För Stoke är det kanske främst en fråga om att betrakta glaset som halvtomt eller halvfullt. Det kan så klart kännas något hopplöst att inleda omgången under nedflyttningsstrecket, se flera konkurrenter i botten av tabellen plocka poäng under helgen, för att sedan på måndagskvällen behöva möta Man City där den egna poängchansen får anses rätt slimmad. Å andra sidan är det en match som därefter i alla fall är avklarad.
Man City går som tåget. De senaste ligaomgångarna har sett dem förnedra Arsenal på Emirates och därefter utan problem, och knappt ens något motstånd, besegra Chelsea hemma på Etihad. Två matcher som var och en för sig påminde lite om säsongen som helhet för Man City, det har gått väldigt enkelt och kanske till och med lite för enkelt. Och inte minst Chelseas prestation reste en hel del frågetecken runt hur Man City bäst ska hanteras.
Antonio Conte gav ett rätt starkt försvar av Chelseas insats efter matchen mot Man City, och menade att det i alla fall var bättre än att ställa upp öppet som andra lag och förlora med tre, fyra eller fem mål. Det var inte så mycket en attack på Arsenal som det var en attack på experterna i studion som varit mycket hårda i sina omdömen. Ett rent strawman-argument från Conte så klart då nog ingen påstått att Chelsea borde ha spelat som Arsenal.
Det är rätt uppenbart att Antonio Contes första tanke var att bemöta den förväntade kritiken med en motattack, anfall är helt enkelt bästa försvar, något ironiskt kan tyckas givet att det i så fall var en rakt motsatt tankegång med vilken han tog sig an Chelseas match mot Man City. Kanske bedömde han Gary Nevilles och Jamie Carraghers offensiv som mindre dödlig än Man Citys. Hur som helst, inte heller han kan faktiskt ha varit nöjd med Chelseas insats.
Detta har hur som helst väckt en frågeställning om hur klubbarna i Premier League faktiskt ska ta sig an Man City. Vad som i själva verket är bäst och mest effektiv taktik. Där verkar finnas två skolor. Den första går ut att på försvara sig lågt och minimera ytorna för Man City att anfalla på, samt förhoppningsvis kombinera detta med effektivt kontringsspel. Den andra går ut på att anfalla Man City, rättare sagt pressa dem, vinna boll och sätta backlinjen på prov.
Att döma enbart av den här säsongen känns slutsatsen given. Att tillämpa den första skolan, den som kanske av naturliga skäl först faller en tränare in, det vill säga dra sig tillbaka, ligga lågt och centralt och täppa till ytor, har visat sig helt och hållet ineffektiv mot Man City. Det har resulterat i några fåtal poäng över säsongen och några sena avgöranden, men betydligt oftare ren slakt. Kanske för att Man City är alldeles för bra, kanske för att försvaren är för svaga.
Det vore kanske fel att säga att den andra skolan har varit framgångsrik, Man City har helt enkelt generellt sett varit lite för bra för det också. Men den har heller inte tillämpats särskilt konsekvent. Liverpool är det enda lag som har besegrat Man City i ligaspelet och de attackerade dem med hög press och rappa spelvändningar. Allmänt sett är det också mot lag, även mindre klubbar, som varit ambitiösa i sitt spel som Man City faktiskt fått störst problem.
Wolves, Bristol City och Crystal Palace har samtliga svarat för positiva insatser mot Man City och orsakat dem problem. Desto mer imponerande givet att två av dem alltså är EFL Championship-klubbar och Crystal Palace håller hus runt nedflyttningsstrecket i Premier League. Undantaget som nyanserar regeln verkar vara Wigan som alltså slog ut Man City ur FA-cupen, och framför allt gjorde det med ett lågt, disciplinerat försvarsspel.
Kanske är det så att dessa tre klubbar i någon utsträckning lyckades komma fram till att de inte hade något att förlora på att attackera mot Man City. De har inte samma press på sig som Man Citys större konkurrenter. Att spela mot Man City har under säsongen blivit en psykologisk övning, där det helt enkelt inte verkar som om lagen eller spelarna går in med tron att de kan vinna. Ett inte ovanligt fenomen med mästarlag eller blivande mästarlag.
Ändå lite märkligt i de senaste matcherna, från Arsenal och Chelsea, givet att Liverpool trots allt i viss utsträckning visat vägen, visat att det absolut går att besegra Man City och inte minst hur man kan besegra Man City. Men någon större lärdom verkar inte ha dragits av detta, alternativt så anser Antonio Conte helt enkelt inte att han har spelarna för uppgiften. Vad spelarna ansåg om det taktiska upplägget var emellertid klart både under och efter matchen.
Det kan så klart vara värt att hålla i åtanke att både Arsenal och Chelsea ser ut att vara lag med genuina problem. Att dra några egentliga slutsatser av deras insatser i dessa båda matcher kanske inte riktigt låter sig göras och det finns ingen anledning att, som vissa fått för sig, oja sig över vad det säger om Premier League och dess framtid. Tvärtom, det kommer dras lärdomar från den här säsongen, slutsatser dras och taktiken anpassas. Det kallas utveckling.
Men det kommer naturligtvis ställa krav på managers att hänga med i den utvecklingen. Attityden att det går inte att anfalla på Man City för då riskerar man förlora med tre-fyra mål är vare sig filosofiskt eller mentalt hållbar. Då är Jürgen Klopps attityd mer hållbar att det går inte att inte anfalla (fast smart) på Man City, och det är så klart det, den andra skolan, som är vägen framåt för storklubbarna. För mindre klubbar gäller mer den första skolan.
Man City har tagit Premier League med storm den här säsongen. Mycket en vittnesbörd om deras egen prestation, fysiskt, taktiskt och mentalt. De vinner ligan utan några problem, även om det naturligtvis är betydligt svårare att göra det än det faktiskt sett ut. De har ställt Premier Leagues alla klubbar inför helt nya taktiska och filosofiska utmaningar. Det är positivt, det är sådant som leder till utveckling och framsteg.
Det kommer bara bli tuffare för Man City i Premier League härifrån. Konkurrenterna lär sig och konkurrenterna anpassar sig. Precis så som det ska vara. Precis så som det alltid har varit.