(1) Arsenal. Det känns närmast givet att Arsenals lag och lagledning kommer dra alldeles för stora slutsatser av att ha lyckats vinna just en enda match hemma på Emirates, svepandes behoven av förändring under mattan. Det har till synes redan hänt. Alldeles bortsett från detta måste ändå konstateras att Arsenal gör en väldigt bra match mot Tottenham, just en sådan match man skulle vilja se hela tiden från deras sida, full av energi och intensitet i båda riktningar. Nu var kanske detta den lättaste match att motivera sig själva för som Arsenal haft på många år, och synpunkten om Arsenal har aldrig varit att de inte kan göra sådana här enskilda matcher, utan att de inte kan hålla nivån match efter match.
(2) Man Utd. Paul Pogbas återkomst var den stora snackisen inför, under och efter matchen mot Newcastle samt i Bullerbyland möjligen även Zlatan Ibrahimovics comeback, och det var naturligtvis uppenbart hur mycket Pogba faktiskt betyder för Man Utds anfallsspel. Det större beslutet var kanske att Anthony Martial och Marcus Rashford båda startade samtidigt med Romelu Lukaku på planen, och vad många undrar är om detta är ett taktiskt break av Mourinho, att han beslutat sig för att släppa på handbromsen, som hans nemesis kanske hade sagt. Något måste hur som helst ske. För även med Paul Pogbas individuella briljans på planen är det uppenbart att Man Utd fortfarande är ett lag som anfaller som individer mer än ett kollektiv.
(3) Newcastle. Tre raka förluster i ligan, och något av en kapitulation under andra halvlek på Old Trafford, gör kanske läget illa valt att sjunga Newcastles och Rafa Benitez lov men det är ändå något som åtminstone förtjänar nämnas. Newcastle var under långa stunder av första halvlek det bättre laget på Old Trafford, och de var det med en snabb och intensivt pressande 4-4-2-uppställning som lyckades försätta Man Utd i alla möjliga svårigheter. Rafa Benitez är onekligen något på spåret med den taktiska reformen och det är en positiv överraskning att se Benitez benägen till förändring och utveckling på det viset. Precis som lördagens motståndare har han ju blivit något kritiserad för att vara något passé i sitt tänkande.
OMGÅNGENS VINNARE: Burnley
Tre raka vinster i ligan för Burnley nu efter 2-0 hemma på Turf Moor mot Swansea, vilket är första gången i den engelska högstadivisionen sedan 1975 för Burnley, även om det under aktuell 40-årsperiod inte handlar om jättemånga säsonger. Allt Burnley och Sean Dyche gör för närvarande blir till guld, och i och med segern kommer Burnley ha minst fyra poängs försprång ned till åttonde platsen efter tolv omgångar. Smått sanslöst.
OMGÅNGENS CLIFF BARNES: West Brom
Bara att krita upp West Brom här för andra omgången i rad, sedan de kapitulerat fullständigt hemma på The Hawthorns mot Chelsea. Tony Pulis enda USP är att hans lag är förjävliga på försvarsspel, och att detta leder till bra resultat, när inte längre detta gäller finns ingen anledning att ha Pulis som manager. Detta är en slutsats som både supportrar och spelare verkar ha landat i, och alla röksignaler tyder på att det är en fråga om timmar eller dygn innan West Broms styrelse formellt gör dem sällskap.
OMGÅNGENS SPELARE: Callum Wilson, Bournemouth
Tre mål på Huddersfield och den förste engelske spelaren den här säsongen att göra ett hattrick. Inte mycket att klaga på den här omgången för Wilson som med sina tre mål såg till att Bournemouth vann sin andra raka ligamatch och tog sin tredje ligavinst på de fyra senaste matcherna. Följaktligen har Bournemouth börjat vandra uppåt i tabellen igen efter vad som bara kan beskrivas som en riktigt svag säsongsinledning.
OMGÅNGENS MÅL: Kevin De Bruyne, 2-0 Leicester (b)
Ruskigt skickligt och snyggt mål av Kevin De Bruyne, som rimligtvis måste betraktas som en av världens just nu absolut bästa mittfältare, kanske den bäste, som avgjorde en svår bortamatch mot Leicester och vidmakthöll Man Citys försprång i tabellen. Mångsidigheten och komplettheten i De Bruyne är nära nog skrämmande och just lite ruskig.
OMGÅNGENS ?
Det görs som vanligt stor sak av Tottenhams och Mauricio Pochettinos svaga facit på bortaplan mot övriga storklubbar, och hur Tottenham har vunnit så få av dessa matcher. Förvisso finns kanske en poäng i detta men min tanke går väl mer åt hållet hur vanligt det egentligen är att någon manager eller lag faktiskt vinner just dessa bortamatcher. Det är trots allt inte jättevanligt. Med andra ord, visst är det nog något som skulle kunna bli bättre, men dåligt i jämförelse med vadå vore min spontana frågeställning. Verkligheten eller en orealistisk illusion?
Hard facts: Under samma period som Mauricio Pochettino har varit Tottenhams manager, alltså från och med 2014-15 och framåt har följande klubbar vunnit dylika bortamatcher: Liverpool (5), Chelsea, Man Utd och Man City (4), Arsenal och Tottenham (1); och följande managers vunnit dylika bortamatcher: Jürgen Klopp och Louis van Gaal (4), Pep Guardiola, Manuel Pellegrini och Antonio Conte (2), samt Mauricio Pochettino, José Mourinho, Arsene Wenger och Brendan Rodgers (1). Absolut maxutdelning verkar alltså vara att lyckas vinna cirka var fjärde dylik match. Normalutdelning mer i stil med var femte, det vill säga en per säsong.
OMGÅNGENS !
Mesut Özil har fått mycket och många gånger välförtjänt kritik både den här säsongen och under tidigare säsonger för att vara alltför mycket av en humörspelare som inte tillför laget tillräcklig energi eller disciplin. Hans insatser har helt enkelt inte räckt till för en spelare tänkt att vara den bärande stjärnan i ett förmodat topplag. Mot Tottenham visade han däremot att det inte beror på att den kvaliteten och förmågan inte finns inuti honom. En av Özils bästa insatser i Arsenaltröjan, som förmodligen kan räknas på ena handens fingrar.
OMGÅNGENS WTF?
José Mourinho var rosenrasande på den engelska landslagsledningen under veckan som han påstod hade tvingat på Phil Jones sex smärtstillande sprutor för att kunna spela träningsmatchen mot Tyskland. För en gångs skull verkade det dessutom som om han och Antonio Conte var på samma sida. Om det faktiskt stämmer så har han naturligtvis alla skäl att vara rosenrasande, i så fall är det i mina ögon något av en praktskandal.
OMGÅNGENS LOL!
Matchen mellan Watford och West Ham hade inte ens hunnit gå upp i tvåsiffrigt antal sekunder innan Andy Carroll hade hunnit sänka och knäcka näsan på den debuterande Marvin Zeegelaar med sin armbåge. 28 minuter senare fick Carroll sitt första gula kort.
OMGÅNGENS BTW…
Från och med 2019 kommer vi med all sannolikhet få se TV-sända Premier League-matcher på sena lördagskvällar.
”Kevin De Bruyne is like Steven Gerrard with a brain!” – Tihi…
Man måste ändå beundra (?) den rasande snabbhet med vilken Arsenals spelare tog sig ut på sociala medier efter matchen. Där tar de jobbet minsann!
Chris Coleman är Sunderlands nye manager. En orelaterad nyhet säger att han samtidigt har bytt namn till Kris Kålman.
Platserna 15-20 i Premier League innehas av klubbar med engelska tränare.
David Moyes gjorde idag sin 500:e ligamatch som tränare, och förlorade mot Watford. Sin allra första ligamatch som tränare gjorde han med Preston, som han förlorade mot Watford.
Ingen är riktigt lika spektakulärt hemmablind som Arsene Wenger.