Oj då, hej där! Här sniffar jag en kupa konjak nedsjunken i en antik fåtölj djupt inne i östra vingen av min högländska slottsruin, läsandes både Oliver Twist och A Christmas Carol i varsin hand för visuell effekt medan grammofonen skakigt försöker hålla jämna steg med “A Christmas Fucking Miracle”. Jag såg er inte komma in, hur kom ni förbi min vallgrav och Billy Davies? Nåja, sträck mig den där stora dammiga boken till höger om “The Alan Pardew Christmas Party Chronicles” så skall jag berätta för er om julens betydelse.
Det är kort och gott så att laget som leder The Championship vid jul nästan alltid blir uppflyttade i slutet av säsongen. Antingen lyckas de tack vare Brightons sista veckan innan studenten-inställning återta serieledningen likt Newcastle ifjol eller så har man i stort sett lett ligan hela spelåret likt Newcastle 2009-10. Det enda exemplet på ett lag som nyligen tappat en ligaledning efter jul och missat uppflyttning är Watford 2007-08 vars bortfall delvis kan härledas till återkallade lånespelare. Grattis Wolverhampton?
Det är dock ett ganska modernt fenomen. Kollar man på Football Leagues egna studie av julledningar som går tillbaka 20 år hävdar de att mer rimliga 65% av julledare (till och med förra julen) brukar ro uppflyttningen i hamn. Med exempel på hur Huddersfield (1999-00) och Burnley (2001-02) ledde på juldagen men inte ens nådde vårens playoff-spel.
Möjligen kan man ta det som bevis på att toppen av Championship inte är lika jämn längre men isåfall skulle man missa att jämnheten snarare ligger i att alla verkligen slår alla (poängskillnaden mellan toppen och botten är fortsatt liten) och att det definitivt inte handlar om enbart förhandsfavoriter som i promenadtakt kasserar in titeln. Intressant nog är det väldigt lika siffror för även League One och Two. 40 till 50% av juldagens mästare vinner titeln, 70 till 75% blir i alla fall uppflyttade, och här saknas det till och med exempel på julmästare som fallit igenom isen till mitten av tabellen. Vilket lovar gott för Wigan och Luton!
Vad det gäller direktuppflyttningsplatsen råder det delade meningar. Jag såg en statistik nyligen som hävdade att fyra av fem andraplacerade lag efter 19 omgångar har blivit uppflyttade vid säsongens slut men å andra sidan har många lag på 2010-talet tagit sig från en playoff-plats och det finns exempel som Bournemouth (nia vid jul 2011-12), Sunderland (elfteplats vid jul 2006-07), och Crystal Palace (2003-04 vid playoff) som blivit uppflyttade trots en svag höst.
Mer statistik centrerad vid den något godtyckliga juldagsgränsen finns här:
https://www.efl.com/news/2016/december/revealed—statistics-efl-christmas-day-league-positions/
Det mest makabra tappet av ett lag efter jul står Notts County (2014-15) för trots att de leddes av Shaun (rein)Derry när de redan innan jul tappat en playoff-plats men likväl låg sjua på juldagen. För att sedan under våren enbart vinna en match per månad i januari, februari, och mars innan de slutligen blev nedflyttade. För oroliga fans i Championships bottenklubbar vill jag även notera att 35% av lagen som ligger nersparkade på nerflyttningsplats juletid brukar faktiskt klara sig kvar i slutet på säsongen.
Jaha, det var väl det. Go jul, glöm inte att Eyes Wide Shut är lysande julfilm!
Nej vänta lite, jag har tydligen gott om textutrymme kvar i fotbollskanalen-tidningen jag självpublicerar och ger ut exklusivt till ett gäng A-lagare som betalar i trekvartsurdruckna Arboga 10,2:or de kastar mot mitt huvud. Låt oss därmed prata om lagen som hoppas hålla julledningen vid liv ända fram tills slutet!
Nuno Espirito Santo Claus och Neil Warnog
Wolves har onekligen varit höstens bästa lag i The Championship. De har varit hetare än de är just nu men om inte Readings poängrekord känner sig hotat kan de nog åtminstone nå 100-poängstrecket.
Mycket av snacket är förstås fokuserat på Wolves portugiser, som inte alla är portugiser eller hämtade från Portugal men som alla är brännmärkta av Jorge Mendes, däribland brasseanfallaren Leo Bonatini som ligger tvåa i skytteligan, Diogo Jota som är en stark kandidat till ligans bästa spelare, och Ruben Neves som är en lysande spelare för sin ålder som skulle passa in i alla ligor.
Wolves har dock varit ett lysande exempel på motsvarighet till Florentino Perez bevingade galacticos-slogan “Zidanes y Pavones”. Wolves har visserligen en knippe spelare som ingen annan Championship-klubb skulle kunnat värva men även spelare som tidigare ansetts torftiga har glänst under hösten. Det bästa exemplet är ytterbacken Matt Doherty som på alla sätt framstått som en träig och typisk gammaldags ytterback. Men under Santos ledning har han tagit stora utvecklingskliv mot att bli en bra wingback som trivs på båda kanterna.
Ett annat exempel är Conor Coady som många trodde försvunnit sedan han inte levde upp till “Nästa Gerrard”-förväntningarna i Liverpool men som i Wolves nu flyttats ner från mittfältet till något av en liberoroll i Wolves flytande 3-4-2-1-formation. Willy Boly har varit Wolves bästa mittback, och kanske ligans bästa, men Coady kan sägas ha en viktigare och klart svårare roll.
Det är också noterbart att Ivan Cavaleiro sett klart bättre ut denna säsongen, jämfört med en katastrofalt ojämn första säsong och den mest oväntade succévärvningen är den skotska vänsterbacken Barry Douglas. Han anlände okänd från ett turkiskt provinslag men nu ligger han delad tvåa i assistligan.
Cardiff då? De lyckas klamra sig kvar i toppen. Jag var lite orolig att Neil Warnocks tid var förbi. Det kändes som att han var på väg in i perioden av sin karriär där han bara räddar kvar desperata klubbar. Hans briljanta mästarsäsong med QPR kändes så länge sedan. Men gubben lever och det är ett Cardiff mycket likt hans QPR. Med den stora skillnaden att det saknas en Adel Taarabt. Stjärnorna i Cardiff är istället deras tre mittbackar. Tre mittbackar som skulle platsa i de flesta lag och i flera Premier League-lag: Sol Mamba, Ecuele Manga, och Sean Morrison. Det enda problemet är att Cardiff nästan enbart spelar med en fyrbackslinje vilket lett till att Manga fått spela flera matcher som högerback och Bamba har tagit klivet upp på defensivt mittfält. Det har dock inte varit något problem alls. Den defensiva organisationen är oantastlig.
Det fortsatt oroande är dock offensiven. Nathaniel Mendez-Laing har kallnat, Kenneth Zohore är skadad, och Lee Tomlin har knappt kommit in i laget. Imponerande nog har Cardiff lyckats fortsätta rulla fram och över alla motståndare. Platoonen av Danny Ward, Omar Bogle, och Anthony Pilkington har avlöst Zohore. Junior Hoilett är fortfarande bara 27 år gammal och har sin bästa säsong sedan han lämnade Blackburn. Kollar man djupare på statistiken syns det visserligen att Cardiff inte är det mest bollbekväma eller bolltrillande laget (ligans sämsta passningsprocent beror till stor del på passningarnas längd och höjd) men de är ett av ligans bästa lag på att avsluta inne i straffområdet och ännu närmare mål.
Ben Mayhews senaste klassiska “scatter graphics” på Experimental 3-6-1 är nästan en månad gammal nu men den talar sitt tydliga språk gällande Cardiff. De har ligans klart bästa försvar och tar tillräckligt många och effektiva skott för att även konkurrera offensivt i toppen.
Övrigt
Bristol City hade den här potentialen redan förra säsongen. Nu verkar de dock också ha ordnat till psyket och de marinergravsdjupa formsvackorna. Det ska sägas att de började starkt även ifjol. Steve Cotterill har inte gjort några större avtryck på Birmingham och konkurrerar med Sunderland om säsongens fiasko. Jag kan fortfarande inte förstå att Leon Clarke är Championships bästa målskytt, Chris Wilder är en imponerande man-manager!
Shrewsbury är fortfarande ett topplag i League One. Otroligt! Risken är dock att Blackburn i ruskig form kommer ikapp. Det mesta tyder på att Wigan fortsätter att vara League Ones och Championships främsta jojo-lag. Enligt expected goals borde Wigan leda ligan ganska överlägset. Spännande att se en kamp om playoff-platser mellan lag som Charlton, Portsmouth, och Scunthorpe. Nyheten om att Wimbledon ska få bygga sin nya Plough Lane-arena kommer ytterst lägligt, de ligger risigt till och är ligans sämsta hemmalag! Å andra sidan är allt som vanligt för Bradford som är kanske ligans bästa bortalag och leder överlägset i antalet gjorde nickmål.
I League Two leder Luton fortsatt även om de inte är alls så överlägsna som alla deras storsegrar lätt får en att tro. Deras 51 mål på 22 matcher är dock imponerande. De jagas hack i häl av Kevin Nolan (och Shola Ameobis) Notts County. Fortfarande obesegrade på hemmaplan och med ligans bästa spelare i Jorge Grant som kan göra allt. Ett spännande lag inför våren är Coventry som älskas av expected goals men som i verkligheten inte får det att riktigt lossna även om en sjundeplats inte är kattpiss.
Forest Green Rovers i botten har varit väldigt mjuka och bruna fläckar har uppstått, är det på väg till komposten?
Av: Peter A. Linhem, @linhem