Man Utds besvär beror på sådant som pengar inte kan köpa!

José Mourinho kan knappast anses ha hanterat den saken på bästa sätt. Att ge de egna spelarna en avhyvling efter matchen mot Leicester var kanske både förståeligt och önskvärt. Att efter matchen mot Burnley börja dra en klagosång om hur mycket Man City har spenderat och om att Man Utd behövde spendera ännu mer än de redan gjort var det å andra sidan inte.

Det där utspelet följde ett tidigare utspel på Man Utds hemsida angående det relativt övriga storklubbar väldigt tuffa julschemat Man Utd har. Något som kan i viss utsträckning stämma i sak men som ändå är rätt oklokt att göra en sak av, inte minst på sin egen hemsida. Det säkraste sättet att göra ett problem av en besvärlig situation är att betrakta det som ett problem.

Framför allt ger det ett intryck av en klubb och en manager som när säsongen är på väg att svänga in på sitt andra och sista varv håller på och letar undanflykter, samlar på sig ursäkter och tycker synd om sig själva snarare än att faktiskt vinna fotbollsmatcher, detta samtidigt som alla konkurrenter istället börjar lägga desto mer energi just på att vinna fotbollsmatcher.

Andra skribenter har redan hackat isär José Mourinhos synpunkter. Bland andra Jamie Carragher hade en krönika i Telegraph som även om den var förenklad i flera grundläggande avseenden ändå träffade samtalets kärna. Att vad som först och främst skiljer Man Utd från Man City inte är pengarna, utan kvaliteten i taktik och i coachning, kort sagt idé, hårt arbete och kompetens.

Carragher gör framför allt en intressant jämförelse av spelarmaterialet. Ederson jämfört med De Gea, Man Citys backlinje jämfört med Man Utds, Matic eller Fernandinho, Rashford eller Sterling för ett år sedan, har inte Martial minst samma talang som Sané, och så vidare?! Hur mycket har Man Utds spelare förbättrats under José Mourinho relativt Man Citys spelare under Pep Guardiola?

Det enda möjliga svaret är: Inte tillräckligt! Spelare utvecklas och blir bättre genom hårt arbete och effektiv coaching, högt satta mål och krav, samt genom att få arbeta inom ett taktiskt system som tillåter dem att växa. Det finns inga skäl att tro att José Mourinho inte levererar de två första men flera skäl att tänka att där inte alls hittats samma synergi mellan spelare och system.

Inget av detta är sådant som pengar kan köpa så José Mourinhos klagomål i det avseendet faller platt. Men även vad gäller sådant som pengar faktiskt kan köpa, det vill säga spelare, har Man City och Pep Guardiola ändå visat sig vara betydligt klokare och mer genomtänkta i vilka spelare de faktiskt har värvat och hur de ska kunna implementeras i laget som helhet.

Det är svårt att hitta någon värvning Man City har gjort under Pep Guardiola som inte har presterat exakt eller mer än vad som faktiskt förväntats av dem. Det kan inte sägas detsamma om alla José Mourinhos värvningar, som även om de i generella termer inte haft något dåligt utfall ändå inte gjort samma spektakulära succé som Guardiolas. Henrik Mkhitaryan är däremot ett enigma.

Men grejen är så klart att inte heller detta är slumpens spel eller någon särskild tillfällighet. Det är betydligt lättare att integrera individuella spelare framgångsrikt i ett lag som bygger på en mycket genomtänkt kollektiv spelidé, och det syns. Den stora pengaskillnaden mellan Man City och Man Utd är inte att Man City spenderar mer utan att Man City får mer värde för sina pengar.

Och oavsett hur det än räknas, hur många fler miljoner man än kommer fram till att Man City har spenderat, är det ju knappast så att Man Utd med sina egna transferutlägg kan hävda någon slags fattigdom. Att, även om Man Utd som alla engelska storklubbar tvingas betala en transferpremium eftersom alla vet att de är snorrika, de inte med £300m på två år skulle kunna bygga ett jättelag.

Det tjänar i vilket fall som helst inget till att beklaga sig över saken. Visst bör man ha i åtanke att det inom några dagar öppnar ett transferfönster och att José Mourinho helt säkert säger vad han säger till stor del för att uppmana klubben att lätta på plånboken, men det kommer med en kostnad i termer av vad det sänder för signaler utåt, både till spelare och supportrar.

Det finns skäl för José Mourinho att känna sig orättvist behandlad. Att döma av kritiken skulle man kunna tro att Man Utd befinner sig på krisens kant i mitten av tabellen och ständigt blir sämre. I själva verket har Man Utd konsekvent blivit bättre i alla avseenden; tabellmässigt, poängmässigt, målmässigt och spelmässigt. Bristerna finns och är tydliga, men så är även förbättringarna.

Men i skenet av Man Citys och Pep Guardiolas strålkastarljus kan så klart allt annat för närvarande framstå som mediokritet. Framför allt gäller så klart detta Man Utd och José Mourinho som dels alla är vana vid att se som den omutliga vinnarmaskinen, som alla räknar och hoppas med som titelutmanare, och som är Man Citys i alla avseenden närmaste rival.

Där finns naturligtvis en personlig aspekt i kritiken. Det är många som är alldeles fantastiskt förtjusta i att kunna ta tillfället i akt att kasta smuts på José Mourinho, något han kanske i viss utsträckning tjänat ihop till, om än inte i denna. Framför allt sätter det kanske ett tveksamhetens skimmer över journalistikens objektivitet att låta sig drivas av personliga motiv, hur välförtjänt det än är.

Men det finns också något historielöst i kritiken. Man Citys prestation i termer av poäng hittills den här säsongen är unik i Premier League. Fortsätter de hålla samma takt kommer de sluta 15 poäng bättre än vad som är det rådande poängrekordet i Premier League. Kanske bör skillnaden mellan Man City och Man Utd förklaras mer av Man Citys perfektion än av Man Utds uselhet?!

Det här är så klart ändå besvärande för José Mourinho eftersom ett av de självklara målen med hans anställning i Man Utd var hans förmåga att sätta stopp för Man City och för Pep Guardiola. Något som åtminstone den här säsongen har visat sig fullständigt omöjligt. Men Mourinho vet så klart att det är utifrån den måttstocken han ofrånkomligen kommer bedömas.

Men om José Mourinho behöver sätta in den nuvarande skillnaden mellan Man City och Man Utd i något slags sammanhang så gjorde han kanske bättre att inte fokusera på hur mycket pengar som spenderats, utan kanske mer på att Man Utd som lagbygge var betydligt mycket mer eftersatt när han kom till klubben än vad Man City var när Pep Guardiola kom.

Även det blir emellertid en rätt meningslös synpunkt om där inte samtidigt finns ödmjukheten att konstatera att där fortfarande finns brister som inte borde behöva finnas, och att Man Utds lagbygge inte har utvecklats riktigt lika bra eller mycket under dessa två säsonger som ändå fanns skäl att tro och hoppas. Att pengar faktiskt inte är lösningen på alla problem.

Att i det här läget börja hojta om sparken för José Mourinho, här och nu eller till sommaren, vore däremot något förhastat och överilat, om man nu inte anser sig ha högst personliga skäl för saken, you just don’t like the guy. Men uttryckt i rent objektiv prestation har Man Utd blivit konsekvent bättre och det barnet slänger man helst inte ut med badvattnet.

Det är framför allt inte uppenbart vilken manager, som faktiskt hade varit tillgänglig och realistisk, som hade gjort ett bättre jobb än Mourinho eller vem som härifrån skulle göra ett bättre jobb. Det är inte många namn som direkt poppar upp här för att uttrycka det milt, även om där finns ett och annat. Inte minst en viss argentinare.

Det får bli en senare fråga. Utmaningen som står för dörren är att avsluta året och den rådande negativismen med att besegra Southampton hemma på Old Trafford. Att återgå till det som hela tiden borde vara Man Utds core business snarare än att hålla på att hela tiden leta efter ursäkter, nämligen att vinna fotbollsmatcher och att vinna titlar.

Vinnare behöver aldrig leta efter ursäkter. Det behöver bara de göra som helt i onödan tappar poäng mot Leicester och Burnley. Dessa poäng tappades för övrigt inte för att Man City har spenderat mer pengar än Man Utd. Man Utds besvär beror på sådant som pengar inte kan köpa!