Det är långt ifrån första gången Chelsea och Barcelona drabbar samman på den europeiska fotbollsscenen. Ända sedan Roman Abramovich tog över Chelsea och omedelbart förvandlade dem till en europeisk storklubb har möten mellan dessa båda klubbar varit regelbundna. Två säsonger i rad, 2004-05 och 2005-06, möttes de i åttondelsfinalerna. Chelsea vann den första, Barcelona den andra.
De möttes sedan i ett gruppspel, vilket Chelsea vann. Men det är de två därefter följande mötena som skulle komma att både definiera och infektera relationen mellan dessa båda klubbar. Semifinalen 2008-09 som Barcelona vann med ett bortamål på tilläggstid på Stamford Bridge, sedan Tom Henning Övrebö svarat för en av den europeiska fotbollens mest omtalade domarinsatser.
Och så semifinalen 2011-12. Semifinalen där alla förväntade sig att Chelsea skulle vara chanslösa, som det brukar heta på internet, mot Pep Guardiolas enastående Barcelona. Men Chelsea var inte chanslösa, de vann med 1-0 hemma och med John Terry utvisad redan i första halvlek vände de sedan 0-2 till 2-2 på Camp Nou. Det var Pep Guardiolas sista säsong som Barcelonas manager.
Chelsea skulle därefter vinna även finalen mot Bayern München och efter nästan tio år lyckas med vad de hela tiden siktat på sedan Roman Abramovich tog över klubben, att vinna Champions League. Det var deras största stund på jorden, men den gjorde dem inte precis populära. Det går inte att bli populär när de längs vägen dödar de två största darlinglagen inom europeisk fotboll.
Sex år senare drabbar Chelsea och Barcelona samman igen. Än en gång är det åttondelsfinal i Champions League. Å ena sidan Barcelona som hyfsat överlägsna ligaledare i La Liga men för den sakens skull inte fullt så imponerande som de förut varit. Å andra sidan Chelsea som förvisso regerande ligamästare men den här säsongen fyra i ligan och med ett haltande och hackande spel.
Alla klubbar tenderar ha sitt mandomsprov i Champions League, motståndaren mot vilka de framför allt tvingas mäta sig för att bevisa att de är bra nog, ett prov de kan klara eller köra. Man Utd hade exempelvis under 1990-talet framför allt Juventus. Arsenal har haft Barcelona och Bayern München. Man City har brottats med Napoli och Dortmund under senare år.
Chelseas mandomsprov var från början mot Barcelona och Liverpool. Matcherna mot Liverpool blev så hetsiga och betydelsefull mycket för att de skulle komma att definiera Chelseas roll och position inom engelsk fotboll. På motsvarande sätt var de återkommande matcherna mot Barcelona en fråga om Chelseas plats och position inom europeisk fotboll.
Chelsea skulle till slut komma att passera båda dessa mandomsprov. Nu står Chelsea inför ännu ett sorts mandomsprov mot Barcelona. Det finns tydliga paralleller men också skillnader med matcherna förra årtiondet. Då handlade matcherna mot Barcelona om att bevisa för alla och envar, även sig själva, att Chelsea tagit sig upp till toppen av den europeiska fotbollen.
Nu handlar Chelseas matcher mot Barcelona istället om att bevisa att Chelsea håller sig kvar i toppen av den europeiska fotbollen, och inte är på väg att ramla ned därifrån. Då var Chelsea på många sätt fortfarande en klubb som klättrade. Nu är Chelsea till synes en klubb som istället klamrar sig fast och försöker undvika att falla. Uttryckt på ett kanske något dramatiskt sätt.
Rädslan att falla ifrån har kommit att prägla samtalet om Chelsea under säsongen, och det är inte något som är begränsat till Europa. Även inom engelsk fotboll anses Chelsea vara på väg att få ta ett steg tillbaka givet att de inte längre verkar kunna matcha de summor som de båda Manchesterklubbarna investerar i sina respektive lag.
Det kan tyckas vara en något överdriven farhåga. Chelsea har trots allt de senaste två säsongerna spenderat över £300m bara i transfersummor, och deras mediankostnad för en spelare är drygt £30m. Det är inte någon fattig klubb vi pratar om, inte heller en klubb ovillig att investera. Chelsea saknar knappast finansiella medel att kunna konkurrera vare sig i England eller i Europa.
Chelseas problem ligger mindre i att de inte har pengar att spendera än i hur de har spenderat dessa pengar. Värvningarna har helt enkelt inte fallit särskilt väl ut för Chelsea. Alvaro Morata har inte riktigt kommit in i laget. Tiemoué Bakayoko är så här långt ett misslyckande. Antonio Rüdiger har det kämpigt. Ross Barkley, Davide Zappacosta och Danny Drinkwater har gjort neutrala bidrag som bäst.
David Luiz befinner sig samtidigt i fryxboxen och Michy Batshuayi likaså, utlånad till Dortmund som han är. Hårt räknat är det förmodligen bara N’golo Kanté och Marcos Alonso som de två senaste säsongerna verkligen har blivit lyckade värvningar för Chelsea. Det betyder inte att det är dåliga spelare som värvats men de har inte blivit integrerade i laget på ett alltför bra sätt.
Men fattighuset är liksom inte aktuellt för Chelsea, även om de inte ligger allra högst upp i en tabell över spenderade pengar. Chelseas svaghet som de brottas med sitter inte i deras affärsmodell, som det vackert brukar kallas, utan i deras generella avsaknad av strategisk planering. Det är organisationen, snarare än ekonomin, som är Chelseas svaga sida.
Långsiktighet på tränarsidan är något vars betydelse kanske i någon mening ofta överdrivs inom engelsk fotboll. Men Chelsea kanske å andra sidan tar det till överdrift i rakt motsatt riktning. Det utesluter inte att Chelsea är framgångsrika, de är tvärtom mätt i titlar den mest framgångsrika engelska klubben de senaste tio åren. Men det har skapat en cykel av först succé, därefter förfall.
Det anländer en manager till Chelsea som gör stor succé inledningsvis, därefter påbörjas ett förfall som gör att Chelsea inte lyckas upprepa en succé utan som gradvis leder till att managern får sparken, en ny manager anländer och gör stor succé inledningsvis. Mönstret är återkommande, vi har sett det med José Mourinho, Carlo Ancelotti, Roberto Di Matteo, Antonio Conte och så vidare.
Problemet för Chelsea är att de just nu befinner sig i förfallsdelen av denna återkommande cykel. När slutspelet lottades skrev jag att Chelsea kunde bli en obehaglig upplevelse för Barcelona och likaväl som Barcelona var en mardröm för Chelsea kunde detsamma sägas i omvänd riktning. Chelsea kan fortfarande göra livet obehagligt för Barcelona, men deras form har hackat rejält sedan dess.
Men Chelsea ska för den sakens skull inte heller underskattas. Deras form har varit hackig mest hela säsongen, men deras vinst med 2-1 borta mot Atlético bör kanske ändå räknas som den hittills mest imponerande insatsen av ett engelskt klubblag i Champions League den här säsongen, som inte precis har saknat imponerande insatser av engelska klubblag i Champions League.
Något säger mig dessutom att Chelsea kan komma att passa detta Barcelona rätt illa. Det är ett delvis annorlunda Barcelona under Ernesto Valverde. Det är fortfarande mycket bollinnehav, det är fortfarande en rörlig offensiv, men utan boll är det inte alls längre samma press som förut, utan snarare två linjer om fyra spelare vardera som snabbt faller tillbaka, disciplinerat och välorganiserat.
Detta Barcelona har visat sig defensivt väldigt starka framför allt i La Liga. Men ett sådant Barcelona har framför allt visat sig sårbart när de tappar boll och motståndarna anfaller snabbt på dem innan deras backlinje och mittfält har hunnit falla tillbaka. Just precis ett sådant spel som Chelsea behärskar till fullo och har spelarna att utnyttja till max.
Chelsea är kanske inte favoriter mot Barcelona. Men de är fullt kapabla att vinna mot Barcelona utan att detta behöver ses som en skräll. Skulle Chelsea åka ut mot Barcelona så inte är de mindre en europeisk storklubb för den sakens skull, lika lite som PSG vore det ifall de skulle råka åka ut mot Real Madrid. Men det vore onekligen en stor prestigegrej för Chelsea att slå ut Barcelona.
Det vore liksom inte första gången.