Med facit på hand kan konstateras att Wigans beslut för ett drygt år sedan att anställa Warren Joyce som ny manager efter Gary Caldwell var att betrakta som ett grovt misstag. Wigan befann sig indragna i en nedflyttningsstrid i EFL Championship, Joyce hade ingen tidigare erfarenhet som tränare på seniornivå och dennes fokus på yngre spelare visade sig föga framgångsrik.
Kanske var misstaget en produkt av bristande erfarenhet hos David Sharpe, Wigans mycket unge ordförande. Om så var fallet så verkar Sharpe åtminstone ha lärt sig av erfarenheten. Inför den här säsongen anställdes Paul Cook, en betydligt mycket mer erfaren manager, som dessutom guidat båda sina två tidigare klubbar, Chesterfield och Portsmouth, till seriesegrare i League Two.
Det är en vanlig uppfattning att om Wigan hade anställt en mer erfaren manager redan under förra säsongen hade de inte behövt åka ur EFL Championship. Den logiska implikationen av en sådan uppfattning är att Wigan i själva verket är bra nog att vara ett EFL Championship-lag. Något som statistisk analys av lagen i League One bekräftar, där Wigan framstår som den seriens Man City.
Överlägsenheten har däremot inte översatts lika tydligt i tabellen. Förvisso leder Wigan League One, men med tre poäng ned till Shrewsbury och fem poäng ned till Blackburn under uppflyttningsstrecket är det knappast någon tvärsäker ledning Wigan har att jobba med. På så vis kanske Wigan mer påminner om seriens Man Utd, ett lag med sämre poängskörd än väntat.
Tre raka hemmamatcher som slutat 0-0 gör jämförelsen än mer träffsäker. Om Wigan istället vunnit dessa tre matcher hade de istället haft en serieledning om nio poäng och ett försprång som tydligare illustrerat lagets rent spelmässiga överlägsenhet. Positivt är ändå att Wigan borde ha vunnit dessa matcher, att chanser ändå skapas, samt att Wigan samtidigt hållit nollan i sju raka matcher.
Om målskyttet har hackat i ligaspelet så gjorde det sannerligen inte det mot Bournemouth i FA-cupen. I vad som var en av den tredje omgångens absolut bästa och roligaste matcher var Wigan bara sekunder från en rejäl skräll när de hade 2-0 i halvtid på bortaplan. Men Steve Cooks kvittering på tilläggstid innebär alltså att vi får ett omspel ikväll på DW Stadium.
Det får ses som en bonus. Just att Wigan är så bra den här säsongen att det finns goda skäl att tänka att de håller bra EFL Championship-standard gör att de alls inte är någon lätt motståndare, särskilt inte hemma på DW Stadium. Deras match mot dugligt Premier League-motstånd i Bournemouth är en synnerligen intressant kraftmätning och indikation på Wigans kvalitet.
Riktigt detsamma verkar kanske inte brittisk cup-TV i all sin briljans tycka, som alltså struntade både i den här matchen och i den i stort sett lika intressanta matchen mellan Swansea och Wolves till förmån för Chelsea mot Norwich, en match som var närmast outhärdlig i all sin tristess redan första gången. Det är lite så man undrar hur de tänker, även fast man vet hur de tänker.
Paul Cook har med små resurser lyckats bygga ett riktigt starkt Wigan. Med sin utgångspunkt i en 4-2-3-1-uppställning är Wigan på samma gång defensivt väldigt stabila och offensivt produktiva, seriens överlägset bästa lag i båda dessa avseenden. Anställningen av Cook har också visat sig vara klok, en manager med erfarenhet av att bygga serievinnande lag, kort sagt en vinnare.
Farhågan Wigan har brottats med har varit och i någon mening fortfarande är klubbledningens vilja och förmåga att investera i laget. Det går att arbeta med små resurser men på lång sikt går det inte heller att trolla, särskilt inte om det ska flyttas uppåt i seriesystemet. EFL Championship är på så vis en betydligt mer krävande serie än League One, en skillnad som har ökat.
Wigan har tvingats krympa sin kostym rejält sedan sin tid i Premier League och sedan fallskärmsbetalningarna upphört. Detta är naturligtvis grunden till Wigans oförmåga inte bara att ta sig tillbaka till Premier League utan även att hålla sig kvar i EFL Championship. Wigan lever fortfarande med samma ägare som en gång tog dem upp i Premier League, vann FA-cupen och åkte ur igen.
Där har helt enkelt inte funnits någon ork eller vilja från detta ägarskap, med andra ord Dave Whelan och dennes efterträdare, att börja om från början med Wigan. Nytt ägarskap är således nödvändigt och Wigan står också på tröskeln till ett uppköp, som så många andra klubbar på den här nivån. Ett östasiatiskt konsortium förväntas köpa Wigan i januari.
Spännande tider för Wigan således. I toppen av League One och favoriter till uppflyttning. Ett bra lag, med en bra tränare som inte bara kan gå upp i EFL Championship utan också hävda sig där. På gränsen till ett uppköp, nya ägare och en framtid med större möjligheter än tidigare. Och ikväll chansen att ta en riktig cupskalp hemma på DW Stadium mot Bournemouth.
Och sätta upp en minst lika intressant cupmatch på hemmaplan i den fjärde omgången mot West Ham. För fem år sedan följde Wigan upp sin största seger någonsin med en av sina största besvikelser bara några veckor senare. För många kockar gjorde till sist Wigan till soppa. Fem år senare råder äntligen optimism och förhoppningar om framtiden i Wigan igen.
Den här gången har de bara en Paul Cook. Dessutom, det är svårt att ogilla ett lag med spelare (och namn) som Will Grigg, Nick Powell och Max Power!