Att besegra Man City var naturligtvis både imponerande och nödvändigt. Och utöver tre viktiga poäng vände det också i ett svep den melankoli som i någon mån omfattade Liverpool sedan Philippe Coutinho lämnat Liverpool. Det är rätt tydligt att även Jürgen Klopp insåg hur viktig den där segern faktiskt var. Han har mjölkat den för allt den är värd ända sedan slutsignalen.
Men precis lika viktigt och precis lika nödvändigt som det var för Liverpool att förra helgen vinna mot Man City, precis så viktigt är det också för Liverpool att vinna kvällens match mot Swansea City. Det är något som många gånger glöms bort i euforin, att även dessa matcher måste vinnas och inte är vunna på förhand. Och över en hel säsong är de i själva verket ännu viktigare att vinna.
Det här är något som har varit ett sänke för Liverpool under mer eller mindre hela Premier League-eran. De har kunnat spela stundtals fantastisk fotboll, vinna de största matcherna mot de bästa motståndarna, elektrifiera publiken och utmana om titeln, men över en hel säsong aldrig haft jämnheten som krävts, ”enkla” poäng har tappats. De har alltid varit 400m-löpare i ett 10,000m-lopp.
Liverpool har kommit riktigt nära några gånger, men aldrig hela vägen. Vad Jürgen Klopp måste åstadkomma är denna jämnhet. Att garantera att Liverpool, generellt uttryckt, inte vinner mot Man City ena helgen bara för att förlora mot Swansea nästa. Utmaningen består så klart i att exakt hur perfekt Liverpool måste vara i det här avseendet avgörs i relation till konkurrenterna.
Där finns det den här säsongen helt enkelt inte något större utrymme alls för misstag. Inte ens med titelstriden ute ur bilden och endast tänkandes på slaget om Champions League-platserna. Det börjar bli oroväckande få omgångar kvar av säsongen och varje poäng blir alltmer livsviktig. Därmed börjar vi också komma in i ett väldigt speciellt skede av säsongen.
Det var ett skede av säsongen som gavs ett uttryck av Alex Ferguson, nämligen squeaky bum time. När säsongen drar sig mot sitt slut, när pressen ökar och när nerverna börjar ge sig till känna. Inte bara en press på lagen i toppen av tabellen utan också en period när lagen i botten av tabellen börjar trycka på gaspedalen och släppa på sina säkerhetsbälten, en mer oförutsägbar period.
Det är exempelvis svårt att säga riktigt vilket Swansea som Liverpool kommer möta ikväll. I vanliga fall hade vi kunnat säga att det var tabelljumbon som har en dålig säsong och Liverpool borde vinna. Men Swansea har ryckt upp sig med Carlos Carvalhal, har en vinst och fyra poäng under bältet, en viss optimism har börjat sprida sig, och de spelar på hemmaplan mot självaste Liverpool.
Det är kort sagt inte alls samma Swansea som så sent som på annandagen fick jättesmörj av Liverpool på Anfield. Förlusten som var den sista spiken i Paul Clements kista. Det innebär inte att Swansea är ett väldigt mycket bättre lag hastigt och lustigt. Men vi kan nog räkna med att en och annan knuten näve har synts i det där laget inför kvällens match givet lagens förra möte.
Carlos Carvalhal vill så klart göra Swansea starkare inför hösten. Men ett lag som befinner sig där Swansea befinner sig i tabellen vid den här tiden på säsongen har ett klassiskt dilemma när det gäller att värva spelare. Nämligen att de spelare som är tillräckligt bra att verkligen kunna göra riktig skillnad för dem den här säsongen inte är så sugna på att gå till ett lag i Swanseas tabellposition.
Desto fler vill i så fall gå till Liverpool kan man tänka sig. Och lyssnar man till röster i media och på sociala medier pratas det också mycket om kommande värvningar till Liverpool. Inte minst eftersom Coutinho-pengarna i mångas huvuden bränner ett hål i Liverpools fickor för närvarande. Men Liverpool och Jürgen Klopp verkar ha kommit till tre beslut för säsongen och framtiden:
Att inte värva någon ersättare till Philippe Coutinho för det första. Det är lätt att fastna i det tänkesättet, att nu sålde vi en spelare alltså måste vi direkt köpa en direkt ersättare. Ofta trycks det tänkesättet också på utifrån, som exempelvis hände för Man Utd med Cristiano Ronaldo. Men Liverpool har redan spelarna som behövs i truppen och det vore ren dumhet att värva någon ”bara för att”.
Att Loris Karius är uttalad förstamålvakt för det andra. Jürgen Klopp behövde kanske ge Simon Mignolet chansen att spela bort sig, och kanske är det vad som nu skett. Det finns en självklar logik att Karius tar förstatröjan om man anser att han är åtminstone lika bra som Mignolet, givet att han är yngre. Möjligen borde detta ha gjorts redan innan säsongen. Men nu står Karius i strålkastarljuset.
Att det aldrig kommer vara aktuellt för Liverpool att sälja viktiga spelare till sina engelska konkurrenter för det tredje. Lätt populistisk poäng för Jürgen Klopp att göra så klart, inte minst denna vecka. Lite feelgood. Han får hoppas det inte kommer tillbaka och biter honom i rumpan likt tidigare tvärsäkra uttalanden har gjort. Kan låta självklart, men liksom för Tottenham förutsätter det framgång.
Men kanske är det också en förutsättning för framgång?!