Det var med något av skräckblandad förtjusning som många tog emot nyheten i somras att Evangelos Marinakis köpte Nottingham Forest från den förre ägaren Fawaz al-Hasawi. Alla var så klart överlyckliga att till slut bli av med den till synes helt inkompetente al-Hasawi. Samtidigt var det nog få som inte kände en smula olust över vem den här Marinakis egentligen var och vad han ville.
Där fanns så klart det uppenbara obehaget över misstankarna mot Marinakis gällande matchfixning och korruption från den grekiska fotbollen som ägare till Olympiakos. Men Marinakis passerade trots allt Football Leagues ägartest så på så sätt var det kanske lugnt. Närmare vardagen låg kanske en oro att Marinakis skulle skapa ännu mer oro och turbulens i ett redan skakigt Nottingham Forest.
Den farhågan fick åtminstone en viss bekräftelse när det strax innan nyår meddelades att Nottingham Forest sparkade sin manager Mark Warburton, tillsammans med dennes assisterande manager David Weir samt sportchefen Frank McParland. Ett beslut som mycket väl kunde ses som en överreaktion från en otålig ägare med ena handen på sin stora röda avtryckarknapp.
Många såg så klart till resultaten. Nottingham Forest höll sig förra säsongen kvar i EFL Championship på målskillnad. Drygt halvvägs in på den här säsongen ligger Nottingham mitt i tabellen, ungefär lika långt från nedflyttningsstrecket som de gör playoff-strecket. Att förvänta sig något mer av Nottingham Forest vore helt enkelt att ha orealistiska förväntningar både på laget och på serien.
Det mesta tyder emellertid på att Mark Warburton fick sparken inte så mycket på grund av resultaten utan mer på grund av att relationerna till ägare och klubbledning helt enkelt inte var bra nog. Warburton anställdes av den förre ägaren och där verkar ha funnits helt olika uppfattningar mellan manager och klubbledning hur Nottingham Forest skulle utvecklas härifrån.
Det är ur det perspektivet kanske inte någon tillfällighet att beslutet att sparka Mark Warburton kom bara någon dag innan januarifönstret öppnade. Det fanns helt enkelt inget intresse av att a) slösa bort ett transferfönster eller b) göra de investeringar Mark Warburton ville men som klubben ändå inte långsiktigt trodde på. Utan en samstämmig syn är det kanske bättre att gå skilda vägar.
Det var tydligt att Mark Warburton i hög utsträckning ville förlita sig på klubbens yngre spelare men att ägare och klubbledning inte ansåg det vara en hållbar strategi för Nottingham Forest i EFL Championship. Det är så klart något som skulle kunna få såväl supportrar som media att tåga med facklor i riktning mot City Ground, men fanns det kanske någon grund för klubbens uppfattning?
Kritikerna skulle helt säkert peka på Nottingham Forests tabellposition och säga att det absolut var en hållbar strategi. Men kanske skulle repliken vara att bara Birmingham i botten av tabellen har förlorat fler matcher än Nottingham Forest den här säsongen, att Forests tabellposition beror enbart på att de varit starka på hemmaplan, men att även resultaten på City Ground sviktat mot slutet.
Det har också varit tydligt under säsongen att Nottingham Forests placering i tabellen inte riktigt motsvaras av lagets faktiska prestation. De har varit relativt produktiva framåt men att av seriens absolut svagaste lag i defensiven, ett område där de i själva verket har hållit nedflyttningstakt. Kanske är det just i defensiven som ett lags ungdomlighet och naivitet avslöjas mest brutalt.
Men klubbledningens skepsis till Mark Warburton har inte nödvändigtvis att göra enbart med prestation utan också med ambition. Att befinna sig i mitten av tabellen, och arbeta långsiktigt med unga spelare, kan möjligen vara lättare att smälta för en klubb som bara ser sig som en EFL Championship-klubb. Men svårare för en klubb som åtminstone vill sikta högre än så.
Huruvida det var rätt eller fel att sparka Mark Warburton finns det kanske inte något självklart svar på, i slutänden är det kanske en fråga just om värderingar och vad som ses som ambitionen med klubben. Även de som inte håller med om Nottingham Forests beslut bör ändå kunna se att det åtminstone finns någon form av rationalitet bakom beslutet. Det är inte grekisk galenskap.
Men det förändrar emellertid inte en sak. Nämligen att om Nottingham Forest nu har ambitionen att sikta uppåt i tabellen och mot Premier League så måste de hitta någon form av stabilitet och kontinuitet. Med andra ord komma ifrån den onda cirkel som har fått dem att byta manager nio gånger bara under de senaste åtta åren. Om inte Mark Warburton var rätt måste de nu hitta rätt.
Om Nottingham Forest hittar rätt manager är det ändå en klubb med goda förutsättningar. Det är ett lag som har visat upp ett kreativt och innovativt anfallsspel som går att bygga vidare på. Det är en klubb som för närvarande har flera av Englands mest spännande ungdomar och en ungdomsakademi som sprakar av talang. Det är en klubb med potential.
Men vem är egentligen den tänkta sheriffen? Där snurrar namnen som alltid snurrar när klubbar i EFL Championship sparkar managers, Aitor Karanka och Garry Monk bland andra. Att Evangelos Marinakis är ägaren får många att tro på ett mer kontinentalt namn. Att det handlar om just Nottingham Forest gör att Nigel Clough är ett namn som alltid nämns.
Nigel Clough fick frågan att ta över Nottingham Forest redan under förra säsongen men tackade då nej till stor del på grund av det kaos som rådde under dåvarande ägaren Fawaz al-Hasawi. Om Nigel Clough får frågan igen, tackar han då ja till att ta över sin fars klassiska klubb, och kanske säger det i så fall något fundamentalt positivt om Nottingham Forests stabilitet under Evangelos Marinakis.
Eller är det Robin Hood han vill ha?