Ham har under en längre tid varit ett synnerligen underpresterande fotbollslag. Laget har så mycket mer kapacitet än så här. Bara sett till materialet i spelartruppen borde West Ham kunna slåss betydligt högre upp i tabellen. Det kan inte rimligtvis tillåtas fortsätta på det viset. West Ham är för stunden ett lag som inte vet hur det ska försvara, hur det ska anfalla, hur det ska spela fotboll.

Utom möjligen stötvis när det är som om någon påminner laget att om vi inte äter våra grönsaker och vinner idag så får vi ingen glass efter maten. Det är inte minst ur den synvinkeln hela den här idén att ”[Slaven Bilic] har två matcher på sig att rädda jobbet!” är så befängd. Ett sådant beslut bör inte gärna kunna grundas endast på utfallet i en eller möjligen två matcher.

Problemen som plågat West Ham under lång tid försvann inte bara för att West Ham besegrade Tottenham på London Stadium i slutet av förra säsongen. De problem som plågat West Ham försvann inte bara för att West Ham vände och vann mot Tottenham på Wembley för en dryg vecka sedan. Problemen som plågar West Ham försvinner inte om de vinner mot Liverpool ikväll.

Det mildrar bara smärtan för en stund. På samma sätt som att ösa in mål mot Maribor kan mildra smärtan av att ha svårt att göra mål mot kompakta försvar för en stund utan att det egentligen löser någonting. Men smärtlindring som substitut för att åtgärda sjukdomen är något som både West Ham och Liverpool har lyft upp till skön konst under senare år.

Vem lyckas bäst med det ikväll? Kan vi vänta oss kaos eller kamikaze av West Ham mot Liverpool? Blir det kaos vinner Liverpool. Blir det kamikaze är det en match West Ham mycket väl kan vinna.

Det har varit väl känt att Fulham har varit en klubb plågad av interna konflikter gällande framför allt spelarrekrytering. Slavisa Jokanovic har inte precis varit blyg med sin kritik gällande vilka spelare som värvats och kanske framför allt spelare som inte värvats. Måltavlan för kritiken har framför allt varit det databaserade verktyg som stått i centrum för Fulhams alla värvningar.

Leverantören av systemet är TruMedia, ett företag ägt av Tony Khan, son till Fulhams ägare Shahid Khan och själv vice ordförande och styrelsledamot i klubben. På samma gång ett rätt bra exempel på en riskabel blandning av personliga intressen med klubbens intressen, och vad som alltid är risken när personer i styrelsen lägger sig i och mikromanagerar operativa frågor.

Tony Khan grundade företaget TruMedia tillsammans med Craig Kline, som lärt känna varandra under studietiden. Kline fick under slutet av 2014 en position i Fulham som director of statistical research, som under slutet av förra säsongen skulle uppgraderas till assistant director of football operations, i praktiken en sportchef, en titel och position redan innehavd av Brian Talbot.

Det var en ordning som gjord för konflikt. Craig Kline hade också under åren återkommande konflikter med ledande befattningshavare, bland andra Talbot och VD Alistair Mackintosh, om hur Fulham skulle drivas. Ständigt med skydd och stöd av Tony Khan som mäktig sponsor i styrelsen. En konflikt som alltså inte heller Slavisa Jokanovic kunnat undvika att bli indragen i.

Fulham är långt ifrån den första klubben som har blivit distraherad i sina prestationer av den här typen av maktkamper. De dränerar energi, resurser och fokus från alla delar av klubben och från laget. Men kanske är maktkampen nu över. Efter ett uppslitande bråk efter förra helgens match har Craig Kline nu tvingats lämna Fulham, sedan Shahid Khan, Tonys far, själv klivit in i ringen.

Att Craig Kline knappast verkar vara en person som leker särskilt bra ihop med de andra barnen märks kanske av att han efter beskedet från Fulham valde att ringa polisen med en lång lista av anklagelser mot klubben. Vilket följer ett flertal tidigare tillfällen då Kline tvingats till perioder av ledighet efter bråk med andra personer i klubben.

Vad man kan undra nu är om detta ger Fulham ny luft under vingarna. Det kan ofta vara så att en klubb som kommer ut ur en uppslitande maktkamp kan lyfta sig och spela med en helt annan glädje och lätthet. Om så blir fallet med Fulham kan vi förvänta oss att de snabbt börjar klättra uppåt i tabellen, och i så fall fick den här konflikten sin lösning i om inte rätt tid så i alla fall god tid.

Fulham behöver onekligen hitta fötterna relativt snabbt. De närmaste matcherna i ligan ser dem möta Wolves, Derby County och Sheffield United, samtliga tre klubbar som befinner sig ovanför dem i tabellen. Fulham har redan hunnit med att förlora i veckan mot Bristol City hemma på Craven Cottage, vilket sätter extra press på Fulham och Slavisa Jokanovic.

Fulhams problem under säsongen har varit samma problem som åtminstone stundtals plågade dem förra, att bryta ned djupt liggande motståndarförsvar. En anledning kan vara att samtidigt som Fulham har värvat Rui Fonte så har inte Slavisa Jokanovic riktigt lyckats välja mellan honom och Aboubakar Kamara som renodlad anfallare, men heller inte välja bort någon av dem.

Rui Fonte har istället placerats ut på ena kanten, vilket inte är en position som riktigt verkar passa honom. Det här har resulterat i två saker för Fulham, för det första att lagets anfallsspel har blivit alldeles för centrerat när de enda som ger laget bredd är ytterbackarna, för det andra att lagets anfallsspel inte alls har samma flyt och koordination som förra säsongen.

Följden har blivit att spelare som Neeskens Kebano, Floyd Ayite med flera, som var så betydelsefulla för Fulham förra säsongen, inte alls har haft samma effekt den här säsongen. Kritiken mot Slavisa Jokanovic lyder att han antingen inte förmår välja eller välja bort Rui Fonte, eller är alltför rigid i sin 4-3-3-modell och kanske snarare bör leta efter en modell med två anfallare, typ 3-5-2/5-3-2.

Samtidigt har Fulham och Slavisa Jokanovic brottats med skador. Laget har ett formidabelt centralt mittfält i form av Tom Cairney, Stefan Johansen och Kevin McDonald som däremot har spelat väldigt sällan tillsammans under säsongen, till stor del på grund av skador på Cairney. Förhoppningsvis något som kan komma att ändras vad säsongen lider.

Men med en stor oroshärd eliminerad vid sidan av planen är det dags för Fulham att börja hitta harmoni även på planen. Härifrån fram till julfotbollen måste Fulham placera sig i en position som gör det inte bara möjligt utan också troligt för dem att göra en push uppåt i tabellen mot i första hand playoff, men också med sikte på de automatiska uppflyttningsplatserna.

Slavisa Jokanovic gick ut som segrare i den maktkamp som har slitit Fulham itu under några år. Det talar till hans fördel, inte minst det förtroende han faktiskt har i Fulhams styrelse. Men den som står som segrare i en maktkamp av det här slaget står därefter även där med babyn i famnen. Om inte Fulham härifrån får ordning på sina resultat är det på Jokanovic ansvaret vilar.

Att försöka förutse EFL Championship har visat sig mer eller mindre hopplöst. En klubb man placerar i bottenstriden kan lika gärna hamna i tabelltoppen, och en klubb som ses som favorit till uppflyttning kan istället återfinnas på tabellens nedre halva. Att få ordning på några av huvudlinjerna i serien är kanske möjligt, men detaljerna är smått hopplösa.

Där finns naturligtvis överraskningar, positiva såväl som negativa. Efter 15 omgångar befinner vi oss vid en tidpunkt av säsongen där det inte längre bara går att prata om att det är tidigt på säsongen, och där hur tabellen faktiskt ser ut nu ändå kan antas ha någon form av prediktivt värde inför återstoden av och slutet på säsongen. Utifrån detta, vilka är alltså dessa överraskningar?

KANONER

Bristol City. Att inte prata om Bristol City efter 15 omgångar vore nästan omöjligt givet att vad många såg som en möjlig nedflyttningskandidat inför säsongen har spelat upp sig till en fjärdeplats i tabellen, samtidigt som laget tagit sig till kvartsfinal i Ligacupen. Lee Johnson är en annan ung och mycket framåt engelsk tränare som åstadkommer stora saker med små medel.

Sheffield United. Nykomling i serien som så sent som efter förra omgången faktiskt ledde EFL Championship. Chris Wilder har gjort ett strålande jobb med Sheffield United som från sitt nuvarande läge som trea i tabellen helt säkert har börjat drömma om att åtminstone hålla kvar en playoff-plats när ordinarie säsong är över. Annars säkert nöjda bara med att vara bäst i Sheffield igen.

Cardiff. Knappast den stora reklampelaren som Football League använder sig av för att sälja sina TV-rättigheter, men Cardiff och Neil Warnock har onekligen visat vad som går att uppnå med ett välorganiserat betongförsvar. Klamrar sig fast som en blodigel i toppen av The Championship och blir svåra att putta ned därifrån om de fortsätter släppa in så få mål som de gör.

KALKONER

Derby County. Det kunde synas lite taskigt att betrakta Derby County som en av seriens kalkoner givet att de faktiskt för närvarande befinner sig på sjätteplats i tabellen. Problemet är att det inte är alldeles lätt att förstå hur de har lyckats med det, givet att laget inte skapar alls många chanser men däremot släpper till alltför många. Bara sexa trots att resultaten alltså gått deras väg.

Sheffield Wednesday. Ett av seriens större mysterier synes mig vara hur det kommer sig att Carlos Carvalhal fortfarande är Sheffield Wednesdays manager, givet målsättningen inför säsongen och hur tabelläget faktiskt ser ut med laget på fjortonde plats. Laget brottas med samma problem att göra mål som förut men nu softare bakåt än tidigare. Måste göra en uppryckning.

Fulham. Vad som sägs om Sheffield Wednesday kan egentligen sägas också för Fulham, som trots att många tippade dem som seriesegrare så här långt bara ligger på sextonde plats. Fulham har skakats av bråk och konflikter inom klubben, mer om detta under kvällen, som däremot kan ha nått någon form av resolution. Kan så betydligt mycket bättre än så här.

STJÄRNORNA

James Maddison. En ny darling i Norwich är James Maddison som 20 år gammal har tagit både staden och serien med storm. Har gjort ett antal viktiga och avgörande mål hittills under säsongen och har gett Norwich välbehövlig energi och gett dem häng på playoff. Maddisons prestationer har också gett honom en plats i Englands U21-trupp.

Sam Johnstone. Aston Villa har smugit upp på playoff-plats med några riktigt bra prestationer, trots att laget fått utstå rätt hård kritik. Steve Bruce ser ut att ha hittat hur han vill att sitt lag ska spela. Ändå kan inte blundas för att Johnstone med sju nollor på 15 matcher har bidragit i mycket hög utsträckning till att Aston Villa ligger så högt upp som de gör. Försvaret har inte varit lysande.

Nathaniel Mendez-Laing. En tämligen oväntad profil i EFL Championship är Mendez-Laing som däremot har svarat för några imponerande prestationer med Cardiff och Neil Warnock. Snabb och trixig winger som haft vissa framgångar i lägre serier förut men som nu, åtminstone under början av säsongen, imponerar också i EFL Championship.

TRÄNARNA

Alex Neil. Fick mycket kritik under sin sista tid i Norwich och var ifrågasatt som tränare. Har däremot visat med Preston att han har mycket att bidra med på den här nivån. Preston ansågs inför säsongen behöva kämpa för att undvika nedflyttning, men med ett aktivt och fysiskt presspel har Neil tagit Preston uppåt i tabellen, och skapat sitt alldeles egna Gegen-Preston.

Nuno Espirito Santo. Hans insatser kommer kanske alltid komma med den något småttiga parantesen att han fått mer eller mindre alla sina spelare till skänks, men det kan inte heller blundas för att det krävs en hel del skicklighet för att så snabbt få ihop detta till en fungerande helhet. I Nuno har Wolves och EFL Championship en managerprofil som knappast står Premier League efter.

Neil Harris. En tränare som måste nämnas givet att Millwall var en av klubbarna som ansågs dömda om inte till nödvändig nedflyttning så åtminstone en given nedflyttningsstrid. Det kan fortfarande bli fallet men 17 poäng på de 15 första matcherna är ändå imponerande och håller det poängsnittet i sig lär de inte behöva oroa sig för nedflyttning längre.

CLIFF BARNES

Sunderland. Ord överflödiga.

JA, med två raka förluster bakom sig var det ett och annat frågetecken som höjdes över Tottenham. Det är förmodligen lättare hänt för dem än för en del andra klubbar då det inte ingår i allas föreställningsvärld att Tottenham ska vara så här bra. Men vinsten mot Real Madrid rätade ut dessa frågetecken och om Tottenham behövde en psykologisk bekräftelse var detta en sådan.

JA, precis som man kunde vänta sig lyckades inte alla se Tottenhams prestation för vad den var. Analysen när de allra största klubbarna förlorar utgår alltid från vad de gjort fel snarare än vad motståndarna gjort rätt. Igår var inget undantag. Dessa idéer kom inte så mycket från Real Madrid själva, mer från experter som investerat mycket åsiktskapital i inte minst Real Madrids påstådda överlägsenhet.

NEJ, det var inte ”flyt” att Tottenham vann den här matchen mot Real Madrid, den hade i själva verket kunna sluta i en ännu större seger. Den som hävdar att det var flyt har inte sett matchen, än mindre förstått den. Det är en svaghet hos experter att alla resultat som ”rubbar deras cirklar” ska förklaras med flyt, tur eller slump, snarare än ses som en uppmaning att vidga sina cirklar.

NEJ, det var inte någon fantastisk prestation av närmast utomkroppslig karaktär som Tottenham svarade för i onsdags kväll, det var tvärtom en med deras mått mätt förhållandevis normal prestation. Det här kan så klart låta som att jag på något sätt försöker nedvärdera deras insats, men den som tänker efter inser naturligtvis att det i själva verket är precis tvärtom.

NEJ, det finns ingen anledning att överdriva matchens eller resultatets betydelse vare sig för Tottenham eller för Real Madrid. Det var en gruppmatch, Tottenham har inte slagit ut Real Madrid ur Champions League, Real Madrid kunde förlora den här matchen utan några allvarligare konsekvenser för dem. Att besegra dem i ett vinna eller försvinna-läge är så klart något annat.

NEJ, på det temat, det var inte Tottenhams största bedrift i europeiskt cupspel någonsin som många drog till med i upphetsningen. Att vinna en enskild match i Champions League kan inte rimligtvis vara större än att till exempel vinna Cupvinnarcupen eller UEFA-cupen. Det kan däremot säkert beskrivas som Tottenhams största europeiska framgång i modern tid, vilket är stort nog.

NEJ, gårdagens seger var inte, som Mauricio Pochettino påstod, ett bevis för att Tottenham nu gjort den europeiska eliten sällskap. Delvis för att där anser jag att Tottenham befann sig redan, kvalitetsmässigt om inte meritmässigt. Delvis för att tillhörigheten till den europeiska eliten aldrig kan mätas i enskilda matcher utan i att vinna titlar och gå långt i en turnering som Champions League.

JA, naturligtvis är glädjen både stor och helt berättigad efter vinsten mot Real Madrid, och jag förstår om kommentarerna ovan får mig att lite framstå som en surputte och glädjedödare. Inte min avsikt. Mer utgår de faktiskt från en respekt för Tottenhams kvalitet och att jag ser det som lätt nedvärderande mot dem, medvetet eller omedvetet, att klappa dem på huvudet på det där viset.

JA, visst är Tottenhams seger mot Real Madrid ett bevis för att Tottenham har kvaliteten att vinna mot dem eller vilken som helst motståndare i Champions League. Att Tottenham på en bra dag kan slå vilket lag som helst, och att vilket lag som helst måste ha en bra dag för att slå Tottenham. Men min tanke är mer i riktningen att detta visste vi väl ändå redan?!

JA, Premier League ser ut att få fem klubbar i Champions Leagues slutspel, vilket så klart är ett rekord för någon liga. Det sanna styrkebeskedet är däremot att det inte kommer som någon överraskning utan bara är helt i linje med att motsvara förväntningarna. Åtminstone tre av dessa fem klubbar har heller inte haft några strålande insatser. Om nu inte Liverpool får för sig att sabotera detta.

NEJ, det är naturligtvis inte bara Tottenhams insats i Champions League som förtjänar att särskilt nämnas. Man Citys vinst borta mot Napoli är självfallet kanske lika imponerande den, inte minst givet att de samtidigt vilade spelare som Kyle Walker, Gabriel Jesus, David Silva med flera. Även Man City blev klara för slutspel igår kväll. Och med Sergio Aguero som ny rekordmålsman.

JA, alla engelska klubbar måste kunna betraktas som utmanare i Champions League, vilket inte är detsamma som att beskriva dem som favoriter, men alltså i meningen att vilket som helst engelskt lag i ett slutspel kan slå ut vilket som helst annat lag, om stjärnorna står rätt på himlen, utan att det kan betraktas som någon större överraskning. Så den europeiska våren blir riktigt spännande.

JA, det gäller även i Europa League där gruppresultaten i Champions League ser ut att innebära att Arsenal utöver möjliga motståndare som Milan, Villarreal, Atalanta, Lyon, Marseille och Lazio ser ut att få sällskap av andra trevliga små klubbar som Napoli, Atlético Madrid, Celtic och RB Leipzig. Alltså blir frågan om Arsenal verkligen kan vinna Europa League den här säsongen?!

KANSKE.

Everton verkar slitas mellan flera olika spår. Flera managers nämns som troliga och eftersökta. Nuno Espirito Santo som gjort succé i Wolves känns lite som ett försök att plocka russinet ur kakan. Sean Dyche som naturligtvis gör ett mycket starkt jobb med Burnley nämns obligatoriskt. Sam Allardyce är även det ett namn som snurrar som den naturlige krislösaren vi lärt oss känna igen.

Ett problem med dessa spår är att de saknar en röd tråd, det verkar mest vara löst spretande idéer av olika slag utan någon större tanke bakom dem. Vilket kan vara en funktion av att Evertons klubborganisation ger ett liknande intryck av spretighet. En ägare som drar i en riktning, en styrelseordförande i en annan, en chefsscout i en tredje och så någon manager i en fjärde riktning.

Vi kan ana denna spretighet bland annat i manageranställningen, där man får förmoda att ägaren, Farhad Moshiri, söker ett etablerat och attraktivt namn samtidigt som styrelseordföranden, Bill Kenwright, istället valde att vandra den sentimentala vägen med David Unsworth och yttra sig som att det var viktigt att ha en manager som ”kände till klubben”.

Spretigheten kan även återfinnas i sommarens rekryteringsstrategi där det inte alla gånger var helt lätt att se dels hur de olika värvningarna faktiskt hängde ihop, dels någon större helhetstanke bakom värvningarna. Det värvades ett överflöd av offensiva mittfältare för stora pengar samtidigt som inte minst en anfallare helt missades. Vem styrde skutan mellan chefsscout och manager?

Evertons problem är således vare sig brist på kapital eller brist på kompetens, utan snarare brist på koordination. Everton har inte hunnit sätta sig som organisation efter ägarbytet och den uppgraderade ambitionsnivån, utan befinner sig fortfarande i en dragkamp mellan gammalt och nytt. Över tid lär detta redas ut men innan dess riskerar Evertons beslutsfattande bli svagt.

Ett svagt beslutsfattande riskerar bli föremål för opinionsbildning. Leicesters beslut att sparka Craig Shakespeare och anställa Claude Puel rörde om en hel del i den engelska ankdammen och vi fick ännu en omgång av den väldigt slitna och på många sätt befängda linjen om hur diskriminerade engelska tränare är jämfört med sina utländska kollegor. Fotbollens egen variant av white privilege.

En konsekvens av just detta synes mig vara det inte helt och hållet rationella i att framhålla Sean Dyche som den givna kandidaten för Everton. Jag är förvisso en stor beundrare av Dyches managerfärdigheter, men ser inte det nödvändigtvis som att han därför skulle passa bra för Everton, utan mer att han är en perfekt fit för just Burnley. Att flytta honom ”bara för att” känns ogenomtänkt.

Jag har mycket svårt att se att Phil Neville, Jamie Carragher med flera hade resonerat likadant som de gör med Sean Dyche om denne inte hade råkat vara engelsman. Då hade de ställt fullt naturliga frågor både om hur han passar in i Evertons profil och om vad som vore bäst för honom. Nu reduceras istället det hela ned till en fråga om nationell stolthet.

Med all respekt för Sean Dyche är det också svårt att se hur anställningen av honom passar in i Evertons ambition att konkurrera som storklubb. Det är ingen erfarenhet Dyche faktiskt har, och han skulle ha en väldig uppförsbacke att lyckas övertyga både spelare och supportrar om sin förmåga. Everton vill inte vara den kaxiga mindre klubben som slåss ovanför sin egen viktklass.

Det kan också vara värt att påminna sig om hur det går trend i sådana här uppfattningar. Här behöver vi inte gå så långt tillbaka i tiden, fast ändå inte så värst långt, som när Owen Coyle nämndes som näste Arsenalmanager. Det räcker alldeles utmärkt att fundera lite över Eddie Howe, vars lovsånger har tystnat märkvärt under det senaste halvåret. Var är Dyche om ett halvår?

Problematiskt för Everton är att de måste fatta ett bra beslut i managerfrågan, det vill säga rätt beslut för dem själva. Inte det populära beslutet, inte det lätta beslutet, inte det sexiga beslutet. Det bästa beslutet och det rätta beslutet! Vad detta är för beslut är aldrig självklart på förhand. Men för närvarande är Everton ett lag utan idé, utan riktning och utan självförtroende.

Vad värre är – marginalerna är inte större i Premier League än att om Everton fortsätter på den här vägen, och inte lyckas få någon ordning på managerfrågan, att de fattar ett alltför närsynt beslut, så måste faktiskt det onämnbara nämnas, att Everton riskerar åka ur Premier League, den engelska högstadivisionen, där de under 114 år har befunnit sig under längre tid än någon annan klubb.

Det ska självfallet inte behöva hända för Everton, och det är alldeles för tidigt att säga att det vore ett sannolikt utfall, men kan Leicester vinna Premier League så kan naturligtvis Everton åka ur Premier League. Mer specifikt, kan klubbar som Aston Villa och Newcastle åka ur Premier League så kan även Everton åka ur ett Premier League som ytterst få klubbar längre är för stora för att åka ur.

Evertons mer omedelbara problem är att de är på god väg att åka ur Europa League, efter att ha lyckats ta endast en poäng på sina första tre matcher. Allt annat än en vinst borta mot Lyon ikväll innebär att Everton kan säga tack och adjö till Europa League och europeiskt cupspel för den här säsongen. Helt klart i förtid jämfört med vad de faktiskt tänkt sig.

Kanske svider kontrasten desto mer för Everton. Tidigare säsonger har ju engelska klubbar alltid haft i alla fall något sällskap i underprestation ute i Europa. Men den här gången är Everton på väg att helt ensamma göra fiasko. Arsenal går som tåget i sin grupp, och i Champions League är alla fem engelska klubbar på väg att motsvara förväntningarna och ta sig till slutspel.

Det gör det på något sätt desto mer tydligt hur Evertons ambition att slå sig upp på samma nivå som dessa storklubbar inte har realiserats den här säsongen. Det förklarar varför Ronald Koeman sparkades. Everton har alltså valt att ta det första steget men tvekar i att ta det andra steget. Det är ett steg som måste bli rätt om inte Everton ska upptäcka att det finns värre saker än att åka ur Europa League.

Något som Evertons velande och lealöshet i managerfrågan med all sannolikhet har gjort oundvikligt. Evertons organisation drar i alla möjliga riktningar för stunden. Men alla vägar ser ut att leda åt ett och samma håll: Ut ur Europa League! Förhoppningsvis inte ut ur Premier League. Evertons lösning kan inte vara ännu ett försök på kompromissen, den tredje vägens politik.

Den enda vägens politik är vad Everton måste hitta för att i första hand rädda den här säsongen och därefter, i andra hand, börja lägga en bra grund för kommande säsonger. Everton som klubb och som organisation måste sluta spreta åt alla håll.

För Tottenham har Champions League naturligtvis fortfarande något av ett nyhetens behag. Det här är faktiskt blott tredje säsongen under hela Premier League-eran som Tottenham deltar i Champions League. Klubbens två tidigare gästspel har blandat succé med halvt misslyckande. Den tredje säsongen ser ut att allra minst bli en framgång för Tottenham.

Att delta i Champions League har alltid varit det stora måttet på framsteg för Tottenham och för andra klubbar av motsvarande storlek, beviset på att man har tagit ett steg upp bland superklubbarna. Barriärerna mot sådana framsteg är större i Premier League än i någon annan liga, och det finns inga som helst garantier för att det blir fler chanser i Champions League än just denna.

Alltså blir matcher som den ikväll ”hemma” på Wembley mot Real Madrid så mycket större just därför. Det är naturligtvis precis sådana här matcher som en klubb som Tottenham hoppades på att få spela under de här åren när de jagade Champions League. Det är på samma sätt precis sådana här matcher som det inte finns några garantier att Tottenham kommer få spela igen nästa säsong.

Det kan inte heller glömmas bort att det finns några speciella kopplingar mellan Tottenham och Real Madrid. Två av Tottenhams största stjärnor de senaste tio åren har flyttat till just Real Madrid, i form av Gareth Bale och Luka Modric. Att få se dem göra ett återbesök är så klart stort, även om Bale är skadad. Det är även Real Madrid som på senare tid ryktats vilja köpa Tottenhams nya stjärnor.

Här går det så klart att ana både en och annan noga uttänkt destabiliseringsplan från vissa så kallade journalister. Dels drar det klick så klart med den typen av nyheter. Dels kan det skapa oro i Tottenham om deras viktigaste spelare ryktas bort. Men i slutänden kanske det inte grundas på mer än att Zinedine Zidane har sagt något artigt om exempelvis Harry Kane på en presskonferens.

På så vis kanske det är skönt för Tottenham och för Mauricio Pochettino när de här matcherna mot Real Madrid faktiskt är avklarade, då försvinner rimligtvis ett stort svepskäl att skriva och prata dylikt nonsens. Annars är det naturligtvis ett annat och mer allvarligt dilemma som Tottenham och Pochettino brottas med inför kvällens stormatch mot Real Madrid.

För på samma gång som kvällens match mot Real Madrid är en riktigt stor match för Tottenham så är den i själva verket inte överdrivet viktig. Skälet är naturligtvis att Tottenham i praktiken redan kan sägas ha säkrat slutspel. De har råd att förlora både ikväll och senare mot Dortmund och ändå kunna ta sig vidare genom att vinna hemma mot APOEL i sista omgången.

Hur gör man då med Harry Kane i den här matchen? Kane spelade inte mot Man Utd i helgen på grund av en hamstringskada. Det verkar inte vara helt säkert att han är fysiskt helt återställd till kvällens match. Det är en typisk sådan skada som riskerar slitas upp igen om det börjar spelas för tidigt. Att chansa om kvällens match var avgörande hade varit fullt förståeligt. Men i det här läget?

Å ena sidan således en hyfsat uppenbar risk- och kostnadskalkyl, med ett rätt självklart utfall. Harry Kane vilas i den här matchen för att inte riskera ytterligare skadefrånvaro under mer betydelsefulla matcher. Å andra sidan en Harry Kane som givet att det är Champions League, att motståndet är just Real Madrid, och på hemmaplan, måste vilja spela den här matchen mer än något annat.

Hur väger Mauricio Pochettino den balansakten? Nu är inte Harry Kane något dåligt äpple på något sätt, men det innebär ju inte heller att det vore alldeles önskvärt gruppdynamiskt eller psykologiskt för spelaren i sig att stoppa denne från spel i vad som kanske är säsongens största match för honom, en match som kanske aldrig kommer igen. En glad Harry Kane är en bra Harry Kane.

Det är svårt att som utomstående kunna bedöma risken att förvärra Kanes skada, utan den bedömningen kan bara göras internt. Vad som däremot är att betrakta som helt säkert är att om Kane spelar ikväll, och slår upp skadan som en konsekvens av detta, så kommer baksätesförarna och efterklokhetens ädla riddare inte vara sena med att påpeka hur dumt detta beslut var.

Något påverkas säkert Mauricio Pochettinos beslut också av att Tottenham nu har två raka förluster bakom sig. Tre förluster i rad är en svit som är lite längre än vad som faktiskt är hälsosamt och som kan resultera i oönskade samtal. En vinst mot Real Madrid skulle däremot skingra alla tvivel och ge Tottenham full tank och en rejäl energikick. På så vis är kvällens match faktiskt viktig.

Det är heller inte omöjligt att Pochettino gamblar lite med spelschemat. Det återstår en enda match efter denna inför ett två veckors landslagsuppehåll, och den är hemma mot Crystal Palace. Den matchen ska Tottenham rimligtvis kunna vinna även utan Kane. Och vid behov ges därefter ytterligare två veckor till vila innan derbyt mot Arsenal.

Den rimliga slutsatsen måste alltså bli att Harry Kane spelar mot Real Madrid ikväll, åtminstone så länge det finns en möjlighet att han kan göra det. Helt omöjligt är det så klart inte att Tottenham och Mauricio Pochettino har valt att spela korten nära bröstet i den här frågan, och inte underlätta Real Madrids matchplanering. Men förmodligen inte.

Harry Kane spelar för Tottenham mot Real Madrid ikväll! Tottenham möter Real Madrid på Wembley. Det är svårt att känna sig alltför härdad inför en sådan match. Vi vet inte om det är en match vi får se igen inom nära framtid. Att se saken med dessa ögon är uppfriskande!