Det är en många gånger tung och frän kritik som i dessa tider riktas mot José Mourinho, från media men även från de egna supportrarna. Kritiken riktar till stor del in sig på resultaten, särskilt en besvikelse över att ligga så långt efter Man City i tabellen, på taktiken och på spelet som på intet sätt lyckas övertyga eller engagera, och kanske i viss utsträckning också på laguttagningarna.
Det finns en viss skillnad på kritikens innehåll och på den kritik som förutsades i samband med att José Mourinho först anställdes som Man Utds manager. Det var nog ingen som var specifikt orolig över resultaten eller laguttagningarna. Det fanns kanske de som uttryckte frågetecken kring taktik och spel, men det fanns en allmän uppfattning att det då som nu var en överdriven synpunkt.
Den stora interna kritiken eller invändningen mot José Mourinho vid den tiden, gällde hans facit att lotsa fram unga och framför allt egna spelare. En egenskap många såg som en helt central del av Man Utds identitet och tradition, men som det med viss rätt fanns en farhåga att Mourinho helt enkelt inte skulle kunna eller vilja leva upp till, en tränare som bara spelar färdiga spelare menades det.
Världen är full av sina små ironier. Kritiken mot José Mourinho har framför allt kommit att gälla de förstnämnda aspekterna, alls inte utan anledning. Däremot har kritiken tystnat när det gäller Mourinhos vilja och förmåga att spela egna och unga spelare, där han tvärtom har överraskat positivt. Inte för att han är enastående på det på något sätt, men ändå betydligt bättre än väntat.
Mest relevant är kanske jämförelsen med de övriga storklubbarna, där kraven trots allt är speciella. Både Pep Guardiola och Jürgen Klopp pratar ju ett rätt bra game när det gäller att ge egna produkter chansen men har inte mycket att visa upp för allt prat, med Klopp den något mer framstående. Antonio Contes strul med Chelsea beror inte minst på att ha skickat iväg ett flertal egna produkter.
Arsene Wenger ger fortfarande unga spelare chansen, och har så klart ett starkt renommé sedan länge i just det avseendet. Men det har blivit mindre vanligt och dessa spelare har inte längre i närheten av samma utveckling som förut. Av de sex tränarna i de engelska storklubbarna är det bara Mauricio Pochettino som för närvarande visar upp ett starkare arbete än José Mourinho.
Under en säsong som knappast har varit fri från sorger, bekymmer och besvär för Man Utd har ett återkommande glädjeämne varit Jesse Lingards fortsatta utveckling och etablering i a-laget, med många viktiga och helt avgörande insatser för laget. Lingard var inte bara en spelare ingen trodde skulle bli kvar under José Mourinho, det var en spelare väldigt få ens ville ha kvar.
En spelare som länge har upplevts som för vek för att kunna spela för Man Utd har växt både taktiskt och som spelare under José Mourinho. Jesse Lingard har visat att han har en roll att spela i Man Utd och att det inte i första hand var José Mourinho som underskattade honom utan snarare Man Utds supportrar, som vant sig vid att tänka mer på spelare de vill ha än spelare de redan har.
Det är inte första gången i modern tid vi sett hur spelare med hjälp av sin managers förtroende har lyckats trotsa supportrarnas misstänksamhet. Jesse Lingard har i själva verket gått igenom ungefär samma omvandlingsprocess som Darren Fletcher en gång gjorde. Båda har också det gemensamt att de tog sina första riktiga steg i Man Utds tröja under relativt sett svaga perioder för laget.
Darren Fletcher för i sin tur också tankarna till en annan spelare som mer nyligen har börjat ta plats i Man Utd, nämligen Scott McTominay. En spelare som därtill kom lite från ingenstans både inför och under säsongen, men som till synes har jobbat till sig en plats på Man Utds mittfält åtminstone på samma villkor som andra spelare som Ander Herrera, Marouane Fellaini med flera.
Det finns en cynism många är väldigt snabba att tillämpa när de ska prata om José Mourinho som resulterade i misstanken att Mourinho bara använde McTominay som ett bondeoffer i den pågående konflikten med Paul Pogba, vilket känns tämligen långsökt och som en närmast illvillig tolkning. Hur som helst, både Pogba och McTominay startade den viktiga matchen mot Chelsea.
Desto mer imponerande är kanske hur Scott McTominay har slagit sig in i Man Utds lag under en period när det har gått tufft och trögt för laget, när kritiken har hopat sig och säsongen sett ut att vara i farozonen. I sådana situationer brukar managers vara mer benägna att köra på de beprövade och mer erfarna spelarna, och mindre modiga att satsa på yngre talanger. Dock inte här.
Även andra unga spelare har getts tillfälligheter och möjligheter. Marcus Rashford har fått mängder med speltid med José Mourinho som manager och växt som spelare. Timothy Fosu-Mensah har lånats ut till kvällens motståndare Crystal Palace och får speltid där. Andreas Pereira gick mot José Mourinhos vilja på lån till Valencia där han genomgående övertygat.
På målvaktssidan har Joel Pereira lite i bakgrunden börjat växla ut Sergio Romero som Man Utds andremålvakt i ligamatcherna. Unge supertalangen Angel Gomes har fått jämförbart med speltid i cupspelet som omhuldade Phil Foden exempelvis har fått med Man City. Frågetecknet fortsätter vara Axel Tuanzebe som först i januari gick på lån till Aston Villa.
Kritiken mot José Mourinho när han anställdes av Man Utd var att han säkert skulle leverera resultaten men längs vägen förstöra en viktig del av identiteten, som många alltså såg som viktigare än resultaten. Med Mourinhos andra säsong i Man Utd närmandes sig sitt slut gäller kritiken istället resultaten, som ändå är i sammanhanget drägliga, samtidigt som identiteten är fortsatt bevarad.
Det skulle för den konspiratoriske kunna kännas att kritiken mot José Mourinho därför är lite riggad, att han hos vissa aldrig kommer kunna vinna. Det skulle kanske också kunna misstänkas att pratet om identitet och unga spelare hos många av Man Utds supportrar egentligen är mest lip service, en espoused theory snarare än en theory-in-use. Något man bör tycka.
Den mer nyanserade analysen vore kanske att José Mourinhos Man Utd har sina tydliga och uppenbara brister, men också att det längs vägen görs ett och annat som faktiskt också är bra. Arbetet med egna och unga produkter är en av dessa saker. Problemet är så klart att det inte ensamt räcker. Egna och unga produkter är ett viktigt ben i Man Utds identitet, men inte det enda benet.
Spelet och inte minst resultaten är två andra viktiga ben för Man Utds identitet, och där har det sett mer besvärligt ut. Vilket är en självklar anledning varför Man Utd går in till kvällens bortamatch mot Crystal Palace med känslan att det är en match som egentligen kan sluta lite hur som helst. Det borde inte behöva kännas så, så här snart efter två säsonger in på José Mourinhos tid i Man Utd.
Men med Jesse Lingard, Marcus Rashford och med Scott McTominay i laget ökar Man Utds chans till vinst mot Crystal Palace ikväll. Och så hade det ju faktiskt inte heller behövt kännas.