Om Chelsea tänkte sig att åstadkomma något stort på bortaplan mot Barcelona så misslyckades de spektakulärt i genrepet. En bortamatch mot Man City kan antas vara jämförbar i svårhet med en bortamatch mot Barcelona så på så vis var matchen på Etihad ett bra tillfälle för Chelsea att pröva sina vingar inför den mer konkret avgörande Champions League-returen mot Barcelona.
Men Chelsea prövade aldrig sina vingar mot Man City. Ambitionen att faktiskt göra något med matchen fanns aldrig riktigt där. Därmed fanns heller aldrig riktigt förmågan, i vad som kanske är att se som en form av hönan eller ägget-diskussion. Istället föll Chelsea platt till marken. Att vinna borta mot Barcelona kräver någon slags ambition, någon konstruktiv idé om anfallsspel.
Det borde kanske ha varit ett bättre utgångsläge för Chelsea inför kvällens match. De var det bättre laget på Stamford Bridge och borde kanske ha vunnit med ett eller två mål. Men precis som Tottenham visade Chelsea upp ett ögonblick av orutin och bristande koncentration, vilket räckte för Barcelona att hitta kvitteringen som ger dem den stora fördelen inför kvällen.
Optimistiska Chelseasupportrar tänker sig så klart väldigt gärna tillbaka till 2011-12 då Chelsea lyckades slå ut Barcelona i ett åtminstone liknande tufft läge. Omöjligt är det alltså inte. Men dels hade Chelsea ändå en 1-0-vinst i bagaget den kvällen. Dels var Chelseas försvarsspel den våren förmodligen lite mer hårdnackat än vad det har visat sig den här våren.
Desto viktigare således att Chelsea faktiskt har lärt sig den viktiga läxan från genrepet mot Man City, nämligen betydelsen av att visa ambition. Dels för att de faktiskt måste göra mål den här matchen. Dels för att det inte känns riktigt lika troligt som den gången att Chelsea faktiskt skulle helt och hållet kunna försvara sig till segern. De måste hitta ett utlopp för sitt anfallsspel.
Ett annat skäl till optimism är så klart att Chelsea har varit i Spanien en gång tidigare den här säsongen och fått med sig en imponerande seger där de flesta trodde att de skulle få det väldigt svårt att vinna. 2-1-vinsten mot Atlético Madrid, som inte på något sätt var någon tillfällighet, visar Chelsea att de är fullt kapabla att vinna en sådan här match på spansk mark.
Det är en match som kan komma att avgöra Chelseas närmaste framtid. Att förlora mot Barcelona behöver inte vara någon skam. Men det beror helt och hållet på hur man förlorar. Om Chelsea blir utslagna ikväll utan att till synes ha gett det ens ett allvarligt försök, om de som på Etihad lägger sig belly-up, så är det svårt att se det som något som Antonio Conte överlever.
Antonio Conte hade så klart garden uppe efter matchen mot Man City. Enligt devisen att anfall är bästa försvar menade han att man bara vore dum som spelade helt öppet och förlorade med tre eller fyra mål, och hänvisade till den kritik som drabbat Arsenal. Ett strawman-argument naturligtvis då ingen ansett att de borde ha spelat helt öppet eller som Arsenal.
Det enda Chelseas spelare, supportrar och kanske styrelse begär eller i alla fall hoppas på vore nog att en smula av samma anfall är bästa försvar-tänkande syns även på fotbollsplanen. Det utesluter inte ett försvarsspel, eller ens att ligga lågt i planen, men det förutsätter att där finns åtminstone en idé om att skada Barcelona offensivt och hur detta ska göras. Att allra minst göra en fajt av det.
Det vore naturligtvis ett väl valt tillfälle för Chelsea att lyckas med detta, som en skarp kontrast till den otroligt mesiga insats som Man Utd och José Mourinho svarade för mot Sevilla, som resulterade i Man Utds exit ur Champions League, även det en förlust orsakad av brist på egen ambition och tydligt genomförd spelidé. För Antonio Contes del får nog Mourinho gärna behålla Svarte Petter.
En vinst för Chelsea ikväll skulle också ge ett positivt slut på åttondelsfinalerna för engelska klubbar, efter två raka smällar rätt i solar plexus. England kunde sett till matcherna och till spelet ha haft fyra klubbar med i kvartsfinalerna, och borde rimligtvis ha haft minst tre klubbar med, istället ser det nu ut att bara bli två. Om Chelsea vinner blir det ändå tre klubbar, fast på det kanske mer oväntade sättet.
Två engelska klubbar är vidare till kvartsfinal. Man City och Liverpool är dessa klubbar, vilket kanske inte är så märkligt då det också är dessa klubbar som har kommit längst som lag, med den tydligaste, mest genomarbetade och helhetliga spelidén. Två klubbar är utslagna, Tottenham och Man Utd, där ändå Tottenham får räknas till de andra två då de hade tuff lottning och otur som ändå åkte ut.
Allvarliga frågor kommer däremot ställas till Man Utd och José Mourinho gällande deras spelidé och ambition. Antonio Conte och Chelsea har med kvällens match mot Barcelona att bestämma sig för om de vill göra Man Utd sällskap i den skamvrån, eller istället sälla sig till Liverpools, Man Citys och Tottenhams skara av vinnare eller åtminstone hedervärda förlorare.
Om de väljer den första vägen åker Chelsea ur Champions League ikväll. Om de däremot väljer den mer ambitiösa vägen kan Chelsea faktiskt ta sig till kvartsfinal, men kommer även om de inte lyckas i alla fall kunna hålla sina huvuden högt på vägen ut. Det finns olika sätt att förlora på. Tottenham visade på ett sätt. Man Utd visade på ett helt annat sätt.
Chelsea vill inte förlora utan vill naturligtvis vinna. Den värsta förlusten är däremot den där man inte gjort sig själva rättvisa. Chelsea gjorde inte sig själva rättvisa mot Man City. Mot Barcelona måste Chelsea göra sig själva rättvisa.