Jublet och glädjen visste inga gränser när Huddersfield tog sig upp i Premier League i våras. Alla pratade om bragden som laget genomfört. Men minnena är korta på den här nivån. Inte för första gången den här säsongen avslutades helgens oavgjorda match mot Birmingham i FA-cupen med buande från de egna supportrarna över ännu en match utan vinst.
Låt gå! 2017 var ett fantastiskt år för Huddersfield där de under våren säkrade uppflyttning och en återkomst till Premier League efter många år nere i den engelska fotbollens vildmarker, och under hösten såg ut att hävda sig väl i Premier League som den kanske piggaste nykomlingen. 2018 har för att uttrycka saken diplomatiskt börjat allt annat än fantastiskt.
Sedan nyåret har Huddersfield inte vunnit en ligamatch. Tvärtom har de förlorat alla tre ligamatcherna och värre än så, det har varit Huddersfields värsta förluster på väldigt länge. Mot Leicester, mot West Ham och mot Stoke har Huddersfield blivit mer eller mindre utspelade. Ett mål har gjorts mot nio insläppta på dessa tre matcher. Det ser helt enkelt inte bra ut för Huddersfield.
Tendensen följer på tre raka oavgjorda matcher under julfotbollen, där framför allt två hemmamatcher mot Stoke och Burnley var matcher som kanske borde ha vunnits. Det börjar så klart skapa viss oro i leden eftersom nedflyttningsstrecket, nu bara två poäng nedanför dem i tabellen, börjar närma sig med oroväckande hastighet. Det är inte läge att ha långa formsvackor.
Men det borde ändå vara värt att som supporter erinra sig två saker. För det första att 2018 precis har börjat. För det andra att det måste förväntas av en nykomling som Huddersfield att ha svaga perioder under säsongen. Om det är så att spelarna och laget inte presterar för fullt är det läge att vädra sitt missnöje men inte annars. Att bua ut laget ger knappast bättre resultat.
Det är självfallet varje supporters rätt att yttra sin kritik mot laget. Kanske är det till och med viktigt att supportrar gör det i ett system där protest är den enda riktiga formen av supporterinflytande. Men stämningen på läktarna påverkar stämningen i laget och på planen, lika viktigt är därför att kritiken är konstruktiv snarare än att enbart vara gnällig. Men är Huddersfields supportrar gnälliga?
Ja, kanske lite. På annat sätt är svårt att förstå några av de åsikter som dykt upp på senare tid om att vilja ersätta David Wagner med Tony Pulis. Kanske inte på blodigt allvar men med ett korn av uppriktighet. Resonemanget är så klart att Wagner saknar erfarenhet i Premier League och vad Huddersfield behöver för att hålla sig kvar är erfarenhet. Men en överreaktion i detta läge.
Kritiken mot enskilda spelare går också till överdrift. Framför allt har Tom Ince fått stor del av kritiken. Ince har ännu inte gjort mål för Huddersfield vilket är en stor del i Huddersfields tydliga anfallsproblem. Även Elias Kachunga har haft svårt att hitta rätt i en högre division. Men det måste också finnas en förståelse för att spelare måste få lov att växa in i en bättre serie.
Det rimliga i supportrarnas förväntningar kan också ifrågasättas. Röster har höjts att Huddersfield ”borde vinna” mot klubbar som Stoke, Burnley, Everton, West Ham med flera. Kanske har viss hybris infunnit sig, på grund av uppflyttningen, den så populära taktiken, eller vinsten mot Man Utd, men det är inte mot många eller mot någon motståndare i Premier League som Huddersfield ”borde vinna”.
Det faktum att Huddersfield nu inte vinner så många matcher som de kanske hade vant sig vid att vinna har fått vissa att framföra uppfattningen att de hellre såg att Huddersfield var tillbaka i EFL Championship. Supporterpsykologin är så klart en helt annan för ett bottenlag jämfört med ett topplag, men kanske är det lite tidigt att redan ge upp Premier League-äventyret, och glömma vårens eufori.
Oavsiktligt komiskt blir det när supportrarna till och med klagar på att supportrarna är för dåliga, och då i synnerhet på bortaplan. Det finns ett missnöje med vilka supportrar som har företräde till biljetter på bortaplan, vilket man menar ger klubben ett dåligt stöd på bortaplan. Kritiken alltså framförd av som man får förmoda samma supportrar som buar ut laget på hemmaplan.
Nu vet vi så klart att precis som sådant här missnöje kan dyka upp snabbt och till synes utan förvarning så kan det dessutom snabbt försvinna. Det kan till exempel räcka med en riktigt bra vinst hemma på John Smith’s Stadium framför hemmapubliken för att få tillbaka den där energin som gjorde laget så pulserande under hösten. Supportrar är humörspelare.
En sådan match under hösten var Huddersfields vinst mot Man Utd. En dag då arenan i Huddersfield gungade. Det är kanske heller inte någon tillfällighet att den bästa stämningen på John Smith’s Stadium under säsongen har varit matcherna mot Man Utd och Man City, vilket hängt samman med att det också varit två av Huddersfields bäst genomförda matcher under säsongen.
Att få till en sådan match igen, mot ett lika illustert motstånd, skulle kunna vara startskottet för en rejäl positiv humörsväng för Huddersfield. Och som av en ren tillfällighet kan det tyckas så erbjuder spelschemat ikväll Huddersfield möjligheten till just en sådan match. En kvällsmatch mitt i veckan under flodljusen. Mot Liverpool hemma på John Smith’s Stadium.
En perfekt match för Huddersfield att bryta trenden. En match i vilken de egentligen har inget alls att förlora men allt att vinna. Kan laget och spelarna se det på det viset har de alla chanser att ge Liverpool en riktig råsop. Men då måste de också ha hemmasupportrarna på sin sida. Det måste helt enkelt gunga på läktarna.
Huddersfield är ett lag vars spelidé bygger mycket på energi. Mycket av den energin kan Huddersfield hämta från läktarna och från publiken. Ska Huddersfield kunna hålla sig kvar i Premier League måste de ha tillgång till sin främsta energikälla.
:::
TRANSFERKOLLEN
Leonardo Ulloa, från Leicester till Brighton (lån). Tillbaka till Brighton således för Ulloa som aldrig riktigt har lyckats slå sig in på allvar med Leicester, där spelare som Jamie Vardy och Shinji Okazaki alltid fått företräde. Värvades till Leicester av en anledning, nämligen att han varit riktigt bra i Brighton, men man undrar varför Brighton plötsligt börjat samla anfallare på hög. Väl godkänd – (+++)
Ali Gabr, från Zamalek till West Brom (lån). West Brom förstärker sin backlinje med ännu en egyptisk mittback. Möjligen tänker sig West Brom att två pyramider i backlinjen vore en lustig idé, även om det känns som en mer trolig idé med Tony Pulis. Oklart om den här värvningen är tänkt som ersättare till Jonny Evans, vars skada mot Liverpool gjorde hans förväntade transfer mer osäker. Väl godkänd – (+++)
Daniel Sturridge, från Liverpool till West Brom (lån). Märkligt mycket upprördhet hos de röda av att en spelare som knappt alls spelar hoppar över till annan klubb på lån. Sturridge behöver så klart speltid, West Brom behöver anfallskraft, och om Sturridge når sin rätta nivå på vad som är hans rätta nivå, det vill säga en klubb som exempelvis West Brom, kan det rädda kontraktet åt West Brom. Med beröm godkänd – (++++)
Gerard Deulofeu, från Barcelona till Watford (lån). Barcelonaäventyret blev kortlivat för Deulofeu, och något annat var väl ändå inte att vänta. Potentiellt en riktig kanonvärvning för Watford däremot, Deulofeu är inte en spelare utan vare sig kvalitet eller potential. Däremot väldigt ojämn. Kan Javi Gracia hitta en plats i sitt system för honom kan han däremot bidra med mycket. Väl godkänd – (+++)