Det kan bli stökigt på KCOM Stadium ikväll när Hull City möter Sheffield United i fredagsmatchen. Hull Citys supportrar har länge varit missnöjda med Hull Citys ägare, familjen Allam. Missnöjet gäller en mängd olika frågor, såsom klubbens faktiska namn, priset för biljetter, och vad de flesta supportrar upplever som ett oengagerat ägande av klubben.
Det finns också ett väldigt påtagligt skäl för detta missnöje. Hull City riskerar nämligen göra Sunderland sällskap i den ytterst tveksamma äran att bli den första klubben på mycket länge att drabbas av två raka nedflyttningar, det vill säga gå från Premier League till League One på två säsonger. Det kommer inte som någon överraskning, vilket knappast gör saken bättre.
Missnöje leder till protester. Givet att kvällens match är TV-sänd planeras det för omfattande protester från supportrarna, både utanför arenan inför match och inne i arenan under match. Hull Citys supportrar ser naturligtvis det hela som deras bästa chans att få maximal uppmärksamhet för sina protester, för att sätta så högt tryck på klubbledningen som möjligt.
Det är en situation som har försatt Hull Citys manager Nigel Adkins i ett ganska svårt läge. Under en något absurd presskonferens inför matchen gav han mest intryck av att vilja beskriva hur fantastiska och högljudda Sheffield Uniteds supportrar är. Adkins har även varit manager för Sheffield United. Men det är sällan sådant går hem hos de egna supportrarna.
Gissningsvis hoppades kanske Nigel Adkins på att med någon form av psykologi försöka få Hull Citys supportrar att istället rikta in sig på matchen och på att stötta det egna laget desto mer högljutt. Adkins betonade flera gånger under presskonferensen att det viktigaste är att stå enade bakom laget, och fokusera på matchen hellre än något annat.
Det går på sitt sätt att förstå Nigel Adkins. Han är anställd för att uppnå resultat på fotbollsplanen med laget, mer konkret att på kort sikt hålla Hull City kvar i EFL Championship. Andra, större frågeställningar är egentligen inte så värst intressanta för honom, och även om de vore det så är han fortfarande anställd av Hull Citys ägare och styrelse. Han är corporate.
Men det är inte lika lätt att svälja Adkins synsätt. Det blir lite naivt, medvetet kan tyckas. Han landar i att protester hör inte hemma på läktarna och är supportrar missnöjda med något så sätter man sig bara ned vid ett bord och reder ut saken. Det låter fint så klart. Men man får ändå förmoda att Hull Citys supportrar har prövat den vägen redan utan gehör. Därav protesterna kan tänkas.
Förmodligen omedvetet sätter Nigel Adkins fingret på en i högsta grad relevant fråga inom den engelska fotbollen. Nämligen vilka former supporterinflytande egentligen ska ta. Vi ser samma frågeställningar även i andra klubbar, inte minst exempelvis Arsenal där ju senast Hector Bellerin hade några mindre skarpsinta synpunkter på vilka som var riktiga supportrar och inte.
Det är välkänt att engelsk fotboll inte har samma föreningstradition som vi hittar i många andra länder. Detta betyder att supporterägande, medlemsstyrning och så vidare inte existerar på samma sätt, annat än som enskilda undantag. Den främsta associationsformen inom engelsk har alltid varit bolaget, kapitalism över demokrati, en efterbörd av industrialismens sociala ordning.
Detta innebär att det inte finns några egentliga former för supportrar att utöva någon som helst reell makt eller inflytande internt i sina klubbar. Alltså återstår bara externa alternativ för supportrarna att utöva sitt inflytande och försöka påverka sina klubbar till det bättre, eller åtminstone vad de utifrån sitt perspektiv ser som bättre.
Albert O. Hirschman utvecklade under 1970-talet en begreppsapparat för hur missnöje med olika organisationer kan hanteras runt de tre strategierna exit, voice och loyalty. Exit är vad det låter som, missnöje uttrycks genom att lämna organisationen. Voice är ett försök att via olika former av protest och handling påverka dess agerande. Loyalty går ut på att acceptera det rådande tillståndet.
Exit är en lurig strategi både för klubbar och supportrar. Är det å ena sidan något klubbar verkligen inte vill är det så klart att supportrarna ska överge klubben. Å andra sidan är supportrarnas relation till klubben av sådan natur att exit helt enkelt inte är något riktigt alternativ. Vilket är en tung anledning varför prat om att bojkotta klubben och dess matcher sällan blir verklighet.
Voice blir därför den enda möjliga strategin för de supportrar som verkligen vill försöka påverka sin klubb. Den går så klart att försöka tillämpa inifrån i form av en dialog med klubbledningen. Detta kan fungera, under rätt förutsättningar, men det bygger i väldigt hög utsträckning på klubbledningens genuina välvilja, supportrarna har ingen riktig maktposition i den dialogen.
Vi inser så klart alla att det ofta uppstår situationer där någon sådan genuin välvilja helt enkelt inte finns, där klubbledningen inte är intresserade av reell förändring. En situation Hull City har befunnit sig i under flera år. Att fortsätta med enbart intern dialog, som Nigel Adkins föreslår, blir i detta fall i praktiken detsamma som att utöva loyalty, det vill säga lyda och hålla käften.
Går det inte att åstadkomma förändring via intern dialog måste påtryckningen ske externt. Hull Citys supportrar har ingen maktposition inom klubben, men de kan utöva inflytande genom att påverka klubbledningens PR och legitimitet, genom att uttrycka sitt missnöje offentligt och tydligt visa att klubbens agerande inte har stöd av deras egna supportrar.
Det kan vara obekvämt för klubben, i det här fallet för Hull City. Det är hela poängen. Det har aldrig någonsin i mänsklighetens historia varit populärt att vädra missnöje och kritik mot de som befinner sig i styrande ställning. De kommer därför tillämpa sina strategier för att hantera kritiken – hot, olika former av marginalisering, kooptering, fördröjning och så vidare.
Sådant där var lättare förut. Men det moderna samhället har gett supportrar helt nya möjligheter att göra sina röster hörda och ge dem en spridning de tidigare bara kunde drömma om. YouTube-kanaler, podcasts, bloggar och så vidare är viktiga verktyg för supporterdemokratin inom engelsk fotboll. Ja, de kan missbrukas, och det finns negativa sidor, men alternativet är värre.
Därför är det trist att höra tränare som Nigel Adkins och spelare som Hector Bellerin baktala dessa former av supporterinflytande, hur mänskligt förståeliga deras motiv än må vara, särskilt som de är de enda som faktiskt finns. Hull Citys supportrar kommer med all sannolikhet ta sin strid till KCOM Stadium, helst bara till läktarna, för att på så vis göra sina röster hörda.
Även om det inte är på riktigt det sätt som Nigel Adkins helst skulle vilja att deras röster hördes. Det hjälper helt säkert inte Hull City att hålla sig kvar i EFL Championship. Men kanske finns det för Hull Citys supportrar större frågor att förhålla sig till endast detta även om det kanske av förståeliga skäl är den enda frågan Nigel Adkins bekymrar sig om.
Att vinna mot Sheffield United är vad Nigel Adkins borde bekymra sig om den här kvällen.