Ännu ett år är om några timmar till ända. Det har knappast varit något år att hurra för i samhället precis med naturkatastrofer, dödsskjutningar, nynazismens och rasismens fula nuna i större omfattning än tidigare, politiska fiaskon och en korrupt tomte på presidentposten med avtryckarfingrarna både på twitter och amerikanska kärnvapen.
Riktigt så illa har det kanske inte sett ut i fotbollen. Förvisso skulle man kunna tro det givet det fokus som har hamnat på hur arabiska oljediktaturer är på väg att ta över även den europeiska fotbollen, vilket naturligtvis skulle kunna ses som ett oroande tecken i tiden. Inte så mycket för fotbollens skull utan för vad detta kan tänkas skänka legitimitet till i andra sammanhang.
För engelsk fotboll har det ändå varit ett i bred mening positivt år. Premier League fortsätter fascinera världen över, tuffare och jämnare än kanske någon gång tidigare, med sex klubbar som gick in i säsongen med rimligt realistiska titelförhoppningar. Samtidigt engelska klubbar som gick bättre än på väldigt länge i Champions League, med alla fem vidare till slutspel.
Att sammanfatta året är ändå inte alltid det lättaste att göra, särskilt inte som två halvor av två olika säsonger på något sätt ska vägas samman. Något handlar det då kanske om att försöka se till någon slags bredare tendens än att enbart jämföra resultat. Men låt oss för all del försöka hitta några relevanta kategorier att utse årets profiler inom:
ÅRETS STJÄRNA. Att vara en stjärna kan vara något dubbelt. Å ena sidan en fantastisk artist och å andra sidan kanske med en diva inom sig. Alexis Sanchez har onekligen känts som den spelaren under året som gått, en fantastisk spelare på sin dag som långa stunder har hållit Arsenal ovanför vattenytan, men som i lika delar frustrerar med sitt ego och attityd.
ÅRETS LAG. Om detta handlar om vilket lag som i högst utsträckning överträffat förväntningarna inför säsongen och vars huvudsakliga karaktär är laget snarare än stjärnor så blir det svårt att blunda för Burnley. Höll sig kvar i Premier League förra säsongen och trots att de tippats åka ur Premier League den här säsongen ligger de vid nyåret och slåss om europeiska cupplatser. Fenomenalt.
ÅRETS MANAGER. Höstens manager blir även årets manager, nämligen Pep Guardiola. Så imponerande är trots allt det arbete han gjort för att göra ett smått fantastiskt lag av alla sina stjärnor. Man City har spelat något av den bästa fotboll vi har sett ett Guardiola-lag göra, i en slags syntes av spansk och tysk fotbollsskola perfekt anpassad till den engelska fotbollen.
:::
ÅRETS MÅLVAKT. Ett inte helt självklart val, men David De Gea har ändå utmärkt sig på den här positionen under året som gått, ett år under vilket han närmast obestridligen har axlat manteln som världens bästa målvakt. Har en rätt egen stil som målvakt med tydliga fördelar och en och annan svaghet, men har en smått enastående räddningsprocent.
ÅRETS FÖRSVARARE. Vem växer egentligen upp och vill bli ytterback? Kyle Walker får man förmoda. Inte så mycket att säga om den här kategorin, Walker var en stor anledning bakom Tottenhams framgångar under hösten, och hans högprofilerade jättetransfer till Man City har sett honom bli en ovärderlig del av ett fantastiskt Man City-lag.
ÅRETS MITTFÄLTARE. Om vi tidigare pratade om det dubbla i begreppet stjärna så visar Kevin De Bruyne att det är fullt möjligt på samma gång vara en superstar men också helt dedikerad till lagets bästa. Har under året som gått utvecklats till att vara vad som just nu förmodligen är världens bäste mittfältare, med härlig spelintelligens och hård arbetsmoral.
ÅRETS ANFALLARE. Inget svårt val givet att Harry Kane har ägnat 2017 åt att slå Alan Shearers målrekord under ett kalenderår. Har hållit en enastående jämn och hög nivå som anfallare under längre tid nu och det är naturligtvis inte någon tillfällighet att det pratas om Kane som en av Real Madrids kommande galacticos utan att det känns det minsta over the top.
:::
ÅRETS TOPP. Visst, det var nog många som såg det som en riktigt bra värvning när Liverpool efter många om och men presenterade Mohamed Salah, men att det skulle bli riktigt så här bra var ändå omöjligt att förutse. Spottar in mål för Liverpool, spelar med ett enormt självförtroende, och har den här ovärderliga förmågan att kännas livsfarlig också från ingenting. På bra väg mot världsklass.
ÅRETS FLOPP. När Crystal Palace anställde Frank De Boer kom han med bagaget att efter bara några månader ha fått sparken från Inter. Vilket ändå kändes som något av en tillfällighet. Men De Boers försök att få till Ajaxmodellen i Crystal Palace föll onekligen fullständigt platt till marken, och sparken efter fyra matcher utan vare sig poäng eller mål är onekligen något av ett rekord.
:::
ÅRETS WANKER. Svår kategori det här året, möjligen för att min wankerradar inte är lika känslig som den en gång i tiden var. Men Dele Alli vinner den föga smickrande utmärkelsen den här gången. Främst för en benägenhet att bete sig illa på planen, utsätta laget och riskera motståndarnas hälsa för sina disciplinära problem, dessutom vid upprepade tillfällen.
ÅRETS HJÄLTE. En spelare som har varit extremt utskälld av flera anledningar de senaste åren, många gånger tämligen orättvist, men Raheem Sterling har bitit ihop och verkligen tagit sig igenom den tuffa perioden och kommit ut som en vinnare. Beundransvärt att samma dag som han blir utsatt för ett rasistpåhopp gå in till stormatch mot Tottenham och stänga matchen med två mål.
ÅRETS HJÄLTINNA. På samma tema måste Eni Aluko hyllas som genom sitt mod och sin karaktär att lyfta på locket både till det engelska damlandslaget och till FA:s hantering av sådana här frågor rensa ut ett gytter av unkna attityder, hålla varandra om ryggen-mentalitet och cover up-kultur. Detta med hög personlig insats och kostnad ett bra tag innan Me Too-rörelsen fått fart.
:::
Fyll på efter eget behag! Gott nytt år!