Den enes bröd är den andres död. Coventry svarade för vad som måste ses som den tredje omgångens praktskräll i FA-cupen när de besegrade Stoke med 2-1 på Ricoh Arena. Det var självklart en härlig upplevelse för en klubb som upplevt så många år av misskötsel, och fortfarande lider i League Two under sitt SISU-ägarskap, att få en sådan här framgång i FA-cupen.
Men det blev också Mark Hughes bildliga död. Stokes buss hann bara komma tillbaka till klubbens träningsanläggning innan Hughes togs åt sidan av Stokes klubbledning och fick det besked som många väntat på i flera månader, som många menar borde ha kommit redan i somras, som många ropat efter från läktarna, som många såg som helt oundvikligt efter dagens förlust – sparken!
Mark Hughes gjorde kanske inte sig själv några stora tjänster under sina sista veckor på jobbet. Det var alltid ett högt spel att så uppenbart tanka en match mot i det här fallet Chelsea med motiveringen att det var matchen därefter mot Newcastle som var viktigast att vinna. Att ta hem det spelet förutsätter att man då också vinner matchen mot Newcastle. Men Stoke förlorade.
Något kunde det kanske också tyckas vara att utmana ödet att, måhända något trotsigt, ställa sig den retoriska frågan vem som egentligen skulle kunna göra det bättre som manager för Stoke, när Stokes tabellsituation ser ut som den gör och lagets prestationer ser ut som de gör. Det är det gamla stalltipset, ställ aldrig en fråga på vilken du riskerar få ett svar du helst inte vill höra!
Nu är det i och för sig ändå en fråga som Stoke måste brottas med: Vem kan egentligen göra det bättre än Mark Hughes? När Stoke avvaktade med beslutet att sparka Hughes efter förlusten mot Newcastle var de flesta överens om att det berodde på att de inte hade något uppenbart bättre namn tillgängligt. Har detta egentligen hunnit förändras redan på en vecka?
Vi vet att det här med att byta manager kan ha både önskad effekt och ingen egentlig effekt alls. Crystal Palace har fått ett rejält uppsving genom att anställa Roy Hodgson. West Brom däremot har vunnit absolut ingenting på att anställa Alan Pardew. Mellan dessa ytterligheter hittar vi andra klubbar som Leicester, Everton och West Ham.
Men det är också en fråga om beslutets tidpunkt. Här har Stoke fått beröm för sitt tålamod med Mark Hughes, sin vilja att verkligen ge Hughes chansen att vända resultaten uppåt igen. ”Eminently sensible” kallades Stoke av en pundit, men hur eminent sensibelt var det egentligen att fördröja ett beslut som framstod som uppenbart och ofrånkomligt redan för ett drygt halvår sedan?
Det var kanske vackert, kanske romantiskt, kanske till och med lite schysst, men möjligen inte alldeles rationellt och definitivt inte eminently sensible. Dels har det faktiskt försatt Stoke i en ytterst brydsam situation i tabellen, med klar risk att åka ur Premier League. Dels tvingar det Stoke till att agera vid en tidpunkt när flertalet alternativ på tränarmarknaden redan blivit tingade.
Att Stoke skulle hamna i den här situationen var inte på något sätt svårt att förutse. Det var tydligt redan under förra säsongen att Stoke var ett lag på nedgång under Mark Hughes. Lagets återkommande defensiva problem var klara och tydliga redan då. Intern spelarkritik och att lagets bästa spelare lämnar till andra klubbar av motsvarande storlek talar sitt tydliga språk även det.
Stokes underprestation under det senaste året går att visualisera förhållandevis enkelt och utgör en utgångspunkt för att förklara vad vi har kunnat se både på planen och i tabellen.
Ett annat tydligt tecken på röta i maskineriet är en manager som hellre än att angripa problemen försöker sopa dem under mattan. När Stoke förra säsongen slutade på trettonde plats, efter att ha slutat på övre halvan tre säsonger i rad dessförinnan, valde Mark Hughes att hellre beskriva det som att Stoke under tre säsonger överträffat förväntningarna.
Det var helt säkert inte vad spelarna ville höra. Det var definitivt inte vad supportrarna ville höra. Det var förmodligen inte heller vad Stokes styrelse ville höra. Ingen är intresserad av att ta steg bakåt. Åtminstone vill man se ambitionen att hålla fast vid vad man har. Mark Hughes anställdes just för att ta Stoke upp till dessa högre placeringar som regel, inte som undantag.
Det är lätt att framstå som väldigt kritisk till Mark Hughes. Samtidigt ska inte heller hans bedrifter med Stoke glömmas. Hans tre första säsonger med klubben var mycket lyckade, med Stokes tre högsta placeringar i Premier League någonsin. Hughes lyckades omvandla ett tröttkört och defensivt Stoke till ett mer kreativt spelande lag som även nådde framgångar.
Men alla lagbyggen har sina bäst före-datum. Bristerna i Stoke har gett sig till känna under senare år. Det fanns inte längre någon fräschör i Mark Hughes syn på laget, inte längre något engagemang i spelartruppen. Gamla idéer hade inte längre någon bärkraft. Vi har sett samma utveckling i många andra klubbar, det är inget unikt för Stoke och betyder inte att Mark Hughes är dålig som tränare.
Kanske behövdes det en förlust mot Coventry för att verkligen belysa problemets omfattning. En Premier League-klubb som Stoke ska inte behöva bli så upprullad defensivt mot League Two-motstånd som de blev om och om igen under den här matchen. Stoke pressade på i slutet av matchen, men Coventry hade innan dess 2-1 med mersmak, jättechans efter jättechans.
Stoke är inte något dåligt fotbollslag, Stoke har en stark spelartrupp, Stoke har resurser. Vad Stoke däremot har saknat under en och en halv säsong är en tydlig idé hur de faktiskt vill spela fotboll. Resultatet har blivit något mellanting. Deras placering i tabellen är inte bra men heller inte katastrofal. Det är en klubb som historiskt visar stort tålamod med sina managers, på gränsen till överdrift.
Stoke borde med andra ord inte ha några större problem att hitta en manager som vill ta på sig det jobbet. Där finns exempelvis en och annan holländsk manager som borde vara sugen på någon form av personlig revansch i Premier League.