Man Utd är en lurig klubb att diskutera på ett sansat sätt. Nästan alla har en rätt intensiv personlig relation till Man Utd. Supportrar till Man Utd av helt självklara skäl. Men även den absoluta majoriteten av de som inte är supportrar till Man Utd men ändå har levt igenom 25 år av dominans och i många fall under hela sin fotbollsuppväxt aldrig känt till något annat än Man Utd som The Big Bad.
Det leder till att det uppstår väldiga problem att separera bilden av Man Utd från det Man Utd vi ser i verkligheten. Alla har bilden att Man Utd ska vinna ligan och vara med och slåss om Champions League, för så har det ju alltid varit. Alla har bilden att Man Utd ska vinna varje match de spelar. Om Man Utd ligger under i en match förväntas de alltid vända och vinna. För så har det ju alltid varit.
Alltså blir dissonansen desto större, och kritiken desto hårdare, när verkligheten inte längre stämmer med bilden. Dagens Man Utd är inte längre exakt samma Man Utd som de flesta av oss växt upp med eller åtminstone hunnit med att vänja oss vid. Men föreställningen är svår att skaka av sig och det leder till en väldigt splittrad och svartvit analys av och förståelse för Man Utd.
Å ena sidan går det inte att blunda för att Man Utd under de senaste fem åren har spenderat väldiga pengar för att rusta upp sitt lag. Varje klubb som över den tiden spenderar drygt £600m i transfersummor, och betalar några av världens högsta spelarlöner, måste rimligtvis förväntas kunna ställa ett väldigt bra lag på benen, och kraven på laget måste naturligtvis kalibreras därefter.
Å andra sidan finns det en benägenhet att underskatta eller ignorera svårigheten i de problem Man Utd fick att brottas med när Alex Ferguson slutade sin gärning, tillsammans med den långvarige VD:n David Gill. Lägg till det att dessa problem förvärrades under minst tre långa år av dåligt beslutsfattande därefter, som belastar dagens Man Utd men är svårt att skylla dem för.
Å ena sidan ligger Man Utd tvåa i ligan, före flera av sina konkurrenter. Varje annan säsong hade de fortfarande varit i högsta grad inblandade i titelstriden även om situationen är en annan den här säsongen. De har vunnit näst flest matcher i ligan, bara två lag har förlorat färre än dem, de är kvar i FA-cupen och de är i slutspel i Champions League.
Å andra sidan är Man Utd alltjämt den av förmodligen alla sex storklubbar vars spel som helhet är minst imponerande och minst övertygande, där kontrasten med hur de spelar jämfört med hur vi vet att de borde kunna spela, hur Man Utd av tradition har spelat, är som allra störst. Känslan detta ger är att fortsätter det se ut på samma sätt kommer det aldrig kunna gå bättre för Man Utd.
Å ena sidan måste det konstateras att Man Utd fortfarande gör mycket tydliga framsteg under José Mourinho. De ligger för närvarande tvåa i tabellen efter att ha slutat sexa förra säsongen. De gör fler mål än förra säsongen, skapar betydligt fler chanser och vinner fler matcher. Det kan inte blundas för att Man Utd blir bättre, och att relationen mellan pengar och framgång inte är linjär.
Å andra sidan befinner vi oss på väg mot sista varvet av José Mourinhos andra säsong som manager för Man Utd och där finns fortfarande kvardröjande frågor som förblir obesvarade där utvecklingen ser ut att stå stilla. Försvaret förblir alldeles för tunt på kvalitet och erfarenhet, samspelet på mittfältet svagt, och anfallsspelet alldeles för individualiserat och osystematiserat.
Å ena sidan finns den här bilden av Man Utd som en europeisk jätteklubb med massor av erfarenhet från Champions League och europeisk cupfotboll, och av de allra största matcherna. Ett lag för vilket slutspelsmatcher i Champions League sitter i benmärgen och som kan spela åttondelsfinaler mer eller mindre med sitt muskelminne utan att göra bort sig.
Å andra sidan är inte detta längre Man Utd. Det är i själva verket ytterst få spelare i Man Utds spelartrupp som har någon seriös erfarenhet av att gå särskilt långt i Champions League, flera av Man Utds förmodade nyckelspelare är istället närmast noviser på den här nivån. Man Utd som lag är i själva verket, inte minst i jämförelse med Sevilla, tämligen orutinerade i europeiskt cupspel.
Rutinen och erfarenheten måste därför i inte ringa utsträckning komma från managerbänken, från José Mourinho, i form av att hålla spelarna kalla och lugna, ingjuta mod i dem och ge dem organisation och taktiska direktiv att kontrollera dessa matcher mot Sevilla. Med Man City så långt före i ligan har Champions League och framgång där blivit viktigare för Mourinho.
Att Man Utd måste ta sig till Champions League nästa säsong, det vill säga sluta bland de fyra bästa i ligan, är givet. Men det är en ren miniminivå. Champions League kan rädda säsongen. Man Utd måste inte nödvändigtvis vinna, men i alla fall göra en good show. Men Champions League riskerar också sabba säsongen, en förlust mot Sevilla i åttondelsfinalen vore helt enkelt inte acceptabelt.
Men en förlust mot Sevilla i åttondelsfinalen vore sannerligen inte omöjlig, av de skäl som redan har tagits upp. Sevilla är naturligtvis inte något blåbärslag och är fullt kapabla att utnyttja de brister verklighetens Man Utd visar upp med jämna mellanrum. Man Utd är samtidigt tillräckligt ojämna och tillräckligt orutinerade att inte garanterat kunna utnyttja Sevillas kanske lika uppenbara brister.
Bilden många har av Man Utd säger däremot att det här är en åttondelsfinal som de knappast kan förlora. Man Utd är minst sagt inte befriade från kritik, om något så raka motsatsen. Men bilden av Man Utd jämfört med verklighetens Man Utd innebär att Man Utd för närvarande mycket väl kan räknas som den europeiska fotbollens mest överskattade storklubb.
Bilden av Man Utd är svår att göra något åt, förväntningarna är vad de är, för så har det ju alltid varit. Det enda Man Utd och José Mourinho kan påverka och förändra, för att inte längre anses som överskattade, är verkligheten.