Det finns en benägenhet att vilja beskriva Watford som en volatil, instabil och kanske till och med något lynnig engelsk klubb. Att med åtta olika managers i olika former under de sex år som Pozzos ägt klubben bunta ihop Watford tillsammans bland andra ökända engelska exempel såsom Sunderland, Aston Villa, Derby County och, i alla fall förut, Leeds.
Men kanske är det orättvist. Möjligen är det en produkt av att vara alltför fast i den engelska fotbollens mentala fängelse, i vilket idén om den allsmäktige managern fortfarande formar mycket av våra tankar och samtal. Det är samtidigt en alltmer föråldrad idé. En managers livslängd i en och samma klubb har blivit kortare och kortare, inte minst för klubbar av Watfords storlek.
Det går heller inte att bortse från att Watford har haft en stegvis men ändå stadig utveckling framåt. När Pozzo köpte klubben befann sig Watford i EFL Championship. Gianfranco Zola tog dem till playoff-final innan Slavisa Jokanovic nådde uppflyttning till Premier League. Quique Sanchez Flores och Walter Mazzarri lyckades etablera dem innan Marco Silvas framgångar.
Nu har Watford haft en svagare period sedan de något oförtjänt tappade matchen mot Chelsea på Stamford Bridge. Tre raka förluster har fått laget att sjunka ned till mitten av tabellen, men innan dess befann sig Watford faktiskt runt fjärdeplatsen i tabellen. Något överraskande kanske, men ändå inte alldeles ologiskt om vi skulle följa Watfords trendkurva.
Detta gör så klart Watford till en uppenbar kontrast till dessa skräckexempel som Sunderland, Aston Villa med flera. Dessa båda betydligt större klubbar än Watford har åkt ur Premier League, och riskerar i ett fall att nu även åka ur EFL Championship. Derby County lyckas aldrig riktigt leva upp till sin potential i EFL Championship och Leeds story känner vi väl till vid det här laget.
Den avgörande skillnaden är att där dessa klubbars ständiga managerbyten är en funktion av en ond cirkel av obefintlig planering och sviktande resultat så är Watfords managerbyten istället en del i klubbens strategiska planering. Kaos är inte ledstjärnan för Watford, snarare stabilitet i klubbens organisation och stödstruktur i vilken en manager har blivit alltmer utbytbar.
Det kan så klart låta främmande för de som mest tänker på storklubbarnas villkor. Men storklubbarna har av naturliga skäl lättare att arbeta utifrån idén att de kommer kunna behålla sina managers. En klubb som Watford kommer däremot närmast med säkerhet tvingas byta manager, antingen på grund av misslyckande eller på grund av att framgången attraherar större klubbar.
För Watford är det en fråga om att klubben ska fortsätta prestera även om en manager lämnar dem. Det är en fråga som borde besvära även de större klubbarna. Vad händer med Tottenham om Mauricio Pochettino försvinner? Om José Mourinho flyttar till Paris kanske Man Utd tvingas börja om igen. Bayern har gett Man City en ledtråd vad som kan hända när Pep Guardiola lämnar.
En klubb som byter manager varje säsong kommer så klart lätt uppfattas som otålig och godtycklig. Watford skiljer sig däremot på en punkt från många andra engelska klubbar i att de efter de första årens turbulens faktiskt aldrig bytt en av sina managers mitt under säsongen. Till skillnad från andra klubbar har Watford aldrig behövt trycka på panikknappen, vilket antyder proaktiva managerbyten.
Det betyder så klart inte att besluten alltid blir rätt. Walter Mazzarri måste i alla fall ses som något av en missräkning. Men det var inte av något skäl som gick att bestämt säga på förhand någon dum anställning. Ibland är det helt enkelt bara så att anställningar av på förhand oförutsägbara skäl inte blir som man tänkt sig. Men missräkningen ledde aldrig till ren kris, vilket är en styrka.
Med Marco Silva verkar det som om Watford har hittat rätt. Hans styrkor ligger i sitt taktiska tänkande, fokus på hög arbetsintensitet både på träning och match, och i sitt sätt att hantera laget och enskilda spelare. Marco Silva är framför allt en coach, vilket passar väldigt väl in i Watfords struktur och strategi i vilken en manager i första för att inte säga enda hand ska vara just en coach.
På samma sätt belyser Marco Silva även den andra sidan av Watfords strategiska tänkande. Blott elva matcher in på den här säsongen har Everton redan varit och ryckt i Marco Silva, som inte var ointresserad. Watford har hittills sagt nej, men det illustrerar ändå just värdet i att inte planera en klubb runt en person på det sätt som många engelska klubbar fortfarande gör.
Kanske är det desto mer aktuellt just den här dagen när Watford möter en av sina just nu tydligaste motsatser i Premier League. West Ham är en klubb som visat oförmåga till planering och att ordna en fungerande struktur i klubben. En klubb som snarare genom att ha hållit fast vid dysfunktionella managers ligger närmare än Watford att vandra samma väg som Sunderland med flera.
West Ham har inte bytt i närheten av lika många managers som Watford under de senaste sex åren. De har däremot svajat betänkligt i sina prestationer under dessa år, har tvingats trycka på panikknappen den här säsongen redan, och har på så vis lyckats försätta sig i en situation där de och David Moyes hållandes varandra i handen måste ta en chans på varandra och hoppas på det bästa.
West Ham är en större klubb än Watford och en klubb med betydligt högre kapacitet och potential. Men Watfords kompetens och struktur, tillsammans med West Hams brist på detsamma, gör att de båda klubbarna går in till dagens match med omvända tabellplaceringar jämfört med vad som var de rimliga förväntningarna inför säsongen.
Även om det så klart inte heller går att riktigt smita från tanken att det nog ändå har en hel del att göra med Marco Silva, rättare sagt att Watford den här gången träffade mitt i prick med sin manageranställning. Att ingen struktur i slutänden blir bättre än de personer som ingår i den. Hemligheten består kanske i att ha en struktur som ger personerna utrymme att skina.
Watford skiner med Marco Silva som manager, och den svårfrånkomliga konklusionen är att Watford också skiner med Pozzos som ägare. Det har inte varit en helt rak resa framåt för Watford, ofta ges intrycket av tre steg framåt och två steg bakåt, men framåt går det trots allt. Vilket borde betyda att någonstans i den upplevda galenskapen måste det finnas någon slags metod.
Det finns flera engelska klubbar som skulle kunna vinna på att ta reda på mer om denna metod och själva försöka tillämpa dem. West Ham är utan tvekan en av dessa klubbar.