Virgil Van Dijk är såld till Liverpool. Dejan Lovren, Adam Lallana, Rickie Lambert, Luke Shaw, Calum Chambers, Sadio Mané, Nathaniel Clyne, Victor Wanyama, Morgan Schneiderlin med flera. Det skulle, för att uttrycka det hela så enkelt som möjligt, kunna skapas en rätt skaplig startelva i Premier League bara med de spelare som Southampton har sålt under de senaste fyra-fem åren.
Det var inte fyra-fem år sedan vi alla i någon utsträckning förundrades över hur Southampton kunde sälja så många till synes viktiga spelare och ändå prestera så bra som de trots allt gjorde, med bevarad konkurrenskraft. Det pratades stort och skrevs mindre uppsatser om Southamptons förmåga att värva ersättare och utveckla spelare. Ändå med känslan att där ändå måste finnas en gräns.
Den gränsen verkar nådd. En genomgång av Southamptons trupp tyder på det. Sofiane Boufal har otvetydig talang men är hopplöst ojämn. Nathan Redmond frustrerar. Jordy Clasie har inte gjort många glada och Pierre-Emile Höjbjerg lyckas inte riktigt övertyga. Manolo Gabbiadini började bra men har bleknat. Kanske är det bara Oriol Romeu som motsvarar högre ställda förväntningar.
Värvningarna inför den här säsongen visar på samma tendens. Mario Lemina och Wesley Hoedt kom båda med goda referenser och har utan att för den sakens skull ha varit dåliga ändå inte övertygat riktigt som det hoppades på. En ganska naturlig slutsats måste alltså vara att Southampton inte längre lyckas riktigt lika bra med sina värvningar som de gjorde förut.
Det är till sist ändå rätt svårt att vara alltför kritisk för den saken. Det måste ses som på gränsen till omöjligt att tappa så många spelare av hög kvalitet som Southampton har tappat de senaste åren utan att laget till sist blir lidande. Hur bra en klubb än är på scouting och på att värva spelare är graden av osäkerhet i denna aktivitet så hög att ingen klubb kan lyckas hela tiden och varje gång.
En mer distinkt kritik vore kanske i vilken utsträckning Southamptons ständiga managerbyten, och då i synnerhet de anställningar som faktiskt har gjorts, har påverkat detta facit. För parallellt med att spelare efter spelare har lämnat Southampton har vi så klart förundrats över hur Southampton klarade av att ersätta manager efter manager till synes utan effekt.
Även detta visade sig däremot ha sin gräns. Mauricio Pochettino var så klart, än mer om vi ser till vad han åstadkommit därefter, en genial anställning. Även Ronald Koeman gjorde ett bra jobb med Southampton, men kanske anade han också vad som var å färde och bytte till Everton. Claude Puel därefter var en spännande anställning som däremot fick sparken efter bara en säsong.
Där någonstans känns det kanske ändå som om något gick fel. Från utsidan går det inte att känna till allt som hänt men endast sett till Southamptons resultat och till deras spel var det en tuff sparkning. Framför allt är det i efterhand svårt att spåra någon slags tanke när Puel först sparkas med motiveringen att spelet var för tråkigt bara för att därefter anställa Mauricio Pellegrino.
Mauricio Pellegrino var naturligtvis ett hett namn i europeisk fotboll efter att förra säsongen ha tagit Deportivo Alavés till final i Copa del Rey. Men frågan är om Southamptons rekryteringsprocess egentligen grävde djupare än så, för om Pellegrino karaktäriserades av något med Alavés var det just en mer defensivt inriktad fotboll. Det vill säga exakt vad Claude Puel fick sparken för.
Med högre frekvens på managerbyten, med oenighet i lagets taktiska färdriktning, och med ett defensivt spelsätt inte helt och hållet anpassat efter spelartruppen, blir det desto svårare att framgångsrikt integrera värvningar, nya spelare och unga spelare. Southampton är alltså ett ganska bra exemel på hur oreda på ett område kan bidra till oreda också på andra områden.
Oreda på dessa områden leder i sin tur till oreda i tabellen. Southampton går in i dagens match mot Tottenham, en minst sagt tuff match för dem, två poäng under nedflyttningsstrecket, och det måste alltså betrakta som sannolikt att de efter 24 omgångar befinner sig på nedflyttningsplats. Verkligen inte vad de rimligtvis kan förväntat sig inför säsongen.
Vad som är oroande för Southampton, och som borde vara väldigt oroande för Mauricio Pellegrino, är att lagets resultat har sviktat. Fram till slutet av november befann sig Southampton ändå mitt i tabellen, med lika många vunna som förlorade matcher efter 13 omgångar. Tio omgångar senare har Southampton ännu inte vunnit någon mer match, och förlorat hälften av dem.
Southampton framstår alltså som ett lag på nedgång utan självförtroende. Inte blev det mindre tydligt i förra omgången när Southampton gick fram till 2-0-ledning i halvtid borta mot ett väl så formsvagt Watford, bara för att tappa till 2-2 under andra halvlek och i matchens sista minuter. Southampton har under Mauricio Pellegrino blivit ett lag som till synes inte kan vinna.
Den psykologin måste Southampton och Pellegrino bryta, och de måste bryta den mycket snabbt. Med bara 15 omgångar kvar av säsongen börjar tiden rinna ut. Ett bättre sätt att göra det än hemma mot Tottenham, ett av ligans bästa och därtill mest formstarka lag, är svårt att tänka sig. Dessutom med Mauricio Pochettino som tränare för motståndarlaget. Säkert en fin skalp för Pellegrino.
Om inte börjar Southampton befinna sig i en minst sagt brydsam situation. Å ena sidan börjar det bli riskfyllt och närmast ansvarslöst att inte genomföra en förändring på managerposten. Å andra sidan närmar vi oss med stormsteg den punkt på säsongen, dess ”Hubbert Peak”, då det helt enkelt är för sent att göra en sådan förändring med önskad effekt.
Kanske är den punkten i själva verket redan passerad givet tillgängliga alternativ på managermarknaden. Om eller när den punkten hur som helst passeras gör Southampton det som helst klokast att köra säsongen ut med Mauricio Pellegrino och helt enkelt hoppas på det bästa. Den stora frågan för Southampton är alltså när eller var den punkten befinner sig.
Kanske befinner den sig i själva verket på St Mary’s ikväll.