Det finns ingen anledning att gråta tårar av spilld mjölk över Tony Pulis. Han grävde sin egen West Brom-grav senast förra säsongen när West Brom nådde fram till 40 poäng redan i februari, efter 26 omgångar, och hade alla chanser att gå vidare och utmana om en europeisk cupplats, men laget istället mentalt gick på semester. En strålande säsong blev till en medioker säsong.
Vi nådde vårt mål med många matcher kvar av säsongen, skrev Tony Pulis i helgens matchprogram som ett slags allmänt försvar för sin tid med West Brom, men det var ett försvar som ironiskt nog missade poängen. Den perfekta metaforen för West Broms prestationer hittills under säsongen. Poängen alltså att målformuleringen i sig var problemet snarare än själva måluppfyllelsen.
Missnöjet är inte något utfall av hybris. West Brom är inte för fina för att försöka hålla sig kvar i Premier League, det finns inget fel med att en klubb som West Brom sätter ett mål som går ut på att hålla sig kvar. Men det målet kan inte vara slutstationen, när det målet är uppnått måste siktet ställas in mot ett nytt och högre mål, det är ett mål som måste vara ett steg på vägen, inte vägs ände.
Missnöjet är också högst konkret. För West Broms prestationer har blivit mätbart sämre under Tony Pulis den här säsongen. Då pratar vi inte bara om de blott tre vinsterna men 15 förlusterna på de 24 senaste matcherna, utan om att West Brom producerar betydligt färre skott den här säsongen än förra. En konsekvens av en övergång till 5-3-2 med tre defensiva mittfältare. Färre chanser skapas.
När journalister och oftast när andra supportrar diskuterar klubbar som West Brom finns en benägenhet att se det som att dessa klubbar ska bliva vid skomakarens läst. De antas bara skola vara nöjda med att hålla sig kvar i Premier League, birollsinnehavare och kanonfoder i en story som lägger allt sitt fokus vid storklubbarnas olika strider. Men varför ska West Brom acceptera detta synsätt?
Hopp och drömmar om framtiden är det viktigaste kapital en klubb har att arbeta med och investera. Det är ett kapital som genererar entusiasm och energi till supportrarna och klubben som helhet, och inte minst till laget. Utan detta kapital tappar en klubb all energi. Tony Pulis, trots sina styrkor, tillför aldrig till detta kapital utan tär istället på det, vilket är fröet till hans egen undergång.
Där i den situationen befann sig nu West Brom. Med en Tony Pulis vars enda säljpunkt är att han är en garanti för att undvika nedflyttning, samtidigt som lagets spel och resultat tydligt visar att detta inte längre är någon garanti. Och om inte Tony Pulis längre kan garantera detta, vad finns då för skäl att ha Tony Pulis som manager?
Tony Pulis är ingen garanti för att undvika nedflyttning bara för att han hittills under sin karriär alltid har lyckats undvika nedflyttning. Lika lite som Arsene Wenger var någon garanti för Champions League-kvalificering bara för att han dittills alltid lyckats ta Arsenal till Champions League. Det finns många liknande exempel. Tiderna förändras, ligan förändras. Har Tony Pulis förändrats?
Intrycket är lätt att få att Tony Pulis egentligen har varit mer intresserad av att befästa sitt eget varumärke som någon form av Premier League-garanti hellre än att försöka bygga något stort och beständigt med sina olika klubbar. Det saknar kanske inte rationalitet, det kan mycket väl fortsätta ge honom ströjobb i Premier League under några år framöver. Men det alstrar ingen värme.
Invändningen som nu hörs från flera håll att West Brom i och med sparkningen av Tony Pulis plötsligt riskerar nedflyttning håller av det skälet inte riktigt vatten, det riskerade West Brom nämligen redan. Snarare är det så att med den brist på energi, den negativism och det missnöje som skapats runt West Brom och The Hawthorns så var risken förmodligen större med Tony Pulis kvar.
Kanske väljer West Brom nu också att fatta det här beslutet i en för dem opportun tid. Det finns för närvarande för dem en handfull tillgängliga möjliga ersättare som var och en på sitt sätt faktiskt vore intressanta just specifikt för West Brom. Folk kanske kräks när de hör Sam Allardyce och Alan Pardew, men som något mer publikfriande versioner av Tony Pulis kan de visa sig effektiva.
Det skulle kunna tillfredsställa de som möjligen med en god poäng i bakfickan hävdar att West Broms spelartrupp är så balanserad efter Tony Pulis idéer att några större avsteg är omöjliga på kort sikt. Martin O’Neill är ett annat hett alternativ som vore ett längre steg bort på skalan än Allardyce eller Pardew, men ändå inom ungefär samma region.
Men om West Brom verkligen vill försöka tänka i nya spår, och kanske söka sig tillbaka till sina mer gladspelande rötter för tiotalet år sedan och som har anor ända tillbaka till 1970-talet och dess three degrees med Laurie Cunningham, Brendon Batson och Cyrille Regis, vore det kanske ingen dum idé att undersöka Brendan Rodgers eventuella vilja att återvända till engelsk fotboll.
Ett annat alternativ vore tvivelsutan Michael O’Neill. Succén som Nordirlands förbundskapten har fått honom att stå högt i kurs. Han vet minst sagt om att organisera ett försvarsspel, och i West Brom finns redan flera av hans nordirländska spelare som ledare i klubben; Jonny Evans, Chris Brunt och Gareth McAuley. Det hade varit ett intressant om än något ovisst val av West Brom.
Vem West Brom nu än anställer är det ett intressant val. Dels är det West Broms nya ägare och styrelses första helt egna manageranställning, Guochuan Lai tog över West Brom kort innan förra säsongens start, och vem de väljer kommer säga mycket om deras syn på klubben och ambitioner med den. Dels för att det nog tittas en hel del i smyg på vad som håller på att hända med Wolves.
Underskatta inte Wolves betydelse för vad som nu händer med West Brom. Både beslutet att sparka Tony Pulis och vem de härefter väljer som dennes ersättare. De inre faktorerna varför Pulis nu fått sparken är uppenbara. Yttre faktorer som Wolves spelar också stor roll.