Molnen hopar sig runt Man Utd. Detta inför en period under vilken de närmaste fem matcherna kan komma att definiera och avgöra Man Utds hela säsong, med hemmamatcher mot Chelsea och Liverpool, två huvudsakliga konkurrenter i ligan, hemmamatchen mot Sevilla i Champions Leagues åttondelsfinal, och matchen på Old Trafford mot Brighton i FA-cupens sjätte omgång.
Make or break således. Det är onekligen helt fel tillfälle för interna gräl och splittringar men det är till synes exakt vad som håller på att ske. Framför allt är det Paul Pogba och José Mourinho som verkar ha fallit i luven på varandra, och det har gjorts stor sak de senaste veckorna om hur Pogba omväxlingsvis bytts ut, vägrat spela, bänkats och sagt sig vilja lämna Man Utd.
Det är inte minst oroande eftersom Paul Pogba är en så pass viktig spelare för Man Utd. Andra spelare har hamnat i blåsväder men ingen av fullt så central betydelse som just Pogba. Utan Pogba har under säsongen ett redan hackande anfallsspel fått ännu större problem. Besvären med Pogba är helt säkert en del i förklaringen till Man Utds mer än sedvanligt bleka spel de senaste veckorna.
Konfliktens utgångspunkt verkar vara att Paul Pogba vill ha en friare, offensiv roll på Man Utds mittfält, helst på ett tremannamittfält, och slippa det defensiva ansvar han förväntas ta men inte riktigt verkar vilja ta. José Mourinho vill och förväntar sig å andra sidan att Pogba ska ta både offensivt och defensivt ansvar i sin position som en av de djupare liggande mittfältarna.
Det är en konflikt med två förlorare. José Mourinho och Man Utd har investerat cirka £100m i en spelare de antingen inte verkar ha haft någon riktigt utvecklad tanke med hur han skulle användas, eller vars förmåga eller vilja att genomföra denna tanke de missbedömt. Att kritisera Man Utd och José Mourinho för saken är enkelt och populärt, men bara delvis välförtjänt.
Den andre förloraren är Paul Pogba. Han kom som en återvändande stjärna till Premier League, med prat om att vilja vinna guldbollen, men har inte riktigt lyckats leva upp till kraven på honom, och har ständigt hamnat i ofördelaktiga jämförelser med andra spelare i ligan som har haft större framgång. Hans tid med Man Utd riskerar nu ta en ände med förskräckelse, för alla parter.
Det är ett samtal som ofrånkomligen hamnar i ytterligheter. Antingen verkar Paul Pogba vara en mer eller mindre oduglig spelare som knappt vet hur fotboll ska spelas, eller är Pogba en fantastisk och mer eller mindre felfri spelare. Han är varken eller. Han är en briljant spelare men med brister. En idé var att Pogba skulle utvecklas i Man Utd, briljansen öka och bristerna minska.
Här uppstår så klart en filosofisk fråga om hur vi ska se på spelare. Är tanken att deras position på planen anpassas utifrån dem och utgår från deras styrkor utan att hantera deras svagheter, eller är tanken att spelarna anpassas utifrån den position de förväntas ta på planen och utgår från att spelarna utvecklar både sina styrkor och svagheter, och växer som spelare?
Det är en fråga om ansvarsfördelning. Om vi håller oss till den första tanken placeras ansvaret i huvudsak enbart på klubb och manager att hitta rätt position för spelaren. Rör vi oss istället mot den andra tanken förflyttas ansvaret gradvis över också på spelaren. I grund och botten handlar det om synen på centrala frågor som coaching och lagbyggande.
Det ligger i den mediala sakens natur att alltid göra jämförelser med Pep Guardiola, och då inte minst i kontrast till hur Kevin De Bruyne växt som spelare i Man City. Den retoriska frågeställningen är hur bra Paul Pogba hade varit om han istället hade spelat för Man City och omvänt, hur mycket mindre bra Kevin De Bruyne nu hade varit om han spelat för Man Utd?!
Det är en jämförelse med en mycket begränsad poäng. Där den faktiskt håller är att Pep Guardiola för närvarande framstår som en betydligt bättre coach än José Mourinho, det vill säga han förmår i betydligt högre utsträckning verkligen göra sina spelare bättre. Delvis helt säkert för att han förmedlar ett tydligare system, en tydligare struktur, och tydligare roller för spelarna att förhålla sig till.
Där den emellertid haltar är i förhållandet till spelaren. Finns det någon som helst möjlighet att Pep Guardiola skulle ge Paul Pogba frihet i den utsträckning han verkar vilja ha? Nej, naturligtvis inte. Finns det någon som helst möjlighet att Pep Guardiola skulle friskriva Paul Pogba från sitt defensiva ansvar? Nej, naturligtvis inte. Kollektivet är minst lika viktigt i Man City.
Kevin De Bruyne har tagit ett stort kliv i sin utveckling och måste räknas som Premier Leagues bäste spelare. Han har inte tagit det klivet genom att ha varit fri från struktur utan genom stöd av struktur. Han har inte blivit Premier Leagues bäste spelare genom att bli fri från defensivt ansvar utan genom att ha tagit defensivt ansvar. Strukturen höjer individen liksom individen höjer strukturen.
Det är mycket möjligt att Pep Guardiola tillhandahåller spelarna en betydligt tydligare struktur än vad José Mourinho. Det är även mycket möjligt att en spelare i Man City är betydligt mer benägen att underordna sig strukturen i Man City, eftersom den är mer trolig att leda till framgång, än vad spelare är i Man Utd. Men spelarna i Man City är inte fria från ansvar, där är systemet stjärnan.
Detsamma måste rimligtvis gälla spelarna i Man Utd, om Man Utd någonsin hoppas kunna bli genuint konkurrenskraftiga igen. Men frågan är om klubben har det tänkesättet. Ett handikapp Man Utd brottas med är att klubbledningen ända sedan David Gill lämnade VD-posten består av marknadsfolk, som är mer benägna att tänka i termer av varumärke än i termer av fotboll.
Med ett sådant tänkande ligger det nära till hands att värvningspolitiken rör sig mot en galacticosmodell i vilken det är spelarna som är stjärnorna. Och kanske är det inte så konstigt att Paul Pogba när han värvas till en sådan klubb under föresatsen att han kommer till klubben som en stjärna förväntar sig att laget ska anpassas efter honom, snarare än att han måste rätta in sig i laget.
Det är med andra ord ingen oviktig strid José Mourinho för närvarande tar. Om inte Paul Pogba är beredd att ta det jobb och ta det ansvar som det krävs av honom att ta, då ska han naturligtvis inte heller spela. Det hade han aldrig fått under Alex Ferguson, eller under Pep Guardiola, och viker José Mourinho ned sig i den frågan så finns det snart inget lag kvar i Man Utd.
Det är en explosiv situation. José Mourinho måste hitta ett sätt att få Paul Pogba att fungera på Man Utds mittfält, utan att för den sakens skull kompromissa med sina egna principer. Han kommer inte vika ned sig i maktmätningen. Pogba själv kan inte räkna med att det blir så lätt att hitta en annan klubb villig att betala vad som krävs för att lösa honom, givet Pogbas egna insatser.
I den bästa av världar växer Paul Pogba med ansvaret och med insikten att han inte står ovanför lagets krav på ansvar och arbetsinsats, att han faktiskt kan bli bänkad han också. Kanske trodde han det skulle vara enkelt att bli framgångsrik i och med Man Utd. Men det är aldrig enkelt, det kräver alltid hårt arbete och en vilja att alltid utvecklas. Slutsatsen är däremot rätt enkel:
Det är inte Man Utd som måste visa sig värdiga Paul Pogba. Det är Paul Pogba som måste visa sig värdig Man Utd. Man Utds uppgift är att ge Pogba bästa möjliga förutsättningar att växa och utvecklas. För närvarande lever ingen av dem riktigt upp till dessa förväntningar, vilket har resulterat i frustration och en gnisslande relation vid ett mycket illa valt tillfälle under säsongen.
Ett tillfälle som under de fem kommande matcherna, varav fyra hemma på Old Trafford, mycket väl kan komma att avgöra både Man Utds säsong och närmaste framtid.