Thierry Henry försökte om och om igen göra en poäng lika enkel som självklar i Skystudion efter torsdagens match mot Man City. Den poängen var att även om allt ser förfärligt ut för Arsenal för stunden så finns fortfarande en sak kvar att spela för den här säsongen: Att vinna Europa League, möjligheten att vinna en europeisk cuptitel och möjligheten att ta sig till Champions League.
Att Henry ansåg sig behöva göra den poängen har säkert mycket att göra med den känsla av total uppgivenhet som omger Arsenal för närvarande. Det kan till och med vara som Jamie Carragher säger i samma studio, nämligen att det inte längre är någon som riktigt bryr sig. Det säger nästan sig självt att med en sådan atmosfär kommer Arsenal inte vinna Europa League.
Det har uppstått en ond hönan eller ägget-cirkel runt Arsenal. Det går å ena sidan inte riktigt att kritisera hemmasupportrarna för att ha tappat tålamodet och intresset för ett lag som inte presterar och en klubb som aldrig förändras. Det är å ena sidan svårt för laget att ta sig samman i en supportermiljö präglad av ointresse, vrede och negativism.
Det här sattes på sin spets i torsdags. Det var en match där Arsenal verkligen behövde ta sig samman och sluta sig samman, på planen och på läktarna, med återstoden av säsongen kvar att tänka på. Vad som inträffade var motsatsen. Mängder av supportrar dök över huvud taget inte upp, laget var närvarande i kropp men inte i ande, reaktionerna från läktaren blev de förutsägbara.
För att Arsenal ska kunna vinna Europa League, på så sätt åstadkomma något av betydelse den här säsongen samt säkerställa Champions League-spel till nästa säsong, måste detta adresseras och åtgärdas. Dilemmat är emellertid att det finns bara en enda sak Arsenal faktiskt kan göra: Nämligen meddela Arsene Wengers omedelbara eller kommande avgång!
Det är det enda som kan bryta Arsenals onda cirkel. Arsenal är ett lag som skriker efter en ny röst, nya idéer, nya metoder och en annan kravbild än den som gällt i över ett årtionde. Arsenals supportrar måste samtidigt känna att klubbens uppenbara problem faktiskt tas tag i för att återigen tillfullo ställa sig bakom laget och dess ledning.
Det hårda alternativet är att byta manager omedelbart. Ett alternativ som så klart är beroende av vilka kandidater som faktiskt finns tillgängliga i det här läget av säsongen. Men en manager som Carlo Ancelotti skulle onekligen kunna göra en värdefull insats med Arsenal som fotbollslag redan på kort sikt, och har definitivt trovärdigheten att inspirera såväl spelare som supportrar.
Det mjuka alternativet är att istället meddela att detta är Arsene Wengers sista säsong som manager, och att han avgår efter säsongen. Det löser kanske inte lagets taktiska bekymmer under Wenger, men det skapar en positivare stämning runt laget. Det ger klarhet, det bekräftar att Arsenal tar tag i sina problem och fattar ett nödvändigt beslut, det sätter fokus på att avsluta på ett snyggt sätt.
Ett tredje alternativ som har nämnts är att vänta tills Arsenal är utslagna ur Europa League och då meddela Arsene Wengers avgång. Men vad vinner man på ett sådant beslut när man befinner sig i en situation att inte längre kunna påverka sin säsong? Mer respektfullt i det läget vore att låta Arsene Wenger avsluta säsongen i lugn och ro.
Mot det hårda alternativet talar att det vore just hårt mot Arsene Wenger, att mer eller mindre jaga honom ur klubben. Arsenals styrelses uppgift är däremot att fatta de beslut som är bäst för Arsenal, inte de beslut som är bäst för Arsene Wenger. Om de ignorerar ett bättre alternativ som manager av hänsyn till Wenger begår de i praktiken tjänstefel.
Det finns en tankebana som går ut på att Arsenal är skyldiga att visa Arsene Wenger lojalitet och respekt. Inte minst Wenger själv har framhävt just den idén. Det går att säga mycket om den saken. För det första, det är inte Arsenal alls, Wenger har fått extremt bra betalt för att göra sitt jobb. För det andra, Arsenal har redan visat Wenger lojalitet långt utöver det normala och det optimala.
Med det mjuka alternativet nås någon slags kompromiss. Det ger framför allt Arsenals supportrar möjligheten att sätta missnöjet med Arsene Wengers ledarskap åt sidan för resten av säsongen, sluta upp bakom laget igen, och ge Wenger den avslutning, den avtackning och de hyllningar som helheten av hans tränargärning i engelsk fotboll faktiskt förtjänar.
Det finns en tankebana som går ut på att det kan få Arsenal att slå av på takten om man i förväg meddelar Arsene Wengers avgång, ungefär som 2002 hände med Man Utd med Alex Ferguson. För det första, Wengers position känns redan minst sagt oklar. För det andra, det är inte riktigt så att Arsenals rullar på för full maskin som det är, vilket är själva problemet.
Det som sker nu är i vilket fall som helst inte värdigt. Men det är en situation helt och hållet skapad av Arsene Wenger och det är en situation han har alla chanser att påverka. Det är mycket möjligt att han själv inte längre klarar av att faktiskt ta det steg och fatta det beslut alla inser är helt nödvändigt, men poängen är inte minst därför att det ska inte vara hans beslut att fatta.
Beslutet är Arsenals styrelses. En passiv samling människor under ledning av en minst lika passiv ägare i Stan Kroenke. Arsenals styrelse har en möjlighet att fatta det beslut som i alla fall ger Arsenal chansen att rädda säsongen och vinna Europa League: Att göra slut på Arsene Wengers lidande och meddela hans omedelbara eller kommande avgång.
Beslutet borde vara självklart och det måste naturligtvis fattas mer eller mindre omedelbart. Arsenal möter Milan redan på torsdag. Men det är med överväldigande sannolikhet ett beslut som inte kommer fattas.