Den spelare som kanske tydligast har hamnat i kläm under de senaste fem åren av Arsenals mellanmjölkeri är Olivier Giroud. En spelare som hela tiden varit något av ett enigma under sin tid i Premier League. Konstant kritiserad för att inte vara den världsanfallare Arsenal har ansetts behöva har han ändå gjort mål i sådan utsträckning att han aldrig har kunnat bli helt avfärdad.
Som flera gånger har påpekats kanske inte felet är Girouds utan snarare den roll han har förväntats fylla. I rollen som truppanfallare och stabil målskytt har han på många sätt excellerat men det var som tänkt stjärnanfallare och ersättare till den flyttade Robin van Persie han värvades. Ett ganska tydligt case av rätt spelare på helt fel position således, en roll han aldrig växte in i.
Om detta skulle det kunna tvistas länge men vissa kalla omständigheter är svåra att blunda för. Såsom Arsenals och Arsene Wengers väldokumenterade försök att värva Luis Suarez från Liverpool för tre-fyra år sedan. Men sista spiken i den diskussionen slogs inför den här säsongen när Arsenal till sist värvade Alexandre Lacazette som deras nye stjärnanfallare, efter att ha försökt året innan.
Inget av detta är något som ligger Olivier Giroud till last, han kan egentligen inte göra mer än sitt bästa, vilket oomtvistligen är vad han alltid har gjort för Arsenal, en spelare på så vis värd all respekt. Ändå är det något med Olivier Giroud som får mig att brottas med känslan att han i själva verket summerar precis allt som har varit (och är?) fel med Arsenal under de senaste tio åren.
Först things först. Olivier Giroud är inte någon dussinspelare. Utöver att ha värvats till Arsenal som ligans främste målskytt i ett titelvinnande Montpellier för fem år sedan är han för närvarande ordinarie i ett stjärnspäckat franskt landslag som måste räknas in bland förhandsfavoriterna i sommarens VM. Det här borde rimligtvis vara en spelare med maximal ambition att leda sina respektive lag.
Okej, så har det alltså inte blivit med Arsenal. Det har för varje säsong blivit alltmer uppenbart att Olivier Giroud inte är Arsenals ledande anfallare, något som alltså kulminerat den här säsongen då Alexandre Lacazette värvats och där Giroud trots Arsene Wengers bedyranden om att han inte är en avbytare ändå hittills bara spelat en enda ligamatch från start.
Det var aldrig självklart att Olivier Giroud skulle bli kvar i Arsenal inför den här säsongen. Arsenal var definitivt öppna för att sälja honom. Det måste ha varit helt uppenbart för Giroud att Arsenals ledande anfallare skulle han inte vara, för varje världsspelare med driv och ambition borde det därför ha varit självklart att leta efter andra alternativ och bevisa sig där.
Sådana alternativ saknades definivit inte för Olivier Giroud under sommaren. Flera klubbar uttryckte stort intresse, bland dem Marseille och West Ham, men det var Everton som var hungrigast på den franske anfallaren. Det var tydligen också en flytt som var väldigt nära att bli av, Giroud var tydligen till och med på plats ett tag, men där Giroud själv till sist blåste av flytten.
Det är här lätt att låta sig luras av efterklokhet givet Evertons bekymmer hittills under säsongen, men så var ju definitivt inte läget i somras. Everton var en klubb som i världens största liga gjorde en uttalad storsatsning för att utmana toppen i ligan. Olivier Giroud skulle ha blivit deras stjärnanfallare, den givne ersättaren till Romelu Lukaku, med en chans att verkligen skapa något eget och något nytt.
Till den möjligheten tackar alltså Olivier Giroud nej, och visst måste en orsak till Evertons bekymmer under säsongen sägas vara att de aldrig riktigt hittade någon vettig ersättare till Romelu Lukaku. Rättare sagt, de hittade honom men han tackade nej och därefter fanns ingen reservplan. Frågan är självfallet vad som driver Giroud till att tacka nej i det här läget.
Ett nej från Olivier Giroud, allt annat lika, hade kunnat vara förståeligt om han tillhörde en klubb som Man City, Real Madrid, Chelsea, Barcelona, PSG, Juventus eller Bayern München. Det vill säga klubbar som regelbundet vann titlar och där det var frågan om att vara en del av ett spännande och kanske till och med unikt projekt under de kommande åren. En biroll kan i ett sådant läge accepteras.
Men Arsenal är och var en klubb med stora problem, en klubb på sladd, och en klubb som under Olivier Girouds fem säsonger med klubben inte en enda gång genuint svarat för en enda titelutmaning i sin egen liga, än mindre på den europeiska arenan. När Giroud tackar nej till Everton har Arsenal i själva verket till och med precis halkat ur Champions League. Det är en klubb på glid.
Poängen? Steget från Arsenal till Everton är i det läget, eller i det här läget, i själva verket inte särskilt stort. Det kunde till och med hävdas att med Olivier Giroud i Everton så hade det kanske över huvud taget inte behövt ses som ett steg annat än i sidled, definitivt inte för Giroud personligen såsom stjärnanfallare i Everton jämfört med att vara bänkanfallare i Arsenal.
Ändå är Olivier Giroud kvar i Arsenal. Han är hellre bänkanfallare än han är stjärnanfallare i en annan, möjligen något mindre klubb. Han är bra nog att spela mer eller mindre varenda minut i världens största ligor men sitter till och med under ett VM-år hellre och huvudsakligen tittar på när andra spelar fotboll. Vad finns det egentligen för motivationsfaktorer bakom detta?
Olivier Giroud vill uppenbart mer än att bara vara bänkanfallare. Ändå väljer han att stanna kvar i en klubb där han precis lika uppenbart bara kommer vara bänkanfallare. Bekvämlighet är den enda rimliga förklaringen. Att hellre hålla sig fast vid vad man vet att man redan har än att våga ta en risk och våga söka en ny utmaning i syfte att uppnå något mer än vad man redan har.
Och det är här jag menar att Olivier Giroud som spelare förkroppsligar Arsenal som klubb, och hur han summerar allt som varit fel med Arsenal. Det går att ifrågasätta vad som här är hönan och vad som är ägget. Har Arsenal formats som klubb utifrån ambitionen hos spelarna som värvats eller har Arsenal som klubb format ambitionen hos spelarna de värvat?
Så här befinner vi oss alltså. En anfallare som kunde vara bland de främsta anfallarna i världen strax under de allra bästa anfallarna i världen har hittills den här säsongen startat nio matcher, varav åtta i Ligacupen och i Europa League, två cuper som Arsenal betraktat som rena bisatser. En spelare som nöjer sig med något mindre än han faktiskt har potential för.
Olivier Giroud kommer säkert starta sin nionde cupmatch ikväll när Arsenal tar emot West Ham hemma på Emirates i Ligacupens kvartsfinal, en match Arsenal helt säkert hoppas bara kunna glida sig igenom inför vad som är den match de verkligen har sitt fokus på, den på fredag kväll mot Liverpool, en match i vilken Olivier Giroud än en gång kommer vara reducerad till bisats.
Arsenals förhoppningar för säsongen i sin tur än en gång reducerade till att passera någon form av lägsta ribba med vilken Arsene Wenger kan hävda att den på något sätt ändå varit lyckad, på något sätt motivera sin egen fortsatta anställning, på något sätt kunna hävda att klubben överpresterar, tillräckligt för att kunna så splittring hos sina kritiker.
En klubb som nöjer sig med något mindre än den faktiskt har potential för.