Där kommer så klart alltid finnas Nice. Brottsplatsen för det senaste i raden av engelska mästerskapsfiaskon. Blickarnas tomhet, handlingsförlamningen, ångesten, själva planlösheten när England kraschade ut ur EM mot ett Island som var bättre på precis allt, till och med på att vara engelska. Den hopplöse symbolen för misslyckandet blev naturligtvis Roy Hodgson.
Att misslyckas som Englands förbundskapten är skambelagt. Sven-Göran Eriksson, Steve McClaren, Fabio Capello och Roy Hodgson har alla efter sina respektive perioder belagts med någon slags stigma, att inte längre tas riktigt på allvar utan mest vara föremål för skämt. De första tre befinner sig fortfarande i denna sociala karantän. Roy Hodgson håller däremot på att jobba sig ur den.
När Crystal Palace sparkade Frank De Boer efter fyra matcher av säsongen och ersatte honom med Roy Hodgson var det många som suckade och stönade över ännu en klubb som gör en trött anställning av en förbrukad manager. Det var ju till stor del så det sågs. Roy Hodgsons misslyckande med England hängde honom fortfarande om halsen, liksom hans ålder och långvarighet.
Verkligheten har visat sig vara en annan. Under Roy Hodgson har Crystal Palace fått luft under vingarna igen. Laget har lyft från botten av tabellen, efter att ha hämtat upp ett massivt poänghandikapp, och även om de ännu knappast är säkra i nedflyttningsstrecket är de nu såväl poängmässigt som spelmässigt i ett betydligt mycket bättre läge än vad de var när Hodgson kom till klubben.
Det beror kanske inte på att Roy Hodgson är något managergeni. Men hans sätt att tänka och spela fotboll passar så väldigt mycket bättre ihop med både Crystal Palaces spelartrupp och klubbkultur än vad Frank De Boers metoder någonsin gjorde. Det räcker långt och är inte förlegat. Crystal Palace är inte minst det lag som bäst lyckats både neutralisera och sätta press på Man City.
Roy Hodgsons upprättelse med Crystal Palace kommer kanske inte som någon förvåning för den som följt hans karriär. En snårig stig av stabila jobb eller rena succér punkterad av fiaskon. Först succé med Schweiz och Inter, sedan fiasko med Blackburn. Några år i vildmarken. Därefter succé med Fulham, sedan fiasko med Liverpool. Slutligen succé med West Brom, sedan fiasko med England.
Nu succé med Crystal Palace? En slutsats angående Roy Hodgson måste hur som helst vara hans erfarenhet att hämta sig från fiaskon. Vilket är en viktig och imponerande kompetens att ha givet hur lätt det är i engelsk fotboll att enbart bli definierad utifrån sina misslyckanden. Men kanske förtjänar Hodgson att faktiskt i större utsträckning definieras av sina framgångar?
För vid sidan av de extremt uppmärksammade misslyckandena med Liverpool och England har Roy Hodgson ändå en katalog av mycket framstående managerjobb. Både Fulham och West Brom tittar nog exempelvis gärna tillbaka på tiden med Roy Hodgson och konstaterar att bättre än så har vi definitivt inte haft det därefter, och inte särskilt ofta tidigare heller.
Alltså är det kanske inte någon tillfällighet att Roy Hodgson är den av den så kallade engelska apokalypsens fyra tränarryttare som faktiskt har visat sig vara den hittills mest effektiva och lyckade anställningen. Hodgson är helt enkelt en manager som passar utmärkt för klubbar som Crystal Palace, och just med Crystal Palace har han ju också en samhörighet sedan barnsben.
Helvetet följde hur som helst inte på den bleka hästen, men var det då istället frälsningen och himmelriket? Kanske går det inte att uttrycka sig i sådana ytterligheter. Roy Hodgson har hur som helst skapat ett bra fotbollslag igen av Crystal Palace. Försvarsspelet sitter bättre, mittfältet fyller sin funktion och i anfallet lyser Wilfried Zaha samtidigt som Christian Benteke visar tecken på liv.
Vad det betyder är att Crystal Palace på några månader har gått från att vara givna kandidater för nedflyttning till att inte längre räknas in bland de tre främsta kandidaterna. Detta är kanske inte det starkaste förtroendevotum ett lag någonsin fått, men det är en viktig skillnad, som kanske gör att Roy Hodgson ser utrymmet att göra ännu en för Crystal Palace rejäl satsning på FA-cupen.
Det kan onekligen behövas ikväll då Crystal Palace alltså omedelbart i den tredje omgången ställs mot vad som kanske är deras värsta rival – Brighton. Matchen dessutom på bortaplan. Även om det kanske inte är något derby i formell mening är det alltså den tredje matchen av derbykaraktär den här helgen, och även matchen som avslutar omgången.
Crystal Palace är en klubb med viss tradition i FA-cupen, där deras största framgångar trots allt har kommit med framför allt två finalframträdanden 1990 och 2016. Vad Crystal Palace faktiskt har visat den här säsongen under Roy Hodgson är att de har kvaliteten och kompetensen att gå tå mot tå med vilken som helst motståndare i England, utan att förlora.
Viktigare egenskap än så är svårt att ha i FA-cupen. Och den egenskapen har Crystal Palace fått med Roy Hodgson. Som tack vare sina framgångar med Crystal Palace snart gjort skäl för detta vänliga konstaterande: Att han är No More Mr Nice Guy!