Det blev aldrig någon strålande fotbollsmatch. Men vad det ändå blev var ett inte ens överdrivet bra spelande Man City som avrättade ett likblekt Arsenal som än en gång lyckades vara sina egna allra värsta fiender, och som spelade hem sin allra första titel med Pep Guardiola som manager. Det var match i en halv halvlek, därefter var det kattens lek med råttan.
Det var det gamla gardet som gjorde målen för Man City. I tur och ordning Sergio Aguero, Vincent Kompany och David Silva. Fint, symboliskt och på något sätt rättvist. Inte minst att Kompany fick göra målet som dessutom i praktiken avgjorde matchen. Vilken lagkapten och ledare han har varit under Man Citys hela resa från sovande storklubb till dagens moderna jätte.
Det ger Man City och Pep Guardiola en fin koppling till vad som en gång har varit när de nu tog sitt första steg av riktig betydelse mot vad alla förväntar sig bli en strålande framtid. Det var Man Citys första titel med Pep Guardiola som manager. Det är garanterat inte deras sista titel. Det kommer bli många fler, enda frågan är hur många och vilka.
Samtidigt som Man Citys publik sjöng Blue Moon för fulla halsar tömdes den andra halvan av Wembley snabbt. De hade sett nog av ett lag som än en gång vek ned sig när det gällde som mest, som än en gång med egna misstag av ren juniorkaraktär slängde bort en match de ändå hade fått tag i, som än en gång föll samman i en viljelös hög i motgång. De har sett det så många gånger förut.
Var det inte detta som skulle ha blivit bättre? Var det inte lagets dåliga element som Alexis Sanchez som hade påverkat lagets prestationer negativt? Skulle inte en anfallare som Pierre-Emerick Aubameyang göra laget betydligt spetsigare i anfallet? Vilket lag som helst kan förlora mot Man City, det säger sig självt, men det finns olika sätt att förlora på. Arsenal väljer konsekvent sämsta möjliga sätt.
Var det Arsene Wengers sista titel med Arsenal som gick upp i rök den här kvällen på Wembley? Både han och Arsenal får hoppas att så inte är fallet. Alla blickar får nu riktas mot Europa League, en turnering Arsenal behöver vinna mer än de behövt vinna något annat på väldigt länge, en turnering de mycket väl kan vinna, men också en turnering där de precis lottats mot Milan i åttondelsfinalen.
Man City kan å sin sida nu rikta in sig helt och hållet på Champions League. De har i praktiken redan vunnit ligatiteln, även om de helt säkert på de olika sätt som står till buds också vill skriva in sig i rekordböckerna, gällande antal poäng och mål. Men det största återstående målet för säsongen blir Champions League, nu med känslan i ryggraden av att redan ha vunnit en cupfinal.
Både Arsenal och Man City har nu alltså att i första hand koncentrera resten av säsongen på sitt respektive europeiska cupspel. Ligaspelet blir inte oviktigt men kommer ändå i andra hand. Värt att ha med sig i bakhuvudet kanske inför torsdagen när dessa båda lag drabbar samman igen, på Emirates, i den ligamatch som egentligen skulle ha spelats den här helgen.
Chans till revansch för Arsenal och Arsene Wenger då. Även om det måste kännas som en väldigt klen tröst i sammanhanget.
:::
https://www.efl.com/news/2018/february/team-of-the-tournament/
:::
Pep Guardiola trotsade FA:s konventioner och hade sitt gula band på sig under Ligacupfinalen.
FA anmälde detta under veckan som ett regelbrott mot deras förbud att bära politiska symboler. Vilket försätter dem i en märklig situation. Visst, det gula bandet är på sitt sätt en politisk symbol, men inte mer en politisk symbol än till exempel den röda poppyn, som FA däremot medvetet trotsat FIFA:s liknande regler för att ha på sin landslagströja.
Det försätter även FA i en svår situation. För genom sitt beslut är de på sätt och vis pott-committade. Samtidigt trotsar Pep Guardiola dem öppet. De har däremot inga särskilt realistiska medel att verkligen bestraffa honom med, så det enda de förmodligen kommer lyckas med i slutänden är att visa hur tandlöst deras eget regelverk faktiskt är.
Ännu en i en lång rad av icke-frågor under säsongen som gått.