Huruvida fotbollen är politisk är en fråga som möjligen kan diskuteras, men knappast att fotbollen utnyttjas av politiker och för politiska syften. Det har vi sett prov på inte minst i Sverige där Carl Bildt hälsar VM-hjältar välkomna hem samtidigt som han ser ut som att aldrig förut ha sett en fotboll, eller med Fredrik Reinfeldt skuttandes omkring på läktarna i bästa TV-tid.
Det är naturligtvis inte något isolerat svenskt fenomen, självfallet ser vi det också i England. En skön skröna kommer från 1966 då den dåvarande Labourledaren och premiärministern Harold Wilson efter Englands VM-seger deklamerade att England bara vinner VM under Labourstyre. Fyra år senare när Wilson förlorade valet skedde det bara några dagar efter att England åkt ur VM i kvartsfinalen.
Margaret Thatcher var sannerligen inte någon vän till fotbollen. Det måste så klart sägas att flertalet avregleringar hon drev igenom lade grunden till den engelska fotbollens finansiella utveckling från 1990-talet och framåt. Men Thatchers syn på fotbollen var präglad av dess många olika sociala problem, av huliganismen och de många läktarkatastroferna, och av hennes egen antipati.
Politiken blev mer populistisk under 1990-talet, mer driven av media och av the politics of impression. Ingen brittisk premiärminister förkroppsligade kanske detta mer än Tony Blair. Fotbollen blev ett sätt att förmedla folklighet och Blair uttryckte vid flera tillfällen sitt långa engagemang för Newcastle, men kanske på ett sätt som åtminstone väckte lite misstänksamhet.
Vissa såg det exempelvis som något anmärkningsvärt när Blair stolt deklarerade hur han kom ihåg att ha sett klubbikonen Jackie Milburn spela, när Milburn avslutade sin karriär då Blair var blott fyra år gammal. Ögonbryn höjdes även av påståendet att han kom ihåg hur han hade suttit på Gallowgate End, långt innan det fanns sittplatser där. Kanske blir alla minnen bättre över tid.
För David Cameron blev minnena däremot bara luddigare. Han har påstått sig vara Aston Villa-supporter sedan barnsben men lyckades i en intervju för bara några år sedan förklara sig som West Ham-supporter. Det är nästan att man kunde få för sig att han fått beskrivet för sig i ett politiskt position paper att laget han höll på var claret-and-blue.
Att politiker möjligen skarvar lite med sanningen för att framstå som lite mer folkliga än vad de egentligen är kanske ändå är rätt så harmlöst. Delvis får vi kanske skylla oss lite själva om vi är så dumma att vi väljer att lägga våra röster utifrån vem som mest av allt liknar oss själva eller vem vi helst skulle vilja ta en öl med. Det är bara att be om att bli ljugen för.
Delvis har det ju alltid varit ett politiskt utnyttjande av fotbollen på vad vi skulle kunna beskriva som mikronivå, något som enskilda politiker och kanske företag ägnar sig åt för egen vinning. En sammanblandning av fotboll och politik på en så pass liten skala att fotbollen alltid utan några egentliga bekymmer har kunnat hävda sin stamfras att fotboll och politik alls icke har med varandra att göra.
Men med fotbollens framväxt som ett alltmer globalt fenomen under de senaste decennierna har den sett ett inflöde inte bara av ekonomiska intressen utan även alltmer av politiska intressen. Där det tidigare var enskilda politiker som använde sig av fotbollen är det nu hela nationalstater som gör detsamma. Det politiska utnyttjandet av fotbollen har lyfts till makronivå.
Qatar äger PSG. Abu Dhabi äger Man City. Diktaturer som inte bara säger sig vara supportrar till dessa klubbar, som inte bara sponsrar dem, utan som i sin helhet äger och driver dem. Klubbar som blir viktiga tillgångar i en globalt tillämpad nationell strategi att ge tortyr, missförhållanden, slaveri, korruption, förtryck och brist på mänskliga rättigheter ett vackert ansikte.
https://medium.com/@NcGeehan/the-men-behind-man-city-a-documentary-not-coming-soon-to-a-cinema-near-you-14bc8e393e06
Nicholas McGeehan, forskare på Human Rights Watch, har gjort denna studie av Abu Dhabis ägande av Man City. Vad avser UAE:s facit när det gäller mänskliga rättigheter finns inget nytt eller kontroversiellt i McGeehans rapport, det är inte minst för dem som haft lite koll på frågor om workers’ rights vardagsmat sedan gammalt. Snårigare blir det gällande Man Citys roll i detta.
Vad rapporten förmodligen helt korrekt konstaterar är att syftet för Qatar och för Abu Dhabi att äga en stor europeisk fotbollsklubb är att öka sin respektive nationella legitimitet och på så vis generera investeringar samt få access till nya ekonomiska och politiska maktsfärer. Den politiska kapitalismen har fått fotfäste i den globala fotbollen.
Strategin är smart. Dels fungerar det som en PR-red herring att rikta fokus mot något positivt och vackert istället för missförhållanden eller negativa faktorer, att associera diktatur med fotboll hellre än förtryck. Dels ger det en armé av ”nyttiga idioter” på nätet som på alla sätt söker rationalisera och rättfärdiga dessa regimer eftersom de tror det är vad de måste göra som supportrar till sin klubb.
Det är ett förhållande som borde ge upphov till allvarliga frågor. På samma sätt om än i helt annan skala som att hämta hem sponsorpengar från motsvarande statsanknutna företag borde göra det, eller från kortlånföretag som profiterar på mänsklig misär, och liknande moraliskt tveksamma företag. Det är självklart frågor som ända in i själen berör fotbollens sociala ansvar.
Det är frågor som fotbollen aldrig riktigt varit helt bekväma med. Den har tagit sin tillflykt bakom klyschan och ursäkten att fotboll och politik inte har något med varandra att göra. Men i takt med att fotbollen har blivit ett allt större globalt fenomen, och naturligtvis i synnerhet som engelsk fotboll har fått ett så stort globalt genomslag, blir den till sin natur också mer och mer politisk.
Varken den engelska fotbollen eller fotbollen i stort kan lösa eller ta ansvar för alla världens problem. Och det är en betydligt mycket mer komplex fråga än att enbart försöka skuldbelägga enskilda klubbar. Frågan är också mer komplex än enbart att förbjuda dylikt ägande. Det finns inget som säger att kulturellt isolera dessa länder ger större politiska framsteg än att kulturellt integrera dem.
Men det ansvar engelsk fotboll och engelska klubbar ändå har i dessa frågor är att inte låta sig utnyttjas som politiska tillgångar och att inte låta sig själva bli ett opium för folket. Vad framför allt engelsk fotboll istället har möjlighet att göra är att utöva politiskt inflytande, genom att skärpa och formalisera kraven på statliga ägare av engelska klubbar att motsvara vissa politiska krav.
Men det förutsätter så klart att engelsk fotboll accepterar att fotboll och politik inte bara hänger samman utan också bör hänga samman. Det borde inte vara omöjligt, det är trots allt något som politikerna insåg redan för mycket länge sedan.