Att bryta sviter har blivit något som Man Utd gillar att göra. När de förra veckan besegrade Arsenal på Emirates var det första förlusten Arsenal åsamkades på hemmaplan den här säsongen, och att knäcka sviter för Arsenal finns det ju något av en tradition med. Idag kan Man Utd dessutom knäcka Man Citys tänkta rekordsvit om 14 raka vunna ligamatcher.
Idag måste Man Utd knäcka Man Citys tänkta rekordsvit om 14 raka vunna ligamatcher. Om det ska finnas minsta lilla möjlighet att hämta in Man Citys försprång i tabellen, och att faktiskt hålla titelstriden vid något som i alla fall liknar liv, så får inte Man Citys försprång utökas ytterligare. Förmodligen är det nog så att försprånget istället måste reduceras ned till fem poäng.
Det finns skäl för optimism i det avseendet. Man Citys spel den senaste månaden har inte alls varit så flödande effektivt som tidigare varit fallet. Flera vinster har bärgats sent och efter rätt stora besvär, både ett styrketecken och ett svaghetstecken. Mot Shakhtar Donetsk i veckan kom Man Citys första förlust för säsongen, även om matchen i sig helt saknade betydelse.
Det finns samtidigt även skäl för pessimism. En dyrbar kostnad med segern mot Arsenal var att Paul Pogba drog på sig ett rött kort och alltså är avstängd. Att Man Utd under säsongen visat sig beroende av sin mittfältare är så klart på samma gång ett bevis för dennes skicklighet som ett fattigdomsbevis för Man Utd som fotbollslag två säsonger in på José Mourinhos styre.
Kanske är det just kontrasten med Man City som denna relativa svaghet framträder så ytterst tydligt. Man City saknar knappast sin beskärda del av briljanta fotbollsspelare, men det är svårt att se dem vara så beroende av en enskild spelare på det viset. Tvärtom är en av Man Citys många omvittnade styrkor just att de kan anfalla på så många olika sätt med så många alternativ.
Man City hade naturligtvis ett truppmässigt försprång på Man Utd redan innan Pep Guardiola och José Mourinho tog över sina respektive klubbar, men det är utifrån ovanstående också uppenbart att Guardiolas metoder snabbare har burit frukt och visat sig effektiva, och i högre utsträckning har lyckats höja det egna lagets prestationer. Försprånget är ingen tillfällighet.
Det är samtidigt knappast heller någon tillfällighet att med klubb efter klubb, och tränare efter tränare, som halkar alltmer efter Man City och tränare som mer eller mindre genuint medger att deras titelstrid är över, Antonio Conte hävdar till och med att den aldrig ens började, bara en sådan sak, är det Man Utd och José Mourinho som fortfarande står upp och är beredda att ta upp kampen.
Man Citys försprång innebär att det förmodligen i slutänden kommer visa sig vara en fruktlös kamp, även om Man Utd faktiskt skulle vinna matchen ikväll. Då pratar jag inte endast om försprånget i termer av poäng, vilket så klart är stort bara det. Utan just om de slutsatser om lagens respektive styrkor och potential som tydligt går att spåra under säsongens alla tidigare matcher.
Å andra sidan kan det med bestämdhet sägas att kampen i sig aldrig någonsin kan vara fruktlös eller meningslös. Att det tvärtom finns ett egenvärde och en mening på längre sikt och i ett större avseende att även med vetskap om ett kommande nederlag, det långa nederlaget som Tolkien beskriver det som, stå upp i motgång och trotsa fienden. Om inte annat så för framtiden.
Enbart sett till den här säsongen kan Man Utds målsättning med den här matchen framför allt beskrivas på följande sätt: Att faktiskt tillhandahålla Man City möjligheten att tappa den här säsongen! De måste skapa förutsättningarna för Man City att kunna falla samman under återstoden av säsongen, även om det känns osannolikt att så skulle ske, åtminstone i den utsträckningen.
Ändå finns det naturligtvis sådant som talar för i alla fall möjligheten att Man City skulle kunna förlora ligatiteln från detta läge. Det faktum att vi nu har lämnat solskenet bakom oss och istället påbörjar en lång vintersäsong till exempel. Man City har av viss hävd i mångt och mycket varit ett solskenslag och har kunnat hacka betänkligt under säsongens kallare månader.
Faran många varnar för är däremot kanske snarare nonchalans eller någon slags liknöjdhet, detta som gömmer sig bakom det engelska ordet complacency. Så bra och så överlägsna som Man City har varit hittills under säsongen är det lätt att det smyger sig in en viss bekvämlighet och en tro att det går att glida över mållinjen. Detta kan kosta poäng och kan vara svårt att bryta.
Det finns naturligtvis de som även pekar på Man Citys senaste insatser och menar att laget fortfarande är sårbart defensivt, vilket förmodligen helt säkert stämmer. Om motståndarna under säsongens andra halva bättre kommer åt att exploatera denna relativa svaghet kan livet för Man City och Pep Guardiola komma att bli mer besvärligt än vad det hittills varit under säsongen.
Det är knappast sannolikt att dessa faktorer kommer kosta Man City i den utsträckning som förmodligen är nödvändig för att de skulle kunna tappa ligatiteln. Pep Guardiola är lite för energisk och alldeles för hungrig för att det verkligen borde kunna ske. Men det är som sagt faktorer med vilka möjligheten trots allt finns, och det är denna möjlighet Man Utd måste hålla vid liv.
Det har gjorts stor sak av rivaliteten i Manchester, och då inte minst av den tvekamp som skulle komma att uppstå när Pep Guardiola och José Mourinho drabbade samman igen. I mycket ses de ju som varandras motsatser även om de nog i själva verket har rätt mycket som förenar dem. Inte minst viljan och hungern att alltid vinna.
Deras första säsong i Premier League tillsammans blev kanske i det avseendet liksom i flera andra avseenden något av en besvikelse, då Manchester aldrig riktigt hamnade i centrum för uppmärksamheten. Den andra säsongen ser definitivt ut att korrigera just detta förhållande, med fokus definitivt centrerat på Manchester, även om avståndet i poäng gör dramat lite mindre intensivt.
Kanske har vi att framgent se fram emot en betydligt mer intensiv tredje akt i detta Manchesterdrama. Här och ikväll handlar det kanske mest av allt om att fortsätta bygga upp spänningen inför denna kommande tredje akt, samt att hålla säsongens drama vid fortsatt liv.
:::
Derby spelas inte bara i Manchester den här dagen utan också på Anfield och Sam Allardyce har möjligheten att med omedelbar verkan vinna över tvivlarna på sin sida. Två vinster mot West Ham och Huddersfield är en bra inledning men Liverpool på Anfield är naturligtvis något helt annat. Men det går knappast att räkna ut Everton från den här matchen.
:::
Tillbaka i sadeln igen för Arsenal som har att studsa tillbaka från förlusten mot Man Utd med en potentiellt tuff bortamatch mot Southampton. Hur är humöret i laget?