Managern har en särställning inom engelsk fotboll, av gammal vana och fin tradition kan tyckas. Inte i något land har just managern en så central position som han ofta får i det engelska fotbollssamtalet, många gånger heter positionen över huvud taget inte ens manager utan något mindre svulstigt. Men engelsk fotboll gillar sina allsmäktiga autokrater och personliga hjältesagor.
Många gånger kanske managerns betydelse överskattas. Det brukar inom ledarskapsforskningen pratas om ett från psykologin hämtat begrepp, det fundamentala attributionsproblemet. Enkelt uttryckt innebär det att när verksamheten går riktigt bra så tenderar ledarens betydelse överskattas, när det går dåligt tenderar snarare situationens betydelse överskattas.
Det kan diskuteras om den engelska fotbollen kanske snarare jobbar med ett omvänt fundamentalt attributionsproblem. Det vill säga att när verksamheten går dåligt tenderar managers betydelse överskattas, men när det går riktigt bra så tenderar snarare situationens betydelse överskattas. Ofta letas det i alla fall i hög utsträckning yttre skäl som pengar varför ett lag går riktigt bra.
Kanske är det inte så mycket en fråga om ett omvänt problem som om ett dubbelt fundamentalt attributionsproblem, det vill säga att managerns betydelse helt enkelt överskattas oavsett om det går bra eller dåligt. Eller om det till och med kan vara så att managerns betydelse överskattas och underskattas på samma gång, helt enkelt beroende på från vilket perspektiv denne ses.
Om det nu ändå ska slutas flumma från min sida och istället komma till skott med vad den här bloggen är tänkt att handla om så gäller det alltså höstens fem topp- och flopptränare i den engelska fotbollen, med vilket jag håller mig till de två högsta divisionerna, Premier League och EFL Championship. Kriterierna liksom utfallet är naturligtvis i högsta grad subjektiva.
HÖSTENS FEM TOPPTRÄNARE
(5) Mauricio Pochettino, Tottenham. Det finns nog de som protesterar mot den här placeringen för Pochettino givet att Tottenham inte är på gång att vinna någon ligatitel den här säsongen heller. Men Tottenham har trots hemmamatcher på Wembley hugg på Champions League-platserna, och inte minst triumferna i Champions League under hösten mot Dortmund och Real Madrid lyfter upp Pochettino på kortlistan.
(4) Lee Johnson, Bristol City. Jag har så klart hyfsat nyligen sjungit Johnsons lov i en blogg redan mindre än ett dygn innan Bristol City chockade England genom att slå ut Man Utd ur Ligacupen. En fantastisk bedrift naturligtvis. Lika fantastiskt men kanske desto mer betydelsefullt är att Bristol City dessutom har slagit sig upp på andra plats och uppflyttningsplats i EFL Championship, egentligen helt oväntat sett till förväntningarna inför säsongen. Och det kan hålla!
(3) Sean Dyche, Burnley. Det namn som många lyfter fram som det alternativa namnet för topplaceringen på den här listan. Förståeligt på sitt sätt. För om Dyche kanske aldrig hade kunnat göra med Man City vad Pep Guardiola har gjort så skulle heller aldrig Pep Guardiola kunnat göra med Burnley vad Dyche har gjort. Med drygt halva säsongen spelad har Burnley pressat storlagen, ligger sjua i Premier League och har hugg på de europeiska platserna. Enastående!
(2) Nuno Espirito Santo, Wolves. Nu när Wolves leder EFL Championship tämligen överlägset är det så klart lätt för många att hävda att detta enbart beror på pengar och på agentkontakter. Detta förbiser två saker. Dels att flera andra klubbar har spenderat mer än Wolves. Dels att detta var känt inför säsongen utan att folk trodde Wolves skulle cruisa i tabellen. Espirito Santo har gjort ett kanonjobb som manager för att få ihop ett riktigt bra Wolves.
(1) Pep Guardiola, Man City. Det vore på något sätt ogint att inte utnämna till höstens tränare just Guardiola, sedan Man City åtminstone i termer av poäng ser ut att vara på väg mot den bästa säsong ett engelskt klubblag någonsin har gjort i Premier League. Guardiolas triumf är inte i första hand en funktion av pengar som spenderats utan en funktion av hårt arbete, strålande management och smart rekrytering. Därmed får pengarna mer värde.
Bubblare: David Wagner, Huddersfield; Neil Warnock, Cardiff; Chris Wilder, Sheffield United
HÖSTENS FEM FLOPPTRÄNARE
(5) Paul Clement, Swansea. Jag tvekade ändå lite i den här utnämningen givet att det möjligen kan vara orättvist att lasta just Clement för Swanseas omfattande bekymmer. Spelartruppen är riktigt svag. Samtidigt kan inte Clement hållas helt ansvarsbefriad för detta heller. Det går inte att blunda för det faktum att Clement lämnar Swansea drypsist i Premier League och som först i kön att åka ur Premier League. Det är flopp.
(4) Ronald Koeman, Everton. Precis som Paul Clement kan Koeman anses ha vissa förmildrande omständigheter. Men det räcker liksom inte när ett Everton som spenderat för att åtminstone kunna sniffa de sex storklubbarna i ändalykten under säsongen istället befinner sig indragna i nedflyttningsstriden med en stor del av säsongen spelad. Dessutom nesligen utslagna ur Europa League redan i gruppspelet. Ersatt av Sam Allardyce, varje holländares mardröm!
(3) Daniel Farke, Norwich. Det är alltid den där risken med att försöka upprepa något som har visat sig vara framgångsrikt en gång tidigare, kopian lever sällan upp till originalet. Och Norwich har inte alls fått samma utväxling med Farke som Huddersfield fick med David Wagner. Norwich som förväntade sig att slåss för uppflyttning snurrar istället omkring på tabellens nedre halva, med spelare som är öppet missnöjda med Farkes metoder.
(2) Garry Monk, Middlesbrough. Precis nedflyttade från Premier League var det så klart Middlesbroughs och Steve Gibsons förhoppning att omedelbart kunna ta sig tillbaka. För ändamålet anställdes Garry Monk som säsongen innan gjort i alla fall viss succé med Leeds och hade ett gott renommé igen som en av de mer lovande engelska tränarna. Det funkade inte alls för Monk i Middlesbrough, med en taktik som inte alls passade ihop med spelarmaterialet. Flopp och sparken.
(1) Frank De Boer, Crystal Palace. Ingen har däremot floppat ens i närheten av lika hårt som De Boer, som efter bara fyra matcher som tränare för Crystal Palace fick sparken utan att laget tagit en enda poäng eller gjort ett enda mål, en sparkning på samma nivå som Brian Cloughs legendariska säckning av Leeds för många år sedan. De Boers idéer om att införa Ajaxmodellen i Crystal Palace fick inte alls något riktigt fotfäste i klubben, som man måste undra hur den tänkte.
Bubblare: Simon Grayson, Sunderland; Slaven Bilic, West Ham; Tony Pulis, West Brom; Mauricio Pellegrino, Southampton; Mark Hughes, Stoke