Om den första matchen mellan Porto och Liverpool skedde något i skymundan av supermaktsmötet mellan Real Madrid och PSG, så vad kan man då säga om den andra matchen mellan Liverpool och Porto? Åttondelsfinalen är naturligtvis redan avgjord, Liverpool svarade för en av sina mest imponerande insatser under säsongen nere i Portugal, och Porto blåstes bort.
Alla ögon förflyttas alltså till Paris under kvällen. Men det passar säkert Liverpool lika väl det, det här är ändå en match som de bara har att spela av, kanske vila sina viktigaste spelare med ögonen på lördagens batalj mot Man Utd i bakhuvudet. Även om de bästa spelarna helt säkert vill uppleva att gå in på Anfield, höra publiken och hymnen igen, och bara njuta av stunden.
Och har vi väl börjat prata om de bästa spelarna så leder det oss naturligt in i att prata om Alex Oxlade-Chamberlain. För sådan har hans utveckling varit i Liverpool under säsongen att han åtminstone finnas med i den diskussionen, och det ska därför bli intressant att se om han är en av dem som spelar ikväll eller vilas inför matchen mot Man Utd.
Det var Liverpools anfallstrio av Roberto Firmino, Sadio Mané och Mohamed Salah som var Portos undergång för tre veckor sedan. Oxlade-Chamberlain startade inte den matchen, men har i andra matcher under säsongen, inte minst efter nyåret, varit en viktig anledning till denna anfallstrios framgångar, den kreativa motorn på Liverpools centrala mittfält.
Det är en fascinerande utveckling. Inte minst för en spelare som i början av säsongen var så universellt utskälld, inte enbart av Arsenals supportrar utan också av Sky Sports proffstyckare såsom Thierry Henry och Gary Neville. När Liverpool köpte Oxlade-Chamberlain för £35m betraktades det som ett riktigt kap – för Arsenal. Inte minst efter hans första matcher med Liverpool.
Detta säger oss något om vår syn på spelare. Den har en tendens att sakna kontext, att underskatta betydelsen av situation och sammanhang för hur bra spelaren faktiskt är, i värsta fall helt blunda för betydelsen. Om en spelare är dålig eller inte lyckas på planen är det väldigt snabbt spelarens fel, att det skulle kunna vara spelarens miljö som är problemet är sällan lika självklart.
Alex Oxlade-Chamberlain blir på sätt och vis ett emblem för detta. Värvad till Arsenal för sju år sedan sågs han som en av Englands största talanger, som skulle nå toppen av sin förmåga under Arsene Wenger. Men med framsteg som är att betrakta som med åldern naturliga avstannade Chamberlain helt i Arsenal, samtidigt som han synbart börjar realisera sin potential i Liverpool.
Det drar naturligtvis jämförelser mellan Arsenal och Liverpool till sin spets, liksom det drar jämförelser mellan Arsene Wenger och Jürgen Klopp till sin spets. Det har blivit en populär jämförelse att göra, och även om den riskerar kännas tröttsam i det här läget för Arsenals supportrar, så är det en jämförelse som inte minst Arsene Wenger själv har valt att bjuda in till.
Arsene Wenger har länge haft ett grundmurat renommé som mästare i att utveckla spelare. Men spelare som går till Arsenal blir inte längre bättre, de blir om något sämre. Det märks i avsaknaden av unga spelare som kommer fram ur de egna leden. Det märks när spelare som varit nyckelspelare i andra klubbar och stora ligor kommer till Arsenal och regresserar snarare än utvecklas.
Jürgen Klopp utvecklar faktiskt spelare. Spelare som går till Liverpool blir demonstrativt och mätbart bättre. Roberto Firmino, Sadio Mané, Mohamed Salah, Andy Robertson, Alex Oxlade-Chamberlain är bara några exempel på detta. En nyckelspelare i en annan klubb och annan stor liga kan alltså med viss trygghet känna att en flytt till Liverpool gör honom bättre.
Åtminstone jag kämpar för att komma på en mer tydlig värdemätare för en klubbs och ett lags tillstånd: Blir spelare faktiskt bättre eller sämre när de drar på sig en viss lagtröja?! Det tar ned frågan till sin absoluta kärna. I en klubb som mår bra och går framåt blir spelarna bättre. I en klubb som mår dåligt och äter upp sig själv inifrån blir spelarna inte bättre, snarare sämre.
Det är med andra ord en positiv jämförelse för Liverpool och Jürgen Klopp. De är en positiv klubb på uppgång som tar kontinuerliga och konsekventa steg framåt i sin utveckling. Det är en negativ jämförelse för Arsenal och Arsene Wenger. De är en klubb i ett förfall och i ett tilltagande tillstånd av likstelhet. Ett tillstånd som helt och hållet är ett ledarskapsproblem.
Det finns alltså all anledning att vara försiktig i sitt fördömande av spelare i en klubb som mår dåligt. Arsenal är inte en klubb som saknar bra spelare. Hector Bellerin, Skhodran Mustafi, Granit Xhaka med flera har alla varit väldigt bra, och har inte plötsligt blivit usla. Går de till en annan klubb, eller får en ny manager, kan de blomma ut igen. Alex Oxlade-Chamberlain visar just detta.
Det kan på sitt sätt kännas surt för Arsenal, men där finns ändå i någon mening ett ljus i mörkret. Ett problem som är ett ledarskapsproblem är betydligt lättare att åtgärda än ett mer djupt liggande problem. Den större kostnaden för Arsenal är de spelare som hunnit med att inse läget och lämna klubben. Cesc Fabregas, Alexis Sanchez, Alex Oxlade-Chamberlain är bara några av dem.
Desto ljusare ser det alltså ut för Liverpool. Det är en klubb som mår bra, som gör ständiga kliv framåt i sin utveckling, och som ikväll går ut på Anfield för att defilera sig fram till en kvartsfinal i Champions League. En kvartsfinal som Arsenal och Arsene Wenger inte har befunnit sig i sedan 2009-10, även då efter att ha slagit ut Porto i åttondelsfinalen för övrigt.
Kanske gjorde Arsene Wenger klokast i att hålla jämförelserna med Liverpool och Jürgen Klopp för sig själv framgent. De är inte till hans fördel och att han ändå envisas med att göra dem känns symptomatiskt.