Omspelen är alltmer en idé vars tid verkar ha passerat

Det firades för fullt på Spotlands. Spelare och supportrar var alla rusiga av glädje, oavgjort naturligtvis en stor bedrift för dem, och med vetskapen att det oavgjorda resultatet innebär ett omspel på Wembley. Ett ögonblick så stort för Rochdale att Keith Hill, lagets manager, har tvingats poängtera att det framför allt är en fotbollsmatch, inte någon turistresa.

Om vi hade befunnit oss två år framåt i tiden hade vi inte fått något omspel på Wembley mellan Tottenham och Rochdale. Den praktiska konsekvensen av det beslut som meddelades igår efter samtal mellan FA och Premier League, att den femte omgången av FA-cupen från och med 2019-20 ska flyttas till mittveckan, och genomföras utan omspel.

Det är ytterligare ett beslut i en sekvens av beslut att reducera FA-cupens omfång. Först togs omspel bort i finalerna. Därefter för snart 20 år sedan i semifinalerna. Från och med förra säsongen försvann omspelen från och med sjätte omgången. Det var långt ifrån första gången som Rubikon korsades men inte heller måste det i och för sig vara sista spiken i FA-cupens kista.

Det gick att hitta någon form av logik i att själva FA-cupfinalen skulle avgöras på dagen, det vill säga utan omspel. Men så fort omspelen började plockas bort från semifinalerna har i själva verket hela idén med omspel levt på lånad tid. När omspelen i sjätte omgången togs bort började det väga över till att kännas absurt och snett att alls ha omspel över huvud taget.

Det är svårt att förstå varför det ska vara omspel i den tredje och den fjärde omgången om det inte är omspel i den femte och den sjätte omgången. Det finns ingen symmetri i en sådan lösning. Det blir en politisk kompromiss mellan storklubbarnas önskan att slippa omspel och de mindre klubbarnas önskan om inte minst den ekonomiska vinst ett omspel kan innebära för dem.

Trycket kommer fortsätta från storklubbarna, och elitismens utbredande bland storklubbarnas managerimporter, att plocka bort omspelen också i den tredje och den fjärde omgången, och plockas omspelen bort i dessa omgångar finns så klart ingen som helst anledning att ha kvar omspel i de tidigare omgångarna heller. Omspelen verkar vara en idé vars tid har passerat.

Det går att ha olika åsikter om den saken. En självklar åsikt bör naturligtvis vara att vi inte längre får ett omspel mellan Tottenham och Rochdale, vi får inte något omspel mellan Plymouth och Liverpool, mellan Exeter och Man Utd, mellan Arsenal och Bradford och så vidare, och att det faktiskt är förbannat tråkigt på sitt sätt. Att något viktigt faktiskt är på väg att gå förlorat.

En alternativ åsikt är att det faktiskt ökar FA-cupens dramafaktor. En stor del av FA-cupens charm är den lilla klubben som slår ut den stora. Att ta bort omspel kan bara öka den möjligheten. Vad hade hänt mellan Rochdale och Tottenham om den matchen istället hade tagits till förlängning? Tottenham hade i alla fall känts sig betydligt mindre bekväma med det än ett omspel på hemmaplan.

Det här är en anledning varför Ligacupen i någon mening har börjat kännas mer som den cup där de stora skrällarna inträffar. Omspel tenderar ge storklubbarna en out i FA-cupen, särskilt alltså på bortaplan där skrällar trots allt är betydligt vanligare av en mängd omständigheter. Det skulle inte nödvändigtvis skada FA-cupen att gå mer i samma riktning.

Kanske kunde FA-cupen till och med våga sig på att experimentera lite med formatet efter 90 minuter. Kanske köra förlängningen i form av sudden death innan straffläggningen för ett extra lager av spänning. Känner man sig lite mer vågad skulle kanske straffläggningen avskaffas helt och hållet och istället är det första målet vinner som vinner no matter when.

https://www.independent.co.uk/sport/football/fa-league-cups/fa-cup-saving-doesnt-matter-scrap-replays-ticket-prices-a8218321.html

Nu är FA:s och Premier Leagues beslut så klart en bit av ett större pussel, där flyttandet av den femte omgången och att plocka bort omspelen gör det möjligt att införa ett två veckors uppehåll i början av februari, med andra ord en form av vinteruppehåll, en idé som bubblat rätt länge inom engelsk fotboll. Det handlar så klart om att ge landslaget bättre chanser inför mästerskapen.

Det märks på utfallet att motivet är att gynna landslaget. Premier League offrar inget. Inte heller Football League som fortsätter sin 46 matcher långa säsong och dessutom behåller formatet med dubbelmöten i Ligacupens semifinaler. Det är FA, som äger landslagen, som tullar och kompromissar med sin cup. Money talks, och det är ligorna och inte FA som sitter på stålarna.

Tills vidare får vi uppskatta omspelen i FA-cupen så länge vi kan. Kvällens omspel mellan Tottenham och Rochdale är det sista omspelet för säsongen. Vi kanske snart slår oss ned för att titta på det sista omspelet någonsin.

Dessutom har Swansea till synes hittat guld i sin nye manager Carlos Carvalhal, som anställdes strax innan nyåret. Carvalhal har gett laget en helt ny atmosfär och stämning, och gett hopp till supportrarna. Han har lyckats lyfta humöret runt hela klubben, inte minst med sina många gånger hysteriskt underhållande analogier som dyker upp inför och efter varje match.

Men det betyder inte att de problem som satte Swansea i den besvärliga situationen till att börja med är borta eller lösta. Däremot finns en risk att det uppsving Swansea nu upplever döljer dessa problem eller lurar oss att de är lösta. Det finns en vilja att tänka att Carlos Carvalhal har brutit mönster när vad han kanske snarare gör är att upprepa det.

Det är inte första gången Swansea grävt sig en grop för att sedan hitta en manager som lyfter dem upp ur gropen, på tal om tillkämpade analogier. Först kom Michael Laudrup som ersattes av Garry Monk. Garry Monk skulle i sin tur komma att ersättas av Francesco Guidolin. Francesco Guidolin ersattes därefter av först Bob Bradley och kort därefter Paul Clement.

Till sist var det alltså Paul Clement som befann sig i precis samma situation som minst tre av hans omedelbara företrädare redan hade befunnit sig, och han ersattes alltså av Carlos Carvalhal. Mönstret är uppenbart. Swansea befinner sig i problem, in kommer en räddare som får en kortsiktig effekt, men Swanseas långsiktiga strukturproblem finns kvar och cirkeln är dömd till upprepning.

Vad finns det egentligen för tecken på att Swansea den här gången skulle ha lärt sig sin läxa? Egentligen inga alls. Några större investeringar gjordes inte under januarifönstret. För några veckor sedan gjorde Swanseas ägare, Steve Kaplan och Jason Levien, en intervju med The Guardian som mest verkade gå ut på att rättfärdiga sig själva och väntade på rätt tillfälle att göra det.

Det var onekligen en väl vald tidpunkt. Swansea visar god form igen under sin nye manager, vilket leder frågorna i för dem rätt riktning. Det gäller dessutom att ta tillvara på tillfället när det väl finns. Men ingenting i intervjun tydde på att Kaplan och Levien faktiskt såg Swanseas problem, som de själva varit med om att skapa, än mindre att det var något som var på väg att åtgärdas.

Om inte dessa problem åtgärdas är Football League och nedflyttning på längre sikt oundvikligt för Swansea. Vi har sett exakt samma mönster i ett stort antal andra engelska klubbar. Klubbar som om och om igen hamnar i bekymmer, men som räddar sig kvar i Premier League några år, bara för verkligheten att till sist komma ifatt dem. Det spåret måste Swansea undvika.

Det är ett omfattande förfall från det Swansea som gick upp i Premier League och som länge sågs som en av de bäst skötta klubbarna. Vilket om inte annat visar på hur inget är för evigt. Swansea har stora frågor att besvara. Vad vill de som klubb? Hur anställer klubben sina managers? Vilka spelare vill de värva? En gång hade Swansea svaren på dessa frågor. De måste ställa dem igen.

Swanseas klubbledning ger däremot intrycket att dessa frågor bara blir aktuella om nedflyttning till Football League skulle bli verklighet. En tydlig indikation på att inte vilja se problemen utan hellre sopa dem under mattan. Då kan det så klart vara för sent. Ingen klubb som åker ned i EFL Championship kan längre förvänta sig att det bara är att ta sig upp igen.

Att Swansea just nu siktar på att rädda sig kvar i Premier League är på sitt sätt förståeligt. Om de lyckas kommer de säkert vara riktigt nöjda med att ha lyckats, som de ska vara. Men tar inte Swanseas klubbledning tag i den större frågan hur det kommer sig att Swansea om och om igen måste ”lyckas” hålla sig kvar i Premier League till att börja med, kommer glädjen vara temporär.

Carlos Carvalhal kommer i så fall med största sannolikhet om ett knappt år befinna sig i samma situation som alla sina föregångare. Han kommer säkert fortfarande köra sina analogier, som portugiser verkar förtjusta i att göra, men de kommer vara mörkare, dystrare och mer ödesmättade. Och Swansea tvingas till nästa överlevnadsövning som kanske eller kanske inte lyckas.

Men det finns hopp. Carlos Carvalhal har lyckats med något som egentligen ingen av hans företrädare lyckades med, att ge sitt lag personlighet och en sorts karaktär. Det har varit ont om den varan. Hela vägen från Laudrup, Monk, Guidolin, Bradley och Clement kändes det högst oklart vad för sorts fotbollslag Swansea egentligen ville vara. Spelarna, liksom supportrarna, kändes håglösa.

Det kan vi inte längre säga om Swansea, åtminstone inte för närvarande. Det har gett Swansea hopp om att hålla sig kvar i Premier League. Kanske har det även gett dem hopp om att kunna åstadkomma något stort i FA-cupen. Kvällens omspel hemma på Liberty Stadium kan ta dem till sjätte omgången och en hemmamatch mot Tottenham eller Rochdale.

Ett Swansea som med Carlos Carvalhal som manager har slagit både Liverpool och Arsenal på Liberty Stadium borde inte fnysa åt möjligheten att i alla fall ta sig till Wembley och cupsemifinal. Men först måste de besegra Sheffield Wednesday i kvällens omspel. Det är för övrigt deras tredje raka omspel. De har hittills eliminerat Wolves och Notts County.

Sjätte matchen ikväll således för Swansea bara för att eventuellt ta sig förbi sin tredje omgång. Om Swansea väl har investerat så mycket arbete i FA-cupen trots hotet om nedflyttning vore det dumt att inte göra mesta möjliga av den. Eller som Carlos Carvalhal kanske hade uttryckt saken: Har man väl sminkat fåret är det lika bra att bjuda upp det till dans!

Ett uttryck som säkert går väl hem i Swansea.

För första gången på många år sker alltså ingen ökning i värdet för dessa TV-rättigheter. Istället sker alltså en liten minskning, även om de två återstående matchpaketen fortfarande mycket väl kan inbringa en summa som täcker mellanskillnaden. Detta har fått många att spekulera i att den så omtalade bubblan i de engelska TV-rättigheterna är på väg att spricka, eller har spruckit.

Det är så klart värt att konstatera två saker. För det första att den här bubblan enligt vissa ska ha varit på väg att spricka i mer än två decennier redan utan att det någonsin blivit verklighet, snarare raka motsatsen. För det andra att det kanske inte riktigt är samma sak att en bubbla spricker som att något inte längre växer i samma exponentiella takt som förut.

Värdet för TV-rättigheterna kan självfallet inte stiga i all evighet, det säger sig självt, särskilt inte på en geografiskt begränsad marknad som UK. Det är inte samma sak som att värdet faller eller till och med rasar. Den stora depressionen hade inte varit vare sig stor eller särskilt deprimerande om den inte i praktiken innebar något betydligt värre än endast lite lägre tillväxt än tidigare år.

Vad som däremot har hänt, och som i själva verket är positivt, är att Premier League har konsoliderat värdet på sina TV-rättigheter. Detta värde steg drastiskt i och med förra perioden och Premier League har i grova drag lyckats bevara detta värde trots att konkurrensen mellan de två stora aktörerna, Sky och BT, inte längre är lika intensiv som den var inför förra avtalsperioden.

Just den aspekten känns rätt bortglömd i pratet om värdet på TV-rättigheter, det vill säga att det alltså är fråga om prisbildning på en marknad som påverkas av konkurrensen. Detta var också anledningen att Premier League hoppades och fortfarande hoppas på att nya aktörer som Facebook, Amazon, YouTube med flera ska ta sig in på marknaden och ytterligare driva upp priserna.

Dessa nya aktörer har ännu inte tagit klivet in på marknaden, men hotet om dem tvingade både Sky Sports och BT Sport att lägga bud som i grova drag motsvarade vad de betalat förut. Omöjligt är inte heller att exempelvis Facebook, Amazon eller Discovery köper något eller båda av de återstående, mindre matchpaketen som ett första kliv in på marknaden.

De brittiska TV-rättigheterna är självfallet bara en del av den totala kakan av TV-rättigheterna. Till dessa kommer de internationella TV-rättigheterna, som förhandlas regionalt, och vars värde förväntas stiga drastiskt. Vilket innebär att de totala intäkterna för TV-rättigheter kommer förväntas stiga. Återigen, om bubblan vore på väg att spricka visar den det på ett märkligt sätt.

Det gör även vissa reaktioner lätt underhållande. Finansanalytikern Roger Bell från Vysyble tar i ända nedifrån tårna och blir kanske lite hysterisk: ”The only thing that keeps the clubs’ enterprise afloat is the lifeboat of increasing TV money every three years. A flat outcome when compared to the previous 70% increases suggests that this time the lifeboat has failed to sail.”

Jodå, undergången är naturligtvis nära förestående eftersom klubbarna har att förvänta sig ungefär samma TV-intäkter som de redan har bara från den brittiska marknaden och högre TV-intäkter globalt. Oantastlig logik. Men sarkasm är så klart en torr form av humor. Ekonomiskt kanske inte effekterna är så stora, men det är ändå lite spännande att fundera över mera praktiska konsekvenser.

En uppenbar konsekvens är att fler matcher kommer sändas live och i TV under det nya brittiska TV-avtalet. Detta innebär i praktiken att vi kommer få fler matcher på fredags- och måndagskvällar, och även att vi kommer få vänja oss vid sena lördagsmatcher, det vill säga med avspark runt halvnio-nio, liksom vi ser i andra ligor. Längre engelska fotbollsdagar med andra ord.

En annan konsekvens av att värdet för de brittiska TV-rättigheterna trots allt är avstannande, och att värdet för de internationella TV-rättigheterna däremot förväntas öka ännu mer, är att vi helt säkert kommer få höra betydligt mycket mer av de större klubbarnas vilja att ändra fördelningen av dessa internationella TV-intäkter mer till deras fördel. En idé som redan varit uppe och bordlagts.

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2017/10/04/alla-mynt-har-tva-sidor-aven-de-internationella-tv-mynten/

Någon bubbla kommer emellertid inte att spricka, av en enkel anledning som undgått mer eller mindre varenda domedagsprofet ända sedan TV-intäkterna började stiga under 1990-talet, nämligen att någon sådan bubbla helt enkelt inte existerar. En bubbla förutsätter en prisstegring som inte är underbyggd av en genuin efterfrågan. (Engelsk) fotboll har inte det problemet.

Högkonjunktur eller lågkonjunktur, boom eller depression, det kommer alltid tittas på fotboll. En sak fotboll i själva verket har gemensamt med blott tre andra välkända och ökända branscher i vår värld.

Det var det gamla gardet som gjorde målen för Man City. I tur och ordning Sergio Aguero, Vincent Kompany och David Silva. Fint, symboliskt och på något sätt rättvist. Inte minst att Kompany fick göra målet som dessutom i praktiken avgjorde matchen. Vilken lagkapten och ledare han har varit under Man Citys hela resa från sovande storklubb till dagens moderna jätte.

Det ger Man City och Pep Guardiola en fin koppling till vad som en gång har varit när de nu tog sitt första steg av riktig betydelse mot vad alla förväntar sig bli en strålande framtid. Det var Man Citys första titel med Pep Guardiola som manager. Det är garanterat inte deras sista titel. Det kommer bli många fler, enda frågan är hur många och vilka.

Samtidigt som Man Citys publik sjöng Blue Moon för fulla halsar tömdes den andra halvan av Wembley snabbt. De hade sett nog av ett lag som än en gång vek ned sig när det gällde som mest, som än en gång med egna misstag av ren juniorkaraktär slängde bort en match de ändå hade fått tag i, som än en gång föll samman i en viljelös hög i motgång. De har sett det så många gånger förut.

Var det inte detta som skulle ha blivit bättre? Var det inte lagets dåliga element som Alexis Sanchez som hade påverkat lagets prestationer negativt? Skulle inte en anfallare som Pierre-Emerick Aubameyang göra laget betydligt spetsigare i anfallet? Vilket lag som helst kan förlora mot Man City, det säger sig självt, men det finns olika sätt att förlora på. Arsenal väljer konsekvent sämsta möjliga sätt.

Var det Arsene Wengers sista titel med Arsenal som gick upp i rök den här kvällen på Wembley? Både han och Arsenal får hoppas att så inte är fallet. Alla blickar får nu riktas mot Europa League, en turnering Arsenal behöver vinna mer än de behövt vinna något annat på väldigt länge, en turnering de mycket väl kan vinna, men också en turnering där de precis lottats mot Milan i åttondelsfinalen.

Man City kan å sin sida nu rikta in sig helt och hållet på Champions League. De har i praktiken redan vunnit ligatiteln, även om de helt säkert på de olika sätt som står till buds också vill skriva in sig i rekordböckerna, gällande antal poäng och mål. Men det största återstående målet för säsongen blir Champions League, nu med känslan i ryggraden av att redan ha vunnit en cupfinal.

Både Arsenal och Man City har nu alltså att i första hand koncentrera resten av säsongen på sitt respektive europeiska cupspel. Ligaspelet blir inte oviktigt men kommer ändå i andra hand. Värt att ha med sig i bakhuvudet kanske inför torsdagen när dessa båda lag drabbar samman igen, på Emirates, i den ligamatch som egentligen skulle ha spelats den här helgen.

Chans till revansch för Arsenal och Arsene Wenger då. Även om det måste kännas som en väldigt klen tröst i sammanhanget.

:::

https://www.efl.com/news/2018/february/team-of-the-tournament/

:::

Pep Guardiola trotsade FA:s konventioner och hade sitt gula band på sig under Ligacupfinalen.

FA anmälde detta under veckan som ett regelbrott mot deras förbud att bära politiska symboler. Vilket försätter dem i en märklig situation. Visst, det gula bandet är på sitt sätt en politisk symbol, men inte mer en politisk symbol än till exempel den röda poppyn, som FA däremot medvetet trotsat FIFA:s liknande regler för att ha på sin landslagströja.

Det försätter även FA i en svår situation. För genom sitt beslut är de på sätt och vis pott-committade. Samtidigt trotsar Pep Guardiola dem öppet. De har däremot inga särskilt realistiska medel att verkligen bestraffa honom med, så det enda de förmodligen kommer lyckas med i slutänden är att visa hur tandlöst deras eget regelverk faktiskt är.

Ännu en i en lång rad av icke-frågor under säsongen som gått.

(1) Newcastle. Jonjo Shelvey gjorde en av sina bättre matcher i Newcastletröjan och visar varför han måste ses som en av de bättre spelarna i Premier League utanför de sex storklubbarna. Men kanske är han precis som Newcastle lite för ojämn för att verkligen kännas pålitliga. Det finns andra lag som känns mer i farozonen för nedflyttning i slutänden, men om Newcastle ändå åker ur Premier League igen så kommer deras benägenhet att tappa poäng även från till synes trygga ledningar vara den kanske huvudsakliga orsaken. Att tappa 2-0 med tio minuter kvar av matchen mot Bournemouth är inte bra nog.

(2) Liverpool. Vad som mest av allt talar till Liverpools fördel i ligastriden under våren är att de ser ut att ha prickat formkurvan perfekt, både laget som helhet och enskilda spelare, och därtill verkar vara ett lag i total harmoni. Det hjälper självfallet också att ha haft ett beskedligt spelschema på senare tid och därtill haft en hel del vila utan något cupspel i vägen. Det är däremot inget som kommer förändras under våren och det är svårt att se Liverpool släppa samtliga konkurrenter förbi sig i tabellen.

(3) Man Utd. Med vinsten mot Chelsea på Old Trafford tar Man Utd ett jättekliv mot Champions League. De öppnar upp ett försprång om sex poäng till Chelsea med tio omgångar kvar av säsongen, och behåller dessutom behörigt avstånd till Tottenham. Det vore helt fel att säga att spelet imponerar eller att det ser det minsta stabilt ut så klart, men det krävs samtidigt karaktär att vända ett 0-1-underläge mot ett lag som Chelsea. Och med tanke på hur spelet ser ut och hur bedrövligt allt ändå känns för Man Utd, trots tabellplaceringen med mera, så finns skäl för alla att ställa sig följande filosofiska fråga: Om två löpare håller jämna steg, men den ene befinner sig i toppform samtidigt som den andre är helt ur form, vem av de båda löparna är det då allt annat lika värt att satsa på?!

OMGÅNGENS VINNARE: Brighton

Blytung seger för Brighton på hemmaplan mot Swansea som på samma gång ger dem några poängs marginal ned till strecket och samtidigt förhindrar Swansea från att samla på sig poäng. Öppen match mycket tack vare Glenn Murrays ledningsmål och i den matchbilden visade sig Brighton ha mer att vinna än Swansea. Brighton har med seger gett sig själva åtminstone en omgångs marginal från att riskera att åka ned under nedflyttningsstrecket. Värdefullt med bara tio omgångar kvar.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: West Brom

Det var matchen West Brom helt enkelt var piskade att vinna om de ville ha kvar en realistisk möjlighet att hålla sig kvar i Premier League. Hemmamatch mot Huddersfield, närmast ovanför nedflyttningsstrecket. Istället blir West Brom i allt väsentligt utspelade och presterar ett spel som visar alla tecken på ett lag som inte längre vet hur det ska bete sig på planen. West Brom kommer åka ur Premier League och de kommer passeras av Wolves på vägen bara för att gnida in nesan lite extra.

OMGÅNGENS SPELARE: Andy Robertson, Liverpool

Många spelare var bra i Liverpool när de gjorde hackebiff av West Ham hemma på Anfield. Alex Oxlade-Chamberlain förtjänar ett särskilt omnämnande för sitt jobb på mittfältet. Men bäst av dem alla var förmodligen Andy Robertson som gör ett strålande och intensivt jobb på vänsterbacken. Jobbar oavbrutet under hela matchen och kombinerar detta med effektiva offensiva löpningar och mer eller mindre perfekta inspel från vänsterkanten.

OMGÅNGENS MÅL: Adam Smith, 1-2 Newcastle (h)

Mycket snyggt samspel från kanten in i straffområdet och en riktig rackarrökare av Adam Smith upp i nättaket. Viktigt mål för Bournemouth som tog dem in i matchen igen mot Newcastle.

OMGÅNGENS ?

Förlust för West Brom således och framtiden får väl sägas vara minst sagt osäker för Alan Pardew, som ju hade problem att komma in i managersvängen redan innan han fick samtalet från West Brom. Det här äventyret lär väl inte ha ökat hans employability precis. Frågan är så klart hur West Brom och Guochuan Lai agerar nu, med nedflyttning mer eller mindre given. Sparkar de Pardew på en gång eller väntar de ut säsongen? Mycket lär bero på vilka alternativ som redan nu finns tillgängliga. Blir det sparken lär vi få veta det mycket snart.

OMGÅNGENS !

Det är elva matcher och över två månader sedan Burnley vann en ligamatch. Det är inte nödvändigtvis så att de spelar dåligt men där marginalerna kanske gick med dem under hösten har marginalerna därefter helt och hållet övergett dem. Inte minst tydligt mot Southampton där de tog ledningen med 1-0 bara för att släppa in kvitteringen i slutminuterna, sedan domaren Bobby Madley stått ivägen för ett eget uppspel och gett Southampton en möjlighet att vända spelet. Kanske blir kontentan för säsongens medelvärde att det jämnar ut sig och deras slutplacering kan kännas mer rättvisande. Vilket fortfarande kan visa sig bli en plats i Europa League!

OMGÅNGENS WTF!

Under veckan friades Roberto Firmino från anklagelserna om att ha sagt något rasistiskt till Mason Holgate i FA-cupmatchen mot Everton. Utöver att gotta sig åt det gottade sig Liverpool även över hur de hanterat hela ärendet. Bara några dagar senare kör Anfield alltså ”Luis Suarez!”-sånger när Patrice Evra rör bollen. Klyftigt!

OMGÅNGENS LOL!

Guillem Balague: ”What hotel in Manchester would you recommend to base myself there 3-4 times every couple of weeks for a new project? Central, cool, modern…” – Google translate: Jaha, vilket schysst hotell vill sponsra mig med gratis boende i utbyte mot lite finfin publicitet?!

OMGÅNGENS BTW…

Taxi for Pardieu?

Polis som undersökte ett inkastat 50p-mynt i matchen mellan Sunderland och Brentford har kommit fram till att det i själva verket var ett uppköpsbud. – Från twitter.

Mohamed Salah är Premier Leagues bästa spelare sedan Thierry Henry. – Piers Morgan. Jajäklar!

Gör Xherdan Shaqiri någonsin enkla mål?

Paul Pogba måste bestämma sig för om han vill vara en stjärna i Man Utd och i Premier League eller hellre vill hänga med räkmackebrigaden.

Han kan ta en cue från Romelu Lukaku – motvind, kraftigt ifrågasatt, har aldrig slutat jobba och slita.

Att Arsene Wenger verkar känna sig lite besvärad av den här kontrasten är rätt uppenbart. Han har ett ego, detta vet vi, och ingen tycker så klart om att höra att man är gårdagens nyheter och har blivit ersatt. Därav kanske det korta nejet på frågan om Pep Guardiola höjt managerstandarden i Premier League, liksom de återkommande referenserna till hur många titlar Liverpool har vunnit.

Arsene Wenger var till och med rätt avfärdande i sin bedömning av en managers betydelse inom den moderna fotbollen. Alltmer har det blivit så att det är spelarna som avgör en klubbs framgång, och managern är en betydligt mer marginell karaktär än förut. Det är inte svårt att tänka sig att resonemanget varit ett annat om Arsenal faktiskt hade varit framgångsrika för stunden.

Arsenal gör sin tredje Ligacupfinal under Arsene Wengers tid i klubben. Ändå är Ligacupen en titel Wenger faktiskt aldrig vunnit. Skulle Arsenal vinna finalen ikväll blir Wenger blott den åttonde managern att göra en så kallad clean sweep, det vill säga ha vunnit samtliga större titlar inom den engelska fotbollen. En form av bedrift det också, något att lägga till Wengers eftermäle.

Kontrasten är ändå rätt tydlig med de två tidigare Ligacupfinalerna. Då var laget ungt och bestod av talanger som alla antog skulle växa upp och dominera under de kommande åren. Att vinna Ligacupen var en fråga om framtiden. Nu är det ett betydligt äldre lag och för Arsenal att vinna Ligacupen har den här gången ingen betydelse för någon framtid, utan mer av att hylla vad som varit.

Ligacupens värde betraktas i många sammanhang som transitoriskt. Att vinna den är betydelsefullt inte i sig utan för något annat, till exempel rädda säsongen genom att i alla fall vinna en titel. Att inte vinna Ligacupen kan ha betydelse för något annat, exempelvis behöva spela färre matcher och på så vis kunna vila spelare till vad man bedömer som viktigare matcher.

För Arsenal kommer inte Ligacupen rädda säsongen. Bara en vinst i Europa League gör det, eller att lyckas sluta bland de fyra bästa i Premier League. Men att vinna Ligacupen i kombination med Europa League skulle kunna vara grunden till en lyckad säsong för Arsenal. Ensamt räcker inte Ligacupen, den ger, till skillnad från FA-cupen, inte ens säsongen en glad avslutning.

För Man City kan att vinna Ligacupen på längre sikt vara startskottet för något riktigt stort. Alla vet att Man City kommer vinna ligatiteln den här säsongen, men att vinna flera titlar under samma säsong är alltid speciellt, och att vinna Ligacupen vore en garanti för just detta. En väldigt bra respons på Man Citys första säsong med Pep Guardiola som slutade i noll titlar.

På kort sikt finns ett omvänt scenario. En förlust i Ligacupfinalen mot Arsenal skulle innebära att Man City tappar sin andra titel på mindre än en vecka. En säsong som för bara en vecka sedan såg ut att kunna vara på väg mot en quadrupel eller åtminstone en treble har i så fall plötsligt reducerats ned till något betydligt mycket mer blygsamt, i relativa termer.

Det måste funderas över hur det skulle påverka Man Citys chanser i Champions League. Ligan vet vi redan att de kommer vinna, deras försprång är alldeles för stort att kunna tappas, ens om de försökte. Men två raka cupförluster kan få osäkerheten att krypa sig in, tvivlet på sig själva, deras air av överlägsenhet få sig en törn och riskerar göra redan tuffa motståndare desto modigare.

Det riskerar så klart bli en lite konstig atmosfär runt Ligacupfinalen givet att stora delar av de båda supporterkollektiven har ägnat ganska exakt ett år åt att berätta hur meningslöst det är att vinna just Ligacupen, och de vill kanske inte se alltför dumma ut idag. Det kan ju i och för sig hända att de faktiskt upptäcker det andra hela tiden sagt, att det är väldigt trevligt, så de vore väl förlåtna.

Min närmaste personliga erfarenhet från Ligacupfinalen kommer så klart från ganska exakt ett år sedan. Den fantastiska matchen mot Southampton som svängde än fram och än tillbaka i vad som var en riktig nervpärs och en av den säsongens absoluta höjdpunkter. Att det ”bara” var Ligacupen var självklart helt ovidkommande den kvällen liksom därefter.

Dagens match riskerar bli en motsvarande nervpärs. Man City går till synes in i finalen som favoriter, men det gjorde de å andra sidan förra säsongen i FA-cupens semifinal också, liksom Chelsea gjorde i finalen. Arsenal har ett bra facit i dessa sammanhang under senare år. Man City är obestridligt bättre nu än de var förra säsongen. Arsenal arguably sämre.

En fråga är om Pep Guardiola möjligen omvärderar Ligacupen nu när Man City förlorade mot Wigan i FA-cupen för en vecka sedan. Det skulle kunna betyda att beslutet att ställa Claudio Bravo i målet revideras och att Ederson istället drar på sig matchtröjan. Det kan tyckas elakt och tillspetsat, men sådan osäkerhet sprids av Bravo i målet att han förmodligen utgör Arsenals bästa chans till vinst.

Desto mer demoraliserande vore det kanske i så fall för Arsenal att få beskedet precis inför matchstart att den chansen inte längre existerar. Matcher kan avgöras redan innan avspark och det här vore förmodligen ett stycke smart matchcoachning av Pep Guardiola. Men det kräver så klart att han backar från sina tidigare utfästelser att Claudio Bravo skulle stå i finalen.

I vilket fall som helst är det en Ligacupfinal som känns mer öppen och oviss nu några timmar i förväg än vad den gjorde innan exempelvis semifinalerna. Arsenal har visat sig lite seglivade och Man City har visat sig vara lite mänskliga. Det är alltså inte lätt att säga om vi under kvällen får se Arsene Wenger lyfta sin sista titel med Arsenal eller Pep Guardiola sin första med Man City.

Det blir i vilket fall som helst en upplevelse.

Make or break således. Det är onekligen helt fel tillfälle för interna gräl och splittringar men det är till synes exakt vad som håller på att ske. Framför allt är det Paul Pogba och José Mourinho som verkar ha fallit i luven på varandra, och det har gjorts stor sak de senaste veckorna om hur Pogba omväxlingsvis bytts ut, vägrat spela, bänkats och sagt sig vilja lämna Man Utd.

Det är inte minst oroande eftersom Paul Pogba är en så pass viktig spelare för Man Utd. Andra spelare har hamnat i blåsväder men ingen av fullt så central betydelse som just Pogba. Utan Pogba har under säsongen ett redan hackande anfallsspel fått ännu större problem. Besvären med Pogba är helt säkert en del i förklaringen till Man Utds mer än sedvanligt bleka spel de senaste veckorna.

Konfliktens utgångspunkt verkar vara att Paul Pogba vill ha en friare, offensiv roll på Man Utds mittfält, helst på ett tremannamittfält, och slippa det defensiva ansvar han förväntas ta men inte riktigt verkar vilja ta. José Mourinho vill och förväntar sig å andra sidan att Pogba ska ta både offensivt och defensivt ansvar i sin position som en av de djupare liggande mittfältarna.

Det är en konflikt med två förlorare. José Mourinho och Man Utd har investerat cirka £100m i en spelare de antingen inte verkar ha haft någon riktigt utvecklad tanke med hur han skulle användas, eller vars förmåga eller vilja att genomföra denna tanke de missbedömt. Att kritisera Man Utd och José Mourinho för saken är enkelt och populärt, men bara delvis välförtjänt.

Den andre förloraren är Paul Pogba. Han kom som en återvändande stjärna till Premier League, med prat om att vilja vinna guldbollen, men har inte riktigt lyckats leva upp till kraven på honom, och har ständigt hamnat i ofördelaktiga jämförelser med andra spelare i ligan som har haft större framgång. Hans tid med Man Utd riskerar nu ta en ände med förskräckelse, för alla parter.

Det är ett samtal som ofrånkomligen hamnar i ytterligheter. Antingen verkar Paul Pogba vara en mer eller mindre oduglig spelare som knappt vet hur fotboll ska spelas, eller är Pogba en fantastisk och mer eller mindre felfri spelare. Han är varken eller. Han är en briljant spelare men med brister. En idé var att Pogba skulle utvecklas i Man Utd, briljansen öka och bristerna minska.

Här uppstår så klart en filosofisk fråga om hur vi ska se på spelare. Är tanken att deras position på planen anpassas utifrån dem och utgår från deras styrkor utan att hantera deras svagheter, eller är tanken att spelarna anpassas utifrån den position de förväntas ta på planen och utgår från att spelarna utvecklar både sina styrkor och svagheter, och växer som spelare?

Det är en fråga om ansvarsfördelning. Om vi håller oss till den första tanken placeras ansvaret i huvudsak enbart på klubb och manager att hitta rätt position för spelaren. Rör vi oss istället mot den andra tanken förflyttas ansvaret gradvis över också på spelaren. I grund och botten handlar det om synen på centrala frågor som coaching och lagbyggande.

Det ligger i den mediala sakens natur att alltid göra jämförelser med Pep Guardiola, och då inte minst i kontrast till hur Kevin De Bruyne växt som spelare i Man City. Den retoriska frågeställningen är hur bra Paul Pogba hade varit om han istället hade spelat för Man City och omvänt, hur mycket mindre bra Kevin De Bruyne nu hade varit om han spelat för Man Utd?!

Det är en jämförelse med en mycket begränsad poäng. Där den faktiskt håller är att Pep Guardiola för närvarande framstår som en betydligt bättre coach än José Mourinho, det vill säga han förmår i betydligt högre utsträckning verkligen göra sina spelare bättre. Delvis helt säkert för att han förmedlar ett tydligare system, en tydligare struktur, och tydligare roller för spelarna att förhålla sig till.

Där den emellertid haltar är i förhållandet till spelaren. Finns det någon som helst möjlighet att Pep Guardiola skulle ge Paul Pogba frihet i den utsträckning han verkar vilja ha? Nej, naturligtvis inte. Finns det någon som helst möjlighet att Pep Guardiola skulle friskriva Paul Pogba från sitt defensiva ansvar? Nej, naturligtvis inte. Kollektivet är minst lika viktigt i Man City.

Kevin De Bruyne har tagit ett stort kliv i sin utveckling och måste räknas som Premier Leagues bäste spelare. Han har inte tagit det klivet genom att ha varit fri från struktur utan genom stöd av struktur. Han har inte blivit Premier Leagues bäste spelare genom att bli fri från defensivt ansvar utan genom att ha tagit defensivt ansvar. Strukturen höjer individen liksom individen höjer strukturen.

Det är mycket möjligt att Pep Guardiola tillhandahåller spelarna en betydligt tydligare struktur än vad José Mourinho. Det är även mycket möjligt att en spelare i Man City är betydligt mer benägen att underordna sig strukturen i Man City, eftersom den är mer trolig att leda till framgång, än vad spelare är i Man Utd. Men spelarna i Man City är inte fria från ansvar, där är systemet stjärnan.

Detsamma måste rimligtvis gälla spelarna i Man Utd, om Man Utd någonsin hoppas kunna bli genuint konkurrenskraftiga igen. Men frågan är om klubben har det tänkesättet. Ett handikapp Man Utd brottas med är att klubbledningen ända sedan David Gill lämnade VD-posten består av marknadsfolk, som är mer benägna att tänka i termer av varumärke än i termer av fotboll.

Med ett sådant tänkande ligger det nära till hands att värvningspolitiken rör sig mot en galacticosmodell i vilken det är spelarna som är stjärnorna. Och kanske är det inte så konstigt att Paul Pogba när han värvas till en sådan klubb under föresatsen att han kommer till klubben som en stjärna förväntar sig att laget ska anpassas efter honom, snarare än att han måste rätta in sig i laget.

Det är med andra ord ingen oviktig strid José Mourinho för närvarande tar. Om inte Paul Pogba är beredd att ta det jobb och ta det ansvar som det krävs av honom att ta, då ska han naturligtvis inte heller spela. Det hade han aldrig fått under Alex Ferguson, eller under Pep Guardiola, och viker José Mourinho ned sig i den frågan så finns det snart inget lag kvar i Man Utd.

Det är en explosiv situation. José Mourinho måste hitta ett sätt att få Paul Pogba att fungera på Man Utds mittfält, utan att för den sakens skull kompromissa med sina egna principer. Han kommer inte vika ned sig i maktmätningen. Pogba själv kan inte räkna med att det blir så lätt att hitta en annan klubb villig att betala vad som krävs för att lösa honom, givet Pogbas egna insatser.

I den bästa av världar växer Paul Pogba med ansvaret och med insikten att han inte står ovanför lagets krav på ansvar och arbetsinsats, att han faktiskt kan bli bänkad han också. Kanske trodde han det skulle vara enkelt att bli framgångsrik i och med Man Utd. Men det är aldrig enkelt, det kräver alltid hårt arbete och en vilja att alltid utvecklas. Slutsatsen är däremot rätt enkel:

Det är inte Man Utd som måste visa sig värdiga Paul Pogba. Det är Paul Pogba som måste visa sig värdig Man Utd. Man Utds uppgift är att ge Pogba bästa möjliga förutsättningar att växa och utvecklas. För närvarande lever ingen av dem riktigt upp till dessa förväntningar, vilket har resulterat i frustration och en gnisslande relation vid ett mycket illa valt tillfälle under säsongen.

Ett tillfälle som under de fem kommande matcherna, varav fyra hemma på Old Trafford, mycket väl kan komma att avgöra både Man Utds säsong och närmaste framtid.

Det har varit några riktigt jobbiga veckor för Alan Pardew, som tidigare under säsongen tog över West Brom från Tony Pulis med uppdraget att rädda dem kvar i Premier League, men inte lyckats med just något annat än att förvärra situationen. Inför helgens matcher ligger West Brom sju poäng under strecket, med Huddersfield som närmaste lag där ovanför.

Vilka möter West Brom just idag hemma på The Hawthorns. Jodå, Huddersfield. Där kan vi tala om viktig match.

Men just den situationen är så klart inte förändrad från hur det såg ut för ungefär två veckor sedan, det vill säga precis efter det att West Brom förlorade stort borta mot Chelsea. Det är vad som hände under veckan direkt därefter som på något sätt har dragit saken till sin spets. Och det är så klart för alla utom kanske just Alan Pardew komediskt guld.

Det började med att West Broms ägare Guochuan Lai fattade det minst sagt uppseendeväckande beslutet att sparka både klubbens ordförande John Williams och dess VD Martin Goodman. Ett tydligare sätt att uttrycka sitt missnöje med klubbens riktning är svårt att föreställa sig. Ändå ett beslut som inte gör så mycket för att på kort sikt faktiskt påverka klubbens riktning.

Guochuan Lais missnöje gäller så klart lagets prestation och risken att West Brom åker ur Premier League. Men vad har egentligen John Williams och Martin Goodman gjort för att orsaka denna situation? Jo, det är så klart de som valde att anställa Alan Pardew. Inte så konstigt kanske att Pardew såg sparkningarna av dem som gett honom jobbet som ett tecken på att han själv sitter löst.

Det är inte särskilt svårt att visualisera Guochuan Lais ilska. Hans vrede kan inte omedelbart drabba Alan Pardew. Dels eftersom det alltid lär vara en sorts sista utväg att sparka en andra manager under en och samma säsong. Dels eftersom om man sparkar Pardew måste han också ha en idé om vem ska ersätta honom, och sådana namn lär inte precis växa på träd.

Det utesluter så klart inte att Guochuan Lai har gett sin nygamle VD Mark Jenkins i uppdrag att sondera terrängen efter någon att ersätta Alan Pardew och på så vis öka West Broms möjligheter att hålla sig kvar i Premier League. Men med drygt två månader kvar av säsongen och West Brom sju poäng under strecket, vem är egentligen intresserad av det kamikazeuppdraget?

Uteslutningsmetoden såg alltså ut att kunna rädda Alan Pardew kvar på jobbet i West Brom. Men innan Pardew hann med att dra ens en enda suck av lättnad så damp en skandal rätt ned i skallen på honom. På ett ”varmvädersläger” i Spanien får fyra spelare – Jonny Evans, Gareth Barry, Boaz Myhill och Jake Livermore – för sig att supa ned sig och stjäla en taxi.

Så fort man såg storyn att ”fyra spelare” hade stulit en taxi var så klart den omedelbara reaktionen att något så urbota korkat kan bara fyra brittiska spelare hitta på. Jodå, mycket riktigt. Dessutom i alla fall två av de mest seniora spelarna, Jonny Evans därtill lagkapten. Det säger liksom inte precis något positivt om vare sig attityd eller disciplin i spelartruppen att något dylikt inträffar.

Det säger knappast heller något positivt om Alan Pardews auktoritet och kontroll över spelartruppen. Hans jobb är att sätta standards för professionalism i laget. Guochuan Lais enda slutsats av spelarnas påhitt är att Alan Pardew inte verkar upprätthålla dessa standards eller garantera att de efterlevs. Dessutom görs West Brom till åtlöje. Pardews jobb blir knappast säkrare.

Lök på laxen kom några dagar senare i FA-cupen. West Brom blir utslagna i den femte omgången efter förlust mot Southampton på hemmaplan. Inte heller FA-cupen finns alltså kvar att glädjas åt. Ännu ett misslyckande. Dessutom kom det fram att West Brom fått åka hem tidigare än planerat från Spanien, då de utgått från att man skulle åka ut mot Liverpool i fjärde omgången. Pinsamt.

Att Alan Pardews dagar således ses som räknade är alltså inte konstigt. De flesta verkar ta för givet att dagens match mot Huddersfield är hans sista chans, att det är en match han helt enkelt måste vinna. Ett annat resultat än vinst och Alan Pardew får sparken menar många. Det är svårt att argumentera mot logiken i det tänket. Vad har i så fall Alan Pardew kvar att komma med?

Dilemmat är kanske att matchen mot Huddersfield är inte bara Alan Pardews sista chans utan även West Broms sista chans. Förlust mot Huddersfield och West Brom ligger minst sju poäng under strecket med bara tio omgångar kvar av säsongen. Det är extremt svårt att se hur West Brom skulle kunna hämta upp ett sådant försprång. West Brom måste helt enkelt vinna.

Att byta manager för att rädda sig kvar i Premier League är kanske därför bara ett alternativ om West Brom faktiskt vinner idag. Paradoxalt nog kan det alltså istället vara så att det är en vinst mot Huddersfield som skulle komma att kosta Alan Pardew jobbet, snarare än en förlust. En vinst ger West Brom chansen att rädda sig kvar, men det kan vara klart att Pardew är fel häst att satsa på.

En förlust skulle innebära att loppet är kört för West Brom. Det skulle kunna innebära att West Brom bestämmer sig för att i alla fall slutföra säsongen med Alan Pardew. Alternativt ersätta honom omedelbart antingen med en ställföreträdare eller med en ny manager anställd med ett mer långsiktigt perspektiv, med uppdrag att bygga ett nytt lag redo för EFL Championship.

Kanske håller man därför särskilt tummarna för en West Brom-vinst i Östersund den här dagen?

Det finns också ett väldigt påtagligt skäl för detta missnöje. Hull City riskerar nämligen göra Sunderland sällskap i den ytterst tveksamma äran att bli den första klubben på mycket länge att drabbas av två raka nedflyttningar, det vill säga gå från Premier League till League One på två säsonger. Det kommer inte som någon överraskning, vilket knappast gör saken bättre.

Missnöje leder till protester. Givet att kvällens match är TV-sänd planeras det för omfattande protester från supportrarna, både utanför arenan inför match och inne i arenan under match. Hull Citys supportrar ser naturligtvis det hela som deras bästa chans att få maximal uppmärksamhet för sina protester, för att sätta så högt tryck på klubbledningen som möjligt.

Det är en situation som har försatt Hull Citys manager Nigel Adkins i ett ganska svårt läge. Under en något absurd presskonferens inför matchen gav han mest intryck av att vilja beskriva hur fantastiska och högljudda Sheffield Uniteds supportrar är. Adkins har även varit manager för Sheffield United. Men det är sällan sådant går hem hos de egna supportrarna.

Gissningsvis hoppades kanske Nigel Adkins på att med någon form av psykologi försöka få Hull Citys supportrar att istället rikta in sig på matchen och på att stötta det egna laget desto mer högljutt. Adkins betonade flera gånger under presskonferensen att det viktigaste är att stå enade bakom laget, och fokusera på matchen hellre än något annat.

Det går på sitt sätt att förstå Nigel Adkins. Han är anställd för att uppnå resultat på fotbollsplanen med laget, mer konkret att på kort sikt hålla Hull City kvar i EFL Championship. Andra, större frågeställningar är egentligen inte så värst intressanta för honom, och även om de vore det så är han fortfarande anställd av Hull Citys ägare och styrelse. Han är corporate.

Men det är inte lika lätt att svälja Adkins synsätt. Det blir lite naivt, medvetet kan tyckas. Han landar i att protester hör inte hemma på läktarna och är supportrar missnöjda med något så sätter man sig bara ned vid ett bord och reder ut saken. Det låter fint så klart. Men man får ändå förmoda att Hull Citys supportrar har prövat den vägen redan utan gehör. Därav protesterna kan tänkas.

Förmodligen omedvetet sätter Nigel Adkins fingret på en i högsta grad relevant fråga inom den engelska fotbollen. Nämligen vilka former supporterinflytande egentligen ska ta. Vi ser samma frågeställningar även i andra klubbar, inte minst exempelvis Arsenal där ju senast Hector Bellerin hade några mindre skarpsinta synpunkter på vilka som var riktiga supportrar och inte.

Det är välkänt att engelsk fotboll inte har samma föreningstradition som vi hittar i många andra länder. Detta betyder att supporterägande, medlemsstyrning och så vidare inte existerar på samma sätt, annat än som enskilda undantag. Den främsta associationsformen inom engelsk har alltid varit bolaget, kapitalism över demokrati, en efterbörd av industrialismens sociala ordning.

Detta innebär att det inte finns några egentliga former för supportrar att utöva någon som helst reell makt eller inflytande internt i sina klubbar. Alltså återstår bara externa alternativ för supportrarna att utöva sitt inflytande och försöka påverka sina klubbar till det bättre, eller åtminstone vad de utifrån sitt perspektiv ser som bättre.

Albert O. Hirschman utvecklade under 1970-talet en begreppsapparat för hur missnöje med olika organisationer kan hanteras runt de tre strategierna exit, voice och loyalty. Exit är vad det låter som, missnöje uttrycks genom att lämna organisationen. Voice är ett försök att via olika former av protest och handling påverka dess agerande. Loyalty går ut på att acceptera det rådande tillståndet.

Exit är en lurig strategi både för klubbar och supportrar. Är det å ena sidan något klubbar verkligen inte vill är det så klart att supportrarna ska överge klubben. Å andra sidan är supportrarnas relation till klubben av sådan natur att exit helt enkelt inte är något riktigt alternativ. Vilket är en tung anledning varför prat om att bojkotta klubben och dess matcher sällan blir verklighet.

Voice blir därför den enda möjliga strategin för de supportrar som verkligen vill försöka påverka sin klubb. Den går så klart att försöka tillämpa inifrån i form av en dialog med klubbledningen. Detta kan fungera, under rätt förutsättningar, men det bygger i väldigt hög utsträckning på klubbledningens genuina välvilja, supportrarna har ingen riktig maktposition i den dialogen.

Vi inser så klart alla att det ofta uppstår situationer där någon sådan genuin välvilja helt enkelt inte finns, där klubbledningen inte är intresserade av reell förändring. En situation Hull City har befunnit sig i under flera år. Att fortsätta med enbart intern dialog, som Nigel Adkins föreslår, blir i detta fall i praktiken detsamma som att utöva loyalty, det vill säga lyda och hålla käften.

Går det inte att åstadkomma förändring via intern dialog måste påtryckningen ske externt. Hull Citys supportrar har ingen maktposition inom klubben, men de kan utöva inflytande genom att påverka klubbledningens PR och legitimitet, genom att uttrycka sitt missnöje offentligt och tydligt visa att klubbens agerande inte har stöd av deras egna supportrar.

Det kan vara obekvämt för klubben, i det här fallet för Hull City. Det är hela poängen. Det har aldrig någonsin i mänsklighetens historia varit populärt att vädra missnöje och kritik mot de som befinner sig i styrande ställning. De kommer därför tillämpa sina strategier för att hantera kritiken – hot, olika former av marginalisering, kooptering, fördröjning och så vidare.

Sådant där var lättare förut. Men det moderna samhället har gett supportrar helt nya möjligheter att göra sina röster hörda och ge dem en spridning de tidigare bara kunde drömma om. YouTube-kanaler, podcasts, bloggar och så vidare är viktiga verktyg för supporterdemokratin inom engelsk fotboll. Ja, de kan missbrukas, och det finns negativa sidor, men alternativet är värre.

Därför är det trist att höra tränare som Nigel Adkins och spelare som Hector Bellerin baktala dessa former av supporterinflytande, hur mänskligt förståeliga deras motiv än må vara, särskilt som de är de enda som faktiskt finns. Hull Citys supportrar kommer med all sannolikhet ta sin strid till KCOM Stadium, helst bara till läktarna, för att på så vis göra sina röster hörda.

Även om det inte är på riktigt det sätt som Nigel Adkins helst skulle vilja att deras röster hördes. Det hjälper helt säkert inte Hull City att hålla sig kvar i EFL Championship. Men kanske finns det för Hull Citys supportrar större frågor att förhålla sig till endast detta även om det kanske av förståeliga skäl är den enda frågan Nigel Adkins bekymrar sig om.

Att vinna mot Sheffield United är vad Nigel Adkins borde bekymra sig om den här kvällen.

Östersund visade sig, som väntat och trots allt, inte vara några större problem för Arsenal. Det var aldrig någon svår lottning för Arsenal. Det var däremot en väldigt rolig och spännande lottning för Arsenal, inte minst sett utifrån ett svenskt perspektiv så klart. Oavsett hur Europa League-äventyret slutar så tror jag att matcherna mot Östersund kommer leva kvar i minnet.

(Men ”fotbollsfan” hade rätt. Nästan.)

Härifrån blir det tuffare. Europa League är ju speciellt på så vis att det är en extra slutspelsomgång jämfört med Champions League. Arsenal har alltså behövt klara av en sextondelsfinal för att ta sig till åttondelsfinalerna. Fler matcher för Arsenal med andra ord. Lucky bastards! Men agnarna har börjat skiljas från vetet, och lottningarna börjar därför bli allt svettigare.

Mardrömmar finns självklart. Dit måste räknas de klubbar som helt enkelt är de bästa, tuffaste och svåraste, de som har allra störst chans att slå ut Arsenal ur Europa League och mot vilka Arsenal skulle få det som allra svårast att faktiskt gå vidare. Arsenal kan så klart hantera dem alla, men generellt är detta klubbar man hoppas åker ut mot annat motstånd längs vägen.

Önskedrömmar finns likaså. Östersund var exempelvis en önskedröm på så vis att det inte rimligtvis var en motståndare mot vilka Arsenal verkligen riskerade att åka ur Europa League. Ju längre vi kommer i Europa League desto färre blir så klart dessa önskedrömmar, men än så länge finns de allt kvar. I synnerhet om vi tänker i relativa termer.

Feberdrömmar kan också hittas. Här kanske det inte i första hand handlar om klubbar som är svårast eller lättast att vinna mot, utan om lottningar som väcker fantasin, får magen att pirra och rubriksättarna att jollra. Det kan vara jämna matcher med oförutsägbart utfall, det kan vara rivalitet, det kan vara historiska kopplingar mellan klubbarna och så vidare.

MARDRÖMMAR

Atlético Madrid. Det allra största, kvarvarande hotet mot Arsenals hopp om att vinna Europa League. Ett formidabelt fotbollslag, med mängder av spelare av allra högsta kvalitet, och därtill ett lag som rent taktiskt känns som om de skulle kunna passa Arsenal riktigt illa. Att tvingas möta dem så här tidigt med rådande skadeläge i anfallet vore inte heller det särskilt önskvärt.

Dortmund. Känns inte alls lika imponerande som de har sett ut tidigare säsonger men är med framför allt sin europeiska cuperfarenhet en mycket farlig motståndare. Även det här är en motståndare som Arsenal nog hellre möter i ett senare skede av turneringen. Har tillräckligt mycket teknik och kreativitet framåt att göra livet riktigt obekvämt för Arsenals försvar.

Lazio. Det är svårt att inte bli lite charmade av Lazio, trots att de envisas med att spela i ljusblå tröjor. Dessutom är det faktiskt ett riktigt skickligt lag med klart hög högstanivå. De är kanske inte tillräckligt jämna i sina prestationer att riktigt få det att stämma hela vägen i ligaspelet men i cupspel kan de bli mycket farliga, vilket de visat redan både i Italien och i Europa League.

ÖNSKEDRÖMMAR

Viktoria Plzen. Gick ut som vinnare ur en av de svagaste sextondelsfinalerna mot Partizan. Bör på det stora hela inte kunna orsaka Arsenal större problem än vad Östersund mäktade med. Samtidigt en någorlunda bekväm resa för laget och inte minst en mycket trevlig resa för törstiga supportrar. Det närmaste en garanti till kvartsfinal vi kommer.

Dynamo Kiev. Lurigt lag givet att de titt som tätt dyker upp i Champions League men som jag ser det ett klart överskattat lag, mycket beroende på allmän name recognition. Saknar tuffheten och tydligheten att på allvar kunna hota Arsenal. Det enda som stör Arsenal med den här lottningen är en lång och lite besvärlig resa.

Lokomotiv Moskva. Eliminerade Nice i sextondelsfinalen vilket borde få i alla fall några alarmklockor att ringa, för Nice kändes lite jobbiga. Men det bör nog istället ses som en bonus för Arsenal. Det är nämligen lite svårt att förstå sett till de båda matchbilderna hur i hela friden Lokomotiv Moskva lyckades vinna mot Nice. Inte helt ofarliga men en motståndare Arsenal bör kunna kontrollera.

FEBERDRÖMMAR

Milan. En match som i ett parallellt universum lika gärna hade kunnat fungera som en Champions League-final. Milan är en sovande jätte inom italiensk fotboll som fick nya förhoppningar i och med nytt kinesiskt ägande. Förhoppningar som kommit rejält på skam under säsongen. Men Milan saknar inte bra spelare och detta vore ett högprofilerat jättemöte i åttondelsfinalen.

RB Leipzig. Ett prestigemöte på flera sätt. RB Leipzig har tagit Bundesliga med storm och som vanligt när det sker så drar det en väldigt massa uppmärksamhet och blir väldigt poppigt väldigt fort. Ett möte mellan Arsenal och RB Leipzig vore en intressant värdemätare, dessutom med flera spelare i Leipzig av intresse för den engelska fotbollen. Och så Emil Forsberg med svenska ögon.

Marseille. Ett intressant möte och en namnkunnig motståndare. Marseille är alls inget oävet lag och ligger hacket efter Monaco och naturligtvis PSG i den franska ordningen för närvarande. Oberäkneligt lag och därför inte alls bekväma att möta i cupspel. Namnkunnigt utifrån ett engelskt perspektiv i spelartruppen dessutom med flertalet Premier League-bekantingar.

Klockan 13:00 får vi svaret.

Det blir inget ”Mirakel på Emirates”.

Det gick lite att ta på besvikelsen över Östersunds insats i den första matchen mot Arsenal. Det var som om de flesta vad gällde Östersunds chanser på förhand ansträngde sig för att säga alla de rätta orden men innerst inne ändå tänkte att Östersund mycket väl skulle kunna vinna. Det var helt tydligt inte realistiskt. Framför allt verkade många besvikna både på individuella misstag och på Östersunds till synes defensiva taktik.

När Östersund mötte exempelvis Hertha Berlin och Athletic Bilbao på Jämtkraft Arena var det populärt att hävda att det inte gick att se vilket lag som spelade i Allsvenskan och vilket lag som spelade i Bundesliga eller La Liga. Mot Arsenal var det alldeles uppenbart vilket lag som spelade i Allsvenskan och vilket lag som spelade i Premier League. Det finns förklaringar, såsom att Östersund befinner sig mitt mellan säsonger, och att Arsenal är minst ännu ett steg uppåt.

Det var en reality check för Östersund och det var en reality check för svensk fotboll. Men därför ska inte Östersunds insats i Europa League som helhet på något sätt förringas. De har gjort en helt enorm insats, inte minst sett till att det är deras första utflykt i Europa. Men triumferande utbristanden som att kunna vinna Europa League, eller på rätt dag kunna matcha Real Madrid, var aldrig särskilt förankrade i verkligheten.

Graham Potter har naturligtvis fått stor uppmärksamhet i media både i Sverige och i England. För engelska journalister är det av naturliga skäl framför allt en exotisk berättelse. Vad driver egentligen en engelsk tränare att söka sig till en kall håla mitt ute i den arktiska skogen och en klubb i vad som var den svenska fjärdedivisionen?! Det är onekligen att betrakta som en minst sagt udda fågel i den engelska tränardjungeln.

Men just detta gör det så fascinerande att Graham Potter nu under två matcher står längs samma sidlinje som Arsene Wenger. Den franske legendtränaren är så klart så långlivad på sin post nu att han mest liknar en anläggningstillgång, så det glöms lätt bort att en gång i tiden kom Wenger in i engelsk fotboll som en minst lika udda fågel som Potter är nu. En utflykt till japansk fotboll var knappast något som ansågs gångbart inom engelsk fotboll vid den tiden.

Men någonstans och någon gång var det någon, närmare bestämt David Dein, som vågade tänka nytt och se sig om utanför sina vanliga boxar. Effekten detta fick både för Arsenal specifikt och engelsk fotboll som helhet går knappast att förneka. Det vore i dessa mer moderna tider bara löjligt att antyda att Graham Potter skulle kunna ha en motsvarande effekt, men för en specifik klubb vore det inte mindre otänkbart än vad han har gjort för Östersund under 2010-talet.

Det verkar finnas en slags hatkärlek i Sverige gällande tanken att Graham Potter skulle ta över en engelsk klubb. Visst vill man ha honom kvar i Östersund där han har gjort ett så strålande jobb. Men där finns också den här lite lätt typiskt svenska stoltheten över att något svenskproducerat trots allt duger till också i de större sammanhangen. En slags bekräftelse helt enkelt. Om Potter tar över en engelsk klubb kommer detta åtminstone vara intressant också i Sverige.

Detta har vi sett flera exempel på redan under den här säsongen. Nästan varje gång en manager i Premier League har fått sparken har det spekulerats tämligen öppet om att Graham Potter skulle vara en av de aktuella att plockas in som ersättare. Detta trots att han helt säkert aldrig var ens på allvar påtänkt, i alla fall inte för att gå in och rädda en klubb kvar i Premier League. Det är så klart en form av önsketänkande, ett sätt att hitta en svensk koppling.

Men kanske mer intressant är att Graham Potter faktiskt nämndes även i engelsk media i dessa sammanhang. Vilket inte gör det hela mer realistiskt, men ändå visar på att Potter faktiskt har lyckats göra sig lite av ett namn i England, där finns name recognition, där finns respekt för att vara den ende engelske tränaren kvar i europeiskt cupspel efter nyår. Det visar att Graham Potter kan ha haft helt rätt när han sade sig ha visat engelska tränare på en ”annan väg”.

Att gå direkt in i Premier League vore kanske orealistiskt för Graham Potter. Men Football League är desto troligare. Men kunde Arsenal hämta in Arsene Wenger så borde väl Graham Potter kunna hitta rätt i Premier League?! Men världen har förändrats sedan dess, konkurrensen mellan tränarna är högre, arbetsmarknaden för tränare så mycket mer globaliserad. Kraven mycket högre. Den tidens Arsenal får nog sägas vara dessa dagars EFL Championship.

Det förutsätter att någonstans och någon gång är det någon i en av klubbarna i EFL Championship eller League One som vågar tänka nytt och se sig om utanför sina vanliga boxar. Benägenheten att göra detta har stadigt minskat sedan mitten av 1990-talet när David Dein fick sin snilleblixt. Men som Arsenal och Arsene Wenger så tydligt har demonstrerat sedan dess kan avkastningen för den klubb som faktiskt vågar bli väldigt hög.

Något ”Mirakel på Emirates” blir det inte ikväll. Det blir istället en alldeles finfin avslutning på det stora europeiska äventyret för Östersund och alla deras supportrar, där mer än 5,000 gör resan till London och under kvällen kommer infinna sig på Emirates läktare. En siffra som naturligtvis är desto mer imponerande när vi tar med i beräkningen att detta motsvarar cirka 10% av hela Östersunds befolkning. Vilken resa de har gjort.

Det är det verkliga miraklet på Emirates ikväll. Inte att vända och vinna från ett 0-3-underläge. Men Graham Potter, Östersunds FK och 5,000 surjämtar och att de över huvud taget befinner sig där.

Det leder till att det uppstår väldiga problem att separera bilden av Man Utd från det Man Utd vi ser i verkligheten. Alla har bilden att Man Utd ska vinna ligan och vara med och slåss om Champions League, för så har det ju alltid varit. Alla har bilden att Man Utd ska vinna varje match de spelar. Om Man Utd ligger under i en match förväntas de alltid vända och vinna. För så har det ju alltid varit.

Alltså blir dissonansen desto större, och kritiken desto hårdare, när verkligheten inte längre stämmer med bilden. Dagens Man Utd är inte längre exakt samma Man Utd som de flesta av oss växt upp med eller åtminstone hunnit med att vänja oss vid. Men föreställningen är svår att skaka av sig och det leder till en väldigt splittrad och svartvit analys av och förståelse för Man Utd.

Å ena sidan går det inte att blunda för att Man Utd under de senaste fem åren har spenderat väldiga pengar för att rusta upp sitt lag. Varje klubb som över den tiden spenderar drygt £600m i transfersummor, och betalar några av världens högsta spelarlöner, måste rimligtvis förväntas kunna ställa ett väldigt bra lag på benen, och kraven på laget måste naturligtvis kalibreras därefter.

Å andra sidan finns det en benägenhet att underskatta eller ignorera svårigheten i de problem Man Utd fick att brottas med när Alex Ferguson slutade sin gärning, tillsammans med den långvarige VD:n David Gill. Lägg till det att dessa problem förvärrades under minst tre långa år av dåligt beslutsfattande därefter, som belastar dagens Man Utd men är svårt att skylla dem för.

Å ena sidan ligger Man Utd tvåa i ligan, före flera av sina konkurrenter. Varje annan säsong hade de fortfarande varit i högsta grad inblandade i titelstriden även om situationen är en annan den här säsongen. De har vunnit näst flest matcher i ligan, bara två lag har förlorat färre än dem, de är kvar i FA-cupen och de är i slutspel i Champions League.

Å andra sidan är Man Utd alltjämt den av förmodligen alla sex storklubbar vars spel som helhet är minst imponerande och minst övertygande, där kontrasten med hur de spelar jämfört med hur vi vet att de borde kunna spela, hur Man Utd av tradition har spelat, är som allra störst. Känslan detta ger är att fortsätter det se ut på samma sätt kommer det aldrig kunna gå bättre för Man Utd.

Å ena sidan måste det konstateras att Man Utd fortfarande gör mycket tydliga framsteg under José Mourinho. De ligger för närvarande tvåa i tabellen efter att ha slutat sexa förra säsongen. De gör fler mål än förra säsongen, skapar betydligt fler chanser och vinner fler matcher. Det kan inte blundas för att Man Utd blir bättre, och att relationen mellan pengar och framgång inte är linjär.

Å andra sidan befinner vi oss på väg mot sista varvet av José Mourinhos andra säsong som manager för Man Utd och där finns fortfarande kvardröjande frågor som förblir obesvarade där utvecklingen ser ut att stå stilla. Försvaret förblir alldeles för tunt på kvalitet och erfarenhet, samspelet på mittfältet svagt, och anfallsspelet alldeles för individualiserat och osystematiserat.

Å ena sidan finns den här bilden av Man Utd som en europeisk jätteklubb med massor av erfarenhet från Champions League och europeisk cupfotboll, och av de allra största matcherna. Ett lag för vilket slutspelsmatcher i Champions League sitter i benmärgen och som kan spela åttondelsfinaler mer eller mindre med sitt muskelminne utan att göra bort sig.

Å andra sidan är inte detta längre Man Utd. Det är i själva verket ytterst få spelare i Man Utds spelartrupp som har någon seriös erfarenhet av att gå särskilt långt i Champions League, flera av Man Utds förmodade nyckelspelare är istället närmast noviser på den här nivån. Man Utd som lag är i själva verket, inte minst i jämförelse med Sevilla, tämligen orutinerade i europeiskt cupspel.

Rutinen och erfarenheten måste därför i inte ringa utsträckning komma från managerbänken, från José Mourinho, i form av att hålla spelarna kalla och lugna, ingjuta mod i dem och ge dem organisation och taktiska direktiv att kontrollera dessa matcher mot Sevilla. Med Man City så långt före i ligan har Champions League och framgång där blivit viktigare för Mourinho.

Att Man Utd måste ta sig till Champions League nästa säsong, det vill säga sluta bland de fyra bästa i ligan, är givet. Men det är en ren miniminivå. Champions League kan rädda säsongen. Man Utd måste inte nödvändigtvis vinna, men i alla fall göra en good show. Men Champions League riskerar också sabba säsongen, en förlust mot Sevilla i åttondelsfinalen vore helt enkelt inte acceptabelt.

Men en förlust mot Sevilla i åttondelsfinalen vore sannerligen inte omöjlig, av de skäl som redan har tagits upp. Sevilla är naturligtvis inte något blåbärslag och är fullt kapabla att utnyttja de brister verklighetens Man Utd visar upp med jämna mellanrum. Man Utd är samtidigt tillräckligt ojämna och tillräckligt orutinerade att inte garanterat kunna utnyttja Sevillas kanske lika uppenbara brister.

Bilden många har av Man Utd säger däremot att det här är en åttondelsfinal som de knappast kan förlora. Man Utd är minst sagt inte befriade från kritik, om något så raka motsatsen. Men bilden av Man Utd jämfört med verklighetens Man Utd innebär att Man Utd för närvarande mycket väl kan räknas som den europeiska fotbollens mest överskattade storklubb.

Bilden av Man Utd är svår att göra något åt, förväntningarna är vad de är, för så har det ju alltid varit. Det enda Man Utd och José Mourinho kan påverka och förändra, för att inte längre anses som överskattade, är verkligheten.

De möttes sedan i ett gruppspel, vilket Chelsea vann. Men det är de två därefter följande mötena som skulle komma att både definiera och infektera relationen mellan dessa båda klubbar. Semifinalen 2008-09 som Barcelona vann med ett bortamål på tilläggstid på Stamford Bridge, sedan Tom Henning Övrebö svarat för en av den europeiska fotbollens mest omtalade domarinsatser.

Och så semifinalen 2011-12. Semifinalen där alla förväntade sig att Chelsea skulle vara chanslösa, som det brukar heta på internet, mot Pep Guardiolas enastående Barcelona. Men Chelsea var inte chanslösa, de vann med 1-0 hemma och med John Terry utvisad redan i första halvlek vände de sedan 0-2 till 2-2 på Camp Nou. Det var Pep Guardiolas sista säsong som Barcelonas manager.

Chelsea skulle därefter vinna även finalen mot Bayern München och efter nästan tio år lyckas med vad de hela tiden siktat på sedan Roman Abramovich tog över klubben, att vinna Champions League. Det var deras största stund på jorden, men den gjorde dem inte precis populära. Det går inte att bli populär när de längs vägen dödar de två största darlinglagen inom europeisk fotboll.

Sex år senare drabbar Chelsea och Barcelona samman igen. Än en gång är det åttondelsfinal i Champions League. Å ena sidan Barcelona som hyfsat överlägsna ligaledare i La Liga men för den sakens skull inte fullt så imponerande som de förut varit. Å andra sidan Chelsea som förvisso regerande ligamästare men den här säsongen fyra i ligan och med ett haltande och hackande spel.

Alla klubbar tenderar ha sitt mandomsprov i Champions League, motståndaren mot vilka de framför allt tvingas mäta sig för att bevisa att de är bra nog, ett prov de kan klara eller köra. Man Utd hade exempelvis under 1990-talet framför allt Juventus. Arsenal har haft Barcelona och Bayern München. Man City har brottats med Napoli och Dortmund under senare år.

Chelseas mandomsprov var från början mot Barcelona och Liverpool. Matcherna mot Liverpool blev så hetsiga och betydelsefull mycket för att de skulle komma att definiera Chelseas roll och position inom engelsk fotboll. På motsvarande sätt var de återkommande matcherna mot Barcelona en fråga om Chelseas plats och position inom europeisk fotboll.

Chelsea skulle till slut komma att passera båda dessa mandomsprov. Nu står Chelsea inför ännu ett sorts mandomsprov mot Barcelona. Det finns tydliga paralleller men också skillnader med matcherna förra årtiondet. Då handlade matcherna mot Barcelona om att bevisa för alla och envar, även sig själva, att Chelsea tagit sig upp till toppen av den europeiska fotbollen.

Nu handlar Chelseas matcher mot Barcelona istället om att bevisa att Chelsea håller sig kvar i toppen av den europeiska fotbollen, och inte är på väg att ramla ned därifrån. Då var Chelsea på många sätt fortfarande en klubb som klättrade. Nu är Chelsea till synes en klubb som istället klamrar sig fast och försöker undvika att falla. Uttryckt på ett kanske något dramatiskt sätt.

Rädslan att falla ifrån har kommit att prägla samtalet om Chelsea under säsongen, och det är inte något som är begränsat till Europa. Även inom engelsk fotboll anses Chelsea vara på väg att få ta ett steg tillbaka givet att de inte längre verkar kunna matcha de summor som de båda Manchesterklubbarna investerar i sina respektive lag.

Det kan tyckas vara en något överdriven farhåga. Chelsea har trots allt de senaste två säsongerna spenderat över £300m bara i transfersummor, och deras mediankostnad för en spelare är drygt £30m. Det är inte någon fattig klubb vi pratar om, inte heller en klubb ovillig att investera. Chelsea saknar knappast finansiella medel att kunna konkurrera vare sig i England eller i Europa.

Chelseas problem ligger mindre i att de inte har pengar att spendera än i hur de har spenderat dessa pengar. Värvningarna har helt enkelt inte fallit särskilt väl ut för Chelsea. Alvaro Morata har inte riktigt kommit in i laget. Tiemoué Bakayoko är så här långt ett misslyckande. Antonio Rüdiger har det kämpigt. Ross Barkley, Davide Zappacosta och Danny Drinkwater har gjort neutrala bidrag som bäst.

David Luiz befinner sig samtidigt i fryxboxen och Michy Batshuayi likaså, utlånad till Dortmund som han är. Hårt räknat är det förmodligen bara N’golo Kanté och Marcos Alonso som de två senaste säsongerna verkligen har blivit lyckade värvningar för Chelsea. Det betyder inte att det är dåliga spelare som värvats men de har inte blivit integrerade i laget på ett alltför bra sätt.

Men fattighuset är liksom inte aktuellt för Chelsea, även om de inte ligger allra högst upp i en tabell över spenderade pengar. Chelseas svaghet som de brottas med sitter inte i deras affärsmodell, som det vackert brukar kallas, utan i deras generella avsaknad av strategisk planering. Det är organisationen, snarare än ekonomin, som är Chelseas svaga sida.

Långsiktighet på tränarsidan är något vars betydelse kanske i någon mening ofta överdrivs inom engelsk fotboll. Men Chelsea kanske å andra sidan tar det till överdrift i rakt motsatt riktning. Det utesluter inte att Chelsea är framgångsrika, de är tvärtom mätt i titlar den mest framgångsrika engelska klubben de senaste tio åren. Men det har skapat en cykel av först succé, därefter förfall.

Det anländer en manager till Chelsea som gör stor succé inledningsvis, därefter påbörjas ett förfall som gör att Chelsea inte lyckas upprepa en succé utan som gradvis leder till att managern får sparken, en ny manager anländer och gör stor succé inledningsvis. Mönstret är återkommande, vi har sett det med José Mourinho, Carlo Ancelotti, Roberto Di Matteo, Antonio Conte och så vidare.

Problemet för Chelsea är att de just nu befinner sig i förfallsdelen av denna återkommande cykel. När slutspelet lottades skrev jag att Chelsea kunde bli en obehaglig upplevelse för Barcelona och likaväl som Barcelona var en mardröm för Chelsea kunde detsamma sägas i omvänd riktning. Chelsea kan fortfarande göra livet obehagligt för Barcelona, men deras form har hackat rejält sedan dess.

Men Chelsea ska för den sakens skull inte heller underskattas. Deras form har varit hackig mest hela säsongen, men deras vinst med 2-1 borta mot Atlético bör kanske ändå räknas som den hittills mest imponerande insatsen av ett engelskt klubblag i Champions League den här säsongen, som inte precis har saknat imponerande insatser av engelska klubblag i Champions League.

Något säger mig dessutom att Chelsea kan komma att passa detta Barcelona rätt illa. Det är ett delvis annorlunda Barcelona under Ernesto Valverde. Det är fortfarande mycket bollinnehav, det är fortfarande en rörlig offensiv, men utan boll är det inte alls längre samma press som förut, utan snarare två linjer om fyra spelare vardera som snabbt faller tillbaka, disciplinerat och välorganiserat.

Detta Barcelona har visat sig defensivt väldigt starka framför allt i La Liga. Men ett sådant Barcelona har framför allt visat sig sårbart när de tappar boll och motståndarna anfaller snabbt på dem innan deras backlinje och mittfält har hunnit falla tillbaka. Just precis ett sådant spel som Chelsea behärskar till fullo och har spelarna att utnyttja till max.

Chelsea är kanske inte favoriter mot Barcelona. Men de är fullt kapabla att vinna mot Barcelona utan att detta behöver ses som en skräll. Skulle Chelsea åka ut mot Barcelona så inte är de mindre en europeisk storklubb för den sakens skull, lika lite som PSG vore det ifall de skulle råka åka ut mot Real Madrid. Men det vore onekligen en stor prestigegrej för Chelsea att slå ut Barcelona.

Det vore liksom inte första gången.

Det kan rätt lugnt sägas att inte en enda människa på DW Stadium faktiskt brydde sig ett uns om den saken den här kvällen.

Wigan spelar i League One, den engelska tredjedivisionen. De blev i och med segern blott den tredje klubben den här säsongen att besegra Man City. Men samtidigt den första klubben den här säsongen att besegra Man City i en match som verkligen betyder något, som åsamkar Man City en förlust som verkligen kostar dem något.

Orättvist var det inte. Man City hade det allra mesta av bollen, Man City hade det allra mesta av kontrollen. Annat vore knappast rimligt att förvänta sig av ett League One-lag. Men Wigan försvarade sig bra, höll för det mesta Man City borta från farliga chanser, och när så målchansen dök upp med cirka tio minuter kvar av matchen var Will Grigg kall som is med sitt avslut.

Det är inte första gången Wigan besegrar Man City i FA-cupen. Det är i själva verket tredje gången på fem år. Första gången var sensationellt i FA-cupfinalen 2013. Frågan är om inte den här förlusten svider mer för Man City. Det är utan tvivel en betydligt mer överraskande seger både sett till att Wigan nu spelar i League One och Man City gör en så förtvivlat stark säsong.

Wigans kvalitet ska emellertid inte ifrågasättas, eller i alla fall inte underskattas. De har i tidigare omgångar besegrat både Bournemouth och West Ham. De har visat sig mer än kapabla att eliminera Premier League-motstånd. Och vem vill egentligen efter detta ifrågasätta Wigans möjlighet att besegra Southampton i den sjätte omgången och ta sig till semifinal?

Det märks att Wigan och Man City är två klubbar som helt enkelt inte riktigt gillar varandra, i alla fall att Wigan inte riktigt gillar Man City. Det var tufft och småfult på planen. Det var bråkigt vid sidlinjen och i spelartunneln. Det var grinigt och surmulet också på läktarna. Planinvasionen efter slutsignalen ledde till och med till fysisk kontakt med Man Citys spelare.

Strålkastarna riktas däremot än en gång mot hur Pep Guardiola faktiskt beter sig mot andra managers och mot domarna. Det finns så klart en slags poesi i att Fabian Delph faktiskt drar på sig ett rött kort för precis en sådan tackling som just Pep Guardiola har varit så noga med att domarna ska visa rött för. Ibland får man vara lite försiktig med vad man önskar sig.

Det är tveksamt vad förlusten betyder för Man City. FA-cupen, om än riktigt trevlig att vinna, är trots allt underordnad ligan och Champions League i betydelse. Men det påverkar på egonivå, det påverkar narrativet. Man City är inte längre oslagbara. Kvadruppeln är borta, the treble är borta, den bästa engelska säsongen någonsin är borta.

Man City har däremot fortfarande kvar möjligheten att göra det till en av de bästa engelska säsongerna någonsin. Men man kan fråga sig hur den här förlusten påverkar både deras syn på sig själva och motståndarnas syn på dem inför kommande cupturneringar. Arsenal måste rimligtvis ha sett den här matchen och blivit åtminstone lite uppmuntrade inför söndagens final.

Det var liksom inte något reservlag som Man City ställde ut mot Wigan. Det var ordinarie a-lagsspelare över hela linjen. Det gör naturligtvis bara Wigans bedrift desto större. Värt att kontrastera med Basel som alltså förlorar mot ett mer eller mindre jämbördigt Man City med 0-5. Wigan vinner med 1-0. De ligger för stunden trea i League One.

Men Wigan spelar kvartsfinal i FA-cupen. Och de slog ut självaste Man City för att ta sig dit. Football, bloody hell. FA-cupen, bloody hell. Wigan, bloody hell. Det är naturligtvis sådana här matcher som gör de engelska cuperna så väldigt speciella. Det är matcher som betyder något för alla inblandade. Alla kan bokstavligt talat slå alla. Det finns inga räddningsplankor för storklubbarna.

Vinna eller försvinna. Wigan vann. Man City försvann.

SJÄTTE OMGÅNGEN, 17-18 mars:

Man City befann sig teoretiskt på toppen av sin första peak. Säsongerna innan hade präglats av triumfer i turordning och av stigande storleksordning. Först tog sig Man City till Champions League. Sedan vann Man City FA-cupen och sin första titel på 44 år. Till sist vann Man City Premier League på kanske det mest dramatiska sätt något lag någonsin vunnit ligatiteln.

Mot Wigan skulle Man City vinna en titel för tredje säsongen i rad och i alla fall en aning rädda upp en förlorad ligasäsong. Det skulle också vara vad många förmodade bli en snygg avslutning för Roberto Mancini. Det blev Mancinis sista match med Man City, men det blev ingen snygg avslutning. Det blev istället den största dagen i Wigans historia.

Det var en sensation den gången men det vore förmodligen en ännu större sensation den här gången. Man City var bra då men är ännu bättre nu under Pep Guardiola. Wigan var trots allt fortfarande ett Premier League-lag för fem år sedan, om än bara i ytterligare någon vecka, nu för tiden röjer Wigan runt i League One. Men det är inte cupfinal, och de har så klart hemmaplan.

David Moyes gjorde så klart tidigare en poäng av det där med att Wigan vann FA-cupen samma säsong som de åkte ur Premier League. Han menade att om Wigans supportrar fick välja hade de hellre varit kvar i Premier League än vunnit FA-cupen. Han hade så klart sina tydliga skäl att säga så, och något medhåll fick han knappast från Wigans supportrar.

FA-cupen eller Premier League löd det artificiella valet den gången. FA-cupen eller League One lyder samma val den här säsongen. Wigan ramlade ned i League One förra säsongen. De har imponerat i League One och länge haft ledningen, men har förlorat två raka matcher och ligger nu bara tvåa, dessutom med Blackburn i hälarna, om än med två matcher tillgodo.

Den artificiella frågeställningen vore alltså vad som är värt mest för Wigan och Wigans supportrar den här säsongen: Att vinna FA-cupen eller att vinna League One och gå upp i EFL Championship? Vore svaret där verkligen lika självklart som det var på David Moyes retoriskt avsedda frågeställning? Nej, helt säkert inte. Däremot kan så klart tyckas någon motsättning inte behöver existera.

Att vinna FA-cupen den här säsongen vore naturligtvis en helt fantastisk bedrift av Wigan. Dessutom ett stort stycke engelsk fotbollshistoria. De skulle i så fall bli den första klubben nedanför de två högsta divisionerna i engelsk fotboll att vinna FA-cupen. De skulle i själva verket bli den första klubben från den tredje divisionen att ens ta sig till final.

Detta är lätt att avfärda som en omöjlighet. Och visst, det är osannolikt. Men låt oss leka med tanken att Wigan vinner mot Man City ikväll. Därefter har de Southampton på hemmaplan i den sjätte omgången. Knappast en omöjlig uppgift för ett Wigan som då redan har besegrat Bournemouth, West Ham och Man City hemma på DW Stadium. Därefter är det semifinal på Wembley.

Lite går att få känslan att FA-cupen har blivit en extra bonus för Wigan och dess spelare den här säsongen, till stor del eftersom de under en längre tid har sett rätt överlägsna ut i League One. De har så klart redan spelat sex matcher i FA-cupen, inklusive omspel. Crawley i den första omgången, AFC Fylde i den andra omgången, Bournemouth i den tredje och West Ham i den fjärde omgången.

De lottades alltså mot Man City i den femte omgången. En typ av match som helt säkert får fantasin att flöda hos både Wigans spelare och supportrar. En chans att bli eviga hjältar. En chans att spela mot Englands för närvarande allra bästa lag. Ingen spelare vill så klart missa den matchen. Den matchen ligger så klart i bakhuvudet på Wigans spelare ända sedan lottningen gjordes.

Manager Paul Cook har gjort sitt bästa för att påtala att varje ligamatch är lika viktig som kvällens match mot Man City. Bara att han säger en sådan sak är så klart en indikation på att han anser sig behöva säga det. Det är hur som helst lite tveksamt om det hjälpte. De senaste två ligamatcherna, 1-3 mot Southend och 0-2 mot Blackpool, var Wigans kanske svagaste insatser under säsongen.

Det må visa sig bli en moot point efter kvällens match, vid förlust har de i så fall bara ligaspelet kvar att koncentrera sig på, men om Wigan faktiskt skulle lyckas vinna mot Man City och ta sig vidare i FA-cupen uppstår så klart risken att ligaspelet fortsätter att knastra eftersom energi och fokus istället riktas mot FA-cupens höjder och fröjder. Matcherna blir inte mindre härifrån.

Om någon här och nu skulle fråga Wigan och deras supportrar om de hellre vinner FA-cupen eller League One och går upp i EFL Championship så finns det väl goda skäl att tro att de skulle välja uppflyttning. Men säger de verkligen detsamma om de är på väg att vinna mot Man City ikväll? Skulle de verkligen säga detsamma innan och efter en eventuell FA-cupfinal? Jag tror inte det.

Men Wigan har så klart alla möjligheter att vinna League One alldeles oberoende av resultatet ikväll eller av deras fortsatta äventyr i FA-cupen. På samma sätt som Wigan inte åkte ur Premier League på grund av att de vann FA-cupen 2013. Wigans förhållande till FA-cupen och till sin match mot Man City den här säsongen är alltså samma som för fem år sedan.

Allt att vinna. Inget att förlora. Där finns chansen att skriva engelsk fotbollshistoria. Där finns också den mindre möjligheten att bli mer än endast en fotnot när Man Citys säsong ska summeras. Precis som de blev för fem år sedan.

Att berömma Tottenham verkar samtidigt rätt kontroversiellt. Det är inte längre möjligt att göra utan att det får supportrar till andra påstått större och förmodat mer framgångsrika klubbar att snörvla fram mer eller mindre absurda argument varför Tottenhams prestationer inte är bättre än något just deras klubbar precis har presterat, och hur det minsann gullas med Tottenham.

Det ger i och för sig upphov till en både intressant och relevant fråga: Är Tottenham den nya popklubben i europeisk fotboll?

Popklubbar har blivit ett vanligt fenomen inom europeisk fotboll. De allra mest uppenbara exemplen är förmodligen Dortmund, Sevilla och Napoli. Klubbar som i någon mening har blivit fotbollens motsvarighet till finkultur. Det följer ett mönster som även kan tillämpas på kollektiv nivå där fotbollen i vissa länder och i vissa ligor ges mer värdefulla kulturella markörer.

Orsakerna bakom detta popklubbsfenomen vore i sig en tämligen intressant sociologisk studie. Min huvudteori är att det följer av framväxten av fotbollens mediaindustriella åsiktskomplex. Fotbollen har blivit business och runt denna business har en yrkesgrupp av experter, analytiker och journalister växt fram som blivit alltmer professionaliserad.

Att hävda sig och bli framgångsrik i denna yrkesgrupp, som i alla yrkesgrupper, är ofta en fråga om att bli legitim. Det vill säga visa att man tycker, tänker och säger rätt saker som bekräftar och reproducerar yrkesgruppens idéer, och på så sätt vinner dess acceptans. Här finns ofta ett element av kejsarens nya kläder, att man måste vara riktigt smart och ha god smak för att kunna se dem.

Hur definieras då dessa popklubbar? Det vanligaste men också mest generella är att de spelar fotboll på ”rätt sätt”. Detta är naturligtvis modestyrt. Där finns också idéer om hur dessa klubbar ägs, styrs och drivs. Ett tungt element är att popklubbstatusen inte beror på framgång. Däremot beskrivs de många gånger som betydligt mer framgångsrika än vad de i själva verket är.

Vad innebär då popklubbstatusen? Det är för det första ett allmänt skydd mot kritik. Ofta leder det till att klubben står ovanför sådan kritik som hade drabbat andra klubbar i samma situation. De gånger kritik ändå uppstår ges klubben alltid särskilda undantag som motiverar varför den inte kan lastas för det. Den ges med andra ord alltid the benefit of the doubt.

Faller Tottenham in i den här definitionen av popklubb? Ett möjligen lite för bekvämt sätt att avfärda den frågan är att konstatera att det förmodligen inte är möjligt för någon enda engelsk klubb att bli en popklubb, mycket på grund av pengarna som ramlat in i den engelska fotbollen. Således kan Tottenham inte heller vara någon popklubb.

Passar däremot kriterierna in på Tottenham som klubb? Det stämmer så klart att Tottenham får mycket beröm för sin fotboll, men de har inte heller gjorts till något särskilt föredöme i det avseendet. Kopplingen till framgång är inte helt självklar. Å ena sidan har Tottenham mätbart faktiskt haft stor framgång utifrån sina förutsättningar. Å andra sidan har de ännu inte vunnit en enda titel.

Men kanske är den centrala poängen att Tottenham faktiskt inte undslipper kritik för att ännu inte ha vunnit en enda titel. Det kanske tvärtom är så att den kritiken faktiskt är överdriven och lätt tendentiös. Jämför detta med exempelvis Sevilla som från vissa håll ansågs dominera i Europa trots att de under den tidsperioden aldrig ens tagit sig till slutspel i Champions League.

Kanske är en slutsats denna. Popklubbar blir popklubbar eftersom de i grund och botten är relativt ofarliga för etablissemanget. Visst, de kan vinna en titel här eller där men på sikt utgör de inget allvarligt hot. Dortmund har ingen möjlighet att på allvar utmana Bayern München. Sevilla kommer aldrig detronisera Real Madrid eller Barcelona. På sikt har inte Napoli något att sätta emot Juventus.

Tottenham har däremot blivit farliga. De senaste säsongerna har visat att de är fullt kapabla att utmana och utmanövrera det engelska och europeiska etablissemanget. Den ekonomiska verkligheten i Premier League är sådan att detta kan förväntas fortsätta om klubben fortsätter drivas på ett kompetent och långsiktigt sätt som varit fallet under 2010-talet.

Ironiskt nog kanske Tottenham löpte större risk att bli eller vara en så kallad popklubb förut, innan 2010-talet. När det var mer av ”Lads, it’s Spurs” och ”typiskt Spurs”. När Tottenham var den charmigt bohemiska klubben som spelade snyggt men aldrig riktigt utmanade på allvar. Just klubben som ofta eulogiserats inte minst av sådana som Erik Niva och Simon Bank.

Tottenham står heller inte ovanför mer allmän kritik. Mauricio Pochettinos uttalanden om FA-cupen har fått hård, och skulle Tottenham förlora matchen mot Rochdale ikväll skulle kritiken inte bli nådig. Detta alldeles oavsett att Pochettino mycket väl kan ha helt rätt i att en FA-cuptitel, om än väldigt trevlig, inte skulle förändra något grundläggande för Tottenham som klubb.

Kanske finns fortfarande ett nyhetens behag över Tottenham. Kanske får Tottenham också mycket beröm för sina framgångar just för att de lyckas göra mycket med relativt begränsade resurser. Förväntas vi å ena sidan ha förståelse för att vissa klubbar inte vinner på grund av begränsade resurser, måste vi å andra sidan berömma klubbar som vinner trots ännu mer begränsade resurser.

Berömmet Tottenham får är alltså enligt mig vare sig omotiverat eller överdrivet, eller för den sakens skull ideologiskt motiverat. Inte heller vinner man några kulturella stilpoäng på att tycka att just Tottenham är kanon. I det avseendet ligger i så fall för närvarande både Liverpool och Man City värre till, och i sina tidigare inkarnationer även Arsenal. Slutsatsen blir rätt enkel.

Tottenham är inte någon ny popklubb. Tottenham är däremot ett mycket starkt fotbollslag och en väldigt väl skött klubb. En klubb som bara av det skälet borde vara en förebild för många andra klubbar, stora såväl som små. Tottenham är något bättre än en ny popklubb. Tottenham är the real deal. För andra att snörvla över den saken tjänar inget till, det är bara ett tecken på osäkerhet.

:::

Lottningen av FA-cupens sjätte omgång:

Swansea/Sheffield Wednesday – Rochdale/Tottenham
Man Utd – Brighton
Leicester – Chelsea
Wigan/Man City – Southampton

:::

Dagen sparkar av med den tidiga matchen i EFL Championship på Carrow Road, East Anglia-derbyt mellan Norwich och Ipswich, båda otroligt nog på 44 poäng på varsin sida tabellens osynliga mittenstreck.

Det har alltid roat mig i viss utsträckning hur journalisterna som hela tiden ältar den här frågan inte ser sin egen roll i problemet. För kanske är det inte så konstigt att FA-cupen framstår som mindre attraktivt när den hela tiden omges av ett soundtrack av hur mycket sämre den blivit, hur den var så mycket bättre förr och hur den har förlorat nästan allt värde.

Problemen journalisterna beskriver är alltså ett problem de själva till stor del är med om att skapa. Dessa journalister drar då standardförsvaret att det enda de gör är att rapportera vad de ser. Vilket är rent skitsnack. Journalister uppvisar en anmärkningsvärt selektiv blindhet för att och hur de inte bara speglar opinion utan i själva verket aktivt bildar opinion. I synnerhet i dessa twitterdagar.

FA-cupen har inte samma status som den hade en gång i tiden. Detta är ett enkelt, kanske beklagansvärt, faktum. Framför allt tillväxten och betydelsen av Champions League har placerat FA-cupen på en helt annan och mer avlägsen plats på fotbollskartan. Detta alltså från när FA-cupen på sin höjdpunkt var nästan lika betydelsefull och prestigerik som själva ligatiteln.

Så är inte längre fallet, långt därifrån. Vilket så klart inte betyder att FA-cupen är oviktig eller prestigelös, bara att annat är betydligt viktigare. Det är inte alldeles självklart riktigt när brytpunkten uppstod, men vi kan konstatera att det är en utveckling som tog fart framför allt under 2000-talet och som blivit allt tydligare sedan dess. Trist tycker vissa. So what tänker andra.

Ingen vill ta ansvar för utvecklingen. Det är alltid andras fel. Journalisterna vill som sagt inte se sin roll. Detsamma gäller klubbar och fans. När Man City tankar en bortamatch på Stamford Bridge är det FA:s fel. När Sam Allardyce rent demonstrativt ställer ut ett rent reservlag är det spelschemats fel. När Jürgen Klopp ständigt åker ut i januari är det omspelens fel. Och så vidare.

Ingen är ensamt ansvarig men ingen är heller utan ansvar. Definitivt inte Man Utd. Det där är ju däremot tomma ord och klyschor. En ursäkt är inte mycket värd om den inte är precis. Det är ett ämne som förtjänar tydlighet. FA-cupen förtjänar tydlighet. Av den anledningen, här är alltså fem sätt på vilka Man Utd fuckade upp FA-cupen:

Man Utd drar sig ur FA-cupen för VM för klubblag 2000!

Det mest uppenbara exempel som dras fram när det ska hävdas hur stora klubbar i allmänhet struntar i FA-cupen, och Man Utd i synnerhet. Säsongen 1999-00 drar sig Man Utd, som regerande mästare, ur FA-cupen för att istället spela i den första upplagan av FIFA:s VM för klubblag. Detta skadade FA-cupen.

Situationen var kanske inte alldeles enkel. England hade sökt VM 2006 och det sågs av FA som en stor nackdel för England om Man Utd tackade nej till att delta i FIFA:s turnering, som var betydligt större än nu och ägde rum i januari. Men FA ville självfallet inte heller att Man Utd skulle dra sig ur FA-cupen.

Problemet var spelschemat och att de båda cuperna krockade i tid. FA och Man Utd befann sig i ett dödläge. Man Utd begärde att få gå in i FA-cupen först i den femte omgången. FA vägrade å sin sida att låta Man Utd slippa ens den tredje omgången. Starka viljor var på kollisionskurs.

Visst kan FA:s förhållningssätt kritiseras, de var omedgörliga även de. Samtidigt hade de säkert fått utstå våldsamma protester från andra klubbar om de sett ut att ge Man Utd en sådan fördel. Man Utd å sin sida var omedgörliga även de. De hade kunnat låta sig nöja med att bara begära att få slippa tredje omgången.

Man Utd driver på framväxten av Champions League!

Hela idén bakom Champions League var att öka sannolikheten för de allra största klubbarna i Europa att möta varandra på regelbunden basis. Samma idé ledde snabbt till att Champions League skulle komma att utökas till att inkludera först två, sedan tre, sedan fyra av de största klubbarna från de största ligorna.

Champions League kom alltså snabbt att växa som en blodfylld fästing och kannibaliserade i allt större utsträckning ut inte bara övriga europeiska cuper utan också inhemska cuper generellt. Något som tydligt symboliserades av UEFA:s beslut bara efter några år att lägga ned Cupvinnarcupen.

Bakom denna utveckling stod de största klubbarna i Europa som sökte öka sina egna intäkter och sitt eget marknadsvärde. En av dessa klubbar var redan från början Man Utd som alltså måste ses som helt medskyldiga till en utveckling som har fått FA-cupen att minska i värde i relativa termer.

Man Utd blir det första cuplaget att göra svepskäl av FA-cupen!

Man Utd hade haft sin storhetstid under Matt Busby, blivit det första engelska laget att vinna Europacupen, och var i kraft av det Englands största och mest omtalade klubb. England var vana vid Man Utd som vinnare men efter Busbys avgång gick Man Utd in i en lång dvala.

Andra klubbar slogs under den här perioden om ligatiteln men Man Utd hade regelbundet under både 1970-talet och 1980-talet framgångar i FA-cupen istället. Man Utd tog sig till final 1976, 1977 och 1979, med en seger, och vann därefter både 1983 och 1985.

Dessa framgångar fick två konsekvenser. Dels började det talas om Man Utd som ett cuplag, vilket var något tämligen nytt för tiden. Det gjorde en åtskillnad mellan vissa lag som var bra i ligaspel och vissa som var bra i cupspel. Därmed formulerades idén om cupen som något ”annorlunda”.

Dels gjorde vinsterna i FA-cupen det möjligt för ett Man Utd på dekis att ändå inbilla sig att de fortfarande hade kvar sin gamla it factor. FA-cupen blev ett svepskäl att inte låtsas om sitt eget förfall. Konkurrenter med flera påpekade däremot gärna skillnaden. Därmed formulerades iden om cupen som ”sämre”.

Man Utd först med att rotera startelvan i FA-cupen!

Det har funnits en djupt rotad idé inom engelsk fotboll att varje klubb alltid i varje match ska ställa ut sitt allra bästa lag. Så djupt rotad är denna idé att den faktiskt fortfarande finns kvar i ligans regelverk. Naturligtvis näst intill omöjlig att definiera och inte mindre att försöka upprätthålla.

Inte minst har den här idén gällt FA-cupen där turneringens själva karaktär av vinna eller försvinna innebar ett slags underförstått krav på att ställa ut sitt allra bästa lag. Därtill kom att FA-cupens omgångar på sätt och vis sågs som högtid och helgdag, motsvarande att dra på sig söndagskostymen inför kyrkobesöket.

Man Utd kom att gradvis ändra på detta under 1990-talet. Med inspiration från bland andra Milan, och rimligtvis som en följd av ett expanderande Champions League, började Man Utd rotera i de båda cuperna. Inte minst i de tidigaste omgångarna kunde detta innebära mycket ungdomliga lag.

Det tog hus i helvete. Man Utds skamliga agerande, där de anklagades för att inte respektera FA-cupen och för att grundlura både publik och TV-tittare, blev föremål för debatt i parlamentet. Vad man än anser om Man Utds agerande som sedan dess blivit norm såddes här idén om FA-cupen som mindre viktig.

Man Utd sparkar Louis van Gaal direkt efter FA-cupsegern!

Det måste så klart konstateras att när Man Utd beslutade sig för att sparka Louis van Gaal så var det bokstavligt talat inte en sekund för tidigt. Rent formellt kom beskedet några dagar senare men nästan omedelbart efter att domaren blåst visslan på Wembley för FA-cupfinalen 2016 var beskedet inofficiellt läckt.

Det är svårt att sia om graden av kontroll och medvetenhet, men snyggt var det hur som helst inte. Louis van Gaal kanske behövde få sparken men han hade gott kunnat få glädja sig oblandat den kvällen, med en vunnen FA-cuptitel och få hantera den diskussionen dagarna därefter istället.

Men kanske var det FA-cupen som fick ta den värsta smällen. Man Utd vinner alltså FA-cupen. Samma kväll sparkar de alltså sin manager, till stor del på grund av misslyckandet att ta sig till Champions League. Ett i handling tydligare uttalande om FA-cupens brist på betydelse är svårt att ens föreställa sig.

Det var kanske inte avsikten men det var icke desto mindre ett långfinger rätt i ansiktet på FA-cupen. Det var ett agerande som gav ammunition till varenda journalist som därefter har velat göra stor sak av hur storklubbarna inte bryr sig om FA-cupen. Det var helt i onödan en dunk bensin på en falnande glöd.

Kanske vore det därför inte mer än vad Man Utd förtjänar om FA-cupen därför beslutar sig att istället ge dem ett långfinger rätt i ansiktet ikväll borta mot Huddersfield.

Leicester såg så klart ut att ha fått rätt bra ordning på sin säsong. Den hade inletts lite knackigt men sedan Claude Puel anställts har Leicester ändå klättrat uppåt i tabellen och etablerat sig på övre halvan, i praktiken som den främsta kandidaten till best of the rest. Man Citys löskokta försök att värva Riyad Mahrez och hela dess efterspel har resulterat i tre raka matcher utan vinst.

Man City försökte värva Riyad Mahrez i transferfönstrets slutminuter, ett beslut delvis som en följd av missen med Alexis Sanchez och delvs som en följd av skadan på Leroy Sané. Det var för kort tid för Leicester att värva en ersättare och således en lurig situation för dem. Mahrez ser så klart till sig själv, vill flytta till Man City, vet att möjligheten nog inte kommer igen, och går på strejk.

Riyad Mahrez beslut att gå på strejk är så klart dyrbart för Leicester. Både direkt då Leicester saknar en av sina bästa spelare i tre raka matcher, och indirekt då det måste antas påverka harmonin i laget. Att som vissa hävda att detta är Man Citys fel är simplistiskt och missriktat, de får så klart försöka värva vilka de vill, och det är lika klart Mahrez själv som väljer att agera som han gör.

Men Man City är så klart ändå en utlösande faktor för dessa problem, så det är inte speciellt konstigt att Leicester har uttryckt sin irritation över den ljusblåa superklubbens agerande. Det var helt helt enkelt klumpigt och onödigt. Men den mer aktuella frågeställningen är kanske följande: Gjorde Leicester rätt som satte stopp för Riyad Mahrez övergång till Man City?

Det går att se på saken rent praktiskt. Situationen som Leicester nu befinner sig i är knappast ideal. De ska nu slutföra säsongen med en besviken och frustrerad stjärnspelare vars insatser härifrån får betraktas som osäkra, de har tackat nej till cirka £60m för besväret, och det är oklart i vilken utsträckning de kommer få ordning på situationen under säsongen. Det låter oklokt.

Men där finns också vissa principer värda att ta hänsyn till. Att sälja spelare är något de allra flesta klubbar måste förhålla sig till. Viktigt är att i någon mening göra det på sina villkor. Att sälja en spelare på kort varsel, utan möjlighet att hitta en ersättare, vore raka motsatsen. På sikt är det också viktigt för en klubb som Leicester att de inte längre bara kan finansiellt köras över av större klubbar.

Andra praktiska aspekter talar också för att Leicester gjorde rätt. Trots allt har Leicester kvar Riyad Mahrez, som mycket väl kan slå sig till ro, det han han gjort förut. Leicester riskerar knappast i det här läget åka ur Premier League och det kostar dem inget i det avseendet. Leicester har nu tid på sig att planera för en högst trolig försäljning av Riyad Mahrez i sommar på sina egna villkor.

Men det är framför allt symboliskt som det känns som att Leicester i själva verket agerade på det enda för dem vettiga sättet. I det läge de befann sig, under januarifönstrets allra sista dygn, utan någon vettig ersättare, skulle en försäljning av Riyad Mahrez alldeles oavsett transfersumma varit detsamma som att överge all slags ambition som finns kvar med den här säsongen.

Utifrån ett rent ligaperspektiv kunde det så klart tänkas kvitta. De kommer inte åka ur Premier League. De kommer naturligtvis heller inte vinna Premier League eller slå sig in bland de fyra främsta. Det enda kvarvarande att spela för vore att ta sig upp på sjundeplatsen med den garanterade plats det skulle innebära i nästa säsongs Europa League. I och för sig inte så illa.

Men Leicester har inte bara ligan kvar att tänka på. De är även kvar i FA-cupen där de just ikväll för övrigt i den femte omgången tar emot Sheffield United hemma på King Power. En inte precis osannolik vinst där och Leicester befinner sig i sjätte omgången, kvartsfinal, ett steg från Wembley. Leicester är knappast huvudfavorit att vinna FA-cupen. Men Leicester kan definitivt vinna FA-cupen!

Om Leicester däremot i det läge de faktiskt befann sig i hade sålt Riyad Mahrez är det däremot väldigt svårt att se dem vinna FA-cupen. Inte bara hade de då blivit av med en av sina bästa och viktigaste spelare för en sådan uppgift. Det hade varit en från klubben klar och tydlig signal att det över huvud taget inte var viktigt för dem att vinna FA-cupen. I alla fall inte viktigare än £60m.

Här finns trots allt något vackert med Leicesters agerande och något som förtjänar att hyllas. En sorts vinst både för fotbollen och för FA-cupen. För det är väl just detta vi vill se. Klubbar som faktiskt spelar för titlar de har chans att vinna hellre än kalla cash. Inte minst Leicester. Att upprepa ligatiteln vore så klart rasande svårt. Men cuptitlar och europeiskt cupspel, helt rätt för deras profil.

Det är en annan bild av Leicesters syn på FA-cupen än den som mer hysteriska betraktare hade när deras roterade startelva presenterades inför matchen i den fjärde omgången mot Peterborough. Ett bevis för hur mycket Leicester struntade i FA-cupen enligt dem, händelsevis också en match som Leicester skulle komma att vinna med 5-1 på bortaplan. Tänk om Leicester skulle börja bry sig!

Gjorde Leicester rätt som inte sålde Riyad Mahrez? Ja, det tycker jag. Det håller dem kvar i kampen om titlar. Det håller dem kvar i kampen om europeiskt cupspel. Det håller dem kvar i FA-cupen!

Storleken har ingen betydelse brukar det ju sägas. Men det är så klart en lögn inom fotbollen lika mycket som det är i sängkammaren. Men storleken är i det här fallet vad den är. Det ska ändå bli både intressant och underhållande att se Arsenal i en turnering i vilken det är de själva som är rikast, och inte kan gömma sig bakom kvartssanningen att konkurrenterna har mycket mer pengar.

Det svenska perspektivet på kvällens match är av förståeliga skäl som en av de absolut största matcherna någonsin för ett svenskt klubb. Det är så klart en plats i solen för svensk fotboll. Slutspel i en europeisk cupturnering är ingen liten sak och det hela blir så klart desto större av att motståndet är Arsenal. Sverige har alltid haft en speciell relation till just engelsk fotboll.

Det engelska perspektivet är av likaledes förståeliga skäl annorlunda. Matchen i sig har ingen särskild tyngd. Mest fokus ligger inför matchen på det exotiska med Östersund både som motståndare och som stad. England kan så klart kyla, men kanske inte norrländsk kyla och definitivt inte snön i sådan mängd. Annars pratas så klart väldigt mycket Graham Potter.

Men Europa League är det enskilt överlägset viktigaste som återstår för Arsenal den här säsongen. Förlusten mot Tottenham innebär att det är en ren Hail Mary att ta sig till Champions League via ligan. Arsene Wenger pratar om att Man Utd förra säsongen bara prioriterade Europa League från semifinalen. Men det är fel, prioriteringen gjordes när ligan blev en Hail Mary, varken förr eller senare.

Arsenals situation är exakt densamma som Man Utds förra säsongen och Liverpools innan dess. Europa League är deras bästa och kanske enda realistiska chans att ta sig tillbaka till Champions League. Både Liverpool och Man Utd gjorde den kalkylen och antog utmaningen. Båda två befann sig också i finalen när Europa League skulle avslutas.

Det är ingen tillfällighet att engelska klubbar har börjat gå långt i Europa League sedan det bestämdes att vinnaren skulle få en plats i Champions League. Både Liverpool och Man Utd var förhandsfavoriter i Europa League. Arsenal är så klart favoriter även de. Kanske måste Arsenal till och med ses som huvudfavoriter, det är bara Atlético Madrid och möjligen Napoli som kan ses som jämställda.

Så visst kan Arsenal mycket väl vinna Europa League. Men helvete vad svårt Arsenal ändå har sett till att göra det för sig själva!

Jag har redan tidigare utvecklat min ståndpunkt att Arsenals värvning av Pierre-Emerick Aubameyang möjligen var good politics, men inte good policy. Det finns flera skäl bakom denna ståndpunkt som är direkt kopplade till just Europa League. Det första och allra mest uppenbara är så klart att Aubameyang inte ens är tillgänglig för spel i Europa League, Arsenals viktigaste teater.

Ett andra skäl är att den värvningen, som kommer hack i häl på köpet av Alexandre Lacazette, innebar att Olivier Giroud var helt och hållet tvungen att leta sig till en annan klubb för att få speltid. Det blev Chelsea vilket kanske är dumt av många andra skäl. Men framför allt innebar det här och nu att Arsenal tappade ytterligare ett alternativ i anfallet.

Det tredje skälet är just Alexandre Lacazette. Spelaren som var stjärnanfallaren Arsenal har förväntats köpa i fem år och som de i somras betalade mer än £50m för. Han har näppeligen getts en vettig chans att finna fötterna, och Arsenal får således i bästa fall hänga upp sitt anfall på en anfallare utan vare sig förtroende eller självförtroende, på den position där just detta kanske är viktigast.

Ett fjärde skäl är att detta alltså bara var i bästa fall. Nyss meddelades det att Lacazette är skadad, har opererats och kommer vara borta i minst fem-sex veckor. Vilket innebär att Arsenal måste ta sig genom sextondel, åttondel och förmodligen även kvartsfinal med endast Danny Welbeck som kvarvarande ordinarie anfallare. Ordinarie ett ord som här används väldigt generöst.

Det femte skälet är att köpet av Pierre-Emerick Aubameyang inte var billigt, och alltså till en position där Arsenal inte rimligtvis var i något behov av att faktiskt förstärka. Mittförsvaret, och defensivt mittfält, var däremot lagdelar i behov av förstärkning men det blev nästan parodiskt när Arsene Wenger efter köpet av Aubameyang konstaterade att Arsenal inte haft ”råd” att köpa en mittback.

Även om Arsenal är favoriter i Europa League saknas inte utmanare. Men det är svårt att undvika känslan att kanske är de själva sina värsta motståndare.

Arsenal tar sig alltså an Europa League med en dokumenterat iffy backlinje och ett skakigt centralt mittfält. Dessutom nu alltså med en papperstunn anfallslinje, trots att de spenderat över £100m på anfallare det senaste halvåret. Att påpeka detta tenderar ofrånkomligen leda till den retoriska motfrågan: ”Men vad tycker du Arsenal skulle ha gjort istället då?!”

Svaret: Arsenal skulle inte ha köpt Pierre-Emerick Aubameyang, med allt vad detta köp sedan ledde till! De skulle ha sparat de pengarna, de skulle ha behållit och uppgraderat Olivier Giroud, de skulle istället investerat pengarna i en mittback och kanske ännu en ytterforward av klass. Även med Lacazettes skada hade Arsenal då sett betydligt starkare ut i Europa League.

Det hade kanske inte varit lika good politics, men det hade varit good policy. En gång i tiden var detta viktigare för Arsenal. Det finns flera möjliga anledningar varför så inte för närvarande är fallet, men det är en annan diskussion för en annan gång.

https://www.thenational.ae/sport/football/in-absence-of-lacazette-and-aubameyang-arsenal-forced-to-depend-on-collective-1.704584

Men alldeles oavsett detta så ska Arsenal naturligtvis vinna mot Östersund och ta sig vidare till åttondelsfinal. Arsenal måste betraktas som enorma favoriter. Östersund har så klart slagit ut flera större lag på vägen till slutspelet, men de har ännu inte stött på ett lag ens i närheten av Arsenals kvalitet och kaliber. Allt talar för ett säkert avancemang för Arsenal.

Vädret kanske hjälper Östersund en aning men inte mycket. Mer i sådana fall vädrets effekt på planen. Östersunds skicklighet ska så klart som vi sett heller inte underskattas, det är ett lag som kan spela boll. Och jag utesluter faktiskt inte att de faktiskt skulle kunna klara oavgjort ikväll, men i Arsenals bakhuvuden finns naturligtvis alltid returmötet hemma på Emirates om en vecka.

Det kan bara hoppas att sextondelen lever fram till dess. Men för Arsenal finns så klart den ovissheten att de redan i åttondelsfinalen kan komma att lottas mot någon av Europa Leagues kvarvarande giganter. Lättnaden över vad som nu är att betrakta som en lätt lottning, som Arsenal ska klara av även med sina besvär och bekymmer, kan snabbt förbytas i en mardröm.

Men för Östersund, klubben såväl som staden, är det så klart en dröm som blir till verklighet ikväll. Och drömmen jag närde redan i somras, om att få se Mesut Özil springa och huttra mitt ute i den norrländska urskogsvintern, kan även den ikväll bli till verklighet. Vi får se om Arsenal lyckas tina upp honom lagom till kvällen. Ett gott skratt brukar ju sprida värme sägs det, så here goes:

Hur får man lättast en norrlänning att dammsuga under sängen? Man ber honom titta under sängen och så frågar man honom om han tycker det är dammigt under sängen. Klart!

Man Utd hade Roy Keane. Tottenham har Harry Kane. Det blev kanske inte 3-2 till Tottenham till sist som det blev för Man Utd för 19 år sedan men det är ändå en prestation av ungefär samma kaliber, inte minst givet att Tottenham inte alls, av främst geopolitiska skäl, har samma europeiska erfarenhet nu som Man Utd trots allt hade då. Juventus å sin sida, har mängder.

Nu nämnde jag så klart Harry Kane mest eftersom det rimmade så väl med just Roy Keane, och så klart för att han trots allt gjorde första målet. Men Tottenham hade ju också, och kanske framför allt, Christian Eriksen och Mousa Dembele, två fenomenala spelare på centralt mittfält. Orosmolnet för Tottenham är däremot ytterbackarna, inte minst då Serge Aurier.

Att få med sig 2-2 hem till Wembley är naturligtvis ett alldeles utmärkt resultat för Tottenham, inte minst givet inledningen. Det ger Tottenham ett starkt läge inför returen. Men det är självklart fortfarande en öppen åttondelsfinal. Juventus är självfallet kapabla att vinna på Wembley, och har som sagt erfarenhet i mängder. Men nu måste Juventus trots allt med största sannolikhet vinna!

Vinna måste inte Man City göra. De har redan vunnit! Som väntat var Basel föga mer än en munsbit för dem, men det ska heller inte glömmas bort att jobbet också måste göras. Kanske var inte Man City direkt bländande egentligen men att vinna med 4-0 på bortaplan utan att riktigt vara bländande är så klart bländande det också på sitt sätt. Kvartsfinalen är hur som helst bokad.

Det är den förvisso ännu inte för Liverpool som kanske något i skymundan av den europeiska fotbollens megamatch i Madrid beger sig till Porto för att spela första matchen i sin åttondelsfinal. Inte någon alldeles lätt uppgift, även Porto har mängder med rutin från europeiskt cupspel, är alltid farliga hemma och är definitivt spelskickliga nog att kunna sätta Liverpools försvar i rejäla bryderier.

Det går inte heller att blunda för att Porto är ett lag som passar detta Liverpool oförskämt bra. Ett lag som gärna är spelförande högt upp i planen, men därmed också är känsliga för motståndarnas bollvinster, samt ett lag med ett allt annat än välorganiserat försvarsspel. Liverpools offensiva spelidé bör kunna ha en field day mot detta Porto, även om Porto spelade relativt ”smart” i gruppspelet.

Liverpools åttondelsfinal mot Porto omgärdas av det vanliga snömoset om hur Liverpool har underpresterat i Champions League, och hur Liverpool nu för första gången på ett årtionde är i slutspelet i Champions League. Något som naturligtvis och med viss rätta inte ses som bra nog för en så pass meriterad klubb men också en så pass stor och rik klubb som Liverpool.

Att inte ta sig till slutspel på ett årtionde låter så klart inte bra alls. Men det blir en annan historia när man tar med i beräkningen att Liverpool bara deltagit i Champions League en enda gång tidigare under just detta årtionde. Det är alltså inte i Champions League som Liverpool har underpresterat utan snarare i Premier League, och där kan graden av underprestation i alla fall diskuteras.

Nu befinner sig Liverpool hur som helst i Champions League igen och hastigt och lustigt befinner de sig också i slutspelet. Inte det minsta oväntat ska sägas även om resan genom gruppspelet möjligen blev lite knöligare än vad den rimligtvis borde ha behövt bli. Men, som har hävdats till trötthet de senaste dygnen, det är nu Champions League börjar på riktigt!

Kan Liverpool vinna Champions League? Att inte ställa den frågan vore närmast oförskämt för en klubb med Liverpools europeiska cuphistorik, men även för ett lag av Liverpools faktiska kvalitet. Det är en fråga som alltså inte bara måste ställas utan också förtjänar att ställas. Svaret känns inte överdrivet långsökt och kan formuleras rätt enkelt: Ja, Liverpool kan vinna Champions League!

Det betyder inte att det inte finns lag kvar i Champions League som rimligtvis utifrån rent objektiva förutsättningar, på pappret som det brukar heta, måste ses som bättre än Liverpool. Eller att inte andra lags chanser att vinna Champions League måste betraktas som större än Liverpools. Men fotboll spelas på gräs, är ända in i själen subjektiv, och där finns ändå sådant som talar för Liverpool.

Liverpool har spelarna. Kanske framför allt offensivt. Mohamed Salah är en helt strålande spelare som kan skapa allting ur ingenting näst intill. Roberto Firmino är en av den europeiska fotbollens mest underskattade anfallare för närvarande. Spelarkvaliteten kanske gradvis sjunker ju längre ned i planen vi kommer, men betydligt sämre lag än detta Liverpool har vunnit Champions League förut.

(Liverpool t ex.)

Liverpool har spelidén. Har vi konstaterat att kvar i Champions League finns några klubbar som måste betraktas som bättre än Liverpool måste vi även konstatera att Liverpools hela spelidé är utformad just för att möta och besegra sådana motståndare. Att pressa, att vinna boll och blixtsnabbt kontraslå är Liverpools hela idé och kan vara ruggigt effektivt i denna form av cupspel.

Liverpool har mentaliteten. Det finns också en energi och en mentalitet i detta Liverpool som passar utmärkt för europeiskt cupspel av det här slaget. Delvis kommer det från Jürgen Klopp, delvis kommer det från läktarna, delvis sker det i en slags växelverkan. Men detta Liverpool fungerar ofta som bäst när de får vara underdogs och ligga och hugga de större hundarna i hälarna.

Liverpools dilemma är däremot detta: Ja, Liverpool kan vinna Champions League! Men Liverpool kan också, inte riktigt men nästan lika gärna, åka ur Champions League redan i åttondelsfinalen mot Porto. Så naiva och ofta oskickliga är Liverpool i sitt försvarsspel att detta, kombinerat med någon dålig dag i anfallsspelet, faktiskt vore fullt möjligt, inte minst om Porto får medvind.

Hur skulle vi i så fall se på Liverpools säsong i Champions League? Om vi skulle följa uppfattningen att Liverpool underpresterat ett årtionde i Champions League så vore då detta ändå att betrakta som en framgång. Men det var väl det vi inte skulle. Framgång kan bara mätas utifrån uppgiftens svårighetsgrad, i relativa termer, inte i absoluta grader såsom slutspel eller åttondelsfinal.

Liverpool skulle ta sig vidare från gruppspelet i Champions League. Allt annat hade varit lite av ett misslyckande. Liverpool ska vinna mot Porto och ta sig vidare till kvartsfinal i Champions League. Allt annat vore lite av ett misslyckande utifrån uppgiften. Om motståndet hade varit Real Madrid hade bedömningen nog varit en annan. Men mot Porto ska vinna Liverpool vinna.

Kanske är det deras största utmaning.

Pep Guardiolas svar på den frågan är såväl enkelt som uppenbart. Nej, det är omöjligt, säger han. Men det förtjänar så klart att påpekas att det hela tiden har varit Guardiolas metod att baissa det egna lagets chanser till mer eller mindre varenda bedrift som har kommit på tal. Som ett sätt att hantera förväntningar kan tänkas. Eller som ett sätt att blåsa upp sitt eget bidrag kan också tänkas.

Allt vanligare har blivit att påpeka hur Man City börjar se alltmer tröttkört ut och således allt mindre övermänskliga. Vilket förvisso måste sägas stämma. Ett resonemang som alltså går ut på att Man City har börjat tappa fart och energi precis vid den tidpunkt på säsongen när den ger sig in i ett skarpt läge gällande vinnandet av titlar, i synnerhet då de tre cuptitlarna.

Enligt detta synsätt har Man Citys tempo under säsongens drygt första halva satt dem i denna situation. Man City genomförde hösten och vintern i ett rasande tempo och Pep Guardiola har roterat endast sparsamt. Viktiga spelare har spelat mer eller mindre oupphörligen. Man City har onekligen varit fantastiska under hösten och stundtals även vintern, men det har kommit med en kostnad.

Mitt synsätt är ett delvis annat. Visst hade Pep Guardiola kunnat rotera Man City bättre under säsongens första halva, något konkurrerande med akademin har det ju sannerligen inte varit fråga om. Men samtidigt har Man Citys tempo under hösten också satt dem i en för dem väldigt stark och unik position att verkligen på allvar utmana om det där fyrtalet i titlar, trots den tilltagande tröttheten.

Ligatiteln är i praktiken redan bärgad. Man City är själva för bra och konkurrenterna är för ojämna för att deras försprång skulle kunna ätas upp på den korta tid som trots allt återstår av säsongen. Det försprång de har gett sig själva genom sitt hösttempo har gett dem ett läge där de i princip kan strunta i ligaspelet under hela våren och bara fokusera på cupspelet.

Man City kommer alltså inte på samma sätt som flera klubbar före dem behöva kombinera Champions League-spel med en intensiv titelstrid i ligan. Det är alltså en svårighet de inte kommer behöva brottas med. På så vis har Man City den här säsongen exakt samma fördel som Liverpool hade 2005 och Chelsea hade 2012, om än av ett helt annat skäl än någon av dessa båda klubbar.

Det är en fördel som kommer vara en funktion av i vilken utsträckning som Pep Guardiola vågar släppa på tyglarna i ligaspelet och rotera mer substantiellt där. Det är inget som kommer kosta dem ligatiteln, men det är något som kan kosta dem i termer av poäng- och målrekord och i själva kvantifieringen av Man Citys överlägsenhet när säsongen ska summeras. But that’s the ego talking.

En cupfinal är dessutom redan bärgad. Ligacupen innebär härifrån inte någon större insats oavsett om den förloras eller vinns, det är en enda match kvar att spela. Där är Arsenal måhända inte någon lätt uppgift men det är ändå en match i vilken Man City är hyfsat klara favoriter. Därtill behjälpta av att runtom finalen inte ha ett tuffare motstånd i Champions League än Basel att brottas med.

Om ligatiteln således är i praktiken bärgad och Ligacupfinalen går som den skall så har Man City i så fall bara två titlar kvar att koncentrera sig på när februari går över i mars – FA-cupen och Champions League. De är naturligtvis minst lika stora favoriter som någon annan kvarvarande klubb att vinna FA-cupen, allt det går ut på är att undvika snedsteg. Cupspel är ofta en fråga om koncentration.

Champions League är det stora frågetecknet. Att Man City är bra nog att kunna vinna Champions League råder det ingen tvekan om. Men det är små och hårfina marginaler i Champions League, där en dålig kväll kan sabotera en hel säsong. Värdet av rutin ska inte underskattas. Frågan är därför om det möjligen är en säsong för tidigt för Man City att redan vinna Champions League?

Det finns så klart exempel genom Champions League-historien på klubbar som har vunnit turneringen utan någon större erfarenhet i bagaget. Liverpool har redan nämnts. Men desto vanligare är ändå att ett lag som vinner Champions League har haft någon eller kanske några säsonger precis innan där de försökt, kommit nära men inte riktigt lyckats.

Det är ett mönster vi har sett med Real Madrid, med Bayern München, med Barcelona, med Chelsea, med Man Utd med flera. Inter är en gråzon och Liverpool alltså undantaget. En första fråga är således i vilken utsträckning Man City i det här läget kan sägas ha den erfarenheten i bagaget, hur mycket är förra säsongens åttondelsförlust värd, eller semifinalen innan dess värd?

Men det ska heller inte stickas under stol med att konkurrensläget i Champions League är mer gynnsamt för Man City den här säsongen än vad det kanske har varit på flera år. Barcelona och Real Madrid känns båda svagare än vad de har varit. PSG är en av de stora favoriterna men lider av samma grönhet som Man City. Kanske är Bayern München i år det farligaste hotet av dem alla.

Där finns andra hot också så klart, inte minst övriga engelska klubbar. Basel är hur som helst en åttondelsfinal som Man City kommer kunna promenera hem utan att behöva besvära sig nämnvärt. Ytterligare en faktor som är Man City behjälpligt för deras fyrtal i titlar, de befinner sig i praktiken mer eller mindre redan i kvartsfinalen.

Precis som förra säsongen kommer Man Citys möjligheter att gå långt i och vinna Champions League hänga på kvaliteten i deras försvarsspel. Svaret på den frågan kan däremot den här säsongen bli ett annat. Laget hänger ihop mer den här säsongen, bollinnehavet har blivit ännu bättre, pressen mer effektiv, försvaret är bättre organiserat och mindre misstagsbenäget.

Förra säsongen var Man Citys försvar så svagt att de inte kunde vinna Champions League. Den här säsongen är Man Citys försvar tillräckligt starkt att kunna vinna Champions League. Men paradoxalt nog är det kanske styrkan i Man Citys anfallsspel som satt försvarsspelet på störst prov. Så hopplöst har det varit att försvara mot dem att allt fler har börjat se anfall som bästa försvar.

Och när Man City den här säsongen har stött på motståndare som sett anfall som bästa försvar har också deras försvar hamnat under större press, och då har det inte sett alls lika tryggt ut som tidigare. Det är inte något ramstarkt försvar på så sätt och det väcker så klart frågan om det klarar av att stå emot de största europeiska klubbarnas stjärnspäckade anfall över ett helt slutspel.

Skillnaden den här säsongen jämfört med förra säsongen, som sagt, är att Man Citys försvar nu i alla fall skulle kunna klara av det. Alltså kan Man City vinna Champions League. Alltså kan Man City faktiskt avsluta säsongen med ett fyrtal i titlar.

Den åttonde klubben sticker ut som en sur tumme allra längst ned i botten av tabellen. Det var en på alla sätt fruktansvärd helg för West Brom, där nästan alla av deras konkurrenter i bottenstriden vann sina matcher under helgen inför West Broms match ikväll på Stamford Bridge mot Chelsea. Fem poäng skiljer dem redan till närmaste lag ovanför dem, sju poäng till nedflyttningsstrecket.

Det kan tyckas vara helt absurt att West Brom skulle ligga sist i tabellen vid det här laget. De har i själva verket gjort lika många mål den här säsongen som laget som ligger sjua i tabellen. De har släppt in lika få mål som laget som ligger sexa i tabellen. De har inte förlorat fler ligamatcher än laget som ligger tia. Men sådan är helt enkelt ligan och tabellen den här säsongen.

Det gäller med andra ord att göra mål, inte släppa in mål och inte förlora matcher vid rätt tillfälle. Tillfället kan knappast vara mer rätt än vad det är för West Brom ikväll mot Chelsea. Två av de teoretiska bottenkonkurrenterna har redan tagit tre poäng vardera mot Chelsea i de två senaste omgångarna. Och West Brom måste helt enkelt börja äta upp de andra lagens poängförsprång.

Men hur trolig är egentligen en West Brom-vinst på Stamford Bridge ikväll? Det sägs att ska man någon gång möta Chelsea är det nu. Det skulle lika gärna kunna vara precis tvärtom, givet att Chelsea har förlorat två raka ligamatcher och rimligtvis inte tänker sig att förlora en tredje i rad. Kanske finns det inget sämre tillfälle att möta i alla fall just detta Chelsea.

Det är ju inte heller så att West Broms facit under Alan Pardew imponerar. De har i själva verket bara vunnit en enda ligamatch sedan Pardew tog över laget, hemma mot Brighton. Av tolv matcher har West Brom däremot förlorat hälften, så varför i hela friden skulle de plötsligt vinna mot Chelsea? Inte mycket talar precis för den saken.

Brandsläckarna i Premier League har sina olika profiler. Tony Pulis organiserar försvaret. Harry Redknapp värvar spelare han känner till från förut. David Moyes kör hårdare träningssessioner. Sam Allardyce gör laget svårt att slå. Men vilken är i så fall Alan Pardews vinnande egenskap? Kanske att vara lite av en feelgood-tränare, någon som på kort sikt för laget och spelarna på gott humör.

Det är kanske inte någon mer långsiktig lösning. Normalt sett brukar Pardew också få en inledande positiv effekt för att hans lag därefter återfaller i alltför svaga resultat. Men det kändes på något sätt väl anpassat till ett West Brom där både spelare och supportrar tröttnat på en alltför negativ fotboll under Tony Pulis, och där resultaten inte längre motiverade dessa metoder.

Det kunde så klart ses som en vedergällning för alla Tony Pulis-försvarare, då i synnerhet de som pratar om honom som någon form av garanti mot nedflyttning, att West Brom således sedan de beslutade sig för att sparka Pulis och anställa Pardew har gått från två poäng ovanför strecket till sist i tabellen sju poäng under strecket. Vad var det vi sa liksom?!

Sanningen är dock mer komplicerad än så. West Brom har i själva verket blivit bättre under Alan Pardew. Antalet skapade chanser per match för West Brom har i själva verket stigit från 6,07 till 9,17, en ökning med över 50%. Dock inte på bekostnad av en sämre defensiv. Antalet skott mot eget mål per match har sjunkit från 14,3 till 12,3.

Tragiskt nog har detta ändå resulterat i att West Brom sjunkit som en sten i tabellen. Detta kan så klart tyda på två saker. Dels att även övriga klubbar i botten av tabellen har ryckt upp sig under samma tidsperiod. Dels vad vi redan har varit inne på, att West Brom har valt sina tillfällen illa utifrån ett strategiskt perspektiv på tabellen.

Imponerande poäng borta mot Liverpool och Everton och hemma mot Arsenal javisst. Men samtidigt förluster mot Southampton, West Ham, Swansea och Stoke. Inga poäng alls för West Brom, däremot tre poäng vardera för fyra av West Broms konkurrenter i bottenstriden. Oväntade poäng mot storklubbarna väger ganska lätt i jämförelse.

West Broms stora problem under hela säsongen har varit deras oförmåga att ta tillvara vinnande lägen. Under Tony Pulis tappade West Brom totalt sex poäng i matcher i vilka de haft ledningen. Detta har i själva verket blivit ännu värre sedan dess med ytterligare tolv poäng tappade från vinnarposition i de 14 därpå följande matcherna. Kostsamt för West Brom minst sagt.

Ska West Brom lyckas hålla sig kvar i Premier League måste Alan Pardew helt enkelt få två saker till stånd. För det första att West Brom gör mål i högre utsträckning på sina relativt sett fler chanser som de skapar. För det andra att West Brom börjar vinna matcher mot övriga klubbar på nedre halvan. Att värva Daniel Sturridge känns som en tanke för båda dessa ändamål.

På så vis är kanske inte kvällens match mot Chelsea på Stamford Bridge att betraktas som livsviktig för West Brom. Men med sju poäng upp till strecket, och med endast tolv omgångar kvar av säsongen, måste West Brom ta vara på varje chans till poäng de faktiskt har. Kunde Bournemouth och Watford vinna mot Chelsea så borde även West Brom kunna vinna mot Chelsea.

Det känns bara inte särskilt troligt. Alan Pardew må vara en feelgood-manager i viss utsträckning men han har för den sakens skull inte fått West Brom att må särskilt mycket bättre. Rimligtvis är West Broms bästa förhoppning inför kvällen att Chelsea mår ännu sämre. West Broms bästa tröst är kanske den att de ligger sist i tabellen utan att egentligen vara sämst i ligan.

En rätt klen tröst.

(1) Tottenham. Det var aldrig något riktigt snack om saken. Tottenham kontrollerade matchbilden mer eller mindre fullständigt i första halvlek även om de blev för centrala och inte lyckades bryta sig genom Arsenals låga försvar. Men taktiken ändrades en smula i halvtid, målet kom tämligen omgående och andra halvlek utvecklades till en av de mer överlägsna 1-0-segrarna vi förmodligen sett. Petr Cech svarade för fler viktiga och kvalificerade räddningar i den här matchen än vad David De Gea gjorde mot Arsenal för några månader sedan, och det var så när att det faktiskt i slutänden gav Arsenal en poäng när matchpsykologin dikterade att de skulle få en farlig chans i slutet av matchen.

(2) Man Utd. Det finns inte mycket kvar att säga om Man Utds anfallsspel som inte har sagts många gånger redan. Det är som om José Mourinho inte har lyckats ta in att engelska klubbar generellt har ett betydligt bättre försvarsspel under 2010-talet än vad de hade dessförinnan, till stor del hans egen förtjänst för övrigt, och att detta ställer helt nya och andra krav på det egna anfallsspelet. Ett rent individualiserat anfallsspel blir allmänt sett för osammanhängande, för osynkroniserat, för ineffektivt och för lätt för en disciplinerad och välorganiserad motståndare att försvara sig mot. Om inte den insikten landar hos Mourinho kommer han aldrig kunna guida Man Utd tillbaka till de största titlarna.

(3) Swansea. Det finns något grundläggande positivt med Swansea dessa dagar. 14 poäng på sju matcher under Carlos Carvalhal har gett Swansea ett rejält lyft och att höra spelarna prata så väl om sin nye manager säger kanske både ett och annat om hur de kände för vad som var innan. Laget har ett momentum som gjorde att det inte alls kändes förvånande när Ki Sung-Yueng i matchens slutskede mot Burnley sköt in vinstmålet. Särskilt glädjande var att se hur Swansea och Carvalhal verkligen spelade för vinsten och inte bara för att säkra poängen, främst genom att byta in Tammy Abraham som omedelbart satte Burnleys mittförsvar på betydligt hårdare prov.

OMGÅNGENS VINNARE: Huddersfield

Blytung seger för Huddersfield i en viktig match i bottenstriden hemma på John Smith’s Stadium. Första vinsten sedan mitten av december och slutet på en otrevlig svit med fem raka förluster och åtta raka matcher utan vinst. Nyförvärvet Alex Pritchard öppnade målskyttet tidigt och två mål av Steve Mounié därefter avgjorde i praktiken matchen mot Bournemouth.

OMGÅNGENS SPELARE: Sergio Aguero, Man City

Vi skulle kanske lika gärna kunna knappa in Kevin De Bruyne här som svarade för en serie av avgörande passningar matchen igenom. Men Agueros fyra mål på en halvlek är svårt att bråka med och såväl kvaliteten på avsluten som de olika formerna av avslut det faktiskt handlar om illustrerar väldigt väl varför Aguero måste räknas som en av Premier League-erans absolut främsta anfallare.

OMGÅNGENS MÅL: José Izquierdo, 1-0 Stoke (b)

Izquierdo har en benägenhet att göra snygga mål. Drog iväg ett kanonskott mot West Ham senast. Det här målet är annorlunda med ett dubbelt väggspel i djupled in i straffområdet innan han viker bort Kurt Zouma och säkert placerar in bollen i bortre stolpen. Ett snabbt och snyggt fotbollsmål som kombinerar lagspel och individualism på ett väldigt fint sätt.

OMGÅNGENS ?

Riyad Mahrez beteende efter att inte ha fått sin vilja igenom under transferfönstret har lämnat en hel del övrigt att önska. Under en viktig period för Leicester har han spelstrejkat och träningsstrejkat. Ironiskt nog var han till slut tillbaka i laget lagom till matchen mot just Man City. Där började han på bänken. Många har undrat om det verkligen var rätt av Claude Puel att så snart ge Mahrez en plats i laget. Ingen enkel fråga. Det kan sända konstiga signaler till spelartruppen men någonstans måste också en gräns dras och det viktiga är att se framåt tillsammans. Något säger mig att Puel såg en bänkning som en sorts kompromiss.

OMGÅNGENS !

Uppskattar att TV-bolagen lyckades samla upp den historiska rivaliteten mellan just Newcastle och Man Utd. Det kunde ju annars lätt uppfattas som egentligen vilken match som helst. Men Newcastle would love it if they beat Man Utd, och det syntes onekligen också på planen under kvällen. Matt Ritchie gör naturligtvis sitt första Premier League-mål för Newcastle mot dem. Martin Dubravka gör naturligtvis en strålande målvaktsdebut. Jonjo Shelvey gör naturligtvis en av sina bästa matcher på mittfältet. Dwight Gayle gör naturligtvis sin kanske bästa match för säsongen och Jamaal Lascelles och Florian Lejeune gör naturligtvis säsongens bästa match i mittförsvaret. Rafa Benitez hade fått sitt lag att äta taggtråd inför matchen, segern var i högsta grad välförtjänt och St James Park gungade. Nu gäller att hålla uppe samma nivå i kommande matcher också.

OMGÅNGENS WTF!

Det var inte alldeles lätt att förstå vad Claude Puel egentligen tänkte i halvlek mot Man City. Första halvlek hade spelats med tre mittbackar och alltså en fembackslinje och det hade fungerat tämligen bra för Leicester. Man City hade svårt att hitta runt och bakom Leicesters backlinje. När Leicester ger sig ut till andra halvlek har de gått tillbaka till en fyrbackslinje och plötsligt fick Man City alla möjliga ytor att hitta runt Leicesters backlinje. Konsekvensen blev två snabba mål i baken, fyra totalt, och det märkligaste var hur omotiverad den taktiska förändringen faktiskt kändes. Don’t fix what ain’t broke?!

OMGÅNGENS LOL!

Lasse Vibe som skickar ett meddelande till sin gamla klubb Brentford och deras supportrar och tackar klubben för att ha gett honom möjligheten att lämna för att få spela fotboll i landet där fotbollen föddes. Vibes nya klubb är Changchun Yatai i Kina. Jodå, jag tror säkert det var fotbollshistorien som lockade.

OMGÅNGENS BTW…

Några helt galna matcher i bottenstriden den här omgången. Tror det är något vi verkligen har att se fram emot under våren, med så många lag inblandade och så tajt om poängen.

José Mourinho anser sig vara ligans bäst uppförda manager vid sidlinjen. Vilket inte är riktigt lika fel som många skulle vilja att det var. Ändå humor.

Oranga klubbtröjor borde betraktas som ett brott mot mänskligheten. Finns väl en domstol för sådant i Haag i Holland, passande nog.

Det var oväntat mycket stake i Huddersfields prestation idag. Till och med på bänken. Varning för känsliga tittare.

Båda hade gjort 117 matcher de tre senaste säsongerna. Harry Kane med 92 mål och Pierre-Emerick Aubameyang med 100 mål. En statistik som har fått en hel del att dra fel slutsats.

Fantastisk match och stämning på Villa Park i Birminghamderbyt. Aston Villa i och med segern upp på andra plats bakom Wolves.

Dynamiken i detta derby har under många långa år varit densamma. Aston Villa har varit den stora och dominanta klubben. Birmingham å sin sida har alltid i någon utsträckning slagit ur underläge och tagit stor glädje i att ändå kunna ge Aston Villa på käften. Länge har de båda klubbarna också bokstavligen befunnit sig i olika divisioner, Aston Villa i Premier League, Birmingham längre ned.

Det vore fel att säga att den dynamiken skulle ha förändrats, men det har ändå funnits en god portion av skadeglädje bland Birminghams supportrar över Aston Villas bekymmer och besvär under de senaste fem-sex åren, och då i synnerhet sedan de blivit nedflyttade från Premier League. Det finns alltid ett nöje i att slita ned sina motståndare till sin egen nivå.

Men det nöjet kan visa sig kortvarigt. För första gången på flera år finns det skäl till glädje och optimism i Aston Villa-lägret. Med Steve Bruce som manager har Aston Villa sakta men säkert växt in i den här säsongen och även växt fram som en av de mest framträdande uppflyttningskandidaterna. Vinst mot Birmingham idag på Villa Park och Aston Villa går upp på andra plats i tabellen.

Det är en konsekvens av en riktigt stark formkurva för Aston Villa. De har redan vunnit sex raka ligamatcher inför dagens derby, en vinst idag skulle alltså innebära en sjunde raka ligavinst. Redan när de vann sin femte raka match mot Sheffield United för knappt två veckor sedan var det första gången på nästan tio år som Aston Villa vann fem raka ligamatcher.

Det var inte minst just den vinsten mot Sheffield United som verkligen fick klockorna att ringa i Aston Villa. Det var en tuff match mot en bra motståndare på Bramall Lane. Den höll på att sluta oavgjord och mållös innan Robert Snodgrass på tilläggstid kanonsköt in vinstmålet. Spelare såväl som supportrar gick helt bananas. Det var en vinst som verkligen betydde något.

Att vinna matcher på just det sättet är alltid viktigt för lag som vill kriga i toppen av tabellen. Att vinna matcher av det här slaget som vi ser idag är viktigt även det av samma skäl. En vinst mot Birmingham skulle inte bara innebära tre poäng och en andraplacering i tabellen för Aston Villa, utan också en rejäl energikick inför vad som garanterat blir en spännande höst.

Aston Villas klättring uppåt i tabellen är på samma gång väntad som något oväntad. Väntad eftersom det är en stor klubb med en relativt sett starkt spelartrupp naturligtvis. Något oväntad eftersom Aston Villa hade det besvärligt förra säsongen, tufft i inledningen av den här säsongen, och Steve Bruce såg inte riktigt ut att ha fått någon ordning på lagets problem.

När Tony Xia sparkade Roberto Di Matteo och ersatte denne med Steve Bruce kändes det på flera sätt bara som en variant på samma tema. Att anställa ett stort namn som skulle ta klubben tillbaka till Premier League. Di Matteo var en tidigare Champions League-vinnare. Bruce tidigare uppflyttad två gånger om från EFL Championship. Men skulle det funka?

Det fanns något kortsynt över det hela. Istället för att jobba med klubbens större struktur så framstod det som om ett stort namn skulle göra jobbet. Det kändes inte självklart att det skulle räcka till i det nya och betydligt tuffare landskap som nu för tiden utgör EFL Championship. Men Steve Bruce har visat att han tänker framåt och Tony Xia har även han visat det nödvändiga tålamodet.

Steve Bruce har framför allt sett till att få ägarens garantier att anställa sin egen tränarstab. Redan från start plockade han med sig två coacher han jobbat med förut i Stephen Clemence och Gary Walsh. Två för Bruce kända scouter fanns redan i klubben i Tony Coton och Ian Atkins. Men det är sedan han i november lyckades locka Colin Calderwood som assistent som alla bitar föll på plats.

En stor fråga var också om Steve Bruce skulle lyckas få någon ordning på en spelartrupp vars disciplin fallit ur ramarna under åren av nedgång. Bruce har knappast gjort sig känd som direkt disciplinär. Men Bruce gjorde ett tydligt exempel av Ross McCormack som skolkat från träningarna och sände på så vis en tydlig signal till spelartruppen.

En spelartrupp som samtidigt har hunnit med att förändras tämligen drastiskt under Steve Bruces dryga år som manager. Ashley Westwood, Jordan Ayew och Rudy Gestede såldes snabbt i en utrensning av truppen. Undan för undan har Bruce värvat nya spelare som Henri Lansbury, Birkir Bjarnarson, Scott Hogan, Neil Taylor, Conor Hourihane med flera. Ett nytt lag har växt fram.

Steve Bruces prioritet har varit att få in rutin och know-how i Aston Villa. Det är på det viset som värvningar av John Terry, Chris Samba, Glenn Whelan, Robert Snodgrass med flera ska ses. Ovärderliga spelare på sitt sätt. Samtidigt har Bruce hittat en bra blandning med unga spelare där inte minst 19-årige Keinan Davies har fått ett stort genombrott som target-anfallare den här säsongen.

Sammantaget har dessa reformer av Steve Bruce fått Aston Villa på rätt fot igen, konkurrenskraftiga här och nu och på samma gång med ett öga mot framtiden, en bra blandning av kort och lång sikt. Till synes ett bra exempel på hur den så kallade managermodellen fortfarande kan fungera effektivt inom engelsk fotboll, om ägaren är klok nog att ge managern både mandat och medel.

Effekten är ett Aston Villa som kan vara på väg tillbaka till Premier League. Det är onekligen där de hör hemma. I dagens derby har de möjlighet att ytterligare befästa den ordningen. Birmingham hoppas självfallet sätta en rejäl käpp i hjulet för dem vilket samtidigt skulle vara dem till hjälp i botten av tabellen. För Aston Villa handlar det om att ta ytterligare ett steg mot Premier League.

Desto sötare för Aston Villa om det steget tas genom att ge Birmingham en rejäl känga längs vägen. Det skulle höja en redan hög stämning bland Aston Villas supportrar. En klubb där glädjen börjar hitta tillbaka. Enligt rapporter befinner sig 80-talet svenska Aston Villa-supportrar på plats på Villa Park. Utan att veta kan jag tänka mig att den resan är gladare än på mycket länge.

Förhoppningsvis är de lika glada på vägen hem liksom när säsongen är avklarad. Aston Villa hör hemma i Premier League. Det skulle förmodligen till och med den mest förhärdade Birminghamsupporter under all skadeglädje mer eller mindre surmulet hålla med om. Men inget av detta spelar under 90 minuter på Villa Park någon som helst roll.

Då är det krig och inget annat gäller än att vinna matchen. Fattiga mot rika, arbetare mot borgare, claret mot blått, stort mot inte riktigt lika stort. Holte End sjunger och Villa Park gungar. Pallar Aston Villa pressen?

Det är på samma gång ett derby som Arsenal aldrig under Premier League-eran har känts mindre sannolika att kunna vinna. Bara det faktum att Arsenal hittills under säsongen endast har lyckats vinna två bortamatcher, mot ett för stunden i det närmaste odugligt Everton samt med en väldigt tveksam straff på tilläggstid mot Burnley, och Tottenham är självklart ett betydligt tuffare motstånd än så.

Det har gjorts stor sak av Arsenals påstådda nystart. Försäljningen av Alexis Sanchez har gjorts till något positivt, Mesut Özils kontraktsförlängning gladde många, köpen av Henrik Mkhitaryan och Pierre-Emerick Aubameyang har gjort alla på bättre humör. Bokningen av finalplatsen i Ligacupen tillsammans med storsegern mot Everton på Emirates bekräftade en positiv världsbild.

Arsenals spelare pratar efter vinsten mot Everton om hur förlusten mot Swansea var en väckarklocka för dem. Som om inte den väckarklockan har ringt många gånger förut. Vi har hört sådana här uttalanden så många gånger förut om och av Arsenal. Men att vinna hemma mot Everton är så klart en sak. Att vinna borta mot Tottenham är en helt annan sak.

Det finns bara ett sätt för Arsenal att verkligen markera att laget har fått en nystart på riktigt. Det är att vinna derbyt mot Tottenham. Varje annat resultat kommer bara bekräfta bilden att det är i allt väsentligt samma, gamla Arsenal, möjligen i en annan klänning och lite nya örhängen, ett Arsenal som inte den här säsongen har vad som krävs för att konkurrera med övriga storklubbar.

Fokus kommer som alltid vara på anfallsspelet. Hur kommer Pierre-Emerick Aubameyang, Henrik Mkhitaryan och Mesut Özil kunna hota Tottenhams försvar och skapa chanser och göra mål framåt? Men som vanligt med Arsenal riskerar dessa funderingar bli lite av en red herring. Viktigast för Arsenal, inte minst i stormatcher, är hur deras försvar lyckas hålla tätt.

Detta är en välbekant litania under många år för Arsenal. Men inte minst den här säsongen har det varit en av lagets akilleshälar. Arsenal har haft en benägenhet inte minst i stormatcherna att släppa in ett tidigt mål. Det har hänt i fyra matcher mot övriga storklubbar hittills den här säsongen. Mot Liverpool, mot Man City, mot Chelsea i Ligacupen och två mål mot Man Utd på Emirates.

Det var mål som i samtliga fall utom möjligen mot just Arsenal, där Arsenal fick en snabb kvittering, som i grunden kom att påverka matchbilden. Arsenal har haft för vana att släppa in tidiga mål relativt ofta i alla matcher, men det har varit dubbelt så vanligt just i dessa stormatcher. Och många gånger har det känts som en svaghet som motståndarna även har vetat om att utnyttja.

Oroväckande för Arsenal kan tänkas givet att det bara tog Tottenham elva sekunder att öppna målskyttet mot Man Utd i deras senaste ligamatch hemma på Wembley. Tillfälligheternas spel i någon mening så klart, men Tottenham är ett av lagen som har satt en intensiv press i system som Arsenal genomgående har haft stora problem att hantera i sådana här matcher.

Arsenals benägenhet att släppa in tidiga mål i sådana här matcher är desto mer besvärande för dem då det samtidigt har blivit en markant skillnad vad gäller det första målets betydelse i Premier League. Betydligt mer sällan än förut lyckas lag i Premier League den här säsongen både ta poäng i och än hellre vinna matcher i vilka de släppt in det första målet. Alltmer första målet vinner således.

Tabellen visar en avgörande skillnad i hur Arsenal och Tottenham har hanterat stormatcher under säsongen. Arsenal är i dessa matcher betydligt mer benägna än normalt att släppa in ett tidigt mål samtidigt som deras förmåga att göra ett tidigt mål sjunker i än högre utsträckning. Tottenham släpper förvisso även de in fler tidiga mål, men gör samtidigt också fler tidiga mål än normalt.

Att Tottenham släpper in fler tidiga mål i stormatcherna är även en effekt av att de har spelat relativt sett fler sådana matcher på bortaplan. En tankegång som ändå väcks med tabellen är att Arsenal har haft en benägenhet att krympa i den här säsongens stormatcher, samtidigt som Tottenham tvärtom har haft en viss tendens att faktiskt växa i dessa stormatcher.

Arsenal har med andra ord haft förtvivlat svårt att vinna matcher på bortaplan den här säsongen, Arsenal har också haft en trist tendens att släppa in tidiga mål som negativt påverkat deras förmåga att vinna matcher och i synnerhet stora matcher, samtidigt som Arsenal har tenderat att krympa just i stormatcher. Det är ett rejält steg Arsenal behöver ta idag för att visa att de fått en ”nystart”.

Det är samtidigt lite upp till bevis för Tottenham. De har genomgående varit ett bättre lag än Arsenal de tre senaste säsongerna. Fortfarande kanske psykologin ändå talar emot dem i just den här matchen mot just det här motståndet. Idag har de möjlighet att avsluta en tuff sekvens matcher på bästa möjliga sätt och samtidigt i praktiken spela bort Arsenal från Champions League-platserna.

Kommer Tottenham ta den chansen och ytterligare befästa det där maktskiftet som Arsenal var så säkra på att de motbevisat efter vinsten tidigare under säsongen på Emirates? Eller kommer Arsenal visa att allt prat om en nystart inte bara var nonsens och ta sin första bortaseger i en stormatch på tre år, eller deras första bortaseger mot Tottenham på fyra år?

Det är matchen som Tottenham borde vinna. Det är samtidigt matchen som Arsenal mer eller mindre måste vinna.

Under sina drygt 35 år som manager har Neil Warnock skapat sig själv ett rejält rykte som en fixare, en sorts Football Leagues Harvey Keitel. En manager som tar över klubbar med problem och vänder deras utveckling i rätt riktning. Det har hunnit bli 17 klubbar under alla dessa år, vilket tyder på att det med några undantag aldrig har blivit några mer långvariga perioder. Det är i själva verket efter sin senaste långvariga period hans rykte som fixare tagit fart.

2007 befann sig Crystal Palace i rejäla problem i EFL Championship. Laget var hotat av nedflyttning och klubben hade precis beslutat sig för att sparka Peter Taylor. Crystal Palace vände sig till Neil Warnock för att rädda sig själva från nedflyttning och inom loppet av sex månader lyckades Warnock inte bara rädda dem från nedflyttning utan dessutom få laget att spela om uppflyttning.

2010 var det Queens Park Rangers som befann sig i motsvarande position. Det var en klubb med höga ambitioner som istället såg ut att hotas av nedflyttning från EFL Championship. Neil Warnock anställdes och räddade först QPR från nedflyttning den säsongen för att säsongen därefter ta QPR upp i Premier League som mästare i EFL Championship.

2012 var det Leeds som mitt under den allra mest turbulenta tiden med Massimo Cellino som ägare var en klubb närmast i upplösning. Återigen plockades Neil Warnock in med uppgift att räta upp skeppet och när säsongen var över befann sig Leeds på en trygg position i mitten av tabellen. Men han skulle inte bli långvarig där heller.

2016 svarade Neil Warnock för sin kanske främsta bedrift dittills med Rotherham som i februari såg ut att vara ett garanterad nedflyttningslag. Men med ett facit på elva vinster under vårsäsongen lyckades Neil Warnock se till att Rotherham levde och kunde kämpa vidare en andra säsong i EFL Championship. En tämligen anmärkningsvärd vändning för en av seriens minsta klubbar.

Det är värt att säga dittills därför att vad Neil Warnock är på väg att åstadkomma med Cardiff måste räknas som hans förmodligen största bedrift, särskilt om han lyckas ta dem hela vägen upp i Premier League. När Warnock tog över Cardiff i oktober förra säsongen var Cardiff en klubb på rejäl glid både på och utanför planen. Ännu en tidigare Premier League-klubb på väg att rasa raka vägen ned i League One.

Mycket av problemen härstammade från ägaren Vincent Tan. Inte minst dennes beslut att ändra klubbens färger och emblem. Cardiff gick från blått till rött, och klubbemblemet förändrades. Allt med argumentet att det skulle bli lättare att marknadsföra Cardiff i Asien. Många supportrar kände att hjärtat slets ur klubben. Flera av dem slutade komma på matcher och svor att aldrig komma tillbaka så länge Vincent Tan var ägare.

Cardiff tog sig ändå upp i Premier League bara för att omedelbart åka ur igen efter en säsong. Vincent Tan beslutade sig efter det för att inte längre göra några omfattande investeringar i klubben. Spelare släpptes från sina kontrakt för att spara lönekostnader, svagare managers anställdes för att spara pengar, inga pengar fanns riktigt tillgängliga för nyförvärv. Cardiff var plötsligt en klubb utan både ambition och egentlig riktning, omgärdad av negativitet.

På drygt ett år har Neil Warnock vänt på hela denna stämning. Han räddade Cardiff från nedflyttning första säsongen. Den här säsongen har han helt oväntat lyft upp Cardiff till ett av de lagen som främst jagar automatisk uppflyttning till Premier League. Han har fått alla spelare att höja sig och vilja stanna kvar i klubben hellre än att lämna. Han har fått fart på klubbens talanger, inte minst Kenneth Zohore som gått från misslyckad till en av ligans bästa anfallare.

Sakta men säkert har Neil Warnock lyckats få med sig en efter en på sitt projekt med Cardiff. Först fick han med sig spelarna som upplevde en helt ny ambition och helt nya krav från sin manager. Sedan fick han med sig supportrarna som började se ett helt nytt lag ute på planen. Till sist har han också fått med sig Vincent Tan och styrelsen som återfått tron på klubben igen, och därmed även viljan att investera en smula.

Men om Neil Warnock har fått med sig klubben i bred bemärkelse på sin sida kan detsamma verkligen inte sägas om motståndarna. Kritiken som kom från Man City och Pep Guardiola fick mycket uppmärksamhet men det var knappast första gången. Mark Warburton, Dean Smith, Nuno Espirito Santo, Paul Heckingbottom är bara några av andra managers i EFL Championship som har riktat stark kritik mot Cardiffs fula och fysiska fotboll, maskningar etc.

Särskilt populärt är det alltså inte att Cardiff befinner sig uppe i toppen av EFL Championship som ett av lagen jagandes uppflyttning. Kollegor och konkurrenter ser på dem ungefär på samma sätt som författare ser på skräplitteratur, en Football Leagues pulp fiction. Inte för att det är något som Neil Warnock bekymrar sig särskilt mycket om, han har gjort karriär av att stöta sig med andra i branschen.

Men det passar ändå ganska bra för Cardiff. De har alltid varit lite skitiga av sig, även förra gången de tog sig upp i Premier League. De har aldrig varit allmänt omtyckta på riktigt samma sätt som framför allt Swansea, deras främsta rival och den andra stora klubben i Wales. Där Swansea har representerat filosofi har Cardiff representerat funktionalism. Det har inte gjort dem älskade, men det har gjort dem förhållandevis framgångsrika.

Så pretty please, with sugar on top, räkna inte bort Cardiff från en av Premier League-platserna till nästa säsong. Bortavinsten senast mot Leeds var väldigt imponerande. Kan de följa upp den med vinst borta ikväll mot Millwall?

Det gäller att hitta något lättsmält att fördriva tiden med. Det är sällan så mycket som händer inom fotbollen på just fredagar, då koncentrationen istället flyttats över till nästa match. Kommande fredagar när inget annat kommer ivägen tänkte jag därför ägna åt det förhoppningsvis upplysande projektet att diskutera de större engelska klubbarnas tio bästa spelare någonsin.

Hur ska sådana listor egentligen konstrueras på ett trovärdigt sätt? Det första steget är så klart att acceptera att alla listor är subjektiva. Men hur ska man egentligen kunna rättvist jämföra en spelare man följt regelbundet under flera år med spelare man kanske bara hört talas om eller kanske som mest sett några gryniga filmklipp av, spelare man inte har någon riktig relation till?

Det andra steget är kanske att acceptera att man aldrig riktigt kommer lyckas fullt ut. Men det finns sätt ändå sätt att bedöma historiens spelare. Att titta på rent objektiva meriter är ett sätt. Att lyssna på vittnesmål från de som har följt spelarna är ett annat. Det här är också metoder som är rätt effektiva för att förankra bilden av mer nutida spelare.

Den här gången handlar listan om Man Utd. Något som på samma gång gör saken lättare och svårare för mig. Lättare eftersom jag onekligen har en över många år kultiverad känsla för spelarna det faktiskt skulle kunna tänkas handla om. Svårare eftersom antalet spelare av naturliga skäl därför också blir fler och det blir jobbigare att distansera sig själv från dem.

Att det handlar om relativt sett många spelare i Man Utd är rätt givet eftersom klubben både har haft flera storhetsperioder och därtill långa perioder av dominans inom engelsk fotboll. Mellan dessa perioder har Man Utd däremot varit betydligt svagare som lag men ändå haft väldigt framstående spelare. Att välja ut och välja bort dessa spelare är inte lätt, men här är min lista:

(10) Denis Irwin

En i många avseenden anonym spelare under vad som var Man Utds kanske främsta period någonsin. Vem gillar vänsterbackar liksom? Men det finns en anledning varför Alex Ferguson beskrev Irwin som sin bästa värvning. Under tolv långa år var Irwin ligans bästa vänsterback, vann mängder av titlar och var en av lagets ständigt mest pålitliga spelare.

(9) Peter Schmeichel

Man Utds historia är knökfull med stora målvakter, Harry Gregg, Alex Stepney, Edwin van der Sar, David De Gea. Men dansken är eller var arguably större än dem alla. Var i sina stunder helt omöjlig att spela mot och måste under 1990-talet räknas som världens förmodligen bäste målvakt. Ledarfigur och med utkast som passade perfekt in i Man Utds snabba omställningsspel.

(8) Bill Foulkes

Legendarisk mittback som under två årtionden var hjärtat och ledaren i Man Utds backlinje. Först med Busby Babes med vilka han erövrade engelsk fotboll med två raka ligatitlar. Överlevde Münchenkatastrofen och skulle samma säsong leda Man Utd till FA-cupfinal på Wembley. Blev kvar i klubben och var en av dem som var med och slöt cirkeln med vinsten i Europacupen 1968.

(7) George Best

Den ursprungliga sjuan i Man Utd, den som gjorde tröjan ikonisk. Så vad passar väl då bättre än att George Best tar plats sju också på den här listan?! Rasande talang som presterade saker på planen under så svåra förhållanden att det är svårt att förstå så här i efterhand. Kanske världens bästa spelare under några år innan demonerna och det oskyddade kändisskapet tog överhanden.

(6) Bryan Robson

Enorm närvaro på Man Utds mittfält under hela 1980-talet och de första åren under 1990-talet. Den lagkapten som varit längst i tjänst i Man Utds hela historia. Dominerade under en tid när Man Utd inte var bäst i England och fortfarande i sin dvala efter Matt Busby, men en hörnsten i det uppvaknande som sakta men säkert skulle komma under Alex Ferguson.

(5) Paul Scholes

Det alltid lika självklara svaret på frågan vem som var bäst mellan Steven Gerrard och Frank Lampard. En spelare med enorm spelintelligens och fantastisk passningsfot med förmåga att kontrollera, diktera och förändra en matchbild helt efter sitt eget huvud. Vann allt med Man Utd flera gånger om och vad han betydde för laget har bara blivit tydligare sedan han slutade.

(4) Duncan Edwards

De döda förhöjs alltid i någon mening men det går knappast att säga något om den saken med Edwards. Obestridlig ledare för det yngsta lag som någonsin inte bara vunnit den engelska ligan två säsonger i rad utan dominerat engelsk fotboll, på väg att dominera även europeisk fotboll. Engelsk landslagsman vid 17 års ålder. Fyra år senare tog livet slut på ett sjukhus i München.

(3) Eric Cantona

Kommer för alltid ha evig ikonstatus på Old Trafford och var på många sätt gnistan som fick fart på Man Utds vinstmaskin i början av 1990-talet. Bidrog med ett stort spel, en ännu större personlighet, gjorde sina medspelare bättre och var ett viktigt föredöme för den ungdomsgeneration som var på väg att komma fram i klubben och erövra både engelsk och europeisk fotboll.

(2) Roy Keane

Galen? Tveklöst. Men galenskaperna och pratet om hårdhet har fördunklat att Roy Keane dessutom var en otroligt skicklig fotbollsspelare med en förmåga att läsa spelet som få andra spelare. En dynamisk närvaro som alltid gav Man Utd kontroll på mittfältet och en intensiv ledarfigur på planen som krävde och nästan alltid fick hundraprocentiga insatser från sina lagkamrater.

(1) Bobby Charlton

Den spelare som mer än kanske någon annan personifierar Man Utd. En av Busby Babes, överlevde på gott och på ont Münchenkatastrofen för att sedan leda Man Utd tillbaka till toppen av engelsk fotboll och tio år senare till seger i Europacupen, två år efter att ha blivit världsmästare med England. Fram tills nyligen Man Utds meste spelare och målskytt, från offensivt mittfält.

Det är självklart inte det minsta ovanligt att det spekuleras i om en manager är på väg att få sparken. Tvärtom. Men det här är texter som har lämnat det stadiet rätt långt bakom sig. Det är en typ av texter som normalt sett brukar skrivas först när en manager faktiskt har fått sparken, eller åtminstone när något mycket konkret har hänt som tyder på att sparken är mycket nära förestående.

Finns det en risk att saker tas för givet bara för att det är Chelsea? Det vill säga att alla tar för givet att Antonio Conte kommer få sparken bara på grund av Chelseas historik under de senaste tio åren med att sparka sina managers väldigt snabbt och med det möjligen lite lömska antagandet att en klubb som har gjort saker på ett sätt förut ofrånkomligen kommer göra så igen.

På ytan finns mycket som talar för att Conte är på väg att få sparken. Försvaret av ligatiteln har varit allt annat än imponerande. Två raka storförluster och en cupexit mot Arsenal har sänkt humöret. Ett spel som hackar, skador som hopar sig, och en allt större varningsflagg för att även Champions League-platsen är under ett allt större hot. Ännu en udda säsong således.

Ännu värre är kanske Contes eget beteende. Han sänder inte själv längre ut signaler om att tro på sitt lag eller ens vara särskilt engagerad i sitt jobb. Han distanserar sig medvetet både från laget och från klubben och ägnar en stor del av sin tid åt att påtala hur han inte har haft ansvar för den ena bristen efter den andra. Politiskt ger han intryck av att förbereda sitt eget avsked.

Den rent praktiska frågeställningen är då i vilken utsträckning Contes eget beteende riskerar bli självuppfyllande för Chelseas omedelbara sparkning. Helt givet är det nämligen inte att Chelsea skulle anse det värt att redan i det här läget sparka Conte. Att Chelsea är kvar i Champions League samt riskerar missa Champions League-platserna är lika mycket ett argument att inte byta manager.

Det finns så klart alltid en risk med att byta manager med så här kort tid kvar av säsongen. Det finns ingen tid för någon övergångsperiod och nya idéer kan ta tid att få genomslag hos gamla spelare. Så länge inte laget befinner sig mer eller mindre i ett krisläge eller är på väg att verkligen tappa mark torde det vara en risk som varje klubb helst skulle vilja undvika.

Men om Antonio Contes eget beteende och attityd innebär att han inte längre klarar av att motivera och engagera sina spelare, om relationen till spelarna har rubbats på grund av missnöje med metoder eller offentliga uttalanden, om dennes eget engagemang och drivkraft inte längre räcker lika långt, kan det i själva verket göra risken större för Chelsea att inte byta manager.

Det är den kalkylen Chelsea nu alltså har att göra. Alla beslut måste i någon mening handla om framtiden. För Chelseas del handlar det om den närmaste framtiden, det vill säga vilket alternativ mellan att behålla eller ersätta Antonio Conte ger Chelsea störst och bäst chans att i första hand ta sig till Champions League nästa säsong, och i andra hand gå långt i Champions League i år?

Det är en kalkyl som består av två komponenter. Dels interna motiv, det vill säga en bedömning egentligen bara Chelsea själva kan göra av Antonio Contes relation till spelartruppen och dess förväntade funktionalitet. Dels externa alternativ, det vill säga vilka andra kvalificerade managers som faktiskt finns tillgängliga för Chelsea vid den här tidpunkten.

Alternativen inkluderar lite olika namn. De två mest seriösa känns som Luis Enrique och Carlo Ancelotti. Båda har fördelen att vara utan jobb för närvarande. Enrique känns som alternativet mer med åtminstone ena ögat riktat lite längre framåt i tiden. Ancelotti är å andra sidan bekant med Chelsea och har visat sig bra på att snabbt motivera en stjärnspäckad spelartrupp.

Betyder å andra sidan det faktum att det har gått två dygn redan sedan förlusten mot Watford utan några indikationer från Chelsea att de skulle vara på väg att sparka Antonio Conte att de har beslutat sig för att inte sparka honom? Nja, inte nödvändigtvis. Chelsea är en av de bättre klubbarna på att agera i det tysta och inte framför öppen ridå. Vi har blivit överraskade förut.

Men det kan mycket väl betyda det. Liksom det kan betyda att Chelsea bara behöver lite tid på sig att få alla ankor i en rad. Alltmer börjar hur som helst för mig tala för att Chelsea åtminstone kommer invänta den första matchen mot Barcelona i Champions Leagues åttondelsfinal och se hur den slutar, och om den slutar på ett acceptabelt sätt därefter invänta returmötet för att sedan utvärdera.

Chelseas spelare fick alla tre dagar ledigt efter matchen mot Watford. Det var tydligen bara planerat för en dags ledighet men enligt uppgifter ska Gary Cahill ha övertygat Conte om en längre ledighet. Jag anar att det i precis lika hög utsträckning skulle kunna ses som en tidsfrist för Chelsea att ha en dialog med Antonio Conte en gemensam syn på den närmaste framtiden.

Vilket i praktiken betyder följande. Att om Antonio Conte fortfarande är Chelseas manager efter denna ledighet så tror jag det också betyder att Conte för säsongen fortsatt är Chelseas manager tills vidare. Vilket i sin tur borde betyda att om Chelsea tvärtom bestämmer sig för att sparka Antonio Conte så kommer det ske under dagen, det vill säga torsdagen.

Innan dess känns dödsrunorna för och eulogierna över Antonio Conte en smula förhastade.

Det finns mycket med detta Newport County som påminner om en av dessa gammaldags amerikanska matinéfilmer. I det här fallet kanske Dirty Dozen med bland andra Lee Marvin, Ernest Borgnine och Donald Sutherland. Ett ihopsatt gäng av vitt skilda karaktärer av mer eller mindre färgstark bakgrund. Ett gäng som har satts samman för ett mer eller mindre omöjligt uppdrag.

Uppdraget, om Newport County väljer att acceptera det, går alltså ut på att bege sig till självaste Wembley och där besegra Tottenham. Det ska naturligtvis inte vara möjligt. Men det är kanske även där den här matinékänslan ger sig till känna. För lika omöjligt var det ju för filmens hjältar och antihjältar att inta Örnnästet, eller sabotera kanonerna på Navarone.

Minst lika omöjligt var ju Newport Countys och Mike Flynns uppdrag förra säsongen när de med tolv omgångar kvar av League Two befann sig sist i tabellen med elva poäng upp till den engelska och kanske den europeiska fotbollens mest förhatliga nedflyttningsstreck. Mindre än ett år senare är de inte bara kvar i Football League, utan har hugg på playoff till League One.

Det är omöjligt att ens föreställa sig hur Newport County skulle kunna besegra självaste Tottenham. Å andra sidan var det nästan lika svårt för en och en halv vecka sedan och då var Newport bara en hårsmån från att faktiskt lyckas, en match i vilken de långa stunder var det bättre laget på planen den dagen. Men så klart, hemmaplan är en sak, Wembley är en helt annan.

Man kunde tänka sig att det var med blandade känslor som Mauricio Pochettino såg Harry Kane kvittera sent för Tottenham på Rodney Parade och ordna detta omspel mot Newport County. I den ena vågskålen ligger att Tottenham är kvar i FA-cupen med chans på en titel samt att inte precis ha befunnit sig på den kassa änden av en av FA-cuphistoriens allra största skrällar.

I den andra vågskålen finner vi att Tottenham plötsligt fick en till match insprängd mitt under en period där deras spelschema har ett närmast löjligt utseende, med matcher mot Man Utd och Liverpool på ena sidan och matcher mot Arsenal och Juventus på andra sidan. En period många menar kommer att kunna definiera Tottenhams hela säsong.

Kanske måste inte det vara enbart negativt för Tottenham. Det pratas så ofta om fördelen av vila mellan matcherna men det finns också, åtminstone över kortare perioder av tid, en poäng med ett konstant matchtempo och det kollektiva momentum som kan uppstå när det knappt ges möjlighet att tänka efter mellan matcherna, när allt bara flyter på.

Ändå måste vi tänka oss att Tottenham och Pochettino kommer rotera så mycket de kan och vågar till den här matchen. Inte minst lär ju tankarna i laget redan ha börjat flacka till derbyt mot Arsenal och mot den första matchen mot Juventus i Champions League. Här ligger självfallet en stor del av Newports förhoppningar, att fånga Tottenham med materiellt och mentalt sänkt gard.

Örnnästet var ointagligt. Kanonerna på Navarone var oförstörbara. Den stora flykten var omöjlig. Men den vissheten gjorde också alltid att fiendesoldaterna blev lite slöare och lite mindre uppmärksamma, vilket alltid gav filmens hjältar en öppning och en möjlighet. Det är på samma sätt ”omöjligt” för Newport County att slå Tottenham på Wembley.

Kanske är det i själva verket skönt för Tottenham med en sådan här match insprängd mellan alla jättematcher. En sorts chans att nollställa systemet och rensa skallarna. En match som förvisso betyder mycket, åtminstone dess utfall, men vars väldiga viktighet ändå inte får den att riskera att kollapsa under sin egen tyngd. Som en pitstop mitt i ett intensivt race.

Det kan behövas. Tottenham har haft några blåsiga dagar sedan matchen på Anfield med kritik gällande både domslut och påstått filmande spelare. En inte helt uppriktig kritik. Skönt att bara komma ut på planen igen. En ljuspunkt är kanske att Liverpools twitterkrigare den här gången i alla fall inte verkar ha lyckats hämndgräva fram något gammalt obra tweet från någon av spelarna.

Kvällens match mot Newport County blir närmast som någon form av halvtid i Tottenhams tuffa sekvens av matcher. Det är en sekvens som så här långt har gått bra för Tottenham. De vann övertygande hemma mot Man Utd, och undvek alltså förlust på Anfield. Det var en sekvens många antog skulle bli besvärlig för Tottenham, men det glömdes bort att Tottenham är rätt besvärliga även de.

Den här matchen handlar för Tottenham framför allt om att inte snubbla, att inte tappa koncentrationen enbart för att det är en på pappret mycket lättare match. En förlust skulle inte bara eliminera Tottenham ur FA-cupen och chansen på en viktig titel, en skrällförlust av det här slaget skulle mycket väl kunna få följder även för kommande två matcher.

Viktigt således för Mauricio Pochettino att hålla laget redo. Han borde vara förvarnad givet att Newport County var snubblande nära att vinna redan förra matchen. Pochettino var då vansinnig över sina spelares attityd och inställning, vilket borde betyda att han ser till att laget är bättre förberett och medvetna om sitt ansvar den här gången.

Det behövs. Newport County är inte helt ovana vid att lyckas med det påstått omöjliga. De har karaktärerna att kunna störa Tottenham. De har kvaliteten att kunna störa Tottenham. Detta vet vi redan. Förra gången Newport County spelade på Wembley, för snart fem år sedan, tog de sig för första gången på 25 år tillbaka till Football League.

Vinner Newport County mot Tottenham ikväll är det den största FA-cupskrällen på minst 25 år. Kanske inte riktigt vad David Pipe, Joss Labadie, Robbie Willmott, Frank Nouble med flera färgstarka karaktärer i Newport hade vågat drömma om för mindre än ett år sedan. Allt kan hända i FA-cupen. Ingenting är omöjligt för Newport County.

Tottenhams uppgift är att se till så att flosklerna inte blir till verklighet.

Normalt sett är det ju ett ganska tydligt tecken på missnöje när en klubbledning på det viset känner sig nödgade att gå ut och berätta vad de anser att deras lag borde vara kapabla att prestera. Desto mer prekärt blir det när Leeds i det här fallet befinner sig på tionde plats i tabellen, sju poäng från playoff-platserna, och skillnaden mellan vision och verklighet således är så stor.

Bara något dygn efter att Leeds förlorat stort hemma mot Cardiff blev det alltså bekräftat att Leeds sparkade Thomas Christiansen. Det var med andra ord en match som var något av sista chansen för Christiansen, något som också märktes på honom både före och efter matchen. Han lät framför allt efter matchen synnerligen uppgiven.

Thomas Christiansen kunde inte gärna förvänta sig så mycket mer tålamod från Leeds ägare och klubbledning. De hade redan stöttat honom under en djupare formsvacka under oktober och november där Leeds förlorade sju av nio matcher innan formen återkom i december. Men Leeds har ännu inte vunnit en match sedan nyåret och har bara två poäng från sina sex senaste matcher.

Timingen på beslutet säger oss också att Leeds ännu inte har gett upp säsongen, men att de inte tror på Christiansens möjligheter att rädda den. Genom att fatta detta beslut nu måste de rimligtvis hoppas på någon effekt som en ny manager kan ha för att få upp Leeds till playoff-platserna. Denne nye manager ser alltså i skrivande stund ut att med all sannolikhet bli Paul Heckingbottom.

Det är en ganska modig anställning. På ett sätt är det en motsatt logik bakom den än vad det var med Thomas Christiansen, som kom som relativt okänd och med erfarenhet bara från cypriotisk fotboll. Heckingbottom är däremot fostrad i engelsk fotboll och i Barnsley. Men han är ung, lovande och har gjort ett bra jobb med Barnsley som han med liten budget tagit upp från League One.

På så vis är det en modig anställning och på så vis är det även en anställning som liknar Thomas Christiansen. Leeds kan inte anklagas för att söka det redan beprövade, säkra alternativet. De är beredda att släppa fram och försöka ta tillvara ny kompetens. Ett uppfriskande sätt att agera även med ett beslut som är framtvingat av framför allt kortsiktiga mål och hänsyn.

Men det innebär rimligtvis att Leeds tror sig se några meningsfulla skillnader mellan Thomas Christiansen och Paul Heckingbottom. En viktig sådan skillnad kan tänkas vara Heckingbottoms större taktiska flexibilitet. Christiansen har fått en hel del kritik under säsongen för att vara alltför ensidig och inte ha lyckats anpassa sig taktiskt när laget kört fast.

Kanske var det inte omöjligt att förutse. En anledning att Leeds och Andrea Radrizzani fastnade för Thomas Christiansen, trots att många undrade vem i hela friden det var, var att de övertygades av dennes tydliga idé om hur Leeds skulle spela fotboll. Baksidan av det myntet, den tydliga idén, är många gånger att det främsta skälet att idén är så tydlig är att det är den enda idén.

Idén visade sig emellertid inte särskilt effektiv eller bra. Leeds har haft problem med målskyttet mest hela säsongen, något som blivit alltmer markerat vad säsongen har lidit. Den större skillnaden är emellertid defensiven som gått från att vara väldigt effektiv och välorganiserad till raka motsatsen. Fel utveckling naturligtvis och en klar indikation på att Christiansen tappat tråden.

Där fanns även de ofta omtalade disciplinära problemen i spelartruppen. Leeds är ett lag som under säsongen har dragit på sig många avstängningar och röda kort, ofta för väldigt korkade saker. Christiansen har inte fått någon ordning på det beteeendet och har helt enkelt inte lyckats bringa disciplin. Många beskriver Christiansen som en schysst kille. Kanske för schysst.

Om det är vad som till sist fick Leeds att trycka på eject-knappen är inte alldeles självklart att säga. Eller om det snarare var supportrarnas tappade tålamod. Om det är något Leeds nya ägare och ledning har visat sig känsliga för så är det just supportrarnas uppfattningar, de vill gärna framställa sig som ”…of the people and for the people”, säkert kunniga om tidigare ägares felsteg.

Supportrarnas missnöje vädrades under matchen mot Cardiff. Det var de klassiska ramsorna mot tränaren men framför allt var det supportrar som lämnade Elland Road mitt under matchen, röstandes med fötterna således. Det var naturligtvis väntat, givet Thomas Christiansens anonyma profil när han anställdes, att tålamodet med honom från supportrarna skulle vara begränsat.

Vad tycker då Leeds supportrar om Paul Heckingbottom? En manager kommen från den regionala rivalen Barnsley. Samme Heckingbottom som för inte alls länge sedan efter en vinst mot Leeds uttryckte uppfattningen att den segern var den bästa dagen i hans liv! Förståeligt i och för sig, även utifrån en supporters perspektiv, och kanske hjälper det att Barnsley inte är Leeds största rival.

Kanske ligger det även Heckingbottom i fatet. En enkät visade att cirka hälften av de tillfrågade var negativa till anställningen av Heckingbottom. Ett vanligt skäl till detta var att de inte ansåg Heckingbottom komma från en tillräckligt stor klubb eller vara ett tillräckligt stort namn för Leeds. Marco Silva verkade vara den föredragna kandidaten.

Men om inte annat kan ju Leeds trösta sig med att de norpar rivalens manager och skickar över tränarfrågan till dem istället att brottas med. Ett jobbigt läge för en klubb som befinner sig en plats och en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Och samtidigt har Bradford alldeles nyligen sparkat Stuart McCall. Dessutom finns frågetecken kring David Wagner i Huddersfield.

Det har gått Yorkshirepudding i tränarfrågan. Leeds är med sina elva sparkade managers på tio år mer bekanta med den saken än någon annan klubb. Men Paul Heckingbottom är en klok och bra anställning av Leeds utifrån vad vi vet nu. Han har visat sig framgångsrik med Barnsley, han vet vad som krävs för att flyttas upp, även med begränsade resurser.

Paul Heckingbottom är redo för ett steg uppåt i sin karriär. Ett steg som alltså handlar om att göra Leeds redo för steget upp i Premier League.

:::

Kvällens omspel i FA-cupen:

Birmingham – Huddersfield
Rochdale – Millwall
Swansea – Notts County

:::

Det skulle väl inte vara alldeles överraskande om dagen landar i att behöva skriva en eulogi för Antonio Conte i Chelsea.

Inte helt lätt ekvation för Chelsea däremot. Å ena sidan ser både Conte och laget tämligen bedrövliga ut. Å andra sidan är Chelsea fortfarande i högsta grad med i kampen om Champions League-platserna och det kan ses som riskfyllt att i det läget genomföra ett tränarbyte. Å tredje sidan kanske Chelsea gör bedömningen att risken är högre i det här läget med att inte göra en förändring.

Carlo Ancelotti kanske snart har ett jobb igen. Samtidigt laddar Chelsea för kvällens semifinal i Football League Trophy mot Lincoln City.

:::

60 år på dagen sedan München. Det skrivs många fina saker om detta i engelska tidningar. Rekommenderad läsning.

https://www.theguardian.com/football/2018/feb/05/munich-air-disaster-manchester-united-memories

(1) Huddersfield. David Wagner var smått geniförklarad under förra säsongen när han tog Huddersfield upp till Premier League för första gången på väldigt många år. I bakgrunden låg även den moderna och populära gegenpress-taktiken och skvalpade. Men visst handlade det mest om effektivt försvarsspel, Huddersfield gjorde klart minst mål av alla topplag, bara Derby County gjorde färre än dem på övre halvan, och de gick in i playoff med negativ målskillnad, vilket är smått fantastiskt. Ett playoff de vann via två straffläggningar och ett mål på tre matcher. Wagner har alltid varit defensivt orienterad men i Premier League verkar detta inte räcka till över någon längre tid. Förlusten mot Man Utd tog Huddersfield ned under nedflyttningsstrecket, de har fem raka förluster och åtta matcher utan vinst. Det ser kort sagt trögt ut och Huddersfields styrelse måste nog snart börja ställa frågan om David Wagner är rätt person att hålla laget kvar i Premier League, även om han var rätt person att ta dem upp i Premier League.

(2) Swansea. När det pratas om hur bra lag är så pratas det väldigt mycket om taktik och spelartrupper. Men Swansea är ett utmärkt exempel på hur exakt samma lag och exakt samma spelare kan se helt olika ut beroende på situation och på någon väldigt svårgripbar känsla i laget. Carlos Carvalhal har egentligen inte gjort några väldiga taktiska omflyttningar i Swansea. Men han har lyckats ingjuta mod och en positiv känsla i spelartruppen. Det är svårt att prata om psykologins betydelse för ett fotbollslag utan att få det att låta som att man ramlat raka vägen ned i klischéträsket, men endast det faktum att något är svårt att sätta ord på eller att mäta i meningen att kunna sätta en siffra på saken betyder inte att något är oviktigt eller bara fluff. För några veckor sedan kändes Swansea givna som nedflyttningslag, nu känns det som att de har minst lika god chans som många andra lag att hålla sig kvar i Premier League. Det är en skillnad som är svår att förklara med ord, det är en skillnad som är svår att mäta, det är ändock en högst reell skillnad.

(3) Arsenal. Att vinna är alltid positivt. Att vinna stort är alltid positivt. Och det går knappast att säga något annat än att Arsenal absolut behövde ett riktigt positivt resultat för att få medvind i seglen igen samtidigt som det var bra att få sin feelgood-känsla bekräftad gällande sina båda värvningar. Men det gäller som vanligt att hålla fötterna på jorden, inte sväva iväg, och inte göra mer av ett resultat än vad det är. Vilket har varit ett återkommande besvär för Arsenal, där det ofta finns en benägenhet att vilja upphöja enskilda resultat till generella mönster. Hector Bellerin i media direkt efter matchen pratar om hur förlusten mot Swansea var en väckarklocka för laget. Som om inte den väckarklockan har ringt många gånger förut. Som om motståndet inte var ett mycket svagt Everton på hemmaplan. Det är inte i dessa matcher Arsenal bevisar sin karaktär, det är exempelvis i nästa helgs bortamatch mot Tottenham. Bellerin med övriga spelare måste börja förstå att ett lags karaktär och kvalitet bevisas på planen vecka ut och vecka in, inte utifrån vad man säger om sig själva i media.

OMGÅNGENS VINNARE: Southampton

Southampton tar sin första seger på 13 matcher och gör det på bortaplan mot West Brom, i en sexpoängare i nedflyttningsstriden. En otroligt viktig seger för Southampton naturligtvis och inte minst starkt att lyckas med bedriften givet att de hamnade i ett tidigt underläge. För ett lag som har haft så svårt att göra mål var det självfallet också väldigt betydelsefullt att vinna en match genom att göra tre mål i matchen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Everton

Det är väl tveksamt om det verkligen är så klokt att pröva ett helt nytt sätt att försvara sig för första gången på bortaplan mot Arsenal eller egentligen vilket som helst engelskt topplag. Allra helst som Everton knappast har känts så värst defensivt trygga tidigare heller. Efter matchen sade sig Sam Allardyce redan ha börjat planera för nästa säsong. Detta trots att matchen var ännu ett skäl varför detta inte borde vara hans jobb.

OMGÅNGENS SPELARE: Mohamed Salah, Liverpool

Två mål för Liverpool i en riktig stormatch, det vill säga som bäst när det gäller som mest, och snabbast för Liverpool fram till sitt 20:e mål i ligan. Rapp löpning och kall avslutning på det första målet, och ett riktigt fint trixande fram till det alla trodde var det matchavgörande målet, om än behjälpt av ett klent agerande av Hugo Lloris och av att Tottenhamspelarna var livrädda för att Jon Moss skulle döma en kompensationsstraff.

OMGÅNGENS MÅL: Victor Wanyama, 1-1 Liverpool (b)

Man kunde tro att Wanyamas kanonskott skulle vara utan konkurrens som omgångens snyggaste skott men Mario Lemina i Southampton dundersköt nästan lika snyggt in 1-1 mot West Brom. Men bara nästan. Det går knappast att få ett skott lika perfekt som Wanyama fick till sitt skott, stenhårt, perfekt bollbana, helt otagbart. Och naturligtvis väldigt viktigt.

OMGÅNGENS ?

Stor domarkontrovers på Anfield. Det var framför allt linjemannen som hamnade i blåsväder, men det är samtidigt svårt att säga att han faktiskt gjorde något alldeles fel. Han uppmärksammar domaren på den möjliga offsiden vid den första straffen, och vid den andra straffen dömer han utifrån vad han ser. Den enda hållbara tillflykt kritikerna har om den straffen verkar vara att det kan ha varit någon centimeters offside, och då vet man att då finns det liksom inte mycket innehåll i kritiken att jobba med. Men resonemanget att domarna kostade Liverpool två poäng är naturligtvis väldigt bekvämt.

OMGÅNGENS !

Det var en rejäl omgång för sydkustlagen, där alla tre plockade hem otroligt viktiga segrar i botten av tabellen och mot direkta konkurrenter i nedflyttningsstriden. Southampton som redan har nämnts vann alltså mot West Brom. Brighton besegrade West Ham efter en fin insats av Pascal Gross. Och Bournemouth följde upp vinsten mot Chelsea med att vända ett underläge mot Stoke och vinna med 2-1.

OMGÅNGENS WTF!

Pep Guardiola placerar sex avbytare på bänken till matchen mot Burnley. Man försöker föreställa sig hur det hade låtit om någon annan av de stora klubbarnas managers hade gjort på det sättet. Det hade varit kostligt. Det hela drar så klart bara ännu ett löjets skimmer över det där knappt veckogamla och redan skimrande påståendet om hur Man City skulle ”konkurrera med akademin”.

OMGÅNGENS LOL!

Liverpoolsupportern som försöker twittersprida en konspirationsteori om hur Jon Moss favoriserade Tottenham på grund av sin judiska bakgrund. Redan där är det så klart svårt att hålla sig för skratt. Det blir inte lättare av att han hämtade sin information från wikipediasidan tillhörande inte domaren Jon Moss, utan trummaren i – jodå! – Culture Club.

OMGÅNGENS BTW…

Jürgen Klopp är på god väg att etablera sig som en proper wanker.

Ni vet den där sviten av ruggigt svåra matcher som skulle sätta Tottenham i besvär? De har precis vunnit den första och inte förlorat bortamatchen. Det visade sig att det inte bara var besvärliga motståndare för Tottenham, tydligen var Tottenham besvärliga för motståndarna också.

Bra kroppsspråk, bra attityd och bra beteende av Paul Pogba efter att ha blivit placerad på bänken mot Huddersfield.

Tes och antites, aktion och reaktion, handling och konsekvens. Kärt barn har många namn. Helt icke-intuitivt är det heller inte. Vad som anses behövas hos en chef eller en ledare definieras ofta utifrån de brister eller svagheter man ser hos sin befintliga chef eller sina befintliga ledare. Detta gäller företag, det gäller politiska organisationer, det gäller även engelska fotbollsklubbar.

Watford verkar hur som helst ha gått på en liknande vilja. De blev onekligen brända rätt rejält av Marco Silva som alltså bara tog nio matcher på sig innan han började se sig om efter en flytt till en större klubb. Lojalitet stod inte högst på dagordningen för honom. Lojalitet som egenskap verkar däremot sedan ha stått högt upp på Watfords dagordning vid anställningen av ersättare.

Javi Gracia har nämligen under sin karriär visat upp tämligen enastående tecken på just lojalitet. Ironiskt nog genom att lämna sin klubb. Det var sedan han tagit upp Almeria till La Liga som han därefter valde att lämna klubben. Almeria tänkte sig att byta ut stora delar av laget, och inte ge de spelare som tagit klubben upp i La Liga chansen att spela i La Liga. Javi Gracia tackade för sig.

Att sätta ett högt värde på lojalitet, en tro på att arbeta med de spelare som finns till förfogande snarare än att fästa en övertro till nyttan i att hela tiden värva nya spelare, det är kanske inte egenskaper vi i första hand skulle sätta samman med det Watford vi sett sedan de tog sig tillbaka till Premier League, men kanske kan de sättas samman med det Watford de själva vill vara.

Det kunde vara lätt att titta på Javi Gracias meritförteckning med tio olika klubbar på lika många år och tänka att Watford återigen anställt en journeyman och en manager i sin egen avbild. Men kanske är det att stirra sig alltför blind på ett rent utfall och inte ta tillräckligt stor hänsyn till både Watfords och Javi Gracias faktiska avsikter. Mer vad de har gjort och mindre vad de vill.

Det har inte varit någon helt lätt inledning på tiden i Watford för Javi Garcia. De egna supportrarna har vädrat sitt missnöje. Inte så mycket mot honom själv men väl mot lagets prestationer och vad de uppfattar som spelarnas attityd. Det är ett splittrat lag som Javi Gracia har tagit över och hans viktigaste uppgift blir att samla upp dessa spillror och skapa ett enat lag igen.

Omdömet om Javi Gracia är honom som en metodisk coach, en person som jobbar väldigt mycket med organisation, med kommunikation och med lärande för att få fram och få genomslag för sina idéer. Inte en coach som i första hand söker konflikt men som ändå är tydlig med sina idéer och i sina krav. Vilket även det känns som egenskaper som i det här läget borde passa Watford bra.

Ett Watford under Javi Gracia kommer vara ett välorganiserat Watford. På så vis skiljer han sig inte nämnvärt från sin företrädare på posten. Javi Gracia visade sin förmåga att effektivt organisera sitt lag inte minst med Malaga, med vilka han hade relativt sett stor framgång mot La Ligas superklubbar, inte minst mot Barcelona. Det är dessa resultat som framför allt utgör hans renommé.

Det där har så klart visat sig vara ett ganska vanskligt sätt att värdera tränare, där resultat i enskilda matcher ges ett alldeles för högt värde. Vi har naturligtvis sett exempel på samma sak förut, inte minst med Mauricio Pellegrino i Southampton vars renommé kanske var lite väl förhöjt av att en säsong ha lyckats försvara sig med Deportivo Alavés hela vägen till spansk cupfinal.

Det säger något om det totala fokus i La Liga som vilar på just Barcelona och Real Madrid att så fort en tränare för ett mindre lag lyckas få med sig ett resultat mot dem vid något eller några tillfällen så blir denne lätt geniförklarad. Men det kan samtidigt vara en värdefull egenskap för just en klubb som Watford, i en liga med många fler superklubbar, att vara stark mot just bättre motstånd.

Vi får så klart ett tidigt praktexempel på denna förmåga just ikväll, när Watford tar emot Chelsea hemma på Vicarage Road. Den fundamentala skillnaden för Javi Gracia lär emellertid vara att till skillnad från med sina klubbar i La Liga, är dessa matcher på hemmaplan sådana som det egna laget faktiskt förväntas i alla fall kunna vinna. Något matchplanen också måste reflektera.

Watford ställde till rejäla problem för Chelsea redan på Stamford Bridge, där laget länge hade ledningen bara för att inte lyckas hålla i matchen och knyta till säcken. På något sätt ett mikrokosmos för Watfords hela säsong så här långt, en bra och väldigt lovande inledning som sedan pyste ut i just ingenting. Javi Gracias uppgift är att visa att han kan ta Watford ytterligare ett steg framåt.

Att lyckas med det förutsätter förmodligen att både Watford och Javi Gracia visar att de vill något mer än att bara fortsätta i sina gamla hjulspår med årliga byten av manager respektive klubbar. Watford måste helt enkelt byta spår för att komma ur sitt ekorrhjul av brustna förhoppningar. De ser ut att ha gjort ett ärligt försök genom att värva Marco Silvas motsats.

Rationellt eller rent reaktivt? Kanske lite av varje.

Det finns ingen anledning att ödsla någon energi på Wengers uppfattning om i vilken utsträckning han själv förtjänar kritik eller ej. Konstateras måste däremot att under kvällen möts två lag som båda har att brottas med verkligheten att de utmanar i toppen av engelsk fotboll samtidigt inget av dem, liksom deras båda tränare, ännu har plockat hem en enda titel.

Kanske är det snarare Mauricio Pochettino som borde känna stynget av orättvisa gentemot Jürgen Klopp. För det har gjorts tämligen stor sak av Tottenhams och hans egen avsaknad av titlar under hans år med klubben, och vad det kan tänkas betyda för Tottenham. Samtidigt har Liverpool och Jürgen Klopp i mångt och mycket sluppit ifrån exakt samma kritik under dessa tre säsonger.

Ändå vore kanske en sådan kritik minst lika motiverad för Liverpool och Klopp som den är för Tottenham och Pochettino. Båda har under den här tidsperioden två förlorade Ligacupfinaler. Liverpool har dessutom en Europa League-final samtidigt som Tottenham har två titelstrider samt en FA-cupsemifinal. Inget av de båda lagen kan sägas ha ”kommit närmare” än det andra.

Både Liverpool och Tottenham har börjat bygga sina respektive lag från i alla fall jämförbara positioner i tabellen och i termer av spelartrupper och finansiella förutsättningar. Om något har Liverpool haft ett försprång i detta avseende så inte heller detta kan sägas riktigt förklara varför Tottenham får denna kritik men inte i samma utsträckning Liverpool.

Båda klubbarna befinner sig i en liknande situation den här säsongen. Båda slåss om att ta sig tillbaka till Champions League igen där de är de två klubbar som ligger på varsin sida om just det strecket, med endast några få poäng som håller dem isär. Kanske är det just denna närhet i tabellen som gör kvällens match så speciell och dessutom jämförelserna mellan dem så aktuella.

Mindre aktuella blir de heller inte av Liverpools FA-cupfacit under Jürgen Klopps tre säsonger. Med förlusten mot West Brom åkte Liverpool ut för tredje säsongen i rad i den fjärde omgången, trots att de fått hemmalottning. En gång är ingen gång, men detta har blivit en dålig vana, och det är naturligtvis goda titelchanser som försvinner en efter en.

Om Liverpools cupfacit i ren handling inte övertygat så har Mauricio Pochettinos cupprat inte alltid övertygat det heller. Alla vet så klart att både Ligacupen och FA-cupen är de två mindre viktiga titlarna för engelska storklubbar, att det finns större byten att fälla, men att prata om dem som i stort sett oviktiga sänder inte heller ut rätt signaler. Inte minst för ett lag som inte vunnit någon titel.

Likheterna mellan Liverpool och Tottenham gäller inte bara deras förhållande till detta med att vinna titlar. Båda lagen har också stundtals haft oproportionella problem under denna säsong liksom tidigare säsonger att bryta ned låga och disciplinerade försvar, något som kostat dyrbara poäng under säsongen. Båda lagen har väldigt bra anfallsspel, som löper risk att köra fast.

Båda klubbarna har också sina hoodoos som spökar för dem. För Liverpool handlar det kanske främst om en förlamande ojämnhet. Att ena helgen vinna mot Man City bara för att nästa helg förlora mot Swansea till exempel. En tendens att få fram sitt allra bästa i stormatchen men inte i vardagsmatchen, och kanske att vara lite beroende av att motståndet taktiskt spelar dem i händerna.

För Tottenham har det istället varit bortamatcherna mot övriga topplag som hemsökt dem. Något som också Mauricio Pochettino har fått hård kritik för under säsongen. Lite för många av dessa matcher har förlorats, lite för få av dem har vunnits, även om det också är så att det är en statistik som låter värre än vad den faktiskt är om man sätter den i relation till konkurrensen.

Om vi nu skulle göra ett venndiagram av dessa hoodoos, vad säger oss i så fall detta om kvällens match? Stormatch, två lag där båda har hyfsat tydliga taktiska idéer och som inte tenderar bli överdrivet funktionalistiska, match på Anfield och således bortamatch för Tottenham. Det här luktar så klart Liverpoolvinst lång väg! Nåja, riktigt så enkelt är det väl kanske ändå inte.

Kanske är den vitala skillnaden mellan Liverpool och Tottenham denna, som förklarar varför Tottenham får kritik för detta med att inte vinna titlar samtidigt som Liverpool relativt sett klarar sig undan, att Liverpool har sin historia av att vara en av Englands allra mest framgångsrika klubbar vilken, rätt eller fel, friskriver dem från sådana frågetecken.

Något som för Tottenhams del kan kännas både orättvist och ovidkommande så klart. Liverpools många titlar långt tillbaka i historien har rimligtvis mycket lite, för att inte säga ingenting, att göra med Liverpools situation idag och deras lag här och nu. Det är ändå ett bra exempel på hur Liverpools historia inte alls bara är en belastning för Liverpool, som Jürgen Klopp hävdat, utan även en hjälp.

Uttryckt i ekonomiska termer skulle man kunna säga att Liverpool har arbetat upp en goodwilltillgång och ett brand equity som Tottenham ännu inte riktigt har. Notoriskt svårvärderade saker för övrigt vilket gör att de sällan syns på någon balansräkning. Det tjänar hur som helst inget till att gnälla om saken, det enda Tottenham kan göra är att bygga egen goodwill – genom att vinna titlar!

Enda sättet att lyckas med det är att inse att vad kvällens match mellan Liverpool och Tottenham, liksom konkurrensen mellan dem i större mening, inte alls handlar om historien utan om framtiden. Mest konkret så klart den närmaste framtiden, det vill säga att ta sig till Champions League. Men i det större perspektivet vilken av de båda klubbarna som ska anses ha störst titelchanser.

Detta är något som Arsene Wenger missar från sin TV-soffa. Han tror att kritiken mot Arsenal, Liverpool och Tottenham handlar om historien när den istället handlar om framtiden. Om klubbarnas chanser att vinna de stora titlarna, om klubbarnas positiva eller negativa utveckling. Båda lagen på Anfield ikväll är på så vis vinnare. Båda lagen på Anfield, till skillnad från Arsenal, går framåt.

Därför får Liverpool och Tottenham också mindre kritik. Därför förtjänar både Liverpool och Tottenham mer beröm än kritik. Därför är det enda sättet som Liverpool och Tottenham kommer få Arsene Wengers bistra min att förvandlas till ett leende ikväll att de spelar oavgjort.

Konflikten mellan Sam Allardyces spelidé och Evertons klubbideal var knappast svår att förutse. Allardyce är en anställning med ambitionen att hålla sig kvar i Premier League; Everton är en klubb med betydligt högre ambition än så. Att ha ett bra försvarsspel är knappast något fel i sig, men Everton vill inte gå in till en match mot Arsenal och undra om de ens kommer ha ett skott på mål eller ej.

Robert Elstone, Evertons VD, deklarerade stolt på Evertons årsmöte att Everton hade de fjärde billigaste säsongsbiljetterna i Premier League. En något märklig sak att vara stolt över kan tyckas. Vad värre är så verkar det vara en försvarlig andel av säsongsbiljettsinnehavarna i Everton som trots det anser att biljetterna inte är värda sitt pris givet bristen på kvalitet och underhållning.

Farhad Moshiri har gjort rejäla investeringar i Everton. £260m har spenderats på nya spelare, varav £94m netto. Årliga lönekostnader har ökat från £84m till £105m. Årliga spelaravskrivningar har ökat från £24m till £40m. Kommande år förväntas årliga lönekostnader stiga ytterligare till £120m (+43%) och avskrivningar till £71m (+66%). Även operativa kostnader har ökat kraftigt.

Moshiri får anses ha minst lika goda skäl som Evertons supportrar och säsongsbiljettsinnehavare att ifrågasätta vad han egentligen har fått för sina pengar. Han är inte majoritetsägare, utan köpte bara 49,9% av Everton med option på att köpa in sig. Men framför allt har han tagit en rätt passiv roll i klubben, han sitter inte ens i styrelsen. Det gamla gardet styr fortfarande.

Här hittar vi kanske också en anledning till Evertons bekymmer. Pengar har investerats men det saknas en struktur i klubben att garantera att pengarna används på rätt sätt, till rätt saker och genererar mesta möjliga värde. Att få någon avkastning på investeringen blir då svårt. Evertons finansiella kapital har ökat men klubbens strukturkapital är alltjämt alldeles för lågt.

Farhad Moshiris passiva ägarroll medför också ett agency-problem för Everton, där den som rent konkret har gjort investeringen inte är med och aktivt styr klubbens riktning och verksamhet. Istället styrs Everton av andra intressenter som inte har samma insats i klubben och som åtminstone delvis också kan tänkas ha andra prioriteringar och värderingar.

På något sätt blev detta mycket konkret när Ronald Koeman fick sparken och hans ersättare skulle anställas. Att Sam Allardyce inte var den manager Farhad Moshiri önskade sig stod väldigt klart. Men det var den linjen som drevs internt från klubben och som Moshiri till sist fick vika sig för. Ett så viktigt beslut måste självfallet ske med större enighet och större tydlighet.

Agency-problem och en för passiv principal i form av Moshiri riskerar också leda till så kallat consumption-on-the-job. Enkelt uttryckt att slöa på jobbet. En distanserad ägare och svag övervakning riskerar leda till chefer i klubbledningen som inte jobbar ihjäl sig, en manager som inte jobbar ihjäl sig vidare till spelare som inte heller jobbar ihjäl sig. Ambition och standards sjunker.

Att vissa kostnader har ökat för Everton är alltså bra. Att transferkostnader, lönekostnader, spelaravskrivningar och operativa kostnader ökar innebär att det investeras mer i laget som då rimligtvis blir mer konkurrenskraftigt. Att andra kostnader, såsom agency-kostnaderna, också har ökat är däremot negativt, då de proportionellt reducerar investeringens värde och lagets konkurrenskraft.

Det finns alla skäl att vara kritisk till det arbete som exempelvis Steve Walsh, Evertons director of football, har gjort det senaste året. Än hellre det arbete han inte gjort. Både styrelsen och VD framstår som anonyma och passiva och alltför fast i gamla modeller över en klubbs affärsverksamhet. En manager och tränarstab som fortfarande pratar om att undvika nedflyttning, inget mer.

Missnöjet blir däremot mest påtagligt med hur alla dessa brister faktiskt tar sig uttryck på fotbollsplanen. Everton som lag har blivit precis lika passivt och icke-ambitiöst som Everton som klubb. Vilket helt enkelt inte är vad Evertons supportrar förväntar sig eller kräver. Det är också vad som gör det så väldigt osannolikt att Sam Allardyce är kvar som Evertons manager till nästa säsong.

Detta förutsätter emellertid att Farhad Moshiri genom Evertons styrelse tar en betydligt mer aktiv roll i klubbens utveckling härifrån. Det går helt enkelt inte att styra en klubb som Everton med fjärrkontroll. Everton måste få en struktur, en strategi, och framför allt en plan att arbeta efter. Inte fortsätta vara den old boys-klubb som lite blivit fallet i såväl styrelserum som i omklädningsrum.

En mer direkt fråga är kanske hur Everton agerar redan i nuläget, givet att Marco Silva som de ville anställa innan de gick till Sam Allardyce nu är ledig och tillgänglig på arbetsmarknaden, och givet att Southampton antas vara oroliga för sin Premier League-status under Mauricio Pellegrino. De ryktas fundera på Mark Hughes men vore så klart tokiga om de inte först gick på Marco Silva.

Triangeldramat mellan Everton, Southampton och Marco Silva känns som det enda kvarvarande frågetecknet den här säsongen på Premier Leagues managermarknad.

Det var en brant inlärningskurva för Bolton tillbaka i EFL Championship, något som klubbens ordförande Ken Anderson också påpekat. Det är en division som har hunnit med att förändras mycket bara under det år som Bolton var borta från serien. Betydligt bättre, framför allt betydligt jämnare. Men till Boltons stora fördel drog de faktiskt också lärdom. Efter inledningen har de bara förlorat fem av 17 ligamatcher, av vilka de samtidigt vunnit sex.

Den förbättringen har förvandlat Bolton från ett givet nedflyttningslag till en klubb som åtminstone slåss på jämn fot med sex-åtta andra klubbar om att hålla sig kvar i EFL Championship. Men det var framför allt ett eget internt beslut under januari som verkligen styrde förhoppningarna i Bolton om att kunna hålla sig kvar. Nämligen om de skulle tacka nej till ett antal olika transferbud på lagets främste målskytt, Gary Madine.

Cardiff, Sunderland och Hull City har samtliga varit på jakt efter Gary Madine. Två av dessa klubbar är konkurrenter runt nedflyttningsstrecket med Bolton. Att sälja till någon av dessa båda klubbar vore jämställt med att mer eller mindre ge upp säsongen. Men det var med Boltons mått mätt inga småbud som de hade att ta ställning till. Det har pratats om allt mellan £6-8m för Madine. Bolton har bara fått bättre betalt förut för Nicolas Anelka och Gary Cahill, av Chelsea.

Det kan så klart uppfattas som ren idioti av Bolton att sälja en spelare som Gary Madine. Varför skulle Bolton göra det? Av ekonomiska skäl kort sagt. Boltons finansiella besvär är välkända och de har fortfarande besvär med den brittiska skattemyndigheten. En spelarförsäljning av den här storleksordningen skulle kunna lösa flera problem. Men att sälja Madine till just Sunderland eller Hull City vore kanske att ta det minst ett steg för långt.

Nu visade det sig att Bolton ändå sålde Gary Madine på transferfönstrets allra sista dag. Men väl till Cardiff, inte till Sunderland eller till Hull City. Långt ifrån perfekt med andra ord men åtminstone inte något av de båda mardrömsalternativen. Men det är ändå ett beslut som borde väcka rätt rejäl oro hos Bolton givet vad Gary Madine faktiskt betydde för dem som lag på planen och i tabellen.

Gary Madines betydelse för Bolton kan vara värd att betänka, en betydelse som framgår med all önskvärd tydlighet i statistiken. Bolton är defensivt det svagaste laget i EFL Championship, inget lag släpper till fler och farligare chanser än dem. Att Bolton ändå befinner sig några platser ovanför nedflyttningsstrecket beror på lagets anfall, inte på att de producerar fler chanser än andra lag, utan på att de är effektivare än en tredjedel av serien.

Bolton sade sig under januarifönstret inte tänka sig att sälja Gary Madine. Det fanns alltid skäl att vara skeptisk till dessa utfästelser. Bolton sade nämligen exakt samma sak förra januarifönstret om Zach Clough som då var lagets främste målskytt, bara för att sälja honom på deadline day. Den gången lyckades Bolton ersätta Clough med just Madine, men vem i hela friden skulle kunna ersätta Madine den här säsongen?

Jo, just Zach Clough visar det sig. Clough som alltså såldes till Nottingham Forest för ett år sedan lånas nu tillbaka till Bolton. Det är knappast någon långsiktig lösning men det är inte för den sakens skull en alldeles dum lösning. Har Clough presterat för Bolton förut borde han kunna göra det igen. Kunde Gary Madine ersätta Zach Clough borde Zach Clough kunna ersätta Gary Madine. Det är åtminstone förhoppningen.

Ovanför nedflyttningsstrecket har nu Bolton chansen att bli kvar. De har klubbar nedanför sig i tabellen som ligger sämre till, såsom Burton Albion, Birmingham, Sunderland och Hull City. De har även några klubbar strax ovanför dem som definitivt inte vore omöjliga att ta sig förbi, såsom Barnsley, Millwall och QPR. De har tagit några imponerande skalper under säsongen, såsom vinster mot Sheffield Wednesday, Norwich, Cardiff och Sheffield United.

Är det dags för en imponerande skalp till ikväll – hemma på Macron Stadium mot Bristol City, ett av lagen som slåss om uppflyttning från EFL Championship till Premier League? Ett utmärkt tillfälle för Bolton att demonstrera hur de minsann kan upprepa tricket med Gary Madine och Zach Clough, fast baklänges den här gången. Bolton tog sig upp till EFL Championship efter att de lyckats byta ut sin bäste anfallare.

Nu måste Bolton hålla sig kvar i EFL Championship efter att ha lyckats byta ut sin bäste anfallare.

Det gäller att hitta något lättsmält att fördriva tiden med. Det är sällan så mycket som händer inom fotbollen på just fredagar, då koncentrationen istället flyttats över till nästa match. Kommande fredagar när inget annat kommer ivägen tänkte jag därför ägna åt det förhoppningsvis upplysande projektet att diskutera de större engelska klubbarnas tio bästa spelare någonsin.

Hur ska sådana listor egentligen konstrueras på ett trovärdigt sätt? Det första steget är så klart att acceptera att alla listor är subjektiva. Men hur ska man egentligen kunna rättvist jämföra en spelare man följt regelbundet under flera år med spelare man kanske bara hört talas om eller kanske som mest sett några gryniga filmklipp av, spelare man inte har någon riktig relation till?

Det andra steget är kanske att acceptera att man aldrig riktigt kommer lyckas fullt ut. Men det finns sätt ändå sätt att bedöma historiens spelare. Att titta på rent objektiva meriter är ett sätt. Att lyssna på vittnesmål från de som har följt spelarna är ett annat. Det här är också metoder som är rätt effektiva för att förankra bilden av mer nutida spelare.

Det är hur som helst dags för Chelsea. En klubb med många bra spelare genom åren men som dessutom har fått en helt ny status och maktposition under Premier League-eran. Här uppstår så klart inte helt lätta avvägningar mellan spelare som kanske varit individuellt briljanta i sämre lag eller de spelare som varit oerhört nyttiga i bättre lag och vunnit mängder med titlar.

(10) Kerry Dixon

1980-talet var knappast något glamouröst årtionde för Chelsea, men i centrum för allt hopp och för all förtvivlan fanns alltid Kerry Dixon, en ikon för en generation av supportrar. Anses allmänt som en av Chelseas främsta anfallare genom åren och var nära att slå Bobby Tamblings målrekord trots att Chelsea aldrig var något topplag under hans tid i klubben.

(9) Gianfranco Zola

Zola är en av dessa spelare man drömmer om att se i sitt eget lags tröja. Han kom till Chelsea runt mitten av 1990-talet när utländska spelare fortfarande var något av en nyhet inom engelsk fotboll, och han var en av dem som för alltid skulle komma att förändra synen på utländska spelare. Ett spelgeni som var med lade en stark grund för det Chelsea som skulle växa fram efter honom.

(8) Bobby Tambling

Notorisk målskytt för Chelsea under 1960-talet som däremot fick märkligt få chanser med det engelska landslaget. Tamblings målrekord stod sig ända fram till 2013 när Frank Lampard skulle komma att ta rekordet från honom, men naturligtvis över fler matcher. Var med och vann flera cuptitlar med Chelsea under dessa år.

(7) Peter Bonetti

Tillbringade smått otroliga 20 år med Chelsea mellan 1959 och 1979 och är den målvakt som har gjort allra flest matcher för klubben. Under dess 20 år var Bonetti med och vann Ligacupen, FA-cupen och Cupvinnarcupen med Chelsea efter bland annat en heroisk insats mot Real Madrid. Ofta bortglömd som stor målvakt i Chelsea genom Petr Cechs insatser under en mer framgångsrik era.

(6) Didier Drogba

Ingen lista över Premier League-erans allra bästa anfallare vore komplett utan att ha Didier Drogba högt upp på den listan. En fantastisk anfallare som måste sägas ha haft det mesta, fysik, teknik, spelförståelse, bra skott, bra avslut, bra på huvudet, kunde göra mål på alla möjliga sätt och vis, men också en ledare och en spelare som fungerade väl ihop taktiskt med andra spelare.

(5) Ron Harris

Ingen annan spelare har spelat lika många gånger för Chelsea som Ron Harris, Chopper också kallad, kärvänligt eller ej. En av Chelseas egna produkter vilket så klart gör supportrarna desto stoltare över honom. Var lagkapten för det Chelsea som under Harris tid i klubben mellan 1961 och 1980 skulle vinna både FA-cupen och Cupvinnarcupen.

(4) John Terry

Om detta hade varit en lista över Chelseas största spelare hade kanske John Terry varit etta. Lagkapten och klubbens starke man under dess allra mest framgångsrika era, med flertalet ligatitlar, cuptitlar och europeiska cuptitlar under bältet. Hans betydelse för alla dessa framgångar, under perioder av hög turbulens i klubben, var stor både på planen och i omklädningsrummet.

(3) Dennis Wise

Dennis Wises karriär i Chelsea har på något märkligt sätt varit underskattad under lång tid. Men med över ett årtionde i klubben, 445 matcher för klubben och en ledargestalt i laget ledde han klubben till vinster i Ligacupen, två gånger i FA-cupen, i Cupvinnarcupen och till två europeiska supercuper. I skymundan en av Chelseas allra mest framgångsrika spelare.

(2) Peter Osgood

Vi hittar statyer av gamla spelare utanför många arenor. Utanför Stamford Bridge hittar vi en enda, av Peter Osgood. Inte utan anledning. Var Chelseas ledande målskytt under deras framgångsrika period mellan 1964 och 1974, och var med sina mål helt avgörande både för Chelseas FA-cupsegrar och deras vinst i Cupvinnarcupen med mål i varje omgång. En klubbikon.

(1) Frank Lampard

Knäckte Bobby Tamblings målrekord som mittfältare, vilket bara det är en rätt enastående bedrift som samtidigt säger det mesta vi behöver veta om Frank Lampards mångsidighet och spelintelligens. En av engelsk fotbolls bästa offensiva mittfältare någonsin. Har vunnit precis allt som går att vinna på klubbnivå. En enastående spelare och en enastående personlighet.

Det finns olika sätt att se på detta med januarivärvningar. Det är frestande att se dem som panikartade åtgärder för att uppnå specifika kortsiktiga mål. Det går inte heller att blunda för kornet av sanning i att behovet av att värva i januari är en ren funktion av hur bra man värvade inför säsongen. Samtidigt, varför inte ta tillvara en möjlighet när den dyker upp bara för att det är januari?

Nu är hur som helst januarifönstret stängt, efter många om och ännu flera men. Det innebär att det är med dessa trupper som de engelska klubbarna nu har att klara av återstoden av säsongen, om det så är i Premier League, i FA-cupen eller i det europeiska cupspelet. Kanske får den omständigheten pratet om transfers att nu ta ett knappt halvårs uppehåll.

Det är alltid populärt att diskutera vilka som var transferfönstrets vinnare och förlorare. Det dröjer väl inte länge innan det delas ut titlar för detta. Det kan så klart funderas på hur att vinna och förlora definieras i detta avseende. Att ha värvat de största namnen? Att inte ha behövt värva alls? Att inte ha värvat alls när konkurrenterna har gjort det? Att inte ha sålt någon spelare?

Många klubbar, fler än tre i alla fall, har gjort det bra under vad som var ett av de mer galna januarifönstren på många år. Här är mina tre svar för januarifönstrets vinnare respektive förlorare i Premier League:

VINNARE

(1) Chelsea. Att över huvud taget beskriva Chelsea som vinnare i dessa dagar känns på något sätt kognitivt svårt, men man måste ändå beskriva deras januarifönster som i stillhet strålande. De var framför allt i behov av bredd, något som Antonio Conte påpekat ofta och gärna, och det är också vad man har värvat och gjort det omfattande och bra. Vänsterbacken, mittfältet och anfallet har förstärkts och framför allt med Olivier Giroud gjorde Chelsea riktigt bra business.

(2) West Brom. Skadan på Jonny Evans kom trots allt lägligt för West Brom som därmed fick behålla spelaren, samtidigt som de förstärkte backlinjen med Ali Gabr. Men värvningen som framför allt lyfter West Broms fönster är Daniel Sturridge som måhända aldrig har varit en av Premier Leagues tre bästa anfallare, men ändå en anfallare bra nog att verkligen kunna lyfta ett lag som West Brom. Just anfallet var också något West Brom behövde förstärka, och här har man gett sig själva ett ess i nedflyttningsstriden.

(3) Leicester. Här tänker jag placera Leicester. Det kan tyckas lite udda, de har ju bara värvat Fousseni Diabate. Men det ser å andra sidan ut som en väldigt spännande spelare. Men dessutom har de lyckats sålla bort tre överliggare i anfallet som samlat damm i Leonardo Ulloa, Islam Slimani och Ahmed Musa, inte så illa pinkat. Dessutom blev de inte av med Riyad Mahrez. Kanske riskerar det leda till en obekväm situation under våren mellan klubb och spelare men alternativet hade inte varit så roligt det heller, och hade varit att mer eller mindre säga rätt ut att man struntar helt i både europeiskt cupspel och en fullt möjlig FA-cuptitel. Nej, då gillar jag att Leicester visar att det inte längre är möjligt att tvinga klubbar som dem till att sälja på kommando.

FÖRLORARE

(3) Newcastle. Det får väl sägas att Newcastle ändå gjorde en uppryckning under den sista transferdagen. Islam Slimani är exempelvis en bra värvning. Samtidigt bara ett lån och emblematisk för den kortsiktighet som präglar klubben. Det går heller inte att komma ifrån att januarifönstret känns som en missad möjlighet för Newcastle och att Rafa Benitez inte alls fick den satsning han ville ha och enligt alla uppgifter blivit lovad. Han ville ha ett starkare lag, i slutänden försvann fler spelare än det kom in.

(2) Huddersfield. Det är en ganska sammanhängande spelartrupp som David Wagner har tillgång till med Huddersfield, det är med andra ord inte helt lätt att se några alldeles uppenbara luckor som behöver fyllas. Däremot börjar det i alla fall bli uppenbart att Huddersfield behöver höja kvaliteten på flera positioner, inte minst offensivt. Det känns också som om Huddersfield är ett lag i behov av ett energitillskott. Med all respekt för Alex Pritchard så känns det inte som att han riktigt till fullo tillfredsställer båda dessa kategorier.

(1) West Ham. João Mario är en bra värvning till mittfältet bara för Pedro Obiang att direkt därefter bli till synes allvarligt skadad. Annars blev det mest ett fönster av missade byten, lite som vanligt. Det söktes en anfallare men West Ham fick inte tag i vare sig Fedor Smolov eller Islam Slimani. Samtidigt såldes Andre Ayew tillbaka till Swansea. Med all respekt för Jordan Hugill från Preston, det blir svårt att kompensera för det. Det söktes en mittfältare men Anderlecht sade nej till budet på Leander Dendoncker. Som lök på laxen avslutades sedan fönstret med att West Hams transferchef Tony Henry drog in klubben i ett rejält blåsväder genom att kanske vädra sin rasism lite väl öppet på ett sätt som man undrar hur den hänger ihop med David Moyes tidigare preferenser för ”brittiska” spelare.

:::

TRANSFERKOLLEN

Pierre-Emerick Aubameyang, från Dortmund till Arsenal. Good politics men inte good policy har jag sammanfattat den här värvningen. Aubameyang är helt klart en bra anfallare men Arsenal har redan en bra anfallare av liknande kaliber i truppen, som de betalat dyrt för, liksom det är en värvning som egentligen inte löser något av Arsenals problem. Men det är opium för folket. Godkänd – (++)

Didier Ndong, från Sunderland till Watford (lån). Har genomgående varit en av de bästa spelarna i Sunderland de senaste säsongerna och en spelare man hoppades kunde vara någon att bygga laget runt. David Moyes tyckte tydligen inte att han var brittisk nog däremot och sedan blev det EFL Championship för Ndong. Sådana idéer verkar inte Watford ha. Väl godkänd – (+++)

Islam Slimani, från Leicester till Newcastle (lån). Värvades dyrt till Leicester men har inte riktigt fått speltid där, det är naturligtvis svårt att få bort Jamie Vardy från anfallspositionen där. Har ändå visat kvalitet när han har spelat och detta känns som en anfallare som verkligen kan passa in bra i Newcastles och Rafa Benitez sätt att spela fotboll. Väl godkänd – (+++)

Olivier Giroud, från Arsenal till Chelsea. Mycket smart av Chelsea att utnyttja Arsenals desperation att göra klart med Aubameyang och värva en anfallartyp de uppenbarligen letat efter. Giroud kan förvänta sig en betydligt viktigare roll i detta Chelsea än vad han hade haft i Arsenal och om Antonio Conte söker en referenspunkt i anfallet är Giroud perfekt. Med beröm godkänd – (++++)

Lucas Moura, från PSG till Tottenham. Det var inte många år sedan som storklubbarna slogs om att värva Moura. PSG vann dragkampen och Moura har inte varit dålig där men efter den senaste jättesatsningen har det visat sig omöjligt att få plats. Föga förvånande. Måste ta jobbet men en spelartyp Tottenham behöver, med hög potential. Med beröm godkänd – (++++)

Andre Ayew, från West Ham till Swansea. Han verkar ha minst sagt svårt att bestämma sig, den gode Ayew. Från Swansea till West Ham och nu raka vägen tillbaka igen. Har haft det svårt i West Ham men en bra offensiv förstärkning för Swansea som rider på en våg av optimism för närvarande. Kan absolut bli en bra förstärkning för dem. Väl godkänd – (+++)

Eliaquim Mangala, från Man City till Everton (lån). Aymeric Laporte var dödsstöten för Mangala i Man City måste man förmoda. Everton drog alltså nytta av den möjligheten och förstärker sin backlinje som åtminstone i vissa beståndsdelar onekligen ser ut att ha sett sina bästa dagar. Förmodligen en spelare Everton försöker köpa i sommar. Väl godkänd – (+++)

Martin Dubravka, från Sparta Prag till Newcastle. Kan inte påstå att jag är helt bekant med den här målvakten, men vad jag i alla fall vet är att Newcastle och Rafa Benitez länge har haft funderingar just på målvaktsposten. Det gäller kanske att i någon utsträckning lita på deras omdöme i den här frågan, men det känns inte som någon bergsäker förbättring. Godkänd – (++)

Badou Ndiaye, från Galatasaray till Stoke. Det är inte helt lätt att säga vilken spelare i ordningen av ungefär den här typen som Stoke nu har värvat, det vill säga en något budgetbetonad rollspelare från den europeiska fotbollens tredjesortering. Visst kan det bli riktigt bra, men det betydligt vanligare utfallet är mellanmjölk. Godkänd – (++)

Andy King, från Leicester till Swansea (lån). Trångt med speltid för Leicesters trotjänare under vårsäsongen och istället byter han alltså åtminstone tillfälligt klubb till Swansea. Där kan han onekligen komma att göra en hel del nytta givet att Swansea har sett tunna ut på mittfältet, sedan både Renato Sanches och Roque Mesa misslyckats med att övertyga. Väl godkänd – (+++)

Jordan Hugill, från Preston till West Ham. En anfallare som har gjort det bra i Preston och det är inte så illa. Men steget upp till Premier League är långt och något alternativt till exempelvis Javier Hernandez eller Islam Slimani är det så klart inte. Det liknar tvärtom en typ av lättviktiga anfallarvärvningar som West Ham har gjort alldeles för många av. Godkänd – (++)

Alexander Sörloth, från Midtjylland till Crystal Palace. Norsk anfallare aktiv i den danska ligan, efter att tidigare ha värvat en svensk spelare. Roy Hodgson gör det mesta av sin skandinaviska connection. Frågan är om det är för det bästa. Bra med bredd för Crystal Palace i anfallet men det ska kanske ett och annat till för att Sörloth ska göra något större avtryck redan den här säsongen. Godkänd – (++)