Det är derbyhelg i England. Under lördagen såg vi både två Yorkshirederbyn mellan Barnsley och Sheffield Wednesday samt Sheffield United och Leeds, och Londonderbyt mellan Tottenham och Arsenal. Men kvar till söndagen har vi fortfarande det kanske mest infekterade av alla dessa derbyn, Birminghamderbyt mellan Aston Villa och Birmingham på Villa Park.
Dynamiken i detta derby har under många långa år varit densamma. Aston Villa har varit den stora och dominanta klubben. Birmingham å sin sida har alltid i någon utsträckning slagit ur underläge och tagit stor glädje i att ändå kunna ge Aston Villa på käften. Länge har de båda klubbarna också bokstavligen befunnit sig i olika divisioner, Aston Villa i Premier League, Birmingham längre ned.
Det vore fel att säga att den dynamiken skulle ha förändrats, men det har ändå funnits en god portion av skadeglädje bland Birminghams supportrar över Aston Villas bekymmer och besvär under de senaste fem-sex åren, och då i synnerhet sedan de blivit nedflyttade från Premier League. Det finns alltid ett nöje i att slita ned sina motståndare till sin egen nivå.
Men det nöjet kan visa sig kortvarigt. För första gången på flera år finns det skäl till glädje och optimism i Aston Villa-lägret. Med Steve Bruce som manager har Aston Villa sakta men säkert växt in i den här säsongen och även växt fram som en av de mest framträdande uppflyttningskandidaterna. Vinst mot Birmingham idag på Villa Park och Aston Villa går upp på andra plats i tabellen.
Det är en konsekvens av en riktigt stark formkurva för Aston Villa. De har redan vunnit sex raka ligamatcher inför dagens derby, en vinst idag skulle alltså innebära en sjunde raka ligavinst. Redan när de vann sin femte raka match mot Sheffield United för knappt två veckor sedan var det första gången på nästan tio år som Aston Villa vann fem raka ligamatcher.
Det var inte minst just den vinsten mot Sheffield United som verkligen fick klockorna att ringa i Aston Villa. Det var en tuff match mot en bra motståndare på Bramall Lane. Den höll på att sluta oavgjord och mållös innan Robert Snodgrass på tilläggstid kanonsköt in vinstmålet. Spelare såväl som supportrar gick helt bananas. Det var en vinst som verkligen betydde något.
Att vinna matcher på just det sättet är alltid viktigt för lag som vill kriga i toppen av tabellen. Att vinna matcher av det här slaget som vi ser idag är viktigt även det av samma skäl. En vinst mot Birmingham skulle inte bara innebära tre poäng och en andraplacering i tabellen för Aston Villa, utan också en rejäl energikick inför vad som garanterat blir en spännande höst.
Aston Villas klättring uppåt i tabellen är på samma gång väntad som något oväntad. Väntad eftersom det är en stor klubb med en relativt sett starkt spelartrupp naturligtvis. Något oväntad eftersom Aston Villa hade det besvärligt förra säsongen, tufft i inledningen av den här säsongen, och Steve Bruce såg inte riktigt ut att ha fått någon ordning på lagets problem.
När Tony Xia sparkade Roberto Di Matteo och ersatte denne med Steve Bruce kändes det på flera sätt bara som en variant på samma tema. Att anställa ett stort namn som skulle ta klubben tillbaka till Premier League. Di Matteo var en tidigare Champions League-vinnare. Bruce tidigare uppflyttad två gånger om från EFL Championship. Men skulle det funka?
Det fanns något kortsynt över det hela. Istället för att jobba med klubbens större struktur så framstod det som om ett stort namn skulle göra jobbet. Det kändes inte självklart att det skulle räcka till i det nya och betydligt tuffare landskap som nu för tiden utgör EFL Championship. Men Steve Bruce har visat att han tänker framåt och Tony Xia har även han visat det nödvändiga tålamodet.
Steve Bruce har framför allt sett till att få ägarens garantier att anställa sin egen tränarstab. Redan från start plockade han med sig två coacher han jobbat med förut i Stephen Clemence och Gary Walsh. Två för Bruce kända scouter fanns redan i klubben i Tony Coton och Ian Atkins. Men det är sedan han i november lyckades locka Colin Calderwood som assistent som alla bitar föll på plats.
En stor fråga var också om Steve Bruce skulle lyckas få någon ordning på en spelartrupp vars disciplin fallit ur ramarna under åren av nedgång. Bruce har knappast gjort sig känd som direkt disciplinär. Men Bruce gjorde ett tydligt exempel av Ross McCormack som skolkat från träningarna och sände på så vis en tydlig signal till spelartruppen.
En spelartrupp som samtidigt har hunnit med att förändras tämligen drastiskt under Steve Bruces dryga år som manager. Ashley Westwood, Jordan Ayew och Rudy Gestede såldes snabbt i en utrensning av truppen. Undan för undan har Bruce värvat nya spelare som Henri Lansbury, Birkir Bjarnarson, Scott Hogan, Neil Taylor, Conor Hourihane med flera. Ett nytt lag har växt fram.
Steve Bruces prioritet har varit att få in rutin och know-how i Aston Villa. Det är på det viset som värvningar av John Terry, Chris Samba, Glenn Whelan, Robert Snodgrass med flera ska ses. Ovärderliga spelare på sitt sätt. Samtidigt har Bruce hittat en bra blandning med unga spelare där inte minst 19-årige Keinan Davies har fått ett stort genombrott som target-anfallare den här säsongen.
Sammantaget har dessa reformer av Steve Bruce fått Aston Villa på rätt fot igen, konkurrenskraftiga här och nu och på samma gång med ett öga mot framtiden, en bra blandning av kort och lång sikt. Till synes ett bra exempel på hur den så kallade managermodellen fortfarande kan fungera effektivt inom engelsk fotboll, om ägaren är klok nog att ge managern både mandat och medel.
Effekten är ett Aston Villa som kan vara på väg tillbaka till Premier League. Det är onekligen där de hör hemma. I dagens derby har de möjlighet att ytterligare befästa den ordningen. Birmingham hoppas självfallet sätta en rejäl käpp i hjulet för dem vilket samtidigt skulle vara dem till hjälp i botten av tabellen. För Aston Villa handlar det om att ta ytterligare ett steg mot Premier League.
Desto sötare för Aston Villa om det steget tas genom att ge Birmingham en rejäl känga längs vägen. Det skulle höja en redan hög stämning bland Aston Villas supportrar. En klubb där glädjen börjar hitta tillbaka. Enligt rapporter befinner sig 80-talet svenska Aston Villa-supportrar på plats på Villa Park. Utan att veta kan jag tänka mig att den resan är gladare än på mycket länge.
Förhoppningsvis är de lika glada på vägen hem liksom när säsongen är avklarad. Aston Villa hör hemma i Premier League. Det skulle förmodligen till och med den mest förhärdade Birminghamsupporter under all skadeglädje mer eller mindre surmulet hålla med om. Men inget av detta spelar under 90 minuter på Villa Park någon som helst roll.
Då är det krig och inget annat gäller än att vinna matchen. Fattiga mot rika, arbetare mot borgare, claret mot blått, stort mot inte riktigt lika stort. Holte End sjunger och Villa Park gungar. Pallar Aston Villa pressen?