Everton befinner sig bara i början av sin satsning - inte i slutet?!

Påsken är återuppståndelsens helg. Mer än kanske något annat firar helgen budskapet att inga sorger varar för alltid, gamla synder kan förlåtas, och det finns alltid en möjlighet att starta om och skapa något nytt. Det går att förändra världen och sin egen plats i den, sakers tillstånd är inte permanenta. Det får mig av någon anledning att tänka på Everton.

Everton har två tuffa hemmamatcher i rad framför sig. Nästa helg möter de Liverpool i ett prestigeladdat Merseysidederby. Redan ikväll möter de emellertid Man City hemma på Goodison Park. Ett Man City som Everton faktiskt inte har förlorat mot den här säsongen. Det var ju så, precis i inledningen av säsongen, att Everton var det enda lag att stjäla poäng av Man City.

Då fanns fortfarande fromma förhoppningar om den här säsongen kvar för Everton. De hade precis påbörjat den första säsongen efter sin storsatsning under sommaren och kurvorna pekade fortfarande uppåt. Vad de inte visste då var, för att parafrasera Hans Villius, att det i någon mening skulle vara början på slutet för den här säsongens höga ambitioner.

Kort därefter skulle laget börja fallera i både ligaspelet och i Europa League, humöret skulle sjunka dramatiskt på Goodison Park, och missnöjet med Ronald Koeman skulle växa exponentiellt från både supportrar och styrelsen under de kommande månaderna. Everton åkte ur Europa League, haltade sig fram på nedre halvan av ligatabellen, och till sist fick Koeman sparken.

Everton gav sig ut på en minst sagt omständlig anställning av ny manager och kom egentligen inte fram till något vettigt alls, utan kände sig till sist tvingade att anställa ett rent kompromissalternativ i Sam Allardyce. Säsongen har kanske stabiliserats en aning sedan dess men haltar sig alltjämt fram, med ett tämligen tydligt konsensus att förändring är nödvändig inför nästa säsong.

Skadeglädjen är den enda sanna brukar det heta. Det är något jag i själva verket inte alls håller med om, men skadeglädjen är ändå ett framträdande element hos supportrar av alla färger. Och är det någon klubb som vågar sticka ut hakan och vilja något mer än vad de ”alltid” varit eller uppfattats som, tar den också risken att få rejält på käften om de inte skulle lyckas.

Everton har den här säsongen i någon utsträckning det gemensamt med Man City, liksom med Chelsea före dem. Det är på lite olika skalor men principen är ändå densamma. Everton ville något mer inför den här säsongen än den plats i hierarkin de under så lång tid befunnit sig på. Omväxlingsvis fick de därefter höra att det var inte bara hopplöst utan något de inte ens borde fundera på.

Det är ett rätt märkligt perspektiv givet att det i min mening är en av fotbollens och idrottens främsta och bärande principer, viljan att avancera uppåt och göra drömmar till verklighet. Vad invändningarna naturligtvis i första hand handlar om, precis som var fallet för Chelsea och Man City, är att supportrar till andra klubbar känner sig hotade och vill att det ska visa sig vara hopplöst.

Dessa har naturligtvis fått vatten på kvarn den här säsongen. Evertons höga ambitioner har onekligen kommit på skam. Den här säsongen. Det går inte att komma ifrån att Everton gjorde många misstag inför säsongen. Värvningarna har i flera fall visat sig allt annat än lyckade, de negligerade att värva en ersättare till Romelu Lukaku och laget saknade framför allt fart.

Men Evertons många misstag och därmed knapra utfall den här säsongen betyder inte att deras ambitioner i sig är orealistiska, och det vore fullständigt felaktigt att dra den slutsatsen. Det betyder bara att Evertons ambitioner inte omedelbart blev verklighet, men väldigt sällan är vägen framåt helt rak och utan krokar. Av misstag drar man lärdom, när man snubblar reser man sig upp igen.

Den djupare insikten är kanske att för alla klubbar som för närvarande är stora och starka fanns det en gång i början ett tillfälle och en period då de inte var stora och starka, då de var nya och växte. Dessa klubbar blev inte stora över en enda natt, och deras resa till vad de är nu var inte utan misstag och fall längs vägen. Att förvänta sig något annat av Everton vore helt orimligt.

Värdemätaren på Evertons ambitioner kommer efter den här säsongen. Om den satsning vi såg början på förra sommaren fortsätter även den här sommaren. Det mer än något annat kommer säga det mesta om Evertons ambitioner och dess realism. Om den här säsongen satte satsningen på sparlåga vet vi att den inte har någon bärkraft. Kör Everton vidare vet vi att de menar business.

När du misslyckas, försök och försök igen! Den som spänner sin båge kommer ofrånkomligen någon gång få se strängen brista, och därmed få höra att de är förlorare och var dumma som över huvud taget spände bågen. Men hellre lyssna till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Vem som i det valet är den egentliga förloraren är självklart.

Fortsätter Everton sin satsning inför nästa säsong kommer de säkert som amen i kyrkan få höra hur hopplöst det hela är. Deras optimism kommer överdrivas och förlöjligas med att de tror att de kommer vinna Premier League, vilket kanske någon enstaka twittertomte har råkat yttra. Vad Everton vill är naturligtvis bara att steg för steg börja utmana de sex stora på något så när lika villkor.

Det finns i själva verket inget direkt orealistiskt med det. Andra klubbar kommer alltid ha mer pengar än Everton, men det är inte hela bollspelet, frågan är inte om man har mest utan tillräckligt med pengar. Pengar är en betydelsefull faktor men långt ifrån ensamt avgörande för hur en klubb faktiskt presterar. Everton har visat just den saken den här säsongen, fast i helt fel riktning.

Kan Everton visa på detta i fel riktning så kan Everton naturligtvis lika gärna börja visa på detta i rätt riktning. Everton har visat att de har råd att konkurrera i toppen av Premier League. Vad Everton däremot inte har råd med är att fortsätta göra dyrbara misstag!

Det gäller att hitta något lättsmält att fördriva tiden med. Det är sällan så mycket som händer inom fotbollen på just fredagar, då koncentrationen istället flyttats över till nästa match. Kommande fredagar när inget annat kommer ivägen tänkte jag därför ägna åt det förhoppningsvis upplysande projektet att diskutera de större engelska klubbarnas tio bästa spelare någonsin.

Hur ska sådana listor egentligen konstrueras på ett trovärdigt sätt? Det första steget är så klart att acceptera att alla listor är subjektiva. Men hur ska man egentligen kunna rättvist jämföra en spelare man följt regelbundet under flera år med spelare man kanske bara hört talas om eller kanske som mest sett några gryniga filmklipp av, spelare man inte har någon riktig relation till?

Det andra steget är kanske att acceptera att man aldrig riktigt kommer lyckas fullt ut. Men det finns sätt ändå sätt att bedöma historiens spelare. Att titta på rent objektiva meriter är ett sätt. Att lyssna på vittnesmål från de som har följt spelarna är ett annat. Det här är också metoder som är rätt effektiva för att förankra bilden av mer nutida spelare.

Newcastle har en lång tradition av att spela underhållande fotboll. Det är ingen tillfällighet att deras främsta lag i modern tid kom att kallas The Entertainers, liksom det inte är någon tillfällighet att så många av klubbens legendariska spelare är anfallare, magiska yttermittfältare och offensiva mittfältskreatörer, till och med deras främsta försvarare är kända för sina offensiva egenskaper.

Newcastle saknar sannerligen inte kandidater till en sådan här lista. Under sina 125 års existens har de hunnit få fram mängder av olika spelare utspridda över ett flertal olika perioder av varierande storhet och framgång. Det svåra med Newcastle, inte så värst olikt andra klubbar i och för sig, är att försöka separera deras mest populära spelare från deras bästa spelare.

(10) Hughie Gallacher

Att hävda sig bland Newcastles alla anfallare genom åren är ingen lätt uppgift, men Hughie Gallacher klarar av uppgiften. Fullkomligt öste in mål för Newcastle och med 39 mål på 41 matcher för Newcastle säsongen 1926-27 sköt han ligatiteln till Newcastle, en ligatitel som över 80 år senare fortfarande är klubbens senaste ligatitel. Totalt gjorde Gallacher 133 mål på 160 matcher för Newcastle, ett fullständigt sanslöst facit.

(9) Frank Brennan

Allmänt känd som ”The Rock of Tyneside”. Vilket inte betyder att vi luktar på hans matlagning utan att han under tio år efter andra världskriget var Newcastles och en av engelsk fotbolls allra främsta mittbackar. Nyckelspelare när Newcastle vann två raka FA-cuptitlar 1951 och 1952, Newcastles yin till Jackie Milburns yang.

(8) Jimmy Lawrence

Eftersom vi sällan vet så värst mycket om fotbollen innan andra världskriget vet vi naturligtvis inte så mycket om Jimmy Lawrence. Men med 498 matcher mellan 1904 och 1922 är Lawrence Newcastles meste spelare genom tiderna, och en av deras mest framgångsrika. Som målvakt var han en nyckelspelare under Newcastles absoluta storhetstid under vilken de vann tre ligatitlar och lade grunden för en mytologi som lever än idag.

(7) Bobby Mitchell

När jag började arbetet med den här listan hade jag naturligtvis David Ginola i bakhuvudet, en fantastisk vingkonstnär under 1990-talet. Men arbetet ledde mig istället fram till Bobby Mitchell, en konstnär som förtrollade publiken på St James Park 40-50 år innan Ginola, älskad av hemmasupportrarna, och var med om att vinna tre FA-cuptitlar med Newcastle under 1950-talet.

(6) Bobby Moncur

Legendarisk lagkapten i Newcastle som under annars ganska magra år för Newcastle under 1960-talet och början av 1970-talet var med och vann UEFA-cupen med Newcastle innan det faktiskt var UEFA-cupen. Moncur själv gjorde tre mål i finalerna, vilket säger något givet att Moncur var mittback till vardags, en kapten, ledare och legend långt innan sådana började poppa upp lite här och där under Premier League-eran.

(5) Robert Lee

Ett många gånger bortglömt namn från Newcastles fantastiska 1990-talsupplaga, åtminstone relativt sett. Och visst kanske Newcastle hade större spelare under dessa år men knappast så många bättre spelare. Lee är en av de stora centrala mittfältarna under Premier League-eran, under en tid när det inte var lika självklart som i dessa dagar att sådana spelare skulle lämna en klubb som Newcastle för ännu större klubbar.

(4) Malcolm McDonald

En ikonisk spelare från 1970-talet som helt säkert måste ha varit förebilden för Busterfiguren Super-Mac. Stor, stark anfallare som sköt som en häst sparkade och inte vek undan för någon motståndare. Inledde sin tid i Newcastletröjan med att göra ett hattrick på hemmaplan mot Liverpool, och skulle komma att göra 138 mål på 258 matcher för Newcastle.

(3) Peter Beardsley

Det är få förunnat att ta sig upp på två klubbars topplista, men Peter Beardsley lyckas med bedriften. Egentligen mer Newcastle än Liverpool så det är knappast något fel att ha med Beardsley här. En av de skickligaste och mest spelintelligenta engelska mittfältarna någonsin, en trollkarl på planen som inte bara excellerade själv utan konsekvent gjorde alla sina medspelare bättre.

(2) Jackie Milburn

Den ende att normalt sett utmana Alan Shearer i omröstningar om klubbens störste spelare någonsin. Wor Jackie har sin egen läktare på St James Park och står staty utanför arenan. Under sina många år med klubben mellan 1943 och 1957 var Milburn allt annat än en staty på fotbollsplanen, en fantastisk målskytt som under 1950-talet vann FA-cupen tre gånger med Newcastle.

(1) Alan Shearer

Newcastle slog nytt transferrekord när de plockade hem Alan Shearer direkt efter deras triumfatoriskt tragiska på målsnöret-säsong 1995-96. Det blev aldrig någon ligatitel för Shearer med Newcastle men det kan inte frånta honom en närmast odödlig status som klubbikon och Newcastles, Englands och kanske även hela Premier League-erans bäste anfallare. Mer eller mindre komplett som anfallare och målskytt.

Det är nya tider och tur är väl kanske det. Vi lever i huvudsak inte kvar i samma stela tid som började se sina sista dagar när jag växte upp där påskhelgen med långfredagen som dess kronjuvel var en helg av stillhet och kontemplation, där allt annat än kyrkan var stängt. Kristendomen är en stark samhällskraft, men den har stött på patrull på vår andra husreligion – konsumerismen.

Även den engelska fotbollen har i någon utsträckning hunnit förändras. Premier League följer inte i Football Leagues fotspår, där är det som vanligt bara en enda omgång den här helgen. Men det gör väl på det stora hela just ingenting. Det betyder bara att vi egentligen från och med den här torsdagen fram till och med tisdag kväll kommer kunna se engelsk ligafotboll av högsta aktualitet.

Det är också något speciellt med den engelska påsktraditionen att tränga in två matcher på en enda långhelg. Mina personliga erfarenheter av denna härliga galenskap kan sägas vara blandade, det var just under påskhelgen som Man Utd i praktiken tappade sin första ligatitel på 25 år till Leeds 1991-92, en traumatisk upplevelse för en 16-årig snorunge som växte upp under Liverpools dominans.

Men två matcher inträngda på en och samma helg är så klart inte något för de svagsinnade, och det är inte utan anledning som påskhelgen sedan gamla tider har setts som den kanske mest avgörande ligahelgen inom engelsk fotboll, lite enligt modellen att sålla agnarna från vetet. Med åtta omgångar kvar att spela i Football League kan det alltså vara läge att hålla koll på de viktigaste frågorna:

EFL CHAMPIONSHIP

Kan Reading rädda sig kvar? Landslagsuppehållet var inte gammalt när Reading beslutade sig för att göra något var bättre än att inte göra något när det gällde att hänga kvar i EFL Championship. Jaap Stam fick sparken, man får hoppas att han slapp bensinmacken den här gången, och några dagar senare stod det klart att Paul Clement var hans ersättare. Spännande anställning, men måste få snabb effekt för Reading. Reading – QPR, fredag 30 mars, 18:30.

Vem vinner toppmötet på Riverside? Wolves återfann lite av sin mojo senast mot Burton Albion men har här framför sig en betydligt tuffare uppgift på pappret. Inte minst för Wolves som inte har vunnit borta mot Middlesbrough sedan någon gång i stil med bronsåldern. Wolves resultatrad påminner hur som helst mest om namnet på någon polsk by. Viktig match inte minst för Middlesbrough i jakten på playoff. Middlesbrough – Wolves, fredag 30 mars, 18:30.

Kan Preston blanda sig i playoff-pratet? Det har pratats mycket om playoff på senaste tiden, men inte så mycket alls om Preston. Fulham och Aston Villa är i praktiken klara för playoff. Många antog när Derby County och Middlesbrough passerade strecket att även de var klara. Men vinner Preston på Deepdale mot Derby County kan de i själva verket passera dem i tabellen, och har ett bra läge på playoff. Preston – Derby County, måndag 2 april, 13:45.

Kan Sheffield United hjälpa sig själva och stjälpa Cardiff? På samma poäng som Preston ligger Sheffield United, som fortfarande har chansen på playoff även om laget inte längre har samma flyt som under hösten. De har en tuff påskhelg framför sig. Först möter de Brentford borta för att därefter hemma på Bramall Lane ta emot serietvåan Cardiff. Vinst här vore ett stort steg mot playoff för Sheffield United. Sheffield United – Cardiff, måndag 2 april, 20:45.

Kan Fulham säkra playoff-platsen och fortsätta jaga Cardiff? Fulham känns i praktiken klara för playoff redan givet sin tabellposition, och vad som kanske är mest aktuellt med den här playoff-helgen är att se om det alls finns någon möjlighet att jaga ifatt Cardiff. De har två tuffa matcher framför sig, borta mot Norwich först och sedan Leeds hemma på Craven Cottage. Kan de äta tre poäng på Cardiff kan det bli nerv. Fulham – Leeds, tisdag 3 april, 20:45.

LEAGUE ONE

Kan Blackburn sätta press i toppstriden? Det kändes som om luften något gick ur Blackburn när de tappade 2-0 till 2-2 hemma mot Wigan i seriefinalen för någon månad sedan. Men de är fortfarande i högsta grad med i toppstriden om seriesegern och en av de två uppflyttningsplatserna. Där fajtas de med Wigan och med Shrewsbury. Påskhelgen är ett utmärkt tillfälle att blåsa upp sig själva igen och ta kommandot med två hemmamatcher, först en tuff match mot Bradford på Ewood Park. Blackburn – Bradford, torsdag 29 april, 20:45

Hur slutar toppmötet på Fratton Park? Portsmouth har efter vinsten mot Oxford United klart hugg på playoff i League One, men med några poäng att hämta upp och ännu fler konkurrenter att bekymra sig över har de knappast råd att försätta chanser till poäng. Mycket tuffare motstånd än Wigan blir det just inte i League One den här säsongen men desto mer värdefulla vore kanske tre poäng för Portsmouth här. Portsmouth – Wigan, måndag 2 april, 18:30.

Kan Rochdale kravla sig ur sin egen grav? Rochdale har försatt sig själva i en riktigt besvärlig situation i botten av League One, fem poäng under strecket, men ändå med två-tre matcher tillgodo på övriga lag omkring dem. Kan de plocka tre poäng borta mot Bury som redan är i praktiken döda och begravna längst ned i tabellen ytterligare fem poäng nedanför Rochdale? Det kan visa sig helt nödvändigt. Bury – Rochdale, tisdag 3 april, 20:45.

LEAGUE TWO

Är Lincoln på väg mot ännu en jättesäsong? Kommer ni ihåg Lincoln City och brödraparet Danny och Nicky Cowley? Det var de som gjorde storsuccé i FA-cupen förra säsongen, tog sig hela vägen till sjätte omgången, och dessutom såg till att vinna National League och bli uppflyttade till League Two. De kan vara på väg att ta sig till playoff under sin första säsong. De befinner sig några poäng under strecket, precis som Exeter befinner sig några poäng under strecket för automatisk uppflyttning. Lincoln City – Exeter, fredag 30 mars, 16:00.

Kan Notts County vinna sexpoängaren för uppflyttning? Den tredje och sista uppflyttningsplatsen i League Two är up for grabs. Wycombe har 70 poäng och Notts County har 66 poäng, liksom Exeter med en match mindre spelad. Hemma på Meadow Lane möter Notts County just Wycombe. En vinst innebär att endast en poäng skiljer de båda lagen åt. Förlust ger Notts County en enorm uppförsbacke att vinna automatisk uppflyttning. Notts County – Wycombe, fredag 30 mars, 16:00.

Accrington Stanley, vilka är dom? Jo, Accrington Stanley är som jag bloggade om i lördags klubben som är på väg att gå upp i League One, de ligger i delad tabelltopp med Luton Town, men med två matcher tillhanda. Notts County, som knappast har någon helt lätt påskhelg för övrigt, är ett av lagen som jagar dem under strecket. En vinst för Accrington Stanley hemma på Wham Stadium skulle alltså inte innebära endast en ”Winners’ Hour” i baren utan också en i praktiken säkrad uppflyttning. Accrington Stanley – Notts County, måndag 2 april, 16:00.

Kan Mansfields uppflyttningshopp återuppstå under påsken? Det var sannerligen ingen vänlig själ som designade Mansfields påskhelg. Först en tuff hemmamatch mot Accrington Stanley, sedan en minst lika tuff bortamatch mot Luton Town, serieettan och serietvåan således. Mansfield är samtidigt jagade underifrån playoff-strecket av flera lag och de skulle säkert se det som välsignat bara att vara kvar ovanför strecket efter påskhelgen. Luton Town – Mansfield, måndag 2 april, 16:00.

Det låg kanske därför nära till hands att beskriva Charlton som en klubb fast i en mer eller mindre permanent kris. Och protesterna från supporterhåll mot Roland Duchatelet och dennes sätt att driva klubben har varit omfattande. Att med ord göra Duchatelets alla dumheter rättvisa är en på gränsen till omöjlig uppgift, men Jimmy Stone kommer närmast att lyckas i denna lysande twittertråd:

Men kanske är det för Charlton mer en fråga om att det alltid är som mörkast just precis innan det återigen börjar ljusna?! Att Charltons klubbledning har blivit så decimerad som den är att egentligen bara bestå av en styrelse om två personer beror på att Roland Duchatelet är på väg att sälja Charlton. Bland annat sägs ett australiskt konsortium vara på väg att köpa klubben.

Det har ännu inte hunnit bli verklighet, så försiktiga Charltonsupportrar vågar säkert inte ta ut något i förskott, men om eller när det faktiskt blir verklighet kommer det helt säkert och med all rätt betraktas som en stor seger för de många tusen Charltonsupportrar som under flera år har aktivt kampanjat för att bli av med Roland Duchatelet och dennes kumpaner.

Problemet är bara att Roland Duchatelets exit-strategi har haft ungefär samma icke-diskreta och irriterande effekt på Charlton och deras säsong som gästen som i ett i övrigt sovande hus sjunger i duschen, pissar bullseye och slamrar med disken. Charlton befinner sig i ett beslutsvacuum, var helt inaktiva i januarifönstret, och helt nyligen valde alltså Karl Robinson att lämna klubben.

Karl Robinsons beslut att säga upp sig från Charlton är en följd av att de tänkta nya ägarna hellre ser en annan manager i klubben, nämligen Harry Kewell. Kewell är för närvarande manager för Crawley Town i League Two, men hans främsta egenskap för blivande australiensiska ägare är nog att han kommer från just Australien. Rätt eller fel tänkt är det i alla fall så det verkar tänkt.

Men med denna osäkerhet kring ägar- och tränarsituationen har Charltons resultat efter julhelgen tagit ett nosdyk. Från att ha haft ögonen på en av de två automatiska uppflyttningsplatserna runt julfotbollen har Charlton sedan dess bara vunnit en enda match innan den senaste omgången, och gått till att vara nära att tappa greppet ens om en av playoff-platserna.

Nytt hopp i det avseendet kom i förra omgången, i den extremt viktiga matchen hemma på The Valley mot Plymouth, en annan klubb som jagar playoff. Charlton vinner matchen med 2-0, bland annat efter ett drömmål av vänsterbacken och tidigare West Ham-talangen Lewis Page. En säsong som såg ut att vara på väg ned i avloppet har plötsligt fått nytt liv för Charlton.

Kanske gjorde Karl Robinson på så sätt Charlton en sista tjänst. Varken spelare eller supportrar ville se Robinson lämna Charlton men osäkerheten kring hans position drabbade laget negativt. Genom att göra slut på den osäkerheten på det enda sätt som Robinson själv kunde göra det, gav han Charlton möjlighet att fokusera på det enda viktiga för laget att fokusera på under dessa sista veckor.

Det har i sin tur satt Charlton i en något svårbedömd situation. Caretaker sedan Karl Robinson lämnat klubben är dennes assistent, Lee Bowyer. Han verkar onekligen ha spelarnas öron för stunden och med endast nio matcher kvar av säsongen att spela, och trots allt bara två poäng från playoff-strecket, känns det kanske alltför riskabelt att börja skruva på den saken.

Nu kommer olika besked om när ett köp av Charlton skulle kunna gå igenom. Utåt har sagts att köpet kan ske vilken vecka som helst, men så har det låtit sedan januari, och rapporter inifrån klubben tyder mer på att det fortfarande är ett tag kvar. Kanske vill potentiella köpare först se om Charlton lyckas ta sig upp i EFL Championship eller ej, och hur klubben faktiskt ska värderas.

Mest troligt är alltså att vi först till sommaren kommer få ett mer konkret besked om vad som händer med Charlton. Men kanske är inte det heller enbart negativt, även om Charltons supportrar nog hellre sett ett definitivt slut för länge sedan, men i rådande läge kan det vara mer värt för Charlton som fotbollslag att bara avsluta säsongen i relativ ostördhet.

Efter sommaren vet vi också om Charlton därefter kommer fortsätta spela i League One eller istället spela i EFL Championship. Därifrån kan det vara mer intressant att fundera på vad Harry Kewell, eller kanske till och med ett tandem av de gamla Leedskamraterna från runt millennieskiftet Harry Kewell och Lee Bowyer, egentligen kan hitta på med Charlton.

Det finns inga garantier så klart, Charlton vet det bättre än de flesta. Men Charlton är en klubb som skulle behöva, och med supportrar som har förtjänat, lite thunder from down under! Charlton är en klubb utan ordförande, en klubb utan VD, en klubb utan ekonomichef, en klubb i praktiken utan styrelse, och en klubb utan fast manager med nio matcher kvar av säsongen.

Men för första gången på länge är Charlton åtminstone en klubb med hopp om framtiden. Det ser fortfarande mörkt ut för Charlton. Men det är som allra mörkast just innan gryningen.

Mest av allt påminns vi kanske den här kvällen om att Italien inte är med i detta VM. Det är första gången i min livstid som Italien inte är med. Det är första gången sedan 1958 som Italien inte är med i VM, också den enda gången i VM-historien som Italien inte har kvalificerat sig. Vi vet så klart alla varför, men det är ändå något unikt, och åtminstone min känsla är att något kommer saknas.

Marginalerna kan vara små och till synes orättvisa. För Italien jämfört med England kan det exempelvis handla om att lottas i samma VM-kvalgrupp som Spanien istället för Slovakien som tuffaste motståndare. Det kan därefter handla om att åka på ett oturligt slumpmål i baken i den första playoff-matchen, för att därefter inte lyckas göra mål i returen. England spelar VM, Italien gör det inte!

Det är kanske inget annat landslag som ”är” VM mer för mig än Italien. De har på något sätt blivit turneringens etos. Kapabla till sådana sköna höjder men så djupt förankrade i sitt nationella kynne att efter att de skaffat sig en fördel därefter i första hand försöka försvara den fördelen. Oftast så effektivt, men många gånger också så vackert hjärtskärande när det slår fel.

Jag kommer alltså särskilt sakna Italien i sommarens VM. Tillsammans med Chiles nyss avklarade match mot Sverige fick det mig att fundera över vilka fler landslag jag faktiskt kommer sakna i sommar. Det är trots allt en hel del stora eller kända länder som inte kommer vara med. Så här är därför min lista över de fem mest saknade landslagen i VM 2018 i Ryssland, exklusive Italien:

(5) Irland

Det finns många skäl att vilja se Irland i ett VM. De många glada och färgglada supportrarna naturligtvis som hade varit högljudda både på och utanför arenorna under hela sommaren. Men för alla sina fel och brister är Irland också det kanske det mest naturligt och bäst brittiskt spelande landslaget, även om de egentligen inte är britter. Och det vill man gärna se i ett mästerskap. Plocka bort: Schweiz!

(4) Kina

Det är något med Kina som gör att jag vill se dem i VM, även fast det faktiskt bara har hänt en enda gång tidigare. Det är ett enormt land, där det faktiskt sker en fotbollssatsning för närvarande fastän fotbollen inte är den största sporten, och där det bara är en tidsfråga innan vi kommer se ett VM. Men Kina måste delta i VM för att sporten verkligen ska få fäste. Plocka bort: Saudiarabien!

(3) Skottland

Det är på något sätt djupt sorgligt att vi så sällan får se Skottland i några mästerskap alls nu för tiden. Så var det inte när jag växte upp, och kanske är det därför jag känner mig lite särskilt sentimental just när det gäller dem. Kanske är det för att jag är lite förtjust med vad som händer med skotsk fotboll. Kanske är det för att jag vill höra Flower Of Scotland för fulla halsar. Plocka bort: Polen!

(2) Kamerun

Om vi började prata om tuffa VM-kvallottningar för Italien så kan det ju vara värt att tänka på Kameruns grupp innehållandes både Nigeria och Algeriet, i vilken bara gruppettan gick till VM. Andra grupper kändes betydligt lättare. Kamerun är även det ett klassiskt VM-lag. Kamerun är kaos, Kamerun är fest, och runt dem har det alltid hänt spännande saker. Men inte i sommar. Plocka bort: Tunisien!

(1) Nya Zeeland

Det är fortfarande en klassiker när Nya Zeeland lämnar VM 2010 som det enda obesegrade laget i mästerskapet. Lika hjärtskärande är det kanske att ett landslag ska kunna vinna en hel kontinental kvalificering bara för att sedan ändå falla i ett tufft playoff mot det femte bästa landslaget i Sydamerika. Det hade varit kul att se Winston Reid och Chris Wood i VM. Dessutom hade det varit ett intressant vadslagningsobjekt hur många referenser till Marco Rojas som ”The Kiwi Messi” man hade hunnit med under sommaren. Plocka bort: Sverige?

Det var därför något som lät lurt när det under helgen kom ut att Thomas Tuchel skulle ha tackat nej till att ta över Bayern München efter säsongen och istället tackat ja till en ”annan europeisk storklubb”. För det första, varför skulle Tuchel tacka nej till Bayern München? För det andra, vilken annan aktuell storklubb skulle ha fått Tuchel att tacka nej till Bayern München?

Det har från flera håll beskrivits hur Bayern München för närvarande slits mellan motstridiga viljor. Karl-Heinz Rummenigge ska vilja ha Thomas Tuchel till Bayern München, Uli Hoeness vill det däremot inte. Så går åtminstone tankarna. Här är det inte svårt att tänka sig att Thomas Tuchel med agent kan tänkas ha tröttnat och försöker driva saken till spets, och försätta Bayern München i skarpt läge.

Detta hade varit av mycket ringa engelskt intresse om det inte samtidigt var så att Thomas Tuchel varit ett hett namn för lite olika engelska klubbar. När Tuchel alltså rapporteras ha tackat nej till Bayern München för en annan storklubb rullar ryktesapparaten igång. När parallella rapporter meddelar att Arsenal har kommit överens med Tuchel efter säsongen når ryktesapparaten kokpunkten.

Det fanns skäl att förhålla sig skeptisk till dessa rykten. Bland annat vad som tas upp i bloggens första stycke. Dessa rent teoretiska skäl fick dessutom mer praktisk grund när Arsene Wenger kort därefter utfäste att han har för avsikt att bli kvar i Arsenal. Detta kan han förvisso säga av flera skäl, oavsett sanning. Men när Tuchel redan nästa dag istället ryktas till PSG minskar inte misstankarna.

För Arsenal talar kanske att det egentligen inte finns någon annan engelsk klubb som skulle kunna vara aktuell för Thomas Tuchel, som han vore villig att tacka nej till Bayern München för, även Arsenal torde vara ett långskott. Man City, Man Utd och Liverpool är inte på marknaden, troligtvis inte Tottenham heller. Chelsea kan vara på marknaden, men Tuchel känns samtidigt som ett långskott för dem.

Personligen är jag tveksam till Thomas Tuchels lämplighet för Arsenal. Det vore en på många sätt spännande anställning, men jag är tveksam till om Tuchel är den typ av manager Arsenal faktiskt behöver. En ung, ideologisk och visionär tränare är Tuchel helt säkert, men kanske anställs en sådan tränare hellre från en position av styrka än den position av utsatt svaghet Arsenal befinner sig i.

Jag är också frågande till Thomas Tuchels meriter för den positionen. Hade han svårt att finna fötterna i Dortmund och Bundesliga, hur skulle han då få något fotfäste i Arsenal och Premier League, som Arsene Wengers efterträdare inte minst?! Ung och visionär helt säkert, men namnet är större än en förteckning av meriter som mest verkar gå ut på att ha vandrat i Jürgen Klopps fotspår.

Arsenal är en klubb i stort behov av förnyelse, en klubb som så uppenbart har kört fast i gamla fotspår. Entusiasmen över nyheten om Thomas Tuchel bland Arsenals supportrar är därför förståelig, i det läge Arsenal har hamnat vore kanske Louis van Gaal att föredra. Men det finns risk att fastna i föreställningen att Arsenals enda alternativ till status quo vore Tuchel, eller ”första bästa”.

Arsenal är och förblir en europeisk storklubb. Kanske inte en klubb som just i nuvarande läge skulle kunna norpa en manager av eller från Bayern München, om inte denne väldigt gärna vill ta jobb i Premier League eller hellre tar över en klubb där han får ett större självbestämmande. Men det är viktigt att Arsenal fortsätter förstå sitt eget värde, att de inte behöver nöja sig med ”första bästa”.

Det finns bättre alternativ än Thomas Tuchel för Arsenal att välja mellan, om de har tålamod, inser sitt eget värde, och inte låter sig luras av billiga men potentiellt dyrköpta försäljningsknep.

Men mitt bland denna skara av förutsägbara klubbar hittar vi också seriens svarta får, den sura degen som ligger och jäser i toppen av tabellen. Cardiff City motsvarar inga förväntningar vare sig över vilka lag som skulle slåss om uppflyttning till Premier League eller hur dessa lag faktiskt skulle spela fotboll. Men Cardiff ligger inte bara i toppen av tabellen, med åtta omgångar kvar att spela har de sju poäng och en match i handen ned till strecket.

Cardiff är inte bara en udda fågel den här säsongen, de är i själva verket väldigt udda i EFL Championship sett över flera säsonger. Inför den till sist uppskjutna matchen mellan Derby County och Cardiff innan landslagsuppehållet gjorde en Derby-affilierad bloggare en grafisk sammanställning över de fyra senaste säsongerna i EFL Championship, och de klubbar som flyttats upp och åkt ur därifrån, baserat på två vanliga statistiska fotbollsmått.

Längs x-axeln hittar vi bollinnehavet i procent. Längs y-axeln hittar vi andelen lyckade passningar (pass completion) i procent. De blå punkterna är samtliga klubbar som har blivit uppflyttade från EFL Championship under de fyra senaste säsongerna. De röda punkterna är samtliga klubbar som har blivit nedflyttade från EFL Championship under de fyra senaste säsongerna. Det går för att säga det snällt att se ett visst samband.

Den gröna punkten, nästan längst ned och allra längst till vänster, är Cardiff City. Jodå, samma Cardiff City som alltså ligger tvåa i EFL Championship med åtta omgångar kvar av säsongen, har vunnit 23 av sina hittills 37 ligamatcher, har samlat på sig 76 poäng, och med sju poäng och en match tillgodo till laget på tredje plats i tabellen kommer, om inte himlen ramlar ned över deras huvuden under säsongens sista veckor, flyttas upp till Premier League.

Jag menar, what the frack?!

Om någon hade tänkt sig att försöka skapa en fin statistisk teori om vad ett lag måste ha för färdigheter och hur ett lag måste spela fotboll för att lyckas bli uppflyttade från EFL Championship så kommer här Cardiff City med Neil Warnock i täten och visar den teorin ett långt och spretigt finger rätt i nyllet. Inte bara presterar Cardiff märkbart sämre än samtliga uppflyttade klubbar under fyra säsonger, de presterar även sämre än alla nedflyttade klubbar.

Åtminstone enligt dessa statistiska mått. Det finns däremot annan statistik som kanske skulle kunna förklara Cardiff Citys framgångar den här säsongen. Cardiff producerar näst flest skott per match i ligan (14,1), näst flest skott på mål (5,0) och flest chanser av alla lag på fasta situationer (5,3). Cardiff dominerar däremot inte bara i volym utan även i termer av kvalitet. 10% av alla deras skott kommer inifrån målområdet, över hälften av resterande skott inifrån straffområdet.

Vänder vi på planen så vad hittar vi väl där? Jo, Cardiff City är i stort sett lika duktiga på att hålla skott ifrån det egna målet. Bara tre klubbar i serien släpper till fler skott än dem per match (11,2) och de ligger motsvarande högt upp i en tabell över släppta skott på mål per match. De försvarar sig även bra där det faktiskt räknas som mest. Bara 6% av motståndarnas skott tillåts ta inom det egna målområdet. Att göra mål på Cardiff är alltså relativt svårt.

Detta säger oss framför allt två saker. För det första att Cardiff City och Neil Warnock verkar allmänt ointresserade av vad som händer mitt på planen men desto mer intresserade av vad som händer i planens båda ändar. För det andra att Cardiff City är ett extremt direkt spelande fotbollslag. Det utesluter så klart inte att Cardiff är ett väldigt effektivt fotbollslag, trots att de knappast motsvarar rådande fotbollsmode, tvärtom är detta en förutsättning.

Det finns något positivt med att Cardiff City så tydligt visar att det faktiskt finns flera sätt att spela framgångsrik fotboll på, att det annorlunda uttryckt finns flera olika sätt att skinna en katt. Ändå är det oroväckande att Cardiff så tydligt inte motsvarar statistiska mått som alla andra uppflyttade klubbar motsvarar. Det ger ett intryck av att Cardiff saknar något väsentligt, eller att de har ett spel som bara visat sig effektivt just i EFL Championship, inte i Premier League.

Det är inte första gången på kort tid vi ser ett lag i EFL Championship trotsa all konventionell statistisk sanning. Huddersfield hade förra säsongen negativ målskillnad trots att de slutade trea i tabellen. Det visade sig räcka ändå i EFL Championship men de lever just därför farligt i Premier League. Reading var straffsparkar från att flyttas upp, trots att de statistiskt var ett bottenlag, och den här säsongen har statistiken också motsvarat verkligheten.

Riskerar vi se något liknande med Cardiff City? Jag tror det är en överhängande risk. Att motståndaranfallen i Premier League är så pass mycket bättre i Premier League, och att motståndarförsvaren så pass mycket bättre och starkare i Premier League, att den taktik som visat sig så effektiv att på kort sikt få Cardiff uppflyttade ur EFL Championship, kan komma att visa sig hopplöst ineffektiv att på längre sikt undvika omedelbar nedflyttning till EFL Championship igen.

Vad som tar dig upp i Premier League är inte nödvändigtvis detsamma som håller dig kvar i Premier League. Det är en skillnad som naturligtvis kan utnyttjas, som intrycket är att Cardiff City och Neil Warnock har gjort på ett smart sätt, även om det intuitivt känns som en fördel väl i Premier League att där kunna bygga vidare på en redan etablerad spelidé. Det är däremot inte svårt att se hur Cardiff nog tänker, att vi är i alla fall i Premier League! Det andra tar vi sen!

Det ligger något också i det. Och än en gång, att det finns flera sätt att skinna en katt gör naturligtvis bara EFL Championship bredare, bättre och mer oförutsägbart. Jag har bara inte lyckats bestämma mig för hur detta får mig att känna för Cardiff City. De har förenat det till synes oförenliga. Å ena sidan är Cardiff City det kanske ”typiska Championship-laget”. Å andra sidan tar de sig till Premier League genom att vara helt och hållet otypiska för EFL Championship.

Att ett lag som Cardiff City tar sig upp i Premier League är helt otypiskt. Därför är det väl just typiskt att av alla klubbar som den här säsongen faktiskt siktade på Premier League så är Cardiff City en av klubbarna som lyckas.

Vad skulle en ägare som tänker på sådana klubbar ha för intresse att istället plötsligt köpa en klubb som vid tillfället befann sig i League Two, den engelska fjärdedivisionen, tämligen långt ifrån Premier League? Portsmouth är så klart en av dessa klassiska engelska semistora klubbar, vars namn möjligen väcker ett större mått av respekt än dess faktiska fysiska och finansiella förutsättningar.

Ett svar kanske är estetiskt.

Michael Eisner har gjort en karriär av att blanda samman sport med underhållning, dikt med verklighet. Genom Disney har han varit med om att producera klassiska underdog-storys som The Mighty Ducks, Remember The Titans, Bad News Bears och Miracle. Är det därför så konstigt om Eisner letar efter en motsvarande underdog inte bara på filmduken utan också på fotbollsplanen?

Ett annat svar kanske är mer funktionellt.

Michael Eisner kan ha betraktat det engelska systemet med uppflyttning och nedflyttning och gjort en ganska självklar riskkalkyl. Nämligen att det är en betydligt högre risk med att investera en enorm summa pengar i en Premier League-klubb och ändå riskera nedflyttning. Men en väsentligt lägre risk med att investera en lägre summa pengar i en klubb längre ned i systemet och därefter bli uppflyttade.

Det är ett intressant alternativt perspektiv på en ofta återkommande diskussion om värdet i detta med upp- och nedflyttning. Det betonas ju inte sällan från just amerikanskt håll hur detta är en hämsko för att vilja investera i Premier League, att det medför alltför hög risk. Men omvänt kan det alltså vara ett incitament att investera i Football League, vilket rimligtvis gör engelsk fotboll starkare som helhet.

Michael Eisners strategi med Portsmouth verkar därför gå ut mer på att bygga upp på lång sikt än på att riskera att falla ned på kort sikt. Vilket borde vara ett uppmuntrande perspektiv för en klubb och supportrar som mer än kanske någon annan klubb de senaste tio-tjugo åren har tvingats genomlida ett långt och brutalt fall från den engelska fotbollstoppen.

Portsmouths berättelse är välkänd vid det här laget. Hur Milan Mandaric runt 2006 sålde klubben till Alexandre Gaydamak som behjälpt av Harry Redknapp de närmaste åren därefter skulle kombinera två placeringar på Premier Leagues övre halva och en FA-cuptitel med att försätta Portsmouth i rejäl skuld. Hur hjulen kort därefter föll av Portsmouths vagn och pengarna sinade.

Portsmouths supportrar som under tidigare år vant sig vid att namn som Sol Campbell, Glen Johnson, Jermain Defoe, Benjani och Peter Crouch kopplades till klubben tvingades istället vänja sig vid Sulaiman Al-Fahim, Ali Al-Faraj, Balram Chainrai och Vladimir Antonov. Fyra olika ägare på tre år, var och en skojare på olika sätt, som skulle komma att leda Portsmouth i fördärvet.

Upprepade konkursförvaltningar, klubben försatt i administration, påföljande och upprepade poängavdrag över ett antal säsonger, och helt ofrånkomliga nedflyttningar såg Portsmouth rasa hela vägen från Premier League ända ned till League Two. Portsmouth räddades till sist från sin undergång när de för fem år sedan köptes upp av sina supportrar, Portsmouth Supporters’ Trust (PST).

Det vore inte på något sätt omotiverat att ställa sig frågan vad som efter denna erfarenhet någonsin skulle kunna få dem att sälja klubben till en extern ägare igen?! Mycket riktigt var det också ett beslut som föranleddes av en uppslitande debatt där klubbens ambitioner å ena sidan pitchades mot uppfattningen att man bedrog den supporterägda modellen å andra sidan.

Det var ett beslut och en debatt som omgavs med viss bitterhet från de som förespråkade supportermodellen. De menade med viss rätt att de supportrar som ropade högst efter en ny ägare var samma supportrar som inte bidragit med ett enda pund för att rädda klubben. Där fanns också en besvikelse med klubbens styrelse som enligt dem inte tillräckligt undersökt alla alternativ.

Det är emellertid en bitterhet som kräver en viss reality check. Beslutet att sälja Portsmouth till Michael Eisner och Tornante krävde 75% majoritet av, där PST ägde 51% och ”Presidents” ägde 49%. Presidents var elva investerare och supportrar som bidragit med den största delen av finansieringen. Men att sälja Portsmouth förutsatte alltså PST:s aktiva godkännande.

Även på ett annat sätt borde verkligheten ha gjort sig påmind. För allt prat om hur Portsmouths supportrar räddade klubben så kom £1,7m (74%) av de £2,3m som behövdes för att köpa Portsmouth och rensa klubben från skuld från totalt elva investerare, dessa ”Presidents”. Ren supporterfinansiering uppgick alltså till £600,000. Insatsen ska inte föraktas men är på längre sikt otillräcklig.

Michael Eisner och Tornante köpte inte Portsmouth med några löften om stor och omedelbar investering. Sådana investeringar som ofta är det felaktiga föremålet för mediala fantasier. Men det viktigare ”kapitalet” som nya ägare investerar i en klubb som Portsmouth är dess kompetens och professionalism att affärsmässigt driva och utveckla en fotbollsklubb.

Vad en ägare som Michael Eisner och Tornante också kan bidra med, lättare än en lokal supportertrust, är tillgång till riskvilligt kapital att investera i för Portsmouth viktiga frågor som arena, antingen en helt ny arena eller en rejäl uppgradering av Fratton Park, som träningsanläggning med mera. Investeringar som behöver göras om klubben vill tillbaka till de högre divisionerna.

Portsmouth vann League Two förra säsongen, och blev alltså uppflyttade igen till League One, strax innan Michael Eisners köp av klubben blev klart. En kanske oväntad bonus för de nya ägarna. Den här säsongen har Portsmouth etablerat sig i League One igen, men med åtta-nio omgångar kvar av säsongen sniffar Portsmouth faktiskt också på playoff-platserna.

Det är ett riktigt long-shot. De ligger fem poäng under playoff-strecket för närvarande, men en vinst hemma mot Oxford United under dagen tar dem upp endast två poäng under strecket, även om det finns många konkurrenter som vill slåss om de där playoff-platserna i League One. Det vore ett riktigt långskott, men det vore knappast otänkbart för en ägare som Michael Eisner.

Det vore, minst sagt, en riktig Disneyavslutning av säsongen för Portsmouth, att under säsongens sista omgångar ta sig upp på playoff-plats och väl där så vet man ju aldrig vad som kan hända. Det skulle naturligtvis kunna bli alldeles, alldeles underbart.

”Accrington Stanley, who are they?” utbrister det andra barnet frågande varpå det andra barnet snusförnuftigt dödar all fortsatt diskussion i ämnet med ett enkelt “Exactly!” De två barnen hade Liverpooltröjor på sig så kontrasten var lika tydlig som enkel. Att dricka sin mjölk var början på alla möjliga drömmar och framgångar. Det barn som inte dricker sin mjölk kan sluta drömma. Kvar fanns bara den möjligt existentiella frågan: Accrington Stanley, vilka är dom?

Accrington Stanley är stoltheten i den lilla staden mitt i smältdegeln av gamla bruksorter i nordvästra England, hjärtat av den brittiska textilindustrin. Placerat mitt mellan Blackburn och Burnley några mil norr om Manchester gjorde sig Accrington känt som en av världens främsta tegelproducenter. Med sina drygt 30,000 invånare var Accrington fram tills alldeles nyligen den minsta staden i England med en klubb i Football League.

Accrington Stanley är, i en av sina tidigaste inkarnationer, en av de tolv klubbar som 1888 var med och grundade Football League, således en av de äldsta och mest anrika engelska fotbollsklubbarna tillsammans med betydligt mer kända namn som Preston, Burnley, Aston Villa med flera. Accrington Stanley är med andra ord ett stycke engelsk fotbollshistoria, en av de klubbar som var med och lade grunden till hela det engelska ligasystemet.

Accrington Stanley är klubben med Football Leagues och således League Twos lägsta budget om under en miljon pund om året för sin spelartrupp, och som således utifrån sina förutsättningar tvingas utkämpa en strid varje år bara att hålla sig kvar i Football League, men som för två veckor sedan på bortaplan besegrade Luton Town, klubben med League Twos största budget, och gick upp i serieledning i League Two.

Accrington Stanley är alltså klubben som för närvarande leder League Two med tre poäng, efter att senast ha besegrat Forest Green Rovers, och med en match mindre spelad än sina närmaste konkurrenter. En position de uppnått genom att ha vunnit tolv av sina senaste 14 matcher. Med åtta omgångar kvar befinner de sig åtta poäng ovanför uppflyttningsstrecket, och är således för första gången i sin moderna historia på väg upp i League One.

Accrington Stanley är samtidigt kända som den sista klubben att ”frivilligt” dra sig ur Football League, vilket inträffade 1962. Många klubbar har naturligtvis åkt ur Football League sedan dess, men genom nedflyttning eller ha tvingats gå i konkurs, det vill säga alltid därtill nödgade genom någon form av sportsligt eller finansiellt tvång. Accrington Stanley var skuldsatt, obetalade transfersummor och skatter bland annat, men fattade själva beslutet att dra sig ur.

Accrington Stanley är samtidigt klubben som blev blåsta av Football Leagues två maktpampar vid detta tillfälle, Bob Lord och Alan Hardaker. Accrington Stanley tog kontakt med Lord, till vardags stark man i Burnley, i hopp om att få råd om hur deras situation skulle kunna redas upp. Hans enda svar var att detta var helt omöjligt. Utan att se någon annan utväg meddelade Accrington Stanley därför Football League och Alan Hardaker sitt beslut att dra sig ur Football League.

Bara tre dagar senare skulle däremot Accrington Stanley höra av sig till Football League och Alan Hardaker igen, då lokalt näringsliv i Accrington lovade att lösa klubbens skulder. Men trots att bara tre dagar passerat fick alltså en av Football Leagues grundande klubbar kalla handen av Hardaker, som meddelade att deras plats redan lovats till Oxford United. Att varken Bob Lord eller Alan Hardaker hade haft någon vilja att hjälpa Accrington Stanley var helt självklart.

Accrington Stanley är däremot också klubben som bara sex år senare, mitt i brinnande 1968-rörelse, skulle ombildas och återuppstå från de döda. På Bold Street Working Men’s Club samlades ett antal män och beslutade sig för att starta upp Accrington Stanley som en ny klubb med en helt ny ledning som tog en plats i vad som idag kallas för North West Counties Football League, nere på den nionde och tionde nivån i det engelska seriesystemet.

Accrington Stanley är klubben som 38 år senare skulle fira sin återkomst till Football League 2006 efter att under säsongen 2005-06 ha vunnit The Football Conference. Detta under ledning av John Coleman, en framåtsträvande manager som då redan tillbringat sju säsonger som manager i klubben. John Coleman, med initialerna JC, föddes 1962, och om någon sökte efter fler omen så var en av klubbarna som åkte ur Football League den säsongen Oxford United.

Accrington Stanley är klubben som John Coleman inte kunde släppa. Efter att ha varit manager i klubben mellan 1999 och 2012 lämnade Coleman för andra äventyr, men bara två år senare skulle Coleman återvända, och i Accrington Stanley är han alltså fortfarande kvar. Efter att ha sniffat på uppflyttning redan för två år sedan är Coleman nu alltså på mycket god väg att för första gången i Accrington Stanleys moderna historia ta klubben upp i League One.

Accrington Stanley är klubben med Football Leagues minsta plånbok men på samma gång största hjärta, med ett minimalt avstånd mellan styrelse, spelare och supportrar. Andy Holt, ordförande sedan två år tillbaka, har förändrat mycket till det bättre, men hans främsta idé verkar vara en ”Winners’ Hour” i baren på Wham Stadium, där varje hemmavinst avslutas med pints för £1 och John Coleman och alla spelare minglandes efter matchen.

Om detta kan sägas vackra saker om att föra supportrarna närmare laget. Men det kan också konstateras att ”Winners’ Hour”, som infördes någon gång efter julhelgerna, därefter har resulterat i åtta raka ligamatcher på Wham Stadium där Accrington Stanley har vunnit samtliga, flera gånger med sent gjorda vinstmål. Detta kan ses som allt från klar kausalitet till rena tillfälligheter, oavsett vilket förstärker det Accrington Stanleys eget svar på frågan om vilka de är.

Accrington Stanley är ”The Club That Wouldn’t Die”.

Det är svårt att säga exakt vad som hände därefter. Om det är så att Englands målvakter helt enkelt bara har blivit sämre. Om det är så att målvakten har utvecklats och förändrats som position och spelare samtidigt som engelsk målvaktsträning har stått stilla. Det enda vi vet är att under mer eller mindre hela 2000-talet har målvakten varit en av Englands stora huvudvärkar.

Det kan finnas mentala förklaringar. Pressen på Englands landslag är stenhård, missnöjet ofta omfattande och minsta misstag leder ofta till omfattande sociala och mediala konsekvenser. Ingen annan position på planen är så klart så utsatt och så uppmärksammad som just målvakten, den spelare som alltid kommer definieras i högre utsträckning av sina misstag än av sina räddningar.

Det finns olika teorier inom den så kallade human relations-skolan som enkelt uttryckt menar att människor tenderar motsvara de förväntningar som finns på dem. Det vill säga i det här fallet, att så många förväntar sig att Englands målvakter kommer misslyckas och göra allvarliga misstag resulterar till sist i att de faktiskt börjar göra allvarliga misstag.

England spelar runt den här helgen sina två sista ordinarie landskamper inför sommarens VM-slutspel. De möter Holland på bortaplan ikväll för att på tisdag ta emot Italien hemma på Wembley. Två bra fotbollsländer med andra ord som däremot inte kommer vara med i sommar. Gareth Southgate brottas med flera frågor, men vem som blir Englands målvakt är nog den främsta.

Det är fyra målvakter som är uttagna till dessa båda landskamper och som vi därför får anta ingår i Southgates tankar. Jack Butland, Nick Pope, Joe Hart och Jordan Pickford är de fyra målvakter som konkurrerar om vad vi får förmoda blir tre platser i VM-truppen. Till dem måste adderas Tom Heaton som varit borta länge på grund av skada men förväntas vara tillbaka alldeles strax.

Något säger det så klart om Englands besvär med sin målvaktsposition när det bara några månader innan ett VM-slutspel finns fem målvakter som samtliga vill stå men det känns inte självklart vem som kommer stå eller ens vilka tre som faktiskt kommer med till VM. Det kan tyckas som ett lyxproblem att ha så många att välja mellan men handlar kanske mer om hur ingen riktigt sticker ut.

Om vi skulle ta dessa fem målvakter och ”finna ett fel” så vore det förmodligen Nick Pope. Inte för att han har varit dålig, han har tvärtom varit en av Premier Leagues bästa målvakter den här säsongen, men mycket av det har att göra med Burnleys taktiska approach, med att Tom Heaton har varit skadad under stora delar av säsongen, och Pope känns helt enkelt lite för färsk för att komma med.

Här öppnas en intressant diskussion om värdet av erfarenhet. Det måste så klart räknas som Joe Harts stora selling point. Alla övriga målvakter är mer eller mindre helt orutinerade från mästerskap. Är Joe Harts långa erfarenhet honom till hjälp när det gäller att hantera den stora pressen på Englands målvakter, eller ligger i själva verket hans dåliga erfarenheter i det avseendet honom till last?

Det finns alltid en risk att sådana här frågor kompliceras i onödan och ramlar ned i ett träsk av astrologi och häxmedicin. Kanske måste det egentligen inte vara svårare än att den målvakt bör stå som är hel och frisk, gör en bra säsong, står som ordinarie i sitt klubblag, och som passar bäst in i hur England och Gareth Southgate vill spela fotboll.

Ett sådant resonemang skulle diskvalificera Joe Hart ur VM-truppen. Jobbig slutsats då jag länge försvarat Joe Hart som målvakt, men det är obestridligen så att han har haft några riktigt tuffa säsonger bakom sig och att han den här säsongen har blivit petad som West Hams förstamålvakt av Adrián. En målvakt som inte tar en tröja i West Ham bör heller inte göra det i England.

Nästa slutsats är mindre självklar, nämligen att det bör betyda att Joe Hart inte heller tas med i VM-truppen. Han har i så fall uppenbarligen haft sin tid och haft sina chanser, och nu blickar England istället framåt med nya målvakter. Då bör man göra det fullt ut. Att ändå ta med Joe Hart känns som en halvgardering, att vilja ha med en erfaren målvakt om (!) de andra målvakterna inte håller.

Det enda detta egentligen kan göra är att underminera Jordan Pickford, Jack Butland eller Tom Heaton. Det vore att institutionalisera tvivlet på dem. Vi tror på er fast vi är inte riktigt säkra! Vi återvänder till human relations-skolan, om vi förväntar oss att målvakterna kan göra misstag så kommer de med ett visst mått av säkerhet också göra misstag. Bättre att lita på dem helhjärtat och ogarderat.

Englands VM-trupp borde således bestå av Jordan Pickford, Jack Butland och Tom Heaton. Vilket med närmast metafysisk säkerhet betyder att så kommer Englands VM-trupp inte alls se ut när det väl blir aktuellt. Kanske får vi några ledtrådar åt det hållet under Englands matcher mot Holland och Italien. Det sägs att Jordan Pickford ligger närmast förstatröjan.

Jag gissar att det står mellan Jordan Pickford och Jack Butland. Om inte Gareth Southgate likt så många engelska förbundskaptener före honom söker det stora namnets trygghet i Joe Hart.

Football Leagues egen Pike Bishop är Notts Countys Kevin Nolan som i sitt kanske första större manageruppdrag har valt att samla ihop sitt eget gäng av åldrade men förhoppningsvis inte föråldrade Premier League-stjärnor för ett sista stort uppdrag, att få Notts County uppflyttade till League One. Ovanför uppflyttningsstrecket, på tredje plats med åtta omgångar kvar, finns en god chans.

Kevin Nolan är själv registrerad som spelare och manager, även om han ännu inte har spelat en enda match under säsongen. Vid sin sida har han Alan Smith, känd från Leeds, Man Utd och Newcastle, som spelande coach, och som har spelat närmare 20 matcher under säsongen. Men de har också tagit sällskap av Nicky Hunt, Jon Stead och Shola Ameobi som tillsammans har över 500 matcher i Premier League.

Det är inte ovanligt för managers att till nya klubbar ta med sig spelare som de känner sedan förut, har en relation med och vet vad de får av. Kevin Nolan är inte annorlunda på så sätt. Han känner så klart Adam Smith väl sedan tidigare, även om Smith redan fanns i Notts County när Nolan kom. Men både Nicky Hunt och Shola Ameobi värvades till Notts County inför säsongen.

Att gamla spelare samlas för ett sista gig i Englands äldsta professionella fotbollsklubb som fortfarande är vid liv är kanske passande på sitt sätt. Notts County är klassisk engelsk fotbollsmark. Det är samtidigt en klubb som för snart ett årtionde sedan drabbades av fotbollskapitalismens mörka sida, lurade av egen ambition, egna drömmar och av oseriösa ägare.

Drömmar om Premier League och om de stora matcherna förbyttes snart till stora ekonomiska besvär, ägarkaos, avhopp av prominenta anställda som Sven-Göran Eriksson, och en ständigt snurrande managerkarusell som till slut landade Notts County tillbaka i League Two där de först alldeles nyligen har börjat återfinna fötterna under en ny ägare i Alan Hardy.

Alan Hardy tog över Notts County för drygt ett år sedan, i januari 2017. Han satte omedelbart ned foten med sitt nya ägarskap och sparkade John Sheridan som manager mer eller mindre omedelbart på grund av dennes olämpliga uppträdande och verbala attacker på en domare. Budskapet var tydligt, att Notts Countys ambition på samma gång var att vinna fotbollsmatcher och bete sig på ett anständigt sätt.

Under Alan Hardy är det en ambition som har realiserats. Bakom John Sheridans sparkning låg helt säkert också att han ansvarat för tio raka förluster, ett nesligt klubbrekord för Notts County, och att klubben faktiskt låg i farozonen att åka ur League Two och Football League som helhet. Men med Kevin Nolan som manager stabiliserades laget, slutade i mitten av tabellen, och den här säsongen hägrar istället uppflyttning.

Ett lugn har infunnit sig över Notts County igen. Det kan vara ett lugn som kommer sig av ett tryggare ägarskap av Alan Hardy, baserat på långsiktigt arbete snarare än stora ord om guld och gröna skogar. Det kan också vara ett lugn som kommer sig av flera äldre spelare på planen och på bänken som vet vad som krävs för att nå framgång, och som med sin Premier League-rutin har auktoriteten att förmedla det.

Byggstenarna i Notts Countys säsong har framför allt varit defensiven, de är ett av ligans tryggaste lag defensivt. Det är ett välorganiserat lag på planen liksom det nu är en välorganiserad klubb. De är inte svaga offensivt men det är lika uppenbart inte offensiven som får Notts County att höja sig över mängden. Här är Notts County i hög grad beroende av gammalt i Jon Stead och ungt i den från Nottingham Forest inlånade mittfältaren Jorge Grant.

Runt Notts County finns alltså återigen en känsla av optimism. Ansamlingen av äldre spelare har varit klubben och laget till gagn snarare än att som så ofta har blivit fallet de mer har blivit en slags elefantkyrkogård. Det finns goda utsikter att Notts Countys förhoppningar om uppflyttning faktiskt blir verklighet, och att jämförelserna med Sam Peckinpahs The Wild Bunch är mer popkulturella än profetiska.

För utan att kanske avslöja alltför mycket ska det sägas att det slutade inte lyckligt för William Holden, Ernest Borgnine, Robert Ryan med flera. Det var sällan som Sam Peckinpahs filmer slutade lyckligt. Notts Countys sista uppdrag har däremot alla förutsättningar att faktiskt kunna sluta lyckligt. Notts County kan mycket väl bli uppflyttade till League One.

Frågan är kanske vad som händer därefter.

Möjligen fanns där en gnagande känsla i bakhuvudet att om detta kan hända Darlington så kan det även hända Hartlepool. Fem-sex år senare befinner sig nämligen Hartlepool i samma besvärliga situation, en situation de fortfarande brottas med. Nedflyttade från League Two förra säsongen, bara några få poäng ovanför nedflyttningsstrecket i National League den här säsongen, och på gränsen till konkurs.

Historiens ironi upphör inte riktigt där. Vad som för närvarande ser ut att vara Hartlepools enda seriösa hopp för framtiden är Raj Singh, en indisk affärsman med rötter i området, som sägs vara på gränsen att köpa Hartlepool och lösa klubbens skulder. Samme Raj Singh som var Darlingtons ägare och ordförande och som fått skulden för Darlingtons sportsliga och finansiella ras.

Det har jobbats hårt i flera månader för att hålla Hartlepool på fötter. Det har samlats in donationer från supportrar och crowdfunding. Det har kommit hjälp från Middlesbrough som själva för drygt 30 år sedan fick motsvarande hjälp av Hartlepool att hålla sig vid liv. Alla dessa insatser har varit på samma gång hjälpsamma som temporära. En mer permanent lösning måste hittas.

Att sådana insatser görs för att rädda Hartlepool är inte konstigt. Det är stadens bultande hjärta, socialt såväl som ekonomiskt. Det är den främsta källan till turism och besök som innebär årliga intäkter om tiotalet miljoner pund rakt in i samhället. Det är dessutom arbetstillfällen för många i staden, inte bara de som är heltidsanställda, utan det över hundratal deltidsanställda varje match.

Ekonomin har redan drabbats av nedflyttningen till National League. Bortaföljen i National League är inte lika stora som de är i League Two, intäkterna sjunker således i motsvarande utsträckning. Hartlepool verkar däremot inte ha anpassat sig till en förändrad ekonomisk verklighet utan har den här säsongen fortsatt köra som en helprofessionell klubb snarare än en semi-professionell. Lägre intäkter således men fortfarande samma kostnader.

Något andas det av en klubb som kanske inte riktigt kommit till insikt om allvaret att bli nedflyttade från Football League till National League. Det kan så klart finnas olika skäl till det. Att nedflyttningen blev verklighet så plötsligt under de sista omgångarna förra säsongen, lite från ingenstans. Samt att det faktiskt är första gången Hartlepool blivit nedflyttade från Football League.

Någon riktig krismedvetenhet verkar aldrig ha infunnit sig. Hartlepool har förvisso flirtat med nedflyttning många gånger förut, även om det var ett bra tag sedan. De har faktiskt flest gånger av alla engelska klubbar, 14 gånger, blivit kvarröstade i Football League av Football League, på den tiden som klubbar flyttades upp och ned från Football League via röstning.

Sådana räddningsplankor existerar alltså inte längre. Nedflyttning till National League är nu en rent sportslig konsekvens. Och Hartlepool har snabbt tvingats inse att om det gick relativt snabbt att bli nedflyttade till National League, så är det en betydligt besvärligare division att bli uppflyttade från, kanske i synnerhet för en klubb som bara blivit uppflyttade tre gånger under 110 år.

Hartlepools förfall är som för så många andra engelska klubbar en konsekvens av anonymt och bristande ägarskap. Fram till för tre år sedan ägdes Hartlepool av Increased Oil Recovery, som drivit klubben utan några större ambitioner i cirka 18 år. De sålde 2015 klubben till bemanningsföretaget JPNG som tog över klubben, installerade Gary Coxnall som ordförande, och som därefter ägnade två år åt att lova runt men hålla tunt.

JPNG:s ägarskap skulle alltså sluta i nedflyttning efter bara två år. En stor sak naturligtvis för en klubb som Hartlepool, inte bara ekonomiskt, utan också sportsligt för en klubb som investerat mycket stolthet i det faktum att de aldrig blivit nedflyttade från Football League. JPNG sålde kvickt klubben till Sage Investments och John Blackledge, och drivs av Pam Duxbury, men inte heller där finns något intresse av att investera egna pengar.

Nya ägare måste alltså in i Hartlepool. En obekväm frågeställning är emellertid att om nu ingen var villig att investera i Hartlepool när de var en skuldfri klubb i Football League, varför skulle då någon vara villig att investera i Hartlepool när de är en skuldsatt klubb i National League i rejäl fara att bli nedflyttade en andra säsong i rad rätt ned i National League North?

Den frågeställningen verkar inte riktigt ha besvärat svensk media som gick igång på nyheten att Daniel Kindberg, mannen bakom Östersunds FK, var en del av ett skandinaviskt konsortium intresserat av att köpa Hartlepool United. En frestande nyhet så klart, men också en nyhet som verkar sakna substans. Hur som helst en märklig nivå av engelsk fotboll för ett skandinaviskt konsortium att gå in i.

Tillbaka till Raj Singh således. Det finns olika versioner om vad som egentligen hände med Darlington FC när Singh var ägare och ordförande där. Singh själv menar att finanskrisen i slutet av förra årtiondet var en stor orsak och att många i klubben fattade dåliga beslut. Vad som åtminstone verkar vara sant är att Singh både har en koppling till regionen och verkar vara genuint intresserad av att engagera sig i fotbollen.

Raj Singh själv säger sig vilja ha uppköpet klart redan den här veckan, helst innan helgen. Samtidigt spelar Hartlepool redan ikväll en ödesmatch borta mot Barrow i National League, en sexpoängare strax ovanför nedflyttningsstrecket, båda på 39 poäng, tre poäng ovanför strecket, och Barrow med två matcher tillgodo.

Dramat direktsänds i engelsk TV. En vinst kan ge Hartlepool viss marginal och momentum i nedflyttningsstriden. En förlust kan placera Hartlepool under nedflyttningsstrecket med åtta omgångar kvar av säsongen och göra klubben till ett ännu mer osäkert investeringsobjekt för potentiella köpare. Samtidigt lever klubben under hotet om administration och medföljande poängavdrag.

Det är viktiga dagar i Hartlepool Uniteds historia. En klubb som under så många år har kämpat för att hålla sig kvar i Football League som nu tvingas kämpa för sin överlevnad. Om Hartlepool möjligen skrattade åt Darlington FC när de befann sig i bekymmer så har de helt säkert betydligt lättare att hålla sig för skratt i nuläget.

Och med Raj Singh som kanske Hartlepools enda räddning i nuläget är det inte omöjligt att Darlington FC, som de nu återigen får kalla sig själva, känner att den skrattar bäst som skrattar sist.

Dulwich Hamlet FC är en av dessa klubbar. På väg mot konkurs för fyra år sedan såldes arenan Champion Hill till utvecklaren Hadley Property Group (HPG), klubbens skulder skrevs av och årliga kostnader om £170,000 betalades av företaget. HPG ville bygga bostäder på Champion Hill, erbjöd sig att bygga en ny arena alldeles intill, köpa klubben och skänka den till klubbens supportertrust.

94% av supportertrustens medlemmar röstade ja till förslaget. Men det skulle visa sig vara bara början på Dulwich Hamlets mardröm. Southwark Council, deras lokala kommunfullmäktige, avslog Meadow Residentials (HPG:s dotterbolag) förslag dels då den nya arenan var tänkt att byggas på naturskyddat område, dels då bostadsprojektet inte uppfyllde krav om minst 35% billiga bostäder.

Plötsligt befann sig Dulwich Hamlet i vad som bara kan beskrivas som en ren gisslansituation. Meadow använde Dulwich Hamlet för att utpressa Southwark Council att godkänna deras förslag. Hotet att sluta betala klubbens kostnader följdes den senaste veckan upp av att skicka klubben en faktura om £121,000 för de senaste årens hyra, en faktura de så klart vet att klubben inte kan betala.

Djupt ohederligt så klart då Dulwich Hamlet blivit lovade att slippa dessa kostnader av HPG och Meadow. Nu är emellertid Dulwich Hamlet vräkta från sin egen arena, numer omgiven av staket och plakat om att de som gör intrång kommer åtalas. Men Meadows småaktighet stoppade inte där, utan redan i oktober registrerade de alla klubbens varumärken och har nu förbjudit Dulwich Hamlet att använda sitt eget namn.

På bara några veckor har Dulwich Hamlet alltså blivit berövade både sitt hem och sitt namn. Naturligtvis en mardröm för en av Englands äldsta och mest populära nonleague-klubbar med 125 år på nacken. En klubb som ofta tar in 2,000 åskådare på sina hemmamatcher i Isthmian Leagues Premier Division, Englands sjunde division, ett publiksnitt som hade hållit rätt väl även i Football League.

Det borde vara glada och stolta dagar för Dulwich Hamlet. Med 3-0-segern mot Worthing i helgen gick de upp i serieledning i Isthmian League, om än med flera matcher fler spelade än Billericay Town på andraplatsen. Åtminstone ett playoff med möjlig uppflyttning till National League South känns i alla fall givet, och det är vad klubben, spelarna och supportrarna nu borde behöva tänka på, inte om klubben överlever eller ens var de ska spela nästa match.

Dulwich Hamlet har fallit offer för en tydlig samhällsutveckling. Land har blivit extremt värdefullt, inte minst i storstadsregionerna, och inte minst i London där Dulwich Hamlet hör hemma i dess sydöstra delar. Fotbollsklubbar har ofta tillgång till just land där deras arenor står och profithungriga byggherrar har satt i system att sniffa runt efter klubbar med ekonomiska besvär och erbjuda dem hjälp som helt enkelt låter för bra för att vara sant.

Vilket det naturligtvis oftast också är. Ett annat uttryck för samma sak är att ge någon ett erbjudande till vilket de inte kan säga nej, och har blivit populariserat i ett helt annat sammanhang. Det är i själva verket samma princip. Klubbar i ekonomiska besvär erbjuds en kortsiktig lösning på sina omedelbara problem men till priset av sina mest långsiktiga tillgångar, hela grunden för deras överlevnad, deras arena och deras namn.

Det är inte något nytt eller något unikt. Wimbledon FC tvingades exempelvis bort från Plough Lane i början på 1990-talet. Några år senare tvingades Brighton lämna Goldstones Stadium och tillbringade ett antal år som kringresande vagabonder på olika arenor. Millwall har kämpat i över ett år nu för att få stanna kvar på The Den och inte tvångsförflyttas därifrån.

Framtiden för Dulwich Hamlet förblir osäker. Där finns hopp. De har fått ett omfattande politiskt stöd på flera nivåer, både från Southwark Council, från Londons borgmästare och även i parlamentet. Legacy, ett företag för billiga bostäder som ägs av Rio Ferdinand, har erbjudit sig att köpa Champion Hill av Meadow för £10m och säkra klubbens överlevnad på så vis. Meadow vägrar däremot förhandla.

Givet att Meadows tänkta investering i Champion Hills bostadsprojekt var om £80m är det kanske naturligt att de såg framför sig större vinster än de £4m som en sådan försäljning skulle medföra. Men med sitt agerande med Dulwich Hamlet har de förmodligen bränt sina broar med Southwark Council och de är dessutom politiskt hotade av en så kallad CPO, ett politiskt beslut som skulle tvinga dem att sälja Champion Hill.

Det är en berättelse i vilken det ligger nära till hands att sympatisera med Dulwich Hamlet och se HPG och Meadow som de giriga skurkarna. Och visst finns det skäl att sympatisera med klubben i bred bemärkelse. Men det kan inte blundas för att Dulwich Hamlet har försatt sig själva i situationen. Först genom att spendera pengar de faktiskt inte har, därefter genom att låta sig ”luras” av förslag som låter för bra för att kunna vara sanna.

Dulwich Hamlet är naturligtvis inte ensamma om detta. Fotbollsklubbar kommer alltid ligga i riskzonen för detta då deras verksamhet är inte enbart ekonomisk utan i lika hög utsträckning politisk, det vill säga där framgång mäts i tabellen snarare än i resultaträkningen. Att fatta ekonomiskt sunda beslut kan därför visa sig vara mäkta impopulära om de medför negativa konsekvenser i tabellen, och de flesta beslutsfattare vill hellre vara populära och framgångsrika.

Det kommer fortsätta göra engelska fotbollsklubbar som Dulwich Hamlet till villebråd för profithungriga byggherrar som är mindre intresserade av dessa klubbar än de är av marken de befinner sig på. En möjlig politisk väg att gå för att sätta stopp för detta kulturella ofog vore antingen att kulturmärka engelska arenor alternativt att politiskt skydda själva marken på vilka arenorna står, att bara kunna brukas av engelska fotbollsklubbar.

Kort sagt verkar engelska fotbollsklubbar ibland behöva skyddas från sin egen dumhet.

Glädje och stolthet i vissa klubbar. Besvikelse och frustration i andra klubbar förståeligt nog. Vissa klubbar riktar blickarna inåt samtidigt som andra klubbar väljer att visa taggarna utåt istället. Inte minst tydligt med hur Aston Villa och Leeds bland andra klubbar har valt detta tillfälle under de senaste veckorna att uppmana Football League att undersöka Wolves relation till Jorge Mendes.

Att hävda att konkurrenter vinner för att de använder sig av otillåtna eller orättvisa medel är naturligtvis ett väl beprövat knep att undfly kritik. Inte minst Arsene Wenger har de senaste tio-femton åren varit en ninja på just detta. Men timingen på kritiken är här väldigt märklig, och det är noterbart att just ingen gnällde på Wolves ägare och governance när de låg på nedre halvan.

En teori är att de klubbar som framfört dessa frågetecken till Football League har gjort det i rent strategiskt syfte för att sätta ökad press på Wolves under slutet av säsongen. Kritiken kom nämligen ungefär samtidigt som Wolves såg ut att börja tappa lite av sitt försprång i tabellen. Kanske hoppades man att Wolves skulle börja darra ytterligare. Dock oklart vad Leeds vinner på det.

Formellt riktar kritiken in sig på förbudet mot tredjepartsägande. Football Leagues regler säger att: ”No club may enter into an agreement which enables any party, other than the club itself, to influence materially the club’s policies or the performance of its teams or players in matches and/or competitions.” Här hävdas alltså att Jorge Mendes har ett materiellt inflytande på Wolves.

Det ska så klart sägas att Wolves ägarrelation och governancestruktur redan har passerat Football Leagues särskilda ägartest. Sannolikheten att Football League nu plötsligt skulle komma på att Wolves agerar otillåtet är alltså försvinnande liten. Football League har som svar på kritiken tagit ett möte med Wolves, men det är så klart bara för att kunna säga att de har gjort sitt.

Det säger naturligtvis sig självt att när det gäller en relation till en agent är det i det närmaste omöjligt att formellt bevisa något materiellt inflytande för denne agent på klubbens policys och beslut. Att säga att ett sådant inflytande existerar skulle dessutom skapa väldigt svåra gränsdragningar för många klubbar vars värvningar i hög utsträckning formas av deras goda relationer med agenter.

Ett politiskt minfält således som jag betvivlar att vare sig Football League eller Premier League, som med all säkerhet kommer få Wolves i sina knän om några månader, är det minsta intresserade av att börja hoppa runt i. Det känns dessutom orimligt. Att kultivera goda kontakter med agenter är ett sätt bland flera som klubbar alltid har konkurrerat med varandra på om spelare.

Goda relationer och ett starkt nätverk har alltid varit bland en klubbs viktigaste tillgångar. Det har naturligtvis skojats en hel del om hur Man Utd har börjat bygga upp sitt lag med hjälp av Mino Raiola under senare år. Man City anställde Ferran Soriano och Txiki Begiristain för att de visste att den relationen skulle ge dem Pep Guardiola några år senare.

Det har varit ett tydligt mönster hur managers som Avram Grant och Leonid Slutskiy har varit högst behjälpta av en god relation till Roman Abramovich då de fått många Chelseaspelare på lån. På samma sätt är det många tränare i Football League genom åren som haft stora fördelar av att ha befunnit sig på Alex Fergusons goda lista. Har dessa då haft ett materiellt inflytande?

Grejen är så klart att varenda klubb, inte minst de klubbar som nu har fått för sig att klaga naturligtvis, gladeligen skulle ha dragit nytta av samma fördelar som Wolves har lyckats få med sitt arrangemang. Det är ingen som är emot Wolves arrangemang på några principiella grunder, vad de är emot är att de själva inte har varit smarta och framsynta nog att ordna det för sig på samma sätt.

Det är inte någon fråga om att spendera orättvist mycket. Aston Villa spenderar väsentligt mycket mer på spelarlöner än vad Wolves gör. Ironiskt nog får nu Wolves bland annat kritik för att de betalar för låg lön (!) till sina mest talangfulla spelare. Leeds problem bottnar i Andrea Radrizzanis snilleblixt att anställa en oerfaren tränare från ingenstans, och värva spelare på samma sätt.

Klubbar kommer alltid ha sina intressen, liksom spelare och agenter kommer ha sina intressen. Vad Wolves ägare har lyckats realisera är ett arrangemang i vilket dessa intressen är ömsesidiga. Wolves får tillgång till högkvalitativa spelare på samma gång som dessa spelare med agenter får en fot in i den lukrativa och välexponerade engelska fotbollen. På samma gång klokt och värdefullt.

Att klubbar hittar sätt att jämka samman dessa intressen till sin egen fördel kan knappast vara något vi lastar dem för. Vi borde istället berömma dem för att ha hittat ett nytt, innovativt sätt att arbeta, inte vilja slänga regelboken i skallen på dem, allra helst som inga regler faktiskt har brutits. Men framgång fostrar många gånger missunnsamhet, särskilt när den belyser andras brister.

Nu verkar inte tjatet på Wolves riktigt ha bekommit dem. Det försprång i tabellen ned till tredjeplatsen som var reducerat till sex poäng för några veckor sedan är återigen utökat till 13 poäng. Det enda som med åtta omgångar kvar av säsongen återstår ser ut att vara att slåss med Cardiff om seriesegern, där de leder med sex poäng men med en match mer spelad.

Wolves spelar nästa säsong i Premier League. Andra klubbar i EFL Championship har mer att vinna på att, istället för att försöka fördöma den, betrakta dem som ett gott föredöme.

Mark Hughes har så klart redan förlorat en gång i FA-cupen den här säsongen, när Stoke nesligen var på fel sida av en av de stora skrällarna mot Coventry i den tredje omgången. En förlust som gav honom sparken från Stoke. Alldeles nyss anställd av Southampton riskerar Hughes naturligtvis inte sparken igen om det skulle bli förlust mot Wigan, allra helst inte som han så klart blivit anställd mer eller mindre endast för att hålla Southampton kvar i Premier League.

Att Southampton anställer Mark Hughes är kanske inte så jättespännande. Men det är så klart talande för tidpunkten då Southampton bestämde sig för att byta manager. Det är för kort tid kvar av säsongen för att kunna övertyga ett mer långsiktigt avsett alternativ. Det var inte ett managerbyte som gjordes med en egentlig avsikt att en viss manager skulle komma in, utan bara en förhoppning om att en förändring vilken som helst skulle få önskad effekt, ett nytt ansikte.

Med endast åtta omgångar kvar av säsongen är det däremot tveksamt om Mark Hughes egentligen är rätt val av Southampton i det läge de nu befinner sig i. Oliver Kay på Times räknade på Hughes antal poäng per match i sina första matcher med en ny klubb jämfört med därefter. Resultaten var tydliga och entydiga i samma riktning, Mark Hughes är normalt sett inte en manager som ger en omedelbar effekt i poängkolumnen.

Klubb – Första matcherna / Därefter
Blackburn – 0,88ppg / 1,32ppg
Man City – 1,00ppg / 1,60ppg
Fulham – 0,91ppg / 1,56ppg
QPR – 0,63ppg / 1,50ppg
Stoke – 0,91ppg / 1,48ppg

Den enkla slutsatsen av detta är att Mark Hughes är inte en manager man anställer för att få någon snabb, omedelbar effekt. Mark Hughes är däremot en manager som om han får tid på sig till slut kommer att få sina lag att klicka hyfsat väl, åtminstone under en viss tid. Det hade så klart varit intressant att även se motsvarande poäng per match-snitt för de sista matcherna i respektive klubb, men det är så klart intressant för en helt annan diskussion.

Därav följer en annan mer praktisk slutsats. Nämligen att om Southampton hoppas få någon önskad effekt av Mark Hughes så förutsätter det att han lyckas med något han inte riktigt lyckats med förut, vilket antyder att han kanske behöver göra något annorlunda än vad han gjort förut. Men kanske är Hughes och Southampton behjälpta av att först ha en FA-cupmatch och därefter ett landslagsuppehåll, och således några veckors relativt tomrum.

Men det är också en statistik som borde vara rejält uppmuntrande för Wigan givet att om Mark Hughes poängsnitt i sina första matcher i nya klubbar håller i sig också i den här matchen så innebär det att Wigan spelar semifinal i FA-cupen. Det är uppenbart att Southampton är ett lag med problem, som kanske har tankarna på andra håll än på FA-cupen, och där en ny manager troligtvis ännu inte har lyckats få ordning på allt han behöver få ordning på.

Om Wigan lyckas vinna mot Southampton är det tredje gången på sex år som de lyckas ta sig till Wembley via FA-cupen. Ett smått enastående facit för en klubb som Wigan naturligtvis, desto mer så givet att de vid två av dessa tillfällen har spelat i Football League. Den här säsongen är Wigan så klart ett League One-lag, och ett lag från den engelska tredjedivisionen har i själva verket aldrig ens spelat final i FA-cupen förut.

Till final är det naturligtvis lång väg att vandra för Wigan. Först måste de så klart klara av Southampton, vilket blir en nog besvärlig uppgift, och därefter måste de på Wembley avfärda någon av Tottenham, Man Utd, Leicester eller Chelsea. Det kan knappast ses som någon enkel uppgift. Men för ett Wigan som trots allt redan har eliminerat Man City, och vars FA-cuptriumf fortfarande finns nära i minnet, kan det inte heller ses som någon omöjlig uppgift.

Dagens andra och helgens sista kvartsfinal i FA-cupen ser vi mellan Leicester och Chelsea på King Power Stadium. En mycket intressant match med ett utfall som är svårt att sia om på förhand. Leicester är självklart ett lag med tydlig kapacitet att kunna vinna FA-cupen vilket ju vore en snygg uppföljning på ligatiteln från två år sedan. Chelsea å sin sida känns liksom Man Utd som att de pendlar mellan hopp och förtvivlan, med varsin lynnig och gnällig manager.

Tottenham befinner sig redan i semifinalen, efter att övertygande ha besegrat Swansea på bortaplan. Det verkar på något sätt möjligt för dem att åka ur Champions League på det grymmaste av sätt, kort därefter få sin bäste spelare och främste målskytt skadad på längre tid, och ändå kunna fortsätta spela bra och vinna matcher utan att laget mer eller mindre ser ut att vara på väg att äta upp sig självt inifrån. Värdet med en tydlig spelidé och ett sammanhållet lag.

Lottningen av semifinalerna omedelbart efter matchen mellan Leicester och Chelsea under kvällen.

Varenda kritik som någon gång under dessa två säsonger har riktats mot José Mourinho och hans fotboll drogs här till sin sammanlagda konklusion. Ut på planen klev ett Man Utd utan någon riktig idé om hur de vill spela fotboll, ett Man Utd som spelade utan ambition och drömmar på drömmarnas teater, ett Man Utd mer inställt på att reagera på matchbilden än på att kontrollera den.

Det var kanske inte helt och hållet representativt för Man Utd, men det var representativt för lagets sämsta tendenser. Man Utd var alltså som allra sämst när det gällde som allra mest, och det var tragiskt att beskåda. Vad än José Mourinho har fått för sig att yra om i omgångar därefter så ingår inte detta i Man Utds arv eller historik, om något så tvärtom.

Kanske plågades Man Utd av en oro och osäkerhet som kom sig av den omtalade bortamålsregeln, det vill säga rädslan att släppa in ett mål var större än viljan att göra mål. Det känns ändå ovidkommande. De hade för det första satt sig själva i den situationen. För det andra borde aldrig oron och osäkerheten tillåtas få sådan omfattning på ett lags prestation som så där.

José Mourinho tog över ett Man Utd med stora problem och med en svag och felbalanserad spelartrupp. Om detta råder ingen tvekan. Hysteriska gaphalsar kommer alltid finnas så fort Man Utd kommer på tal men det har för den sakens skull inte saknats också rimliga krav och förväntningar på vad Mourinho skulle uträtta med Man Utd över två säsonger. Han kan inte sägas ha lyckats.

Ett missnöje har därför fått rejält fäste i Man Utd. Bland supportrarna alldeles uppenbarligen. Även bland spelarna har det börjat gurgla om konflikter, det är alldeles uppenbart att allt exempelvis inte står helt rätt till i relationen med Paul Pogba. Och styrelsen kommer naturligtvis lägga märke till den svaga insatsen mot Sevilla i Champions League. Allt är inte frid och fröjd.

Det säger så klart något om de alldeles speciella kraven i Man Utd när en hyfsat klar andraplats i ligan, bakom ett fantastiskt Man City, och slutspel i Champions League inte räcker längre än vad det faktiskt gör. Återigen spelar det naturligtvis väldigt stor roll hur ett lag förlorar. Och för den som tänker efter vore det kanske ett antal grader i helvetet värre att som storklubb med detta låta sig nöjas.

Vad förlusten mot Sevilla innebar, åtminstone det sätt på vilket förlusten blev ett faktum, var att väcka ett allvarligt frågetecken kring om José Mourinho verkligen längre är rätt manager för en superklubb. Det är något oroväckande eftersom det kanske främsta skälet att Man Utd från början anställde José Mourinho just var dennes oomstridliga kvalitet som manager för superklubbar.

Det handlar kanske inte så mycket om att fotbollen plötsligt vore en helt annan än vad den tidigare varit. Det har sagts att José Mourinho vore passé på så vis men det känns mer än en smula tendentiöst. Det är inte i första hand taktiskt som de största frågetecknen mot José Mourinho finns, utan dessa frågetecken är huvudsakligen psykologiska.

Det har tidigare pratats om José Mourinhos personlighetsdrag som manager, även tidigare i den här bloggen, om hur han hela tiden känt sig hemma och helt tillfreds i rollen som rebell, som kaxig uppstickare mot etablissemanget, men har haft förtvivlat svårt att anpassa sig till klubbar som är etablissemanget. Han var perfekt för Porto, Chelsea och Inter, mindre så för Real Madrid och Man Utd.

När managerns personlighet inte passar ihop med klubbens personlighet uppstår en personlighetskonflikt. Konflikten kan så klart redas ut genom att antingen klubben eller managern anpassar sig. Man Utds personlighet kommer självfallet aldrig förändras sett till de egna kraven. Inte heller verkar Mourinho kunna eller vilja förändras, utan istället gör han därför bara sig själv till rebellen.

Många kommer nicka igenkännande till detta. Ännu har det inte passerat punkten av ingen återvändo i Man Utd, men utvecklingen rör sig däremot till synes i den riktningen. Det innebär inte att José Mourinho borde få sparken eller är på väg att få sparken, åtminstone inte utan en givet bättre kandidat till jobbet, men att den tredje säsongen blir helt och hållet avgörande för honom.

Helt betydelselöst är det självfallet heller inte hur den här säsongen faktiskt avslutas, en säsong som nu är att betrakta som i grova drag misslyckad om inte FA-cupen kan vinnas och på så sätt göra säsongen åtminstone godkänd. I alla fall givet att inte ett totalt sammanbrott sker i ligaspelet. Man Utd och José Mourinho behöver vinna FA-cupen, detta känns minst sagt givet.

Men Man Utd kommer inte vinna FA-cupen om de spelar med samma brist på idé, på drömmar och på ambition som de spelade mot Sevilla. Om Man Utd spelar på det sättet är det långt ifrån säkert att de ens vinner mot Brighton ikväll, trots att de till och med har fått fördelen av hemmaplan och av förlängning och straffar, utan risken för något omspel.

Då blir det som mot Sevilla. Utslagna ur FA-cupen helt och hållet av egen förskyllan. Den allra värsta formen av förluster. José Mourinho behagade själv efter vinsten mot Liverpool betona matcherna mot Sevilla och Brighton som de viktigare matcherna. Det gav närmast motsatt effekt mot Sevilla. Därmed har matchen mot Brighton blivit i det närmaste livsviktig.

Det är ändå fascinerande hur en enda pissvag prestation kan förändra ett helt samtal. Enbart en normal insats av Man Utd, också enligt deras standard, hade sett dem besegra Sevilla utan några större problem, tre engelska klubbar hade varit i kvartsfinal, fler än någon annan liga, och samtalet hade då låtit på ett helt annat sätt. Det kan diskuteras om skillnaden egentligen är motiverad.

Nu blev det istället Man City och Liverpool som gick vidare till kvartsfinal. Det är ingen tillfällighet. Det är i och för sig de två klubbar som också fick bäst lottning i åttondelsfinalen, men det är även de två lag som har kommit klart längst i termer av helhetlig spelidé. Möjligen undantaget Tottenham som var ytterst nära att ta sig vidare mot Juventus.

Arsenal vandrar vidare i Europa League. Den enkla segern mot Milan får ses som ett stort framsteg givet de låga förväntningar som fanns på dem inför åttondelsfinalen. Dessutom har fältet redan rensats på flera av de på förhand tänkta utmanarna såsom Napoli, Dortmund, Lyon m fl. Det är nog egentligen bara Atlético Madrid kvar mot vilka Arsenal inte ska betraktas som rätt tunga favoriter.

I Champions League är det svårare att prata om favoritskap, men både Man City och Liverpool har tillräckligt med kvalitet att kunna vinna turneringen, och att Man City har lägst odds hos spelbolagen är knappast någon tillfällighet. De är för närvarande Europas förmodligen bästa fotbollslag, men vad som kanske framför allt talar emot dem den här säsongen är bristande erfarenhet.

Lottningarna genomfördes runt lunchtid under fredagen.

:::

LIVERPOOL – MAN CITY

Att lottas mot andra engelska klubbar i europeisk cupturnering är speciellt på flera sätt. Det kan tyckas lite trist på sätt och vis. Det ger definitivt matchen en helt annan nerv. Att förlora matchen känns i dessa fall alltid värre än vad det annars gjort. Utifrån ett större engelskt perspektiv är det så klart lite tråkigt att det nu bara kan bli en klubb i semifinal.

Att döma av ligatabellen vore Man City att betrakta som klara favoriter, särskilt som lottats att avsluta på hemmaplan. Riktigt så enkelt tror jag däremot inte detta är. Nerverna i europeiskt cupspel är något helt annat, resultatet i det första mötet på Anfield kommer bli mycket styrande, Liverpool vet med sig att de redan har besegrat Man City en gång den här säsongen.

Om Liverpool lyckas upprepa den bedriften kan det bli en riktigt obehaglig upplevelse för Man City på Etihad, där de måste prestera offensivt samtidigt med vetskapen att Liverpool har kapaciteten att alltid straffa dem bakåt. En i det närmaste perfekt matchbild för ett Liverpool som älskar att pressa och kontraslå i sådana här matcher.

Lite är jag alltså inne på följande. Liverpool lottades mot det förmodligen tuffaste motstånd de kunde lottas i Man City. Men frågan är om inte även Man City lottades mot det för dem tuffaste motståndet de kunde få. Det kommer bli en fascinerande kvartsfinal att följa. Jag är benägen att påstå att både Liverpool och Man City har fått en mardrömslottning.

Nyckeln: Anfield.

Prognos: Man City har hemmafördelen i returen men också det mesta av pressen på sig. Börjar Liverpool få medvind i den här kvartsfinalen kan de bli rent livsfarliga att hantera. Kan Man City få kontroll över mittfältet har de tagit ett stort kliv mot semifinalen. Man City knappa favoriter. (55-45)

:::

ARSENAL – CSKA MOSKVA

Det vore kanske dumt att underskatta CSKA Moskva. De slog trots allt ut Lyon i åttondelsfinalen. Men det är inte heller någon av de tuffare lottningarna Arsenal kunde ha råkat ut för. Tufft kanske att behöva avsluta på bortaplan för Arsenal men CSKA Moskva förlorade två av tre matcher på hemmaplan i Champions League, bland annat 1-4 mot Man Utd, och förlorade även hemma mot Lyon.

Lätt intressant är så klart att Arsenal för tredje slutspelsomgången i rad får en match med ett svensk intresse. I sextondelsfinalen mötte de så klart Östersund, i åttondelsfinalen menar många att de fick god hjälp av ett svenskt domarteam, och i CSKA Moskva spelar alltså en formtoppad Pontus Wernbloom, som varit helt instrumentell i CSKA Moskvas framfart i Europa.

Lite annorlunda kan det så klart bli med ännu en engelsk bortamatch i Ryssland av alla ställen. Det är ju minst sagt lite spänt mellan länderna för närvarande, och ryska huliganer har ställt till mycket problem de senaste åren. Kanske läge för Robbie, DT med flera att vidta särskilda säkerhetsåtgärder, det kanske inte är läge för någon pulkåkning den här gången.

Nyckeln: Koncentration.

Prognos: En match Arsenal helt enkelt ska vinna. I den bästa av världar är det en kvartsfinal Arsenal avgör redan i första matchen hemma på Emirates. Avgörande för detta är att försvaret håller koncentrationen och inte släpper in billiga mål i onödan. Arsenal ska kunna dominera matchbilden även på bortaplan. (85-15)

Det gäller att hitta något lättsmält att fördriva tiden med. Det är sällan så mycket som händer inom fotbollen på just fredagar, då koncentrationen istället flyttats över till nästa match. Kommande fredagar när inget annat kommer ivägen tänkte jag därför ägna åt det förhoppningsvis upplysande projektet att diskutera de större engelska klubbarnas tio bästa spelare någonsin.

Hur ska sådana listor egentligen konstrueras på ett trovärdigt sätt? Det första steget är så klart att acceptera att alla listor är subjektiva. Men hur ska man egentligen kunna rättvist jämföra en spelare man följt regelbundet under flera år med spelare man kanske bara hört talas om eller kanske som mest sett några gryniga filmklipp av, spelare man inte har någon riktig relation till?

Det andra steget är kanske att acceptera att man aldrig riktigt kommer lyckas fullt ut. Men det finns sätt ändå sätt att bedöma historiens spelare. Att titta på rent objektiva meriter är ett sätt. Att lyssna på vittnesmål från de som har följt spelarna är ett annat. Det här är också metoder som är rätt effektiva för att förankra bilden av mer nutida spelare.

Dags för Everton. Den andra klubben från Liverpool betraktas normalt sett som något av lillebror i staden men är i själva verket ändå en av Englands mest meriterade och framgångsrika klubbar, med sina olika storhetstider både längre bak i tiden och under närmare år. Även sedan dess, under Premier League-eran, har Everton varit en klubb som slagits strax under toppen av tabellen.

Med ligatitlar och cuptitlar både i England och i Europa har Everton historiskt sett skördat stora framgångar och många av spelarna från dessa vinnande lag har med rätta blivit ikoner och legender i klubben. Dessa måste balanseras både med spelare som var framgångsrika i förmodern tid och med spelare som dragit på sig klubbtröjan även under senare, mindre framgångsrika år.

(10) Tim Cahill

Älskad av supportrarna på Goodison Park och sågs av de allra flesta som det blödande och bultande hjärtat i David Moyes lagbygge, som under säsong efter säsong överpresterade i ligaspelet och var ett törne i sidan på de fyra stora klubbarna under Premier Leagues big four-era. Ettrig, aggressiv spelare som trots sin relativa litenhet var ett ständigt hot med sitt huvudspel.

(9) Joe Mercer

Everton hade ett väldigt starkt lag åren före och efter det andra världskriget, vilket kanske är lite oturligt för de spelare som var med på den tiden och fick sex år av sin karriär bortplockade. Joe Mercer hann med att bli en legend både på Goodison Park och i det engelska landslaget, och från sin position på vänsterkanten hann han med att vinna ligatiteln med Everton innan kriget.

(8) Peter Reid

Genom tiderna har nästan varje större engelskt fotbollslag haft härföraren på mittfältet. För Everton under 1980-talet var Peter Reid denne härförare, en spelare som kombinerade blick för spelet och ett dynamiskt passningsspel med stenhård fysisk närvaro. Var en av de främsta spelarna i Evertons mest framgångsrika lag genom tiderna.

(7) Brian Labone

Tackade nej till att delta med England i VM 1966 eftersom han skulle gifta sig den sommaren. Annars kanske historien hade gjort oss mer bekanta med Labone, som under 15 år mellan 1957 och 1972 var Evertons ledande mittback, en ledarfigur och långvarig lagkapten som av många sågs som synonym med Everton under dessa år.

(6) Graeme Sharp

Alla anfallare i Evertons historia har alltid drabbats av olycksaliga jämförelser med Dixie Dean men i den moderna eran är det Graeme Sharp som står ovanför dem allihopa. Sharp var en av den engelska fotbollens främsta målskyttar under hela 1980-talet och var en stor drivkraft bakom Evertons status som Liverpools främsta utmanare under många år, och vinnare av flera titlar.

(5) Duncan Ferguson

Det finns många spelare i Evertons tröja genom åren som var mer framgångsrika än Duncan Ferguson, men det är ytterst få som haft sådan förtrollande karisma och motsvarat supportrarnas drömmar och förhoppningar som honom. En ikon under ett ständigt besvärligt 1990-tal som under andra förutsättningar hade varit en av Premier League-erans mest omtalade anfallare.

(4) Alan Ball

Det är en viss typ av spelare som blir älskade på Goodison Park och det är svårt att tänka sig att inte Alan Ball var grundmodellen för denna typ. En hårt arbetande mittfältare som ständigt jagade bollen och drev sitt lag framåt. Ledde Everton till ligatiteln 1970, fyra år efter att ha kommit till klubben och fyra år efter att ha vunnit VM med England. Älskade Everton, och Everton älskade honom.

(3) Neville Southall

Från sopgubbe till kanske världens bästa målvakt under 1980-talet. Det kunde ibland kännas som omöjligt att göra mål på Neville Southall. Var med om att vinna två ligatitlar, en FA-cuptiteln och en Cupvinnarcuptitel med Everton under 1980-talet, men han kanske mest ikoniska och minnesvärda insats i Evertontröjan kom tio år senare, i FA-cupfinalen mot Man Utd 1995.

(2) William Ralph Dean (”Dixie”)

Den meste och kanske bäste engelska målskytten genom alla tider. Nära 400 mål totalt och kanske mest känd för att ha gjort 60 mål under en och samma säsong, ett rekord som naturligtvis aldrig kommer slås. Ändå bara 16 landskamper, om än aktiv mellan krigen, i en tid innan landskamper blivit något stort. Fullständigt komplett som målskytt och placerad som staty utanför Goodison Park.

(1) Kevin Ratcliffe

Möjligen ett kontroversiellt val men Kevin Ratcliffe var Evertons lagkapten under deras mest framgångsrika period och befann sig i klubben från 1979 ända fram till 1992. Blev lagkapten för Everton vid 23 års ålder och fann sitt rätta jag som mittback där han med fart och utmärkt spelförståelse utvecklades till en av de bästa mittbackarna någonsin i engelsk fotboll, och skulle leda Everton till triumfer inom såväl engelsk som europeisk fotboll.

Arsenals vinst mot Milan på San Siro kom lika oväntat som välbehövligt. De klev in till matchen i den mörkaste av tunnlar men kom ut på den andra sidan ut i det skinande ljuset. Ett lag i total disharmoni hittade på San Siro mot Milan sin egen melodi och när matchen väl var till ända hade Arsenal spelat ut en hel symfoni av förstörelse över ett Milan som gick in till matchen i storform.

Det har i och för sig aldrig varit Arsenal oförunnat under dessa år av alltmer påtagligt förfall att kunna prestera bra fotbollsmatcher, till och med flera bra fotbollsmatcher i följd. Tvärtom har en förmåga som har hållit krispratet och länge även den värsta kritiken från dörren varit att följa upp tunga förluster med en och annan bra vinst, som gett luft åt ja-sägarna.

Inför förra matchen mot Milan fanns ändå förhoppningen att Arsenal skulle kunna ta sig samman både för att Europa League nu är deras sannolikt enda förhoppning om en titel den här säsongen och Champions League-spel nästa säsong, och för att det var just Milan, den klassiska europeiska storklubben, som stod på andra sidan planen. Mycket riktigt blev det också så.

Låt gå för att Milan verkligen spelade Arsenal i händerna. Arsenal får problem när de sätts under press men Milan valde istället att backa ifrån och låta Arsenal spela boll. När Arsenal utan att sättas under press får möjlighet att spela boll så är Arsenal naturligtvis fortfarande ett väldigt skickligt fotbollslag. Det är deras favorittyp av match och har så varit i åtminstone tio år.

Det visar kanske att Milan måhända är en klassisk storklubb men att laget som sådant fortfarande har en bra bit kvar till den europeiska toppfotbollen. Det är ett ungt lag som en relativt oerfaren Gennaro Gattuso basar över. Kontrasten blir emellertid tydlig då Milan ju var kända som ett rasande rutinerat lag i sådana här sammanhang bara för att nu framstå som neofyter.

(Vissa paralleller känns kanske i dessa dagar uppenbara.)

Det om något gör naturligtvis en upphämtning ännu mer osannolik. Paradoxalt nog så är det dessutom mindre troligt att Milan klarar av att ge Arsenal skrämselhicka på samma sätt som Östersund lyckades med, just eftersom det är Milan, och just eftersom Östersund gav Arsenal skrämselhicka. Arsenal kommer inte underskatta Milan på samma sätt, och de är alltså förvarnade.

Arsenal, som inte spelar till helgen och som gör sin sin sista match innan landslagsuppehållet, och som inte har spelat sedan i söndags, har därför alla möjligheter att fortsätta sin positiva kurva framför hemmapubliken. Vi kan räkna med ett starkt lag för Arsenal på planen ikväll, och skapa något av ett momentum i och för Europa League inför den fortsatta vårsäsongen.

Arsenals fortsatta chanser i Europa League kommer bedömas på olika sätt av olika personer. Olyckskorparna kommer kraxa om dem som chanslösa. Min inställning inför säsongen såväl som under säsongen är att Arsenal är och ska vara en av favoriterna att vinna turneringen. Ett påstående jag vidhåller, även om det har fått Atlético Madrid-kramare att göra i brallorna.

Det säger sig självt att Atlético Madrid är en annan av favoriterna, tillsammans med Arsenal. Men jag betraktar dem inte på något sätt som överlägsna, och skulle utan pardon hävda att uppfattningen om deras överlägsenhet måste justeras sedan de faktiskt åkt ur gruppspelet i Champions League, vilket ärligt talat är ett något annorlunda sätt att demonstrera överlägsenhet på.

Hade det varit någon annan klubb från vilken som helst annan liga hade detta helt säkert varit en självklarhet. Men spanska klubbar lever efter lite andra regler i sådana här frågor. För dem är det fullt möjligt att åka ur Champions League i gruppspelet utan att det påverkar uppfattningen om dem. Det måste ändå sägas vara en något avundsvärd förmåga.

Om Arsenal lottas mot Atlético Madrid är det en match som kan gå lite hur som helst beroende på förutsättningarna. Är det ett dubbelmöte eller blir det finalens mer svårförutsägbara enkelmöte? Får Arsenal eller Atlético Madrid avsluta på hemmaplan? Skador, avstängningar etc. Helt säker på utfallet i någon riktning går däremot inte att vara.

Men för att det ska bli aktuellt måste Arsenal först och åtminstone göra klart jobbet mot Milan som de påbörjade för en vecka sedan på San Siro. Därifrån ger sig Arsenal in i fredagens lottning som naturligtvis kan föra med sig mer eller mindre vad som helst från den återstående menyn av kvarvarande lag. Där inte minst Dortmund är den av storklubbarna som ser ut att ligga illa till.

Allt Arsenal behöver se till är att inte regna på sin egen parad. Och spela matchen till tonerna av sin egen melodi.

Men Chelsea prövade aldrig sina vingar mot Man City. Ambitionen att faktiskt göra något med matchen fanns aldrig riktigt där. Därmed fanns heller aldrig riktigt förmågan, i vad som kanske är att se som en form av hönan eller ägget-diskussion. Istället föll Chelsea platt till marken. Att vinna borta mot Barcelona kräver någon slags ambition, någon konstruktiv idé om anfallsspel.

Det borde kanske ha varit ett bättre utgångsläge för Chelsea inför kvällens match. De var det bättre laget på Stamford Bridge och borde kanske ha vunnit med ett eller två mål. Men precis som Tottenham visade Chelsea upp ett ögonblick av orutin och bristande koncentration, vilket räckte för Barcelona att hitta kvitteringen som ger dem den stora fördelen inför kvällen.

Optimistiska Chelseasupportrar tänker sig så klart väldigt gärna tillbaka till 2011-12 då Chelsea lyckades slå ut Barcelona i ett åtminstone liknande tufft läge. Omöjligt är det alltså inte. Men dels hade Chelsea ändå en 1-0-vinst i bagaget den kvällen. Dels var Chelseas försvarsspel den våren förmodligen lite mer hårdnackat än vad det har visat sig den här våren.

Desto viktigare således att Chelsea faktiskt har lärt sig den viktiga läxan från genrepet mot Man City, nämligen betydelsen av att visa ambition. Dels för att de faktiskt måste göra mål den här matchen. Dels för att det inte känns riktigt lika troligt som den gången att Chelsea faktiskt skulle helt och hållet kunna försvara sig till segern. De måste hitta ett utlopp för sitt anfallsspel.

Ett annat skäl till optimism är så klart att Chelsea har varit i Spanien en gång tidigare den här säsongen och fått med sig en imponerande seger där de flesta trodde att de skulle få det väldigt svårt att vinna. 2-1-vinsten mot Atlético Madrid, som inte på något sätt var någon tillfällighet, visar Chelsea att de är fullt kapabla att vinna en sådan här match på spansk mark.

Det är en match som kan komma att avgöra Chelseas närmaste framtid. Att förlora mot Barcelona behöver inte vara någon skam. Men det beror helt och hållet på hur man förlorar. Om Chelsea blir utslagna ikväll utan att till synes ha gett det ens ett allvarligt försök, om de som på Etihad lägger sig belly-up, så är det svårt att se det som något som Antonio Conte överlever.

Antonio Conte hade så klart garden uppe efter matchen mot Man City. Enligt devisen att anfall är bästa försvar menade han att man bara vore dum som spelade helt öppet och förlorade med tre eller fyra mål, och hänvisade till den kritik som drabbat Arsenal. Ett strawman-argument naturligtvis då ingen ansett att de borde ha spelat helt öppet eller som Arsenal.

Det enda Chelseas spelare, supportrar och kanske styrelse begär eller i alla fall hoppas på vore nog att en smula av samma anfall är bästa försvar-tänkande syns även på fotbollsplanen. Det utesluter inte ett försvarsspel, eller ens att ligga lågt i planen, men det förutsätter att där finns åtminstone en idé om att skada Barcelona offensivt och hur detta ska göras. Att allra minst göra en fajt av det.

Det vore naturligtvis ett väl valt tillfälle för Chelsea att lyckas med detta, som en skarp kontrast till den otroligt mesiga insats som Man Utd och José Mourinho svarade för mot Sevilla, som resulterade i Man Utds exit ur Champions League, även det en förlust orsakad av brist på egen ambition och tydligt genomförd spelidé. För Antonio Contes del får nog Mourinho gärna behålla Svarte Petter.

En vinst för Chelsea ikväll skulle också ge ett positivt slut på åttondelsfinalerna för engelska klubbar, efter två raka smällar rätt i solar plexus. England kunde sett till matcherna och till spelet ha haft fyra klubbar med i kvartsfinalerna, och borde rimligtvis ha haft minst tre klubbar med, istället ser det nu ut att bara bli två. Om Chelsea vinner blir det ändå tre klubbar, fast på det kanske mer oväntade sättet.

Två engelska klubbar är vidare till kvartsfinal. Man City och Liverpool är dessa klubbar, vilket kanske inte är så märkligt då det också är dessa klubbar som har kommit längst som lag, med den tydligaste, mest genomarbetade och helhetliga spelidén. Två klubbar är utslagna, Tottenham och Man Utd, där ändå Tottenham får räknas till de andra två då de hade tuff lottning och otur som ändå åkte ut.

Allvarliga frågor kommer däremot ställas till Man Utd och José Mourinho gällande deras spelidé och ambition. Antonio Conte och Chelsea har med kvällens match mot Barcelona att bestämma sig för om de vill göra Man Utd sällskap i den skamvrån, eller istället sälla sig till Liverpools, Man Citys och Tottenhams skara av vinnare eller åtminstone hedervärda förlorare.

Om de väljer den första vägen åker Chelsea ur Champions League ikväll. Om de däremot väljer den mer ambitiösa vägen kan Chelsea faktiskt ta sig till kvartsfinal, men kommer även om de inte lyckas i alla fall kunna hålla sina huvuden högt på vägen ut. Det finns olika sätt att förlora på. Tottenham visade på ett sätt. Man Utd visade på ett helt annat sätt.

Chelsea vill inte förlora utan vill naturligtvis vinna. Den värsta förlusten är däremot den där man inte gjort sig själva rättvisa. Chelsea gjorde inte sig själva rättvisa mot Man City. Mot Barcelona måste Chelsea göra sig själva rättvisa.

Nu är det däremot tisdag, inte längre lördag, och då går det till och med emotionellt att investera sig i logiken att matchen mot Sevilla är den viktigaste av alla viktiga matcher de senaste och kommande veckorna. Champions League-platsen nästa säsong känns i praktiken säkrad, andraplatsen är bara ytligt meningsfull, FA-cupen är skitskön men är ändå inte Champions League. Det europeiska cupspelet sitter i Man Utds identitet och tradition.

Champions League har alltid varit en av Man Utds stora måttstockar. De har varit den engelska fotbollens föregångare i turneringen. Både när den en gång i tiden startade på 1950-talet och när den sedan gavs ny skepnad i början av 1990-talet när engelska klubbar samtidigt återigen gavs tillträde till europeiskt cupspel och Man Utd samtidigt återtog den engelska fotbollstronen. Alla stora Man Utd-lag har i någon utsträckning bedömts utifrån vad de gjort i Champions League.

Champions League är också ett tydligt sätt att mäta framsteg. Det är inte minst därför som kvällens match har sådan betydelse för Man Utd. Det är i själva verket en match som kan göra eller förstöra säsongen. Andraplatsen i ligan, sett i ljuset av förra säsongens sjätteplats och det ökade antalet poäng i ett ännu tuffare ligaklimat, blir ett fullt acceptabelt framsteg tillsammans med åtminstone en kvartsfinal i Champions League. Men inte med endast en åttondelsfinal.

Om Man Utd förlorar kvällens åttondelsfinal kommer det lika ofrånkomligen som rättmätigt ställas allvarliga frågeställningar om Man Utds konkurrenskraft efter två säsonger med José Mourinho. Allra helst som Man Utd alltså hade läget att bara behöva vinna hemma på Old Trafford mot Sevilla för att faktiskt vinna åttondelsfinalen, en så kallad matchboll. Naturligtvis spelar det även in att Man City och Liverpool båda med enkelhet har tagit sig till kvartsfinal redan.

Det betyder inte att det är någon lätt eller självklar uppgift. José Mourinho borde ha en mycket personlig erfarenhet av att Man Utd kan åka ur på de mest grymma sätt på hemmaplan från uppenbart gynnsamma lägen i Champions Leagues åttondelsfinaler. Sevilla är naturligtvis tillräckligt bra att kunna klara oavgjort på Old Trafford, och i synnerhet om de gör första målet så lär det kunna bli en riktigt jobbig kväll för Man Utd. Kan Burnley så kan Sevilla.

Skulle Man Utd däremot vinna åttondelsfinalen mot Sevilla och ta sig till kvartsfinal vore det ett bevis på framsteg under de två senaste säsongerna som bara ett fullständigt sammanbrott i ligaspelet under de avslutande omgångarna skulle kunna göra om intet. Det kanske mest påtagliga beviset på Man Utds förfall efter Alex Fergusons avgång var deras oförmåga att konkurrera ute i Europa, med Louis van Gaals sorgliga gruppspelsexit som lagets lågpunkt.

Det var också en anledning till att förra säsongens seger i Europa League upplevdes som så positiv. Nu är det så klart inte alls särskilt sannolikt att Man Utd kommer vinna Champions League den här säsongen. Det vore tvärtom ett rätt säkert påstående att Man Utd inte kommer göra det, även om sämre lag än dem faktiskt har lyckats vinna turneringen. Men framsteg sker stegvis, och ett vettigt första steg är att faktiskt ta sig till slutomgångarna.

Man Utd känns inne i ett positivt flow. Med segrar mot såväl Chelsea som Liverpool på Old Trafford, tillsammans med en imponerande vändning borta mot Crystal Palace, har de gett sig själva ett utmärkt utgångsläge i ligaspelet. Vändningarna mot Chelsea och Crystal Palace tyder på karaktär, och det trygga i segern mot Liverpool, bör sammantaget ge Man Utd ett positivt självförtroende inför kvällens match. De vet att de kan vinna fotbollsmatcher.

Det är samtidigt ett bedrägligt stämningsläge, inte minst i cupmatcher där så mycket kan hänga på rena tillfälligheter. Man Utd har genomgående under säsongen haft som benägenhet att göra just precis vad som krävs av dem, men sällan särskilt mycket mer. Inte något som direkt imponerar även om det kanske kan anses imponerande att så ofta lyckas göra precis vad som krävs. Men det reducerar lagets säkerhetsmarginal, vilket kan vara ödesdigert i cupspel.

Matchen mot Liverpool var väldigt viktig. Det var en match som i praktiken kunde säkra Champions League-spel nästa säsong. Det var en match som gällde ligaplaceringar. Det var en match som gällde kontrollen av storyn. Det var kort sagt en match mot Liverpool. Emotionellt är det nog i det här läget svårt att hitta någon match som är eller var viktigare för Man Utd än vad söndagens match mot Liverpool var.

Men logiken dikterar att kvällens match mot Sevilla är viktigare. Förlorar Man Utd åttondelsfinalen blir det en utmaning att ens betrakta säsongen som godkänd. Vinner Man Utd åttondelsfinalen och tar sig till kvartsfinal är säsongen istället att betrakta som ett genuint framsteg. Matchen mot Sevilla kommer kort sagt göra eller förstöra säsongen för Man Utd. Förlust och säsongen får en doft av misslyckande. Vinst och säsongen luktar plötsligt betydligt bättre.

Ändå betvivlar jag att särskilt många, om ens någon, hade bytt ut lördagens seger mot Liverpool mot en seger här ikväll mot Sevilla, om de tvingats välja. Det hade kanske inte varit helt logiskt, men fotbollen är inte alltid logisk.

Det är ett beslut som på samma gång är som väntat oväntat. Southampton har under några år lyckats fatta en hel del mycket märkliga beslut. Att sparka Claude Puel inte minst med motivet att han var för defensiv i sin spelidé, bara för att därefter anställa just Pellegrino. Det märkliga med beslutet här är timingen. Att fatta beslutet med endast åtta omgångar kvar av säsongen. Ett beslut som om det alls skulle fattas nog borde ha fattats för ett bra tag sedan.

Det bekräftades alltså av Southampton under kvällen att de beslutat sig för att sparka såväl Mauricio Pellegrino som dennes tränarstab. Det är ännu inte klart vem som kommer ta över Southampton, eller om någon ens är påtänkt eller sonderad. Med endast åtta omgångar kvar vore det därmed extremt märkligt att sparka sin manager utan att ha en mycket klar idé om vem som faktiskt ska ta över laget och rädda säsongen.

Där finns naturligtvis risken att det är ett rent reflexbeslut. Att någon har sett ligatabellen tillsammans med en kalkyl över vad det ekonomiskt skulle innebära för Southampton, slagit näven i styrelsebordet och krävt omedelbar handling bara för att visa sig handlingskraftiga, utan att ha någon egentlig plan för vad som ska göras därefter. Vi har sett sådana exempel många gånger tidigare, men sällan med önskad effekt eller lyckade resultat.

Den mer optimistiska bedömningen vore att det faktiskt har gjorts en insatt intern analys att Mauricio Pellegrino helt enkelt inte längre har auktoriteten eller förtroendet hos spelartruppen att faktiskt kunna ha någon positiv effekt på lagets möjligheter under återstoden av säsongen. Att det bästa, eller kanske minst dåliga, alternativet helt enkelt är ett managerbyte. Att förändringen i sig ska kunna få en önskad effekt.

Skulle Southampton misslyckas i sitt uppsåt, och faktiskt åka ur Premier League, hamnar de i ett litet sällskap. De måste i så fall betraktas som ett av de kanske starkaste lagen att faktiskt åka ur Premier League under åtminstone de tio senaste åren. Ett sorgligt testamente till en underpresterande klubb. Det kan diskuteras exakt var Southampton rangordnas i ett sådant avseenden, men de utmanas väl främst av West Ham 2010-11 och Newcastles båda upplagor.

Både Newcastle och West Ham brottades lite med psykologin bakom att vara ”för stora” för att åka ur. Men inga klubbar är kanske för stora för att åka ur Premier League. Southampton brottas kanske snarare med psykologin av att vara ”för starka” för att åka ur. Men i detta Premier League är inga klubbar heller för starka för att åka ur längre. Kanske har det odlat viss hybris inom klubben och i laget, som möjligen trott sig gå säkra.

Pratet om hybris går inte helt att avfärda. Southampton sparkar alltså efter förra säsongen Claude Puel sedan denne tagit Southampon både till en åttonde plats i ligan, trots allt en av klubbens bästa placeringar någonsin, och till en cupfinal på Wembley. Det är alltså en av Southamptons bästa säsonger genom alla tider, och de sparkar managern för att man ändå inte är riktigt nöjda. Det säger något om den egna självbilden som i sin tur kanske säger något om denna säsong.

Nu befinner sig Southampton en poäng ovanför nedflyttningsstrecket med åtta omgångar kvar av säsongen, med en nyss sparkad manager. Det må vara hur det vill med eventuell hybris i Southampton, de har hur som helst redan fått en rejäl påminnelse om sin egen dödlighet. Med åtta omgångar kvar av säsongen kan Southampton egentligen bara hoppas att högmod åtminstone den här gången inte måste gå före ett fall.

Man City går som tåget. De senaste ligaomgångarna har sett dem förnedra Arsenal på Emirates och därefter utan problem, och knappt ens något motstånd, besegra Chelsea hemma på Etihad. Två matcher som var och en för sig påminde lite om säsongen som helhet för Man City, det har gått väldigt enkelt och kanske till och med lite för enkelt. Och inte minst Chelseas prestation reste en hel del frågetecken runt hur Man City bäst ska hanteras.

Antonio Conte gav ett rätt starkt försvar av Chelseas insats efter matchen mot Man City, och menade att det i alla fall var bättre än att ställa upp öppet som andra lag och förlora med tre, fyra eller fem mål. Det var inte så mycket en attack på Arsenal som det var en attack på experterna i studion som varit mycket hårda i sina omdömen. Ett rent strawman-argument från Conte så klart då nog ingen påstått att Chelsea borde ha spelat som Arsenal.

Det är rätt uppenbart att Antonio Contes första tanke var att bemöta den förväntade kritiken med en motattack, anfall är helt enkelt bästa försvar, något ironiskt kan tyckas givet att det i så fall var en rakt motsatt tankegång med vilken han tog sig an Chelseas match mot Man City. Kanske bedömde han Gary Nevilles och Jamie Carraghers offensiv som mindre dödlig än Man Citys. Hur som helst, inte heller han kan faktiskt ha varit nöjd med Chelseas insats.

Detta har hur som helst väckt en frågeställning om hur klubbarna i Premier League faktiskt ska ta sig an Man City. Vad som i själva verket är bäst och mest effektiv taktik. Där verkar finnas två skolor. Den första går ut att på försvara sig lågt och minimera ytorna för Man City att anfalla på, samt förhoppningsvis kombinera detta med effektivt kontringsspel. Den andra går ut på att anfalla Man City, rättare sagt pressa dem, vinna boll och sätta backlinjen på prov.

Att döma enbart av den här säsongen känns slutsatsen given. Att tillämpa den första skolan, den som kanske av naturliga skäl först faller en tränare in, det vill säga dra sig tillbaka, ligga lågt och centralt och täppa till ytor, har visat sig helt och hållet ineffektiv mot Man City. Det har resulterat i några fåtal poäng över säsongen och några sena avgöranden, men betydligt oftare ren slakt. Kanske för att Man City är alldeles för bra, kanske för att försvaren är för svaga.

Det vore kanske fel att säga att den andra skolan har varit framgångsrik, Man City har helt enkelt generellt sett varit lite för bra för det också. Men den har heller inte tillämpats särskilt konsekvent. Liverpool är det enda lag som har besegrat Man City i ligaspelet och de attackerade dem med hög press och rappa spelvändningar. Allmänt sett är det också mot lag, även mindre klubbar, som varit ambitiösa i sitt spel som Man City faktiskt fått störst problem.

Wolves, Bristol City och Crystal Palace har samtliga svarat för positiva insatser mot Man City och orsakat dem problem. Desto mer imponerande givet att två av dem alltså är EFL Championship-klubbar och Crystal Palace håller hus runt nedflyttningsstrecket i Premier League. Undantaget som nyanserar regeln verkar vara Wigan som alltså slog ut Man City ur FA-cupen, och framför allt gjorde det med ett lågt, disciplinerat försvarsspel.

Kanske är det så att dessa tre klubbar i någon utsträckning lyckades komma fram till att de inte hade något att förlora på att attackera mot Man City. De har inte samma press på sig som Man Citys större konkurrenter. Att spela mot Man City har under säsongen blivit en psykologisk övning, där det helt enkelt inte verkar som om lagen eller spelarna går in med tron att de kan vinna. Ett inte ovanligt fenomen med mästarlag eller blivande mästarlag.

Ändå lite märkligt i de senaste matcherna, från Arsenal och Chelsea, givet att Liverpool trots allt i viss utsträckning visat vägen, visat att det absolut går att besegra Man City och inte minst hur man kan besegra Man City. Men någon större lärdom verkar inte ha dragits av detta, alternativt så anser Antonio Conte helt enkelt inte att han har spelarna för uppgiften. Vad spelarna ansåg om det taktiska upplägget var emellertid klart både under och efter matchen.

Det kan så klart vara värt att hålla i åtanke att både Arsenal och Chelsea ser ut att vara lag med genuina problem. Att dra några egentliga slutsatser av deras insatser i dessa båda matcher kanske inte riktigt låter sig göras och det finns ingen anledning att, som vissa fått för sig, oja sig över vad det säger om Premier League och dess framtid. Tvärtom, det kommer dras lärdomar från den här säsongen, slutsatser dras och taktiken anpassas. Det kallas utveckling.

Men det kommer naturligtvis ställa krav på managers att hänga med i den utvecklingen. Attityden att det går inte att anfalla på Man City för då riskerar man förlora med tre-fyra mål är vare sig filosofiskt eller mentalt hållbar. Då är Jürgen Klopps attityd mer hållbar att det går inte att inte anfalla (fast smart) på Man City, och det är så klart det, den andra skolan, som är vägen framåt för storklubbarna. För mindre klubbar gäller mer den första skolan.

Man City har tagit Premier League med storm den här säsongen. Mycket en vittnesbörd om deras egen prestation, fysiskt, taktiskt och mentalt. De vinner ligan utan några problem, även om det naturligtvis är betydligt svårare att göra det än det faktiskt sett ut. De har ställt Premier Leagues alla klubbar inför helt nya taktiska och filosofiska utmaningar. Det är positivt, det är sådant som leder till utveckling och framsteg.

Det kommer bara bli tuffare för Man City i Premier League härifrån. Konkurrenterna lär sig och konkurrenterna anpassar sig. Precis så som det ska vara. Precis så som det alltid har varit.

(1) West Brom. Inte ens en bra start var till någon större hjälp för West Brom när de mötte Leicester och den enda rimliga slutsatsen nu är att det är slutspelat i Premier League för West Brom, åtminstone för det närmaste året. Anställningen av Alan Pardew har visat sig helt och hållet misslyckad och det verkar ha funnits problem i det där laget som har döljts i snö bara för att komma fram i tö. Att förlora hemma med 1-4 mot Leicester var en ren kapitulation, något märkligt att se av ett lag med så pass många rutinerade spelare.

(2) Chelsea. Det var kanske inte den mest övertygande insatsen vi har sett av Chelsea men det var ändå väldigt viktigt för dem att bryta en negativ resultatrad, vinna mot Crystal Palace och därmed sätta press i tabellen på Liverpool, som förlorade sin match mot Man Utd, och på Tottenham, som under dagen spelade borta mot Bournemouth. Det var en match som såg ut ungefär som sådana här matcher brukar se ut när det större laget jagar formen. Chelseas förmåga att sy ihop sin säsongsavslutning kommer avgöra i vilken utsträckning det blir någon riktig dramatik gällande Champions League-platserna.

(3) Man Utd. Det var en match som handlade om att äga storyn. Och storyn får väl härifrån anses vara rätt välägd. För allt missnöje som finns med Man Utd så är inte resultaten alltför bedrövliga. Mycket har sagts om Marcus Rashfords brist på speltid sedan nyåret, det har spekulerats i alla riktningar. De flesta såg att Rashfords prestationer på planen inte längre hade riktigt samma energi som de förut haft. Här släpps han ut mot Liverpool och vinner matchen åt Man Utd. Det väcker så klart en obehaglig frågeställning. Tänk om José Mourinho faktiskt vet vad han gör med hanteringen av sina egna spelare?!

OMGÅNGENS VINNARE: Newcastle

Otroligt viktig match för Newcastle som inte bara vinner den tunga matchen hemma på St James Park mot Southampton utan till och med vinner den mycket övertygande. Det sätter dagsljus mellan Newcastle och nedflyttningsstrecket, där Southampton nu befinner sig precis ovanför. Det sätter också Newcastle i ett bra läge inför nästa omgångs match mot Huddersfield.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: West Ham

Burnley är det lag i Premier League som gör minst mål per match, så det måste ju räknas som en alldeles speciell bedrift att förlora mot dem med 0-3 på hemmaplan. West Ham är en klubb med uppenbara problem vid sidan av planen och ett lag med uppenbara problem på planen. Optimismen som verkade frodas med David Moyes ser ut att ha gått upp i rök.

OMGÅNGENS MÅL: Jamie Vardy, 1-1 West Brom (b)

Jamie Vardy inledde showen när Leicester visade mästartakter mot West Brom och vände 0-1 till 4-1. En precis höjdpassning av Riyad Mahrez dimper ner över axeln på Vardy som avslutar på direkt volley, ett ruskigt svårt fotbollsmål att lyckas med.

OMGÅNGENS ?

Southampton fortsätter leva farligt runt nedflyttningsstrecket. De verkar ha bestämt sig för att löpa linan ut med Mauricio Pellegrino, och det kan synas klokt även om det på samma gång är uppenbart att Pellegrino inte alls har fått ut eller får ut av Southampton vad spelartruppens styrka egentligen borde anses motivera. Pressen på Southampton är hög, det är verkligen inte en av klubbarna som borde ligga ens i farozonen för att åka ur, och rent sportsligt måste det ses som en katastrof för dem.

OMGÅNGENS !

Everton vann mot Brighton och det var en både viktig och imponerande seger som rimligtvis på samma gång betyder att Everton åtminstone har dragit ifrån nedflyttningsstriden samt i alla fall är med i matchen om sjundeplatsen. Det kommer inte att räta ut de frågetecken som finns om Evertons framtid och Sam Allardyces tid i klubben, men det rättar åtminstone ut de oroliga frågetecken som fortfarande fanns med den här säsongen.

OMGÅNGENS WTF!

Fans som springer in på planen under match och måste brottas ned av spelarna själva. Detta samma vecka som det kommer fram att West Hams klubbledning verkar föra samtal med huliganorganisationer kopplade till klubben. West Ham har onekligen satt sig själva i en obekväm och besvärlig situation, som mycket väl kan kulminera om laget åker ur Premier League.

OMGÅNGENS LOL!

Tror jag har hunnit med att få minst en handfull puffar redan på kort tid om att Mesut Özil tydligen slagit något slags assistrekord gällande på hur många matcher ett visst antal assists uppnåtts. Det underförstådda budskapet känns på något sätt uppenbart och det är ju humor att folk orkar. Det berör liksom inte riktigt kritiken mot Özil.

OMGÅNGENS BTW…

Ibland undrar jag om vissa Liverpoolsupportrar är mindre intresserade av fotbollen än vad de är av att peta i varenda möjligt domslut, verkligt eller inbillat.

Verkar som om vinsten mot Milan inte övertygade Arsenals hemmafans om att deras missnöje var missriktat.

Petr Cech räddade en straff för första gången sedan bronsåldern.

Aston Villa gjorde mos av Wolves på hemmaplan i en match som visar hur kul det vore om båda dessa klubbar faktiskt gick upp i Premier League.

Oroväckande för Tottenham med Harry Kanes skada?

Dagens match mellan Arsenal och Watford riktar tankarna mot en strid i tabellen som i mångt och mycket blivit bortglömd. Nämligen striden om sjätte- och sjundeplatsen, det vill säga platserna nedanför de automatiska europeiska cupplatserna via ligaspelet. Kanske är det mer rättvisande att prata om striden om sjundeplatsen, även om Arsenals sjätteplats faktiskt är up for grabs.

Vi vet så klart att Arsenals sjätteplats garanterar spel i Europa League nästa säsong, givet att Man City vann Ligacupen. Sjundeplatsen är ännu ingen garanti för Europa League, men om Man Utd, Tottenham eller Chelsea vinner FA-cupen så innebär sjundeplatsen Europa League-spel. Goda chanser således. Alltså är både sjätte- och sjundeplatsen attraktiva platser att spela om.

Arsenals formkurva måste vända uppåt igen. Med tre raka förluster i ligan, fyra på sina fem senaste matcher, har klubbar som Burnley, Leicester och dagens motståndare Watford börjat vädra blod. Inför omgången var det fullt möjligt att avståndet mellan Arsenal och Burnley skulle reduceras ned till blott två poäng, en smått sensationell utveckling med åtta omgångar kvar av säsongen.

Om vi ändå väljer att räkna bort Arsenal och sjätteplatsen, så är det en intressant strid om sjundeplatsen som håller på att utvecklas. Burnley har så klart kommandot i denna strid med 40 poäng och tre poängs försprång. Bakom dem jagar i första hand Leicester (37p) och Watford (36p) samt möjligen också Brighton (34p), Everton (34p) och Bournemouth (33p).

Vad är egentligen intresset med sjundeplatsen? Finns det över huvud taget något intresse för sjundeplatsen? Resonemanget bygger på att det finns något slags krut i idén om att det ligger någon prestige i att sluta som the best of the rest i Premier League, det vill säga efter de sex storklubbarna. Resonemanget bygger också på att Europa League är en attraktiv målsättning.

Finns det något värde eller särskild prestige för klubbar i Premier League att faktiskt sluta sjua istället för åtta eller nia, är det med andra ord viktigt att bli best of the rest? Där finns ett ekonomiskt värde naturligtvis, högre placering innebär mera cash in. Och vi kan konstatera att klubbar som har slutat sjua under senare år åtminstone har valt att göra en grej av den saken.

Finns det något värde med Europa League? Det borde naturligtvis göra det. Att delta i europeiskt cupspel är prestigefullt och ett bra skyltfönster för klubbar som Leicester, Everton, West Ham med flera. För klubbar som Burnley och Brighton borde det till och med kunna betraktas som en unik möjlighet. Men i realiteten undrar man om de mer skulle se det som en risk och ett besvär.

Premier League är ju så klart funtat på det sättet att en klubb som slåss om sjundeplatsen den här säsongen, nästa säsong istället mycket väl kan vara inblandad i en bitter nedflyttningsstrid. Och det är ju då under den säsongen som spel i Europa League skulle vara aktuellt. Det är svårt att säga på förhand hur dessa klubbar faktiskt kommer prioritera Europa League.

Det finns också ett strukturellt problem för Premier League som inte existerar på samma sätt i andra ligor. Antalet storklubbar är så pass stort att de helt enkelt äter upp nästan alla europeiska cupplatser. Europa League-platserna går därför i första hand till de klubbar vars säsong kanske mest av allt definierats av att de misslyckades med att ta sig till Champions League. Osnyggt kanske.

En vanlig invändning mot Europa League är just dess karaktär av tröstturnering, förstärkt av att förlorarna i Champions League hoppar ned i Europa League. För engelska klubbar tenderar således Europa League bli en tröstturnering även av rent inhemska skäl så att säga. Det är väl oklart om det egentligen går att ordna på något annat sätt, det bara är som det är.

Det negativa för striden om sjundeplatsen är att den därför i hög utsträckning saknar incitament. Vad den i själva verket har att erbjuda är med andra ord en halv Europa League-plats, lite spetsigt uttryckt. Eller rättare sagt, en halv plats in i Europa Leagues tredje kvalrunda, det vill säga två kvalrundor under juli och augusti som i hög utsträckning påverkar säsongsinledningen.

Jag återvänder således därför till ett gammalt argument. Det vill säga att det för Premier League hade det varit värdefullt med en tredje europeisk cupturnering, alternativt ett ökat antal platser i Europa League. Det hade omedelbart gett striden om sjundeplatsen ett betydligt mycket mer konkret innehåll, inte enbart ett symboliskt innehåll eller en förhoppning om europeiskt cupspel.

Där befinner vi oss däremot inte ännu. Ändå känns striden om sjundeplatsen under resten av säsongen faktiskt meningsfull. Lite i skymundan av andra streckkamper i ligan men ändå mycket intressant. Vilken klubb kommer faktiskt bli best of the rest och vilken klubb kommer slänga sin hatt in i ringen för att få spela i Europa League nästa säsong?

Burnley känns som de tydliga favoriterna. De har ett poängförsprång att jobba med framför Leicester och Watford, de har klarat av de allra flesta av de riktigt tuffa matcherna för säsongen och har ett relativt sett enkelt spelschema kvar på säsongen. De har kvar sitt poängförsprång trots att de precis tagit sig igenom en rätt lång formdopp, som fick ett stopp i och med segern mot Everton.

Om Leicester och Watford ska kunna utmana dem krävs det framför allt att de höjer sig. Leicester har däremot bäst chans, även deras spelschema ser rätt hanterligt ut samtidigt som Watfords är betydligt tuffare. Men Leicester har haft märkligt svårt att vinna matcher de senaste månaderna, även om de heller inte har förlorat så värst mycket. Men värdefulla poäng har ändå tappats.

Kanske ska heller inte Bournemouth helt räknas bort. De har ett antal poäng att hämta upp, och ett halvtufft spelschema, men skulle de vinna hemma mot Tottenham idag har de gett sig själva en rejält bra start och viktig boost, och skulle kunna sätta upp en rejält spännande match i den allra sista omgången mot just Burnley på Turf Moor.

Vilken match det skulle kunna bli om det då var en rent avgörande match för sjundeplatsen och för en plats i Europa League.

Farhågan, om vilken de flesta bara har vågat viska av rädsla för att den skulle bli till verklighet, är att denna malaise fortfarande sitter i Derby Countys ryggmärg, och inte har jobbats bort under Gary Rowett. Tecknen i skyn bådar inte alldeles gott, där ett hugg på en andraplats sedan början av februari har urholkats av sex raka matcher utan vinst, varav två förluster, och en femteplats.

Att i just detta känslomässigt jobbiga läge, både för spelare och för supportrar måste kunna tänkas, bege sig till City Ground för ett våldsamt jobbigt bortaderby mot värsta rivalen Nottingham Forest är naturligtvis inte något av avundas. Det är lite för lätt att ge derbymatcher symbolisk betydelse, men här känns det på något sätt fullt motiverat.

Matchen sparkar av tidig eftermiddag på ett elektriskt City Ground. Derby County har i en tidigare blogg beskrivits som något av EFL Championships Arsenal. De får hoppas att det är en jämförelse som inte ges ännu mer kött på benen den här dagen. Vinst för Derby County och vägen i alla fall mot playoff känns vidöppen. Förlust, och säsongen kan ta en ände med förskräckelse.

Nottingham Forest kommer självklart inte bli uppflyttade eller för den sakens skull nå något playoff. De håller fortfarande på att försöka finna sig tillrätta med Aitor Karanka som ny manager, med godkända resultat. De löper däremot inte heller risk att åka ur EFL Championship. Så värst mycket kvar att spela för har alltså inte de – utöver då att ge Derby County en rejäl dick kick.

Få är så klart lika lyckligt medvetna om Derby Countys tendens att slänga bort sina säsonger som Nottingham Forests supportrar, och de har med flera veckor kvar till matchen inte förspillt en enda möjlighet att påminna dem om detta besvärliga förhållande. Om Derby Countys säsong är på väg att rulla utför branten ser Nottingham Forest fram emot att ge dem den sista knuffen.

Nottingham Forest kan inte göra så mycket åt att Derby County ligger före dem i tabellen den här säsongen. Det kommer inte hinna ändras. Men Nottingham Forest kan å andra sidan hävda att de ligger före Derby County i formtabellen, bland annat genom att vara obesegrade i fem raka matcher. Det är ett lag i form, det är ett lag på uppgång och det är ett lag med momentum.

Raka motsatsen till Derby County således. Dessutom hemmaplan. Tufft läge för Derby County. Men det var också därför som de anställde Gary Rowett, och det var också med sådana här matcher i åtanke som Rowett medvetet satsade på mer rutinerade spelare som Scott Carson, Tom Huddlestone, David Nugent, Bradley Johnson, Curtis Davies, Chris Baird med flera.

Gary Rowett investerade rejält i rutin framför allt i syfte att göra Derby County mer stabila och komma tillrätta med deras ökända benägenhet att se sina säsonger falla samman. Det är inte bara dags för den investeringen att casha in, det är nu den investeringen måste casha in. Bära eller brista för Derby County, säsongen balanserar på en knivs egg.

Och det är Nottingham Forest som håller i kniven.

Det kan så klart med all rätt hävdas att det är egentligen inte andraplatsen i sig som är så värst intressant den här matchen. För det första handlar det så klart om Champions League-platserna, men där finns marginal att arbeta med. För det andra handlar det så klart bara om att sluta före varandra i tabellen. Men för det tredje, kanske viktigast, handlar det om framtiden och om att äga storyn.

Man Utd har, med undantag för säsongens första matcher och en väldigt kort blipp runt nyåret, befunnit sig på andraplatsen mest hela säsongen. De har med andra ord vunnit de flesta av sina matcher, förlorat få av dem, men ändå fått utstå hård kritik för sitt sätt att spela fotboll, för sina uppenbara taktiska brister och för att sätta organisation före underhållning.

Liverpool har å andra sidan aldrig, med undantag för en av de tidiga omgångarna, befunnit sig högre än på tredjeplatsen i ligan under säsongen, men har samtidigt hyllats mer eller mindre konstant för sitt sätt att spela fotboll, för sin fartfyllda offensiv och för sina ofta väldigt underhållande matcher, ett narrativ som tilltagit under en vårsäsong där resultaten också blivit jämnare.

Storyn handlar självklart om vilken klubb som är bäst. Så som storyn alltid har varit mellan Man Utd och Liverpool. Man Utds claim har helt enkelt varit den självklara att tabellen inte ljuger och sedan kan losers prata om sin fotboll bäst de vill. Liverpools claim har varit att de spelar den bättre och mer underhållande fotbollen och därför är att betrakta som bäst egentligen.

Därav matchens betydelse. Men det är så klart något av en lose-lose för Man Utd. Om Man Utd vinner kan de stoltsera med att ha gått plus mot Liverpool, behålla sin claim att tabellen inte ljuger, men det kommer inte ta död på snacket om att Liverpool är bättre egentligen. Om däremot Liverpool vinner bekräftas deras story, de ligger både tvåa och spelar den subjektivt sett bästa fotbollen.

Det är en story som framför allt har fått fotfäste i samband med stormatcher där Man Utds taktiska approach ofta kritiserats, samtidigt som Liverpools approach har hyllats. Med tio poäng vardera från dessa matcher hittills under säsongen är det svårt att påstå att den ena är objektivt sett bättre än den andra. Men det får accepteras att Liverpools har varit mer underhållande, och närmare sin kapacitet.

Inte minst har storyn så klart fått fotfäste just när Man Utd och Liverpool har mötts. Framför allt gäller kanske detta matcherna på Anfield där Man Utd har varit defensiva och disciplinerade och spelat på resultat, och där Liverpool i båda fallen har misslyckats med att skapa både mål eller ens farliga chanser i vettig utsträckning, vilket naturligtvis då har varit motståndets fel.

Förra säsongens möte på Old Trafford var så klart en något annan historia. Där var det Liverpool som spelade defensivt, kontrade och spelade på resultatet och den ledning de lyckats ordna i första halvlek. Man Utd förde spelet, skapade chanserna, lyckades kvittera och borde förmodligen på det stora hela ha vunnit den matchen, men fick som så ofta förr den säsongen bara oavgjort.

Det är svårt att säga om det blir någon repris på den matchbilden. För det första är Liverpool ett bättre fotbollslag den här säsongen, med större möjligheter att verkligen hota Man Utd offensivt. För det andra känns Man Utd ojämnare nu än då, kapabla till högre höjder i sitt spel men också mer apatiska när matchen inte går åt deras håll. Deras två senaste matcher visar rätt tydligt på detta.

Detta bidrar naturligtvis till storyn. Liverpool känns som ett lag mer i harmoni, ett lag vars spel fungerar och som presterar mycket nära sin faktiska kapacitet. Man Utd å andra sidan känns inte som ett lag riktigt i harmoni, med ett spel som bara fungerar sporadiskt men som för det mesta hackar betänkligt, och som inte alls motsvarar de förväntningar som finns på dem.

Ändå ligger Man Utd alltså tvåa, före Liverpool och före flera andra. Men det är så klart en fråga om förväntningar. Liverpool känns i högre utsträckning som en klubb på uppgång som bara blir bättre och bättre, en klubb som mår bra. Man Utd känns kanske inte på nedgång men som i något av ett stillestånd, en klubb som brottas med problem och gamla demoner.

Det hela bottnar också i en besvikelse över att Man Utd inte bättre har lyckats utmana Man City om ligatiteln. Det var den stora storyn inför säsongen som aldrig riktigt blev verklighet. Det främsta skälet till detta har så klart varit Man Citys briljans, men i besvikelsen har många mer formulerat det som Man Utds svaghet. Även många av de ljusblå verkar gärna hellre se det så, märkligt nog.

Mycket är det också en story om personligheter, om Jürgen Klopp ställd mot José Mourinho. Klopp är naturligtvis det nya skriket i Premier League, en hetsigt rubrikvänlig tysk gaphals som utstrålar optimism. Mourinho representerar mer det gamla, det lite mer cyniska och kanske det lite buttra. Många journalister verkar dessutom ha väntat länge på chansen att ge betalt för gammal ost.

Dagens match handlar alltså inte om ligatiteln, det är ju faktiskt väldigt sällan som matcherna mellan Man Utd och Liverpool har gjort det genom alla dessa år, deras respektive storhetstider har passerat varandra i hissen. Dagens match handlar förmodligen heller inte så mycket om Champions League-platser. Den handlar egentligen inte heller så mycket om andraplatsen.

Dagens match mellan Man Utd och Liverpool handlar om kontrollen över storyn mellan de båda klubbarna. Och det är en story med många kapitel, många karaktärer och många olika nyanser, en ständigt pågående dans mellan den engelska fotbollens två största drakar.

Grimsby Town har gjort just precis detta. De meddelade för någon vecka sedan att de precis anställt Michael Jolley som ny manager. Jolley är så klart bekanta för oss i Sverige efter att ha varit AFC Eskilstunas tränare sedan i somras, som han inte lyckades hålla kvar i Allsvenskan men väl ändå tog några meriterande segrar längs vägen mot Malmö FF och IFK Göteborg.

Att tänka sig att Grimsby Town skulle ha någon större koll på Allsvenskan känns långsökt. Desto mer troligt är det förmodligen att Grimsbys styrelse har haft koll på att Michael Jolley har jobbat som coach och U23-tränare under Sean Dyche i Burnley. Sean Dyche och Burnley är sådant som Grimsby känner igen och kan relatera till, Allsvenskan och AFC Eskilstuna kanske inte riktigt på samma sätt.

Två saker kan konstateras med Grimsbys anställning av Michael Jolley. Det är en viktig anställning, och det är en modig anställning. Båda dessa saker konstateras av att läsa den både långa och ovanligt utförliga motivering som Grimsby gjorde offentlig i samband med anställningen. Det är så klart alltid kul när klubbar vågar göra tydligt hur de tänker, men det säger oss också några saker.

https://www.grimsby-townfc.co.uk/news/2018/march/statement-gtfc-appoint-michael-jolley—message-from-the-board/

Metabudskapet med uttalandet är att det råder ett rätt omfattande missnöje hos supportrarna i Grimsby. Detaljrikedomen syftar till att visa att styrelsen har gjort ett gediget arbete, antalet argument syftar till att bevisa att man har fattat ett klokt beslut, avslutningen säger till och med rent ut att nu är det dags att sluta sig samman snarare istället för att gnälla.

Det är inte jättemärkligt att det har funnits ett missnöje i Grimsby Town. Den vanligaste förhoppningen inför säsongen var att Grimsby skulle kunna vara med och utmana åtminstone om en av playoff-platserna. Istället har de befunnit sig i något som liknar fritt fall i tabellen under säsongen, och befinner sig för stunden bara sex poäng ovanför nedflyttningsstrecket, med två matcher mer spelade.

Det andra budskapet med uttalandet bemöter grunden till detta missnöje. Det läggs mycket stor vikt vid att beskriva Michael Jolley som en modern, ung, framåtsträvande tränare med ett nytt sätt att tänka. Det är något som upprepas om och om igen på olika sätt. Bakgrunden är att den stora kritiken mot Russell Slade, Grimsbys tidigare tränare, var att han var omodern och utdaterad.

Det tredje budskapet är däremot att Grimsby kanske inte har gjort någon väldigt djupgående analys av Michael Jolleys fotbollsidéer. Argumenten för varför man väljer just Jolley känns i större utsträckning som något Jolley skulle ha sålt in sig själv med snarare än något som Grimsby aktivt letat efter. Hänvisningarna till Allsvenskan, och till universitetsbildningen, känns mest som popreferenser.

Engelska tränare som vågat ta en sväng utomlands, inte minst i Sverige, är i skriket för stunden. Det är i och för sig lite udda hur lite det faktiskt pratats just i Sverige om att Michael Jolley tagit över Grimsby Town, jämfört med hur mycket det surras om Graham Potter. Kanske för att det bara var AFC Eskilstuna, Allsvenskans svarta får. Kanske för att det bara är League Two.

Michael Jolley satt fortfarande på läktaren när Grimsby förlorade mot Carlisle förra omgången. Det är till helgen han gör sin debut som tränare för Grimsby och han gör det med en väldigt viktig match. Hemma på Blundell Park möter Grimsby Port Vale, som ligger en poäng efter dem med två matcher mindre spelade. En vinst där är nästan nödvändig, en förlust ödesdiger.

Det är den första av tre ”cupfinaler” som återstår för Grimsby Town under de tio matcher de har på sig att rädda säsongen och sin existens i Football, samtliga tre på hemmaplan för övrigt. Utöver Port Vale på lördag, så möter de senare under våren även Chesterfield och Barnet på Blundell Park, båda lagen befinner sig för närvarande under nedflyttningsstrecket.

Grimsby Town har med andra ord allt kvar i sina egna händer inför avslutningen på säsongen. Men det förutsätter att Grimsbys vackra ord om Michael Jolley och hans spelidé också omsätts i praktisk verklighet. Och att det inte slutar som det trots allt slutade för AFC Eskilstuna, med nedflyttning men med hänvisningar till några enstaka segrar och ett ökat poängsnitt under några matcher.

Om Michael Jolley däremot lyckas hålla Grimsby Town kvar i League Two, och därefter ta dem framåt nästa säsong, så har han så klart ett betydligt bättre claim to fame än enbart att ha jobbat med Sean Dyche samt att ha kommit på tanken att manmarkera ut Malmö FF ur en match. Grimsby Town har åtminstone vädrat tanken att de inom fem år ska kunna ta sig till EFL Championship.

Ingen press alls på Michael Jolley med andra ord.

:::

På annat håll i League Two under lördagen har vi dessutom den rena seriefinalen mellan Luton Town och Accrington Stanley på Kenilworth Road. Båda lagen en poäng från varandra men med ett hälsosamt försprång ned till tredje- och fjärdeplatsen. Luton trodde de nog de flesta skulle ligga högt upp i League Two under säsongen men Accrington Stanley, med den lägsta budgeten i Football League, som aldrig har varit högre än just League Two, är betydligt mer oväntade.

Who are they?

:::

Old Firm på söndag, men för den som är intresserad av skotsk fotboll lite i allmänhet och skotska derbyn i synnerhet kan det vara värt att redan ikväll ratta in Edinburghderbyt mellan Hibernian och Hearts. Hett derby som blivit desto hetare sedan januari då Hearts slog ut Hibs ur skotska cupen och Craig Levein, Hearts manager, kläckte ur sig att den “naturliga ordningen” därmed var återställd. Rätt lugnt att säga att Hibs inte var best pleased.

Det gäller att hitta något lättsmält att fördriva tiden med. Det är sällan så mycket som händer inom fotbollen på just fredagar, då koncentrationen istället flyttats över till nästa match. Kommande fredagar när inget annat kommer i vägen tänkte jag därför ägna åt det förhoppningsvis upplysande projektet att diskutera de större engelska klubbarnas tio bästa spelare någonsin.

Hur ska sådana listor egentligen konstrueras på ett trovärdigt sätt? Det första steget är så klart att acceptera att alla listor är subjektiva. Men hur ska man egentligen kunna rättvist jämföra en spelare man följt regelbundet under flera år med spelare man kanske bara hört talas om eller kanske som mest sett några gryniga filmklipp av, spelare man inte har någon riktig relation till?

Det andra steget är kanske att acceptera att man aldrig riktigt kommer lyckas fullt ut. Men det finns sätt ändå sätt att bedöma historiens spelare. Att titta på rent objektiva meriter är ett sätt. Att lyssna på vittnesmål från de som har följt spelarna är ett annat. Det här är också metoder som är rätt effektiva för att förankra bilden av mer nutida spelare.

Slumpen ordnade så att vi redan har klarat av de sex allra största klubbarna. Nu är det plötsligt West Hams tur. En klubb som även det är en av de klassiska engelska klubbarna, med titlar både i England och i Europa. Därtill med spelare som för alltid kommer vara inristade i den engelska landslagshistorien. På senare år med mängder av engelska kultspelare.

En sak som faktiskt är speciell med West Ham är att de har haft en så tydlig tråd genom åren med att producera mängder av egna produkter från sin extremt framgångsrika akademi. Egna produkter kommer självfallet alltid ha en särskild plats i allas hjärtan, och det är alltid en fråga om och hur man ska rensa för den saken i en bedömning av spelare för sådana här listor.

(10) Mark Noble

En modern ikon i West Ham-tröjan som om han hade spelat för en av de största klubbarna hade haft ett stort antal landskamper i bagaget. Har under nästan hela 2000-talet varit en given kugge på West Hams mittfält och var länge den spelare som gav West Ham ett särskilt driv och energi på planen. Utmärkt spelsinne, bra passningsfot och skott.

(9) Tony Cottee

Det finns sämre sätt att debutera för en egen produkt i West Ham än att som 17-åring komma in och göra det avgörande målet mot Tottenham. 1980-talets Wayne Rooney med andra ord, och med sina mål låg han bakom West Hams tredjeplacering i ligan 1986, som är West Hams bästa ligaplacering någonsin märkligt nog. En av klubbens ikoniska anfallare.

(8) Julian Dicks

Måste definitivt vara med i diskussionen om de bästa vänsterbackarna över huvud taget i Premier League-historien. Utsågs till säsongens spelare i West Ham fyra gånger mellan 1990 och 1997, en vänsterback som kombinerade rejäl hårdhet med fart, teknik och rasande offensivlust, han hann med över 50 mål för West Ham. Hade varit fantastisk även i dagens fotboll.

(7) Martin Peters

En mångsysslare i West Ham-tröjan som under sina dryga 300 matcher för klubben hann med att spela på varenda position i laget. En spelare från West Hams oerhört produktiva akademi som slog sig in i a-laget under 1960-talet och var med i det lag som 1965 vann Cupvinnarcupen. Ett år senare var Peters med och blev världsmästare med England.

(6) Paolo Di Canio

Vissa spelare blir helt enkelt älskade när de drar på sig klubbtröjan genom sin sprudlande personlighet. Tillbringade kanske inte väldigt många år i West Ham men var alltid minnesvärd, inspirerade sin omgivning både på planen och på läktarna och har svarat för några av Premier Leagues mest minnesvärda ögonblick. West Hams Eric Cantona, och bättre praise får man inte från mig.

(5) Vic Watson

Med oerhört bred marginal West Hams bäste och meste målgörare någonsin. Drog iväg 326 mål på 462 matcher mellan de båda världskrigen. Innehar med sina sex mål fortfarande klubbrekordet för flest mål i en match, vilket också hade varit ensamt Premier League-rekord i nutid. Fick dock aldrig vara med och vinna några större titlar med West Ham.

(4) Geoff Hurst

Hela världen kommer ihåg Geoff Hurst mest för att han gjorde ett hattrick i en VM-final, men för West Ham är han så mycket mer än så. Tillbringade 13 år med West Ham och var en av sin tids främsta målskyttar i England, och hann med att göra 249 mål för West Ham. Vann både FA-cupen och Cupvinnarcupen med sitt West Ham, fortfarande en legend i klubben.

(3) Billy Bonds

Befann sig över två årtionden i West Ham och var det självklara valet som lagkapten när Bobby Moore slutade. Som lagkapten ledde han West Ham till två FA-cuptitlar, bland annat 1980 där de som Division Two-klubb besegrade Arsenal i finalen. Hårt arbetande ytterback, älskad av supportrarna, som med sina 793 matcher för West Ham är deras meste spelare någonsin.

(2) Trevor Brooking

Att som West Ham-spelare komma fram i skuggan av ikoniska storheter som Bobby Moore och Geoff Hurst kan inte ha varit helt lätt, men Brooking inte bara lyckades utan kanske i viss mening till och med överglänste dem. Dynamisk mittfältare som hade kunnat lyftas fram som exempel till Sam Allardyce om han undrade vad som egentligen menades med The West Ham Way.

(1) Bobby Moore

Omöjligt att sätta någon annan spelare som etta på den här listan. Kommer med största sannolikhet alltid anses vara den störste spelaren att någonsin dra på sig West Hams tröja, kanske även Englands landslagströja. Anses allmänt som en av världens absolut bästa försvarare någonsin. Lagkapten för både West Ham och England under mer än ett årtionde.

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/italienbloggen/2018/03/01/bilderna-av-ett-lag-i-total-harmoni/

Om vi ska tro Erik Hadzic, och det finns ju ingen anledning att inte göra det, är Milan för närvarande ett lag i total harmoni. Beskrivningen ovan kommer efter Milans vinst mot Roma och avancemang till den italienska cupfinalen. Den speglar ett Milan som efter många år i skuggan av sin egen historia, och en förfärlig säsongsinledning, verkar ha hittat sig själva under Gennaro Gattuso.

Kontrasten med Arsenal känns total. Om Milan är ett lag i total harmoni är Arsenal istället ett lag i total disharmoni. En plågsamt genomförd säsong har nått sitt crescendo de senaste veckorna med förlusten mot Östersund, några totala kapitulationer mot Man City tillsammans med förlusten mot Brighton i helgen. Arsenal har förlorat sig själva under Arsene Wenger.

Under normala omständigheter borde Arsenal gå in i den här åttondelsfinalen mot Milan som favoriter. De har ett minst lika bra lag på pappret, ett lag som borde konkurrera om ligatiteln i Premier League, men som när säsongen når sitt slut för andra säsongen i rad inte kommer befinna sig ens bland de fyra-fem bästa klubbarna. Milan borde vara en farlig motståndare, men bara en outsider.

Men dessa omständigheter är inte normala. Det råder mer eller mindre öppet uppror inom laget där spelartruppen, åtminstone stora och mäktiga delar av den, har gjort öppen revolt mot Arsene Wengers ledarskap. Det pågår en palatskupp inom Arsenal som, hur befogad den än kan anses vara, ännu inte är avslutad och som omöjligtvis kan lämna Arsenal opåverkade.

Bilderna från Arsenal är spelare som skickar spydigheter mot varandra över sociala medier. Bilderna från Arsenal är spelare som selektivt verkar välja vilka matcher de alls vill och inte vill spela i. Bilderna från Arsenal är spelare som läcker snyftvalser till media i syfte att sparka på sin tränare som ligger. Bilderna från Arsenal är av ett lag i total disharmoni.

Är det över huvud taget möjligt för Arsenal i ett sådant tillstånd att besegra Milan över ett dubbelmöte i Europa League? Det borde inte vara det. Vad det till en början kräver är att inte förlora den här åttondelsfinalen redan ikväll, det vill säga att bege sig till lejonets kula på San Siro och palla trycket, stå upp för sig själva och inte falla samman, att ha matchen öppen till returen.

Vad talar egentligen för att Arsenal skulle klara av det? Det finns några saker att hoppas på. Som att spelarna i Europa League ändå ser till sin närmaste framtid givet möjligheten att missa eller ta sig till Champions League. Eller att spelarna i Arsenal faktiskt förmår samla ihop sig givet att de faktiskt möter Milan, en av de klassiska europeiska storklubbarna.

Men hur många gånger har vi tänkt att nu, den här gången, kommer Arsenal ta sig samman bara för att därefter bli besvikna? Om Arsenal som lag ska lyckas ta sig samman kräver det en samlad spelarinsats, men hur trolig är den i ett lag där vi under många år har påtalat bristen av ledarskap och accountability hos de egna spelarna, och tendensen att gömma sig bakom andras förkläden?!

Det har i dessa dagar pratats mycket om så kallad professionell stolthet bland Arsenals spelare. Jag betvivlar faktiskt inte att de har sådan. Men de flesta kan nog också vara bekanta med den känsla av hopplöshet som kan uppstå när hur mycket man än vill något så finns helt enkelt inte strukturen eller kulturen att faktiskt uppnå det. Demoraliserande, hellre då fly än illa fäkta är lätt att tänka.

Arsenal är ett bättre fotbollslag än så här. Åtminstone borde Arsenal vara ett bättre fotbollslag än så här. Detta vet vi. Milan är en farlig motståndare med många skickliga spelare, men ett Arsenal som når upp till sin rätta nivå borde gå in i det här dubbelmötet med gott självförtroende, med goda förhoppningar om att kunna ta sig till kvartsfinal, och som favoriter.

Att Arsenal ändå inte gör det har att göra med det hjärtstillestånd som har drabbat klubben. Alla de värsta mardrömmar som Arsenal har trumpetat ut under de senaste åren som skulle kunna hända med Arsenal som klubb om man valde att ta risken att byta ut Arsene Wenger, har inträffat just för att man inte har bytt ut Arsene Wenger. Även det alternativet var en risk, vilket glömdes.

Vad åttondelsfinalen mellan Milan och Arsenal nu istället blir är ett lag i total harmoni som möter ett lag i total disharmoni. Det är en match som rimligtvis bara borde kunna sluta på ett enda sätt, med en enda segrare. Ett fungerande lag och en fungerande klubb måste besegra ett dysfunktionellt lag. Arsenals bästa och sista hopp på kort sikt är att fotbollen inte alltid är rimlig.

På längre sikt måste Arsenals bästa hopp vara att om Milan, efter så många år av dvala och misär, kan uppnå den citerade inledningens känsla av harmoni, så måste även Arsenal kunna uppnå detta. Byt ut namnen på spelarna och på klubben, tänk er framåt några år i tiden, och den bild som beskrivs av Erik Hadzic skulle då faktiskt mycket väl kunna gälla Arsenal.

Det är i alla fall vad vi måste hoppas på.

Det finns dåliga erfarenheter som ligger närmare i tid för Wolves. 2002 blåste Wolves en ledning med elva poäng i EFL Championship och misslyckades med att ta sig upp i Premier League. Likheterna med den här säsongen var många. Det hade investerats stora pengar, många nya spelare, och pressen var massiv både på laget och på spelarna.

Det är med andra ord kanske inte så konstigt om reaktionerna har blivit något hysteriska på Wolves senaste period på tre matcher utan vinst. En period som har resulterat i att en överlägsen ledning i EFL Championship om 13 poäng i början av februari till endast sex poängs ledning i dagsläget. Även om försprånget ned till tredjeplatsen alltjämt är tio poäng.

Vart och ett av de tre resultaten är kanske inte särskilt oroväckande. Oavgjort borta mot Preston, en erkänt tuff bortamatch. Oavgjort hemma mot Norwich, där de hade ledningen fram till matchens sista spark. Sedan mer eller mindre spelade av planen i bortamatchen mot Fulham, som är ett EFL Championships bästa och framför allt mest formstarka lag, och Wolves saknade Ruben Neves.

Men sammantaget är det oroväckande och skapar en naturlig oro att historien ska komma att upprepas. Delvis är det en fråga om perspektiv. Att leda med sex/tio poäng vid den här tiden på säsongen efter att ha haft ett försprång om 13 poäng känns oroligt. Att leda med sex/tio poäng efter att ha spelat till sig detta försprång de senaste omgångarna hade känts fantastiskt.

Det är, som uttrycket går, betydligt mer sannolikt att få ett positivt svar om du frågar en präst ifall det är okej att be medans du röker, än om du frågar samma präst ifall det är okej att röka medans du ber.

Wolves hade en välbehövlig paus mitt i veckan efter förlusten mot Fulham. En möjlighet för Nuno Espirito Santo att samla sina spelare och lugna ned dem, få dem att fokusera på uppgiften och hålla tron på den fotboll som har fungerat så väl för dem hittills. Därefter en hemmamatch mot Reading. Den matchen blev däremot inställd, vilan förlängd, och nästa match nu borta ikväll mot Leeds.

Jag är inte säker på att Wolves och Nuno Espirito Santo är så värst nöjda med det. Ett lag som kämpar för att återfinna form och vinnarspår gör det nog hellre på hemmaplan än på Elland Road. Förlust eller poängtapp för Wolves ikväll och nerverna ökar och försprånget minskar proportionellt. Cardiff kan då vara blott tre poäng efter, Aston Villa och Fulham sju respektive åtta poäng.

När pressen är som störst, och resultaten inte längre går lagets väg, kan det vara lätt att börja se spöken i varje vrå. Här skulle kanske Wolves kunna känna att till och med vädrets makter, the Beast from the East, är emot dem.

Konkurrenterna i EFL Championship gör sitt bästa för att öka pressen på Wolves. Det är ingen slump att de valt just dessa dagar att upprepa sina fruktlösa krav om att utreda Wolves koppling till Jorge Mendes. Som om det vore förbjudet att ha bra agentkontakter. Men det sätter ytterligare fokus på Wolves påstådda fördelar, hur de ”ska” vinna, deras fantastiska spelare och så vidare.

Till denna press kommer att Wolves presenterat ett förlustresultat om £23,2m för sin första säsong med Fosun som ägare. Ett liknande resultat är att förväntas också för den andra säsongen. Pengar som i huvudsak investerats i transfers och löner. Financial Fair Play-reglerna i EFL Championship tillåter en kumulativ förlust över tre år om £39m, så ekonomin är enkel: Wolves måste upp i Premier League!

Det mest troliga är naturligtvis att Wolves svacka är just bara en svacka, och att de snart återfinner formen. De har spelat inte bara EFL Championships bästa fotboll under säsongen, utan den bästa fotboll vi sett på mycket länge i EFL Championship. Sådan kvalitet brukar i slutänden alltid ge sig till känna. Vad vi ser är ett avsteg från det normala för Wolves, inte en återgång till det normala.

Att det ändå känns oroligt för Wolves beror på att de den här säsongen har lyckats ändra våra föreställningar om vad som är normalt i EFL Championship. En vinst mot Leeds på Elland Road ikväll skulle kännas som en återgång till det normala för Wolves, men vore kanske i själva verket snarare en återgång till Wolves otroligt höga standard de satt under säsongen.

Det är ett starkt läge för Wolves att befinna sig i när deras egna formsvacka ungefär motsvarar andra klubbars normalform. Det mer än något annat talar för att Wolves oroar sig i onödan. De kommer gå upp i Premier League, och de kommer återfinna formen, kanske inte redan ikväll borta mot Leeds, men förr snarare än senare.

Det är bara för Nuno Espirito Santo att hålla sina spelare lugna och fokuserade på uppgiften. Och pränta in i dem att de har nått sin position genom att jobba stenhårt, och att fortsätta jobba stenhårt är vad de måste göra för att också behålla denna position. Att konkurrenter, snö och isande väder inte ska vara tillräckligt för att kunna stoppa dem.

”In winter we must protect ourselves. Look after one another. When the snows fall and the white winds blow, the lone wolf dies, but the pack survives.”

Men är det verkligen på det sättet? Kaninen kan förvisso tyckas vara i säcken men säcken måste ju också knytas igen. Visst har Tottenham hemmaplan, visst har Tottenham fördelen av att vara vidare vid avspark och att Juventus med all sannolikhet faktiskt är piskade att vinna, men i slutänden räcker det troligtvis med att Juventus gör matchens första mål för att läget ska vara det omvända.

Det är omöjligt att bortse från Juventus kvaliteter. De har varit Serie A:s med bred marginal bästa klubb under hela 2010-talet, är alltjämt i ensamt majestät i den ligan, med massor av erfarenhet av europeiskt cupspel och erfarenhet inte minst av att vinna. Ett lag som är livsfarliga framåt och som bakåt släpper in mål i ungefär samma takt som glaciärerna smälter.

Det har inte varit riktigt lika omöjligt att bortse från Tottenhams kvaliteter. När de lottades i samma grupp som Dortmund och Real Madrid tog de flesta för givet att Tottenham var så gott som utslagna redan. När de i åttondelsfinalen lottades mot Juventus tog de flesta, inte minst i italiensk media, för givet att Tottenham skulle vara chanslösa.

Tottenham var inte utslagna redan. Tottenham var inte chanslösa. Vad Tottenham faktiskt har visat den här säsongen är två saker. Att det är minst lika tuff lottning för den klubb som lottas mot Tottenham. Samt att Tottenham på sin dag har kapaciteten och kvaliteten inte bara att delta i Champions League utan också att faktiskt vinna Champions League.

Det kan inte och ska inte ignoreras att om Tottenham tar sig till kvartsfinal den här säsongen har de svarat för den hittills bästa engelska prestationen i europeiskt cupspel åtminstone sedan Chelsea vann Champions League för sex år sedan. Att slå ut Dortmund, att besegra och vinna sin grupp före Real Madrid, och sedan slå ut Juventus i åttondelsfinalen, vore på totalen en väldig bedrift.

Om Tottenham ska lyckas vinna mot Juventus ikväll, eller åtminstone slå ut dem och gå vidare till kvartsfinal, förutsätter det i mina ögon att Tottenham hittar eller skapar positiva svar på följande tre frågor, som jag tror är av avgörande betydelse för Tottenhams chanser, och där de definitivt måste hitta rätt för att rättfärdiga ens en antydan om något favoritskap:

Kan de behålla kontrollen på mittfältet eller var den situationsbunden?

Vad som vände matchen till Tottenhams fördel redan en bit in i första halvlek var att Tottenham faktiskt vann mittfältet. Christian Eriksen och Mousa Dembele var båda fantastiska i den matchen, och därifrån fick Tottenham licens att styra spelet och hela tiden söka anfallsmöjligheter mot Juventus, som Harry Kane inte var sen med att utnyttja.

Kan Tottenham upprepa samma kontroll över mittfältet också i kvällens match så är halva matchen vunnen och Tottenhams favoritskap välmotiverat. Och på ytan kunde det kännas givet att de borde kunna det. Kan Tottenham kontrollera mittfältet i Turin måste de rimligtvis kunna kontrollera mittfältet också på Wembley. Men riktigt så enkelt är det kanske inte.

Farhågan är inte minst att Tottenhams kontroll över mittfältet var helt och hållet situationsbunden. Det vill säga att Juventus blev sina egna fiender, att de gjorde 2-0 snabbt, slappnade av och därmed släppte in Tottenham i matchen. Och därefter, även sedan Tottenham lyckats reducera till 2-1, spelade mer för att bevara sin ledning. Att de helt enkelt blev för passiva.

Hanterar Tottenhams backlinje pressen bättre än de gjorde i Turin?

Det omedelbara intrycket när Juventus tilläts göra mål redan i den första minuten, och därefter ett andra mål inom tio minuter, var inte så mycket att Juventus var så mycket bättre att det var nästan oundvikligt, utan snarare att jahapp, där visade sig Tottenhams relativa brist på rutin och erfarnhet i sådana här matcher väldigt, väldigt tydligt.

Det gällde inte minst försvarsspelet, mer konkret backlinjen. Vilket inte är så konstigt givet att det är den lagdel som kanske mest är utsatt för press i sådana här matcher, där ett enda misstag kan visa sig ödesdigert. Tottenhams backlinje gjorde många misstag på kort tid. I synnerhet lyckades Juventus effektivt och brutalt utnyttja osäkerheten hos Tottenhams ytterbackar.

Ben Davies lyckades trots allt återhämta sig från några tidiga misstag och spelade alltmer in sig i matchen. Serge Aurier fortsatte däremot vara otrygg och svag i sitt beslutsfattande i en sådan utsträckning att det måste vara något som får Mauricio Pochettino att nog hellre välja att spela med Kieran Trippier den här kvällen. Pressen ikväll är högre och måste hanteras bättre än i Turin.

Kan Tottenham hålla sina huvuden kalla?

Juventus är ett formidabelt fotbollslag. På pappret ett lag med bättre och större spelare än Tottenham, därtill äckligt välorganiserade. Om Tottenham ska lyckas vinna mot Juventus krävs att majoriteten av spelarna spelar nära toppen av sin förmåga, att de undviker att göra enkla och onödiga misstag, samt att de är kalla och lugna nog att ta tillvara de öppningar och möjligheter som dyker upp.

Det är ett krav som gäller inte bara för spelarna på planen, utan likaväl för Mauricio Pochettino. Han är ny på den här nivån precis som spelarna, och även han håller med andra ord på att lära sig av jobbet. Även han måste hålla huvudet kallt i hetluften, ha rätt balans i sina förberedelser, läsa av läget, och se till att fatta de rätta besluten under matchdagen.

Men när vi pratar om att hålla huvudet kallt är det svårt att inte framför allt hålla Harry Kane i framtanken. Världens just nu kanske bäste anfallare måste fortsätta vara det också den här kvällen. Chanserna kommer komma, det såg vi inte minst i Turin, men det gäller att ta dem tillvara. Då kanske till och med anglofober blir piskade att medge Kanes skicklighet.

Tottenham är inte favoriter. Men Tottenham är heller inte inte favoriter. Vad man skulle kunna säga är att åttondelsfinalen mot Juventus är i den här gråzonen att den står och väger, men att det är Tottenham som har bollen. Det läget spelade Tottenham till sig i Turin där de stod pall där andra hade rasat samman och vände 0-2 till 2-2 med mersmak.

Ikväll är det upp till Tottenham att förvalta detta läge. Om Tottenham gör det så spelar Tottenham kvartsfinal i Champions League för andra gången under 2010-talet, på sitt tredje försök.

Kanske är det desto viktigare i en klubb som precis åkt ur en division, och i ett lag där humöret således inte kan väntas vara på topp. Middlesbrough hade precis genomlevt en av sina tyngre perioder på flera år. Här kanske behövs en mer extrovert personlighet än Garry Monks reserverade person. Mycket riktigt var det också vad Steve Gibson sedan anställde i Tony Pulis.

Det blev i söndags klart att Garry Monk tar över Birmingham, en klubb som för stunden befinner sig under nedflyttningsstrecket i EFL Championship. Det är Monks tredje klubb i divisionen på mindre än ett år. Han har elva matcher på sig att rädda dem kvar. Och eftersom fotbollen gillar att skämta så är det så klart så att de första Monk möter med Birmingham ikväll är Middlesbrough.

Det vore på sitt sätt mänskligt om Monk kände viss syra mot Middlesbrough efter sättet han sparkades på. Personkemin med Steve Gibson fungerade kanske inte men då var det tveksamt varför han alls anställdes. Middlesbrough har haft för vana att ge sina managers gott om tid men Monk sparkades innan jul och på bussen hem efter en bortavinst mot Sheffield Wednesday.

Timingen var kanske märklig men sparkningen låg i luften, åtminstone sedan det börjat ryktas om att Tony Pulis var tillgänglig. Ändå kan det konstateras att Monk fick sparken med Middlesbrough på åttonde plats, tre poäng utanför playoff. De ligger nu sjua, tvåa poäng utanför playoff. Det är ingen jätteskillnad som Tony Pulis har åstadkommit på två och en halv månad.

Det vore med andra ord säkert sweet för Garry Monk att knäppa Middlesbrough på näsan ikväll, och ge deras chanser att nå playoff en törn. Något han helt säkert inte skulle säga högt. Mest av allt är det däremot viktigt att få en bra start med Birmingham, och en vinst på hemmaplan mot Middlesbrough skulle utan tvekan sitta riktigt fint, och ge laget ett bra momentum.

Garry Monk är ingen dålig manager. Han visade det med Swansea som han höll kvar i Premier League, en erfarenhet som helt säkert kan vara till nytta nu när han förväntas göra detsamma med Birmingham i EFL Championship. Han visade det också med Leeds som han gjorde till ett topplag igen och vars besvär den här säsongen visar att det alls inte var någon självklarhet.

Birmingham är samtidigt inte något dåligt fotbollslag. Det må vara en sedan flera år tillbaka grovt misskött klubb, men laget består av flera väldigt skickliga och lovande spelare, i vissa fall faktiskt spelare som borde kunna höra till seriens främsta. Garry Monk har en stark plattform att bygga vidare på och bör kunna hålla kvar Birmingham i EFL Championship där de allra minst hör hemma.

Middlesbrough framstår alltmer som ett olyckligt snedsteg i Garry Monks karriär, något som kanske inte minst märks i att han där inte hade sitt eget tränarteam att luta sig emot, och heller ingen bundsförvant i klubben. Viktigt således för Monk att i Birmingham ha återförenats med Pep Clotet i tränarstaben, med vilken han alltså hade sina framgångar både i Swansea och i Leeds.

Birmingham är en klubb med bra spelare i sitt lag men ingen riktig struktur runt sitt lag. Inte så förvånande kanske med alla managerbyten, och möjligen något typiskt efter en transfersommar under Harry Redknapps styre. Garry Monk tillsammans med Pep Clotet visade i Leeds att de kan ge ett lag just en sådan struktur, och på så vis kan Monks personlighet mycket väl passa Birmingham betydligt bättre än Middlesbrough.

Craig Gardner, Che Adams, Sam Gallagher, Jacques Maghoma, Jeremie Boga, Jota, David Stockdale med flera. Birmingham är inte ett fotbollslag som borde behöva oroa sig för nedflyttning till League One. Garry Monks nya uppdrag är på kort sikt att se till att de inte längre behöver göra det. Med början mot sin tidigare klubb Middlesbrough hemma på St Andrews.

Och en handskakning med managern som direkt eller indirekt såg till att Monk fick sparken. Förhoppningsvis för Garry Monk blir handskaket efter matchen trevligare än handskaket innan matchen.

Alla ögon förflyttas alltså till Paris under kvällen. Men det passar säkert Liverpool lika väl det, det här är ändå en match som de bara har att spela av, kanske vila sina viktigaste spelare med ögonen på lördagens batalj mot Man Utd i bakhuvudet. Även om de bästa spelarna helt säkert vill uppleva att gå in på Anfield, höra publiken och hymnen igen, och bara njuta av stunden.

Och har vi väl börjat prata om de bästa spelarna så leder det oss naturligt in i att prata om Alex Oxlade-Chamberlain. För sådan har hans utveckling varit i Liverpool under säsongen att han åtminstone finnas med i den diskussionen, och det ska därför bli intressant att se om han är en av dem som spelar ikväll eller vilas inför matchen mot Man Utd.

Det var Liverpools anfallstrio av Roberto Firmino, Sadio Mané och Mohamed Salah som var Portos undergång för tre veckor sedan. Oxlade-Chamberlain startade inte den matchen, men har i andra matcher under säsongen, inte minst efter nyåret, varit en viktig anledning till denna anfallstrios framgångar, den kreativa motorn på Liverpools centrala mittfält.

Det är en fascinerande utveckling. Inte minst för en spelare som i början av säsongen var så universellt utskälld, inte enbart av Arsenals supportrar utan också av Sky Sports proffstyckare såsom Thierry Henry och Gary Neville. När Liverpool köpte Oxlade-Chamberlain för £35m betraktades det som ett riktigt kap – för Arsenal. Inte minst efter hans första matcher med Liverpool.

Detta säger oss något om vår syn på spelare. Den har en tendens att sakna kontext, att underskatta betydelsen av situation och sammanhang för hur bra spelaren faktiskt är, i värsta fall helt blunda för betydelsen. Om en spelare är dålig eller inte lyckas på planen är det väldigt snabbt spelarens fel, att det skulle kunna vara spelarens miljö som är problemet är sällan lika självklart.

Alex Oxlade-Chamberlain blir på sätt och vis ett emblem för detta. Värvad till Arsenal för sju år sedan sågs han som en av Englands största talanger, som skulle nå toppen av sin förmåga under Arsene Wenger. Men med framsteg som är att betrakta som med åldern naturliga avstannade Chamberlain helt i Arsenal, samtidigt som han synbart börjar realisera sin potential i Liverpool.

Det drar naturligtvis jämförelser mellan Arsenal och Liverpool till sin spets, liksom det drar jämförelser mellan Arsene Wenger och Jürgen Klopp till sin spets. Det har blivit en populär jämförelse att göra, och även om den riskerar kännas tröttsam i det här läget för Arsenals supportrar, så är det en jämförelse som inte minst Arsene Wenger själv har valt att bjuda in till.

Arsene Wenger har länge haft ett grundmurat renommé som mästare i att utveckla spelare. Men spelare som går till Arsenal blir inte längre bättre, de blir om något sämre. Det märks i avsaknaden av unga spelare som kommer fram ur de egna leden. Det märks när spelare som varit nyckelspelare i andra klubbar och stora ligor kommer till Arsenal och regresserar snarare än utvecklas.

Jürgen Klopp utvecklar faktiskt spelare. Spelare som går till Liverpool blir demonstrativt och mätbart bättre. Roberto Firmino, Sadio Mané, Mohamed Salah, Andy Robertson, Alex Oxlade-Chamberlain är bara några exempel på detta. En nyckelspelare i en annan klubb och annan stor liga kan alltså med viss trygghet känna att en flytt till Liverpool gör honom bättre.

Åtminstone jag kämpar för att komma på en mer tydlig värdemätare för en klubbs och ett lags tillstånd: Blir spelare faktiskt bättre eller sämre när de drar på sig en viss lagtröja?! Det tar ned frågan till sin absoluta kärna. I en klubb som mår bra och går framåt blir spelarna bättre. I en klubb som mår dåligt och äter upp sig själv inifrån blir spelarna inte bättre, snarare sämre.

Det är med andra ord en positiv jämförelse för Liverpool och Jürgen Klopp. De är en positiv klubb på uppgång som tar kontinuerliga och konsekventa steg framåt i sin utveckling. Det är en negativ jämförelse för Arsenal och Arsene Wenger. De är en klubb i ett förfall och i ett tilltagande tillstånd av likstelhet. Ett tillstånd som helt och hållet är ett ledarskapsproblem.

Det finns alltså all anledning att vara försiktig i sitt fördömande av spelare i en klubb som mår dåligt. Arsenal är inte en klubb som saknar bra spelare. Hector Bellerin, Skhodran Mustafi, Granit Xhaka med flera har alla varit väldigt bra, och har inte plötsligt blivit usla. Går de till en annan klubb, eller får en ny manager, kan de blomma ut igen. Alex Oxlade-Chamberlain visar just detta.

Det kan på sitt sätt kännas surt för Arsenal, men där finns ändå i någon mening ett ljus i mörkret. Ett problem som är ett ledarskapsproblem är betydligt lättare att åtgärda än ett mer djupt liggande problem. Den större kostnaden för Arsenal är de spelare som hunnit med att inse läget och lämna klubben. Cesc Fabregas, Alexis Sanchez, Alex Oxlade-Chamberlain är bara några av dem.

Desto ljusare ser det alltså ut för Liverpool. Det är en klubb som mår bra, som gör ständiga kliv framåt i sin utveckling, och som ikväll går ut på Anfield för att defilera sig fram till en kvartsfinal i Champions League. En kvartsfinal som Arsenal och Arsene Wenger inte har befunnit sig i sedan 2009-10, även då efter att ha slagit ut Porto i åttondelsfinalen för övrigt.

Kanske gjorde Arsene Wenger klokast i att hålla jämförelserna med Liverpool och Jürgen Klopp för sig själv framgent. De är inte till hans fördel och att han ändå envisas med att göra dem känns symptomatiskt.

Det finns en viss skillnad på kritikens innehåll och på den kritik som förutsades i samband med att José Mourinho först anställdes som Man Utds manager. Det var nog ingen som var specifikt orolig över resultaten eller laguttagningarna. Det fanns kanske de som uttryckte frågetecken kring taktik och spel, men det fanns en allmän uppfattning att det då som nu var en överdriven synpunkt.

Den stora interna kritiken eller invändningen mot José Mourinho vid den tiden, gällde hans facit att lotsa fram unga och framför allt egna spelare. En egenskap många såg som en helt central del av Man Utds identitet och tradition, men som det med viss rätt fanns en farhåga att Mourinho helt enkelt inte skulle kunna eller vilja leva upp till, en tränare som bara spelar färdiga spelare menades det.

Världen är full av sina små ironier. Kritiken mot José Mourinho har framför allt kommit att gälla de förstnämnda aspekterna, alls inte utan anledning. Däremot har kritiken tystnat när det gäller Mourinhos vilja och förmåga att spela egna och unga spelare, där han tvärtom har överraskat positivt. Inte för att han är enastående på det på något sätt, men ändå betydligt bättre än väntat.

Mest relevant är kanske jämförelsen med de övriga storklubbarna, där kraven trots allt är speciella. Både Pep Guardiola och Jürgen Klopp pratar ju ett rätt bra game när det gäller att ge egna produkter chansen men har inte mycket att visa upp för allt prat, med Klopp den något mer framstående. Antonio Contes strul med Chelsea beror inte minst på att ha skickat iväg ett flertal egna produkter.

Arsene Wenger ger fortfarande unga spelare chansen, och har så klart ett starkt renommé sedan länge i just det avseendet. Men det har blivit mindre vanligt och dessa spelare har inte längre i närheten av samma utveckling som förut. Av de sex tränarna i de engelska storklubbarna är det bara Mauricio Pochettino som för närvarande visar upp ett starkare arbete än José Mourinho.

Under en säsong som knappast har varit fri från sorger, bekymmer och besvär för Man Utd har ett återkommande glädjeämne varit Jesse Lingards fortsatta utveckling och etablering i a-laget, med många viktiga och helt avgörande insatser för laget. Lingard var inte bara en spelare ingen trodde skulle bli kvar under José Mourinho, det var en spelare väldigt få ens ville ha kvar.

En spelare som länge har upplevts som för vek för att kunna spela för Man Utd har växt både taktiskt och som spelare under José Mourinho. Jesse Lingard har visat att han har en roll att spela i Man Utd och att det inte i första hand var José Mourinho som underskattade honom utan snarare Man Utds supportrar, som vant sig vid att tänka mer på spelare de vill ha än spelare de redan har.

Det är inte första gången i modern tid vi sett hur spelare med hjälp av sin managers förtroende har lyckats trotsa supportrarnas misstänksamhet. Jesse Lingard har i själva verket gått igenom ungefär samma omvandlingsprocess som Darren Fletcher en gång gjorde. Båda har också det gemensamt att de tog sina första riktiga steg i Man Utds tröja under relativt sett svaga perioder för laget.

Darren Fletcher för i sin tur också tankarna till en annan spelare som mer nyligen har börjat ta plats i Man Utd, nämligen Scott McTominay. En spelare som därtill kom lite från ingenstans både inför och under säsongen, men som till synes har jobbat till sig en plats på Man Utds mittfält åtminstone på samma villkor som andra spelare som Ander Herrera, Marouane Fellaini med flera.

Det finns en cynism många är väldigt snabba att tillämpa när de ska prata om José Mourinho som resulterade i misstanken att Mourinho bara använde McTominay som ett bondeoffer i den pågående konflikten med Paul Pogba, vilket känns tämligen långsökt och som en närmast illvillig tolkning. Hur som helst, både Pogba och McTominay startade den viktiga matchen mot Chelsea.

Desto mer imponerande är kanske hur Scott McTominay har slagit sig in i Man Utds lag under en period när det har gått tufft och trögt för laget, när kritiken har hopat sig och säsongen sett ut att vara i farozonen. I sådana situationer brukar managers vara mer benägna att köra på de beprövade och mer erfarna spelarna, och mindre modiga att satsa på yngre talanger. Dock inte här.

Även andra unga spelare har getts tillfälligheter och möjligheter. Marcus Rashford har fått mängder med speltid med José Mourinho som manager och växt som spelare. Timothy Fosu-Mensah har lånats ut till kvällens motståndare Crystal Palace och får speltid där. Andreas Pereira gick mot José Mourinhos vilja på lån till Valencia där han genomgående övertygat.

På målvaktssidan har Joel Pereira lite i bakgrunden börjat växla ut Sergio Romero som Man Utds andremålvakt i ligamatcherna. Unge supertalangen Angel Gomes har fått jämförbart med speltid i cupspelet som omhuldade Phil Foden exempelvis har fått med Man City. Frågetecknet fortsätter vara Axel Tuanzebe som först i januari gick på lån till Aston Villa.

Kritiken mot José Mourinho när han anställdes av Man Utd var att han säkert skulle leverera resultaten men längs vägen förstöra en viktig del av identiteten, som många alltså såg som viktigare än resultaten. Med Mourinhos andra säsong i Man Utd närmandes sig sitt slut gäller kritiken istället resultaten, som ändå är i sammanhanget drägliga, samtidigt som identiteten är fortsatt bevarad.

Det skulle för den konspiratoriske kunna kännas att kritiken mot José Mourinho därför är lite riggad, att han hos vissa aldrig kommer kunna vinna. Det skulle kanske också kunna misstänkas att pratet om identitet och unga spelare hos många av Man Utds supportrar egentligen är mest lip service, en espoused theory snarare än en theory-in-use. Något man bör tycka.

Den mer nyanserade analysen vore kanske att José Mourinhos Man Utd har sina tydliga och uppenbara brister, men också att det längs vägen görs ett och annat som faktiskt också är bra. Arbetet med egna och unga produkter är en av dessa saker. Problemet är så klart att det inte ensamt räcker. Egna och unga produkter är ett viktigt ben i Man Utds identitet, men inte det enda benet.

Spelet och inte minst resultaten är två andra viktiga ben för Man Utds identitet, och där har det sett mer besvärligt ut. Vilket är en självklar anledning varför Man Utd går in till kvällens bortamatch mot Crystal Palace med känslan att det är en match som egentligen kan sluta lite hur som helst. Det borde inte behöva kännas så, så här snart efter två säsonger in på José Mourinhos tid i Man Utd.

Men med Jesse Lingard, Marcus Rashford och med Scott McTominay i laget ökar Man Utds chans till vinst mot Crystal Palace ikväll. Och så hade det ju faktiskt inte heller behövt kännas.

Att Henry ansåg sig behöva göra den poängen har säkert mycket att göra med den känsla av total uppgivenhet som omger Arsenal för närvarande. Det kan till och med vara som Jamie Carragher säger i samma studio, nämligen att det inte längre är någon som riktigt bryr sig. Det säger nästan sig självt att med en sådan atmosfär kommer Arsenal inte vinna Europa League.

Det har uppstått en ond hönan eller ägget-cirkel runt Arsenal. Det går å ena sidan inte riktigt att kritisera hemmasupportrarna för att ha tappat tålamodet och intresset för ett lag som inte presterar och en klubb som aldrig förändras. Det är å ena sidan svårt för laget att ta sig samman i en supportermiljö präglad av ointresse, vrede och negativism.

Det här sattes på sin spets i torsdags. Det var en match där Arsenal verkligen behövde ta sig samman och sluta sig samman, på planen och på läktarna, med återstoden av säsongen kvar att tänka på. Vad som inträffade var motsatsen. Mängder av supportrar dök över huvud taget inte upp, laget var närvarande i kropp men inte i ande, reaktionerna från läktaren blev de förutsägbara.

För att Arsenal ska kunna vinna Europa League, på så sätt åstadkomma något av betydelse den här säsongen samt säkerställa Champions League-spel till nästa säsong, måste detta adresseras och åtgärdas. Dilemmat är emellertid att det finns bara en enda sak Arsenal faktiskt kan göra: Nämligen meddela Arsene Wengers omedelbara eller kommande avgång!

Det är det enda som kan bryta Arsenals onda cirkel. Arsenal är ett lag som skriker efter en ny röst, nya idéer, nya metoder och en annan kravbild än den som gällt i över ett årtionde. Arsenals supportrar måste samtidigt känna att klubbens uppenbara problem faktiskt tas tag i för att återigen tillfullo ställa sig bakom laget och dess ledning.

Det hårda alternativet är att byta manager omedelbart. Ett alternativ som så klart är beroende av vilka kandidater som faktiskt finns tillgängliga i det här läget av säsongen. Men en manager som Carlo Ancelotti skulle onekligen kunna göra en värdefull insats med Arsenal som fotbollslag redan på kort sikt, och har definitivt trovärdigheten att inspirera såväl spelare som supportrar.

Det mjuka alternativet är att istället meddela att detta är Arsene Wengers sista säsong som manager, och att han avgår efter säsongen. Det löser kanske inte lagets taktiska bekymmer under Wenger, men det skapar en positivare stämning runt laget. Det ger klarhet, det bekräftar att Arsenal tar tag i sina problem och fattar ett nödvändigt beslut, det sätter fokus på att avsluta på ett snyggt sätt.

Ett tredje alternativ som har nämnts är att vänta tills Arsenal är utslagna ur Europa League och då meddela Arsene Wengers avgång. Men vad vinner man på ett sådant beslut när man befinner sig i en situation att inte längre kunna påverka sin säsong? Mer respektfullt i det läget vore att låta Arsene Wenger avsluta säsongen i lugn och ro.

Mot det hårda alternativet talar att det vore just hårt mot Arsene Wenger, att mer eller mindre jaga honom ur klubben. Arsenals styrelses uppgift är däremot att fatta de beslut som är bäst för Arsenal, inte de beslut som är bäst för Arsene Wenger. Om de ignorerar ett bättre alternativ som manager av hänsyn till Wenger begår de i praktiken tjänstefel.

Det finns en tankebana som går ut på att Arsenal är skyldiga att visa Arsene Wenger lojalitet och respekt. Inte minst Wenger själv har framhävt just den idén. Det går att säga mycket om den saken. För det första, det är inte Arsenal alls, Wenger har fått extremt bra betalt för att göra sitt jobb. För det andra, Arsenal har redan visat Wenger lojalitet långt utöver det normala och det optimala.

Med det mjuka alternativet nås någon slags kompromiss. Det ger framför allt Arsenals supportrar möjligheten att sätta missnöjet med Arsene Wengers ledarskap åt sidan för resten av säsongen, sluta upp bakom laget igen, och ge Wenger den avslutning, den avtackning och de hyllningar som helheten av hans tränargärning i engelsk fotboll faktiskt förtjänar.

Det finns en tankebana som går ut på att det kan få Arsenal att slå av på takten om man i förväg meddelar Arsene Wengers avgång, ungefär som 2002 hände med Man Utd med Alex Ferguson. För det första, Wengers position känns redan minst sagt oklar. För det andra, det är inte riktigt så att Arsenals rullar på för full maskin som det är, vilket är själva problemet.

Det som sker nu är i vilket fall som helst inte värdigt. Men det är en situation helt och hållet skapad av Arsene Wenger och det är en situation han har alla chanser att påverka. Det är mycket möjligt att han själv inte längre klarar av att faktiskt ta det steg och fatta det beslut alla inser är helt nödvändigt, men poängen är inte minst därför att det ska inte vara hans beslut att fatta.

Beslutet är Arsenals styrelses. En passiv samling människor under ledning av en minst lika passiv ägare i Stan Kroenke. Arsenals styrelse har en möjlighet att fatta det beslut som i alla fall ger Arsenal chansen att rädda säsongen och vinna Europa League: Att göra slut på Arsene Wengers lidande och meddela hans omedelbara eller kommande avgång.

Beslutet borde vara självklart och det måste naturligtvis fattas mer eller mindre omedelbart. Arsenal möter Milan redan på torsdag. Men det är med överväldigande sannolikhet ett beslut som inte kommer fattas.

(1) West Ham. När West Ham förlorar har de en faiblesse för att förlora stort och svårt. Det måste rimligtvis skapa en osäkerhet både i spelartruppen och hos supporterbasen och göra läget otryggare inför säsongsavslutningen. David Moyes har generellt gjort ett bättre jobb än förväntat utan att för den sakens skull ha lyckats övertyga. Matchen mot Swansea var en viktig match som var i praktiken över innan den knappt hunnit börja. West Ham är inte ute ur hundhuset riktigt ännu.

(2) Huddersfield. När Huddersfield förlorade med 0-2 mot Tottenham så slog de ett inte överdrivet angenämt rekord i Premier League. De slog nämligen med sina elva matcher ett rekord i antal bortamatcher under en säsong i vilka ett lag misslyckas med att göra mål. Det sätter tummen på ett problem som egentligen besvärat Huddersfield under David Wagners tid i klubben, också under förra årets framgångsrika säsong i EFL Championship, oförmågan att hitta ett konstruktivt, effektivt och produktivt anfallsspel. Välorganiserade men trubbiga framåt. Försvaret var bra nog för uppflyttning men inte nödvändigtvis för att hålla dem kvar i Premier League.

(3) Swansea. Hur märker man att Swansea är ett lag i medvind? Jo, efter att ha torskat med 1-4 borta mot Brighton i en tungviktsmatch i nedflyttningsstriden förra helgen så går de in och vinner med 4-1 i en motsvarande tungviktsmatch nästa helg, den här gången mot West Ham. En kraftig motgång lyckades inte bromsa Swansea, vilket kanske normalt hade varit fallet, och jag har svårt att se ett tydligare tecken på att Swansea håller sig kvar i Premier League än det.

OMGÅNGENS VINNARE: Brighton

På pappret hade Brighton en av de tuffare uppgifterna den här omgången och fick skatta sig glada om de inte tappade poäng på sina konkurrenter. På gräs var det så klart aldrig någon tvekan om att Brighton i läget som det är nu hade kunnat tre poäng mot just detta Arsenal. Men de tre poängen ska ändå vinnas och för det krävdes god organisation och hög energi.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Everton

Inte nödvändigtvis den svettigaste förlusten den här omgången men utan tvekan den saftigaste. Förlusten mot Burnley var på något sätt signifikativ. Vad än Evertons ambition inför säsongen faktiskt var eller borde ha varit, så inte var det tänkt att alla de investerade miljonerna i nya spelare inte skulle propellera Everton långt ovanför en klubb som Burnley, och i synnerhet inte ligga sex poäng bakom dem med nio omgångar kvar. Sam Allardyce ser ut att redan ha gett upp projektet eller helt enkelt inte bry sig.

OMGÅNGENS SPELARE: Lewis Dunk, Brighton

Något underskattad spelare den här säsongen men otroligt värdefull spelare för Brighton. Vilket inte minst märktes mot Arsenal. Har kanske utmärkt sig på fel sätt under säsongen genom att lyckas göra självmål mot de flesta storklubbarna, en naturlig konsekvens av att blockera så många skott, men lyckades den här gången att göra mål i rätt bur. Ser ut att bli lika viktig för Brighton att hålla sig kvar i Premier League som han var för att de skulle gå upp i Premier League.

OMGÅNGENS MÅL: Riyad Mahrez, 1-1 Bournemouth (h)

Det var faktiskt Riyad Mahrez allra första mål på direkt frispark. Och vilken lurig frispark att göra i den 97:e minuten inte minst, en riktig banan runt muren snarare än över, en frispark det faktiskt krävs riktig spelintelligens för att ens se och än mer faktiskt försöka göra, särskilt alltså i det läget. Räddade en poäng åt Leicester på det sättet.

OMGÅNGENS ?

Burnley vinner mot Everton, samtidigt som Leicester ännu en gång tappar poäng, hemma mot Bournemouth den här gången. Samtidigt kryper Watford i och med vinsten mot West Brom återigen upp i samtalet. Det är på sitt sätt en rätt fascinerande kamp som pågår om den där sjundeplatsen, som med ett visst mått av sannolikhet kommer innebära en plats i Europa League nästa säsong, samt den kanske mer tveksamma nyttan av att anses som best of the rest. Vem tar sjundeplatsen, vem tar sig ut i europeiskt cupspel? En intressant fråga i mittenlandet mellan Champions League-striden och nedflyttningsfajten.

OMGÅNGENS !

Tottenham och Liverpool visar upp en lika imponerande som irriterande vana att vinna sina matcher, och på så vis sätta rejäl press på både Chelsea och Man Utd. Ett tecken i tiden kanske på hur dynamiken i Premier League har förändrats under de senaste tio åren. Det är för närvarande svårt att se hur vare sig Tottenham eller Liverpool skulle missa Champions League nästa säsong, i alla fall om inte Chelsea rycker upp sig rejält.

OMGÅNGENS WTF!

Det sades efter förlusten mot Huddersfield förra omgången att Alan Pardew fick en stay of execution och en match till på sig, denna mot Watford, för att rädda sitt jobb. Logiken är svårbegriplig. Det är omöjligt att se vad West Brom trodde sig ha att vinna på att vänta en omgång, om de hade för avsikt att sparka Pardew borde de ha gjort det redan för en vecka sedan, minst. Om West Brom sparkar Pardew nu så har de slösat bort en omgång. Mest sannolikt är att de nu betraktar säsongen som körd och mest spelar av säsongen.

OMGÅNGENS LOL!

Arsenal, även om man väl inte längre vet om man ska skratta eller gråta. Men den hästen har vi ju piskat ihjäl ett par gånger redan.

OMGÅNGENS BTW…

Det gör ont att spela bordtennis.

Antonio Contes taktiska upplägg mot Man City var så off att han misstänks lida av ”Wengers” – det har alltså gått så långt att Arsene Wenger har blivit ett substantiv!

Kommer inte på något spydigt att säga om Liverpool den här gången. Andra får försöka.

Heartbreak för både La Liga och Serie A den här helgen.

Det säger sig således självt att Man City vinner betydligt fler matcher, tar betydligt fler poäng och gör betydligt fler mål den här säsongen jämfört med förra säsongen. Allt detta är väldigt imponerande och innebär att Man City är på väg att göra en av de bästa säsongerna någonsin i engelsk fotboll. Men på mig är det framför allt en annan faktor som imponerar.

Man City tog förra säsongen tio poäng av 30 möjliga mot Premier Leagues övriga fem storklubbar. En tredjedel av poängen således och totalt sett bara två vinster. Hittills den här säsongen har Man City i motsvarande möten tagit 18 av 21 möjliga poäng, vunnit sex av sju matcher och förlorat endast en enda. Ett smått enastående facit naturligtvis.

Statistiskt brukar det med all rätt konstateras att det är inte resultaten i dessa stormatcher som vinner ligor utan där är vardagsmatcherna desto viktigare. Symboliskt däremot går det inte att underskatta stormatchernas betydelse och Man Citys resultatrad den här säsongen understryker naturligtvis bara känslan av deras överlägsenhet jämfört med sina närmaste konkurrenter.

Det är tvärtom så att Man Citys generellt sett tuffaste matcher den här säsongen har kommit mot de på pappret kanske svagaste lagen. Vi kommer exempelvis ihåg matcherna mot Wolves, Crystal Palace, Bristol City och Wigan. Kanske för att Man City inte tagit uppgifterna på riktigt samma allvar. Kanske för att dessa motståndare inte ansett sig ha haft så mycket att förlora.

För storklubbarna har olika taktiska direktiv inte spelat någon större roll. Det har prövats att spela offensivt mot Man City, ibland med katastrofala resultat. Det har prövats att spela mer defensivt mot Man City, utan någon framgång. Bara Liverpool har lyckats vinna mot Man City, men på hemmaplan, och mycket tack vare tio minuter då allt gick Liverpools väg.

På Etihad har det varit desto besvärligare för andra storklubbar. Liverpool, Arsenal och Tottenham har alla tre av olika skäl blivit mosade där av Man City. Det kan säkert förklaras med en utvisning för Liverpool, med domslut för Arsenal och med skador och dålig dagsform för Tottenham. Men sådant prat hör till marginalen. Egna brister och motståndets kvalitet är mer centrala faktorer.

Det är svårt att inte känna hur övriga storklubbar går in i matcher mot Man City, inte minst på Etihad, i ett psykologiskt underläge. De har till skillnad från mindre klubbar inte inget att förlora. Naturligtvis är motståndet i sig väldigt tufft, därtill vet man att en förlust kommer leda till ännu ett medialt triumftåg för Guardiola och belysning av alla verkliga eller inbillade brister ställda i bjärt kontrast.

Kanske är läget extra speciellt för Chelsea den här dagen. De kommer till Etihad som regerande ligamästare men som presterat ett otillräckligt titelförsvar. De har haft sina omtalade problem under säsongen och Antonio Conte är fortsatt ett osäkert kort inför framtiden. De återvänder till Manchester efter att ha ätit torsk förra helgen och blivit förpassade ned till femteplatsen i tabellen.

Ännu en torsk för Chelsea, samtidigt som både Tottenham och Liverpool vann under gårdagen, och med Man Utd spelandes mot Crystal Palace på måndagen, och det börjar plötsligt se riktigt besvärligt ut för Chelsea i kampen om nästa säsongs Champions League. Det är knappast ideala omständigheter att gå in med till en bortamatch mot Man City.

Det är samtidigt så att det är två bortamatcher som kan komma att definiera Chelseas säsong de närmaste veckorna. Först alltså mot Man City i ligaspelet och därefter om tio dagar mot Barcelona på Camp Nou i Champions League. Två rejält tuffa uppgifter naturligtvis. Samtidigt är kanske Chelsea också som bäst just när de ställs inför sådana här matcher, där de tillåts bli lite mer reaktiva.

Vinner Chelsea mot Man City på Etihad så vet de naturligtvis med sig att de också har det i sig att vinna mot Barcelona på Camp Nou. Det är inte alldeles självklart vilken av de uppgifterna som ska betraktas som svårast för stunden, men min best bet ligger på Etihad. Kanske är det något vi kommer få en mer konkret jämförelse av senare under säsongen?!

Det är också ett hyfsat påtagligt sätt att mäta Man Citys framsteg det senaste året. Förra säsongen var det aldrig någon fråga om att de skulle kunna vinna vare sig Champions League eller Premier League. Den här säsongen spelar Man City den bästa fotbollen i Europa, och bland den bästa fotbollen vi någonsin har sett i Premier League.

De är inte för den sakens skull oslagbara. Inte ens hemma på Etihad. De går att störa och de har svagheter som kan utnyttjas. Utmaningen består så klart i att det knappast finns något som helst utrymme för egna misstag. Om Chelsea ska kunna vinna mot Man City ikväll krävs förmodligen att de gör en med sina egna mått mätt nästan perfekt match.

Men hur många perfekta matcher har Chelsea egentligen gjort den här säsongen?

Vilken situation således i League One inför söndagens tidiga toppmöte mellan just Blackburn och Wigan på Ewood Park. Ren seriefinal således, även om också Shrewsbury har ett stort finger med i spelet, och Blackburn har alltså möjlighet att med vinst mot Wigan eliminera en mycket stor del av deras teoretiska fördel med flera matcher tillgodo.

En förlust på Ewood Park måste inte vara ödesdiger för vare sig Blackburn eller Wigan. Men den bestämda känslan inför matchen är att det lag som vinner matchen kommer också att gå upp till EFL Championship när säsongen ska summeras. Allt att vinna med andra ord för både Blackburn och Wigan, vilket kan ge oss en väldigt öppen match.

Det har varit en positiv säsong i League One för Blackburn Rovers sedan de förra säsongen åkte ur EFL Championship. Säsongen inleddes trögt med två förluster och en haltande höst, men Blackburn har bara förlorat en enda match sedan mitten av oktober, och sedan mitten av november har Blackburn vunnit två för alla tre matcher de spelat. De befinner sig på en ruskig formtopp.

Men inte minst har spelet varit en glädjekälla för Blackburn. Tony Mowbray har skapat ett energiskt och anfallsglatt fotbollslag, som kanske inte är det mest trygga vi har sett i defensiv mening, men som har kompenserat det med att göra med marginal flest mål av alla i League One. Ett positivt avsteg från de två senaste säsongerna av trött mediokritet på planen för Blackburn.

Det är alltid besvärligt att ändra mentaliteten i ett nyss nedflyttat lag. De kommer alltid tippas bland de lag som förväntas gå direkt upp igen, men även om det är en lägre division är det inte med självklarhet ett lag som har hunnit vänja sig vid att förlora plötsligt har det i sig att börja vinna igen. Men Tony Mowbray har jobbat hårt med mentalitet och arbetsmoral i Blackburn.

Blackburns framgångar bygger på att jobba hårt, att fokusera på att vinna fotbollsmatcher och visa mod på fotbollsplanen. Inte minst det senare gavs ett uttryck i Blackburns senaste match, som de vann med 3-0 borta mot AFC Wimbledon, där Blackburn satsade offensivt, med Bradley Dack på mittfältet istället för en mer defensivt orienterad Corry Evans.

Att uppskatta hellre än undvika utmaningar har varit centralt för Mowbrays filosofi. Vilket säger sig självt, ett lag som spelar för att vinna sin serie måste ta sig an utmaningar på ett positivt sätt, och se möjligheter där många andra kanske bara ser svårigheter. Och en tuffare utmaning i League One den här säsongen finns knappast än Wigan.

Hur hanterar Tony Mowbray då den utmaningen? Kommer han försöka täcka upp ett kanske något generöst försvar med Corry Evans som mer defensiv mittfältare? Eller tänker han sig att anfall är bästa försvar och försöker dominera matchen med Bradley Dack på mittfältet? Kan Danny Graham, kanske tillsammans med Marcus Antonsson, ge Blackburn en edge i anfallet?

Blackburn Rovers har tagit sig upp i toppen av League One genom att vara modiga och positiva i sitt spel. Mot Wigan är det bara för Blackburn att dansa till samma melodi. Det finns ingen anledning att ändra på den taktik som så här långt har visat sig framgångsrik, särskilt inte på Ewood Park, som under rätta omständigheter är League Ones hetaste och tuffaste arena att spela på.

Omständigheterna kan knappast bli bättre eller mer de rätta än en ren seriefinal i League One i vilken Blackburn genom att vinna med all sannolikhet kan ordna uppflyttningen tillbaka till EFL Championship. Vilket vore en stor framgång för ett lag och för supportrar som verkligen har förtjänat en framgång. Det har inte varit några lätta år för Blackburn Rovers.

Men klassisk nuvärdesteori säger oss att för Blackburn Rovers skulle tre poäng idag betyda mer än tre dåliga säsonger igår.

Det är en form av kulturmarkering jag uppskattar. Det är en tydlig signal till alla spelare vad som är viktigt, vad som förväntas av dem, och att de inte längre kan gömma sig bakom klubbens bedrifter från förr. De måste skapa sin egen historia och sina egna bedrifter. Det gäller naturligtvis även Jürgen Klopp själv, som rätt tydligt markerat sitt intresse mer för Liverpools framtid än deras historia.

Kanske blir detta särskilt relevant den här dagen när Liverpool möter Newcastle på hemmaplan och Rafa Benitez därför återvänder till Anfield för en dag. Det väcker på sätt och vis frågan hur de båda tränargärningarna i Liverpool faktiskt ska värderas. Det existerar så klart inget motsatsförhållande, men vem har faktiskt gjort sig mest förkänt av Anfields beundran?

Frågan faller in givet läktarkulturen på Anfield där flaggorna vajar på The Kop, bland annat avbildandes klubbens stora managers. Bill Shankly, Bob Paisley, Joe Fagan, Kenny Dalglish, och Rafa Benitez. Jag vet inte om Jürgen Klopp är med på ett hörn på de där flaggorna, jag tror i alla fall inte det, men analogt med hans eget resonemang om ”This Is Anfield”-skylten kanske han inte borde vara det.

Ändå får vi anta att det är något slags mått på storhet som bestämmer om en gammal manager kommer med på de där flaggorna. Alltså känns frågan trots allt relevant en dag som denna: Vem har egentligen gjort sig mest förtjänt av en plats på Anfields flaggor, Rafa Benitez eller Jürgen Klopp? Vem av dem har så här långt svarat för den främsta managergärningen med Liverpool?

Om vi först tittar på deras tid i Liverpool konstaterar vi att Rafa Benitez var där i sex säsonger mellan 2004 – 2010. Jürgen Klopp å sin sida är på väg att slutföra sin snart tredje säsong med Liverpool mellan 2015 – 2018. Något som försvårar en vettig jämförelse mellan dem båda utan att därför göra den helt omöjlig. Om något är det något som borde tala till Rafa Benitez fördel.

Tittar vi istället till förutsättningarna med vilka de tar över klubben så var Liverpool etablerade som en av Premier Leagues Big Four-klubbar när Rafa Benitez tog över klubben, under den era som präglades av just Big Four. När Jürgen Klopp tar över Liverpool befinner de sig sedan flera år tillbaka utanför den etablerade toppen men nu med flera konkurrenter i toppen av tabellen.

Det mest uppenbara kanske är att jämföra antalet vunna titlar. Det är till sist det mått alla managers i storklubbar bedöms utifrån. Här verkar det till synes vara öppet mål för Rafa Benitez. Desto känsligare kanske för Jürgen Klopp som ju ännu inte vunnit en enda titel med Liverpool, trots att han varit nära vid ett par tillfällen, och detta alltmer börjar hållas honom till last.

Rafa Benitez hann däremot med att vinna två titlar med Liverpool. Och bland dem så klart inte vilken titel som helst utan Champions League. Dessutom, ett år senare, FA-cupen. Benitez må framstå som den uppenbara vinnaren här, men var i klubben dubbelt så länge, tog över klubben i ett starkare läge, och vann trots allt bara två titlar på sex år, varav ingen ny titel de sista fyra säsongerna.

Detta gör faktiskt saken lite mindre uppenbar. Om vi exempelvis tänker oss tre år framåt i tiden, kommer Jürgen Klopp ha hunnit med att vinna några titlar då och på så vis ha jämnat ut kampen? Det finns inga garantier för den saken så klart, men det är långt ifrån omöjligt. Vi kan däremot konstatera att Jürgen Klopp har gjort Liverpool kapabla att än en gång utmana på samtliga titelfronter.

Det leder oss in mer på att försöka värdera prestation i större mening. Här står Jürgen Klopp stark som ända sedan han för två och ett halvt år sedan tog över Liverpool konsekvent har gjort laget bättre och bättre, mer konkurrenskraftigt och hela tiden tagit kliv uppåt i tabellen. Liverpool känns för kanske första gången under Premier League-eran som långsiktigt trovärdiga titelaspiranter.

Liverpool var inte direkt svaga i ligaspelet under Rafa Benitez, men kanske finns det just i det avseendet skäl att anse att Liverpool faktiskt underpresterade med honom som manager? Alla pekar så klart på säsongen 2008-09 som argument mot den saken, men det var en av totalt sex säsonger. Övriga fem säsonger var samtliga säsonger som Liverpool presterade under förväntan i ligaspelet.

Rafa Benitez byggde ett väldigt starkt lag med Liverpool, det kan inte förnekas. Men det visade sig inte beständigt. Det vore orättvist att skylla detta i sin helhet på Benitez, givet hur klubben drevs rent administrativt, men Benitez framsteg var bräckliga givet att de i hög utsträckning baserades på spelarna. Jürgen Klopps framsteg känns mer beständiga då de tydligare baseras på struktur och system.

Även värvningarna känns som de talar till Jürgen Klopps fördel. Rafa Benitez lyckades värva några fantastiska spelare till Liverpool, men blandade också upp detta med några väldigt märkliga, misslyckade och tveksamma värvningar. Klopp å andra sidan har visat upp en betydligt bättre hit rate vad gäller att träffa rätt med sina värvningar, även om de kanske inte i alla fall varit lika spektakulära.

Det kan alltid vara lite känsligt för en manager när en gammal manager återvänder till sin gamla arena med en ny klubb. Naturligtvis beroende på hur uppskattad denne fortfarande är hos supportrarna. Nu kanske just det mildrar saken en smula men det kan tänkas att det känts en smula olustigt för Antonio Conte när José Mourinho kommit till Stamford Bridge. Som sig bör kanske.

Detta hade kunnat vara värre för Jürgen Klopp med Rafa Benitez, som helt säkert alltjämt är mer uppskattad av Liverpools supportrar än vad José Mourinho är av Chelseas. Men det bör inte vara några problem för Klopp. Dels för att det går bra för Liverpool för närvarande. Dels för att Rafa Benitez kanske inte på riktigt samma sätt som José Mourinho gör sak av situationen.

Men kanske framför allt eftersom Jürgen Klopp med viss rätt faktiskt kan betrakta sig själv som den mer framstående managern i Liverpool. Vad han saknar är ett Istanbul. Därför vore han kanske den förste att hålla med om att han ännu inte bör ha några flaggor på Anfield. Men på tre år och från ett tuffare läge har han lyckats göra Liverpool starkare än vad Rafa Benitez mäktade med.

Med Jürgen Klopp flaggar Liverpool för full mast igen. Lite för ofta under Rafa Benitez gav Liverpool känslan av att flagga på halv mast. Vilket inte betyder att Benitez gjorde ett dåligt jobb. Men kanske att Klopp gör ett bättre jobb?! Oavsett har Benitez säkert inget emot att påminna Anfield om vem han var med en vinst för Newcastle ikväll.

Drygt två månader senare, elva ligamatcher senare, med tolv matcher kvar av säsongen, finns anledning att undra om Middlesbrough verkligen fick vad de letade efter med Tony Pulis. För inte mycket har till synes hänt. Middlesbrough befinner sig fortfarande utanför playoff-platserna, om än på åttonde plats, och fortsätter vara ojämna i det att de i grova drag har vunnit och förlorat varannan match.

Kanske följer en viss besvikelse av något orealistiska förväntningar. Tony Pulis har varit manager i Premier League så många år nu att han i allt väsentligt nog uppfattas som en Premier League-manager. Middlesbrough skulle alltså ha gjort en kupp som anställde honom fast de spelar i EFL Championship. Det kanske fick några att tro att Middlesbrough omedelbart skulle marschera uppåt i tabellen, men så enkelt var det inte.

Tony Pulis gjorde sig förvisso ett namn i Football League en gång i tiden, men det var tio år sedan och EFL Championship har hunnit med att förändras i mycket hög utsträckning sedan dess. Pulis har dessutom ägnat dessa tio år åt att bemästra förmågan att hålla sig kvar i en liga, men med Middlesbrough räcker inte det utan där måste han vinna eller gå upp från en liga. Vilket kan kräva sin omställning.

Stereotypen med Tony Pulis lag är att de gör alldeles för få mål. Det kan förvisso också konstateras att Middlesbrough har gått mållösa från fem av de elva ligamatcher som Pulis haft ansvar för. Motbilden är att de även har gjort tre mål i fyra av dessa matcher, två mål i de två återstående. Middlesbrough hade i själva verket minst lika svårt med målskyttet under Garry Monk, problemet känns alltså strukturellt mer än taktiskt.

Middlesbrough ligger trots allt bara tre poäng från playoff-strecket, så med tolv omgångar kvar av säsongen är inte deras förhoppningar om uppflyttning krossade, även om de också i bästa fall kommer tvingas till playoff. Men de har inte längre några felmarginaler kvar. Middlesbrough måste helt enkelt eliminera den ojämnhet som präglat hela deras säsong om de ska kunna hoppas på ens ett playoff.

Kvällens match känns på många sätt helt avgörande. Hemmamatch på Riverside mot Leeds, en annan klubb med orealiserade uppflyttningsambitioner den här säsongen. Det skiljer Middlesbrough tre poäng upp till playoff-strecket och ytterligare tre poäng ned till Leeds. Vinner Middlesbrough går de upp på samma poäng som Sheffield United på sjätte plats inför helgen, samt spelar med all sannolikhet bort Leeds.

Att begära en större jämnhet för Middlesbrough under säsongens tolv sista matcher borde inte vara någon orimlighet. De har ett förhållandevis bekvämt återstående spelschema antingen mot de något svagare klubbarna i EFL Championship eller hemma på Riverside Stadium, som ikväll mot Leeds. Det är matcher i vilka Middlesbrough måste räknas som favoriter eller med god chans att plocka poäng.

Men det förutsätter att Tony Pulis får sitt Middlesbrough att spela som ett topplag i EFL Championship, inte som en klubb som försöker hålla sig kvar i Premier League.

Det gäller att hitta något lättsmält att fördriva tiden med. Det är sällan så mycket som händer inom fotbollen på just fredagar, då koncentrationen istället flyttats över till nästa match. Kommande fredagar när inget annat kommer ivägen tänkte jag därför ägna åt det förhoppningsvis upplysande projektet att diskutera de större engelska klubbarnas tio bästa spelare någonsin.

Hur ska sådana listor egentligen konstrueras på ett trovärdigt sätt? Det första steget är så klart att acceptera att alla listor är subjektiva. Men hur ska man egentligen kunna rättvist jämföra en spelare man följt regelbundet under flera år med spelare man kanske bara hört talas om eller kanske som mest sett några gryniga filmklipp av, spelare man inte har någon riktig relation till?

Det andra steget är kanske att acceptera att man aldrig riktigt kommer lyckas fullt ut. Men det finns sätt ändå sätt att bedöma historiens spelare. Att titta på rent objektiva meriter är ett sätt. Att lyssna på vittnesmål från de som har följt spelarna är ett annat. Det här är också metoder som är rätt effektiva för att förankra bilden av mer nutida spelare.

Liverpool har naturligtvis mängder av fantastiska spelare att välja mellan. Under de två decennier som Liverpool dominerade både engelsk och europeisk fotboll växte legender fram som fortfarande pratas om inom engelsk fotboll, och för vilka det som en konsekvens har blivit allt svårare att separera myt från verklighet, en särskild svårighet med Liverpool.

En annan svårighet med Liverpool gäller åren därefter som inte alls har varit lika framgångsrika, trots det har de fortfarande haft några enastående spelare i klubben. Hur ska dessa spelares prestationer mätas i jämförelse med de mest framgångsrika lagen i Liverpools historia? Det är ingen lätt uppgift, och det blir inte garanterat bättre bara för att man råkar hålla på Liverpool.

(10) Alan Hansen

Den senaste lagkaptenen att lyfta ligatiteln för Liverpool. Han hoppas nog själv att inte bli den siste. En mittback som hade betraktats som modern även med dagens mått mätt och naturligtvis desto mer så under det 1980-tal som han framför allt förknippas med. Positionssäker, teknisk, spelskicklig, kunde göra det mesta med bollen. Vinner tre Champions League-titlar och åtta ligatitlar med Liverpool.

(9) Xabi Alonso

Sommaren 2009 var optimismen stor i Liverpool, de hade precis slutat tvåa i Premier League och det behövdes bara några små tweaks så skulle den där ligatiteln plockas hem säsongen därpå. Vi andra visste nog att Liverpool sålt iväg sin chans till det när Alonso lämnade klubben. Var motorn under fem år i Liverpool, inte bara Liverpools utan förmodligen en av engelsk fotbolls allra bästa passningsspelare under Premier League-eran. Visade sig vara oersättlig.

(8) Kevin Keegan

Den förste riktigt ikoniske anfallaren i Liverpool och den som skulle skjuta Liverpool till stora framgångar i Europa under 1970-talet. Den förste i en lång rad av fantastiska anfallare i Liverpool. Hade förmodligen kommit att betraktas som ännu större i klubben om han inte lämnat efter Liverpools vinst i Europacupen 1977, men Keegan har alltid varit en flyktig själ.

(7) Emlyn Hughes

Den förste riktigt store ledaren i Bill Shanklys Liverpool, en hjälte för The Kop och en förebild för alla som skulle komma därefter. Spelade som mittfältare, mittback och ytterback under sina sammanlagt tolv år med Liverpool och missade knappt ett steg. Var lagkapten under den tid som skulle komma att befästa Liverpool som Englands och Europas bästa klubb.

(6) John Barnes

Motbilden till alla vanföreställningar som finns om engelsk fotboll från den här tiden. Magisk spelare med fantastisk teknik, makalös kreativitet och ett spelsinne som från en annan planet. Det senare gjorde att han var lysande både som yttermittfältare och som anfallare för Liverpool. Var helt avgörande i Liverpools sista stora lagbygge innan förfallet.

(5) Billy Liddell

Liverpool som klubb skulle utan några större problem kunna delas in i två helt olika tidsperioder – före Shankly och efter Shankly. Före Bill Shankly var Billy Liddell utan någon som helst tvekan Liverpools största spelare. 215 mål på 492 matcher från vad som normalt sett var en position som vänsterytter. Nästintill omöjlig att ta bollen av, än mindre stoppa på sin väg framåt med bollen.

(4) Steven Gerrard

Den störste hjälten i vad som får kallas modern tid. Har personifierat Liverpool under mer eller mindre hela 2000-talet, måste räknas bland både Liverpools och engelsk fotbolls mest dynamiska mittfältare genom tiderna. Hans avgörande insatser i några av Liverpools allra största ögonblick under hans tid i klubben gör honom väldigt speciell men också att det har skrivits en del hjältesagor om honom.

(3) Ray Clemence

Det pratas inte så mycket om Ray Clemence, kanske för att Liverpools målvakt sällan hade det så jobbigt på den tiden. Men givet att Clemence inte bara är Liverpools bästa målvakt genom tiderna, utan arguably Liverpools enda målvakt av genuin världsklass någonsin, borde det pratas om Clemence. Befann sig i Liverpool mellan 1967 och 1981 och vann bland annat tre Champions League-titlar.

(2) Kenny Dalglish

Hade den avundsvärda uppgiften att ersätta Kevin Keegan när han kom till Liverpool i slutet av 1970-talet men överträffade honom. Målfarlig, teknisk och framför allt otroligt spelintelligent anfallare som måste räknas bland de bästa någonsin i engelsk fotboll. Blev hjärtat för en hel fotbollsklubb och så betydelsefull för sitt lag han tog över som spelande manager.

(1) Graeme Souness

Har blivit baktalad på grund av sin tid som manager i Liverpool men som spelare hör han till de allra främst tekniskt, taktiskt, fysiskt och psykologiskt. På många sätt den mittfältare som Steven Gerrard hela tiden försökte vara, men i mina ögon bättre. Ledde sitt Liverpool till tre Champions League-titlar, otaliga ligatitlar och var lagets bultande, blödande hjärta.

Men om man till exempel är en viss typ av engelsk fotbollsexpert finns det enkla förklaringar till hur Championship har utspelat sig denna säsongen. Detta är ett slags gubbigt soffcoach-perspektiv. Vilket säkert låter nedlåtande från mig, som enligt äldre gubbar borde kunna raka sig med en lagom sträv frottéhandduk, men nu när jag blivit för gammal för att få spela fotboll i OS och tvingats på mig ett par glasögon känner jag hur den inre cyniska fotbollsfarsan inom mig gror starkare. Inte för att jag tidigare direkt har hatat ordvitsar eller klagomål på den moderna fotbollen. Jag är dock bara student på ämnet, jag skulle aldrig som riktiga fotbollsfarsor (följande exempel är helt fiktiva och alla likheter med verkliga medelåldersgubbar är helt oavsiktliga) famla efter namnet på ”han den där grymma svarta spelaren i Forest” (Viv Anderson) eller se på ett nyligen avslutat vinter-OS och ramla in på ett en av curlingdamerna (Sara McManus) i det svenska landslaget är dottern till en gammal ”skotte som spela i Öis” (Stuart McManus, ÖIS, -86, 88–91, 95–03).

Detta är en långrandig inledning till att jag kommer gå igenom ett gäng lag och börja varje sektion med ett ”De e la klart X är bra…”-påstående som levererar en okomplicerad summering direkt från höften. Sedan komplicerar och utvecklar jag detta påstående. För den nyfikna rekommenderar jag att inte bara läsande påståendena, var annars får ni läsa om Willy Boly eller Bobby Reid?

Wolves

”De e la klart Wolves är bra, halva laget har ju spelat Champions League med Benfica”

Det är inte sant förstås då bara några kom från Benfica, alla är inte ens portugiser, men alla har mer eller mindre rena kopplingar till superagenten Jorge Mendes. Det och mer om Wolves gick jag igenom i julas men kort sagt är det helt enkelt ett otroligt välfungerande och effektivt lag. Deras offensiva stjärnor står ut men det handlar främst om en stark defensiv grund som leder till kontringar för deras anfallstrio.

Det är ett imponerande konsekvent 3-4-3 spel som verkligen känns kopierat från till exempel fjolårets Chelsea. De har bara elva spelare som har startat fler än 15 matcher denna säsongen. De har visserligen använt sig av 28 spelare men elva av dem har deltagit i sex eller färre matcher denna säsongen, och bara en av de elva har faktiskt startat en match. Det enda som riktigt förändrats under säsongen är att Ryan Bennett tagit över den tredje mittbacksplatsen bredvid Willy Boly och Conor Coady från Roderick Miranda och att Cavaliero har klivit fram som Wolves främsta anfallare sedan nyår.

Har tappat en del mark under vintern till den grad att de nu bara ligger sex poäng före Cardiff i tabellen. Känslan är att de snarare joggar inne i mål än att de håller på att kollapsa men det är tänkbart att deras otroligt tunna trupp börjar slitas ut av det tunga spelschemat.

Cardiff

”De e la klart Cardiff är bra, dom har ju Neil Warnock!”

Warnock går mot sin åttonde uppflyttning, det är svårt att säga emot! Cardiff har inte haft några större problem att hålla sig kvar i toppen, deras enda svaga period var fyra raka förluster under julperioden men sedan förlusten mot QPR på nyårsdagen är de obesegrade! Deras metod är kort och gott ligans hårdaste försvar och framgångsrika långbollar. De ligger i botten av tabellen i både bollinnehav och passningsprocent men de är nästbäst på både höjddueller och både avslut generellt och avslut på mål. Det är som att Charles Reep har återuppstått! Även den ”avancerade statistiken” gillar Cardiff då de rankas tvåa defensivt och trea offensivt baserat på expected goals (se Ben Mayhews e-ratings på Experimental 3-6-1)

Försvaret handlar främst om deras tre strålande mittbackar Sean Morrison, Sol Bamba, och Ecuele Manga som alltid på något sätt brukar vara på planen även när man bara spelar en rak fyrbackslinje.

Det var inte särskilt förvånande när Cardiff i januari värvade Gary Madine och Marko Grujic som både är över 1,90m långa. Att Zohore kommit tillbaka från skada har också hjälpt dem stärka sin andra plats. Junior Hoilett, som otroligt nog bara är 27 år gammal, har sin bästa säsong på många år för Cardiff just nu där han trippar runt bland fyrtornen.

Aston Villa

”De e la klart Aston Villa kommer gå upp, Steve Bruce har ju fått värva allt han pekar på!”

Bruce siktar blott på sin femte uppflyttning, dock enbart uppflyttningar till EPL olikt Warnock som jobbat längre ner i pyramiden, men har å andra sidan ett decennium tillgodo på Sheffieldgubben.

Villa värvade visserligen mycket men det känns ändå mer sympatiskt att deras bästa spelare är gedigna Championship-spelare som Robert Snodgrass, Albert Adomah, Conor Hourihane, och James Chester med flera. Å andra sidan var det väl just det att Aston Villa gjorde vad Birmingham misslyckades med, nämligen att värva ihop ett Championships Allstar-lag.

Det är också denna individuella skicklighet som gjort skillnaden under 2018. Snodgrass har fem mål och fyra assist på sina tio senaste matcher; Adomah har tre mål och tre assist; Hourihane har fyra mål under samma period; och även den bortglömde Scott Hogan började det nya året med fem mål på lika många matcher! Denna offensiven backas upp av ett ganska stabilt försvar men särskilt fina målvaktsinsatser av Sam Johnstone.

Frågan är hur hållbart detta är? De tidigare nämnda e-ratings rankar Aston Villa som blott ligans nionde bästa lag men tror samtidigt Aston Villa bekvämt kommer knipa en playoff-plats tack vare ett behagligt schema under våren

Derby County

”De e la klart Derby är med däruppe, han där Rowett är duktig och David Nugent har varit med förr!”

Om det finns ett genomgående tema i är det att pragmatismen och rutinen vinner över fint spel med spännande unga spelare. Rowett är junioren i sammanhanget men om något är han den som mest vurmar för rutin och stabilitet. Lagets stomme består av 30-plussarna Curtis Davies, Scott Carson, Richard Keogh, och Tom Huddlestone. I laget återfinns vanligtvis också David Nugent, Joe Ledley, Craig Forsyth, Chris Baird, och Bradley Johnson. Om Villa är ett All-Star lag är Derby ett Frankensteins monster bestående av dugliga rollspelare från bättre lag. Ta ett exempel som anfallsparet av David Nugent och Matej Vydra. Det är bokstavligen (anagramligen?) samma anfallspar som Nugent-Vardy som sköt upp Leicester för några säsonger sedan och Vydra har redan varit med och skjutit upp Watford.

Det som verkligen symboliserar Rowett som en ung ”konservativ manager” är högerbacksplatsen. När han anlände hade de en av ligans bästa högerbackar i Cyrus Christie men han var för ”modern” för Rowett och gavs bort till Fulham (som redan har en annan av ligans bästa högerbackar) för att ersättas med en 36-årig Chris Baird och Andre Wisdom som må vara ung men är en mittback som kan spela ytterback, vilket älskas av alla Konservativa Managers som inte litar på dessa trendiga moderna ytterbackar. Tydligast är Tony Pulis som när han kom till Boro direkt flyttade ut Shotton som högerback och vimsigast är förstås Mick McCarthy som ofta spelar mittbackar som ytterback men som tidigare under säsongen också spelade med en backlinje av fyra ytterbackar!

Förlåt för sidospåret men svårt att se Derby göra annat än att behålla en playoff-plats men väl där är det spännande att se om de kollapsar som Derby alltid gör eller om deras invärvade rutin kan rädda dem från sig själva?

Fulham

”De e la klart Fulham borde ligga däruppe, dom spelar bäst fotboll och han där Sessegnon kommer säkert spela i Tottenham nästa år. Nästa Bale änna!”

Fulham hade en blek inledning på säsongen. De var mer händelserikt utanför planen där managern Jokanovic bildligt talat gick runt på Fulhams anläggning och försökte strypa alla som jobbade vid en dator. Hur vågade de lägga sig i hans värvningar? Vem som nu är ansvarig för nuvarande trupp bråkar de ful(ham)lärda om men i vilket fall har deras försök att hitta en pålitlig målskytt misslyckats tills nu då man i januari värvade Alexander ”Big Mitro” Mitrovic och Matt Targett. Big Mitro har gett dem en referenspunkt i anfallet medan Targett trots sitt namn inte är anfallare utan vänsterback, vilket har gett Jokanovic möjlighet att permanent flytta upp Ryan ”Tonårs-Jesus” Sessegnon till en vänsterytter-roll.

Vilket inte är en dag för tidigt då Sessegnon på något vänster i stort sett alltid gjort mål när han flyttats fram i banan. Denna säsongen har han gjort totalt 13 mål vilket placerar han på en delad fjärdeplats i skytteligan. Kollar man närmare märker man att han bara startat 14 matcher som vänsterytter och på dessa matcher gjort elva ligamål!

Denna grabb, kläcktes år 2000 i utanför London i Roehampton, har visserligen tagit Bale-klivet fram i banan men olikt Bale är hans mål färre individuella kraftprestationer utan snarare bra avslutningsinstinkter inne i straffområdet. Bör han omskolas till anfallare? Kanske, eller så är det ännu mer användbart med en målfarlig ytter som dessutom är bra defensivt.

Fulham kommer bli väldigt farliga i ett playoff-spel och Sessegnon kommer bli väldigt dyr för någon av Premier Leagues toppklubbar!

Sheffield United

”De la klart Sheffield United är med och tampas även som nykomling. Dom är en stor klubb och Wilder verkar ha fått ordning på dom!”

Sheffield United har tappat sedan en väldigt stark höst. De är likväl ett duktigt fotbollslag som framför allt är organiserat bra defensivt. Orsaken till deras dipp är främst att Leon Clarke inte lyckats bibehålla formen. Vilket likväl kan vara titeln på hans biografi då Clarke haft en otroligt ojämn karriär överlag. Det krävs att Billy Sharp till exempel bidrar med fler mål eller att någon annan än Sharp och Clarke kan göra mål ibland, vilket är väldigt sällsynt.

Sheffield Uniteds svaghet kan summeras med det att de visserligen är bra bakåt men något trubbiga framåt vilket leder till många 0–1 förluster. De har förlorat nästan dubbelt så många matcher som sina playoff-konkurrenter och har delat minst oavgjorda matcher i hela ligan. Jag förespråkar sällan att spela för lika men ett topplag ska inte förlora nästan lika många matcher som de vinner.

Bristol City

”De e la klart Bristol är bra, dom och Fulham spelar bäst fotboll. Hade dom bara kunnat stänga matcher hade de varit uppflyttade redan!”

Jag har inte statistiken på hur många matcher Bristol City tappat från en vinnande position men jag vet att jag sett Bristol City göra det flera gånger. Mest talande är kanske att jag slutade kolla på deras match mot Sunderland när de ledde med 3–0 för att se senare på kvällen att de tappat till 3–3. Mot Sunderland av alla lag!

Vad Ben Mayhew’s e-ratings vill hävda är att Bristol City helt enkelt inte är bra nog för att ligga häruppe! Att deras försvar är för dåligt och deras anfall bara är ganska bra. Jag är ganska benägen att hålla med. Det är inte ett lag som svämmar över med kvalité även om jag personligen är ett stort fan av målgörande mittbacksjätten Aden Flint, ligans bästa vänsterback i Joe Bryan?, och Bobby Reid som verkligen funnit sitt kall som måltjuv!

Dom är unga, dom är orutinerade, och deras manager Lee Johnson är både ung och spännande! Det verkar inte funka i denna säsongens Championship men deras udda lag (och rosagröna tröjor) skulle vara väldigt roliga att se i ett playoff där Lee Johnson kan överträffa sin pappas finalförlust mot Hull.

Resten

Middlesbrough: ”Lyckas inte Pulis ta upp dom i år, gör han det garanterat nästa säsong!”; Preston: ”Dom gör det bra som kan ligga däruppe med det lilla dom har att jobba med!”; Brentford: ”Det går ju inte att sälja sina bästa spelare varje säsong, du kan inte spela fotboll med datorn hur smart du än är!”; Leeds; ”Du vet hur Leeds är, varje säsong likadant, inte bra nog!” Millwall: “All respekt till Neil Harris, detta är ett League 1-lag utan honom!”

Ipswich: ”Big Mick vet vad han gör men han börjar bli till åren och de har inte pengarna för att kunna konkurrera!”; Norwich: ”Han där Farke är ingen Wagner direkt, den där Maddison är en härlig lirare dock!”; Forest: ”Dom har ju några bra ungdomar men sparkade Mark Warburton, vet inte vad dom håller på med!”; QPR: ”Vet ärligt talat inte om Holloway gjort något vettigt annat än Blackpool!”; Sheff Wed: ”Va la inte så smart att sparka han som är i Swansea nu men sen så är ju hela laget skadade nu också!”

Reading: ”Det kändes inte som de va särskilt bra ifjol egentligen och förlita sig på två gamla gubbar!”; Bolton: ”Trodde dom skulle ha svårt att hålla sig kvar, ärligt talat, men de hemma är de svårslagna!”; Hull: ”Han där Slutskij va ju ingen hit!”; Barnsley: ”Herrejävlar va uppköpta dom blev, det kan inte va lätt! Får la se vad Mourinhos lärling kan göra för dom!”; Birmingham: ”Kändes inte som att Redknapp brydde sig riktigt längre!”; Burton ”All heder till lill-Clough men de ska inte kunna hålla sig kvar!”; Sunderland: ”Vad ska man säga ens, Sunderland är Sunderland, genomruttet!”.

Av: Peter A. Linhem, @linhem

Nu ville slumpen att Arsenal och Man City skulle mötas igen bara några dagar senare, i kvällens hängmatch i ligan på Emirates. Reaktionen efter cupfinalen var den lätt insedda att något större engagemang för den här matchen inte längre fanns. Poänglöst och meningslöst var en vanlig uppfattning. Förståeligt men kanske felaktigt?! Kanske är den i själva verket i högsta grad meningsfull.

Arsenals tabellplacering och ligaposition bidrar naturligtvis till känslan av meningslöshet. Arsenal går in till matchen 27 poäng efter Man City i toppen av tabellen. De ligger dessutom tio poäng efter Tottenham på fjärde plats. Att åstadkomma något i ligan den här säsongen, bara att ta sig till Champions League, känns med tio omgångar kvar extremt osannolikt, en ren Hail Mary.

Men matchen mot Man City är i högsta grad meningsfull. Arsenal blev förnedrade i söndags, till stor del av egen förskyllan. Man City var inte på något sätt enastående den matchen. Vad Arsenal borde vilja mer än något annat när något sådant precis har hänt är att omedelbart göra sig själva rättvisa igen och piska till Man City framför de egna fansen. Slumpen har gett dem chansen.

Det är meningslöst endast om vad som hände i söndags betraktas som normalt eller något som ligger utanför Arsenals kontroll att undvika eller faktiskt göra något åt. Det är däremot i högsta grad meningsfullt om kraven och den interna kritiken i Arsenal är av det slaget att de faktiskt själva känner sig förolämpade av svagheten i sin egen insats, och det finns ett genuint ansvarstagande därför.

Men hur har det låtit från Arsenalhåll efter söndagen? Det var viktigare att påpeka vad man såg som domarmisstag än sina egna tillkortakommanden och brister. Istället för att äga cupfinalen som den oacceptabla insats det faktiskt var har det försökt sättas en positiv spin på det hela att de åtminstone hade tagit sig till finalen. Mönstret är välbekant, det har låtit så här i över tio år.

Det finns inte längre någon som helst anledning att förvänta sig eller ens hoppas på att detta ska kunna förändras med Arsene Wenger som manager. Det är ett problem som är helt och hållet självförvållat och som bevaras av en manager som, med eller utan avsikt, sedan länge har börjat sätta sina egna önskemål ovanför klubbens faktiska behov. Förändring kräver förändring.

Varje gång detta självklara förhållande konstateras dyker samma argument upp, om och om och om igen. Det är inte Arsene Wengers fel att spelarna gör individuella misstag på planen! Det är inte rättvist att döma Arsene Wenger endast utifrån utfallet i en enda match eller en enda säsong! Som sagt, vi har hört det allt förut många gånger.

Hur många misstag ska det egentligen krävas för vissa att förstå att det inte längre handlar om individuella misstag utan om ett kollektivt mönster för vilket Arsene Wenger är direkt ansvarig? Hur många matcher likt den vi såg i söndags ska det egentligen krävas för vissa att förstå att kritiken inte gäller en enda match, eller ens en enda säsong, utan ett årtionde av förfall och mediokritet?

Arsene Wenger säger sig nu under veckan vara ”amazed” över att han fortsätter få svara på frågor om sin position som Arsenals manager och bemöta kritik om lagets prestationer och sina egna insatser. Det är svårt att föreställa sig en mer självberättigad attityd till sitt uppdrag som manager. Det känns minst sagt också rejält verklighetsfrånvänt att se dessa frågor som omotiverade.

Frågor om Arsene Wengers framtid måste däremot anstå för Arsenal som först och främst måste se till att i görligaste mån rädda den här säsongen. Vilket efter helgen enbart handlar om att vinna Europa League, hämta hem i alla fall en titel och på så vis ta sig tillbaka till Champions League. En uppgift som kommer visa sig nog så besvärlig att döma av motståndet.

Men det är även därför kvällens match mot Man City är så meningsfull för Arsenal. Nej, det kommer med all sannolikhet inte betyda något alls för själva ligaspelet, men att reparera stoltheten en aning, och framför allt visa för sig själva att de kan besegra en motståndare som Man City, måste vara viktigt både för Arsenals förmåga och tro på sin förmåga att kunna vinna i Europa League.

Min utgångspunkt både inför och under säsongen är att Arsenal är en av några få favoriter att vinna Europa League. Vilket de är och vilket de borde vara om de presterar på en nivå de faktiskt är kapabla. Men det Arsenal vi såg i söndags kommer inte vinna Europa League. Det Arsenal vi såg i söndags riskerar åka ur Europa League när som helst, inte minst i åttondelsfinalen mot Milan.

Arsenals möjlighet, vissa skulle säga Arsenals förbannade skyldighet, den här kvällen är att visa upp ett Arsenal som inte bara kan besegra Man City utan det Arsenal som faktiskt inte bara kan vinna Europa League utan är favoriter att vinna Europa League. Vi vet att detta Arsenal finns där någonstans, under ett lager av bekvämlighet, av förnöjsamhet och en känsla av otillräcklighet.

Om Arsenal skulle lyckas visa detta mot Man City ikväll så vore inte det ens det minsta meningslöst. Det vore i så fall, åtminstone i mina ögon och åtminstone hittills, det mest meningsfulla Arsenal har åstadkommit den här säsongen. På så vis är inte Arsenals match mot Man City på något sätt utan mening. Tvärtom, Arsenals match mot Man City har bara och inget annat än mening.

Matchen handlar om vad Arsenal egentligen är för fotbollsklubb, vad Arsenal vill vara för fotbollsklubb, och vad Arsenal egentligen hoppas uppnå med den här säsongen. För närvarande är det bästa svaret vi har på dessa frågor vad Arsenal visade upp i söndags. Arsenal måste börja ge oss andra svar. På kort sikt den här säsongen i Europa League. På längre sikt efter säsongen på managerposten.

Med början ikväll mot Man City. Det är Arsene Wengers förbannade skyldighet. Det är spelarnas förbannade skyldighet. Men det är också hemmasupportrarnas förbannade skyldighet. Om det nu alls blir någon match ikväll. I skrivande stund var det osäkert på grund av snöovädret i England.