Ut med det gamla, in med det nya. Slutet på en dynasti, början på en annan dynasti? Kvällens Ligacupfinal mellan Arsenal och Man City betyder lite olika saker för båda klubbarna. Men det kanske mest laddade påståendet är att det är en match som kan visa sig vara Arsene Wengers sista titel med Arsenal eller Pep Guardiolas allra första titel med Man City.
Att Arsene Wenger verkar känna sig lite besvärad av den här kontrasten är rätt uppenbart. Han har ett ego, detta vet vi, och ingen tycker så klart om att höra att man är gårdagens nyheter och har blivit ersatt. Därav kanske det korta nejet på frågan om Pep Guardiola höjt managerstandarden i Premier League, liksom de återkommande referenserna till hur många titlar Liverpool har vunnit.
Arsene Wenger var till och med rätt avfärdande i sin bedömning av en managers betydelse inom den moderna fotbollen. Alltmer har det blivit så att det är spelarna som avgör en klubbs framgång, och managern är en betydligt mer marginell karaktär än förut. Det är inte svårt att tänka sig att resonemanget varit ett annat om Arsenal faktiskt hade varit framgångsrika för stunden.
Arsenal gör sin tredje Ligacupfinal under Arsene Wengers tid i klubben. Ändå är Ligacupen en titel Wenger faktiskt aldrig vunnit. Skulle Arsenal vinna finalen ikväll blir Wenger blott den åttonde managern att göra en så kallad clean sweep, det vill säga ha vunnit samtliga större titlar inom den engelska fotbollen. En form av bedrift det också, något att lägga till Wengers eftermäle.
Kontrasten är ändå rätt tydlig med de två tidigare Ligacupfinalerna. Då var laget ungt och bestod av talanger som alla antog skulle växa upp och dominera under de kommande åren. Att vinna Ligacupen var en fråga om framtiden. Nu är det ett betydligt äldre lag och för Arsenal att vinna Ligacupen har den här gången ingen betydelse för någon framtid, utan mer av att hylla vad som varit.
Ligacupens värde betraktas i många sammanhang som transitoriskt. Att vinna den är betydelsefullt inte i sig utan för något annat, till exempel rädda säsongen genom att i alla fall vinna en titel. Att inte vinna Ligacupen kan ha betydelse för något annat, exempelvis behöva spela färre matcher och på så vis kunna vila spelare till vad man bedömer som viktigare matcher.
För Arsenal kommer inte Ligacupen rädda säsongen. Bara en vinst i Europa League gör det, eller att lyckas sluta bland de fyra bästa i Premier League. Men att vinna Ligacupen i kombination med Europa League skulle kunna vara grunden till en lyckad säsong för Arsenal. Ensamt räcker inte Ligacupen, den ger, till skillnad från FA-cupen, inte ens säsongen en glad avslutning.
För Man City kan att vinna Ligacupen på längre sikt vara startskottet för något riktigt stort. Alla vet att Man City kommer vinna ligatiteln den här säsongen, men att vinna flera titlar under samma säsong är alltid speciellt, och att vinna Ligacupen vore en garanti för just detta. En väldigt bra respons på Man Citys första säsong med Pep Guardiola som slutade i noll titlar.
På kort sikt finns ett omvänt scenario. En förlust i Ligacupfinalen mot Arsenal skulle innebära att Man City tappar sin andra titel på mindre än en vecka. En säsong som för bara en vecka sedan såg ut att kunna vara på väg mot en quadrupel eller åtminstone en treble har i så fall plötsligt reducerats ned till något betydligt mycket mer blygsamt, i relativa termer.
Det måste funderas över hur det skulle påverka Man Citys chanser i Champions League. Ligan vet vi redan att de kommer vinna, deras försprång är alldeles för stort att kunna tappas, ens om de försökte. Men två raka cupförluster kan få osäkerheten att krypa sig in, tvivlet på sig själva, deras air av överlägsenhet få sig en törn och riskerar göra redan tuffa motståndare desto modigare.
Det riskerar så klart bli en lite konstig atmosfär runt Ligacupfinalen givet att stora delar av de båda supporterkollektiven har ägnat ganska exakt ett år åt att berätta hur meningslöst det är att vinna just Ligacupen, och de vill kanske inte se alltför dumma ut idag. Det kan ju i och för sig hända att de faktiskt upptäcker det andra hela tiden sagt, att det är väldigt trevligt, så de vore väl förlåtna.
Min närmaste personliga erfarenhet från Ligacupfinalen kommer så klart från ganska exakt ett år sedan. Den fantastiska matchen mot Southampton som svängde än fram och än tillbaka i vad som var en riktig nervpärs och en av den säsongens absoluta höjdpunkter. Att det ”bara” var Ligacupen var självklart helt ovidkommande den kvällen liksom därefter.
Dagens match riskerar bli en motsvarande nervpärs. Man City går till synes in i finalen som favoriter, men det gjorde de å andra sidan förra säsongen i FA-cupens semifinal också, liksom Chelsea gjorde i finalen. Arsenal har ett bra facit i dessa sammanhang under senare år. Man City är obestridligt bättre nu än de var förra säsongen. Arsenal arguably sämre.
En fråga är om Pep Guardiola möjligen omvärderar Ligacupen nu när Man City förlorade mot Wigan i FA-cupen för en vecka sedan. Det skulle kunna betyda att beslutet att ställa Claudio Bravo i målet revideras och att Ederson istället drar på sig matchtröjan. Det kan tyckas elakt och tillspetsat, men sådan osäkerhet sprids av Bravo i målet att han förmodligen utgör Arsenals bästa chans till vinst.
Desto mer demoraliserande vore det kanske i så fall för Arsenal att få beskedet precis inför matchstart att den chansen inte längre existerar. Matcher kan avgöras redan innan avspark och det här vore förmodligen ett stycke smart matchcoachning av Pep Guardiola. Men det kräver så klart att han backar från sina tidigare utfästelser att Claudio Bravo skulle stå i finalen.
I vilket fall som helst är det en Ligacupfinal som känns mer öppen och oviss nu några timmar i förväg än vad den gjorde innan exempelvis semifinalerna. Arsenal har visat sig lite seglivade och Man City har visat sig vara lite mänskliga. Det är alltså inte lätt att säga om vi under kvällen får se Arsene Wenger lyfta sin sista titel med Arsenal eller Pep Guardiola sin första med Man City.
Det blir i vilket fall som helst en upplevelse.