Det finns en inte ovanlig teori att varje val, anställning eller utnämning i något mer eller mindre direkt avseende är en direkt respons på den tidigare innehavaren av posten. En dominant partiordförande ersätts ofta av en mer inkluderande och demokratisk partiordförande. En hårt sifferinriktad VD ersätts inte sällan av en mjukare och mer personalinriktad VD.
Tes och antites, aktion och reaktion, handling och konsekvens. Kärt barn har många namn. Helt icke-intuitivt är det heller inte. Vad som anses behövas hos en chef eller en ledare definieras ofta utifrån de brister eller svagheter man ser hos sin befintliga chef eller sina befintliga ledare. Detta gäller företag, det gäller politiska organisationer, det gäller även engelska fotbollsklubbar.
Watford verkar hur som helst ha gått på en liknande vilja. De blev onekligen brända rätt rejält av Marco Silva som alltså bara tog nio matcher på sig innan han började se sig om efter en flytt till en större klubb. Lojalitet stod inte högst på dagordningen för honom. Lojalitet som egenskap verkar däremot sedan ha stått högt upp på Watfords dagordning vid anställningen av ersättare.
Javi Gracia har nämligen under sin karriär visat upp tämligen enastående tecken på just lojalitet. Ironiskt nog genom att lämna sin klubb. Det var sedan han tagit upp Almeria till La Liga som han därefter valde att lämna klubben. Almeria tänkte sig att byta ut stora delar av laget, och inte ge de spelare som tagit klubben upp i La Liga chansen att spela i La Liga. Javi Gracia tackade för sig.
Att sätta ett högt värde på lojalitet, en tro på att arbeta med de spelare som finns till förfogande snarare än att fästa en övertro till nyttan i att hela tiden värva nya spelare, det är kanske inte egenskaper vi i första hand skulle sätta samman med det Watford vi sett sedan de tog sig tillbaka till Premier League, men kanske kan de sättas samman med det Watford de själva vill vara.
Det kunde vara lätt att titta på Javi Gracias meritförteckning med tio olika klubbar på lika många år och tänka att Watford återigen anställt en journeyman och en manager i sin egen avbild. Men kanske är det att stirra sig alltför blind på ett rent utfall och inte ta tillräckligt stor hänsyn till både Watfords och Javi Gracias faktiska avsikter. Mer vad de har gjort och mindre vad de vill.
Det har inte varit någon helt lätt inledning på tiden i Watford för Javi Garcia. De egna supportrarna har vädrat sitt missnöje. Inte så mycket mot honom själv men väl mot lagets prestationer och vad de uppfattar som spelarnas attityd. Det är ett splittrat lag som Javi Gracia har tagit över och hans viktigaste uppgift blir att samla upp dessa spillror och skapa ett enat lag igen.
Omdömet om Javi Gracia är honom som en metodisk coach, en person som jobbar väldigt mycket med organisation, med kommunikation och med lärande för att få fram och få genomslag för sina idéer. Inte en coach som i första hand söker konflikt men som ändå är tydlig med sina idéer och i sina krav. Vilket även det känns som egenskaper som i det här läget borde passa Watford bra.
Ett Watford under Javi Gracia kommer vara ett välorganiserat Watford. På så vis skiljer han sig inte nämnvärt från sin företrädare på posten. Javi Gracia visade sin förmåga att effektivt organisera sitt lag inte minst med Malaga, med vilka han hade relativt sett stor framgång mot La Ligas superklubbar, inte minst mot Barcelona. Det är dessa resultat som framför allt utgör hans renommé.
Det där har så klart visat sig vara ett ganska vanskligt sätt att värdera tränare, där resultat i enskilda matcher ges ett alldeles för högt värde. Vi har naturligtvis sett exempel på samma sak förut, inte minst med Mauricio Pellegrino i Southampton vars renommé kanske var lite väl förhöjt av att en säsong ha lyckats försvara sig med Deportivo Alavés hela vägen till spansk cupfinal.
Det säger något om det totala fokus i La Liga som vilar på just Barcelona och Real Madrid att så fort en tränare för ett mindre lag lyckas få med sig ett resultat mot dem vid något eller några tillfällen så blir denne lätt geniförklarad. Men det kan samtidigt vara en värdefull egenskap för just en klubb som Watford, i en liga med många fler superklubbar, att vara stark mot just bättre motstånd.
Vi får så klart ett tidigt praktexempel på denna förmåga just ikväll, när Watford tar emot Chelsea hemma på Vicarage Road. Den fundamentala skillnaden för Javi Gracia lär emellertid vara att till skillnad från med sina klubbar i La Liga, är dessa matcher på hemmaplan sådana som det egna laget faktiskt förväntas i alla fall kunna vinna. Något matchplanen också måste reflektera.
Watford ställde till rejäla problem för Chelsea redan på Stamford Bridge, där laget länge hade ledningen bara för att inte lyckas hålla i matchen och knyta till säcken. På något sätt ett mikrokosmos för Watfords hela säsong så här långt, en bra och väldigt lovande inledning som sedan pyste ut i just ingenting. Javi Gracias uppgift är att visa att han kan ta Watford ytterligare ett steg framåt.
Att lyckas med det förutsätter förmodligen att både Watford och Javi Gracia visar att de vill något mer än att bara fortsätta i sina gamla hjulspår med årliga byten av manager respektive klubbar. Watford måste helt enkelt byta spår för att komma ur sitt ekorrhjul av brustna förhoppningar. De ser ut att ha gjort ett ärligt försök genom att värva Marco Silvas motsats.
Rationellt eller rent reaktivt? Kanske lite av varje.