HÖRNAN #21: En och annan smällare men inga riktiga fyrverkerier

(1) Everton. Smekmånaden ser ut att vara över för Sam Allardyce som Evertons nye manager där föga förvånande mycket av kritiken riktas mot lagets relativa oförmåga att göra mål. När så förlusterna börjar komma som mot Bournemouth ökar det missnöjet. Kanske kan sägas att Allardyce har lyckats med att på samma gång visa vad han hade att tillföra Everton den här säsongen men också varför han förmodligen inte är rätt manager att ta Everton vidare efter säsongen. Det är svårt att tänka sig att vad han sett hittills övertygar Farhad Moshiri.

(2) Chelsea. Passerade i och med vinsten mot Stoke Man Utd i tabellen och tog sig upp på andra plats. Inte alldeles oväntat kanske givet att laget verkar ha hittat formen ordentligt under senare tid, kanske tillbaka som de för stunden är i att enbart behöva fokusera på den engelska fotbollen. Smart roterat av Antonio Conte som valde att vila Eden Hazard mot Stoke, förmodligen i vetskapen att den matchen skulle vinnas rätt lätt ändå. Har nu gett sig själva bästa möjliga uppladdning inför tungviktsmatchen mot Arsenal i veckan.

(3) Southampton. En poäng på Old Trafford var förmodligen en poäng mer än vad Southampton hade förväntat sig inför matchen, och givet hur matchbilden utvecklades hade de nog lika gärna som Man Utd kunnat vinna matchen. Det är nästan så att man undrar varför de givet matchbilden inte kunde vinna den. Att inte alls spela bra och ändå ta en poäng på Old Trafford skulle kunna ses som imponerande. Med Southampton under Mauricio Pellegrino är känslan istället att trots en poäng på Old Trafford så övertygar spelet inte alls.

OMGÅNGENS VINNARE: Swansea

Magisk inledning för Carlos Carvalhal som Swanseas manager. Samtidigt lite från ingenstans. Swansea såg ut att vara på väg mot en tämligen standardiserad 0-1-förlust borta mot Watford innan de med två mål på matchens fem sista minuter vände till vinst. Viktigt för Swansea som i och med segern lämnade över jumboplatsen till West Brom och gav sig själva en självförtroendekick.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Stoke

Julschemat får managers att pröva lustiga saker. Mark Hughes tänkte sig nog helt klart med laguttagningen mot Chelsea att den för dem betydligt viktigare matchen är den mot Newcastle på måndag. En tankegång som bara lyckas om de nu faktiskt vinner den matchen. Nu blev de å andra sidan helt överkörda av Chelsea utan ens attityden att försöka vinna, och den typen av förnedringar brukar sällan vara positiva i längden för ett fotbollslag.

OMGÅNGENS SPELARE: Mohamed Salah, Liverpool

Otaliga är gångerna den här säsongen som Mohamed Salah har räddat Liverpool ur något av en knipa och det var just vad han gjorde även den här gången mot Leicester. Två mål under den andra halvleken vände hotande förlust till vinst för Liverpool och det var två skickliga mål som visade på Salahs skicklighet och självförtroende.

OMGÅNGENS MÅL: Danny Drinkwater, 2-0 Stoke (h)

Det finns ju sämre sätt att göra mål på, i synnerhet sitt allra första mål för sin nya klubb. Gillar både tekniken och blicken för spelet, målet och planen som krävs för att framgångsrikt försöka sig på skott och mål på det här sättet. Ett mål som bygger mer på intelligens än på kraft.

OMGÅNGENS ?

Marco Silva har bekymmer att jobba med i Watford, som har dragit på sig sex förluster bara på de åtta senaste matcherna. Om det inte är disciplinära problem så är det lagets förmåga att fullständigt falla samman så fort de släpper in ett mål, otaliga är matcherna under säsongen då de tappat en ledning därför eller låtit matcherna glida dem helt ur händerna. Är vi på väg att se en liknande tabellmässig kollaps under våren för Watford som vi vant oss vid tidigare säsonger?

OMGÅNGENS !

Jag ger kanske inte så mycket för så kallade Premier League-rekord, i alla fall inte den här typen av rekord, men visst förtjänar ändå Arsene Wengers bedrift att nu ha gjort sin 811:e match som manager i Premier League att lyftas fram. Även om man nu har uppfattningen att Wenger redan för några år sedan passerade sitt bäst före-datum som Arsenals manager så betyder inte det att han ändå inte på sitt sätt kommer vara saknad när han väl lämnar posten, och att engelsk fotboll då gått miste om ännu en av sina institutioner.

OMGÅNGENS WTF!

Det var några riktiga nyårssmällare som delades ut på Selhurst Park. Man City fick se sin vinstsvit bruten samtidigt som deras förlustnolla är intakt, sedan Crystal Palace missat en straff på tilläggstid på bästa Ruud van Nistelrooy-manér. Värst för Man City var nog ändå de potentiellt allvarliga skadorna på Gabriel Jesus och Kevin De Bruyne, som förmodligen inte kommer hinna få någon större bäring på ligaspelet men ändå kan komma att påverka lagets andra halva av säsongen. Det riskerar ha blivit en dyrköpt poäng.

OMGÅNGENS LOL!

Nike som lyckas med konststycket att på sin egen hemsida bjuda ut till försäljning av Barcelonas tröjor med Philippe Coutinhos namn på. Det kliar i avtryckarfingrarna tydligen. Den konspiratoriske undrar så klart hur mycket misstag det egentligen var.

OMGÅNGENS BTW…

Det är så klart ingen tillfällighet att sedan Man Utd beklagade sig över sitt julschema på sin egen hemsida har de misslyckats att vinna tre raka ligamatcher.

Snarare än Newcastles defensiva taktik torde det vara Stokes kapitulation redan innan match som riskerar göra ett ”skämt” av Premier League.

Vore ändå lite mäktigt om Man City lyckas att på samma säsong slå poängrekordet, gå invincibles genom ligan, samt vinna the treble.

Trist på något sätt om West Brom åker ur Premier League samtidigt som Wolves ser ut att vara på väg upp igen. Mike Dean höll tydligen med.

Gott nytt 2018!

Riktigt så illa har det kanske inte sett ut i fotbollen. Förvisso skulle man kunna tro det givet det fokus som har hamnat på hur arabiska oljediktaturer är på väg att ta över även den europeiska fotbollen, vilket naturligtvis skulle kunna ses som ett oroande tecken i tiden. Inte så mycket för fotbollens skull utan för vad detta kan tänkas skänka legitimitet till i andra sammanhang.

För engelsk fotboll har det ändå varit ett i bred mening positivt år. Premier League fortsätter fascinera världen över, tuffare och jämnare än kanske någon gång tidigare, med sex klubbar som gick in i säsongen med rimligt realistiska titelförhoppningar. Samtidigt engelska klubbar som gick bättre än på väldigt länge i Champions League, med alla fem vidare till slutspel.

Att sammanfatta året är ändå inte alltid det lättaste att göra, särskilt inte som två halvor av två olika säsonger på något sätt ska vägas samman. Något handlar det då kanske om att försöka se till någon slags bredare tendens än att enbart jämföra resultat. Men låt oss för all del försöka hitta några relevanta kategorier att utse årets profiler inom:

ÅRETS STJÄRNA. Att vara en stjärna kan vara något dubbelt. Å ena sidan en fantastisk artist och å andra sidan kanske med en diva inom sig. Alexis Sanchez har onekligen känts som den spelaren under året som gått, en fantastisk spelare på sin dag som långa stunder har hållit Arsenal ovanför vattenytan, men som i lika delar frustrerar med sitt ego och attityd.

ÅRETS LAG. Om detta handlar om vilket lag som i högst utsträckning överträffat förväntningarna inför säsongen och vars huvudsakliga karaktär är laget snarare än stjärnor så blir det svårt att blunda för Burnley. Höll sig kvar i Premier League förra säsongen och trots att de tippats åka ur Premier League den här säsongen ligger de vid nyåret och slåss om europeiska cupplatser. Fenomenalt.

ÅRETS MANAGER. Höstens manager blir även årets manager, nämligen Pep Guardiola. Så imponerande är trots allt det arbete han gjort för att göra ett smått fantastiskt lag av alla sina stjärnor. Man City har spelat något av den bästa fotboll vi har sett ett Guardiola-lag göra, i en slags syntes av spansk och tysk fotbollsskola perfekt anpassad till den engelska fotbollen.

:::

ÅRETS MÅLVAKT. Ett inte helt självklart val, men David De Gea har ändå utmärkt sig på den här positionen under året som gått, ett år under vilket han närmast obestridligen har axlat manteln som världens bästa målvakt. Har en rätt egen stil som målvakt med tydliga fördelar och en och annan svaghet, men har en smått enastående räddningsprocent.

ÅRETS FÖRSVARARE. Vem växer egentligen upp och vill bli ytterback? Kyle Walker får man förmoda. Inte så mycket att säga om den här kategorin, Walker var en stor anledning bakom Tottenhams framgångar under hösten, och hans högprofilerade jättetransfer till Man City har sett honom bli en ovärderlig del av ett fantastiskt Man City-lag.

ÅRETS MITTFÄLTARE. Om vi tidigare pratade om det dubbla i begreppet stjärna så visar Kevin De Bruyne att det är fullt möjligt på samma gång vara en superstar men också helt dedikerad till lagets bästa. Har under året som gått utvecklats till att vara vad som just nu förmodligen är världens bäste mittfältare, med härlig spelintelligens och hård arbetsmoral.

ÅRETS ANFALLARE. Inget svårt val givet att Harry Kane har ägnat 2017 åt att slå Alan Shearers målrekord under ett kalenderår. Har hållit en enastående jämn och hög nivå som anfallare under längre tid nu och det är naturligtvis inte någon tillfällighet att det pratas om Kane som en av Real Madrids kommande galacticos utan att det känns det minsta over the top.

:::

ÅRETS TOPP. Visst, det var nog många som såg det som en riktigt bra värvning när Liverpool efter många om och men presenterade Mohamed Salah, men att det skulle bli riktigt så här bra var ändå omöjligt att förutse. Spottar in mål för Liverpool, spelar med ett enormt självförtroende, och har den här ovärderliga förmågan att kännas livsfarlig också från ingenting. På bra väg mot världsklass.

ÅRETS FLOPP. När Crystal Palace anställde Frank De Boer kom han med bagaget att efter bara några månader ha fått sparken från Inter. Vilket ändå kändes som något av en tillfällighet. Men De Boers försök att få till Ajaxmodellen i Crystal Palace föll onekligen fullständigt platt till marken, och sparken efter fyra matcher utan vare sig poäng eller mål är onekligen något av ett rekord.

:::

ÅRETS WANKER. Svår kategori det här året, möjligen för att min wankerradar inte är lika känslig som den en gång i tiden var. Men Dele Alli vinner den föga smickrande utmärkelsen den här gången. Främst för en benägenhet att bete sig illa på planen, utsätta laget och riskera motståndarnas hälsa för sina disciplinära problem, dessutom vid upprepade tillfällen.

ÅRETS HJÄLTE. En spelare som har varit extremt utskälld av flera anledningar de senaste åren, många gånger tämligen orättvist, men Raheem Sterling har bitit ihop och verkligen tagit sig igenom den tuffa perioden och kommit ut som en vinnare. Beundransvärt att samma dag som han blir utsatt för ett rasistpåhopp gå in till stormatch mot Tottenham och stänga matchen med två mål.

ÅRETS HJÄLTINNA. På samma tema måste Eni Aluko hyllas som genom sitt mod och sin karaktär att lyfta på locket både till det engelska damlandslaget och till FA:s hantering av sådana här frågor rensa ut ett gytter av unkna attityder, hålla varandra om ryggen-mentalitet och cover up-kultur. Detta med hög personlig insats och kostnad ett bra tag innan Me Too-rörelsen fått fart.

:::

Fyll på efter eget behag! Gott nytt år!

José Mourinho kan knappast anses ha hanterat den saken på bästa sätt. Att ge de egna spelarna en avhyvling efter matchen mot Leicester var kanske både förståeligt och önskvärt. Att efter matchen mot Burnley börja dra en klagosång om hur mycket Man City har spenderat och om att Man Utd behövde spendera ännu mer än de redan gjort var det å andra sidan inte.

Det där utspelet följde ett tidigare utspel på Man Utds hemsida angående det relativt övriga storklubbar väldigt tuffa julschemat Man Utd har. Något som kan i viss utsträckning stämma i sak men som ändå är rätt oklokt att göra en sak av, inte minst på sin egen hemsida. Det säkraste sättet att göra ett problem av en besvärlig situation är att betrakta det som ett problem.

Framför allt ger det ett intryck av en klubb och en manager som när säsongen är på väg att svänga in på sitt andra och sista varv håller på och letar undanflykter, samlar på sig ursäkter och tycker synd om sig själva snarare än att faktiskt vinna fotbollsmatcher, detta samtidigt som alla konkurrenter istället börjar lägga desto mer energi just på att vinna fotbollsmatcher.

Andra skribenter har redan hackat isär José Mourinhos synpunkter. Bland andra Jamie Carragher hade en krönika i Telegraph som även om den var förenklad i flera grundläggande avseenden ändå träffade samtalets kärna. Att vad som först och främst skiljer Man Utd från Man City inte är pengarna, utan kvaliteten i taktik och i coachning, kort sagt idé, hårt arbete och kompetens.

Carragher gör framför allt en intressant jämförelse av spelarmaterialet. Ederson jämfört med De Gea, Man Citys backlinje jämfört med Man Utds, Matic eller Fernandinho, Rashford eller Sterling för ett år sedan, har inte Martial minst samma talang som Sané, och så vidare?! Hur mycket har Man Utds spelare förbättrats under José Mourinho relativt Man Citys spelare under Pep Guardiola?

Det enda möjliga svaret är: Inte tillräckligt! Spelare utvecklas och blir bättre genom hårt arbete och effektiv coaching, högt satta mål och krav, samt genom att få arbeta inom ett taktiskt system som tillåter dem att växa. Det finns inga skäl att tro att José Mourinho inte levererar de två första men flera skäl att tänka att där inte alls hittats samma synergi mellan spelare och system.

Inget av detta är sådant som pengar kan köpa så José Mourinhos klagomål i det avseendet faller platt. Men även vad gäller sådant som pengar faktiskt kan köpa, det vill säga spelare, har Man City och Pep Guardiola ändå visat sig vara betydligt klokare och mer genomtänkta i vilka spelare de faktiskt har värvat och hur de ska kunna implementeras i laget som helhet.

Det är svårt att hitta någon värvning Man City har gjort under Pep Guardiola som inte har presterat exakt eller mer än vad som faktiskt förväntats av dem. Det kan inte sägas detsamma om alla José Mourinhos värvningar, som även om de i generella termer inte haft något dåligt utfall ändå inte gjort samma spektakulära succé som Guardiolas. Henrik Mkhitaryan är däremot ett enigma.

Men grejen är så klart att inte heller detta är slumpens spel eller någon särskild tillfällighet. Det är betydligt lättare att integrera individuella spelare framgångsrikt i ett lag som bygger på en mycket genomtänkt kollektiv spelidé, och det syns. Den stora pengaskillnaden mellan Man City och Man Utd är inte att Man City spenderar mer utan att Man City får mer värde för sina pengar.

Och oavsett hur det än räknas, hur många fler miljoner man än kommer fram till att Man City har spenderat, är det ju knappast så att Man Utd med sina egna transferutlägg kan hävda någon slags fattigdom. Att, även om Man Utd som alla engelska storklubbar tvingas betala en transferpremium eftersom alla vet att de är snorrika, de inte med £300m på två år skulle kunna bygga ett jättelag.

Det tjänar i vilket fall som helst inget till att beklaga sig över saken. Visst bör man ha i åtanke att det inom några dagar öppnar ett transferfönster och att José Mourinho helt säkert säger vad han säger till stor del för att uppmana klubben att lätta på plånboken, men det kommer med en kostnad i termer av vad det sänder för signaler utåt, både till spelare och supportrar.

Det finns skäl för José Mourinho att känna sig orättvist behandlad. Att döma av kritiken skulle man kunna tro att Man Utd befinner sig på krisens kant i mitten av tabellen och ständigt blir sämre. I själva verket har Man Utd konsekvent blivit bättre i alla avseenden; tabellmässigt, poängmässigt, målmässigt och spelmässigt. Bristerna finns och är tydliga, men så är även förbättringarna.

Men i skenet av Man Citys och Pep Guardiolas strålkastarljus kan så klart allt annat för närvarande framstå som mediokritet. Framför allt gäller så klart detta Man Utd och José Mourinho som dels alla är vana vid att se som den omutliga vinnarmaskinen, som alla räknar och hoppas med som titelutmanare, och som är Man Citys i alla avseenden närmaste rival.

Där finns naturligtvis en personlig aspekt i kritiken. Det är många som är alldeles fantastiskt förtjusta i att kunna ta tillfället i akt att kasta smuts på José Mourinho, något han kanske i viss utsträckning tjänat ihop till, om än inte i denna. Framför allt sätter det kanske ett tveksamhetens skimmer över journalistikens objektivitet att låta sig drivas av personliga motiv, hur välförtjänt det än är.

Men det finns också något historielöst i kritiken. Man Citys prestation i termer av poäng hittills den här säsongen är unik i Premier League. Fortsätter de hålla samma takt kommer de sluta 15 poäng bättre än vad som är det rådande poängrekordet i Premier League. Kanske bör skillnaden mellan Man City och Man Utd förklaras mer av Man Citys perfektion än av Man Utds uselhet?!

Det här är så klart ändå besvärande för José Mourinho eftersom ett av de självklara målen med hans anställning i Man Utd var hans förmåga att sätta stopp för Man City och för Pep Guardiola. Något som åtminstone den här säsongen har visat sig fullständigt omöjligt. Men Mourinho vet så klart att det är utifrån den måttstocken han ofrånkomligen kommer bedömas.

Men om José Mourinho behöver sätta in den nuvarande skillnaden mellan Man City och Man Utd i något slags sammanhang så gjorde han kanske bättre att inte fokusera på hur mycket pengar som spenderats, utan kanske mer på att Man Utd som lagbygge var betydligt mycket mer eftersatt när han kom till klubben än vad Man City var när Pep Guardiola kom.

Även det blir emellertid en rätt meningslös synpunkt om där inte samtidigt finns ödmjukheten att konstatera att där fortfarande finns brister som inte borde behöva finnas, och att Man Utds lagbygge inte har utvecklats riktigt lika bra eller mycket under dessa två säsonger som ändå fanns skäl att tro och hoppas. Att pengar faktiskt inte är lösningen på alla problem.

Att i det här läget börja hojta om sparken för José Mourinho, här och nu eller till sommaren, vore däremot något förhastat och överilat, om man nu inte anser sig ha högst personliga skäl för saken, you just don’t like the guy. Men uttryckt i rent objektiv prestation har Man Utd blivit konsekvent bättre och det barnet slänger man helst inte ut med badvattnet.

Det är framför allt inte uppenbart vilken manager, som faktiskt hade varit tillgänglig och realistisk, som hade gjort ett bättre jobb än Mourinho eller vem som härifrån skulle göra ett bättre jobb. Det är inte många namn som direkt poppar upp här för att uttrycka det milt, även om där finns ett och annat. Inte minst en viss argentinare.

Det får bli en senare fråga. Utmaningen som står för dörren är att avsluta året och den rådande negativismen med att besegra Southampton hemma på Old Trafford. Att återgå till det som hela tiden borde vara Man Utds core business snarare än att hålla på att hela tiden leta efter ursäkter, nämligen att vinna fotbollsmatcher och att vinna titlar.

Vinnare behöver aldrig leta efter ursäkter. Det behöver bara de göra som helt i onödan tappar poäng mot Leicester och Burnley. Dessa poäng tappades för övrigt inte för att Man City har spenderat mer pengar än Man Utd. Man Utds besvär beror på sådant som pengar inte kan köpa!

Match in the gas tank. Boom-boom!

Det finns så klart flera olika möjligheter varför Neil Warnock väljer att säga en sådan sak och röra upp en skitstorm på det sättet. Dels kanske det handlar om att ryggdunka Bamba som så här långt gjort en alldeles strålande säsong i Cardiffs mittförsvar. Dels drar det närmast garanterat uppmärksamheten bort från Cardiffs formsvacka med två raka förluster mot Bolton och Fulham.

Det är två förluster som har fått Cardiff att ramla ned till tredje plats, och alltså utanför de automatiska uppflyttningsplatserna. De har emellertid fortfarande samma poäng som Bristol City precis ovanför dem, så de är i allra högsta grad ännu med i matchen om uppflyttning. Ikväll hemma mot Preston har Cardiff också möjligheten att åtminstone tillfälligtvis ta tillbaka andraplatsen.

Det taktiska problem som Neil Warnock har att brottas med, och som flera andra lag nu har börjat utnyttja mot dem, är att Cardiff alltför lätt låter sig bli överspelade längs kanterna, genom att motståndarna tar sig förbi deras ytterbackar, Joe Bennett på vänsterbacken och Lee Peltier på högerbacken, och således kan komma bakom Cardiffs backlinje på det viset.

Det var så Fulham ytterst medvetet plockade isär Cardiff på annandagen när de vann övertygande i Cardiff med 4-2. Det var även på det viset som Bolton avgjorde matchen strax innan jul. Reading gjorde precis samma sak i en match för några veckor sedan som slutade 2-2. Och mycket riktigt var det även något som Preston lyckades med i sin 3-0-seger tidigare under säsongen.

Det är förvisso inte säkert att det här är något som Neil Warnock kan hitta något effektivt medel mot. Kanske är det snarare så att klubbarna i EFL Championship har börjat räkna ut hur de ska hantera Cardiff, som överraskat de flesta den här säsongen och vars framgångar till stor del berott på fysik och stark organisation men för all del även hög effektivitet i sin egen offensiv.

En annan enkel slutsats vore självfallet att Cardiff gjorde klokt i att investera i ytterbackar under januarifönstret. Som av en händelse har Neil Warnock i alla fall inte valt att på motsvarande sätt hävda att Lee Peltier är bättre än Kyle Walker, eller att han nog föredrar Joe Bennett framför Danny Rose. Här finns det därför kanske utrymme för förbättring.

Istället är det ett annat rätt bisarrt transferrykte som snurrar runt Cardiff, nämligen att de är på väg att värva Besiktas mittfältare och lagkapten Oguzhan Ozyakup, vilket onekligen vore något av en transferkupp. Återigen finns kanske skäl att misstänka att Neil Warnock mest dummar sig som någon slags replik på att Besiktas sägs vilja värva deras egen mittfältare Aron Gunnarsson.

Givet att Cardiff ändå har Premier League i sikte så här lite drygt halva säsongen avklarad gör saken lite svårbedömd. Vincent Tan har förvisso poängterat att något fritt spenderande inte längre är aktuellt, men kanske finns det ändå utrymme med möjligheten att ta sig upp i Premier League att göra en rejäl satsning när säsongen tar sig in på andra och sista varvet.

Mycket handlar för Cardiff om momentum. De var knappast en av favoriterna inför säsongen men från den här positionen och med vinden i ryggen har de så klart alla chanser i världen att ändå sluta på någon av de två översta platserna i tabellen. Och skulle Cardiff få vind i seglen igen under januari vore kanske Vincent Tan desto mer benägen att våga släppa på plånboken.

Men då måste Cardiff faktiskt få vind i seglen igen, efter att seglat i motvind både mot Bolton och Fulham. Att avsluta året med en vinst på hemmaplan mot Preston vore ett sätt att blåsa liv i sin uppflyttningskampanj igen.

Många gånger kanske managerns betydelse överskattas. Det brukar inom ledarskapsforskningen pratas om ett från psykologin hämtat begrepp, det fundamentala attributionsproblemet. Enkelt uttryckt innebär det att när verksamheten går riktigt bra så tenderar ledarens betydelse överskattas, när det går dåligt tenderar snarare situationens betydelse överskattas.

Det kan diskuteras om den engelska fotbollen kanske snarare jobbar med ett omvänt fundamentalt attributionsproblem. Det vill säga att när verksamheten går dåligt tenderar managers betydelse överskattas, men när det går riktigt bra så tenderar snarare situationens betydelse överskattas. Ofta letas det i alla fall i hög utsträckning yttre skäl som pengar varför ett lag går riktigt bra.

Kanske är det inte så mycket en fråga om ett omvänt problem som om ett dubbelt fundamentalt attributionsproblem, det vill säga att managerns betydelse helt enkelt överskattas oavsett om det går bra eller dåligt. Eller om det till och med kan vara så att managerns betydelse överskattas och underskattas på samma gång, helt enkelt beroende på från vilket perspektiv denne ses.

Om det nu ändå ska slutas flumma från min sida och istället komma till skott med vad den här bloggen är tänkt att handla om så gäller det alltså höstens fem topp- och flopptränare i den engelska fotbollen, med vilket jag håller mig till de två högsta divisionerna, Premier League och EFL Championship. Kriterierna liksom utfallet är naturligtvis i högsta grad subjektiva.

HÖSTENS FEM TOPPTRÄNARE

(5) Mauricio Pochettino, Tottenham. Det finns nog de som protesterar mot den här placeringen för Pochettino givet att Tottenham inte är på gång att vinna någon ligatitel den här säsongen heller. Men Tottenham har trots hemmamatcher på Wembley hugg på Champions League-platserna, och inte minst triumferna i Champions League under hösten mot Dortmund och Real Madrid lyfter upp Pochettino på kortlistan.

(4) Lee Johnson, Bristol City. Jag har så klart hyfsat nyligen sjungit Johnsons lov i en blogg redan mindre än ett dygn innan Bristol City chockade England genom att slå ut Man Utd ur Ligacupen. En fantastisk bedrift naturligtvis. Lika fantastiskt men kanske desto mer betydelsefullt är att Bristol City dessutom har slagit sig upp på andra plats och uppflyttningsplats i EFL Championship, egentligen helt oväntat sett till förväntningarna inför säsongen. Och det kan hålla!

(3) Sean Dyche, Burnley. Det namn som många lyfter fram som det alternativa namnet för topplaceringen på den här listan. Förståeligt på sitt sätt. För om Dyche kanske aldrig hade kunnat göra med Man City vad Pep Guardiola har gjort så skulle heller aldrig Pep Guardiola kunnat göra med Burnley vad Dyche har gjort. Med drygt halva säsongen spelad har Burnley pressat storlagen, ligger sjua i Premier League och har hugg på de europeiska platserna. Enastående!

(2) Nuno Espirito Santo, Wolves. Nu när Wolves leder EFL Championship tämligen överlägset är det så klart lätt för många att hävda att detta enbart beror på pengar och på agentkontakter. Detta förbiser två saker. Dels att flera andra klubbar har spenderat mer än Wolves. Dels att detta var känt inför säsongen utan att folk trodde Wolves skulle cruisa i tabellen. Espirito Santo har gjort ett kanonjobb som manager för att få ihop ett riktigt bra Wolves.

(1) Pep Guardiola, Man City. Det vore på något sätt ogint att inte utnämna till höstens tränare just Guardiola, sedan Man City åtminstone i termer av poäng ser ut att vara på väg mot den bästa säsong ett engelskt klubblag någonsin har gjort i Premier League. Guardiolas triumf är inte i första hand en funktion av pengar som spenderats utan en funktion av hårt arbete, strålande management och smart rekrytering. Därmed får pengarna mer värde.

Bubblare: David Wagner, Huddersfield; Neil Warnock, Cardiff; Chris Wilder, Sheffield United

HÖSTENS FEM FLOPPTRÄNARE

(5) Paul Clement, Swansea. Jag tvekade ändå lite i den här utnämningen givet att det möjligen kan vara orättvist att lasta just Clement för Swanseas omfattande bekymmer. Spelartruppen är riktigt svag. Samtidigt kan inte Clement hållas helt ansvarsbefriad för detta heller. Det går inte att blunda för det faktum att Clement lämnar Swansea drypsist i Premier League och som först i kön att åka ur Premier League. Det är flopp.

(4) Ronald Koeman, Everton. Precis som Paul Clement kan Koeman anses ha vissa förmildrande omständigheter. Men det räcker liksom inte när ett Everton som spenderat för att åtminstone kunna sniffa de sex storklubbarna i ändalykten under säsongen istället befinner sig indragna i nedflyttningsstriden med en stor del av säsongen spelad. Dessutom nesligen utslagna ur Europa League redan i gruppspelet. Ersatt av Sam Allardyce, varje holländares mardröm!

(3) Daniel Farke, Norwich. Det är alltid den där risken med att försöka upprepa något som har visat sig vara framgångsrikt en gång tidigare, kopian lever sällan upp till originalet. Och Norwich har inte alls fått samma utväxling med Farke som Huddersfield fick med David Wagner. Norwich som förväntade sig att slåss för uppflyttning snurrar istället omkring på tabellens nedre halva, med spelare som är öppet missnöjda med Farkes metoder.

(2) Garry Monk, Middlesbrough. Precis nedflyttade från Premier League var det så klart Middlesbroughs och Steve Gibsons förhoppning att omedelbart kunna ta sig tillbaka. För ändamålet anställdes Garry Monk som säsongen innan gjort i alla fall viss succé med Leeds och hade ett gott renommé igen som en av de mer lovande engelska tränarna. Det funkade inte alls för Monk i Middlesbrough, med en taktik som inte alls passade ihop med spelarmaterialet. Flopp och sparken.

(1) Frank De Boer, Crystal Palace. Ingen har däremot floppat ens i närheten av lika hårt som De Boer, som efter bara fyra matcher som tränare för Crystal Palace fick sparken utan att laget tagit en enda poäng eller gjort ett enda mål, en sparkning på samma nivå som Brian Cloughs legendariska säckning av Leeds för många år sedan. De Boers idéer om att införa Ajaxmodellen i Crystal Palace fick inte alls något riktigt fotfäste i klubben, som man måste undra hur den tänkte.

Bubblare: Simon Grayson, Sunderland; Slaven Bilic, West Ham; Tony Pulis, West Brom; Mauricio Pellegrino, Southampton; Mark Hughes, Stoke

(1) Burnley. Allt fokus efter en 2-2-match på Old Trafford hamnar närmast som en naturlag på Man Utd och på José Mourinho. Vilket egentligen är fruktansvärt fult mot Burnley som gjorde en alldeles strålande match på Old Trafford, i synnerhet under den första halvleken, och heller inte för första gången på bortaplan mot storklubbar under säsongen. Steven Defours frispark varit finfin oavsett vilken klubb han än spelat för. Och det ska inte glömmas att Burnley fick sin poäng med mersmak med viktiga spelare som Tom Heaton, James Tarkowski och Chris Wood med flera borta. Riktigt starkt att studsa tillbaka efter 0-3-manglingen mot Tottenham innan jul.

(2) Newcastle. Det blev en hel del frågetecken kring Newcastles och Rafa Benitez taktik mot Man City där de till synes inte ens försökte ta sig framåt under matchens första dryga timme på hemmaplan. Det var ultradefensiv men på ett sätt som kändes mer eller mindre onödigt uppgivet. Den stora frågan, i alla fall för mig, efter matchen är däremot om taktiken fungerade eller ej. Nej skulle kunna ses som det givna svaret då Newcastle förlorade med 0-1 och lika gärna hade kunnat haft 0-3 bara i halvtid. Ja skulle kunna ses som ett möjligt svar givet att Newcastle höll kvar vid 0-1 och under sista kvarten faktiskt hade flera goda chanser att kvittera, och alltså kom närmare än de flesta andra lag gjort.

(3) Tottenham. Tottenhams plötsliga återfinnande av sin egen formkurva borde vara djupt oroande för flera av lagets konkurrenter givet att Tottenham ser ut att ha hittat formen igen precis i lagom tid till en av säsongens mest hektiska perioder samtidigt som de kan fokusera helt och hållet på ligaspelet utan europeiska distraktioner. Det är också en period under vilken Tottenham har ett tämligen bekvämt spelschema och sköter de sina kort rätt kan de jobba upp ett nyttigt försprång nedåt i tabellen. Det här sätter press både på Arsenal och Liverpool men även på Chelsea och Man Utd ovanför dem.

OMGÅNGENS VINNARE: Arsenal

Viktig match att vinna för Arsenal för att fortsatt hänga på tåget som strax rullar från perrongen angående Champions League. Samtidigt en rätt tuff match att vinna borta mot Crystal Palace, inte minst i vetskapen att de tre klubbarna närmast ovanför dem i tabellen samtliga vunnit några dagar tidigare. Desto tuffare när sedan Crystal Palace kvitterar i början av andra halvlek och Selhurst Park börjar gunga. Kanske har Arsenal ändå börjat få lite ”cojones”.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Southampton

Vilka som helst kan så klart förlora stort mot Tottenham. Men för att damma av en gammal klyscha igen: Hur man förlorar spelar fortfarande roll. Southampton var bedrövliga mot Tottenham, släppte till stora chanser i parti och minut och det är så klart inte minst oroväckande givet att Mauricio Pellegrino i första hand är en defensivt orienterad manager. Om till och med detta fallerar vad är då värdet med honom som manager?

OMGÅNGENS SPELARE: Harry Kane, Tottenham

Om det möjligen började höjas några mildare frågetecken om Harry Kane strax innan jul så har han onekligen gett svar på tal med två hattricks i de två senaste matcherna. Han har ryckt åt sig en ledning i skytteligan och oavsett vad man nu anser om det relevanta både med sådana här kalenderårsrekord och Premier League-rekord, Dixie Dean gjorde 82 mål på ett kalenderår, så är det ändå en imponerande målskörd Harry Kane levererar.

OMGÅNGENS MÅL: Philippe Coutinho, 1-0 Swansea (h)

Vi har börjat vänja oss vid att se sådana här mål från Philippe Coutinho så egentligen är det kanske inte längre något speciellt med dessa mål. Men bara för att något är vanligt så blir det ju egentligen inte mindre snyggt eller mindre imponerande bara därför, kanske är det egentligen tvärtom. Ett  viktigt mål eftersom det gav Liverpool en tidig ledning att jobba med.

OMGÅNGENS ?

Har Zlatan Ibrahimovic nått vägs ände eller har han bara kommit tillbaka från skada alldeles för tidigt för sitt eget bästa? Det här var frågor som snurrade runt i England, och för all del även i Sverige, efter Ibrahimovics match mot Burnley under annandagen då lejonet minst sagt såg något tandlöst ut. Ingen skam i det i så fall, många fler spelare än Ibrahimovic har haft en hårdare vilja än deras kroppar haft förmåga, och vare sig skada eller ålder är något att leka med.

OMGÅNGENS !

Det har gått sport i att utnyttja Man Citys makalösa framgångar som slagträ för att kritisera andra klubbar och andra tränare, då naturligtvis i synnerhet Man Utd och José Mourinho. Förståeligt på sitt sätt men knappast så skarpsinnigt. Ett rätt smart twitter under gårdagskvällen beskrev min syn på varför: ”City has taken 98% of its possible points and is on pace for a 110-point season, 15 points better than the current record. Such an outlying campaign says nothing about anything beyond City’s quality and accomplishments.” För mig är det närmast oförskämt mot Man Citys säsong att få deras bedrift att handla mer om andra klubbar.

OMGÅNGENS WTF?

Det jämnar alltid ut sig brukar det heta, men det är kanske i själva verket mest en fråga om tidsperspektiv. Det lär vara svårt att förklara för West Ham att det kommer jämna ut sig för dem när de sent på tilläggstid blev bestulna på en vinst och två poäng mot Bournemouth när domaren missade både offside och medveten hands på Callum Wilson som ledde fram till Bournemouths 3-3-kvittering, ett synnerligen kontroversiellt domslut som, om det hade hänt Pep Guardiola, Jürgen Klopp eller José Mourinho, och inte bara West Ham, hade resulterat i världskrigsrubriker.

OMGÅNGENS LOL!

Hur man än väljer att se på frågan i sin helhet så är José Mourinhos beslut att efter Burnleymatchen börja beklaga sig över hur mycket andra lag spenderar både en bit rikt, dumt och dömt att slå tillbaka på honom själv. Det finns många andra saker José Mourinho borde bekymra sig med långt innan att Man Utd inte spenderar tillräckligt mycket. Men okej, det öppnar ett transferfönster om några dagar.

OMGÅNGENS BTW…

Smekmånaden över för Sam Allardyce? Kanske Cenk Tosun får romantiken att spira igen.

Börjar bli härligt less på dessa Premier League-rekord som om världen skapades i början av 1990-talet.

Jag börjar ana att vi kommer få se ett bindgalet januarifönster i Premier League.

Det är mer eller mindre omöjligt för en omhuldad spelare att göra en bra match just nu utan att det leder till cynismer och transferfönstret, eller hur?!

Carlos Carvalhal är således inte unik på så vis när han alltså för några timmar sedan presenterades som Swanseas nye manager. Att säga att det på något sätt vore meriterande att få sparken av Sheffield Wednesday är kanske att ta saken lite för långt, men inte heller är det så klart diskvalificerande. Carlos Carvalhals tre säsonger med Sheffield Wednesday måste ses som lyckade i stort.

Det är kanske framför allt den bästa anställning Swansea i det här läget hade möjlighet att göra. De vanligast anlitade brandsläckarna i Premier League har redan fått anställning hos andra klubbar. Dessutom är Swanseas tabellposition och situation i största allmänhet så utsatt att det är svårt för dem att övertyga de något större namnen att vilja ta en risk med sitt renommé med dem.

Det är inte något som behöver bekymra Carlos Carvalhal. Han har hittills bara varit manager i EFL Championship. Det värsta som kan hända honom är att han inte lyckas hålla kvar Swansea i Premier League, vilket nog ingen längre räknar med, och återigen befinner sig i EFL Championship, med ett starkt lag. Det bästa som kan hända är så klart att han gör succé och håller Swansea kvar.

För Carlos Carvalhal måste Swanseas anställning på så vis betraktas som något av en win-win. För Swansea är det kanske ändå deras bästa hopp om att faktiskt lyckas hålla sig kvar i Premier League. Carvalhal är inte någon dålig tränare, med koll på defensiven och med en offensiv spelidé som åtminstone inte borde vara alltför komplicerad för Swansea. Får han stöd på marknaden, desto bättre.

Den kritiska funderingen vore kanske följande. Givet att Carlos Carvalhal precis har fått sparken av Sheffield Wednesday, ett jobb där han åtminstone mot slutet såg ut att ha lite svårt att faktiskt hantera pressen, befinner han sig då i rätt headspace att bara en knapp vecka senare ta över Swansea mitt i brinnande nedflyttningsstrid i Premier League?

Men det är så klart två helt annorlunda situationer. Pressen är självfallet inte mindre i Premier League, snarare tvärtom. Men med Sheffield Wednesday gällde det en klubb som hoppades på uppflyttning men underpresterade rejält. Med Swansea handlar det om en klubb som har på gränsen till räknat hem en nedflyttning redan, och där det därför inte längre finns något att förlora.

Pressen i Swansea är således paradoxalt nog mindre för Carlos Carvalhal än vad den var i Sheffield Wednesday. Han har gått från ett jobb där han har allt att förlora till ett jobb där han har allt att vinna. Lyckas han förmedla samma känsla och inställning till laget har Swansea fortfarande en liten möjlighet att hålla sig kvar i Premier League.

Det kommer naturligtvis komma de enkelt förutsägbara åsikterna om det orättfärdiga med att anställa en utländsk manager som dessutom misslyckats i engelsk fotboll redan, det vill säga han fick sparken från Sheffield Wednesday, istället för att ge jobbet till någon brittisk manager. Vilket känns som trams i vanliga fall men desto mer i just det här fallet.

Det brukar sägas om mål och beslut att de för att anses vara bra på samma gång måste vara realistiska och meningsfulla. Det vill säga de måste för det första vara möjliga att uppnå, inte bara önskedrömmar, men för det andra också i största möjliga mån kunna leda fram till någon slags betydelsefull effekt, det vill säga för Swansea att hålla sig kvar i Premier League.

Det är svårt att se någon annan manager än Carlos Carvalhal bättre motsvara dessa grundläggande kriterier. Åtminstone har jag ännu inte hört någon slänga fram något sådant förslag på namn. Och något säger mig att Paul Merson, Tim Sherwood med flera i den engelska begåvningsreserven inte heller kommer att lyckas eller ens bekymra sig om den saken.

Det är även svårt att se Carlos Carvalhal lyckas med att hålla Swansea kvar i Premier League. Men det är åtminstone mer sannolikt. Och det är mer sannolikt att Swansea håller sig kvar i Premier League idag än vad det var igår.

Det är en värvning som tickar många boxar för Liverpool och deras hårt ansatta supportrar. För det första är det i konkreta termer en förstärkning av den egna backlinjen, vilket länge ansetts behövas. För det andra stryker det deras ego medhårs då Van Dijk antas ha sagt nej till Man City längs vägen till Liverpool. För det tredje får £75m-transfersumman blodet att koka.

Att Liverpools backlinje behöver förstärkas är givet. Oavsett i vilken utsträckning man nu råkar befinna sig i den hörna som menar att Liverpools försvarsproblem först och främst är kollektivt, och inte magiskt kommer åtgärdas av någon enskild spelare, är värvningen av Virgil Van Dijk ändå en förstärkning i termer av ren spelarkvalitet, och antyder att försvaret i alla fall setts som ett problem.

Dick Van Dyke var eller är en amerikansk skådespelare och komiker under främst 1960-talet som inte bara råkade ha tagit sig ett kanske något olyckligt namn utan även gjorde sig känd för sitt rätt kampiga skådespeleri, inte minst i sin roll som Bert i Mary Poppins. Ett hackigt skådespeleri på samma sätt som Liverpools försvarsspel många gånger framstått som uttryck för minst sagt hackig defensiv.

Passande på så vis att Liverpool och Jürgen Klopp nu tänker sig att försöka ändra sitt Dick Van Dyke-försvar till ett Virgil Van Dijk-försvar. Det senare låter i alla fall betydligt mycket bättre och att föredra. Van Dijk har under de senaste åren varit en av Premier Leagues bästa mittbackar och har visat en för Liverpool viktig förmåga att kunna leda och organisera sin backlinje.

Det är en värvning som på samma gång förvånar som inte förvånar. Liverpool ville så klart värva Virgil Van Dijk redan i somras men lyckades den gången göra klantaschlen av sig själva. Många rapporter tydde nu inför januarifönstret på att det istället skulle bli Man City som värvade Van Dijk, sedan Pep Guardiola uttryckt sin vilja att värva en mittback under januarifönstret.

Ändå blev det alltså Liverpool som agerade ganska hastigt för att göra klart med Virgil Van Dijk. Alltså finns det även någon form av segerns sötma i värvningen för Liverpool och dess supportrar med att ha värvat Van Dijk före Man City. Även om det är lite oklart i vilken utsträckning Man City faktiskt någonsin var intresserade av att betala över £70m för sin önskade mittback.

Det är en galen summa så klart. Men så har fotbollen blivit alltmer galen på det här viset under de senaste åren. Egentligen är det så klart inte en fråga om galenskap alls utan om ekonomiska realiteter. Galenskap är det egentligen bara för de som fortfarande klamrar sig fast vid föreställningen att transfersumman enbart speglar en spelares kvalitet eller värde.

Det speglar naturligtvis mycket mer än så, inte minst klubbarnas behov och uppfattade köpstyrka. Men för Liverpools supportrar betyder transfersumman i sig naturligtvis också något symboliskt. En slags markering att de klubben faktiskt har inte bara ambitionen utan också förmågan att på allvar ta upp kampen med de andra storklubbarna i ligan. Att Liverpool menar allvar.

Här är det självfallet fullt möjligt att göra sig lite lustig både på supportrarnas och på Jürgen Klopps bekostnad angående deras tidigare uttryckta åsikter om detta med värvningar och höga transfersummor. Vad vi precis ser är väl ett tämligen underhållande about face i just den frågan. Men managers och supportrar säger så klart dumma saker, det ingår nästan i arbetsbeskrivningen.

I någon utsträckning är det också en värvning som sätter rejäl press på Liverpools konkurrenter. Det råder för närvarande en minst sagt het kamp om att ta sig till Champions League där fem klubbar slåss om tre återstående platser bakom Man City, två klubbar kommer alltså ofrånkomligen hamna utanför finrummet. Liverpool visar att de inte vill vara en av dessa båda klubbar.

På så vis finns skäl att tro att Liverpool med sin jättevärvning redan några dagar innan januarifönstret har sparkat igång riktig galenskap under detta januarifönster. Ett fönster som normalt sett har varit rätt lugnt i England de senaste åren. Men med Liverpools upprustning ökar sannolikheten att också andra storklubbar ser om sitt hus under januari.

Mest under luppen hamnar kanske ändå Arsenal. Och följaktligen är det på dem som solljuset i och med den här värvningen bränner hetast. De ligger redan poängmässigt sämst till av de sex storklubbarna, är ett lag i hävdmässigt svajig form, och kommer ha ett ruskigt spelschema under våren. Redan ikväll väger trycket tungt på dem inför en potentiellt tuff bortamatch mot Crystal Palace.

Det var för övrigt just den matchen som förra säsongen i någon mening fick kritikens bägare att rinna över mot laget och mot Arsene Wenger. Om Wenger hoppas på något inför kvällens match måste det vara att förra säsongens upplevelse inte upprepar sig, i synnerhet som han ikväll alltså tangerar Premier League-rekordet för antal matcher som manager (810).

Men om Liverpools jätteförstärkning med Virgil Van Dijk innebär något för Arsenal och för Arsene Wenger så är det att desto mer fokus nu kommer fästas vid vad Arsenal egentligen hittar på under det här januarifönstret. De har så klart om och om igen visat upp sin version av ett Dick Van Dyke-försvar. Lika lite som för Liverpool finns skäl att tro att någon Virgil Van Dijk vore svaret på allt.

Men Liverpool har åtminstone med värvningen av Virgil Van Dijk visat att de, även om de ännu kanske inte har hittat alla de rätta svaren, har börjat ställa de rätta frågorna.

Helt märkligt är det naturligtvis inte. Så universellt illa omtyckt är Mike Ashleys ägarskap av Newcastle och så omfattande är de problem han dragit på klubben att det bara kan ses som naturligt att supportrar, spelare, personal, media med flera dras med lite i entusiasmen som uppstår när det alltså verkar vara så nära förestående med en ny ägare och ett uppköp av klubben.

Kvällens motståndare i Man City kan så klart på alla sätt vara en påminnelse om varför och om vad nytt ägarskap i en klubb av dylik storlek faktiskt kan innebära, och som Newcastles supportrar inte minst drömmer om. Man City var generöst beskrivet en engelsk storklubb i ligans mittregioner, mindre än tio år senare leder de utvecklingen inom engelsk och europeisk fotboll.

Det vore kanske något önsketänkande för Newcastle att se en liknande utveckling framför sig inom de närmaste tio åren. Men om Newcastle som klubb får organisatorisk kompetens och finansiella resurser i paritet med de sex engelska storklubbarna så har de alla chanser att konkurrera på helt liknande villkor med dem. Bara det ett stort steg i rätt riktning.

Men då måste Newcastle först se till att inte ta ett jättekliv i helt fel riktning, vilket så klart en nedflyttning till EFL Championship i det här läget vore. Ett sådant snedsteg gick att reparera omedelbart en gång. Att göra det en andra gång kan visa sig betydligt svårare. Men åtta förluster på de tio senaste matcherna har gjort det till en fullt påtaglig risk för Newcastle.

Nya ägare vore naturligtvis enormt viktigt för Newcastle. Men utmaningen för Newcastle och för Rafa Benitez är att nu lägga den frågan helt och hållet åt sidan och istället fokusera på nutiden, mer konkret att faktiskt hålla sig själva kvar i Premier League. Ska Newcastle lyckas med det måste de bygga vidare på vinsten mot West Ham förra omgången.

I rent omedelbara termer handlar det inte minst om att försöka bli det första laget i Premier League att besegra Man City den här säsongen. Få saker skulle kunna ge Newcastle mer energi och momentum än just en sådan seger. Det går att föreställa sig elektriciteten på St James Park om något sådant skulle visa sig vara på väg att bli verklighet under kvällen. En underbar arena vid rätt tillfällen.

På kort sikt ligger Newcastles och Rafa Benitez fokus på hur klubben ska lyckas förstärka under januarifönstret. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att Benitez har utövat alla möjliga påtryckningsmedel för att säkerställa att Newcastle investerar pengar på nya spelare under januari, och att Newcastle gör det så tidigt som möjligt i januari.

Mycket handlar självfallet om vilka spelare som faktiskt kommer vara tillgängliga för Newcastle under januari, men Rafa Benitez har inte varit blyg med att han anser tre-fyra nya spelare vara nödvändigt för att göra laget konkurrenskraftigt nog att hålla sig kvar i Premier League. Rafa Benitez har naturligtvis alla skäl att vilja göra detta helt klart, han har blivit lurad på konfekten förut.

När Rafa Benitez beslutade sig för att stanna kvar i Newcastle sedan de åkt ur Premier League för två år sedan presenterade han sin plan för laget som Mike Ashley skrev under på. Men förra januarifönstret såg löften om förstärkningar rinna ut i sanden, och löften om förstärkningar i somras inför återkomsten till Premier League slutade med en nettospendering motsvarande £19m.

Rafa Benitez vet att löften om investeringar i spelartruppen från Mike Ashley inte är mycket värda. Förhoppningen den här gången är att den högst konkreta betydelsen av att hålla sig kvar i Premier League och inte äventyra försäljningen av klubben kan öka incitamenten att leva upp till dessa löften, i synnerhet om kostnaden kan skeppas vidare till de tänkta nya ägarna.

Det är kanske inte alldeles självklart exakt vilka spelare, eller vilken typ av spelare, som Rafa Benitez anser sig vilja ha till Newcastle under januari. Eller att vad Benitez vill ha nödvändigtvis är vad laget faktiskt behöver. Det mesta tyder dock på att Benitez kommer rikta in sig på en målvakt, en defensiv mittfältare, en offensiv playmaker, och en anfallare.

Karl Darlows och Rob Elliotts målvaktsinsatser har lämnat mycket övrigt att önska för Newcastle, och att Benitez inte riktigt verkar kunna bestämma sig för en given etta mellan dem säger kanske det mesta. Där finns också känslan utifrån vad vi vet om tidigare starka Benitezlag att Newcastle för närvarande saknar det där rivjärnet till defensiv mittfältare, sin Javier Mascherano kort sagt.

Många skriker efter anfallare till Newcastle och det är definitivt något som Rafa Benitez själv har sett som ett problemområde. I det avseendet är han kanske i någon mening fånge i sitt eget sätt att se på världen för i klubben har han redan både Dwight Gayle och Aleksandar Mitrovic. Framför allt Mitrovic är en spelare med potential. Men Benitez verkar inte ha något förtroende för spelaren.

Men kanske är inte problemet enbart anfallarna, utan även vilka som bygger upp anfallen och skapar målchanserna. Newcastle har som lag behövt skapa relativt många chanser för varje mål de gjort under säsongen, vilket är ett tecken på att chanserna inte alltid är av den högsta kvaliteten. En offensiv playmaker centralt i planen, en tia helt enkelt, vore tänkt att adressera den svagheten.

Vi fick så klart en påminnelse om bredden i Newcastles spelartrupp, effekten av flera år av värvande med hagelbössa under Mike Ashley, när såsom från ingenstans Henri Saivet plötsligt dök upp igen mot West Ham senast och var i högsta grad delaktig i segern. Men det kan finnas en benägenhet att hoppas på lite för mycket från sådana spelare som riskerar vara dagsländor.

Newcastle behöver en stabil och stark spelartrupp snarare än stjärnskott. Newcastle behöver värva med prickskyttegevär snarare än hagelbössa. Newcastle behöver en vinst mot Man City på St James Park ikväll. Newcastle behöver lägga framtiden åt sidan under de kommande månaderna och istället lägga all sin kraft, sin energi och sitt fokus på nutiden.

Om Newcastle och Rafa Benitez lyckas med det så spelar de i Premier League också nästa säsong.

Hur har det då sett under säsongen? Inget av dessa tre lag ligger ens på någon playoff-plats. Middlesbrough, som vi båda trodde skulle komma tvåa som sämst, befinner sig närmast på nionde plats, tre poäng från playoff. Både Sheffield Wednesday och Norwich befinner sig på tabellens nedre halva, betydligt närmare nedflyttningsstrecket än vad de är något playoff.

Snarare än att både jag och Linhem skulle vara så förbaskat dåliga på att gissa är det nog rätt motiverat att dra slutsatsen att Middlesbrough, Sheffield Wednesday och Norwich alla tre har underpresterat under säsongens första halva. Vilket bekräftas av att både Middlesbrough och Sheffield Wednesday precis har sparkat sina managers, och Norwich anses vara på god väg.

En direkt konsekvens av att åtminstone tre förväntade topplag, det passar nog alldeles utmärkt att även addera Fulham till denna grupp, är att toppen av EFL Championship har öppnat upp sig för andra klubbar. Cardiff, Bristol City och Sheffield United får alla tre räknas till klubbar som inte förväntades ligga i toppen av tabellen så här långt in på säsongen.

Men bland andra dessa klubbar ser sig nu över axlarna med viss oro och en del osäkerhet givet managerbytena i Middlesbrough och Sheffield Wednesday. Det kan säkert sägas detsamma för Aston Villa, Leeds och Derby County. För om dessa managerbyten åtminstone medför en normalisering av dessa förväntade topplags prestationer kan det vara en game-changer för säsongen.

Det är så klart både en direkt och en indirekt effekt. Direkt eftersom Norwich, Fulham, Sheffield Wednesday och Middlesbrough kan komma knackandes på dörren och vilja ha sina playoff-platser eller uppflyttningsplatser tillbaka, och föresätter sig att slänga ut de oinbjudna gästerna. Indirekt eftersom de oavsett hur det slutar för dem själva kan fälla andra längs vägen.

Middlesbrough – 3pts/12pts

Det ringa poängavståndet upp till playoff sågs av en del som ett skäl att inte sparka Garry Monk. Kanske kan ett case göras för rakt motsatt ståndpunkt att det är bättre att agera innan avståndet blir större. Dessutom är det kanske snarare poängavståndet upp till automatisk uppflyttning som Middlesbrough valt att hålla ögonen på. Middlesbroughs uttalade ambition inför säsongen var att smasha EFL Championship. De ligger väl placerade för att ta en playoff-plats och givet att inget lag ovanför dem utom Wolves ser omöjliga ut finns fortfarande ett ytterspår för automatisk uppflyttning.

Fulham – 6pts/15pts

En uppslitande maktkamp i klubben fick sin upplösning under hösten när Slavisa Jokanovic såg ut att gå segrande ut ur kampen mot räknenissarna som lagt beslag på Fulhams värvningspolitik. Men det har inte riktigt omsatts i någon större formhöjning för Fulham. Jokanovic har kritiserats för att vara alltför taktiskt endimensionell och inte kunna anpassa sitt lag efter alternativa matchbilder. Gjorde en vårspurt också förra säsongen. Har kvalitet att pusha för playoff, men ligger nog för långt bak för automatisk uppflyttning.

Sheffield Wednesday – 11pts/20pts

Mitt inne i en absurt svag period med sju raka matcher utan vinst innan annandagen. Inte så konstigt med andra ord att Sheffield Wednesday kom fram till att säga adjö till Carlos Carvalhal som inte såg ut att kunna ta laget längre än vad han gjort. Laget har varit extremt skadedrabbat. Kan det åtgärdas samtidigt som en ny tränare får ordning på anfallsspelet finns fortfarande gott hopp om en playoff-plats. Automatisk uppflyttning är ett steg för långt.

Norwich – 11pts/20pts

Ett lag som inte alls har kommit igång under säsongen och där det snurrar ihärdiga rykten om en spelartrupp som inte alls är nöjd med Daniel Farkes metoder, som anses innebära alldeles för hård träning vilket har gjort spelarna alltmer utslitna ju längre säsongen gått. Norwich har ännu inte agerat i frågan, och några större resurser att förstärka laget med finns vare sig för Farke eller för en ny manager. Det är svårt att se potential för förbättring i Norwich i den utsträckning som skulle krävas. Får nog rikta in sig på nästa säsong.

Håll dessutom gärna ett öga på Brentford under andra halvan av säsongen i EFL Championship. Fick en fruktansvärd säsongsinledning men har rent spelmässigt varit betydligt bättre än vad tabellplaceringen och poängantalet för närvarande antyder, vilket kan få utslag under vintern och våren. Från deras position mitt i tabellen kan det vara en plattform att stiga ifrån. Besegrade Norwich på bortaplan i förra omgången och kan om några timmar besegra Aston Villa hemma på Griffin Park.

Där finns positiva och sympatiska bitar som vänskap, lojalitet, ödmjukhet, sunt förnuft och jordnärhet. Men bakom orden ser vi också ett samhälle präglat av klassmedvetenhet och social hierarki, jantelag, en vilja att stänga världen ute och en fundamental misstänksamhet mot allt som är främmande och annorlunda. Det är ett litet samhälle i alla avseenden; fysiskt, socialt och psykologiskt.

Tolkien var så klart en människa av sin tid och det är på det viset han mest rättvist måste förstås i efterhand. Han var en motståndare till både modernism och industrialism då det inkräktade på såväl natur som kultur. Han var inte blind för samhällets inskränkthet, äventyren handlar om att ge sig ut i världen trots allt, men samtidigt också lika mycket om att rädda samhället från världen.

Det är svårt att inte se Burnleys framgångar den här säsongen och hyllningarna av dem i ett liknande ljus. Delvis är det säkert överraskningens effekt, att ingen hade förväntat sig att just Burnley skulle ligga så högt upp i tabellen så långt in på säsongen. Delvis handlar det emellertid också om att Burnley är just så typiskt brittiska i ett Premier League som sedan länge blivit en del av världen.

Det är alltså ingen tillfällighet när så mycket av de positiva ord som sägs om Burnley talar inte så mycket om taktik och fotboll utan mer om deras anknytning till gammaldags värderingar, och hur hårt arbete och smuts under fingrarna görs till dygd i motsats till förmodat mer utländska tongångar om filosofi, ofta inom citationstecken, och spelidé.

Vi anar här ett tydligt eko i JRR Tolkiens beskrivning av sina hobbits: ”But where our hearts truly lie, is in peace and quiet, and good tilled earth. For all hobbits share a love of things that grow.” Mycket riktigt är det också med dessa ord som Burnley beskrivs, en klubb som arbetar långsiktigt, byggs upp sten för sten, och sakta men säkert för varje säsong växer på naturlig väg.

Allt detta stämmer naturligtvis, på sitt alldeles speciella sätt. Det är sanningen även om det kanske inte är hela sanningen. Att sätta sådant värde på hårt arbete och blygsamma resurser gör det möjligt att bemöta att fotbollen kanske inte alltid är den bästa. Att utländska idéer om fotboll ändå har större framgång kan till stor del förstås och förklaras som rent finansiella konstruktioner.

Det är förvisso sant att flera av de värderingar som ändå ligger bakom Burnleys framgångar den här säsongen, hårt arbete och stark organisation, faktiskt tenderar att underskattas i den moderna fotbollen. Många menar att detta ändå inte innebär att de vinner Premier League, vilket både helt glömmer Leicester och blundar för alla betydligt mer resursstarka klubbar Burnley ändå ligger före.

Men där finns den andra sidan med Burnleys brittiskhet, som Jonathan Liew på Independent har hackat fram. Den som ger oss denna känsla av Hobbiton. En inskränkthet, en småttighet, en misstänksamhet mot allt främmande. Liew beskriver Burnley som en demografisk egenhet, ett samhälle som med stor majoritet röstade för Brexit, eller ”the World of the Big Folk” med andra ord.

Det är en brittiskhet som fångas i det typiska och det kanske lite fåniga. Som Sean Dyches regler att inga spelare får träna i långbyxor, eller med mössor eller vantar. Det ska härdas! Inga hörlurar får bäras i samband med bortamatch. En typiskt protestantisk kultur där förseelser av alla möjliga slag ska bestraffas. Allt rätt macho, manligt, fysiskt, lite inslag av hazing – mycket brittiskt!

Det är en brittiskhet som även fångas i struktur och kultur. David Moyes gjordes till åtlöje när han sade sig föredra mer brittiska spelare, men Sean Dyche har å sin sida genomfört exakt samma sak närmast till perfektion. I stort sett hela Burnleys spelartrupp består av brittiska och irländska spelare. Återstoden från inte precis kulturellt avlägsna hörn av världen som Skandinavien och Belgien.

Burnley är i själva verket mer renodlade i det här avseendet än andra klassiska klubbar som Bolton, Stoke, Sunderland med flera. Jonathan Liew påpekar vad som på ett sätt kan vara ren tillfällighet, men ändå svårfrånkomligt som konsekvens när spelare värvas utifrån en väldigt specifik idé om spelartyp, nämligen att Burnley aldrig värvat en enda spelare från Afrika eller Asien.

Det är säkert inte så att Burnley och Sean Dyche har sagt till sig själva att de inte vill värva spelare från dessa delar av världen. Men formulera kriterierna för vilka spelare man vill värva på ett visst sätt, och betrakta spelares egenskaper på ett särskilt sätt, och urvalet av spelare man väljer mellan ordnar sig självt. Detta är själva utgångspunkten för vad som brukar kallas strukturell diskriminering.

Det finns en särskild ironi med just detta eftersom Sean Dyche är en av de mest högljudda med att kritisera just vad han ser som en annan form av strukturell diskrimiminering, nämligen att engelska tränare inte ges samma möjligheter som utländska tränare inom engelsk fotboll. Vilket åtminstone visar att det är inte honom främmande att tänka i termer av brittiskhet vs ”något annat”.

Det kan alltså inte blundas för att Burnley hyllas av flera olika skäl. För vad de uträttar på fotbollsplanen och i ligatabellen naturligtvis. Men även för vad de för många representerar. Det traditionella före det moderna. Det lokala före det globala. Vi före dem. Det brittiska före det annorlunda. Det slutna samhället före det öppna samhället.

Detta kan på sitt sätt vara förståeligt och i någon mån sympatiskt när det enbart gäller fotbollen, och synen på Premier Leagues roll i och för engelsk fotboll. Här lever vi alltjämt i en slags övergångstid. Det blir betydligt mindre sympatiskt som uttryck för en samhällssyn. Det kan hävdas att det ena inte har att göra med det andra, men inte minst i dessa tider kan det göras politik av allt, även fotboll.

Hobbiton kunde inte förbli oberört av det som skedde i världen utanför. Detta är ett av Tolkiens fundamentala teman. Ändå avslutas boken med hur Hobbiton måste rensas från utländsk förstörelse. Det är i och för sig bara tack vare vad fyra hobbitar har lärt sig från sina resor ut i världen som denna rensning alls är möjlig. Ändå ses detta på med fortsatt misstänksamhet av Hobbitons invånare.

Burnley är på många sätt ett uttryck för en liknande inställning. De kan knappast anses oberörda av vad som sker i fotbollsvärlden utanför dem själva. De strävar ändå efter att bevara sin brittiskhet. Ändå är detta kanske bara möjligt med vad de faktiskt lärt sig av utländska influenser och med hjälp av de resurser som de får genom Premier Leagues plats i världen.

Det är inget fel på att vara brittisk. Men det måste inte innebära att stänga sig själva ute från världen. Tvärtom har det mycket att tillföra, liksom Tolkien gjorde stor sak av hur hobbitarna var nödvändiga för att sätta stopp för sin tids stora ondska. Men de kan som det visade sig behöva både en och två rejäla knuffar i ryggen för att alls ta sig iväg, precis som Burnley kan behöva några sådana knuffar.

Inte minst kanske eftersom Burnley ändå har fortsatt goda chanser att för all sin brittiskhet ändå ta sig ut i Europa, något beroende på hur det slutar i cuperna. Men vore inte det fantastiskt för Burnley ändå, och det är nästan så att man i bakgrunden hör Bilbos röst: “It’s a dangerous business, Frodo, going out your door. You step onto the road, and if you don’t keep your feet, there’s no knowing where you might be swept off to.”

Få saker inom fotbollen är så klart mer brittiska än just Boxing Day. En tradition som bara genom att fortfarande vara kvar, trots mångårigt tryck om motsatsen från utländska tränare och spelare, visar att det nog inte är någon omedelbara fara för att allt som är brittiskt med den engelska fotbollen skulle vara på väg att försvinna. Vissa saker är obändeliga, såsom hobbitar.

Och med engelsk fotboll är det ju dessutom precis som med hobbitar. Att man kan lära sig mer eller mindre allt som finns att veta om engelsk fotboll på en dag, men efter 100 år kan den fortfarande överraska!

Hur många poäng en manager har lyckats samla på sig, vart i tabellen laget faktiskt befinner sig, hur långt från playoff-streck eller uppflyttning är mått på prestation. Men inte nödvändigtvis på potential. Sådana mått tittar bakåt där en klubbs beslut om sin manager ofrånkomligen måste handla om vad klubben tror om framtiden och vad som är rätt val där.

Det kunde tyckas som en märkligt vald tidpunkt av Middlesbrough att sparka Garry Monk. Sent på kvällen den 23 december, bara några timmar efter att Middlesbrough vunnit en tuff bortamatch mot Sheffield Wednesday. Men allt tyder på att Middlesbrough och Steve Gibson förlorat förtroendet för Monks förmåga att prestera tillräckliga resultat under resten av säsongen.

Det är inte någon överraskande bedömning. Garry Monk fann sig aldrig riktigt till ro i Middlesbrough. Resultaten har svajat och spelet har varit många gånger undermåligt, i synnerhet försvarsspelet har varit kaotiskt. Monk har inte lyckats kommunicera en tydlig spelidé till sina spelare. Middlesbrough spenderade stora pengar under sommaren och förväntar sig betydligt bättre resultat.

Det mesta tyder nu på att den som Middlesbrough anser är rätt val att leverera dessa resultat under återstoden av säsongen är Tony Pulis. Förvisso ett namn som brittisk media numer av ren reflex beskriver som huvudkandidat för varje nytt ledigt jobb, men när det gäller just Middlesbrough så finns där ändå en slags logik bakom ryktet, utöver att det låter betydligt mycket mer substantiellt än vanligt.

Vad som talar för att Pulis ska vara på ingång, något som förväntas bekräftas under annandagen, är att Middlesbroughs beslut att sparka Garry Monk inte verkar ha varit något sedan länge planerat utan snarare triggat. Garry Monk anses inte ha väntat sig beskedet, efter att ha haft samtal med Steve Gibson under veckan om januarifönstret, och väntade sig gratulationer när Gibson ringde efter vinsten mot Sheffield Wednesday.

Istället blev det alltså besked om sparken. Från klubben lät det som om Steve Gibson hade hört något i sina samtal med Monk han inte tyckt om och av den anledningen fattat sitt beslut, men det låter rätt knasigt. Det är svårt att se hur Monk skulle ha kunnat sänka sig själv på ett sådant sätt under ett vanligt samtal. Mer troligt är att Gibson under dessa dagar blivit medveten om Tony Pulis tillgänglighet och vilja att ta över laget.

Ett skäl till Garry Monks misslyckande ansåg inte minst han själv vara att han fick ta över ett lag som var så präglat på Aitor Karankas defensiva spelidé. Mycket av lagets besvär gick också ut på en kombination av ett lag som inte lyckades ta till sig Monks tankar om anfallsfotboll och ett lag vars försvar inte längre hade samma organisation att luta sig mot som förut.

Övergången från defensiv till offensiv spelidé blev alltså för omfattande. Det finns därför en logik med att skala ned ambitionen i det avseendet och hitta en tränare vars spelidé bättre passar spelartruppen. Spelarmaterialet borde passa alldeles utmärkt för Tony Pulis sätt att spela fotboll. Det är definitivt något som i större utsträckning kommer spela på Middlesbroughs styrkor.

Det skulle självfallet kunna ses som ett riskabelt val givet det missnöje som fanns med Aitor Karanka halvvägs in på förra säsongen. Men det var ett missnöje som uppstod först när det visade sig att hans fotboll var alltför defensiv för att alls fungera i Premier League. Innan dess rådde inget större missnöje, och Tony Pulis har ändå ett bättre renommé vad avser hållbarhet i Premier League.

Det kan så klart tyckas vara ett fattigt alternativ med Tony Pulis. Vi har till stor del hunnit med att tröttna på honom i Premier League. Men kanske är vad vi främst har tröttnat på detta ambulerande mellan klubbar i olika stadier av kris där uppdraget är formulerat i snävast möjliga termer, att rädda klubben kvar i Premier League. Det här är ändå något annat.

Istället för att rädda kvar en klubb i Premier League handlar uppdraget med Middlesbrough om att ta sig tillbaka upp i Premier League. Det gäller alltså att om inte vinna en serie så åtminstone sluta tvåa eller allra minst vinna ett playoff, det kräver en annan mentalitet. I synnerhet som Middlesbroughs utgångsläge nu även är ett antal poängs underläge, och en överlägsen serieledare.

Det kanske inte precis nollställer våra föreställningar om Tony Pulis. Men lite tar det ändå oss tillbaka cirka tio år i tiden. För det var när Pulis först kom upp i Premier League med sitt Stoke för precis tio år sedan som där faktiskt fanns en viss fräschör, något nytt, en slags den engelska fotbollens brutalfunktionalism som kom med en förhandsvarning för känsliga tittare och motståndare.

Kanske är det lite den dynamiken vi har saknat med Tony Pulis. Han ska vara den som kommer underifrån och sparkar kultureliten där solen aldrig skiner. Han ska inte vara en del av etablissemanget som han i någon utsträckning hann med att bli under de senaste tio åren. Han ska vara mandeln i risgröten, inte själva gröten. Med Middlesbrough kan han på så vis återskapa sig själv.

Och visst är det något med nordöstra England som passar särskilt väl ihop med Tony Pulis. Av de tre storklubbarna i den delen av England har Middlesbrough alltid varit lite av den skitigaste av dem. De kallas smoggies trots allt. Kanske är det vad Middlesbrough har saknat hittills under säsongen och sedan deras misslyckade säsong i Premier League, de har inte varit skitiga nog.

Det är definitivt något som Tony Pulis kan göra något åt.

Det är kort och gott så att laget som leder The Championship vid jul nästan alltid blir uppflyttade i slutet av säsongen. Antingen lyckas de tack vare Brightons sista veckan innan studenten-inställning återta serieledningen likt Newcastle ifjol eller så har man i stort sett lett ligan hela spelåret likt Newcastle 2009-10. Det enda exemplet på ett lag som nyligen tappat en ligaledning efter jul och missat uppflyttning är Watford 2007-08 vars bortfall delvis kan härledas till återkallade lånespelare. Grattis Wolverhampton?

Det är dock ett ganska modernt fenomen. Kollar man på Football Leagues egna studie av julledningar som går tillbaka 20 år hävdar de att mer rimliga 65% av julledare (till och med förra julen) brukar ro uppflyttningen i hamn. Med exempel på hur Huddersfield (1999-00) och Burnley (2001-02) ledde på juldagen men inte ens nådde vårens playoff-spel.

Möjligen kan man ta det som bevis på att toppen av Championship inte är lika jämn längre men isåfall skulle man missa att jämnheten snarare ligger i att alla verkligen slår alla (poängskillnaden mellan toppen och botten är fortsatt liten) och att det definitivt inte handlar om enbart förhandsfavoriter som i promenadtakt kasserar in titeln. Intressant nog är det väldigt lika siffror för även League One och Two. 40 till 50% av juldagens mästare vinner titeln, 70 till 75% blir i alla fall uppflyttade, och här saknas det till och med exempel på julmästare som fallit igenom isen till mitten av tabellen. Vilket lovar gott för Wigan och Luton!

Vad det gäller direktuppflyttningsplatsen råder det delade meningar. Jag såg en statistik nyligen som hävdade att fyra av fem andraplacerade lag efter 19 omgångar har blivit uppflyttade vid säsongens slut men å andra sidan har många lag på 2010-talet tagit sig från en playoff-plats och det finns exempel som Bournemouth (nia vid jul 2011-12), Sunderland (elfteplats vid jul 2006-07), och Crystal Palace (2003-04 vid playoff) som blivit uppflyttade trots en svag höst.

Mer statistik centrerad vid den något godtyckliga juldagsgränsen finns här:

https://www.efl.com/news/2016/december/revealed—statistics-efl-christmas-day-league-positions/

Det mest makabra tappet av ett lag efter jul står Notts County (2014-15) för trots att de leddes av Shaun (rein)Derry när de redan innan jul tappat en playoff-plats men likväl låg sjua på juldagen. För att sedan under våren enbart vinna en match per månad i januari, februari, och mars innan de slutligen blev nedflyttade. För oroliga fans i Championships bottenklubbar vill jag även notera att 35% av lagen som ligger nersparkade på nerflyttningsplats juletid brukar faktiskt klara sig kvar i slutet på säsongen.

Jaha, det var väl det. Go jul, glöm inte att Eyes Wide Shut är lysande julfilm!

Nej vänta lite, jag har tydligen gott om textutrymme kvar i fotbollskanalen-tidningen jag självpublicerar och ger ut exklusivt till ett gäng A-lagare som betalar i trekvartsurdruckna Arboga 10,2:or de kastar mot mitt huvud. Låt oss därmed prata om lagen som hoppas hålla julledningen vid liv ända fram tills slutet!

Nuno Espirito Santo Claus och Neil Warnog

Wolves har onekligen varit höstens bästa lag i The Championship. De har varit hetare än de är just nu men om inte Readings poängrekord känner sig hotat kan de nog åtminstone nå 100-poängstrecket.

Mycket av snacket är förstås fokuserat på Wolves portugiser, som inte alla är portugiser eller hämtade från Portugal men som alla är brännmärkta av Jorge Mendes, däribland brasseanfallaren Leo Bonatini som ligger tvåa i skytteligan, Diogo Jota som är en stark kandidat till ligans bästa spelare, och Ruben Neves som är en lysande spelare för sin ålder som skulle passa in i alla ligor.

Wolves har dock varit ett lysande exempel på motsvarighet till Florentino Perez bevingade galacticos-slogan “Zidanes y Pavones”. Wolves har visserligen en knippe spelare som ingen annan Championship-klubb skulle kunnat värva men även spelare som tidigare ansetts torftiga har glänst under hösten. Det bästa exemplet är ytterbacken Matt Doherty som på alla sätt framstått som en träig och typisk gammaldags ytterback. Men under Santos ledning har han tagit stora utvecklingskliv mot att bli en bra wingback som trivs på båda kanterna.

Ett annat exempel är Conor Coady som många trodde försvunnit sedan han inte levde upp till “Nästa Gerrard”-förväntningarna i Liverpool men som i Wolves nu flyttats ner från mittfältet till något av en liberoroll i Wolves flytande 3-4-2-1-formation. Willy Boly har varit Wolves bästa mittback, och kanske ligans bästa, men Coady kan sägas ha en viktigare och klart svårare roll.

Det är också noterbart att Ivan Cavaleiro sett klart bättre ut denna säsongen, jämfört med en katastrofalt ojämn första säsong och den mest oväntade succévärvningen är den skotska vänsterbacken Barry Douglas. Han anlände okänd från ett turkiskt provinslag men nu ligger han delad tvåa i assistligan.

Cardiff då? De lyckas klamra sig kvar i toppen. Jag var lite orolig att Neil Warnocks tid var förbi. Det kändes som att han var på väg in i perioden av sin karriär där han bara räddar kvar desperata klubbar. Hans briljanta mästarsäsong med QPR kändes så länge sedan. Men gubben lever och det är ett Cardiff mycket likt hans QPR. Med den stora skillnaden att det saknas en Adel Taarabt. Stjärnorna i Cardiff är istället deras tre mittbackar. Tre mittbackar som skulle platsa i de flesta lag och i flera Premier League-lag: Sol Mamba, Ecuele Manga, och Sean Morrison. Det enda problemet är att Cardiff nästan enbart spelar med en fyrbackslinje vilket lett till att Manga fått spela flera matcher som högerback och Bamba har tagit klivet upp på defensivt mittfält. Det har dock inte varit något problem alls. Den defensiva organisationen är oantastlig.

Det fortsatt oroande är dock offensiven. Nathaniel Mendez-Laing har kallnat, Kenneth Zohore är skadad, och Lee Tomlin har knappt kommit in i laget. Imponerande nog har Cardiff lyckats fortsätta rulla fram och över alla motståndare. Platoonen av Danny Ward, Omar Bogle, och Anthony Pilkington har avlöst Zohore. Junior Hoilett är fortfarande bara 27 år gammal och har sin bästa säsong sedan han lämnade Blackburn. Kollar man djupare på statistiken syns det visserligen att Cardiff inte är det mest bollbekväma eller bolltrillande laget (ligans sämsta passningsprocent beror till stor del på passningarnas längd och höjd) men de är ett av ligans bästa lag på att avsluta inne i straffområdet och ännu närmare mål.

Ben Mayhews senaste klassiska “scatter graphics” på Experimental 3-6-1 är nästan en månad gammal nu men den talar sitt tydliga språk gällande Cardiff. De har ligans klart bästa försvar och tar tillräckligt många och effektiva skott för att även konkurrera offensivt i toppen.

Övrigt

Bristol City hade den här potentialen redan förra säsongen. Nu verkar de dock också ha ordnat till psyket och de marinergravsdjupa formsvackorna. Det ska sägas att de började starkt även ifjol. Steve Cotterill har inte gjort några större avtryck på Birmingham och konkurrerar med Sunderland om säsongens fiasko. Jag kan fortfarande inte förstå att Leon Clarke är Championships bästa målskytt, Chris Wilder är en imponerande man-manager!

Shrewsbury är fortfarande ett topplag i League One. Otroligt! Risken är dock att Blackburn i ruskig form kommer ikapp. Det mesta tyder på att Wigan fortsätter att vara League Ones och Championships främsta jojo-lag. Enligt expected goals borde Wigan leda ligan ganska överlägset. Spännande att se en kamp om playoff-platser mellan lag som Charlton, Portsmouth, och Scunthorpe. Nyheten om att Wimbledon ska få bygga sin nya Plough Lane-arena kommer ytterst lägligt, de ligger risigt till och är ligans sämsta hemmalag! Å andra sidan är allt som vanligt för Bradford som är kanske ligans bästa bortalag och leder överlägset i antalet gjorde nickmål.

I League Two leder Luton fortsatt även om de inte är alls så överlägsna som alla deras storsegrar lätt får en att tro. Deras 51 mål på 22 matcher är dock imponerande. De jagas hack i häl av Kevin Nolan (och Shola Ameobis) Notts County. Fortfarande obesegrade på hemmaplan och med ligans bästa spelare i Jorge Grant som kan göra allt. Ett spännande lag inför våren är Coventry som älskas av expected goals men som i verkligheten inte får det att riktigt lossna även om en sjundeplats inte är kattpiss.

Forest Green Rovers i botten har varit väldigt mjuka och bruna fläckar har uppstått, är det på väg till komposten?

Av: Peter A. Linhem, @linhem

Linhem dyker upp med en Football League-summering under juldagen men i övrigt återkommer bloggen på annandagen. Till dess, god jul!

Och det blir en riktig uppesittarkväll framför fotbollen. Vi får den här lördagen bekanta oss med något vi lär få vänja oss vid från och med kommande säsonger, nämligen riktigt långa lördagar med första avspark som vanligt tidig eftermiddag men där det plötsligt sparkar igång matcher även sen kväll, det vill säga halvnio-nio som alltså är fallet ikväll med Leicester – Man Utd.

Jultraditionerna är olika för alla. Men en inte ovanlig tradition brukar vara att just den här kvällen ägnas åt att klä granen och slå in julklappar inför den stundande julhelgen. Premier League gav oss en av klapparna redan igår kväll med matchen på Emirates mellan Arsenal och Liverpool, men passar den här dagen på att ge oss ytterligare nio fina klappar under granen.

Everton – Chelsea. Everton är obesegrade sedan Sam Allardyce tog över klubben och har vunnit fyra av dessa fem matcher. Men här kommer ett riktigt test med ett svårt Chelsea på hemmaplan där det inte på samma sätt som på Anfield kommer gå att enbart spela för oavgjort. Samtidigt en utmärkt chans för Everton och Allardyce att verkligen leverera en kraftmarkering.

Stoke – West Brom. Bottenmöte mellan två lag med seriösa problem. Mer eller mindre uttalat en match som Stoke och Mark Hughes måste vinna om Hughes hade tänkt sig att försöka behålla det här jobbet, och det är väl egentligen inte säkert att ens det räcker. Tony Pulis tittar säkert skrockande på detta möte mellan två av sina tidigare klubbar med glühvinet i näven.

Man City – Bournemouth. Det har varit en fantastisk höst för Man City och här finns alla chanser att sätta punkt för den och göra jul med en vinst hemma mot Bournemouth. Det är i själva verket svårt att föreställa sig hur Bournemouth skulle lyckas få något med sig från den här matchen, de måste hur som helst vara betydligt tätare än vad de lyckades vara senast mot Liverpool.

West Ham – Newcastle. En av flera ångestladdade bottenmatcher så här dagen före julafton. West Ham har haft något av ett uppsving med David Moyes de senaste omgångarna och hoppas helt säkert kunna fortsätta detta på hemmaplan mot ett Newcastle med en helt bedrövlig formkurva, med åtta förluster och utan vinst på de nio senaste matcherna. Ställningskrig att vänta.

Southampton – Huddersfield. Huddersfield imponerade stort i förra omgången när de besegrade Watford stort på bortaplan. Kan de göra en liknande match den här gången har de möjlighet att öppna upp ett bra försprång i tabellen inte bara till Southampton strax under dem utan även till nedre halvan som helhet. Mauricio Pellegrino behöver en vinst!

Swansea – Crystal Palace. En match som Swansea onekligen betraktade som så extremt betydelsefull att de ansåg sig föranledda att byta manager innan den, i någon slags förhoppning om att uppnå någon form av managereffekt. Det är onekligen en match som Swansea verkligen behöver vinna, för tre poäng, för att inte släppa iväg konkurrenterna alltför mycket, och för det egna självförtroendet.

Brighton – Watford. Watfords form har verkligen störtdykt i samband med snacket om att Marco Silva skulle till Everton och i direkt samband med att Watford har dragit på sig röda kort i tre raka matcher. Något de för övrigt även gjorde i förra matchen mot just Brighton då Miguel Britos svarade för en av den här säsongens fulaste tacklingar på Anthony Knockaert. Oviss match detta.

Burnley – Tottenham. Ingen hade väl egentligen kunnat tänka sig innan säsongen att detta skulle vara en match i den nittonde omgången med Burnley inte bara på sjätte plats i tabellen utan dessutom en poäng före Tottenham. Men så är det. Vi vet hur matchbilden kommer se ut och det är en match att följa med lite samma fascination som en annalkande men oundviklig trafikolycka.

Leicester – Man Utd. Och så avslutas uppesittarkvällen med denna karamell som faktiskt har potential att bli en riktig höjdarmatch, därtill högst oviss vad avser utgången. Leicester åkte på en riktig käftsmäll senast mot Crystal Palace men King Power kommer naturligtvis vara riktigt taggade för den här matchen mot Man Utd. Räkna med en svängig match.

:::

God jul!

Åtminstone för hemmalaget. Åtminstone för Arsenal. De senaste veckorna har varit veckor av bekymmer för Arsenal som riskerar färga av sig på säsongen som helhet. Förlusten mot Man Utd bröt en svit av tre raka vinster i ligan, sju raka vinster utan något poängtapp alls den här säsongen på hemmaplan, den bröt en känsla av optimism som ändå började infinna sig. Den följdes upp av fyra tappade poäng borta mot Southampton och West Ham.

Det där har också fått tydliga konsekvenser för atmosfären på Emirates under de senaste veckorna. Två raka matcher har nu Arsenal spelat och vunnit på Emirates, mot Newcastle och nu senast mot West Ham i Ligacupen, men bara med 1-0 och det har har rått en avslagen, pessimistisk och vissa skulle kanske till och med säga uppgiven stämning på arenan. Detta alltså trots att Arsenal har vunnit matcherna. En slags väntan på säsongens oundvikliga konklusion.

Men nu symboliserar julhelgen mer än kanske någon annan helg det nya hoppet och löftet om en bättre värld. Alltså är det på kvällen innan julhelgen som Arsenal har möjlighet att dra sig själva och hela sin hemmaarena upp ur det höstmörker som omslutit dem, att tända tusen juleljus med en riktigt stark match på hemmaplan och med en väldigt viktig vinst mot Liverpool, en av deras främsta konkurrenter i ligan för närvarande.

Samma Liverpool som var de första att verkligen slänga ett järnrör rätt in i Arsenals maskineri den här säsongen med deras imponerande 4-0-seger i augusti på Anfield. En vinst som kom till på ett sätt som, tillsammans med Man Utds liknande typ av seger för några veckor sedan, alltför väl påminde om Arsenals bekymmer och defensiva brister. Farhågan om en upprepning lär ligga som en våt filt över Emirates den här kvällen.

Arsenal har haft sina klassiska bekymmer mot andra storklubbar den här säsongen, men kanske framför allt på bortaplan. Hemma på Emirates har å andra sidan deras lycka varit av blandad karaktär. De gjorde en strålande match mot Tottenham och vann det prestigederbyt. Å andra sidan förlusten mot Man Utd, en förlust där många däremot ändå ville se de positiva sidorna med själva insatsen, i alla fall offensivt.

Liverpool har inte ett lika bra försvar som Man Utd, även om Man Utds försvar den kvällen knappast höll världsklass, och Liverpool har sannerligen ingen David De Gea i målet. Däremot är Liverpool normalt sett betydligt dödligare i sitt kontringsspel än vad Man Utd var den gången, och Jürgen Klopp kommer ha sin matchplan helt och hållet klar för sig. Den kommer inte överraska någon, även om den ändå mycket väl kan komma att överraska Arsenal.

När Arsenal möter Liverpool brukar det bli väldigt öppna matcher. Det är ett möte som har gett oss några riktiga klassiker genom åren, med böljande fotboll och mängder av mål. Underhållning är närmast en garanti även om det kanske inte alltid kan sägas detsamma om kvaliteten. Den krypande känslan är däremot att en öppen matchbild är något som framför allt Liverpool vinner på och är bäst på att utnyttja av dessa båda lag.

Men om kvällens match är en möjlighet eller en uppmaning, beroende på hur man vill se på saken, för Arsenal att visa sin kvalitet så måste kanske detsamma sägas om Liverpool. Hur bra är egentligen Liverpool? Det är en fråga som ännu söker sitt svar den här säsongen. Förvisso har Liverpool blivit bättre på att städa av de något mindre klubbarna den här säsongen men har å andra sidan ett klart sämre facit mot övriga storklubbar än tidigare år.

Vinsten på Anfield mot Arsenal är egentligen deras enda framgång i det avseendet. I övrigt är det två oavgjorda matcher på hemmaplan, mot Man Utd och mot Chelsea, och två jätteförluster på bortaplan mot Man City respektive Tottenham. Det där är inte något strålande facit och i synnerhet bortaplan verkar ha blivit ett problem för Liverpool. Kommer Arsenal kunna förlänga den plågan ikväll eller kan Liverpool sätta streck i den debatten?

Kanske är det något Liverpool snart måste göra. Det har gjorts stor sak av Liverpools resultat på bortaplan under senare tid och det har hållits hög profil med uttalanden i stil med att de kan vinna mot vilket lag som helst om de har en bra dag. Vilket kan ses som spektakulärt dumma saker att säga efter exempelvis en match mot Bournemouth. Måste man säga sådana saker finns det normalt sett en anledning till det.

Nu är inte detta en match som Liverpool nödvändigtvis måste vinna, utan en match där oavgjort eller att inte förlora vore ett helt acceptabelt resultat att få med sig, och det vore knappast den första matchen Liverpool och Jürgen Klopp genomför den här säsongen med den utgångspunkten. Detta kan ge Liverpool en viss fördel i den här matchen då det gör det möjligt för dem att vara lite mer avvaktande, inväntandes och utnyttjandes Arsenals misstag och ytor.

Det är Arsenal som framför allt måste vinna den här matchen. Det är Arsenal som måste vinna, skingra mörkret och tända tusen juleljus runt Emirates, och återställa en känsla av optimism och oslagbarhet på hemmaplan. Viktigt inte bara för de tre poängen utan för hela säsongen. Konsten ligger i att vända detta förhållande till sin fördel, att genomföra matchen med större energi och djupare desperation än sina motståndare. Det lyckades mot Tottenham.

Det har alla chanser att lyckas även mot Liverpool.

Men med denna enkelhet försvinner både kontext och nyans. Det är exempelvis lite svårt att enbart utifrån skytteligan räkna ut hur betydelsefulla spelarens mål faktiskt har varit för sitt lag, eller om spelaren med sin prestation har presterat över, under eller motsvarande rimliga förväntningar på honom, och vad detta i så fall kan tänkas säga om spelarens fortsatta prestation och betydelse.

Ben Mayhew på Experimental 3-6-1 har tagit sig an det problemet och brutit ned det så kallade anfallshotet för alla klubbar i Premier League, där han ställer varje spelares förväntade målproduktion per match mot det faktiska antal mål per match den spelaren gör. Därmed ges en både intressant och informativ bild av varje klubbs anfallsspel såväl kollektivt som individuellt.

https://experimental361.com/2017/12/19/attack-breakdowns-premier-league-19-dec-2017/

Vi kan exempelvis se några exempel på vilka klubbar som verkligen har eller har haft problem med sitt kollektiva anfallsspel; såsom Everton, Newcastle, Swansea, Southampton och West Brom. För få chanser produceras för alldeles för få spelare. Men individuellt är det också intressanta kartor eftersom det ger en bra bild över vilka anfallare* som över- och underpresterar i störst utsträckning.

FEM MEST ÖVERPRESTERANDE ANFALLARNA:

(5) Philippe Coutinho. På något sätt är inte det här särskilt förvånande eftersom så mycket av Coutinhos styrka och storhet faktiskt går ut på att kunna skapa mål och magi från situationer som egentligen inte borde innebära någon rimlig farlighet för motståndarna. Snarare ska det ses som en fördel att ha en sådan spelare i sitt lag, men kanske kan inte samma måltakt hålla i sig över tid.

(4) Shinji Okazaki. Leicester har knappast lidit brist på värvade anfallare under senare år men anfallaren som håller dem borta från startelvan är den ettrige japanen de redan hade. Nu har Okazaki förvisso haft en orealistiskt hög utdelning på sina målchanser hittills den här säsongen, men samtidigt får eller tar han så många chanser att han är nyttig bara därför.

(3) Wayne Rooney. Det var uppenbart så att Rooney behövde ett miljöombyte och en nytändning i sin karriär och det är tveklöst vad han också har fått med Everton, där han precis har passerat tiomålsgränsen. Hans betydelse för Everton går inte att ifrågasätta men han har också haft rejäl medvind med sitt målskytte som gett honom en bra start i klubben. Men humör ger medvind?

(2) Raheem Sterling. Skulle sett till antal poäng han har spelat hem till Man City lika väl kunna hamna på en lista över mest värdefulla spelare men det är uppenbart att Sterling har producerat mål i en utsträckning som med rätt bred marginal överstiger vad chansernas volym och kvalitet faktiskt motiverar. Det är inget Man City ska räkna med håller i sig, vilket de å andra sidan heller inte lär behöva.

(1) Mohamed Salah. Den mest överpresterande anfallaren av dem alla råkar vara samme anfallare som för närvarande leder skytteligan. Även om Salah knappast lär hålla igång denna extrema målproduktion är det uppenbart att han ändå bidrar med väldigt mycket i Liverpools anfallsspel. Det kan ju lätt uppfattas som negativt att anses överprestera, men egentligen är det ju tvärtom positivt.

FEM MEST UNDERPRESTERANDE ANFALLARNA:

(5) Tom Ince. Huddersfield har gått förhållandevis bra den här säsongen men har stundtals också haft det kämpigt. Det svindlar lite i tanken hur det hade kunnat se ut istället för Huddersfield om Ince hade haft en bättre höst gällande sitt målskytte och tagit sina chanser i högre utsträckning. Att få igång Ince bör vara ett av Huddersfields främsta förbättringsprojekt.

(4) Anthony Knockaert. Knockaert har haft det kämpigt i Premier League förut och en av frågorna inför säsongen var hur Brightons magiske kanttrollare skulle kunna överföra sin elektriska form i Football League till Premier League. Mja, sådär får man kanske säga efter halva den här säsongen. Positivt för Brighton är emellertid att det finns mycket mer att hämta här.

(3) Dele Alli. Varför har det gått så trögt för Tottenham? Harry Kane är så klart en enastående anfallare och att han därför sticker ut från alla andra är kanske inte så märkligt, men kanske sticker han trots allt ut lite för mycket, inte minst från Dele Alli. Kane behöver mer hjälp, Alli är spelaren som har bidragit med den hjälpen, ska bidra med den hjälpen, men den här säsongen inte riktigt gjort det.

(2) Alexis Sanchez. Det var en finansiell risk men en sportslig investering att behålla Sanchez uttryckte Arsene Wenger det inför säsongen. På den investeringen har däremot Arsenal fått mycket mager avkastning. Sanchez har haft en synbart besvärlig höstsäsong, inte alls varit lika oemotståndlig som tidigare säsonger, stundtals sett tafatt, energilös och lätt uppgiven ut.

(1) Christian Benteke. Kanske inte så förvånande med den här spelaren på den här platsen givet att Benteke förra omgången gjorde sitt första mål på över tio matcher i Premier League. Det bör ändå vara en oroande tanke för övriga lag i nedflyttningsstriden att Crystal Palace ligger där de ligger även med en Benteke som skjuter lösplugg. Får han för sig att börja skjuta skarpt igen så drar de ifrån.

(*) Anfallare i dess bredare mening offensiva spelare.

Det innebär inte att Paul Clement kan känna någon större förvåning eller skaka på huvudet av oförståelse över detta beslut av Swansea. För han har inte varit i närheten av att få Swansea att prestera på den nivå som krävs, med Swansea på botten av Premier League-tabellen, med åtta förluster och endast en vinst på de tio senaste ligamatcherna.

Det finns både förmildrande och försvårande omständigheter för Paul Clement när det kommer till spelartruppen. När Swansea säljer iväg både Fernando Llorente och Gylfi Sigurdsson under sommaren, två spelare som förmodligen räddade dem kvar förra säsongen, är det självfallet något som gör uppgiften så mycket svårare både för Clement och för Swansea.

Samtidigt har Paul Clement inte alls lyckats med de spelare som var tänkta att fungera som deras ersättare. Renato Sanches har varit misslyckad på Swanseas mittfält liksom Las Palmas-värvningen Roque Mesa. Wilfried Bony var något av en chansvärvning som inte riktigt gått i lås och alldeles för mycket ansvar har fallit på Tammy Abrahams unga axlar.

Just detta misslyckande på transfermarknaden kan vara vad som ändå får Swansea att fatta detta beslut vid den här tidpunkten, när de tidigare sagt att de tänkte låta Clement klara av julfotbollen. Men om Swansea som de helt säkert måste göra investerar under januarifönstret ser de nog hellre att en mer träffsäker manager i det avseendet ansvarar för dessa spelare.

Om fotbollen vore logisk åker Swansea ur Premier League bloggade jag redan om för knappt två veckor sedan. De befinner sig där de är, deras spelartrupp har tydliga brister och det finns inte samma förbättringspotential hos Swansea som det finns hos de flesta andra klubbar i nedflyttningsstriden. Att byta manager är ett sätt att bryta eller åtminstone skaka om den logiken.

Erik Niva twittrar att han inte skulle bli förvånad om Graham Potter nu erbjuds jobbet som Swanseas nye manager. Det måste nog i första hand ses som en hyllning till vad Potter har åstadkommit med Östersund, mer än en genuin tro att det är vad Swansea nu kommer göra. En klubb som sparkar sin manager av rädsla för att åka ur Premier League anställer inte i nästa sväng Graham Potter.

Vad man än anser om Graham Potter vore inte det ett rationellt agerande av Swansea. Endast om de redan hade räknat hem en nedflyttning vore det ett agerande som antydde någon form av operativ idé. Men Nivas idé om Potter följer en något tidssliten bild av Swansea som fortfarande lever kvar, om den framsynta ”speciella” klubben som gjorde saker annorlunda än alla andra.

Den bilden är rätt föråldrad. Swansea var en gång i tiden mycket riktigt en speciell Premier League-klubb. Men nu är det flera år sedan Swansea var någon speciell Premier League-klubb, vilket kan ses på alla nivåer av klubben, om det så gäller ägandet, supporterinvolveringen, tränarfrågan, vilka spelare som värvas och så vidare. Trotjänaren Angel Rangel med en bra intervju på temat.

https://www.independent.co.uk/sport/football/premier-league/angel-rangel-swansea-city-interview-spanish-roberto-martinez-paul-clement-jack-pitt-brooke-a8116451.html

Om Angel Rangel fick som han ville vore kanske Graham Potter ett troligt alternativ ändå. Men det är som går att läsa ut från den där intervjun inte på något sätt förvånande att ett annat namn som för närvarande nämns ofta som nästa manager i Swansea är Tony Pulis, det vill säga raka motsatsen till den fotboll och den ”Swansea Way” som Rangel pratar om.

En otänkbar anställning för bara fem år sedan för Swansea. Men mycket har hänt sedan dess. På den tiden var Swansea en klubb i medgång och på uppgång och just med ingenting att förlora. Nu finns risken att åka ur Premier League, den risk som mer än någon annan skrämmer livet ur varenda styrelse i varenda klubb i ligan. Och pengar är alltid mäktigare än den idé vars tid har passerat.

Jag hoppas jag har fel i den förutsägelsen. Men en annan möjlighet varför Swansea fattar det här beslutet nu är att förekomma andra klubbar såsom Stoke eller Southampton, kanske framför allt Stoke, att anställa en manager som Tony Pulis, rätt eller fel fortfarande framställd som någon slags garanti att hålla sig kvar i Premier League, åtminstone på kort sikt.

Marcelo Bielsa vore så klart den våta drömmen. Men det gäller ju både för Stoke och för Swansea.

När lottningen av Ligacupens kvartsfinaler genomfördes beskrevs det som en drömlottning för Man Utd att ställas mot Bristol City. En grov förenkling då jag tror att Man Utd alla gånger hade föredragit att lottas på hemmaplan både mot Bournemouth och West Ham. Bristol City har redan slagit ut tre Premier League-klubbar på vägen till denna kvartsfinal – Watford, Stoke och Crystal Palace, och inte minst Crystal Palace fick se sig rejält överkörda på Ashton Gate.

Lee Johnson är en manager det har pratats alldeles för lite om. 36 år gammal gör Johnson nu sin andra säsong som Bristol Citys manager och är därmed även den yngste managern i någon av de två högsta divisionerna inom engelsk fotboll. Knappt halvvägs in på förra säsongen blev han framröstad som världens åttonde bästa manager under 40 år. Bristol City hade även då gjort en strålande inledning på säsongen i EFL Championship.

Bara några månader senare var tonerna några helt andra. Från Ashton Gates läktare hördes krav på Lee Johnsons omedelbara sparkning. Det skrevs hårda ord på internet och ringdes in till radiostationer. Bristol Citys säsong hade rasat samman minst sagt spektakulärt och laget föll som en sten nedåt i tabellen. Lee Johnsons framtid diskuterades av Bristol Citys styrelse men som då ändå fattade ett för EFL Championship ovanligt beslut: Att inte byta manager!

Det beslutet belönades Bristol City för både på kort sikt och på lång sikt. Laget tog sig ur sin formsvacka redan förra säsongen och avslutade säsongen på ett bra sätt med 20 poäng från sina sista elva matcher, playoff-form. Och den formen har Bristol City alltså tagit med sig den här säsongen, där Bristol City återigen inlett säsongen väldigt starkt men den här gången ser ut att ha jobbat bort formsvackan mitt under säsongen.

Beslutet var även en tydlig indikation på den kursändring klubben som helhet har gjort med Steve Lansdown som ägare. Finansmiljardären har ägt Bristol City i lite drygt ett årtionde och de första åren såg honom pumpa in pengar i klubben både på gott och på ont. På gott genom en rejäl investering i arenan och i klubbens träningsanläggning. På ont genom att försöka lösa lagets problem med plånboken, med märkliga värvningar och ständiga managerbyten.

Det ledde i längden just ingenstans utom rätt ned i League One 2013, som det tog två säsonger för Bristol City att ta sig tillbaka ifrån. Väl där fattades beslutet att istället för att Bristol City skulle vara beroende av sin ägare så skulle klubben fungera på ett självförsörjande sätt, och alltså istället för att förlita sig på plånboken behöva jobba mer aktivt med scoutning och coachning, kort och gott bygga kompetens snarare än bränna kapital.

https://www.theguardian.com/football/2017/dec/19/aden-flint-bristol-city-manchester-united-zlatan-carabao-cup

Det är ingen tillfällighet hur detta sammanfaller med Football Leagues införande av sina financial fair play-regler, som reglerar i vilken utsträckning sett till sina intäkter som engelska klubbar kan spendera. Den typen av regelverk har en tendens att bli baktalade men har också sina fördelar. Den främsta fördelen är att klubbar som kommer från EFL Championship upp i Premier League nu konkurrerar med kompetens snarare än kapital, alltså är de bättre.

Det innebär för det första att dessa klubbar står bättre rustade att faktiskt klara av klivet upp i Premier League och hävda sig där. Det är exempelvis bara att titta på klubbar som Brighton, Burnley, Bournemouth och Huddersfield. För det andra leder detta till den generella kvalitetshöjning vi har sett i Premier League där det inte längre på samma sätt som tidigare går att klart särskilja mellan så kallade bottenlag och mittenlag.

Bakom de klubbar som redan gått upp i Premier League från EFL Championship följer nu ett koppel av andra klubbar som tvingats till samma utveckling. Följden av det är att det inte längre på samma sätt som tidigare går att klart särskilja mellan botten av Premier League och toppen av EFL Championship. Det finns inte längre någon anledning att betrakta dessa klubbar som strykgäng och slagpåsar, vilket Watford, Stoke och Crystal Palace alltså redan fått erfara.

Bristol City är uppenbarligen en av dessa klubbar. Alltså går det inte att betrakta dem som någon drömlottning för Man Utd. Allra helst inte på bortaplan, allra helst inte när Man Utd själva kommer vilja rotera laget, allra helst inte som matchen för Bristol City är att betrakta som deras största match på väldigt länge, deras cupfinal. Ashton Gate kommer gunga och studsa. Nej, inte bildligt, Ashton Gate kommer faktiskt studsa!

Det kommer inte finnas en enda supporter på Ashton Gate som inte vill se Bristol City vinna mot Man Utd. Det kommer inte finnas en enda spelare i Bristol City som inte vill vinna mot Man Utd. Det kommer inte finnas en enda ledare eller ledande befattningshavare i Bristol City som inte vill vinna mot Man Utd. Det gör Bristol City till en annan, farligare och mer oförutsägbar motståndare än vilket som helst oförklarligt ointresserat mittenlag i Premier League.

Att Bristol City ligger trea i EFL Championship och åtminstone på pappret jagar uppflyttning till Premier League ändrar inte på detta. Det kommer de göra imorgon också, oavsett hur det går ikväll. Ikväll finns bara den här matchen och den här möjligheten att skriva ett stycka engelsk cuphistoria. Uteslut inte att det är en möjlighet Bristol City faktiskt tar. De har tagit alla andra möjligheter hittills den här säsongen.

Drömlottningen kan mycket lätt visa sig bli en mardröm för Man Utd.

Som flera gånger har påpekats kanske inte felet är Girouds utan snarare den roll han har förväntats fylla. I rollen som truppanfallare och stabil målskytt har han på många sätt excellerat men det var som tänkt stjärnanfallare och ersättare till den flyttade Robin van Persie han värvades. Ett ganska tydligt case av rätt spelare på helt fel position således, en roll han aldrig växte in i.

Om detta skulle det kunna tvistas länge men vissa kalla omständigheter är svåra att blunda för. Såsom Arsenals och Arsene Wengers väldokumenterade försök att värva Luis Suarez från Liverpool för tre-fyra år sedan. Men sista spiken i den diskussionen slogs inför den här säsongen när Arsenal till sist värvade Alexandre Lacazette som deras nye stjärnanfallare, efter att ha försökt året innan.

Inget av detta är något som ligger Olivier Giroud till last, han kan egentligen inte göra mer än sitt bästa, vilket oomtvistligen är vad han alltid har gjort för Arsenal, en spelare på så vis värd all respekt. Ändå är det något med Olivier Giroud som får mig att brottas med känslan att han i själva verket summerar precis allt som har varit (och är?) fel med Arsenal under de senaste tio åren.

Först things först. Olivier Giroud är inte någon dussinspelare. Utöver att ha värvats till Arsenal som ligans främste målskytt i ett titelvinnande Montpellier för fem år sedan är han för närvarande ordinarie i ett stjärnspäckat franskt landslag som måste räknas in bland förhandsfavoriterna i sommarens VM. Det här borde rimligtvis vara en spelare med maximal ambition att leda sina respektive lag.

Okej, så har det alltså inte blivit med Arsenal. Det har för varje säsong blivit alltmer uppenbart att Olivier Giroud inte är Arsenals ledande anfallare, något som alltså kulminerat den här säsongen då Alexandre Lacazette värvats och där Giroud trots Arsene Wengers bedyranden om att han inte är en avbytare ändå hittills bara spelat en enda ligamatch från start.

Det var aldrig självklart att Olivier Giroud skulle bli kvar i Arsenal inför den här säsongen. Arsenal var definitivt öppna för att sälja honom. Det måste ha varit helt uppenbart för Giroud att Arsenals ledande anfallare skulle han inte vara, för varje världsspelare med driv och ambition borde det därför ha varit självklart att leta efter andra alternativ och bevisa sig där.

Sådana alternativ saknades definivit inte för Olivier Giroud under sommaren. Flera klubbar uttryckte stort intresse, bland dem Marseille och West Ham, men det var Everton som var hungrigast på den franske anfallaren. Det var tydligen också en flytt som var väldigt nära att bli av, Giroud var tydligen till och med på plats ett tag, men där Giroud själv till sist blåste av flytten.

Det är här lätt att låta sig luras av efterklokhet givet Evertons bekymmer hittills under säsongen, men så var ju definitivt inte läget i somras. Everton var en klubb som i världens största liga gjorde en uttalad storsatsning för att utmana toppen i ligan. Olivier Giroud skulle ha blivit deras stjärnanfallare, den givne ersättaren till Romelu Lukaku, med en chans att verkligen skapa något eget och något nytt.

Till den möjligheten tackar alltså Olivier Giroud nej, och visst måste en orsak till Evertons bekymmer under säsongen sägas vara att de aldrig riktigt hittade någon vettig ersättare till Romelu Lukaku. Rättare sagt, de hittade honom men han tackade nej och därefter fanns ingen reservplan. Frågan är självfallet vad som driver Giroud till att tacka nej i det här läget.

Ett nej från Olivier Giroud, allt annat lika, hade kunnat vara förståeligt om han tillhörde en klubb som Man City, Real Madrid, Chelsea, Barcelona, PSG, Juventus eller Bayern München. Det vill säga klubbar som regelbundet vann titlar och där det var frågan om att vara en del av ett spännande och kanske till och med unikt projekt under de kommande åren. En biroll kan i ett sådant läge accepteras.

Men Arsenal är och var en klubb med stora problem, en klubb på sladd, och en klubb som under Olivier Girouds fem säsonger med klubben inte en enda gång genuint svarat för en enda titelutmaning i sin egen liga, än mindre på den europeiska arenan. När Giroud tackar nej till Everton har Arsenal i själva verket till och med precis halkat ur Champions League. Det är en klubb på glid.

Poängen? Steget från Arsenal till Everton är i det läget, eller i det här läget, i själva verket inte särskilt stort. Det kunde till och med hävdas att med Olivier Giroud i Everton så hade det kanske över huvud taget inte behövt ses som ett steg annat än i sidled, definitivt inte för Giroud personligen såsom stjärnanfallare i Everton jämfört med att vara bänkanfallare i Arsenal.

Ändå är Olivier Giroud kvar i Arsenal. Han är hellre bänkanfallare än han är stjärnanfallare i en annan, möjligen något mindre klubb. Han är bra nog att spela mer eller mindre varenda minut i världens största ligor men sitter till och med under ett VM-år hellre och huvudsakligen tittar på när andra spelar fotboll. Vad finns det egentligen för motivationsfaktorer bakom detta?

Olivier Giroud vill uppenbart mer än att bara vara bänkanfallare. Ändå väljer han att stanna kvar i en klubb där han precis lika uppenbart bara kommer vara bänkanfallare. Bekvämlighet är den enda rimliga förklaringen. Att hellre hålla sig fast vid vad man vet att man redan har än att våga ta en risk och våga söka en ny utmaning i syfte att uppnå något mer än vad man redan har.

Och det är här jag menar att Olivier Giroud som spelare förkroppsligar Arsenal som klubb, och hur han summerar allt som varit fel med Arsenal. Det går att ifrågasätta vad som här är hönan och vad som är ägget. Har Arsenal formats som klubb utifrån ambitionen hos spelarna som värvats eller har Arsenal som klubb format ambitionen hos spelarna de värvat?

Så här befinner vi oss alltså. En anfallare som kunde vara bland de främsta anfallarna i världen strax under de allra bästa anfallarna i världen har hittills den här säsongen startat nio matcher, varav åtta i Ligacupen och i Europa League, två cuper som Arsenal betraktat som rena bisatser. En spelare som nöjer sig med något mindre än han faktiskt har potential för.

Olivier Giroud kommer säkert starta sin nionde cupmatch ikväll när Arsenal tar emot West Ham hemma på Emirates i Ligacupens kvartsfinal, en match Arsenal helt säkert hoppas bara kunna glida sig igenom inför vad som är den match de verkligen har sitt fokus på, den på fredag kväll mot Liverpool, en match i vilken Olivier Giroud än en gång kommer vara reducerad till bisats.

Arsenals förhoppningar för säsongen i sin tur än en gång reducerade till att passera någon form av lägsta ribba med vilken Arsene Wenger kan hävda att den på något sätt ändå varit lyckad, på något sätt motivera sin egen fortsatta anställning, på något sätt kunna hävda att klubben överpresterar, tillräckligt för att kunna så splittring hos sina kritiker.

En klubb som nöjer sig med något mindre än den faktiskt har potential för.

Julfesten! En institution, kanske till och med en ritual, som verkar vara en kvarleva från en svunnen tid inom engelsk fotboll. En något motsägelsefull ritual i och med att England alltid envisas med att spela fotboll utan avbrott under julhelgerna men ändå ska alltså en julfest arrangeras. En relik från en tid när fotboll och alkohol hade en något mindre komplicerad relation.

Ett sätt att bygga lagsammanhållning på skulle vissa säga. En ursäkt för många unga, rika män i grupp att bete sig som idioter skulle andra säga. Exemplen på det senare har varit många. Historierna har varit många, trots att media brukar utöva någon slags diskretion. Oftast handlar det om fylleslag, andra gånger får det hela mer allvarliga konsekvenser.

Oftast handlar det om extravagant beteende. Hotell och nattklubbar som mer eller mindre tas över. Kvinnor naturligtvis. Andra exempel är mer bisarra, såsom Leicester som plötsligt befinner sig mitt i Köpenhamn eller i Stockholm firandes en julfest. Mitt under säsongen. Men man undrar lite vad Arsenal hittar på nu för tiden när de vill gå riktigt crazy, extra wasabi till familjesushin?!

Nu för tiden har det här julfestandet däremot börjat bli mer och mer överflödigt, kanske inte minst eftersom spelarna i övrigt ändå har en så pass glamourös livsstil, inte minst mellan säsongerna. Annars är intrycket inom engelsk fotboll att ett av julfestens främsta syften är just att en manager ska kunna ställa in den och visa sig stark och ”fokusera” laget när det befinner sig i problem.

Detta är alltså vad Sam Allardyce precis har gjort. Han vill ha fullt fokus på matchen hemma mot Swansea ikväll, en match han naturligtvis vill vinna, sätta ännu längre avstånd mellan sig själva och nedflyttningsstrecket och istället svinga sig upp på 25 poäng och nionde platsen, hack i häl på Leicester och med i det där tåget som kämpar om bäst av resten-titeln.

Minst sagt en imponerande utveckling för Everton sedan Sam Allardyce tog över som manager efter Ronald Koeman och David Unsworth. Everton är obesegrade på dessa fyra matcher hittills och har vunnit tre av dem. En vinst mot Swansea gör det till fyra vinster på fem matcher och således en fördubblad poängskörd på dessa matcher än totalt på mer än tre gånger så många matcher tidigare.

En svit som helt säkert beror på att Everton faktiskt har börjat spela bättre under dessa matcher, med en större glädje och självförtroende. Men rimligtvis också en effekt av att spelschemat har varit något bekvämare än det faktiskt var under säsongsinledningen, som var notoriskt tuff. Och en skillnad som gör att vi nog kan förvänta oss att Everton fortsätter klättra i tabellen.

Positivt för Everton och för Sam Allardyce är även att långtidsskadade spelare är på väg tillbaka. Ett av Evertons stora problem under hösten har varit att laget har saknat fart. Nu är både Seamus Coleman och Yannick Bolasie tillbaka i träning och med dem tillbaka har Everton också fått farten tillbaka. Plötsligt ser Evertons förutsättningar betydligt ljusare ut.

Vilket ofrånkomligen väcker frågan vid vilken tidpunkt Sam Allardyce möjligen känner att Evertons spelare kanske ändå har gjort sig förtjänta av den där julfesten?! Det var ju så han formulerade sig att så länge tabelläget såg svagt ut för Everton så var det inte aktuellt med någon julfest. Men börjar inte tabelläget nu plötsligt se bra ut igen, i synnerhet vid vinst mot Swansea ikväll?

En anledning varför dessa julfester har blivit alltmer heta potatisar är så klart skandalrisken. Extra känsligt i dessa tider med extremt PR-känsliga klubbar och ligor, och där sociala medier skapar ett helt annat klimat och brist på skyddsnät jämfört med vad som fanns förr i tiden. Ingen klubb vill ha skandaler, allra helst inte mitt under säsongen. Atlético Madrid hälsar och nickar medhåll.

Vilket visar att detta med julfester inte bara är ett potentiellt problem inom engelsk fotboll. Men å andra sidan är det bara i engelsk fotboll som spelschemat ser ut som det gör under julhelgerna, med matcher hela vägen varannan och var tredje dag. Vilket gör att hela saken egentligen landar i den rent praktiska frågeställningen: När tusan har man egentligen tid med en julfest?!

Om detta är ”socialismens” död är måhända inte helt klart. Men professionalismen har alltmer tagit överhanden. I just det här avseendet är det svårt att säga att det är en negativ utveckling.

(1) Chelsea. Det fortsätter vara svårt att bli klok på Chelsea. Å ena sidan får de kanske som regerande mästare ändå vara rätt nöjda med att en annan klubb drar till sig all form av kritik hittills under säsongen, för det är knappast så att Chelsea imponerar för närvarande. Å andra sidan lyckas Chelsea precis som denna andra klubb trots att de inte riktigt imponerar ändå fortsätta prestera trepoängare. Segern mot Southampton på Stamford Bridge satt långt inne. En tung rökbomb inför helgen i England var att Carlo Ancelotti kommer vara Chelseas nästa manager från och med nästa säsong eller kanske till och med någon gång under den här säsongen. Rykten förvisso, men av den karaktären att det börjar kännas som att det knappast ryker utan att det brinner någonstans.

(2) Stoke. Det har blåst runt Mark Hughes rätt länge och det blåser knappast mindre efter 1-5 mot Tottenham, 0-1 mot Burnley och 0-3 mot West Ham på de tre senaste matcherna, varav de två sista på hemmaplan, som har skickat Stoke ned mot nedflyttningsplatserna och där åtminstone två av resultaten är sacking scores. Spelarna verkar sedan länge ha tappat intresset och hemmapubliken är i uppror över vad de ser. Frågan är hur länge ägare och styrelse fortsätter vänta på Godot i den här frågan. Samtidigt är Marcelo Bielsa på arbetsmarknaden, och kan han ta över Lille så borde han kunna ta över Stoke. Känns på något sätt på sin plats med en något crazy manager för ett något crazy gang.

(3) Watford. Fem raka matcher utan vinst, fyra förluster på dessa fem matcher. Watford har på en knapp månad gått från att vara ett av ligans mest formstarka lag till ett av de formsvagaste. Disciplinen verkar dessutom vara ett problem, lördagens röda kort för Troy Deeney var tredje raka matchen i vilken Watford får en spelare utvisad, och det borde ha varit den fjärde raka. Marco Silva har fått mycket beröm för sina insatser men här har han ett problem att jobba med, och det måste även funderas kring i vilken utsträckning han själv blivit problemet sedan han så tydligt var öppen för en flytt till Everton.

OMGÅNGENS VINNARE: Crystal Palace

Man City förtjänar så klart sitt omnämnande här men för dem spelar det väl knappast längre någon roll. Desto större roll spelar det för Crystal Palace som drar hem sin andra råka vinnarutmärkelse med sin tämligen oväntade storvinst borta mot Leicester, deras första vinst på bortaplan för säsongen. Detta samtidigt som Christian Benteke gjorde slut på sin måltorka. Det är knappast komplicerat när Crystal Palace spelar fotboll, men det är effektivt.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Bournemouth

På pappret fanns det ett antal kandidater den här gången men det får bli Bournemouth som nyper utmärkelsen den här gången. De har blivit tätare skrev jag inför matchen bara för att få se dem agera som om Ulf Lundell var deras manager och de trivdes bäst i öppna landskap. De enda som trivdes bra i öppna landskap var Liverpools små, kvicka anfallare. Eddie Howe får fortsätta slåss mot nedflyttning under säsongen.

OMGÅNGENS SPELARE: Kevin De Bruyne, Man City

Helt fantastisk spelare. Teknik, vision och spelförståelse, mentalitet och arbetskapacitet, allt finns i överflöd hos De Bruyne som just nu är världens bäste mittfältare. Vad man ändå fastnar för är reaktionen på att i stort sett kunnat ha fått sitt ben och sin karriär avstampad av Dele Alli. Omedelbart därefter tar han bollen och smäller in det avgörande målet. Svårt att se någon spelare i världen just nu stå för en liknande reaktion, och vilken förebild han därmed är för sina medspelare på planen.

OMGÅNGENS MÅL: Mesut Özil, 1-0 Newcastle (h)

Det finns en tendens att med Özil förhöja även det helt vardagliga till konst och det är väl egentligen faran även här. Men omgångens mål kan det för all del ändå bli, det svåra med målet är möjligen inte att få ren träff på bollen eller placeringen i målet, som är allt annat än märkvärdig, utan just att få precis rätt vikt i själva tillslaget. Tekniskt svårare än det faktiskt ser ut.

OMGÅNGENS ?

Inte en vinst på snart två månader, åtta förluster på de nio senaste omgångarna, och från och med den här omgången landade under nedflyttningstrecket. Det ser knappast bra ut för Newcastle som under tio år med Mike Ashley som ägare redan har åkt ur Premier League två gånger. Att göra det en tredje gång vore inte tillrådligt. Ändå är det för tidigt att trycka på panikknappen för Newcastle, mycket kan fortfarande hända under januarifönstret och med möjliga nya ägare, men Rafa Benitez behöver hitta ett sätt att få igång sitt lag. Newcastle ska inte behöva gå in till en match som den mot Arsenal och kännas så på förhand chanslösa som de nu gjorde.

OMGÅNGENS !

Roy Hodgson till Crystal Palace, Sam Allardyce till Everton, David Moyes till West Ham, samtliga anställningar som har fått utstå viss kritik de senaste månaderna, med viss rätta, men samtidigt anställningar som åtminstone så här långt också verkar ha gett önskad effekt. Dessa tre managers är obesegrade på sina senaste 15 matcher tillsammans, vilket är rätt enastående trots allt. Förändring är inte något som ska rynkas på näsan åt och gamla lösningar ska inte avfärdas med automatik. Detta förtar inte kritiken mot klubbar som snurrar runt i gamla hjulspår men det bör mildra personkritiken mot dessa tränare.

OMGÅNGENS WTF?

Både Harry Kane och Nicolas Otamendi stod för några minst sagt farliga sparkar under matchen mellan Man City och Tottenham, men det var Dele Allis stamp på Kevin De Bruyne som verkligen var matchens vansinnesögonblick. Grejen är att Alli har previous med sådant här och det är svårt att se den där händelsen och inte känna att det finns något medvetet eller åtminstone reckless i det där, som hade kunnat få djupt olyckliga konsekvenser för De Bruyne. Ett solklart exempel på varför jag anser att domare i efterhand bör ha möjlighet att granska matchen igen och dela ut och dra tillbaka gula och röda kort.

OMGÅNGENS LOL!

Mauricio Pochettino: “I think it was a good experience for the team… A lot of positives things too. The result is 4-1 and we only see the result, but I think we need to say that they were better, the better team won. And we tried to play.” – Det har i alla fall inte undgått Pochettino vad man behöver säga nu för tiden i engelsk fotboll för att undvika hård kritik även i händelse av stortorsk. Smart.

OMGÅNGENS BTW…

Viss lustig ironi i att en Man Utd-spelare blir varnad för maskning sedan José Mourinho inför matchen varnat för att West Brom-spelare skulle maska.

Hoppas inget alltför otrevligt har hänt med David Silva.

Everton mot Swansea fullbordar omgången imorgon kväll. Annars blir det nu en vecka med Ligacupkvartsfinaler.

Det var ett Liverpool som kontrollerade matchen och såg ut att ha avgjort den två gånger om efter att ha haft ledningen med både 2-0 och 3-1, en bra bit in på andra halvlek. Men tre insläppta mål under matchens sista kvart gjorde att Bournemouth tog deras kanske mest meriterande och definitivt mest dramatiska seger under sina år i Premier League.

Det var inte en förlust som kan sägas ha satt stopp för Liverpools säsong den gången. De skulle vinna fyra av sina fem kommande ligamatcher. Men det var ändå en påminnelse mitt under en säsong då Liverpool började se sig själva som favoriter i en kommande titelstrid att kanske var de ändå inte riktigt redo. Helt klart var det en förlust som satte Loris Karius att blanda saft.

Ett år senare och inte mycket verkar egentligen ha förändrats för Liverpool. Dels ser titelstriden redan ut att ha sprungit ifrån dem. Dels är Liverpool fortfarande benägna till den typ av defensiva kollapser som den här matchen förra säsongen var ett exempel på. Däremot är Liverpool ytterligare några nivåer bättre offensivt den här säsongen än förra.

Det borde räcka till vinst mot Bournemouth den här dagen. Liverpool borde så klart ha räckt till vinst redan förra säsongen, men det är risken med ett försvar som svajar på det sätt Liverpool alltför ofta gör att borde inte alltid översätts i verklighet. Men där Liverpool förra säsongen misslyckades med att döda matchen har de den här säsongen varit bättre på just detta.

Det börjar bli dags för Liverpool att rycka upp sig igen. De befinner sig i en svacka för närvarande, där de har misslyckats att vinna två raka hemmamatcher mot Everton och West Brom. Det har inte spelat någon större roll när lagen runt omkring dem har tappat poäng även de, men igår vann både Arsenal och Chelsea. Dumt att tappa på dem, allra helst med Arsenal i nästa match.

Om förra säsongens match var en tragedi för Liverpool så var det å andra sidan en triumf för Bournemouth. Precis som var fallet för Liverpool kan man säga att det var en match som tydligt demonstrerade Bournemouths både styrkor och svagheter. Ett många gånger mycket svajigt försvar men ett titt som tätt frejdigt anfallsspel. Öppna matcher att förvänta således.

Märkligt nog är det kanske Bournemouth som har förändrats mest jämfört med förra säsongen och förra matchen lagen emellan. De har i själva verket inte alls varit lika öppna den här säsongen som de var förra. Tajtare i försvarsspelet släpper de till färre chanser än förut, men samtidigt skapar de också färre chanser än de gjort under tidigare säsonger. Eddie Howe har tänkt om.

Märkligt eftersom Eddie Howe ju ofta har framställts som en av dessa ideologer som enligt egen utsago hellre skulle förlora än spela en fotboll de av någon anledning inte tror på. Frågan är hur mycket av detta han har tillskrivits. Hur som helst är det sällan sådana modiga utfästelser överlever när de ställs inför bister verklighet och kalla fakta.

Den verkligheten är att Premier League är tuffare än vad serien någonsin tidigare har varit för klubbar på tabellens nedre halva, och där minst hela nedre halvan, förmodligen fler lag än så, riskerar inte bara dras in i nedflyttningsstriden utan faktiskt åka ur Premier League om det vill sig illa. Att anpassa sig efter den verkligheten är inte ett tecken på ideologisk svaghet, bara på sunt förnuft.

Den anpassningen är att Bournemouth behövde bli bättre defensivt. Allt annat utsatte dem för alltför hög risk. Det här har gjort dem mer kompakta. En tendens tidigare år för Bournemouth har varit att sällan lyckas med shut-outs utan behöva shoot-outs för att vinna fotbollsmatcher, något som gjorde att resultaten pendlade mellan alla möjliga ytterligheter, himmel och helvete.

Den här säsongen har bara två av Bournemouths matcher så här långt slutat med en marginal större än två mål, hemmavinsten mot Huddersfield med 4-0 samt bortaförlusten mot Arsenal med 0-3. Fjorton av Bournemouths hittills 17 ligamatcher har slutat med uddamålet åt ena eller andra hållet eller oavgjort. Inte längre lika öppet. Men inte heller lika mycket en crap shoot.

Vi ska kanske därför inte vänta oss en repris på förra säsongens galenskaper den här gången. Det betyder inte att det behöver bli en sämre fotbollsmatch för den sakens skull. Tvärtom talar kanske rätt mycket för att det kommer bli en bättre, men mindre galen, fotbollsmatch. Alternativt är det kanske så att dessa båda lag lockar fram det bästa och det värsta ur varandra.

Vore Eddie Howe en manager som skulle vara intressant för Liverpool den dagen Jürgen Klopp får nog av engelska cuper, vinterfotboll, uppkäftiga journalister och låga betongförsvar?

Som om fotbollen verkligen vore så enkel att man bara matar £500m i ena änden och ut ur andra änden kommer då ett efter halva säsongen obesegrat fotbollslag, endast två tappade poäng totalt och en rekordsvit om 15 raka vinster i ligaspelet. Ett tämligen fattigt sätt att se på fotboll kan tyckas, eller ett bekvämt sätt att se på saken för eventuella motståndare kan tänkas.

Att supportrar till andra klubbar ser saken på det sättet är kanske förväntat och inte så värst mycket mer att vänta heller. Mer iögonfallande blir det kanske när även andra managers kommer med liknande idéer. Arsene Wenger är till synes senast i den raden med sitt yttrande om att hans Invincibles ”had no petrol but ideas, they [Man City] have petrol and ideas.”

Något som ofrånkomligen får mig att tänka på den klassiska James Dean-rullen Giant.

Ändå ligger det mycket mer bakom Man Citys framgångar med Pep Guardiola än endast hur mycket pengar som har spenderats. Det finns flera sätt att komma fram till den saken. Ett sådant sätt är att konstatera att Man City knappast är ensamma om att spendera stora pengar, men utan samma effekt. Till och med Arsene Wenger har haft möjlighet att spendera mycket med Arsenal.

Ett annat sätt är att tänka på de spelare som redan fanns i klubben när Pep Guardiola kom till Man City. De tre spelare som kan sägas ha varit viktigast för Man City den här säsongen, vilket bland andra Danny Higginbotham också har påpekat, är spelare som Pep Guardiola inte har värvat, nämligen David Silva, Kevin De Bruyne och Raheem Sterling, men däremot utvecklat.

Det här var självfallet inte några dåliga spelare innan Pep Guardiola kom till Man City, så det ska inte förstås som att Guardiola har utvecklat och skapat dem från ingenting. Men David Silva trodde nog många kanske var på väg att börja fasas ut när Guardiola kom till klubben och runt Sterling hängde tvivlen om dennes egentliga förmåga som en snara runt halsen.

Men med Pep Guardiola som manager har dessa spelare utvecklats till världsspelare. David Silva kanske i någon mening redan var det men han har hittat en ny nivå. Kevin De Bruyne har gått från aspirerandes på världsnivå till en ledande spelare på den nivån. Raheem Sterling har gått från ifrågasatt till en av Premier Leagues mest elektriska yttermittfältare.

Liknande resonemang kan föras även för andra spelare i Man City såsom Nicolas Otamendi, Fernandinho och Sergio Aguero. Bakom Man Citys väldiga framgångar den här säsongen, och bakom att Man City spelar en fotboll bättre så här långt än någon fotboll vi sett med något av Pep Guardiolas tidigare lag, ligger inte bara spenderade pengar, utan förbättrade spelare.

Det här uppstår inte för att Pep Guardiola är ett geni som förklarar för spelarna hur fotboll ska spelas. Det handlar om att på samma gång frigöra sina spelare och ge dem ett system att glänsa inom. Att ge spelarna tydliga roller på planen, att hela tiden ställa höga krav på dem att utvecklas, och att ge dem ett taktiskt system som förhöjer dem som individer och laget som kollektiv.

Detta handlar inte om att vara något geni, eller om någon hjältesaga, som alltid är så populära inom den engelska fotbollen. Istället handlar det om att som manager arbeta hårt, ha ett helhetsperspektiv och engagemanget att kunna driva igenom och förmedla sina idéer. Det ligger ingen magi i detta, bara hög kompetens och hårt arbete.

Hur många managers i övriga engelska storklubbar kan egentligen anses uppnå detta i samma utsträckning som Pep Guardiola? Arsene Wenger kan ifrågasättas både vad gäller spelarnas roller och kraven som ställs på spelarna. Jürgen Klopp har uppenbarligen ett taktiskt system som fungerar framåt men inte lika bra bakåt. José Mourinho har nog roller och krav, men till synes inte längre taktiken.

Den som kommer närmast måste rimligtvis anses vara dagens motståndare i Tottenham med Mauricio Pochettino. En manager som har lyft Tottenham till oanade höjder både i Premier League och i Champions League inte genom att spendera stora pengar, tvärtom spenderar Tottenham avsevärt mindre inte bara än Man City utan även Arsenal och Liverpool, utan genom bra management.

Det är nu Tottenhams tur att försöka bli det första laget som åsamkar Man City en förlust av betydelse den här säsongen. Och det är kanske på sin plats att det är just Tottenham, som inte har förlorat mot Man City på snart tre år, och just Mauricio Pochettino som har gett flera uttryck för ett spänt förhållande till Pep Guardiola, där finns helt klart en rivalitet.

Kanske fick sig den rivaliteten en injektion när Pep Guardiola tidigare under säsongen benämnde Tottenham som Harry Kane-laget, ett något nedsättande epitet kan tyckas. Mauricio Pochettino har uttryckt sin uppfattning att Pep Guardiola har svårt att behålla ödmjukheten i medgång, vilket kanske inte känns helt taget ur luften sett till hans och Man Citys beteende de senaste veckorna.

Ett av de märkligare argumenten att försvara detta beteende med var att det var ägnat att bygga laganda. Som om det var nödvändigt att bete sig illa för att ha bra laganda. Desto märkligare när Pep Guardiola och Man City så uppenbart har andra och bättre metoder för att skapa sådan laganda, inte minst deras medvetna hänvisning till sig själva som ”shark team”.

Man City som ett lag av hajar alltså. Ingen dum idé och en bra metafor. Lite bygger den på samma idé som David Wagner förra säsongen hade framgång med i Huddersfield, när han beskrev dem som ett lag av terriers. Ett enkelt sätt att kommunicera en känsla, identitet och attityd. Vem muckar liksom med en haj, naturens apex predator, där varje droppe blod kan leda till feeding frenzy?

Det där kan så klart avfärdas som tönterier på sociala medier, men det är i själva verket något mer än så. Det finns viss humor i det hela givet att jag för ett antal år sedan faktiskt liknade Man City vid just en stor vit haj av det där slaget som vi ser i filmen, om än i ett annat sammanhang. Då gällde det att motståndaren behövde en större båt. Nu befinner vi oss i ett senare skede av samma film.

Det när motståndarna ser den där hajen obevekligen komma allt närmare utan att vika undan för skotten, innan polischefen i desperation klämmer iväg sitt sista skott med uppmaningen ”smile you son of a bitch!” Det måste vara lite på det sättet som Tottenham och Mauricio Pochettino, liksom övriga klubbar i Premier League, för stunden känner sig, som Brody på den sjunkande Orca.

Smile!

Nu var det inte så mycket en bredsida på sin motståndare som Carvalhal levererade utan mer ett försvar av sitt eget arbete under sina tre säsonger med Sheffield Wednesday. Ett försvar som helt säkert gjorts nödvändigt av att ett Sheffield Wednesday som förväntades slåss om uppflyttning efter halva säsongen befinner sig på nedre halvan, tio poäng från playoff-platserna.

Försvaret innehöll en något långrandig genomgång säsong för säsong av Sheffield Wednesdays prestation under Carlos Carvalhal. Hur han redan första säsongen oväntat tog Sheffield Wednesday hela vägen till playoff-final och hur han andra säsongen tog dem till playoff igen, och varje säsong presterade i poängmässig paritet med jämförbara klubbar.

Det där kunde så klart kännas som en ren transportsträcka till förklaringen av vad som då har gått fel den här säsongen. Carvalhal medgav att förväntningarna på Sheffield Wednesday naturligtvis blivit större, men förklarade lagets svaga tabellplaceringar framför allt med två saker: Domslut som kostat laget minst tio poäng, samt många skador på viktiga spelare.

Det måste naturligtvis sägas att Carlos Carvalhal inte nödvändigtvis har fel i själva sakfrågan. Säsongen har präglats av långa skador på viktiga spelare som bland andra Tom Lees, Steven Fletcher, Fernando Forestieri, Sam Hutchinson och George Boyd. Domsluten är kanske av mer subjektiv karaktär, i synnerhet hur många poäng det kostat Sheffield Wednesday, men där har varit viss kontrovers.

Det luriga är bara att sakfrågan inte tenderar bli huvudsaken med sådana här regisserade utspel på presskonferensen. Subtexten som överröstar det som faktiskt sägs är att ett sådant här utspel bara görs av en manager som av olika skäl börjar känna av pressen och kritiken mot lagets insatser, möjligen även börjar känna att sitt jobb befinner sig i farozonen.

Det finns även andra problem med sådana här utspel. Carlos Carvalhal kan så klart bedyra bäst han vill under sin presskonferens att han har fullt förtroende för de spelare som är friska, men när lagets bristande poängskörd och placering i tabellen förklaras med att ”viktiga” spelare är skadade så blir det indirekt ett sätt att lasta tillgängliga spelare för resultaten. Sådant bygger inte förtroende.

Det är även en skör lina för Carlos Carvalhal att balansera. Försöken att rättfärdiga och rationalisera sina egna insatser som tränare kan samtidigt lätt bli något för spelarna att gömma sina insatser bakom. Det blir plötsligt mer acceptabelt att inte vinna fotbollsmatcher eftersom vi ju har så många skadade spelare, dessutom otur med domsluten. Ursäkten finns där nära till hands.

Andemeningen med Carvalhals presskonferens verkade dessutom vara att de han riktade sig till borde vara tacksamma för att ”vi valde att stanna kvar i klubben”, något som påpekades flera gånger. Om ”vi” syftar enbart på Carvalhal själv eller på hela dennes tränarstab var lite oklart. Ingen betvivlar förvisso att Carvalhal har gjort ett bra jobb. Desto fler tvivlar på att han kan ta det vidare.

Det är annars ett av EFL Championships större mysterier så här långt under säsongen, att Carlos Carvalhal fortfarande är Sheffield Wednesdays manager. Det var många som trodde han skulle lämna klubben redan efter förra säsongens playoff-misslyckande, och definitivt under en allt annat än strålande höstsäsong. Dejphon Chansiri är en ambitiös ägare, men tydligen tålmodig.

Förra säsongen hade Sheffield Wednesday en bättre vår än de hade höst. Kanske är det något liknande som Chansiri och Carvalhal hoppas på den här säsongen, i synnerhet om de börjar få tillbaka skadade spelare. Risken är emellertid att de inte har råd att vänta ända till februari den här gången, att ligan är alldeles för tuff och jämn för det, och att avståndet uppåt blir alldeles för stort.

Det är förmodligen den avvägningen som har gjort läget känsligt för Carlos Carvalhal och som föranledde dennes presskonferens. Kontrasterna blir kanske desto tydligare när Sheffield Wednesday ikväll gästas av Wolves, ledda av en annan portugisisk tränare, som verkligen visat på framsteg och klivit fram som seriens klart bästa fotbollslag.

Sheffield Wednesday behöver en stor seger för att få igång sin säsong. Carlos Carvalhal behöver en stor seger för att motivera sitt anställningskontrakt. Att vinna mot Wolves vore en sådan stor seger. En vinst mot Wolves skulle ge Carlos Carlvalhal lite roligare fakta att prata om.

Det var två beslut som i mångt och mycket utgick från att stå starka som klubbar på transfermarknaden, och kanske en hel del från viljan av att inte i onödan framstå som en säljande klubb. Att behålla sina båda spelare skulle göra att Arsenal och Liverpool sände ut en viktig signal om sina ambitioner inför säsongen och framtiden. Att sälja sina båda spelare skulle däremot kunna ha en demoraliserande effekt på laget som helhet.

Det är som alltid en något delikat situation när en spelare uppenbarligen vill lämna en klubb samtidigt som den klubben inte är intresserade av att sälja spelaren, kanske till och med väljer att inte spela honom. Spelaren kan så klart utöva olika former av påtryckning och maktmedel och en fråga är alltid hur motiverad spelaren kommer vara om han tvingas kvar i klubben. Hur en sådan situation hanteras har därför avgörande betydelse.

Här måste konstateras att Arsenal och Liverpool hanterande sina respektive situationer på helt olika sätt. Arsenal hävdade förvisso utåt hela sommaren att de inte hade för avsikt att sälja Alexis Sanchez, men måste internt ändå ha varit öppna för möjligheten. Sanchez var helt tydligt av uppfattningen att en flytt till Man City skulle bli av under augusti när Arsenal i elfte timmen försökte värva ersättare, bara för att få nobben av spelaren. Sanchez flytt frös inne.

Även Liverpool hävdade hela sommaren att de inte hade någon som helst avsikt att sälja Philippe Coutinho. Men till skillnad från Arsenal var detta en inställning de aldrig avvek från. Barcelona presenterade det ena högre budet efter det andra, utan att det påverkade Liverpools förhållningssätt. Coutinho gjorde sitt bästa för att få en flytt till Barcelona till stånd, men Liverpool stod på sig och gjorde inga manövrar att försöka ersätta Coutinho.

Både Sanchez och Coutinho kan utifrån sina respektive perspektiv ha haft anledning att känna besvikelse över utfallet, det vill säga att flytten till Man City respektive Barcelona inte blev av. Men hur spelare hanterar en sådan besvikelse måste i någon utsträckning bero på hur de upplever sig ha blivit behandlade av sina nuvarande klubbar, rättvist eller orättvist behandlade. Går det utifrån detta att förstå de båda spelarnas säsonger så här långt?

För visst är det i stor utsträckning fråga om två olika säsonger. Alexis Sanchez ger ett oinspirerat intryck på fotbollsplanen, en skugga av vad han kan och vad han har presterat under tidigare säsonger. Philippe Coutinho å andra sidan är fortsatt en av Liverpools bästa och viktigaste spelare, och är en betydelsefull del i Liverpools knattekedja. Det är en jämförelse som inte blir mindre märklig av att Sanchez måste anses som den allmänt sett bättre spelaren.

Om vi skulle försöka betygsätta de båda spelarnas säsonger så här långt skulle Alexis Sanchez generöst räknat kanske dra hem två plus (det vill säga svagt godkänt) samtidigt som Philippe Coutinho troligtvis får sägas så här långt ha svarat för en fyra plus-säsong. Hur mycket av den här skillnaden i prestation ska vi förstå utifrån hur de båda spelarna behandlades av sina respektive klubbar i somras?

Ett sätt att komma åt den frågan är att försöka ta andra möjliga förklaringar med i beräkningen. En förklaring till Alexis Sanchez svaga prestationer kan självfallet var att han är tröttkörd, att han exempelvis inte haft någon riktigt ledig sommar på rätt precis fyra år. Det känns ändå inte som om det förklarar allt. En annan förklaring kan vara att Sanchez spelar i ett lag som har problem som helhet, samtidigt som Coutinho spelar för ett Liverpool på relativ uppgång.

Det går ändå inte att komma ifrån känslan att Philippe Coutinho så här långt under säsongen har gett ett betydligt mycket mer engagerat intryck i Liverpool än vad Alexis Sanchez har gett i Arsenal. Ändå var kanske Coutinho den mer extroverte av de båda spelarna när det gällde att pusha för en flytt i somras, möjligen för att han till skillnad från Sanchez gjorde bedömningen att det skulle behövas.

Slutsatsen låter sig kanske därför göras att Liverpool har vunnit på att ha varit tydliga, raka och professionella i sin kommunikation med Philippe Coutinho, att även om de fattade ett beslut som Coutinho inte gillade så var de ändå öppna och ärliga med det. Omvänt kan en slutsats vara att Arsenal med sina dubbla budskap i kommunikationen med Alexis Sanchez åtminstone har bidragit till en sämre relation mellan spelare och klubb.

Kontraktssituationen är självfallet något som spelar stor roll här också. Alexis Sanchez kontrakt går ut efter den här säsongen, vilket han naturligtvis är medveten om och som påverkar dennes beteende. Philippe Coutinhos kontrakt löper längre och det blir alltså viktigare för Coutinho att behålla en god relation till sin arbetsgivare, inte bränna några broar. Spelteoretiskt kostar det mindre för Sanchez att ”fuska” än det gör för Coutinho.

Vad innebär då detta för det kommande januarifönstret? Båda spelarna kommer helt säkert omgärdas av flyttrykten igen. Det är osannolikt att Liverpool är mer intresserade av att släppa Philippe Coutinho mitt under säsongen än vad de var i somras. Det borde inte heller vara svårt att övertyga Coutinho om att vänta till sommaren. Arsenal däremot är nog betydligt mer benägna att casha in vad de fortfarande kan casha in på Alexis Sanchez.

Även om det inte känns alldeles självklart vilken klubb som nu skulle vara intresserade av att lägga pengarna på honom i januari. Man Citys intresse borde vara rätt begränsat både sett till att de har ett så stort försprång i ligan, och befintliga spelare gör det så bra, samt att de ändå kan värva honom fritt om ett halvår. Möjligen skulle de kunna fås att röra på sig om det behövs för att förhindra Sanchez från att gå till någon annan klubb.

Både Arsenal och Liverpool befann sig inför säsongen i två mer eller mindre identiska situationer med sina respektive storstjärnor. Båda beslutade sig för att behålla sina storstjärnor fastän de genomförde beslutet på olika sätt. Bakom detta beslut fanns en målsättning att visa kraft och ambition och att stå starkare som lag inför och under den kommande säsongen. En målsättning Liverpool kan sägas ha uppnått men Arsenal inte riktigt lyckats uppnå.

Liverpool verkade ha en tydlig linje med Philippe Coutinho. Arsenals linje med Alexis Sanchez var inte alls lika tydlig och entydig. Kanske är det inte minst i detta vi ser värdet med Arsenals förstärkningar i organisationen runt laget med Sven Mislintat och Raul Sanllehi som nya anställningar. Kanske finns där ett behov av mer struktur.

Det skulle kunna bli ett långrandigt svar på den frågan, men det kanske lättaste sättet att svara på den är att bara säga Hereford FC. När det huvudsakliga argumentet för att inte visa Man Utds match på TV är en hänvisning till FA-cupens magi så behöver det hittas ett alternativ som motsvarar denna magi, och kanske är ingen klubb så magisk som just Hereford i FA-cupen.

Hereford United svarade för en av de mest mytomspunna skrällarna i FA-cupens långa historia när de 1972 eliminerade Newcastle, då spelandes i den engelska högstadivisionen, genom Ronnie Radfords klassiska långskott. Då som nu befann sig Hereford United i Southern League, mer precist den engelska sjunde divisionen. En vinst som fick dem invalda i Football League.

Snart 45 år senare står alltså Hereford för nästa FA-cupskräll när de ser till att skicka Man Utd ut ur TV-rutan. Det är en förändrad klubb, på många sätt en helt ny klubb. Inte längre Hereford United, utan bara Hereford FC. Den gamla klubben gick i konkurs för tre år sedan, och Hereford FC bildades som en så kallad Fenixklubb. För två och ett halvt år sedan gick de in i ligaspelet.

Det har varit två och en halv framgångsrika ligasäsonger. Två raka serievinster har resulterat i två raka uppflyttningar och Hereford befinner sig alltså nu i Southern Leagues Premier Division, Englands sjunde division. Väl där ligger de för närvarande bra till för att slåss om uppflyttning en tredje säsong i rad, den här gången upp till National League South.

Men detta är knappast vad som ligger bakom Herefords FC:s nya cupskräll att få bort Man Utd från TV. Istället är det Herefords prestation i FA-cupen där de har tagit sig hela vägen till den andra omgången, och väl där klarade oavgjort borta mot Fleetwood Town från League One, fyra divisioner ovanför dem. Omspel på hemmaplan således som såsom en ren händelse sänds ikväll.

Men inte heller detta hade så klart räckt för att TV-dissa Man Utd. Men när så Hereford FC eller Fleetwood Town lottades att i den tredje omgången möta Leicester på hemmaplan var det kokta fläsket stekt. Hade denna match valts att TV-sändas om det inte varit just för Herefords FC inblandning? Nej, förmodligen inte, men visst vore det något av ett antiklimax om nu Hereford förlorar ikväll.

Men beslutet att sända Herefords matcher i FA-cupen på TV har onekligen varit en energikick för klubben. Helt och hållet supporterägda och styrda sedan den nya klubbens bildande bygger klubben till stor del på ideellt arbete från sina supportrar. De får naturligtvis sin belöning nu, på samma gång en påminnelse om sin långa historia och en bekräftelse av vad som åstadkommits i nutid.

Vädret har satt detta ideella engagemang på stora prov, men det är också ett prov som har klarats av. Snöovädret i England under veckan har täckt klubbens hemmaarena Edgar Street under ett tjockt snötäcke. Men en armada av ideella frivilligarbetare har jobbat oavbrutet de senaste dygnen med att skotta snö och göra planen spelbar till ikväll.

Även på så vis är detta en påminnelse för Hereford om FA-cupsäsongen 1972, då Edgar Street även den gången drabbades av ett rejält snöoväder inför omspelet mot Newcastle. Vidskepliga skulle säkert kunna se detta som något slags omen. Och om Hereford lyckas besegra Fleetwood Town ikväll är det svårt att inte föreställa sig Leicester som i alla fall något olustiga till mods.

I potten för Hereford FC ikväll ligger alltså en plats i den tredje omgången och en prestigematch på hemmaplan mot Leicester, samt en prissumma om en kvarts miljon pund, inga småpengar för dem precis. Vad det borde vara är en påminnelse om hur betydelsefull FA-cupen ändå är, även om de allra största klubbarna i England mest ser den som ett besvär, åtminstone inledningsvis.

Vem har då bäst chans att bli detta Hereford FC:s Ronnie Radford? Kanske är det Calvin Dinsley som har bäst chans att uppnå sådan status. Samme Dinsley som gav Hereford ledningen borta mot Fleetwood med ett snyggt mål från god distans, kanske inte riktigt lika häftigt som Radfords rökare mot Newcastle för alla dessa år sedan, men definitivt med potential.

Fastän vi blott befinner oss i FA-cupens andra omgång har Hereford redan gjort en lång resa för att ta sig hit. Med början redan i början av september med den första kvalomgången har Hereford i tur och ordning mött och eliminerat Godalming Town, Kempston Rovers, Hornchurch, Eastleigh och Telford på vägen till detta omspel med Fleetwood Town. Tjurigt värre.

Om Hereford lyckas besegra Fleetwood Town och ta sig till den tredje omgången och TV-matchen mot Leicester har de för att lyckas med detta behövt vinna sex omgångar, lika många omgångar som Arsenal, Man Utd, Chelsea eller Tottenham behöver klara av för att vinna hela turneringen. Bara för att ge Herefords prestation så här långt dess rätta proportioner.

I rena farten har de redan lyckats svara för en ny FA-cupskräll, att slå ut Man Utd ur om inte FA-cupen som helhet så ändå TV-sändningen. Inte många andra klubbar än Hereford hade klarat av den bedriften. Men få andra klubbar har samma direkta koppling till FA-cupens magi som Hereford FC.

(1) Burnley. Det kanske bara var för ett dygn, åtminstone för tillfället, men bara det faktum att Burnley under i alla fall viss tid med snart halva säsongen avklarad tar sig upp på fjärde plats i tabellen, före klubbar som Liverpool, Arsenal och Tottenham, måste ses som på sitt sätt alldeles enastående. Fantastisk bedrift av Burnley och Sean Dyche, men inte en bedrift ur tomma luften. Tvärtom följer det ett mönster från fyra av Burnleys fem senaste säsonger då Burnley konsekvent har ”överpresterat” i en jämförelse mellan förväntat och faktiskt antal poäng. Vi ska alltså inte ta för givet att Burnley plötsligt bara kommer falla bort.

(2) Leicester. Känslan var redan under förra säsongen att Leicester var i ett mentalt behov av en nystart efter sin fantastiska ligatitel. Craig Shakespeare var aldrig denna nystart utan var tvärtom bara ett sätt att försöka förlänga det som redan varit. Med Claude Puel har Leicester onekligen fått sin nystart och Leicester ser plötsligt ut som ett helt nytt fotbollslag. Inte på det viset att vi inte känner igen dem spelmässigt, men i den energi laget visar upp på planen. Med den form Leicester nu visar upp är de en fara för alla klubbar i Premier League.

(3) Man City. Superlativerna fortsätter hagla över Man City och det finns alla skäl till det sedan laget i och med vinsten mot Swansea har slagit Premier League-rekordet för antal vinster i rad (15). Exakt hur detta Man City-lag står sig i jämförelse med de största lagen i Premier League-historien, och i jämförelse med de bästa lagen på den europeiska arenan, kommer bli något att diskuteras när säsongen kommer in på sitt upplopp eller efter säsongen, men att de för närvarande står i något av en liga för sig själva känns helt givet. Matchen mot Swansea var avgjord innan den ens hann börja.

OMGÅNGENS VINNARE: Crystal Palace

Crystal Palace har just nu, efter Man City och Liverpool, den tredje längsta förlustfria sviten i Premier League med sex raka matcher utan förlust, bara en sådan sak. Förvisso bara två vinster på dessa sex matcher men ändå. Viktig seger mot Watford där Crystal Palace med två mål i matchens slutminuter vände förlust till seger och av bara farten tog sig upp ovanför nedflyttningsstrecket.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Southampton

Southampton gjorde tre mål på sina sju sista ligamatcher på St Marys förra säsongen under Claude Puel. När Puel nu återvände till St Marys med Leicester gjorde de tre mål på 38 minuter. Southamptons supportrar har fått en hård lektion i att gräset inte alltid är grönare på andra sidan stängslet och vad än Mauricio Pellegrino lyckades med i La Liga har han inte alls lyckats få någon ordning på i Premier League med Southampton. Buropen öste ned från läktarna blandat med Leicestersupportrarnas häcklande ramsor om ”Are you glad you sacked Puel?”

OMGÅNGENS SPELARE: David Silva, Man City

Fortsätter briljera. Kommer under många år framåt alltid vara en av spelarna som är med i diskussionen om Premier Leagues bästa spelare någonsin. Värt att komma ihåg att Pep Guardiola hade den här kalibern av spelare redan tillgängliga när han tog över klubben. Vilket inte ska förstås som ett sätt att nedvärdera hans insats, snarare sätta in den i sin rätta kontext.

OMGÅNGENS MÅL: Riyad Mahrez, 1-0 Southampton (b)

En typ av mål vi har sett så många av från Mahrez sida under de senaste säsongerna. Viker in från sin kant och avlossar ett skott mot bortre hörnet, den här gången i det nedre hörnet. En stor anledning att Leicester har börjat hitta formen igen är att Mahrez har börjat hitta formen.

OMGÅNGENS ?

Huddersfield börjar se rejält trötta ut. Många förluster de senaste omgångarna, om än mot flera av Premier Leagues topplag, men stora förluster och inte minst förluster beroende på egna misstag i hög utsträckning. Mot Chelsea såg Huddersfield närmast tröttkörda ut. Det var en av misstankarna redan förra säsongen i EFL Championship att Huddersfield inte skulle orka upprätthålla sin intensiva spelidé under en hel säsong, men kanske kommer det visa sig vara ett större problem för dem i Premier League.

OMGÅNGENS WTF?

Tröttsam diskussion runt Liverpool senaste dagarna. Givet hur mycket skit Jürgen Klopp har fått ta de senaste säsongerna för att han ansetts rotera sina spelare alldeles för dåligt så har det varit en märklig upplevelse att se hur mycket skit han nu har fått ta för att han roterat sitt lag för mycket. Visst blev det bara oavgjort mot Everton, men kanske borde den första frågan vara om inte Liverpool borde ha kunnat vinna matchen även med gjord rotation.

OMGÅNGENS LOL!

Jonjo Shelvey, ett sådant nöt.

OMGÅNGENS BTW…

AFC Wimbledon fick idag äntligen sitt besked om att få bygga ny arena vid sitt gamla hem. Football’s coming home!

Glad stämning på St James Park under kvällen med nyheterna under dagen att det är i praktiken klart med ett uppköp av Newcastle.

Olivier Giroud, som Arsene Wenger menar absolut inte är någon bänkspelare i Arsenal, startade ikväll sin första ligamatch för säsongen.

Det är en känsla med vilken både West Ham och Arsenal nu borde vara rätt så bekanta. Två lag som båda befinner sig någonstans i mittpunkten av medgång och motgång, av att fortsätta flyga eller falla tillbaka mot marken igen. Två lag som alltså möts ikväll på London Stadium, i ännu ett stadsderby i London, om än inte något av de riktigt stora.

West Ham kommer precis från ett annat Londonderby, nämligen prestigemötet med Chelsea, även det på London Stadium. Det var en match som West Ham till de flestas förvåning vann. Det var en välbehövlig seger både för West Ham och för David Moyes. Frågan nu är så klart om det är en seger de kan följa upp med en andra prestigevinst mot en av Premier Leagues storklubbar i Arsenal.

Arsenal har i sin tur fått se en förhållandevis bra period i ligan få ett abrupt slut under de två senaste omgångarna. Förlusten på hemmaplan mot Man Utd följdes upp av ett oavgjort resultat borta mot Southampton i helgen, och frågan som inte går att undvika är om Arsenals negativa resultatsvit får en fortsättning på London Stadium ikväll.

Ett lag således på något som skulle kunna ses som uppgång, ett positivt resultat i ryggen och en känsla av att stiga uppåt i tabellen. En känsla som kan få ett plötsligt slut med en omedelbar kraschlandning. Ett annat lag som har seglat i medvind ett tag, men som med två negativa resultat har tappat momentum och anar känslan av att vara på väg att falla igen, att vinden inte längre bär.

Två lag med mycket att spela för på London Stadium således. Och visst är det en lite speciell matchkänsla givet att det är vardagskväll snarare än helg, och det alltså är en match under flodljusen. West Hams nya arena har fått mycket skit men sanningen är också att när väl stämningen kommer igång på arenan är det faktiskt riktigt bra stämning. Kan det hjälpa West Ham?

Eller var det bara en ren tillfällighet för West Ham att de besegrade Chelsea förra omgången? Det är inte första gången den här säsongen eller under de senaste säsongerna som West Ham något oväntat lyckas höja sig när de möter en av sina närmaste rivaler. Även det kan tala för en stark insats mot Arsenal, även om de inte är riktigt lika heta motståndare som Chelsea eller Tottenham.

Vad gäller Arsenal är det lätt att få känslan av att luften något gick ur laget efter förlusten mot Man Utd. Det fanns en positiv känsla runt laget inför den matchen, tre raka segrar i ligan innan dess, fem vinster på sina sex senaste matcher. På dessa vinster bland annat en derbyseger mot Tottenham och en svit av matcher som även såg Arsenal passera Tottenham i tabellen.

Det kom knappast som någon större förvåning att Arsenal direkt efter den matchen höll på att förlora också mot Southampton. Återigen var det försvarsspelet som klickade för Arsenal, men hela laget såg ut att vara fattigt på energi. ”Giroud räddade Arsenal”, lät rubrikerna efter matchen men i själva verket var det väl egentligen ingenting alls som räddades, utom en poäng.

Vore det således förvånande om Arsenal skulle komma att förlora eller tappa poäng även mot West Ham? Nej, egentligen inte, även om det verkligen beror på vilket West Ham som hittar ut på planen ikväll. Om det är det snurriga West Ham så vinner förmodligen Arsenal. Om det är ett taggat och positivt West Ham blir det en rejält tuff match för Arsenal.

Det beror också på vilket Arsenal som hittar ut på planen. Det var ingen tillfällighet att försiktiga röster manade till lugn efter derbysegern mot Tottenham, att vissa matcher gör det automatiskt lättare att upprätthålla motivation och koncentration på max, att Arsenals problem aldrig varit att de inte kan göra det, utan att de aldrig lyckas göra det hela tiden.

Arsenal brukar emellertid vara bra på att ganska snabbt återhämta sig från dessa återkommande fallgropar. Det är med andra ord kanske dags för Arsenal att börja bygga ännu en positiv resultatsvit som får lite för många som vid det här laget borde veta bättre att önsketänka sig fram till att Arsenals problem nu plötsligt skulle ha löst sig av sig själva.

Både för West Ham och för Arsenal gäller så klart att känslan av tyngdlöshet bara är en känsla, att möjligheten att falla tillbaka mot marken egentligen bara är ren illusion, att planet ofrånkomligen kommer fortsätta framåt. Säsongen kommer fortsätta röra sig framåt både för West Ham och Arsenal, frågan för dem båda är bara var den kommer att landa.

:::

Mycket intressant återkomst till St Marys för Claude Puel när han gästar sin gamla hemmaarena med Leicester för att ta emot Southampton, vars supportrar säkert börjar undra vad de egentligen vann på att byta ut honom.

:::

Newcastle mot Everton i ett högintressant möte på St James Park, inte bara för vad det kan betyda för båda klubbarna i tabellen, men också för pågående rykten om att ett köp av Newcastle ska vara i praktiken genomfört.

:::

Jürgen Klopp har att fortsätta sin kamp mot elaka motståndare i form av West Brom samt sin egen match i matchen mot journalisternas minst lika elaka ledande frågor.

Får vi se lite flair och disco från West Brom på Anfield ikväll?

Mark Hughes är alltjämt Stokes manager, men det måste rimligtvis vara något som hänger på en mycket skör tråd. Parkerade på tabellens nedre halva är nedflyttning en högst påtaglig fara. Ett spel som fungerar högst sporadiskt och ett lag som är benägna att falla samman med jämna mellanrum, såsom inte minst nu senast mot Tottenham, en match som slutade i en 1-5-förlust.

Mark Hughes gör sin femte säsong med Stoke. Han fick mycket beröm under sina tre första säsonger, då Stoke slutade nia alla tre säsonger samtidigt som laget skiftade spelidé mot en mer kreativ fotboll än förut. Det var ett nytt Stoke men det var också ett jämnt Stoke, tre säsonger under vilka Stoke konsekvent samlade på sig över 50 poäng.

Men förra säsongen innebar ett bestämt negativt trendbrott för Stoke. De slutade då till sist på trettonde plats i tabellen efter att enbart ha samlat på sig 44 poäng. Den här säsongen fortsätter denna trend, med Stoke på sextonde plats och 16 poäng på 16 spelade matcher, ett snitt om en poäng per match, normalt sett ett facit som brukar kunna innebära problem.

Enbart denna säsong sedd i isolering vore kanske inte något större bekymmer för Stoke, de presterar sämre än normalt men inte så mycket sämre att en sväng uppåt på formkurvan inte skulle åtgärda detta. Men sedd i sitt längre perspektiv längs med Stokes trendkurva är det en oroande utveckling för Stoke, allra helst som säkerhetsmarginalerna nedåt hela tiden blir mindre.

Anledningen till Stokes problem känns rätt uppenbara, men inte desto mindre ironiska givet Stokes profil ända sedan de tog steget upp i Premier League. De släpper in alldeles för många mål. Med 35 insläppta mål på 16 matcher har Stokes Premier Leagues sämsta defensiva facit, med över två insläppta mål per match, och det vilar naturligtvis nedflyttningsform över de siffrorna.

Det är inte bara ett dåligt defensivt facit, det är ett defensivt facit som dessutom bara blir sämre och sämre. Även om man väljer att rensa bort storförlusterna mot Man City och Tottenham har de ett betydligt sämre facit än förra säsongen, än hellre säsongerna innan det, och i praktiken innebär lagets defensiv att de startar varje match med ett 0-1-underläge på sin motståndare.

Det här kommer kanske inte som någon våldsam överraskning för de som har följt Mark Hughes karriär som manager. Han har mer eller mindre alltid fått kritik för att inte kunna få någon ordning på sina lags försvarsspel. Hughes år i Stoke har också inneburit mycket bråk i spelartruppen där gamla spelare, vana vid en annan standard, kritiserat hur laget tränat försvarsspel.

En anledning till Stokes större besvär den här säsongen kan vara Mark Hughes beslut att följa den så populära trenden i Premier League med tre mittbackar hellre än två. Normalt sett är det ett taktiskt beslut ägnat att göra laget tryggare i defensiven men för Stoke ser det ut att ha fått motsatt verkan, möjligen eftersom Hughes själv inte är bekant med den taktiska modellen.

Mark Hughes brottas nu med dilemmat om han ska hålla fast vid sin nya taktik och ge den en chans att sätta sig, givet att han nu genuint tror på den, eller gå tillbaka till vad laget känner till i sin beprövade fyrbackslinje. Lagets utsatta tabellposition, och följaktligen Hughes utsatta jobbsäkerhet, kan påverka ett sådant beslut, liksom Stokes kommande spelschema.

Vinterfotbollen ser nämligen ut att bli helt avgörande för Stoke. Redan till jul kommer de att ha tagit emot West Ham, West Brom och Newcastle på hemmaplan, och de tre hemmamatcherna därefter går mot Huddersfield, Watford och Brighton. Sex matcher som kan rädda eller fälla Stokes säsong som helhet, och Mark Hughes som lagets tränare.

Å andra sidan kan det spelschemat vara något som får Stokes klubbledning att först vilja genomföra en nödvändig förändring. Den stora förlusten senast mot Tottenham var oroväckande i sig, men kanske är i själva verket kvällens match mot Burnley på Turf Moor desto mer avgörande för Stokes och Mark Hughes närmaste framtid. En förlust ikväll kan vara dödsstöten.

Detta Burnley som på sitt sätt är en sådan total kontrast till Stoke för närvarande. Något som rimligtvis gnager särskilt är hur Burnleys framgångar så tydligt bygger på just den modell som gjorde Stokes framgångsrika i Premier League inledningsvis, ett ramstarkt försvar och en funktionell offensiv. Kvällens match mot Burnley kan påminna Stoke om vad en gång hade, men inte längre har.

Den tankegången kan båda särskild olycka för Mark Hughes givet att Stoke faktiskt har alternativet att gå tillbaka till vad de en gång hade. Det var Tony Pulis som tog Stoke upp i Premier League och gjorde dem på samma gång fruktade och framgångsrika. För närvarande är Pulis som bekant tillgänglig på arbetsmarknaden, och möjligen intresserad av en andra återkomst.

En inte alldeles angenäm eller frestande tankegång så klart. Men inte utan sin obestridliga logik. Så här långt verkar Mark Hughes ha räddats kvar av att ha kunnat skaka fram en vinst med jämna mellanrum. Stoke har i själva verket vunnit en match varje månad; en i augusti, i september, oktober, november och december. En match i december har de redan vunnit, oroande nog.

Med andra ord, det erbjuds hela tiden precis nog med ljusglimtar för att stoppa Stoke från att trycka på den stora, röda stopp-knappen. Men det borde inte påverka den bredare analysen. Mark Hughes skulle säkert kunna försöka hävda att Stokes resultat i själva verket är jämna och konsekventa. Vilket möjligen låter bra men framstår som betydligt mindre bra ställt i verklighetens bleka ljus.

Nämligen att Stoke under Mark Hughes konsekvent blir allt sämre.

Men det går ändå att hålla med om påpekandets själva grundtanke, vad som hände i gruppspelet för de klubbar som väl tog sig till slutspel spelar egentligen mindre roll. Att sluta tvåa i gruppen är knappast något som bekymrar Real Madrid till exempel, eller för den delen Bayern München, lika lite som att vinna gruppen är någon större fördel i själva slutspelet.

Det är ett slutspel i vilket fem engelska klubbar deltar, fyra i egenskap av just gruppsegrare, vilket är ett rätt mäktigt facit. Det är första gången det sker, således unikt, naturligtvis beroende av en kombination av Europa League-platsen och av Premier Leagues generella styrka, och inte alldeles sannolikt att det kommer hända igen inom en närmare framtid.

Men om de engelska klubbarna på allvar vill hävda att de är tillbaka i Europa och i Champions League så måste de naturligtvis prestera mer än att bara ta sig till slutspel, vilket för dem bara kan ses som att motsvara the bare minimum. Delvis beror det så klart på vilka man till sist åker ut mot, men att verkligen hävda sig i Champions League måste minst innebära kvartsfinal eller semifinal.

För att ta sig dit krävs att man vinner sin åttondelsfinal, och det är alltså dessa åttondelsfinaler som nu har lottats i Champions League. För Arsenal handlar det istället om sextondelsfinaler i Europa League, och den här bloggen kommer uppdateras med dem strax efter att den lottningen är genomförd. Här är hur som helst mina tankar om lottningen för de engelska klubbarna.

MAN CITY v Basel – (95%)
DRÖM: Basel

Lättast möjliga lottning för Man City som naturligtvis inte ska kunna misslyckas att ta sig till kvartsfinal med den här lottningen. Svårt att se Basel ens lyckas hålla den här åttondelsfinalen levande in i returmötet, om inte Man City av praktiska skäl väljer att hålla en låg profil på bortaplan i vetskapen att de kommer kunna avgöra på hemmaplan.

NYCKEL: Undvik underskattning.

MAN UTD v Sevilla – (60%)
DRÖM: Porto
MARDRÖM: Real Madrid

Smålurig lottning för Man Utd mot ett europeiskt mycket rutinerat Sevilla, som helt säkert inte kommer tillåta Man Utd att dominera bollinnehavet. Mycket av nyckeln ligger i den första matchen och på Man Utds förmåga att freda sitt eget mål. En match som hade känts tryggare för Man Utd om laget hade suttit inne på lite mer europeisk cuprutin från den här nivån. Två ojämna lag.

NYCKEL: Anfallets kvalitet och effektivitet.

TOTTENHAM v Juventus – (50%)
DRÖM: Basel
MARDRÖM: Juventus

Mardrömslottning för Tottenham som jag tror hade gillat Bayern München bättre. Men Juventus är å andra sidan inte riktigt lika starka den här säsongen som de varit under tidigare säsonger, inte minst ser de ut att vara mer sårbara defensivt. Taktiskt är de däremot kloka nog att kunna utnyttja Tottenhams svagheter och brist på rutin. Mer en taktisk kamp än en shoot-out kan passa Tottenham något sämre.

NYCKEL: Mittfältet.

LIVERPOOL v Porto – (80%)
DRÖM: Basel
MARDRÖM: Real Madrid

Inte drömlottningen för Liverpool men ändå ganska nära. Porto är förvisso inte ett lag som ska underskattas, löjligt rutinerade på den här nivån. Men också ett lag som på hemmaplan kommer vara sårbara för Liverpools föredragna form av omställningsfotboll, och som definitivt kommer ha svårt att kontrollera en match på Anfield i returen. Kvartsfinal väntar för Liverpool om de inte slarvar.

NYCKEL: Försvaret.

CHELSEA v Barcelona – (50%)
DRÖM: Besiktas
MARDRÖM: PSG

Det visade sig bli det på förhand mest sannolika alternativet för Chelsea, men inte det för dem sämsta alternativet. Det pratades mycket om hur Chelsea efter att ha slutat tvåa i gruppen med stor sannolikhet skulle få en väldigt tuff lottning, men det pratades mindre om att Chelsea skulle vara en väldigt tuff lottning också för Barcelona och PSG. Kan Chelsea upprätthålla ett organiserat försvar tror jag faktiskt de är ett lag som kan passa Barcelona riktigt illa, och som faktiskt har goda chanser att slå ut dem. Dags för Eden Hazard att skina.

NYCKEL: Försvarsdisciplin.

:::

ARSENAL v Östersunds FK – (99%)
DRÖM: Östersunds FK
MARDRÖM: Napoli

Min dröm om att få se Mesut Özil huttra fruset i de jämtländska skogarna ser ut att kunna bli till sanning. Det här är naturligtvis ett fantastiskt möte på alla sätt och vis, inte minst naturligtvis sett med svenska ögon, men det är självfallet rent sportsligt en drömlottning för Arsenal, som inte rimligtvis ska kunna undvika att gå vidare här. Det finns alla skäl att berömma Östersunds fotboll, men de spelar på fotboll på ett sätt som passar Arsenal alldeles utmärkt. Upp till bevis för kaxiga uttalanden som att ”Real Madrid skulle få passa sig…” Arsenal är inte Real Madrid för närvarande, men det ska nog räcka ändå.

NYCKEL: Långkalsonger.

(1) Man City. Det har pratats under veckan om vad som bland annat gör Man City så starka är deras många olika sätt att anfalla på. En variation på det temat är att konstatera hur deras mittfält är baserat kring två nav snarare än ett enda, i tydlig kontrast med till exempel Man Utd som har ett nav, och som blir desto mer handikappade när detta nav av någon anledning är frånvarande. Man Citys binära mittfältsnav gör dem otroligt svåra att kontrollera, och ger hela tiden dem alternativa sätt att lösa problem på planen och hitta lösningar och alternativa vägar framåt. Detta med binära nav borde rappast möjligt införas i den allmänna fotbollsterminologin.

(1) Newcastle. Sju raka matcher utan förlust för Newcastle, endast en seger på lagets elva senaste matcher. Den positiva säsongsinledningen är som bortblåst för Newcastle och med botten av tabellen rusandes upp mot dem i rasande hastighet finns det onekligen skäl för Newcastle och för Rafa Benitez att börja känna oro. Newcastle är alls inte något lag utan potential, men det är tyvärr heller inte ett lag utan potential för avgörande misstag, och det har definitivt kostat dem hittills under säsongen och nu senast mot Leicester. Så mycket av Newcastle för tillfället handlar om klubbens framtid, men kanske måste lite mer fokus läggas på dess nutid innan det är en framtid som riskerar gå upp i rök.

(3) West Ham. Var det segern som David Moyes behövde för att få fart på West Ham och på sin egen karriär? Känslan har länge varit att West Ham behövde en riktigt motiverande vinst på hemmaplan för att kunna få den här säsongen att lyfta och mot Chelsea kom den vinsten. Att vinna mot ett topplag är alltid extra fint så klart, men för West Ham att vinna mot just Chelsea är naturligtvis desto sötare. Dessutom var det en seger som var viktig i nedflyttningsstriden och höll West Ham i full kontakt med lagen ovanför strecket, där en förlust hade placerat dem sist i tabellen.

OMGÅNGENS VINNARE: Man City

Ligatiteln får anses vara i praktiken säkrad för Man City i nuläget, om vi alltså observerar detta med i praktiken. Allt annat skulle förutsätta ett sammanbrott minst lika lysande som Man Citys första halva av säsongen har varit lysande på rakt motsatt sätt. Bortavinsten mot Man Utd placerar Man City elva poäng före dem och ännu fler poäng framför alla andra, som även de tappade poäng den här omgången. Ingen kan säga att fel lag vann, eller att fel lag vinner.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Stoke

Hur länge ska Stokes enstaka och isolerade positiva resultat isolera Mark Hughes från den ofrånkomliga sanningen att Stoke bara blir sämre under hans ledarskap och visar upp tydliga tecken på en mjuk ryggrad? Att förlora med 1-5 kan vara acceptabelt som något slags undantag, men den här typen av förluster är inte längre undantag för Stoke under Mark Hughes.

OMGÅNGENS SPELARE: David Silva, Man City

Har egentligen fått alldeles för lite uppmärksamhet för sin briljans under alla sina år i Man City och i Premier League. En lysande liten spelare, som dessutom gör mål på fasta situationer i ett Manchesterderby ironiskt nog. Lyckas på något sätt vara underskattad även fast alla nog förstår hur bra han ändå är som spelare.

OMGÅNGENS MÅL: Jermain Defoe, 2-2 Crystal Palace (b)

Inte precis Marco van Basten eller Pajtim Kasami, och låt oss hoppas att jag aldrig någonsin nämner dem i samma mening igen, men något åt det hållet och framför allt är det ju förmågan att ens se och visualisera möjligheten att avsluta på just det sätt som Defoe väljer som är mest imponerande. Lite som att Zlatans klack mot Italien egentligen var bondröta men han såg i alla fall möjligheten som gav honom möjligheten att ha bondröta.

OMGÅNGENS ?

Det är inte alldeles lätt att förstå hur Sam Allardyce egentligen tänkte sig den här matchen på Anfield. Att försöka hålla nollan absolut, men vad var egentligen planen när det trots allt inte helt osannolika inträffade att Liverpool tog ledningen i matchen? Nu räddades han i någon mening av att Everton fick en straff med kvarten kvar, men det bör ju inte rimligtvis ändra den bakomliggande matchanalysen. Det var väldigt svårt att se vad Allardyce fick ut av att stanna hemma från Cypern för att förbereda derbyt.

OMGÅNGENS WTF?

Börjar seriöst bli rätt jäkla less på managers som går ut och säger saker som att titelstriden är slut, om den ens hunnit börja, innan säsongen ens passerat mittlinjen. Visst, det kan i någon utsträckning handla om mindgames men det visar för mig mer på en allmän attityd och en tendens att rättfärdiga sig själva snarare än att göra vad som är bäst för laget på sikt. Här respekterar jag i så fall Arsene Wengers attityd mer, även om det kanske i vissa avseenden kan låta helt verklighetsfrånvänt.

OMGÅNGENS LOL!

Jürgen Klopp på strålande humör i intervjuer med Sky Sports innan matchen på Anfield idag. Efter matchen var tonläget ett annat: ”Can we please stop this? I am not in the mood. I only want to talk with people with some understanding of football.” Sedan gick han iväg för att ta ett snack med Dejan Lovren får vi kanske förmoda.

OMGÅNGENS BTW…

Antal gjorda mål sedan Alan Pardew sade att han ville ge West Brom lite mer flair: 0 (noll)

Idag måste Man Utd knäcka Man Citys tänkta rekordsvit om 14 raka vunna ligamatcher. Om det ska finnas minsta lilla möjlighet att hämta in Man Citys försprång i tabellen, och att faktiskt hålla titelstriden vid något som i alla fall liknar liv, så får inte Man Citys försprång utökas ytterligare. Förmodligen är det nog så att försprånget istället måste reduceras ned till fem poäng.

Det finns skäl för optimism i det avseendet. Man Citys spel den senaste månaden har inte alls varit så flödande effektivt som tidigare varit fallet. Flera vinster har bärgats sent och efter rätt stora besvär, både ett styrketecken och ett svaghetstecken. Mot Shakhtar Donetsk i veckan kom Man Citys första förlust för säsongen, även om matchen i sig helt saknade betydelse.

Det finns samtidigt även skäl för pessimism. En dyrbar kostnad med segern mot Arsenal var att Paul Pogba drog på sig ett rött kort och alltså är avstängd. Att Man Utd under säsongen visat sig beroende av sin mittfältare är så klart på samma gång ett bevis för dennes skicklighet som ett fattigdomsbevis för Man Utd som fotbollslag två säsonger in på José Mourinhos styre.

Kanske är det just kontrasten med Man City som denna relativa svaghet framträder så ytterst tydligt. Man City saknar knappast sin beskärda del av briljanta fotbollsspelare, men det är svårt att se dem vara så beroende av en enskild spelare på det viset. Tvärtom är en av Man Citys många omvittnade styrkor just att de kan anfalla på så många olika sätt med så många alternativ.

Man City hade naturligtvis ett truppmässigt försprång på Man Utd redan innan Pep Guardiola och José Mourinho tog över sina respektive klubbar, men det är utifrån ovanstående också uppenbart att Guardiolas metoder snabbare har burit frukt och visat sig effektiva, och i högre utsträckning har lyckats höja det egna lagets prestationer. Försprånget är ingen tillfällighet.

Det är samtidigt knappast heller någon tillfällighet att med klubb efter klubb, och tränare efter tränare, som halkar alltmer efter Man City och tränare som mer eller mindre genuint medger att deras titelstrid är över, Antonio Conte hävdar till och med att den aldrig ens började, bara en sådan sak, är det Man Utd och José Mourinho som fortfarande står upp och är beredda att ta upp kampen.

Man Citys försprång innebär att det förmodligen i slutänden kommer visa sig vara en fruktlös kamp, även om Man Utd faktiskt skulle vinna matchen ikväll. Då pratar jag inte endast om försprånget i termer av poäng, vilket så klart är stort bara det. Utan just om de slutsatser om lagens respektive styrkor och potential som tydligt går att spåra under säsongens alla tidigare matcher.

Å andra sidan kan det med bestämdhet sägas att kampen i sig aldrig någonsin kan vara fruktlös eller meningslös. Att det tvärtom finns ett egenvärde och en mening på längre sikt och i ett större avseende att även med vetskap om ett kommande nederlag, det långa nederlaget som Tolkien beskriver det som, stå upp i motgång och trotsa fienden. Om inte annat så för framtiden.

Enbart sett till den här säsongen kan Man Utds målsättning med den här matchen framför allt beskrivas på följande sätt: Att faktiskt tillhandahålla Man City möjligheten att tappa den här säsongen! De måste skapa förutsättningarna för Man City att kunna falla samman under återstoden av säsongen, även om det känns osannolikt att så skulle ske, åtminstone i den utsträckningen.

Ändå finns det naturligtvis sådant som talar för i alla fall möjligheten att Man City skulle kunna förlora ligatiteln från detta läge. Det faktum att vi nu har lämnat solskenet bakom oss och istället påbörjar en lång vintersäsong till exempel. Man City har av viss hävd i mångt och mycket varit ett solskenslag och har kunnat hacka betänkligt under säsongens kallare månader.

Faran många varnar för är däremot kanske snarare nonchalans eller någon slags liknöjdhet, detta som gömmer sig bakom det engelska ordet complacency. Så bra och så överlägsna som Man City har varit hittills under säsongen är det lätt att det smyger sig in en viss bekvämlighet och en tro att det går att glida över mållinjen. Detta kan kosta poäng och kan vara svårt att bryta.

Det finns naturligtvis de som även pekar på Man Citys senaste insatser och menar att laget fortfarande är sårbart defensivt, vilket förmodligen helt säkert stämmer. Om motståndarna under säsongens andra halva bättre kommer åt att exploatera denna relativa svaghet kan livet för Man City och Pep Guardiola komma att bli mer besvärligt än vad det hittills varit under säsongen.

Det är knappast sannolikt att dessa faktorer kommer kosta Man City i den utsträckning som förmodligen är nödvändig för att de skulle kunna tappa ligatiteln. Pep Guardiola är lite för energisk och alldeles för hungrig för att det verkligen borde kunna ske. Men det är som sagt faktorer med vilka möjligheten trots allt finns, och det är denna möjlighet Man Utd måste hålla vid liv.

Det har gjorts stor sak av rivaliteten i Manchester, och då inte minst av den tvekamp som skulle komma att uppstå när Pep Guardiola och José Mourinho drabbade samman igen. I mycket ses de ju som varandras motsatser även om de nog i själva verket har rätt mycket som förenar dem. Inte minst viljan och hungern att alltid vinna.

Deras första säsong i Premier League tillsammans blev kanske i det avseendet liksom i flera andra avseenden något av en besvikelse, då Manchester aldrig riktigt hamnade i centrum för uppmärksamheten. Den andra säsongen ser definitivt ut att korrigera just detta förhållande, med fokus definitivt centrerat på Manchester, även om avståndet i poäng gör dramat lite mindre intensivt.

Kanske har vi att framgent se fram emot en betydligt mer intensiv tredje akt i detta Manchesterdrama. Här och ikväll handlar det kanske mest av allt om att fortsätta bygga upp spänningen inför denna kommande tredje akt, samt att hålla säsongens drama vid fortsatt liv.

:::

Derby spelas inte bara i Manchester den här dagen utan också på Anfield och Sam Allardyce har möjligheten att med omedelbar verkan vinna över tvivlarna på sin sida. Två vinster mot West Ham och Huddersfield är en bra inledning men Liverpool på Anfield är naturligtvis något helt annat. Men det går knappast att räkna ut Everton från den här matchen.

:::

Tillbaka i sadeln igen för Arsenal som har att studsa tillbaka från förlusten mot Man Utd med en potentiellt tuff bortamatch mot Southampton. Hur är humöret i laget?

Som egentligen allt fotbollsprat blir samtalet snabbt agendadrivet, därmed lika kvickt inkonsekvent. Samma personer som med ena andetaget vill fortsätta beskriva Tottenham som den mindre klubben i grannskapet kan redan i nästa andetag vilja häckla Tottenham för att de inte vinner några titlar, som om det vore en alldeles lätt sak att göra, något de själva gör mest hela tiden.

Tottenhams egna supportrar gör i ärlighetens namn inte saken tydligare genom att kunna hålla rätt hög svansföring gällande lagets kvalitet i generell bemärkelse, med all rätt, men så fort en motgång inträffar snabbt och gärna tar skydd bakom argument om sina begränsade förutsättningar, och om hur de ändå presterar långt över alla förväntningar, för all del även det med all rätt.

Som vanligt glöms bort att båda perspektiven kan vara lika giltiga. Givet hur bra Tottenham faktiskt är och var inför säsongen är det alls inte orimligt att ha väldigt höga förväntningar på dem och anse att de bör vara bättre än vad de hittills varit. Givet Tottenhams i relativa termer begränsade förutsättningar och resurser är det imponerande att de faktiskt är så bra som de ändå är.

Tottenhams säsong så här långt demonstrerar denna dualism på ett alldeles utmärkt sätt. Gruppsegern i Champions League är synnerligen imponerande och vinsterna mot Dortmund och Real Madrid hör till de bästa enskilda resultaten för Tottenham under 2000-talet. Samtidigt befinner sig Tottenham i en svag period i ligaspelet, där de misslyckats vinna fem av sina sex senaste matcher.

Detta har fått Tottenham att falla tillbaka till en sjätteplats i tabellen, i alla fall för stunden. Mauricio Pochettino har redan sagt att titelstriden inte ser ut att vara aktuell den här säsongen. Tottenhams fall i tabellen tillsammans med förlusten mot Arsenal har fått många att något tendentiöst prata om ”maktskiftet” som mer eller mindre ett medialt påhitt.

Tramsigt på sitt sätt så klart, och känslan är väl lite att förespråkarna för det synsättet tog första bästa chans att framföra den uppfattningen, förmodligen väl medvetna om att chansen lika snabbt kan försvinna igen. Inget maktskifte är däremot någonsin av permanent karaktär, maktbalansen kan pendla, men att pendeln svängt i Tottenhams riktning de senaste åren bör ses som helt givet.

Ändå börjar finnas tecken hos Tottenham att pendeln kan vara på väg att börja svänga bort från dem igen. Rättare sagt, det beror i någon utsträckning på hur de själva väljer att gå framåt från detta läge. Men det har börjat ana viss oro i de egna leden med spelare som i allt högre utsträckning ser ut att ha börjat utvärdera sina egna alternativ.

I bakgrunden ligger naturligtvis pengar och ambition. Tottenham har inte vunnit några titlar, och deras möjlighet att vinna de riktigt stora titlarna kommer alltid i relativ mening vara från en roll som outsider. De betalar heller inte samma löner som flera andra storklubbar. Naturligtvis kommer Tottenhams spelare och ledare göra en bedömning om andra klubbar kan ge dem mer titlar och mer pengar.

Kyle Walkers flytt till Man City var det första steget i den riktningen och det verkar som om den flytten har satt även andra spelares huvud i tankearbete. Eric Dier var inne på en flytt under sommaren, Danny Rose verkar gå i liknande tankar som Walker, Toby Alderweireld vill prata löneförhöjning, och Dele Alli verkar inte precis klaga över uppmärksamheten från Europas storklubbar.

Tottenhams stora styrka under dessa för dem framgångsrika år har varit laget före jaget, laganda och kollektivet som hela tiden har lyckats göra helheten större än summan av delarna. Detta är inte på långa vägar bortblåst men har kanske tärts en aning på genom att alltför enskilda spelare har börjat se om sina egna hus. Något Tottenham behöver svara upp till.

Kan en anledning vara att signalen även från högsta lagort, alltså Mauricio Pochettino själv, är att det är dags att se om sitt eget hus? Flera har påpekat det möjliga sambandet mellan Tottenhams resultatdipp och släppet av Guillem Balagues bok om Pochettino i Tottenham, Brave New World, som ger en väldigt öppen, alltför öppen enligt vissa, bild om dennes projekt med Tottenham.

Cynikern skulle kunna hävda att boken är ett sätt för Mauricio Pochettino att placera sig själv i skyltfönstret och så att säga signalera sin egen storhet till andra möjliga arbetsgivare. Samt att det i någon utsträckning är ett tecken på hur lagets fokus kanske har vridits åtminstone några få grader bort från dess sanna nord. Egon börjar framträda i kollektivet.

Nu är i och för sig inte Mauricio Pochettino den förste managern fortfarande kvar i sin klubb att få en bok skriven om sig. Exempelvis Alex Ferguson och Arsene Wenger har båda gjort samma sak, utan uppenbara negativa konsekvenser. Skillnaden kan dock tänkas vara att de redan uppnått lagets mål och det aldrig var ens det minsta aktuellt att de skulle lämna sina klubbar.

Ambition är inget att vara rädd för. Tvärtom är det en viktig drivkraft i alla framgångsrika klubbar och Tottenham behöver knappast blicka långt för att se vad som snarast är risken med en avsaknad av ambition, kollektivt såväl som individuellt. Problemen uppstår när individernas ambition överstiger vad de upplever vara klubbens ambition.

Det är en balansakt Tottenham kommer behöva genomföra under det kommande året och åren. Hur de väljer att genomföra denna balansakt kommer vara helt avgörande för om vi ska välja att betrakta Tottenham som favoriter (en av dem) eller som outsiders. För stunden vore det kanske hårt att säga att Tottenham skulle ha tappat balansen, men det ser kanske något svajigt ut.

Det behöver de åtgärda i eftermiddag hemma på Wembley mot Stoke.

Det må vara en av helig ande uppfylld Nuno som ser ut att dra ifrån i toppen av tabellen men därunder är det något av en brittisk backlash mot alla utländska influenser, och långt fram i det ledet står just kvällens båda tränare, Chris Wilder i Sheffield United och Lee Johnson i Bristol City. Båda två har så här långt uträttat om inte underverk så i alla fall underbara saker med sina båda lag.

En reality check har kanske redan infunnit sig för Sheffield United som ett tag faktiskt ledde EFL Championship men har fallit tillbaka under de senaste omgångarna. Inte särskilt långt, men ändå. Det är inte minst de tre senaste omgångarna, med två förluster och endast en inspelad poäng, som bromsat upp lagets takt. Inte minst med en episk 4-5-förlust mot Fulham.

Alltså är det en viktig period av den här säsongen som Sheffield United nu är på väg in, den hektiska vinterfotbollen. De tre följande matcherna går nämligen mot Bristol City ikväll hemma på Bramall Lane, därefter bortamatcher mot först Preston och sedan Aston Villa. Samtliga tre är klubbar på övre halvan, två av dem precis som Sheffield United på playoff-plats i tabellen.

Är det dags för Sheffield United att börja sjunka eller kan de fortsätta flyga på tabellens högre höjder? Det är svårt att ge något entydigt svar på den frågan men vad de flesta i alla fall verkar vara överens om är att vi förmodligen kommer få en mycket god indikation på svaret under denna intensiva vintersäsong, någon månad eller två ägnade att skilja agnarna från vetet.

Chris Wilder har alltid beskrivits i termer av old school, kanske ofrånkomligt när det gäller brittiska managers. Men hans taktiska upplägg har å andra sidan varit taktiskt sett mycket progressiva, så i det avseendet vore han snarare att betrakta som modernist. Ett högt pressande 3-5-2-system med ibland överlappande mittbackar syns inte ofta och hade kunnat få Pep Guardiola att klia sig i skallen.

Att hävda att en av Sheffield Uniteds största styrkor är fasta situationer gör dock att tankarna omedelbart svänger tillbaka till bilden av Chris Wilder som en old school-traditionalist. Jaha, ännu ett engelskt lag och en engelsk tränare som kör sina inlägg på fasta situationer, in med bollen i boxen! Men även här visar sig vad som gör Sheffield United framgångsrika vara Wilders innovativa metoder.

Rent statistiskt visar sig Sheffield United vara väldigt bra på fasta situationer, både hörnor och frisparkar. De är bland de fyra-fem klubbar som skapar flest chanser på fasta situationer, och de har näst högst xG i hela serien skapade från just fasta situationer. Volymen är det med andra ord inga fel på. Men snarare än volym är det kvaliteten som får Sheffield United att sticka ut.

De är i själva verket överlägset bäst i EFL Championship när det gäller xG per chans på fast situation. Sheffield United skapar med andra ord inte bara många chanser, de skapar dessutom väldigt bra chanser på fasta situationer. Det beror på att de i hög utsträckning inte bara lyfter in bollen som så många andra lag gör, utan gör det oväntade, och spelar sig fram längs marken till bättre lägen.

Oli Walker gör en mycket uttömmande analys av Sheffield Uniteds utnyttjande av fasta situationer på bloggen Where The Smoke Goes som demonstrerar just hur Sheffield United utnyttjar blockering och löpningar effektivt för att skapa lägen på hörnor och frisparkar från ytterläge, och hur de med hjälp av effektiva passningskombinationer har ökat chansvärdet på frisparkar i centralt läge.

Det är absolut inte den enda anledningen varför Sheffield United har gått så oväntat och fantastiskt bra tillbaka i EFL Championship som de har gjort hittills den här säsongen, men det är en stor och viktig anledning. Det visar också på att det ligger mer bakom Sheffield Uniteds och Chris Wilders framgång än rena tillfälligheter, att den istället bygger på mycket tydliga metoder.

Vad det betyder är att Sheffield Uniteds resultat kan förväntas vara beständiga då de bygger på en stabil grund. Någon reality check måste det med andra ord inte alls vara fråga om. En mer aktuell reality check vore kanske i så fall för EFL Championship som helhet, att Sheffield United befinner sig uppe i toppen av tabellen för att stanna, att de inte kommer falla från av sig själva.

Räkna med att Sheffield United kommer vilja visa just detta ikväll hemma på Bramall Lane mot Bristol City. En annan sak Sheffield United nämligen har varit särskilt bra på under säsongen har varit just att prestera i toppmatcher, både på hemmaplan och bortaplan.

Föga förvånande behöll Paul Clement jobbet i Swansea. Givet Clements höga poängsnitt med Swansea under våren var det många som såg med optimism på lagets möjligheter den här säsongen. Men det är alltid stor skillnad på att ta över ett lag mitt under brinnande säsong, och sedan överföra detta över längre tid, över en hel säsong, när känslorna hinner lägga sig och vardagen träder in.

Våren under Paul Clement var den bästa halvsäsong Swansea gjort sedan de gick upp i Premier League. Hösten under Paul Clement har på motsvarande sätt varit deras sämsta. Med förlusten i förra omgången brakade Swansea för första gången den här säsongen ned på sista plats i tabellen, och de har inte vunnit en ligamatch på snart två månader.

Dyket i tabellen och lagets sviktande form och resultat har av naturliga skäl lett till att Paul Clement börjat få supportrarnas kritik. Mycket av kritiken går ut på att Clement är alldeles för defensivt lagd. Det kan hävdas att Swansea måste vara i första hand defensivt lagda, samtidigt är det just ingenting som hjälper dem att inte förlora fotbollsmatcher för närvarande.

Swanseas större problem är emellertid anfallsspelet. Med åtta gjorda mål i ligan har inget lag gjort färre mål än dem. De skapar väldigt få chanser, de presterar i genomsnitt mindre än två skott på mål per match, och de har gjort sig väldigt beroende av Tammy Abraham i anfallet, som naturligtvis är väldigt lovande men lite för ung och grön att axla hela det ansvaret på egen hand.

Det kommer knappast som någon förvåning att Swansea skulle få lida för att de under sommaren blev av med Gylfi Sigurdsson och Fernando Llorente, det offensiva radarpar som i hög utsträckning höll Swansea kvar i Premier League förra säsongen. Lägg till det att Swansea samtidigt sålde sin centrala mittfältare Jack Cork till Burnley. Det var ett tungt fönster på så vis.

Tammy Abraham har varit bra i Swansea. Men det större problemet är att Swansea helt enkelt inte skapar tillräckligt med chanser. Lånet av Renato Sanches hade något av en wow-faktor över sig, men spelaren har varit mer eller mindre likblek under hösten, en skugga av sin potential. Rekordvärvningen Roque Mesa från Las Palmas likaså.

Det här sätter vissa frågetecken runt antagandet att Paul Clement kommer kunna få sådan effekt med januarifönstret. Vad säger att Clement kommer lyckas bättre med dessa nya spelare än vad han har gjort med de spelare han alltså redan har värvat? Snarare talar kanske hans oförmåga att få dessa båda spelare att acklimatisera sig till hans nackdel.

Förra året spenderade Swansea drygt £16m under januarifönstret i ett försök att hålla sig kvar i Premier League. Mycket talar för att de kommer behöva spendera något liknande den här säsongen, förmodligen mer än så. Men finns i det avseendet förtroendet för Paul Clement att låta honom göra dessa investeringar givet dennes facit med de investeringar som redan gjorts?

Ett oroande tecken för Swansea är att krismedvetandet har infunnit sig i laget sedan ett tag tillbaka, men utan egentlig effekt. Mer eller mindre varje match den senaste månaden har på förhand beskrivits som en måste vinna-match, samtidigt som Swansea inte vunnit en enda av dem, och istället förlorat sex av sina sju senaste ligamatcher. Clements metoder bär inte frukt.

Det har skapat en förståelig frustration i spelartruppen och det var knappast att förvånas över rapporter om hårda ord på gränsen till handgemäng i Swanseas omklädningsrum efter förlusten senast mot Stoke. Spelarna är inte nöjda med varandras insatser, eller lagets inställning när de väl släpper in mål, och vissa spelare anses inte dra sin del av lasset.

Även detta är i första hand en managerfråga som Paul Clement på något sätt måste hantera. Men Swanseas problem återfinner vi även i klubbledningen där framför allt agerandet på transfermarknaden måste ifrågasättas. Graverande är så klart att Swansea spenderade £40m på fem nya spelare i somras, men bara en enda av dem har haft en positiv inverkan på lagets prestationer.

Istället går det att ifrågasätta prioriteringarna på transfermarknaden. Swansea har mängder med centrala mittfältare men ingen som egentligen har visat någon större förmåga att skapa chanser. Swanseas backlinje är samtidigt så tunn både i kvalitet och kvantitet att Paul Clement vid flera tillfällen varit tvungen att spela någon av sina mittfältare där istället.

Detta är inte något upprop att värva mer eller dyrare, men däremot att värva bättre. Det är knappast omöjligt, något exempelvis Brighton har visat med sin £3m-värvning av Pascal Gross, en av Bundesligas främste chansskapare under de senaste säsongerna. Kan Brighton värva en sådan spelare, som Clement dessutom borde haft koll på, är det naturligtvis inte omöjligt heller för Swansea.

Helgens hemmamatch mot West Brom är ännu en sådan här måste vinna-match i den långa rad av måste vinna-matcher Swansea har spelat men inte vunnit den senaste månaden. Om Paul Clement tänker sig att rädda Swansea även den här säsongen måste han snart vinna en av dessa matcher. Annars kanske Swansea tittar på just West Brom, en av de klubbar som redan valt att göra sin förändring.

Det torde dessutom vara något av risken med att som Paul Clement komma in mitt under en säsong och rädda sitt lag kvar i Premier League. Man upplyser och utbildar klubbledningen om att detta är ett effektivt sätt att lösa sina problem på, så varför då inte bara upprepa tricket men den här gången med ditt eget huvud på huggkubben?! Framgången sår fröet till ens egen undergång.

Den här säsongen är det däremot svårt att se någon räddning för Swansea i slutänden. Något av den engelska fotbollens naturlag är att befinner du dig i en nedflyttningsstrid om och om igen så åker du ofrånkomligen till sist ur. Det hände Wigan, det hände Aston Villa, det hände Sunderland, det kommer med högsta sannolikhet hända även Swansea.

Swansea ligger redan sist i tabellen, och saknar i grund och botten också den potential till förbättring som finns hos de allra flesta lag närmast ovanför dem i tabellen. Den logiska konsekvensen av denna ekvation är att Swansea spelar i Football League nästa säsong. Vad som kan rädda Swansea kvar i Premier League är att fotbollen inte alltid är logisk.

Om den alltid vore det, så hade naturligtvis Man Utds match i FA-cupen hemma mot Derby County sänts på TV så som Man Utds alla FA-cupmatcher har gjort de senaste tolv åren. Men ibland vill fotbollen som tur är vara emotionell och romantisk också.

:::

Kostligt pressmeddelande från Rangers angående deras pågående letande efter ny manager. Bad on so many levels.

https://rangers.co.uk/news/headlines/club-statement-83/

På klubbnivå är det däremot fortfarande bra, men ändå egentligen bara att betrakta som standard. Alla engelska klubbar ska ta sig vidare från ett gruppspel i Champions League, en klubb som inte tar sig vidare från gruppspelet har i någon utsträckning misslyckats. Sådan är standarden. Det är också en standard som de engelska klubbarna även när de varit som sämst aldrig varit långt ifrån.

Den här gången kom de engelska klubbarna inte bara nära, de överträffade även denna standard i någon utsträckning. Premier League-klubbarna som återfunnit den europeiska cupformen har varit ett av Champions League-höstens teman, och föga förvånande var det ju först och främst de europeiska popklubbarna som rök ut ur Champions League i första hand när detta hände.

Lottningen av slutspelen i både Champions League och Europa League äger rum runt lunchtid på måndag. Då blickar vi framåt. Nu kan vi istället lägga lite tid på att sammanställa våra intryck från den höst som gått, och utvärdera de engelska klubbarnas insatser i europeiskt cupspel. Även Arsenals och Evertons insatser kan ingå i den utvärderingen, givet att kvällens matcher inte påverkar något.

Utvärderingen sker utifrån tre kriterier. Placering, som helt enkelt och intuitivt värderar utfallet, det vill säga om ett lag gick vidare eller ej, slutade etta eller tvåa. Prestation, som mer tittar på hur det såg ut längs vägen, om laget levde upp till sin nivå, och innefattar en bedömning av motståndet. Potential, som värderar vilka intryck laget har gett för hur de kan hävda sig under slutspelet.

MAN CITY – (+++++)

Man City gick i slutänden mycket enkelt vidare från sin grupp, som ändå måste anses som betydligt mer klurig än vad många tänkte på förhand, inte minst visat av att Napoli gick på minor både mot Shakhtar och Feyenoord. Höjdpunkten var utan tvekan den imponerande vinsten i Neapel som säkrade slutspelsplatsen och i praktiken gruppsegern. Man City har under gruppspelet visat att de har väl så god chans som något annat lag att slåss om slutsegern.

MAN UTD – (++++)
PLACERING: Berömlig (+++++)
PRESTATION: Väl godkänd (+++)
POTENTIAL: Väl godkänd (+++)

Plumpen i protokollet mot Basel till trots är det ändå ett styrkebesked att kunna gå in till den sista matchen och kunna förlora med fyra mål på hemmaplan och ändå vinna gruppen. Det var förvisso inte någon särskilt svår grupp, men ändå med några positiva insatser inledningsvis, fem vinster men ändå avstannandes i de sista matcherna. Man Utd är rutinerade i dessa sammanhang, men har nog ändå visat i gruppspelet att de fortfarande saknar i alla fall en nivå i sitt spel.

CHELSEA – (++++)
PLACERING: Med beröm godkänd (++++)
PRESTATION: Med beröm godkänd (++++)
POTENTIAL: Med beröm godkänd (++++)

Chelsea tog sig till slutspel och det får sägas vara en bra prestation sett till svårigheten på den grupp de hamnade i. Vad som drar ner utfallsbetyget är att de inte vinner gruppen trots att de hade både matchboll och smashlägen i sista matchen mot Atlético Madrid. Det kan stå dem dyrt, då det innebär att de med 2/3-chans möter PSG eller Barcelona i åttondelsfinal. En höjdarmatch och en bottenmatch i gruppspelet. Blir livsfarliga i ett slutspel.

LIVERPOOL – (++++)
PLACERING: Berömlig (+++++)
PRESTATION: Väl godkänd (+++)
POTENTIAL: Väl godkänd (+++)

Det är svårt att käfta med utfallet, Liverpool vinner gruppen och det går väl just inte att begära mer än så. Det går däremot att begära mer av prestationen som sådan. Det här var inte en grupp i vilken Liverpool borde ha varit piskade att inte förlora sista matchen för att alls gå vidare. Det var istället ett gruppspel som präglades av slarv och onödiga poängtapp, men samtidigt några rejäla målfester. Inget lag kan möta Liverpool i slutspel och känna sig trygga.

TOTTENHAM – (+++++)
PLACERING: Berömlig (+++++)
PRESTATION: Berömlig (+++++)
POTENTIAL: Med beröm godkänd (++++)

När Tottenham lottades i vad alla beskrev som dödens grupp var det nog få som trodde att de skulle vara klara för slutspel efter fyra omgångar, ännu färre som trodde de skulle vara klara gruppsegrare efter fem omgångar. Men så blev det alltså. Tuff lottning för Tottenham sa alla men glömde bort att det var en tuff lottning också för Real Madrid och framför allt Dortmund. Vinsterna hemma mot Dortmund och Real Madrid höjdpunkterna. Kan göra vad som helst i ett slutspel.

ARSENAL – (++++)
PLACERING: Berömlig (+++++)
PRESTATION: Väl godkänd (+++)
POTENTIAL: Berömlig (+++++)

Återigen, svårt att käfta med själva utfallet givet att Arsenal vinner gruppen och uppnår vad de ville med minimal ansträngning. Det kan så klart muttras över avslutningsomgångarna som såg oavgjort mot Röda Stjärnan och en förlust mot Köln, men då var avancemanget redan klart. Arsenal hade det ändå stundtals kämpigt under gruppspelet, en del marginaler med sig, och det är uppenbart att om de ska hoppas gå långt eller vinna Europa League måste de gå för fullt.

EVERTON – (-)
PLACERING: Fiasko (-)
PRESTATION: Underkänd (+)
POTENTIAL: 0

Det kan i mina ögon inte uteslutas att strået som knäckte Ronald Koemans rygg var lagets totala fiasko i Europa League. Ligaspelet var illa nog så klart, men i kombination med rask marsch ut ur det europeiska cupspelet blev det helt enkelt för mycket. Det var en tuff lottning som Everton fick, inte en lottning ett lag vill ha som går genom en väldigt tuff period. Men Everton gav aldrig sig själva ens chansen, med oavgjort hemma mot Apollon som total nadir.

Det vore så förbannat onödigt. Liverpool vann båda matcherna mot Maribor stort och övertygande. Utöver detta har de alltså spelat tre matcher varav de borde ha vunnit alla tre, men på lite olika märkliga sätt lyckades med bedriften att inte vinna någon av av dem. Det känns då på något sätt symmetriskt om Liverpool lyckades åka ur en grupp de rimligtvis borde ha seglat hem.

Gruppmatematiken är mycket enkel. Om Spartak Moskva vinner mot Liverpool på Anfield samtidigt som Sevilla vinner mot Maribor så blir det inte något slutspel för Liverpool, utan då blir det att gå till Europa League, gå direkt till Europa League, utan att passera gå! Något som ändå måste anses som en rejäl missräkning för Liverpool och för Jürgen Klopp.

Men nej, det ska helt enkelt inte kunna hända. Precis lika säker som jag var på att Hoffenheim skulle vara helt chanslose i returmötet mot Liverpool på Anfield, så säker är jag på att Spartak Moskva inte kommer ha skuggan av en rimlig chanskij på Anfield ikväll. Liverpool är helt enkelt alldeles för bra för den saken, och Spartak Moskva är helt enkelt alldeles för svaga, särskilt på bortaplan.

Ändå är det en väldigt märklig situation att ens behöva befinna sig i för Liverpool. De har gjort 16 mål på fem matcher i Champions League, bara PSG har gjort fler mål, 13 mål på sina tre senaste matcher, men riskerar alltså ändå åka ut, inte minst för att de inte var tillräckligt effektiva i sitt målskytte senast de mötte just Spartak Moskva för övrigt.

Den andra anledningen är naturligtvis att Liverpool inte har lyckats hålla nollan mot någon annan motståndare i Champions League än Maribor hittills den här säsongen. Tre insläppta mål mot Hoffenheim, fem insläppta mål mot Sevilla och ett insläppt mål mot Spartak Moskva. Mer än i Premier League har defensiva misstag ställt till det lite för Liverpool i Champions League.

Det krävs inte någon jättefantasi för att se båda dessa problem samverka för att göra kvällens match riktigt nervös. Det är bara att föreställa sig att Spartak Moskva lyckas göra första målet, kanske på en fast situation, och ett Liverpool som därefter måste försöka anfalla med klockan tickandes och ett alltmer nervigt Anfield. Det krävs ingen fantasi eftersom vi redan sett det hända.

Men nej, det ska helt enkelt inte kunna hända. Precis som mot Hoffenheim kommer den speciella atmosfär som kan infinna sig på Anfield under avgörande europeiska cupkvällar att mer eller mindre suga in bollen mot Spartak Moskvas mål. Philippe Coutinho, Sadio Mané, Roberto Firmino och Mohamed Salah kommer virvla som vindar runt moskoviterna.

”Vi kan slå vilket som helst lag i världen!”, sprudlade Sadio Mané i början av säsongen. Vilket är sant. Samtidigt, till skillnad från flera andra lag som nog kan hävda precis samma sak, har ett av Liverpools besvär varit att de på samma gång kan lyckas att inte slå vilket som helst lag i världen. En oförutsägbarhet och en ojämnhet som fortsätter prägla, och ibland plåga, Liverpool.

Det finns en liten fara med att vara alltför nöjda med sig själva att kunna slå vilket som helst annat lag i världen, nämligen att det glöms bort eller tappas uppmärksamhet på att man faktiskt måste slå alla andra lag också, de som inte är ”vilka som helst”. Spartak Moskva är just ett sådant lag, och detta är just en sådan match. Det enda som kan stoppa Liverpool ikväll är just detta.

Att de glömmer bort att vinna.

:::

Borta i Ukraina brottas Man City med något av ett moraliskt dilemma. Att vinna ska man så klart alltid försöka göra. Samtidigt har Man City en för dem betydligt viktigare match i helgen, och de vet dessutom att en poäng för Shakhtar räcker för att Napoli, en potentiellt betydligt tuffare motståndare i ett kommande slutspel, ska slås ut.

Maurizio Sarri är naturligtvis inte obekant med detta dilemma. Han säger sig ha pratat med Pep Guardiola om saken men säger sig inte ha tagit upp saken med respekt för Guardiolas principer och vad han åstadkommit inom fotbollen, men genom att säga detta så gör han naturligtvis just precis vad han säger att han inte gör och tar upp saken – offentligt dessutom.

Man City har inga skyldigheter mot någon annan i den här matchen. Napoli ville väl dessutom inte gå vidare i Champions League, eller hur det nu lät från pastaland.

:::

Tottenham är färdiga gruppvinnare redan, vilket är en bedrift som kanske har hamnat lite i skuggan under de senaste veckornas svaga ligaresultat. Just dessa resultat gör däremot att Tottenham bör försöka hitta formen igen hemma mot APOEL och hitta vinnarspåret igen.

Men visst finns det en god portion humor i att Dortmunds möjligheter att ens ta sig till Europa League förmodligen hänger på att Tottenham gör dem en tjänst i sista matchen. Undrar vad Peter Bosz kommer ha att säga om den saken.

Det är inte en omständighet en redan med anledning av spelschemat smått surparanoid Antonio Conte kommer uppskatta. Men den här gången, med Champions League-matchen på tisdag, finns väl rimligtvis inte så värst mycket att klaga över. Men tre poäng på lördag kan helt säkert uppfattas som viktigare för fortsättningen på säsongen än att sluta etta eller tvåa i gruppen.

För Premier League som helhet är det något på sätt och vis unikt som håller på att inträffa. Aldrig förut har någon liga levererat fem klubbar till ett Champions League-slutspel, vilket nu är att betrakta som det högst troliga scenariot. Inte bara det, det finns alltså goda chanser att alla fem engelska klubbar också vinner sina respektive grupper. Ett rätt imponerande facit.

Det kan självfallet med viss rätta sägas att Champions League avgörs under våren, och att bra prestationer i gruppspelet inte nödvändigtvis innebär större chanser att vinna hela turneringen i slutänden. Sant naturligtvis. Å andra sidan, säg detta till Atlético Madrid den här kvällen! Champions League avgjordes nog betydligt tidigare än våren för dem.

De objektiva skälen för Chelsea att se det som viktigt med förstaplatsen är av något blandad karaktär. Att vinna gruppen innebär för dem ändå att de med nära 50% sannolikhet lottas mot klubbar som Bayern München, Juventus och Real Madrid i åttondelsfinalen, även om de som grupptvåa naturligtvis med 2/3 sannolikhet lär lottas mot PSG eller Barcelona i åttondelsfinalen.

De subjektiva skälen väger kanske tyngre. Chelsea har bland annat vunnit sex av sina sju senaste matcher och befinner sig i ett bra flow med ett positivt momentum i laget. Att vinna gruppen, inte minst genom att vinna hemma mot Atlético Madrid, bibehåller detta momentum. En förlust innebär däremot tappat momentum och att behöva starta om igen.

Att vinna stora europeiska matcher, inte minst på hemmaplan, ger också alltid en energikick både till spelare och till supportrar. Den effekt för självförtroendet det kan ha att stå som segrare i en grupp som allmänt ansågs som en av de svåraste inför säsongen är även det något positivt. Detta kan bara vara till fördel så här på tröskeln inför en lång och intensiv vintersäsong.

Rent konkret kan det bara vara positivt för vårens Champions League-spel också att avsluta med en seger mot Atlético Madrid. Givet garantin att någon ställas mot någon av superklubbarna, och den stora sannolikheten att få göra det redan i åttondelsfinalen, är det definitivt bra att ha med sig i bagaget att ha vunnit två matcher mot Atlético, särskilt som matcherna mot Roma var sådär.

Att vinna gruppen har även den mer objektiva fördelen att det innebär för åttondelsfinalen att Chelsea får avsluta den på hemmaplan. Något som normalt alltid ses som en fördel i europeiskt cupspel. Allra minst ger det åtminstone en känsla av trygghet. En vinst ikväll kan alltså få avgörande konsekvenser för vårens slutspel.

Gör dessa subjektiva skäl gruppsegern så pass viktig att Antonio Conte väljer att verkligen gå för den, givet matchen mot West Ham på lördag? Kanske väljer Conte i någon utsträckning att försöka rotera och åtminstone avvakta matchbilden en aning. Till stor del beror det också på Atléticos förhållningssätt till matchen, givet att de nästan garanterat är utslagna redan.

Att det är fyra dagar mellan matcherna, och det faktum att de inte innebär något som helst resande, talar ändå för att Antonio Conte borde kunna känna att han kan gå för fulla vapen här ikväll. Det är i alla fall vad vi får hoppas på. Chelsea mot Atlético Madrid känns onekligen som en Champions League-match man inte vill se slängas i sjön.

Det finns också något lockande i att se detta Atlético Madrid till sist drabbas av sin kanske första riktigt stora motgång. Diego Simeone har så klart gjort ett stort jobb med klubben, så mycket så att han nästan kan sägas personifiera den. Det kan bara spekuleras i om Simeone blir kvar i Atlético Madrid efter detta eller om han ser det som ett klokt tillfälle att söka nytt uppdrag.

Det är onekligen i Premier League det händer. Simeone vore knappast den första stortränaren som övertygas om att flytta till Premier League efter att ha varit på besök under en elektrisk europeisk cupkväll. Kanske har Stamford Bridge möjlighet att göra ligan som helhet en välgärning och sälja Simeone på idén att det är i Premier League han vill vara.

Det finns om inte annat en annan klubb lite längre norrut i London som hade passat honom perfekt, och inte minst som han hade passat perfekt för. Klubben han besöker ikväll har redan Antonio Conte som manager, och det finns väl inget som tyder på att det är på väg att förändras. Det ser kanske inte ut att bli en lika succébetonad säsong som dennes första med Chelsea.

Men gruppseger och slutspel i Champions League, med en så tuff grupp att hantera, vore knappast så illa det heller. Gruppsegern är kanske inte need to have för Chelsea, men den vore förbaskat nice to have.

För oss vanliga dödliga är FA-cupen emellertid något värt att uppskatta. Inte minst då denna det nya årets första magiska helg, följandes i hasorna på julhelg och nyårshelg, när samtliga klubbar gör entré i turneringen, och vardagslunken i det engelska ligaspelet för en liten stund får ge vika för cupdrömmar och den rosiga romantik som utgör FA-cupens stormatcher, sagor och skrällar.

Det är mer än något annat helgen inom engelsk fotboll då det lilla möter det stora, då drömmar möter och då och då överträffar verkligheten, då gräsrötter spelar på samma plan som trädens toppar och då tradition smälter samman med löften om framtiden. Alla som älskar fotboll måste rimligtvis älska även FA-cupens tredje omgång.

Vilka fascinerande matcher har då kvällens lottdragning gett oss? Kommer Arsene Wenger kunna försvara sin trofé för tredje gången på fyra år? Vilka amatörer eller halvproffs kommer den här säsongen kunna upprepa Suttons och Lincolns bravader från i våras? Kommer Chelsea lyckas få någon svår lottning i FA-cupen den här säsongen? Så många frågor.

https://www.thefa.com/news/2017/dec/04/emirates-fa-cup-third-round-draw-041217

FA-cupens tredje omgång spelas helgen den 5-8 januari. Den följer på en för alla inblandade klubbar extremt intensiv period av julfotboll. Den här säsongen mer än kanske på mycket länge finns kanske därför större möjligheter för att just allting verkligen kan hända. Ovan finns lottningen i sin helhet, men här är några av de smaskigare godbitarna.

LIVERPOOL – EVERTON

Vi fick en riktig smaskig lottning tidigt i den tredje omgången när Merseysides båda storheter ställdes mot varandra. Knappast ett prestigederby som Jürgen Klopp eller Sam Allardyce önskade sig givet deras dokumenterade vilja att försöka gå på halvfart i dessa tidiga FA-cupomgångar. Ändå i och med derbyt en match ingen av klubbarna kommer vilja förlora.

MIDDLESBROUGH – SUNDERLAND

Det blev fler derbyn. Tees-Wear får vi också se den här omgången och det är definitivt en möjlighet för Chris Coleman att skapa lite feelgood runt sitt lag igen under en säsong av elände och några år av tristess. För Garry Monk som börjar bli mer och mer ifrågasatt som Middlesbroughs manager är detta en match som både kan höja och sänka.

WOLVES – SWANSEA

Toppen av EFL Championship ställs mot botten av Premier League. På pappret ett fascinerande möte där Wolves rimligtvis går in som favoriter på förhand, och kan se detta som ett rätt bra test för sina egna Premier League-ambitioner. För Paul Clement som lever under ett allt större tryck kan det här vara en match som får bägaren att rinna över.

FULHAM – SOUTHAMPTON

På tal om spännande och öppna möten mellan lag från olika serier är detta ett på förhand mycket intressant möte mellan två spelande fotbollslag. Fulham har inte riktigt gått så bra i EFL Championship som många trodde innan säsongen, och detsamma kan sägas om Southampton i Premier League. En cup run kan vara en humörhöjare för båda lagen.

NORWICH – CHELSEA

Chelsea tvingas bort från Stamford Bridge vilket öppnar upp både en och annan möjlighet. Norwich är inte någon ofarlig motståndare här och ser helt säkert en möjlighet att ta en rejäl skalp. Chelseas förmågor i cupspel ska däremot inte underskattas och ska Norwich ha någon som helst chans här krävs att de spelar betydligt bättre än vad de normalt sett lyckats med i ligaspelet.

MAN CITY – BURNLEY

En match som kanske inte hade känts så väldigt intressant för några år sedan men som nu den här säsongen med Burnley sniffandes strax under de största klubbarna faktiskt kan bli rätt fascinerande, inte minst i ett cupsammanhang där deras taktiska fördelar kan komma till ännu större nytta. Man City har redan haft en svettig sådan upplevelse på hemmaplan den här säsongen.

Men det är naturligtvis ett rent tramsuttryck. Rent intuitivt kan vi så klart tänka oss många svårare resultat inom fotbollen, såsom exempelvis att ligga under med 0-2. De flesta hade nog föredragit ledningen och med goda skäl. Rent statistiskt är det nämligen också så att endast 2,6% av alla tvåmålsunderlägen i Premier League-historien har vänts till vinst. För att vara det svåraste som finns låter det inte särskilt svårt.

Bara att vända på vanliga enmålsunderlägen är svårt, och visar sig dessutom bli allt svårare. Av 150 matcher hittills under Premier League-säsongen har det endast i 16 av dem (10,7%) vänts ett underläge till vinst. Det är den lägsta siffran sedan 2004-05, och jämförelsevis med exempelvis för fem år sedan en minskning med över 5%. Vi ser inte längre lika många vändningar i Premier League.

Att respektera poängen har blivit ett uttryck på senare år och statistiken ger detta uttryck substans. För det har även blivit svårare att få med sig poäng om ett lag väl har hamnat i underläge. Den här säsongen vinns i genomsnitt 4,9 poäng per ligaomgång från underläge, vilket är bara något drygt hälften av alla poäng som vanns från underläge per omgång för fem år sedan.

Kanske var det mest en fråga om en trög säsongsinledning, för takten har ökat under de fem senaste omgångarna, som svarat för hälften av alla comebackvinster under säsongen. Genomsnitt antal vunna poäng från underläge under de fem senaste omgångarna är 6,6 poäng per omgång, boostrat av Man Citys tre raka vändningar och Newcastles två tidiga ledningar borta mot Man Utd och Chelsea.

Utifrån dessa enkla men tydliga empiriska förhållanden kan en mycket konkret slutsats i två delar dras. Nämligen att det kanske aldrig tidigare i Premier League har varit viktigare att göra det första målet i matchen, och omvänt att det kanske aldrig tidigare har varit mer dyrbart i Premier League att släppa in det första målet i matchen. Men vad beror i så fall denna förändring på?

Ett tungt skäl borde vara att defensiven generellt sett har blivit bättre i Premier League som helhet. Allt fler klubbar investerar höga transfersummor på sina försvar och allt fler klubbar har blivit väldigt bra på ett lågt försvarsspel och att stänga ned matcher. Det har gett en tydligare distinktion mellan bollinnehav och dominans. Flippsidan är kanske att anfallen generellt även blivit något sämre.

Den flippsidan går däremot inte så väl ihop med ett annat skäl, nämligen att topplagen har blivit bättre på att avgöra eller döda matcher. Övriga lag har fått svårare att stjäla poäng från topplagen mot slutet av matcherna eftersom dessa topplag är mer kliniska än förut och bättre på att utnyttja de ytor som uppstår när motståndet måste börja jaga matchen.

En konsekvens, och det kan ju så klart framstå som en synnerligen aktuell konsekvens, är naturligtvis att utrymmet för avgörande misstag har blivit allt mindre och att behovet att drilla ett lag att undvika sådana misstag har blivit så mycket större. Vilket också kan antas motivera varför mycket av taktiken har blivit alltmer reaktiv i Premier League, avvakta och kontraslå, med lägre risk.

Men utvecklingen som helhet gör det självfallet desto mer uppseendeväckande när sådana misstag faktiskt uppstår, i synnerhet när ett och samma lag svarar för sådana misstag om och om igen, just eftersom dessa misstag är så dyrbara. Här vinner jag kanske inga pluspoäng för subtilitet, men ironin ligger så klart i att Arsenal samtidigt är ett av några få lag som vinner oftast från just underlägen.

På ett sätt kan man kanske säga att det konkretiserar den gamla balansgången mellan å ena sidan offensiv och å andra sidan defensiv mot att uttryckas så som att antingen spela för att göra mål först eller spela för att inte släppa in mål först. Återigen lär verkligheten alltid utgöra en kombination av båda element men det kommer också alltid vara ett av elementen som är det dominerande.

Gemensamt för alla stora och framgångsrika lag kommer däremot vara att inte bara fokusera på eller behärska det ena eller det andra, utan förmågan att hävda sig i båda avseenden. Att Man City har kommit längst i det avseendet i Premier League för närvarande känns rätt givet, även om de senaste veckorna har börjat visa åtminstone några sprickor i den fasaden.

Men det kommer krävas betydligt mer för att få den att rämna.

:::

FA-cupens andra omgång har spelats under helgen, och avslutas ikväll med matchen mellan Slough och Rochdale. Innan matchen, strax efter klockan 20 svensk tid, lottas FA-cupens tredje omgång.

Parallellt med matchen i FA-cupen går det också att se regionalderbyt mellan Birmingham och högtflygande Wolves. Ett Birmingham som slåss för att undvika nedflyttning och ett Wolves som vill utöka sitt försprång som tabelletta.

Hull City meddelade igår kväll att de skiljer sig från Leonid Slutskiy, vilket känns lite trist. Det hade emellertid varit roligt på flera sätt att få se Slutskiy i till exempelvis Swansea eller Stoke.

Inte omöjligt med en kvällsblogg från FA-cuplottningen.

(1) Arsenal. Det finns en tendens att vilja göra triumf av nederlag. Det verkar i viss mening ha blivit viktigare att utropa fiktiva segrar än att faktiskt jobba för riktiga segrar. Visst var det positivt att Arsenal inte föll samman efter inledningen på Emirates utan kämpade vidare, vilket i och för sig måste ses som bare minimum, men det kan inte tillåtas dra uppmärksamheten bort från de två stora misstag i början av matchen som försatte Arsenal i en omöjlig sits och matchbilden därefter var en funktion av dessa två mål och misstag. Detta händer för ofta och med för jämna mellanrum för Arsenal för att längre kunna betraktas som isolerade insatser och individuella misstag. Detta var inte något ”fall framåt”, det var ännu ett återfall.

(2) Man City. Det finns ändå något djupt imponerande med detta Man City, även när de som de senaste veckorna inte direkt imponerat. De har visat att de kan vinna stort och episkt. De har visat att de kan vinna sent. De har visat flera gånger redan att de kan vända och vinna från underlägen. Ofta brukar detta beskrivas i termer av tur av motståndarfans, men det är naturligtvis allt annat än tur eller tillfälligheter när det händer om och om igen. Fortfarande har Man City sina brister i defensiven, men de är mindre och färre än förut, och anfallsspelet är så starkt att detta spelar mindre roll. Förmågan att kunna vinna på många olika sätt ska inte underskattas.

(3) Swansea. Det började bra för Swansea borta mot Stoke när Wilfried Bony gjorde sitt första mål för klubben sedan sin återkomst redan efter tre minuter. Men det skulle visa sig vara en tillfällig respit. Stoke vände och vann matchen, Swansea å sin sida slutade dagen och kommer sluta helgen sist i tabellen och om inte varningsklockorna har ringt förut så måste de ringa för fullt nu. Swanseas stora problem är anfallsspelet som inte alls stämmer, och där Swansea skapar oerhört få målchanser och skott mot mål. Det är, som någon frågade sig, som om Swansea genomförde sina träningar utan målburar. Tuffa frågor börjar nu riktas mot Paul Clement.

OMGÅNGENS VINNARE: Man Utd

Viktig seger för Man Utd. Tabellmässigt för att sätta ett rejält avstånd i tabellen ned till jagande klubbar som Arsenal, Liverpool och Tottenham. Inför nästa helgs Manchesterderby för att åtminstone behålla någon form av tryck eller jakt på Man City. Psykologiskt i och med att det har gjorts så stor sak av Man Utds oförmåga både att vinna och göra mål borta mot topp sex-motstånd. Ändå något av en pyrrhusseger i och med Paul Pogbas röda kort som kommer leda till tre matchers avstängning, inte minst i nämnda Manchesterderby.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Brighton

Att förlora med 1-5 på hemmaplan kan oavsett sammanhang aldrig vara en okej upplevelse. Men när det började gå utför för Brighton mot Liverpool så gick det onekligen brant och snabbt utför. När första målet ramlade in kom det andra närmast hack i häl. Visst är Liverpool en tuff motståndare men här hade Brighton verkligen en dålig dag på jobbet.

OMGÅNGENS SPELARE: David De Gea, Man Utd

Historieböckerna pratar hellre om anfallare men få om något bra lag saknar en bra målvakt. David De Gea är inte bara en bra målvakt, utan en alldeles fantastiskt bra målvakt. Hans match mot Arsenal måste rimligtvis räknas in bland de allra främsta målvaktsinsatserna under Premier League-eran. Och vilken anfallare har svarat för en mer avgörande insats?

OMGÅNGENS MÅL: Roberto Firmino, 2-0 Brighton (b)

Många mycket snygga kontringsmål den här omgången med snyggt och snabbt samspel, både från Liverpool och från andra håll. Placerar ändå Liverpools och Roberto Firminos första kontringsmål överst i högen eftersom det så tydligt visar på det härliga samspelet mellan deras egen fotbollsversion av den finländska knattekedjan.

OMGÅNGENS ?

Alan Pardew utlovade tidigt så som den populist han säkerligen är att hans West Brom skulle spela med mer flair. En tydligare nickning till en Tony Pulis-trött hemmapublik går väl knappast att föreställa sig, kort att klä upp sig i full stridsmundering, ropa ”For Frodo!” och rusa mot Mordors portar. Orden skulle däremot snabbt falla platt till marken med en hemmadebut mot Crystal Palace som oundvikligen slutade… jodå, ni gissade alldeles rätt.

OMGÅNGENS !

Sam Allardyce har vunnit fem av sina sju första matcher i Premier League med de sju klubbar han har haft ansvaret för. Det stod klart sedan Everton besegrat Huddersfield på hemmaplan, efter ett fint mål av Gylfi Sigurdsson och en lysande assist av Wayne Rooney, men framför allt efter en betydligt tydligare insats rent taktiskt. I och med vinsten smög sig Everton faktiskt upp på tabellens övre halva igen. Det går fort i fotboll.

OMGÅNGENS WTF?

Det ligger sällan för mig att kritisera domarinsatser men Martin Atkinson hade sannerligen inte någon bra dag mellan Watford och Tottenham. Där missades situationer vid flera tillfällen på ett sådant som snabbt därefter ledde fram till avgörande händelser i matchen. Utvisningen på Davinson Sanchez var löjligt hård givet att Atkinson samtidigt lät cyniska och brutala nedsparkningar passera obemärkt förbi upprepade gånger. Förmodligen har väl Atkinson någon tremänning som en gång i tiden köpte en Elton John-skiva.

OMGÅNGENS LOL!

Det finns väl liksom ingen anledning att göra någon större sak av Pep Guardiolas beteende mot Nathan Redmond efter slutsignalen mot Southampton i veckan, men att som vissa pepologer försökte få det till, antingen att Guardiola inte kunde hålla sig från att försöka utveckla ens motståndarspelare eller, ännu mer kostligt, att Redmond borde känna sig smickrad över att bli harangerad av Guardiola, är stor komedi. Guardiola var sur och frustrerad över att Southampton maskade, inte mer än så med den saken.

OMGÅNGENS BTW…

Lewis Dunk är den ende spelaren någonsin att göra mål för Liverpool, Man Utd och Man City under en och samma säsong.

Det var en rolig match, en underhållande match och en spännande match på Emirates – men var det verkligen en bra match?

Charlie Austin är Southamptons främste målskytt den här säsongen. Han har startat två ligamatcher.

Åtta bortamatcher hittills för Crystal Palace, åtta matcher utan att lyckas göra ett enda mål.

Mustafis skada kom väldigt lägligt.

Mitt i den aktuella debatten om möjligheterna för engelska unga tränare att kunna få chansen i Premier League är det dessutom ett intressant möte givet att de båda klubbarna har valt två lite olika modeller. Eddie Howe är ett av de stora engelska tränarlöftena, bara lite drygt 40 år gammal och har tagit Bournemouth upp i Premier League den långa vägen.

Southampton kan sägas representera den andra modellen, en klubb som hellre har valt att satsa kontinentalt. De tog sig upp i Premier League under Nigel Adkins men väl i Premier League beslutade de sig för att gå en annan väg. De drygt fem åren därefter har sett i tur och ordning Mauricio Pochettino, Ronald Koeman, Claude Puel och nu Mauricio Pellegrino anställas.

Det går inte att utåt kunna konstatera en modell som mer framgångsrik än den andra. I båda fallen är det klubbar som jobbat sig upp eller tillbaka till Premier League från lägre divisioner, som etablerat sig i Premier League, till och med imponerat i Premier League under perioder, men som också i viss utsträckning har gett intryck av att ha stannat av något i sin utveckling.

Kanske är det hårt att beskriva det som att Bournemouth och Southampton har stannat av. Snarare är det kanske så att de till sist har slagit i vad som ändå är ett rätt naturligt glastak i den engelska fotbollen för klubbar av deras ungefärliga storlek. Detta i kombination med alla lags naturliga pendling längs med sina respektive utvecklingskurvor och balans mellan stabilitet och förnyelse.

Både Bournemouth och Southampton ser däremot ut att ha tagit ett litet steg tillbaka från vad som varit något av höjdpunkter under de senaste två-tre åren, i den utsträckning att det nog finns med åtminstone som en gnagande oro längst bak i bakhuvudet hos båda klubbarna risken att faktiskt kunna åka ur Premier League under en säsong som saknar flera givna andra nedflyttningskandidater.

Balansen mellan stabilitet och förnyelse är även det något som gör båda dessa klubbar till varandras kontraster, åtminstone på tränarsidan. Eddie Howes långvarighet som tränare i Bournemouth lyfter honom nästan över kritik och normala nedflyttningsrädslor. Förvisso något han har gjort sig förtjänt av men samtidigt något som är bäst på sikt för Bournemouth.

Med det menar jag inte att det redan i det här läget skulle vara någon klok eller motiverad idé för Bournemouth att byta manager. Men börjar Bournemouth stagnera i sin utveckling, på ungefär samma sätt vi har kunnat konstatera att Arsene Wenger gjort i Arsenal, vilket alltid är risken med att bli för långvarig på en och samma post, vore det onödigt för skeppet att gå under med sin kapten.

Southampton har snarare brottats med motsatta frågeställningar. Från att ha tvingats leva med att deras kaptener bytt till större skepp har de senaste åren mer handlat om att byta ut kaptener som enligt deras egen uppfattning inte håller tillräckligt hög fart. Lite som Bruce Ismay, chefen för White Star Line som övertalade Titanics kapten att hålla högsta fart trots varningar om isberg.

Claude Puel fick lämna Southampton av ganska kontroversiella skäl efter förra säsongen då Southampton ändå slutat åtta i Premier League samt gått till final i Ligacupen. Det beslutet har satt ett slags prejudikat för vad som krävs för att inte få sparken i Southampton i termer av tabellplacering, antal poäng och gjorda mål som Mauricio Pellegrino så här långt haft svårt att leva upp till.

Alltså var det inte taget ur tomma luften när det för någon vecka sedan gick en hel prat om att Pellegrinos jobb skulle hänga löst. En övertygande seger mot Everton hemma på St Marys, uppföljt av en hedersam förlust borta mot Man City, har däremot tystat det pratet. Åtminstone för stunden. En förlust mot Bournemouth kan mycket väl få fart på det igen.

Men något illustrerar detta också den motsatta risk Southampton lever med jämfört med Bournemouth. Snarare än stagnation är det förändringsfällan som är Southamptons största fara, det vill säga att varje förändring skapar mer och mer osäkerhet och i sig själv bär fröet till nästa förändring, och ännu en förändring och så vidare. Fast i ett ekorrhjul, alltmer yra, utan att ta sig framåt.

Känslan är också av två klubbar som i någon utsträckning har målat in sig själva i ett hörn. Hur kan Southampton rättfärdiga att behålla Mauricio Pellegrino om han i själva verket presterar sämre än det som fått tidigare managers att sparkas? Hur hemsk måste situationen egentligen bli för att Bournemouth ska våga sticka kniven i Caesars rygg, som det helt säkert skulle uppfattas?

Bournemouth och Southampton är båda två lag som har haft svårt att göra mål den här säsongen. Bournemouth har gått mållösa från hälften av alla matcher hittills den här säsongen. Southampton har ett något bättre facit genom att bara ha gått mållösa i sex av sina 14 matcher. Southampton är däremot det bättre laget när det gäller att skapa målchanser, de förväntas göra fler mål.

Något märkligt kan tyckas angående Bournemouth då de ju med Eddie Howe alltid har haft en tämligen offensiv balans, och det är framåt i planen deras styrkor vanligtvis har hittats. Den här säsongen har Bournemouth däremot blivit mer stabila defensivt, men det verkar ha gått ut över deras anfallsspel och förmåga att producera målchanser.

Trots Portsmouths nesliga resa nedåt i det engelska seriesystemet så brinner fotbollen på sydkusten. Sedan Bournemouth och Southampton fått sällskap av Brighton inför den här säsongen är det nu tre klubbar i Premier League från den delen av England. Brighton får emellertid ursäkta, och det kan möjligen komma att ändras, men för dagen står ledartröjan mellan körsbär och helgon.

Dagens sydkustderby handlar om att hamna längst norrut i tabellen. Det handlar kanske lite även om två olika klubbmodeller som ställs mot varandra, två olika sätt att göra business. Vad Bournemouth och Southampton kanske framför allt visar är ändå att det faktiskt finns flera sätt att framgångsrikt göra business på, att där inte nödvändigtvis finns one best way.

Men bara en av klubbarna kan vinna dagens match.

Om den personliga rivaliteten har minskat i relevans måste detsamma sägas om rivaliteten mellan de båda klubbarna. Arsenal och Man Utd var åren före och efter millennieskiftet explosiva, infekterade och framför allt helt avgörande möten lagen emellan. Matcherna gällde nästan alltid någon av de stora engelska titlarna. Men det är nu länge sedan det var fallet.

Att klubbar sjunker och stiger på sin respektive utvecklingskurva är förvisso bara förväntat. Ingen klubb är immun mot tidens tand, mot konjunktursvängningar, mot större förändring eller tvärtom behovet av förändring. Både Arsenal och Man Utd har av olika skäl sjunkit på sin utvecklingskurva under de senaste fem åren. Båda försöker ta sig uppåt igen utan att riktigt lyckas få fotfäste.

Det finns en tendens att övertolka det där, särskilt som både Arsenal och Man Utd samtidigt är framgångsrika utifrån ett mer kommersiellt perspektiv, vilket får vissa att dra den sneda slutsatsen att de nu är mer företag än de är klubbar. I själva verket rör det sig så klart om vitt skilda delar inom de båda klubbarna, och en fotbollsklubb blir inte mindre klubb för att den går bra ekonomiskt.

Problemen Arsenal och Man Utd brottas med på fotbollsplanen har sina orsaker i de båda klubbarnas fotbollsorganisation. I viss utsträckning kan det sägas handla om samma typ av problem. Att det under en längre tid har varit två organisationer med brist på nya idéer och fräscha perspektiv. Att både Arsene Wenger och José Mourinho representerar dåtid mer än nutid eller framtid.

Mest iögonfallande är kanske ändå José Mourinhos plötsliga fall från tronen som världsfotbollens främste managervetare. Han har istället med alltmer goda skäl börjat betraktas som en världsfotbollens anakronism. En manager som ledde den taktiska utvecklingen under 2000-talet men som kämpar för att kunna visa sig fortfarande relevant också under 2010-talet.

Utvecklingen rör sig ständigt framåt. Nya modeller utvecklas hela tiden. På så vis skiljer sig kanske inte världsfotbollen från storyn vi kan följa i Terminator 2, där den tidigare ostoppbara T800-modellen plötsligt ställs mot en helt annorlunda men tekniskt och faktiskt överlägsen T1000-modell, som vänder upp och ned på begreppen och gör T800-modellens styrkor nära nog meningslösa.

José Mourinho drev på den taktiska utvecklingen från mitten av 2000-talet och var den som låg bakom svängningen mot engelsk dominans som skulle komma att prägla detta årtionde. Det var en utveckling baserad på en kombination av fysik och taktik, stora och starka spelare som sattes inom ramen för ett tydligt och välorganiserat taktiskt system. Det var T800-fotboll.

Motreaktionen kom mot slutet av årtiondet och har därefter präglat detta årtionde. Den nya taktiska modellen, med Barcelona som pionjärer, byggde hellre på teknik och taktik. Hellre än fysik och kraft var detta en modell som använde rörelse och flöde som ett sätt att besegra motståndet, i synnerhet fysiskt starkare motstånd. Det var T1000-fotboll.

Hur beskriver vi då bäst Man Utds problem för närvarande? Jo, det är ett stort och starkt lag, inget lag kommer kunna dominera dem på så vis, men det är samtidigt ett lag som i alltför hög utsträckning saknar rörelse och flöde offensivt, och som har svårt att defensivt hantera motståndare som behärskar just rörelse och flöde. I en T1000-fotbollsvärld försöker Man Utd spela T800-fotboll.

Gränserna är luddiga och överlappande och ingen klubb är så klart endast antingen det ena eller det andra. Men huvuddragen går i den riktningen. Det må vara en fantastiskt bra T800-modell som José Mourinho håller på att bygga med Man Utd, men ändå endast T800. Vad José Mourinho behövde och fortfarande behöver visa med Man Utd är att han kan uppgradera sig till T1000-fotboll.

Alex Ferguson höll sig på den absoluta toppen av världsfotbollen i tre långa årtionden, en smått fantastisk bedrift inte minst sett till de enorma förändringar fotbollen gick igenom under dessa år. Många spekulerar i orsaker men främst i det ledet står en förmåga att alltid kunna förnya sig, alltid lära sig nya saker, vara öppen för nya idéer och anställa och delegera till färsk personal.

Detta är något Arsene Wenger alldeles uppenbarligen har haft betydligt svårare för, vilket skapat mycket av de problem vi ser i Arsenal. José Mourinho är inte lika lätt att jämföra med givet att han bytt klubb så många gånger, men en beständig nämnare är hans coachteam som förblivit mer eller mindre detsamma under alla år. Kanske med en oundviklig stelhet i perspektiv som följd.

José Mourinho brottas med kraven på förnyelse. Det märks i hans taktiska tänkade. Det märks även i hans psykologi. Mourinhos personlighet passar väl som rebellen som slåss mot etablissemanget, vilket passade utmärkt för första rundan med Chelsea som hade att rubba den engelska fotbollens kulturelit med Liverpool, Arsenal och Man Utd och knäcka de senares maktduopol.

Det passade även med Porto i europeiskt cupspel och det passade fortfarande bra med Inter i Serie A. Men därefter har det börjat gå sämre och det har visat sig passa sämre med först Real Madrid, sedan Chelsea igen och nu alltså och så här långt Man Utd. Kanske inte så konstigt. Att basera sin ledarstil runt en vilja att slåss mot etablissemanget blir klurigt när man är etablissemanget.

Taktiskt och psykologiskt verkar Mourinho ha svårt att frigöra sig från gamla perspektiv. Så måste det inte vara, tvärtom finns i samtalet en många gånger trist tendens att utgå från att människor och klubbar inte kan växa och bli mer än de redan är. Men det kräver en viss personlighet, vilket kanske inte är samma typ av personlighet som normalt sett lyckas på högsta nivå som manager.

Det är ännu för tidigt att kunna säga exakt hur slutet faktiskt kommer se ut för José Mourinho med Man Utd. Kan han ”komma tillbaka”? Möjligen lyckas han kanske utdela ännu ett tillfälligt nederlag för T1000-fotbollen, med ett något önsketänkande ”hasta la vista, baby!” längs vägen. Kanske måste det ändå till sist sluta med att sakta sänkas med T800-fotbollen ned i sin egen undergång.

No fate but what we make. Man Utd riskerar att alltmer bli en anakronism med José Mourinho som manager. Med eller utan Mourinho är inte det något som är ödesbestämt, men en konsekvens av de handlingar som Man Utd och Mourinho härifrån väljer att ta.

Eller säga nejnej, Englands ambition är att gå så långt som möjligt i den här och i alla turneringar utan att mentalt begränsa oss vid någon kvartsfinal, och omedelfriskt bli anklagad för klassisk engelsk arrogans och inbillning att vara bäst i världen i sina egna huvuden. Det är onekligen att betrakta som en damned if you do, damned if you don’t-frågeställning.

Gareth Southgate försökte säga något åt båda hållen genom att börja prata om hur Englands nuvarande landslagstrupp kommer vara på sin topp inom två till fyra år. Vilket så klart kan stämma, även om vi hört sådant förut, men definitivt är ägnat att lasta pressen av både honom själv och England inför redan detta världsmästerskap.

Själva VM-lottningen blev en något udda upplevelse. Det ger så klart en lite speciell känsla i magtrakten att först se en diktator hälsa välkommen till ett stort idrottsevenemang för att sedan se FIFA:s högsta apparatjik berömma sin värd och därefter bedyra in i TV-kamerorna hur välkomnande Ryssland kommer vara för alla supportrar. Om inga problem fanns behövdes det inte sägas.

Kulturellt är det däremot ett annorlunda VM än vad vi är vana vid och det gav lottningen därefter fullt uttryck för. På så vis kommer detta VM i Ryssland berika VM-historien. Efter all pomp och omständighet klarats av var det därefter dags för själva lottningen, som jämförelsevis blev en mycket rak affär. Där var det nästan så att man saknade lite av showen.

GRUPP G

Tunisien. Om England ska snubbla i detta VM-gruppspel är chansen stor att det måste ske redan i öppningsmatchen. Att det är just öppningsmatchen är kanske vad som framför allt talar till Tunisiens fördel. Tunisien bytte förbundskapten så sent som i våras och är inte det starkaste landet från Afrika att ta sig till detta VM. Englands stora bekymmer kommer bli att lyckas ta sig genom vad som med stor sannolikhet blir ett packat mittförsvar med tre defensiva mittfältare framför en fyrbackslinje. Vi har sett England haft problem med sådana motståndare många gånger förut. Offensivt får England se upp med en de borde känna väl till i Wahbi Khazri. (W70-D20-L10)

Panama. Efter vad som riskerar bli en spänd öppningsmatch får England till synes slappna av i sin andra match när de möts mot VM-debutanterna Panama, som sensationellt tog sig till detta VM på framför allt USA:s bekostnad. Men sättet de tog sig till VM på, med ett disciplinerat försvarsspel och effektivt kontringsspel, tvingade att spela som underdogs, kan mycket väl passa Panama alldeles utmärkt även i ett VM, och kanske inte minst mot England. Normalt sett ska däremot inte Panama kunna förhindra en engelsk vinst här. Men England gör sällan normala VM. (W85-D10-L5)

Belgien. Ett väldigt omhuldat landslag under de senaste fem åren men lite likt England på så vis att de ofta ser väldigt bra ut i kvalspel för att därefter ha det rätt svårt i själva mästerskapet. Faktiskt en av de bättre lottningarna ur den första potten England kunde få. Laget har fantastisk offensiv talang, men att Belgiens kanske främsta problem är att de verkar sakna ordning i sitt defensiva spel förvånar absolut ingen som kan sin Roberto Martinez, och detta är något England mycket väl kan komma att utnyttja. Både Belgien och England kan nog hoppas på att redan vara klara för slutspel när den här matchen sparkar av, vilket kan komma att påverka hur matchen faktiskt genomförs. (W30-D40-L30)

PROGNOS: 80%

Historien borde ha lärt oss att England vet inga gränser när det gäller att kunna misslyckas i mästerskap, men misslyckas England med att ta sig vidare från den här gruppen är det ett fiasko större än något tidigare misslyckande. Med den här gruppen kan Gareth Southgate absolut inte gömma sig bakom att hans spelare toppar om först två-fyra år. Den stora risken vore en oväntad men olycksalig förlust redan i öppningsmatchen mot Tunisien.

ÅTTONDELSFINAL

Englands lycka med lottningen sträcker sig även in i slutspelet. Om vi nu antar att England tar sig till åttondelsfinal, antingen som etta eller tvåa i gruppen, väntar där en motståndare från Grupp H med Polen, Colombia, Senegal eller Japan, ingen av dem någon motståndare som direkt skrämmer livet ur någon, och inte heller bör skrämma England. Chanserna för England att ta sig till kvartsfinal, och därmed deras bästa mästerskap sedan 2006, måste alltså betraktas som förhållandevis goda.

Med andra ord har England och Gareth Southgate faktiskt här och nu blivit erbjudna möjligheten att ta sig till kvartsfinal i detta VM. Dörren står med andra ord öppen. Vad som återstår att se är om England och Southgate faktiskt tar möjligheten. Med den här lottningen vore allt annat än kvartsfinal att se som ett misslyckande för England och för Gareth Southgate.

Aston Villa har sakta men säkert krupit sig upp till fjärdeplatsen i tabellen, med sex poäng ned till playoff-strecket. Det var svårt att se det under inledningen av säsongen när Aston Villa bara vann en enda av sina sju första matcher. Men nio segrar och blott två förluster på de tolv därefter följande ligamatcherna har svingat Aston Villa uppåt i tabellen.

Desto mer imponerande kan tyckas givet att Aston Villa och Steve Bruce har tvingats att brottas med en omfattande skadesituation. Jack Grealish, Scott Hogan, Jonathan Kodjia, Mile Jedinak, John Terry, Andre Green och unge Josh Lyden, samtliga har hamnat i sjukstugan. Inte minst offensivt har Steve Bruce ofta tvingats att trolla med knäna.

En som däremot inte har varit skadad men som däremot har fått en alltmer självskriven plats på Aston Villas mittfält under säsongen är Conor Hourihane, som värvades för ganska snart ett år sedan från Barnsley. En av seriens bästa spelfördelare och passningsspelare där och den rollen verkar han nu ha hittat eller tillåtits att få även i Aston Villa.

Aston Villa hoppas helt säkert att Hourihane fortsätter hålla sig frisk, särskilt nu när säsongen är på väg in i ett extremt hektiskt vinterschema, med sju matcher bara i december. En period under vilken Aston Villa packar in matcher mot Leeds, Derby County, Sheffield United, Middlesbrough och Bristol City, fem av sju matcher således mot storlag och topplag.

Det är en period som onekligen kommer ta temperaturen på Aston Villas lagbygge och hur seriösa de verkligen är som uppflyttningskandidater. Deras facit mot just storlag och topplag är sisådär. Där finns vinster mot Norwich och Fulham, en oavgjord mot Middlesbrough, men Aston Villas fyra förluster under säsongen har kommit mot Cardiff, Reading, Wolves och Sheffield Wednesday.

Kan Aston Villa under december månad visa att de även förmår besegra de större lagen i serien, då har de onekligen lagt grunden för en framgångsrik säsong och goda chanser till uppflyttning. Den första av dessa matcher går redan ikväll, när Aston Villa beger sig till Elland Road för att möta en annan klassisk engelsk klubb i Leeds, sex poäng nedanför dem i tabellen.

Wolves ser ut att ha lagt beslag på en av uppflyttningsplatserna, och befinner sig nog en nivå ovanför övriga klubbar i serien. Vad som ändå har öppnat dörren för Aston Villa är hur flertalet andra förutsedda toppklubbar har visat sig vara betydligt mer ojämna och sårbara – Fulham, Derby County, Middlesbrough, Sheffield Wednesday, Leeds, Norwich med flera.

Detta har lämnat en automatisk uppflyttningsplats öppen, och det måste rimligtvis vara den som Aston Villa nu siktar in sig på. Ovanför dem i tabellen för närvarande hittar vi Cardiff och Sheffield United, två klubbar som Aston Villa borde anse sig ha alla möjligheter att lägga bakom sig under säsongens andra halva. Playoff är en backup, men alltid otroligt oförutsägbart.

Wolves framgångar i toppen av tabellen har helt säkert bidragit till att sätta eld i baken på Aston Villa. Birmingham, Englands näst största stad, och området där omkring har ju genomgått något av en omvänd utveckling än den allmänna, med klubbar på förfall i den stora tätorten men däremot klubbar på uppgång i de mindre samhällena och satellitstäderna.

Aston Villa betraktar sig själva med rätta som den största klubben i det där området och ser det så klart som viktigt att undvika att inte bara en utan båda två av de mindre klubbarna spelar i Premier League men inte dem. De har redan tvingats uthärda reklamaffischer från West Brom i Birmingham att om man vill se Premier League-fotboll behöver man bara bege sig till The Hawthorns.

Annars är naturligtvis kvällens motståndare Leeds en färsk påminnelse om hur det också kan gå för en från Premier League fallen storklubb, och vad som inte vore någon önskvärd utveckling för Aston Villa. Vi börjar närma oss 15 år sedan Leeds sist spelade i Premier League. En tidsrymd Aston Villa helt säkert inte ens vill försöka föreställa sig i dagsläget.

15 månader är i runda slängar så länge Aston Villa nu har befunnit sig i EFL Championship. Det tycker helt säkert Aston Villa är länge nog. December kommer visa oss om det finns någon realism bakom Aston Villas hopp om uppflyttning den här säsongen. Bara att de befinner sig i början av december med den möjligheten är däremot en positiv överraskning.

Vilket så klart är en något överraskande sväng för de som i början av säsongen betraktade Steve Bruce som något av en tomte. Jag var knappast odelat positiv själv heller. Nu visar det sig att Bruce kanske inte bara var vilken vanlig tomte som helst, utan den goda, glada och alldeles lagom rundhyllta jultomten som kommer med röd mule och härliga presenter.

Kvar är bara för Aston Villa att hoppas att de har varit snälla barn. Samt kanske att Dasher, Dancer, Prancer, Comet, Cupid, Vixen, Dunder och Blitzen och allt vad de nu heter hittar ut ur sjukstugan.

:::

Kvällsbloggar senare angående VM-lottningen utifrån Englands perspektiv. Själva sändningen börjar vid 16:00, så det är väl bara att hoppas att ryssarna och FIFA grejar det där lite smidigare och snabbare än när Football League lottar Ligacupen.

Strålande underhållning från 1994-lottningen i Las Vegas när Robin Williams begår lustmord på Sepp Blatter.

Det är så mycket roligt med detta.

Att det är omöjligt att läsa om Sepp Blatter ens förstår hälften av alla sätt som Robin Williams gör sig rolig på hans bekostnad. Att den bästa, och mest elaka, replik Blatter kommer på är att kalla Williams för “Mrs Doubtfire”, från en av Williams filmer. Att klä ut sig till kvinna är tydligen värt att skoja med, tycker Blatter, vars kvinnosyn så klart blir än mer tydlig så fort han pratar om eller med någon av kvinnorna på scenen.

Att Sepp Blatters balans mellan maximalt ego och minimal självinsikt tydligen övertygade honom om att han hade kompetensen att stå i centrum för ett sådant här evenemang, taffligheten är ju monumental. Det är väl förmodligen därför Williams skojar så med honom. Att det var precis sista gången som FIFA släppte upp kändisar, komiker eller lät sig bli skojade med på det här viset igen.