Om vi tar oss en titt på skytteligan i Premier League så får vi en objektiv ögonblicksbild över vilka spelare som har gjort flest mål hittills under säsongen, vilket brukar vara ett mått vi oftast använder för att beskriva vilka anfallare eller offensiva spelare som varit bäst under säsongen. Enkelt, konkret, inget subjektivt med detta mått kan tänkas.
Men med denna enkelhet försvinner både kontext och nyans. Det är exempelvis lite svårt att enbart utifrån skytteligan räkna ut hur betydelsefulla spelarens mål faktiskt har varit för sitt lag, eller om spelaren med sin prestation har presterat över, under eller motsvarande rimliga förväntningar på honom, och vad detta i så fall kan tänkas säga om spelarens fortsatta prestation och betydelse.
Ben Mayhew på Experimental 3-6-1 har tagit sig an det problemet och brutit ned det så kallade anfallshotet för alla klubbar i Premier League, där han ställer varje spelares förväntade målproduktion per match mot det faktiska antal mål per match den spelaren gör. Därmed ges en både intressant och informativ bild av varje klubbs anfallsspel såväl kollektivt som individuellt.
https://experimental361.com/2017/12/19/attack-breakdowns-premier-league-19-dec-2017/
Vi kan exempelvis se några exempel på vilka klubbar som verkligen har eller har haft problem med sitt kollektiva anfallsspel; såsom Everton, Newcastle, Swansea, Southampton och West Brom. För få chanser produceras för alldeles för få spelare. Men individuellt är det också intressanta kartor eftersom det ger en bra bild över vilka anfallare* som över- och underpresterar i störst utsträckning.
FEM MEST ÖVERPRESTERANDE ANFALLARNA:
(5) Philippe Coutinho. På något sätt är inte det här särskilt förvånande eftersom så mycket av Coutinhos styrka och storhet faktiskt går ut på att kunna skapa mål och magi från situationer som egentligen inte borde innebära någon rimlig farlighet för motståndarna. Snarare ska det ses som en fördel att ha en sådan spelare i sitt lag, men kanske kan inte samma måltakt hålla i sig över tid.
(4) Shinji Okazaki. Leicester har knappast lidit brist på värvade anfallare under senare år men anfallaren som håller dem borta från startelvan är den ettrige japanen de redan hade. Nu har Okazaki förvisso haft en orealistiskt hög utdelning på sina målchanser hittills den här säsongen, men samtidigt får eller tar han så många chanser att han är nyttig bara därför.
(3) Wayne Rooney. Det var uppenbart så att Rooney behövde ett miljöombyte och en nytändning i sin karriär och det är tveklöst vad han också har fått med Everton, där han precis har passerat tiomålsgränsen. Hans betydelse för Everton går inte att ifrågasätta men han har också haft rejäl medvind med sitt målskytte som gett honom en bra start i klubben. Men humör ger medvind?
(2) Raheem Sterling. Skulle sett till antal poäng han har spelat hem till Man City lika väl kunna hamna på en lista över mest värdefulla spelare men det är uppenbart att Sterling har producerat mål i en utsträckning som med rätt bred marginal överstiger vad chansernas volym och kvalitet faktiskt motiverar. Det är inget Man City ska räkna med håller i sig, vilket de å andra sidan heller inte lär behöva.
(1) Mohamed Salah. Den mest överpresterande anfallaren av dem alla råkar vara samme anfallare som för närvarande leder skytteligan. Även om Salah knappast lär hålla igång denna extrema målproduktion är det uppenbart att han ändå bidrar med väldigt mycket i Liverpools anfallsspel. Det kan ju lätt uppfattas som negativt att anses överprestera, men egentligen är det ju tvärtom positivt.
FEM MEST UNDERPRESTERANDE ANFALLARNA:
(5) Tom Ince. Huddersfield har gått förhållandevis bra den här säsongen men har stundtals också haft det kämpigt. Det svindlar lite i tanken hur det hade kunnat se ut istället för Huddersfield om Ince hade haft en bättre höst gällande sitt målskytte och tagit sina chanser i högre utsträckning. Att få igång Ince bör vara ett av Huddersfields främsta förbättringsprojekt.
(4) Anthony Knockaert. Knockaert har haft det kämpigt i Premier League förut och en av frågorna inför säsongen var hur Brightons magiske kanttrollare skulle kunna överföra sin elektriska form i Football League till Premier League. Mja, sådär får man kanske säga efter halva den här säsongen. Positivt för Brighton är emellertid att det finns mycket mer att hämta här.
(3) Dele Alli. Varför har det gått så trögt för Tottenham? Harry Kane är så klart en enastående anfallare och att han därför sticker ut från alla andra är kanske inte så märkligt, men kanske sticker han trots allt ut lite för mycket, inte minst från Dele Alli. Kane behöver mer hjälp, Alli är spelaren som har bidragit med den hjälpen, ska bidra med den hjälpen, men den här säsongen inte riktigt gjort det.
(2) Alexis Sanchez. Det var en finansiell risk men en sportslig investering att behålla Sanchez uttryckte Arsene Wenger det inför säsongen. På den investeringen har däremot Arsenal fått mycket mager avkastning. Sanchez har haft en synbart besvärlig höstsäsong, inte alls varit lika oemotståndlig som tidigare säsonger, stundtals sett tafatt, energilös och lätt uppgiven ut.
(1) Christian Benteke. Kanske inte så förvånande med den här spelaren på den här platsen givet att Benteke förra omgången gjorde sitt första mål på över tio matcher i Premier League. Det bör ändå vara en oroande tanke för övriga lag i nedflyttningsstriden att Crystal Palace ligger där de ligger även med en Benteke som skjuter lösplugg. Får han för sig att börja skjuta skarpt igen så drar de ifrån.
(*) Anfallare i dess bredare mening offensiva spelare.