Ofta när en manager får sparken brukar reaktionerna på beslutet fokusera på objektiva omständigheter. Det har bara hunnit gå fyra månader. Middlesbrough ligger bara tre poäng från playoff-platserna. Den typen av argument. I själva verket handlar det om beslut som är subjektiva till sin karaktär och mer är ett uttryck ägarens eller styrelsens förtroende för sin manager.
Hur många poäng en manager har lyckats samla på sig, vart i tabellen laget faktiskt befinner sig, hur långt från playoff-streck eller uppflyttning är mått på prestation. Men inte nödvändigtvis på potential. Sådana mått tittar bakåt där en klubbs beslut om sin manager ofrånkomligen måste handla om vad klubben tror om framtiden och vad som är rätt val där.
Det kunde tyckas som en märkligt vald tidpunkt av Middlesbrough att sparka Garry Monk. Sent på kvällen den 23 december, bara några timmar efter att Middlesbrough vunnit en tuff bortamatch mot Sheffield Wednesday. Men allt tyder på att Middlesbrough och Steve Gibson förlorat förtroendet för Monks förmåga att prestera tillräckliga resultat under resten av säsongen.
Det är inte någon överraskande bedömning. Garry Monk fann sig aldrig riktigt till ro i Middlesbrough. Resultaten har svajat och spelet har varit många gånger undermåligt, i synnerhet försvarsspelet har varit kaotiskt. Monk har inte lyckats kommunicera en tydlig spelidé till sina spelare. Middlesbrough spenderade stora pengar under sommaren och förväntar sig betydligt bättre resultat.
Det mesta tyder nu på att den som Middlesbrough anser är rätt val att leverera dessa resultat under återstoden av säsongen är Tony Pulis. Förvisso ett namn som brittisk media numer av ren reflex beskriver som huvudkandidat för varje nytt ledigt jobb, men när det gäller just Middlesbrough så finns där ändå en slags logik bakom ryktet, utöver att det låter betydligt mycket mer substantiellt än vanligt.
Vad som talar för att Pulis ska vara på ingång, något som förväntas bekräftas under annandagen, är att Middlesbroughs beslut att sparka Garry Monk inte verkar ha varit något sedan länge planerat utan snarare triggat. Garry Monk anses inte ha väntat sig beskedet, efter att ha haft samtal med Steve Gibson under veckan om januarifönstret, och väntade sig gratulationer när Gibson ringde efter vinsten mot Sheffield Wednesday.
Istället blev det alltså besked om sparken. Från klubben lät det som om Steve Gibson hade hört något i sina samtal med Monk han inte tyckt om och av den anledningen fattat sitt beslut, men det låter rätt knasigt. Det är svårt att se hur Monk skulle ha kunnat sänka sig själv på ett sådant sätt under ett vanligt samtal. Mer troligt är att Gibson under dessa dagar blivit medveten om Tony Pulis tillgänglighet och vilja att ta över laget.
Ett skäl till Garry Monks misslyckande ansåg inte minst han själv vara att han fick ta över ett lag som var så präglat på Aitor Karankas defensiva spelidé. Mycket av lagets besvär gick också ut på en kombination av ett lag som inte lyckades ta till sig Monks tankar om anfallsfotboll och ett lag vars försvar inte längre hade samma organisation att luta sig mot som förut.
Övergången från defensiv till offensiv spelidé blev alltså för omfattande. Det finns därför en logik med att skala ned ambitionen i det avseendet och hitta en tränare vars spelidé bättre passar spelartruppen. Spelarmaterialet borde passa alldeles utmärkt för Tony Pulis sätt att spela fotboll. Det är definitivt något som i större utsträckning kommer spela på Middlesbroughs styrkor.
Det skulle självfallet kunna ses som ett riskabelt val givet det missnöje som fanns med Aitor Karanka halvvägs in på förra säsongen. Men det var ett missnöje som uppstod först när det visade sig att hans fotboll var alltför defensiv för att alls fungera i Premier League. Innan dess rådde inget större missnöje, och Tony Pulis har ändå ett bättre renommé vad avser hållbarhet i Premier League.
Det kan så klart tyckas vara ett fattigt alternativ med Tony Pulis. Vi har till stor del hunnit med att tröttna på honom i Premier League. Men kanske är vad vi främst har tröttnat på detta ambulerande mellan klubbar i olika stadier av kris där uppdraget är formulerat i snävast möjliga termer, att rädda klubben kvar i Premier League. Det här är ändå något annat.
Istället för att rädda kvar en klubb i Premier League handlar uppdraget med Middlesbrough om att ta sig tillbaka upp i Premier League. Det gäller alltså att om inte vinna en serie så åtminstone sluta tvåa eller allra minst vinna ett playoff, det kräver en annan mentalitet. I synnerhet som Middlesbroughs utgångsläge nu även är ett antal poängs underläge, och en överlägsen serieledare.
Det kanske inte precis nollställer våra föreställningar om Tony Pulis. Men lite tar det ändå oss tillbaka cirka tio år i tiden. För det var när Pulis först kom upp i Premier League med sitt Stoke för precis tio år sedan som där faktiskt fanns en viss fräschör, något nytt, en slags den engelska fotbollens brutalfunktionalism som kom med en förhandsvarning för känsliga tittare och motståndare.
Kanske är det lite den dynamiken vi har saknat med Tony Pulis. Han ska vara den som kommer underifrån och sparkar kultureliten där solen aldrig skiner. Han ska inte vara en del av etablissemanget som han i någon utsträckning hann med att bli under de senaste tio åren. Han ska vara mandeln i risgröten, inte själva gröten. Med Middlesbrough kan han på så vis återskapa sig själv.
Och visst är det något med nordöstra England som passar särskilt väl ihop med Tony Pulis. Av de tre storklubbarna i den delen av England har Middlesbrough alltid varit lite av den skitigaste av dem. De kallas smoggies trots allt. Kanske är det vad Middlesbrough har saknat hittills under säsongen och sedan deras misslyckade säsong i Premier League, de har inte varit skitiga nog.
Det är definitivt något som Tony Pulis kan göra något åt.