Det är inte så svårt att förstå varför de envisa rapporterna om att Arsenal ska vara på väg att värva Pierre-Emerick Aubameyang väcker sådan entusiasm som de uppenbarligen gör. Aubameyang har under ett antal år varit en av den europeiska fotbollens främsta och mest omtalade anfallare som öst in mål för Dortmund. En uppenbart väldigt skicklig anfallare.
Naturligtvis entusiasmerar detta Arsenals supporterled. Dessa tider, och då inte minst för de engelska och europeiska superklubbarna, har det alltmer börjat handla om vilka spelare som värvas minst lika mycket som hur många titlar som vinns och hur många poäng som förtjänas. Det är inte någon trevlig och helt säkert inte heller någon nyttig utveckling, men det är vår tids verklighet.
Det är en värvning som däremot inte bara fyller ett fotbollssyfte för Arsenal, utan också är tänkt att bekräfta vilka de är. Identitetspolitik således. Viktigt i denna tid med Arsenal i utförsbacke och under samma januarifönster som Arsenal blivit tvingade att sälja av Alexis Sanchez till en av sina konkurrenter. Misstanken eller farhågan att Arsenal förminskats kan då skingras med en sådan här värvning.
Det sänder signalen till Arsenals supportrar att Arsenal fortfarande är stora nog att kunna värva världens bästa spelare, och implikationen att det egentligen inte gör så mycket att Alexis Sanchez lämnade klubben. En potentiellt traumatisk förändring kan istället säljas som en nystart. Det sänder kanske även signalen till befintliga spelare att Arsenal är en klubb värd att stanna kvar i.
Att värva Pierre-Emerick Aubameyang vore kort sagt och enkelt uttryck good politics för Arsenal. Men som ofta påpekas både under presidentkampanjer och i politiska biografier så är good politics inte alltid detsamma som good policy, och good policy är sannerligen inte alltid good politics. Att kampanja är poesi och att regera är prosa, är ett annat sätt på vilket detta har uttryckts.
Vore det då good policy för Arsenal att värva Pierre-Emerick Aubameyang? Att svara på det förutsätter att man vet vad man menar med policy. Ett begrepp som är tänkt att fånga de beslut som fattas för klubbens långsiktiga utveckling, utifrån lagets behov rent taktiskt och utifrån vilka spelare som redan finns och inte finns i spelartruppen, samt att maximera värdet på sin investering.
Här hopar sig frågetecknen. Inte minst måste det kloka ifrågasättas i att betala stora pengar för en världsanfallare bara ett halvår sedan Arsenal redan betalat över £50m för en annan världsanfallare i Alexandre Lacazette, något som med viss sannolikhet kommer innebära att minst en av dessa båda investeringar ställs åt sidan utan att ge någon riktig avkastning.
Sådant tenderar supportrar inte bry sig så mycket om. Det är ju inte deras pengar och för många av dem är det bara en ny skinande leksak att samla på hög. För att ändå motivera hur detta inte är något problem brukar elvor ritas upp som nio gånger av tio knycklar in spelare i för dem väldigt udda positioner samt kastar varje tanke på defensiv balans på skräphögen.
Om Alexandre Lacazette hade varit makalöst dålig under sitt första halvår med Arsenal hade beslutet kanske kunnat förstås. Men det har han inte varit, i den utsträckning han inte riktigt har motsvarat de högsta förväntningarna är det något som i minst samma utsträckning måste lastas Arsene Wenger. Att redan ge upp Lacazette vore galenskap.
De som utgår från att detta inte kommer bli något problem ser helt säkert att Pierre-Emerick Aubameyang ska utgå från en av kanterna, med argumentet att det har han gjort tidigare i karriären. Förvisso sant, men det var en yngre Aubameyang på väg uppåt i karriären, således mer flexibel. Att i så fall inte se risken att Aubameyang och Lacazette springer ivägen för varandra vore naivt.
Att värva Aubameyang rationaliseras också med önskan att sätta ihop honom med Henrik Mkhitaryan igen. Tillsammans öste de så klart in mål i Dortmund och underförstått skulle de ”därför” göra det igen. Vilket i och för sig blundar lite för att det då var två yngre spelare som spelade för en annan klubb i en helt annan liga. Dessutom placerar det, se förra stycket, Aubameyang centralt.
Utifrån ett taktiskt perspektiv och utifrån spelartruppens sammansättning finns alltså stora frågetecken kring värvningen. Kanske är det hårt att kalla det för dålig policy men det är sannerligen inte good policy. Desto mer bistert blir omdömet om vi istället går vidare till vad värvningen egentligen betyder utifrån ett mer långsiktigt utvecklingsperspektiv.
Där finns så klart den uppenbara synpunkten att Pierre-Emerick Aubameyang är 28 år och två år äldre än Alexandre Lacazette. Någon föryngring handlar det alltså inte om. Mer oroande är kanske att Arsenal i ivern att värva Aubameyang verkar ha dragit sig ur värvningen av Bordeauxs Malcom, en 20-årig forward med väldigt hög potential av precis den typ Arsenal behöver.
Arsenal och Arsene Wenger, som klubb och som manager, har alltid låtit sig styras av en idé om good policy i sina värvningar, oavsett hur klok man nu anser att denna policy är. Vad detta signalerar är snarare hur Arsenals värvningar nu styrs av good politics på bekostnad av good policy, naturligtvis ett betydligt mycket mer kortsiktigt perspektiv än förut.
Något som så klart speglar både Arsenals situation och position, men också kanske Arsene Wengers egen tidshorisont. Kanske ser han målsnöret på sin tid i Arsenal närma sig, kanske känner han hur hans eget inflytande över klubben gradvis reduceras och hur klubben planerar för hans ersättande. Han har i vilket fall som helst inte längre råd att tänka fem-tio år framåt och agera därefter.
Good politics har blivit mer betydelsefullt för Arsene Wenger eftersom hans förtroendekapital inte längre är vad det har varit. Det sätter däremot Arsenal i ett besvärligt förhandlingsläge. Dortmund är naturligtvis fullt medvetna om att Arsenal och Arsene Wenger ”behöver” värva Pierre-Emerick Aubameyang. De har alltså ingen anledning att sänka sitt pris, det är en seller’s market.
Arsenal kan så klart slingra sig och låtsas hålla fast vid sin mer stringenta policy bäst de vill. Faran med att låta sig styras av good politics är att en klubb då blir marknadens gisslan. Dortmund har bara att vänta ut Arsenal som efter att ha slingrat sig och spelat hard to get tillräckligt länge, för syns skull om inte annat, så att de inte ska få löst rykte, kommer få casha upp.
Det är knappast heller good policy. Men att värva Pierre-Emerick Aubameyang för Arsenal handlar inte om good policy, han skulle inte ens få spela i Europa League, Arsenals viktigaste scen under våren, det handlar bara om good politics.