Alexis Sanchez är en bättre spelare än Henrik Mkhitaryan. Det råder knappast någon tvekan om den saken. Det finns inte en enda Arsenalsupporter som, om de är ärliga med sig själva som det så populärt heter, för ett år sedan innan alla flyttrykten tagit fart på allvar, hade övervägt ens idén att byta ut Alexis Sanchez mot Henrik Mkhitaryan som något annat än riktigt dålig humor.
Ändå var nog den allmänna uppfattningen positiv bland Arsenals supportrar när bytet under måndagskvällen blev officiellt, att det var ett bra byte. Vilket inte riktigt makes sense. Mitt sätt att se på den saken är att de flesta väljer att se på Alexis Sanchez som en sunk cost, det vill säga de värderar bytet utifrån det givna läget att Sanchez i praktiken redan hade lämnat Arsenal.
Vem gjorde den bästa dealen? Den frågan var ämnet för flera artiklar, videos, poddar och studioprat under måndagen. I termer av fotboll, vem som får den bästa spelaren, känns det helt givet att Man Utd gjorde den bästa dealen. Men det måste då samtidigt poängteras att Arsenal samtidigt gjorde och fick den bästa dealen de över huvud taget kunde få, givet situationen.
Det är den omständigheten som gör att båda klubbarna kan känna sig som vinnare i den här bytesdealen. För Arsenal är det dessutom också på det viset att för dem är en väldigt bra spelare som Henrik Mkhitaryan otroligt mycket mer värdefull än de £30-35m de annars rimligtvis hade kunnat casha ut för spelaren. Pengar har Arsenal i överflöd, men Arsenal har inte ett överflöd av spelare av den kalibern.
Detta förändrar däremot inte det basala, eller grundanalysen. Det är en bytesdeal som bara blev aktuell för att Arsenal är en klubb som befinner sig i en position där deras nyckelspelare hellre söker sig till andra klubbar som bättre matchar deras ambition. Det är ingen bra position. Liksom att Arsenal nog hade kunnat få ut ännu större värde för Alexis Sanchez i somras än de nu fick.
Men det är en bytesdeal som sätter en positiv shine på en problematisk situation för Arsenal. Och på kort sikt måste detta ses som otroligt betydelsefullt. Kort sikt är den här säsongen och den här säsongen handlar för Arsenal endast om att med alla till buds stående medel ta sig tillbaka till Champions League. Vilket är en riktigt tuff uppgift där Europa League förmodligen är bästa chansen.
Ska den chansen kunna tas tillvara krävs det att laget som helhet befinner sig i ett positivt tillstånd och inte äter upp sig självt inifrån. Det ligger fortfarande mycket i tanken att Alexis Sanchez förmodligen var avgörande för Arsenals möjligheter att ta tillvara chansen, men det hade förutsatt att Sanchez och laget kunde samsas under en sista halv säsong. Men det gick tydligen inte.
Det går alltid att falla tillbaka på klyschan att det viktigaste är harmoni i omklädningsrummet. Men ibland måste där även finnas utrymme för starka viljor och ett utrymme för konflikt. Men om Alexis Sanchez var ett aktivt störningsmoment, vilket ingen av oss kan säga med någon säkerhet att han faktiskt var, är det så klart klokt att rensa ut detta element.
På pluskontot för Arsenal hittar vi alltså Henrik Mkhitaryan, en spelare med uppenbar talang. Utsågs till årets spelare i Bundesliga säsongen innan han flyttade till Man Utd, där han emellertid av flera olika skäl inte riktigt har fått ut samma kvalitet. Hans försvarare hänvisar till Man Utds taktik. Hans kritiker pekar på att han hade svårt med pressen. Båda lägren kan ha sina poänger.
Oavsett vilket läger man än väljer att ansluta sig till, eller till och med om man väljer att omfamna båda lägren, är känslan att Arsenal ändå som klubb mycket väl skulle kunna passa Henrik Mkhitaryan betydligt bättre, och kanske Mkhitaryan passar Arsenal bättre som spelare, och således att Arsenal mycket väl kan få ut bättre prestationer av Mkhitaryan än vad Man Utd fick annat än i lyckliga undantagsfall.
De som väljer att titta på taktiken konstaterar snabbt att Arsenal och Arsene Wenger ofta är mycket frisinnade i sin offensiv, och att deras offensiva spelare ofta får fri licens att anfalla utan större defensivt ansvar. De som istället väljer att tänka på det mentala ser istället att Arsenal om än en storklubb inte är en klubb där konkurrensen, uppmärksamheten och pressen att vinna är riktigt lika stor.
Märk väl att detta är något tvetydiga fördelar, att det i själva verket inte är något odelat positivt. Men inte mycket i världen är det. Arsenals taktiska svaghet har ofta varit att de är för offensivt frisinnade. Blir detta mer eller mindre sant med Henrik Mkhitaryan? Arsenals institutionella svaghet har varit att de i viss mening saknat vinnarkultur. Blir detta mer eller mindre sant med Henrik Mkhitaryan?
Med Henrik Mkhitaryan åtgärdar Arsenal en position på planen som ett tag har varit något av en svaghet. Offensivt har de varit väldigt starka centralt och från vänsterkanten, men blekare från höger. Där passar Mkhitaryan in perfekt, liksom han även är så mångsidig att han fungerar effektivt centralt, vilket borde passa utmärkt när Mesut Özil brottas med sin återkommande bortamatchinfluensa.
Det går att fråga sig om Henrik Mkhitaryan och Mesut Özil helt enkelt riskerar vara lite för lika som spelare. Två spelare som båda gillar sina passningar och sina finesser men båda också kan vara lite odirekta och obenägna att själva ta sig till avslut. Arsenal har naturligtvis haft sina traditionella problem av att bli lite för omständiga i sitt anfallsspel, att vilja ”passa bollen in i mål”.
Framgången för Arsenals offensiva linje kommer därför bero på hur väl dessa båda spelare kombineras med andra mer direkta spelare. Inte minst anfallaren kommer få en helt avgörande roll. Alexandre Lacazette känns som en utmärkt anfallare i den rollen men här håller Arsenal kanske på att skapa sig själva lite bryderier med en eventuell värvning av Pierre-Emerick Aubameyang.
Det går självklart att fantisera upp alla möjliga tänkbara kombinationer på nätet men Arsenal måste snabbt spela ihop en offensiv linje med en nyckelspelare borta och där en eller två nya spelare har tillkommit, och göra det på ett sätt som fortfarande behåller en vettig balans i laget som inte exponerar Arsenals backlinje i alltför hög utsträckning, på ett sätt som varit alltför vanligt under alltför lång tid.
ATT lyckas med denna balansgång kommer vara desto viktigare för Arsenal den här våren givet att Europa League, och europeiskt cupspel, alltså måste anses vara deras bästa chans att ta sig tillbaka till Champions League. OM Arsenal lyckas med denna balansgång måste de i så fall anses ha gjort vatten till vin under januarifönstret och vara en av vinnarna med detta monsterbyte.
Arsenal har i så fall maximerat sina kortsiktiga förutsättningar att nå framgång den här säsongen, och gjort bästa möjliga av en svår situation. Och kort sikt är det enda som nu spelar någon roll för Arsenal. De långsiktiga problemen finns kvar, det är de som har orsakat den svåra situationen Arsenal nu hoppas ha gjort bästa möjliga av, men lång sikt måste för Arsenal vara en senare fråga.
Den frågan har inte Arsenal tid med nu.