Det är glada miner i Swansea och med all rätt. En klubb som såg ut att vara dömda till undergång och nedflyttning under säsongen har plötsligt hittat en andra andning under en ny manager och vunnit fyra och förlorat endast två av sina senaste åtta ligamatcher, och tagit sig upp ovanför strecket. Att Swansea håller sig kvar i Premier League är inte givet, men de har i alla fall en god chans.
Dessutom har Swansea till synes hittat guld i sin nye manager Carlos Carvalhal, som anställdes strax innan nyåret. Carvalhal har gett laget en helt ny atmosfär och stämning, och gett hopp till supportrarna. Han har lyckats lyfta humöret runt hela klubben, inte minst med sina många gånger hysteriskt underhållande analogier som dyker upp inför och efter varje match.
Men det betyder inte att de problem som satte Swansea i den besvärliga situationen till att börja med är borta eller lösta. Däremot finns en risk att det uppsving Swansea nu upplever döljer dessa problem eller lurar oss att de är lösta. Det finns en vilja att tänka att Carlos Carvalhal har brutit mönster när vad han kanske snarare gör är att upprepa det.
Det är inte första gången Swansea grävt sig en grop för att sedan hitta en manager som lyfter dem upp ur gropen, på tal om tillkämpade analogier. Först kom Michael Laudrup som ersattes av Garry Monk. Garry Monk skulle i sin tur komma att ersättas av Francesco Guidolin. Francesco Guidolin ersattes därefter av först Bob Bradley och kort därefter Paul Clement.
Till sist var det alltså Paul Clement som befann sig i precis samma situation som minst tre av hans omedelbara företrädare redan hade befunnit sig, och han ersattes alltså av Carlos Carvalhal. Mönstret är uppenbart. Swansea befinner sig i problem, in kommer en räddare som får en kortsiktig effekt, men Swanseas långsiktiga strukturproblem finns kvar och cirkeln är dömd till upprepning.
Vad finns det egentligen för tecken på att Swansea den här gången skulle ha lärt sig sin läxa? Egentligen inga alls. Några större investeringar gjordes inte under januarifönstret. För några veckor sedan gjorde Swanseas ägare, Steve Kaplan och Jason Levien, en intervju med The Guardian som mest verkade gå ut på att rättfärdiga sig själva och väntade på rätt tillfälle att göra det.
Det var onekligen en väl vald tidpunkt. Swansea visar god form igen under sin nye manager, vilket leder frågorna i för dem rätt riktning. Det gäller dessutom att ta tillvara på tillfället när det väl finns. Men ingenting i intervjun tydde på att Kaplan och Levien faktiskt såg Swanseas problem, som de själva varit med om att skapa, än mindre att det var något som var på väg att åtgärdas.
Om inte dessa problem åtgärdas är Football League och nedflyttning på längre sikt oundvikligt för Swansea. Vi har sett exakt samma mönster i ett stort antal andra engelska klubbar. Klubbar som om och om igen hamnar i bekymmer, men som räddar sig kvar i Premier League några år, bara för verkligheten att till sist komma ifatt dem. Det spåret måste Swansea undvika.
Det är ett omfattande förfall från det Swansea som gick upp i Premier League och som länge sågs som en av de bäst skötta klubbarna. Vilket om inte annat visar på hur inget är för evigt. Swansea har stora frågor att besvara. Vad vill de som klubb? Hur anställer klubben sina managers? Vilka spelare vill de värva? En gång hade Swansea svaren på dessa frågor. De måste ställa dem igen.
Swanseas klubbledning ger däremot intrycket att dessa frågor bara blir aktuella om nedflyttning till Football League skulle bli verklighet. En tydlig indikation på att inte vilja se problemen utan hellre sopa dem under mattan. Då kan det så klart vara för sent. Ingen klubb som åker ned i EFL Championship kan längre förvänta sig att det bara är att ta sig upp igen.
Att Swansea just nu siktar på att rädda sig kvar i Premier League är på sitt sätt förståeligt. Om de lyckas kommer de säkert vara riktigt nöjda med att ha lyckats, som de ska vara. Men tar inte Swanseas klubbledning tag i den större frågan hur det kommer sig att Swansea om och om igen måste ”lyckas” hålla sig kvar i Premier League till att börja med, kommer glädjen vara temporär.
Carlos Carvalhal kommer i så fall med största sannolikhet om ett knappt år befinna sig i samma situation som alla sina föregångare. Han kommer säkert fortfarande köra sina analogier, som portugiser verkar förtjusta i att göra, men de kommer vara mörkare, dystrare och mer ödesmättade. Och Swansea tvingas till nästa överlevnadsövning som kanske eller kanske inte lyckas.
Men det finns hopp. Carlos Carvalhal har lyckats med något som egentligen ingen av hans företrädare lyckades med, att ge sitt lag personlighet och en sorts karaktär. Det har varit ont om den varan. Hela vägen från Laudrup, Monk, Guidolin, Bradley och Clement kändes det högst oklart vad för sorts fotbollslag Swansea egentligen ville vara. Spelarna, liksom supportrarna, kändes håglösa.
Det kan vi inte längre säga om Swansea, åtminstone inte för närvarande. Det har gett Swansea hopp om att hålla sig kvar i Premier League. Kanske har det även gett dem hopp om att kunna åstadkomma något stort i FA-cupen. Kvällens omspel hemma på Liberty Stadium kan ta dem till sjätte omgången och en hemmamatch mot Tottenham eller Rochdale.
Ett Swansea som med Carlos Carvalhal som manager har slagit både Liverpool och Arsenal på Liberty Stadium borde inte fnysa åt möjligheten att i alla fall ta sig till Wembley och cupsemifinal. Men först måste de besegra Sheffield Wednesday i kvällens omspel. Det är för övrigt deras tredje raka omspel. De har hittills eliminerat Wolves och Notts County.
Sjätte matchen ikväll således för Swansea bara för att eventuellt ta sig förbi sin tredje omgång. Om Swansea väl har investerat så mycket arbete i FA-cupen trots hotet om nedflyttning vore det dumt att inte göra mesta möjliga av den. Eller som Carlos Carvalhal kanske hade uttryckt saken: Har man väl sminkat fåret är det lika bra att bjuda upp det till dans!
Ett uttryck som säkert går väl hem i Swansea.