Fredagar, dessa härliga fredagar. Veckans sista dag när mer eller mindre all meningsfull verksamhet går på sparlåga från och med lunch. När man bara är några få timmar ifrån att få klocka ut och inleda fredagsmyset med tacos, chips och whatever. Och naturligtvis med den nervöst laddade vetskapen att man har en hel lång fotbollshelg framför sig.
Det gäller att hitta något lättsmält att fördriva tiden med. Det är sällan så mycket som händer inom fotbollen på just fredagar, då koncentrationen istället flyttats över till nästa match. Kommande fredagar när inget annat kommer ivägen tänkte jag därför ägna åt det förhoppningsvis upplysande projektet att diskutera de större engelska klubbarnas tio bästa spelare någonsin.
Hur ska sådana listor egentligen konstrueras på ett trovärdigt sätt? Det första steget är så klart att acceptera att alla listor är subjektiva. Men hur ska man egentligen kunna rättvist jämföra en spelare man följt regelbundet under flera år med spelare man kanske bara hört talas om eller kanske som mest sett några gryniga filmklipp av, spelare man inte har någon riktig relation till?
Det andra steget är kanske att acceptera att man aldrig riktigt kommer lyckas fullt ut. Men det finns sätt ändå sätt att bedöma historiens spelare. Att titta på rent objektiva meriter är ett sätt. Att lyssna på vittnesmål från de som har följt spelarna är ett annat. Det här är också metoder som är rätt effektiva för att förankra bilden av mer nutida spelare.
Dags för Everton. Den andra klubben från Liverpool betraktas normalt sett som något av lillebror i staden men är i själva verket ändå en av Englands mest meriterade och framgångsrika klubbar, med sina olika storhetstider både längre bak i tiden och under närmare år. Även sedan dess, under Premier League-eran, har Everton varit en klubb som slagits strax under toppen av tabellen.
Med ligatitlar och cuptitlar både i England och i Europa har Everton historiskt sett skördat stora framgångar och många av spelarna från dessa vinnande lag har med rätta blivit ikoner och legender i klubben. Dessa måste balanseras både med spelare som var framgångsrika i förmodern tid och med spelare som dragit på sig klubbtröjan även under senare, mindre framgångsrika år.
(10) Tim Cahill
Älskad av supportrarna på Goodison Park och sågs av de allra flesta som det blödande och bultande hjärtat i David Moyes lagbygge, som under säsong efter säsong överpresterade i ligaspelet och var ett törne i sidan på de fyra stora klubbarna under Premier Leagues big four-era. Ettrig, aggressiv spelare som trots sin relativa litenhet var ett ständigt hot med sitt huvudspel.
(9) Joe Mercer
Everton hade ett väldigt starkt lag åren före och efter det andra världskriget, vilket kanske är lite oturligt för de spelare som var med på den tiden och fick sex år av sin karriär bortplockade. Joe Mercer hann med att bli en legend både på Goodison Park och i det engelska landslaget, och från sin position på vänsterkanten hann han med att vinna ligatiteln med Everton innan kriget.
(8) Peter Reid
Genom tiderna har nästan varje större engelskt fotbollslag haft härföraren på mittfältet. För Everton under 1980-talet var Peter Reid denne härförare, en spelare som kombinerade blick för spelet och ett dynamiskt passningsspel med stenhård fysisk närvaro. Var en av de främsta spelarna i Evertons mest framgångsrika lag genom tiderna.
(7) Brian Labone
Tackade nej till att delta med England i VM 1966 eftersom han skulle gifta sig den sommaren. Annars kanske historien hade gjort oss mer bekanta med Labone, som under 15 år mellan 1957 och 1972 var Evertons ledande mittback, en ledarfigur och långvarig lagkapten som av många sågs som synonym med Everton under dessa år.
(6) Graeme Sharp
Alla anfallare i Evertons historia har alltid drabbats av olycksaliga jämförelser med Dixie Dean men i den moderna eran är det Graeme Sharp som står ovanför dem allihopa. Sharp var en av den engelska fotbollens främsta målskyttar under hela 1980-talet och var en stor drivkraft bakom Evertons status som Liverpools främsta utmanare under många år, och vinnare av flera titlar.
(5) Duncan Ferguson
Det finns många spelare i Evertons tröja genom åren som var mer framgångsrika än Duncan Ferguson, men det är ytterst få som haft sådan förtrollande karisma och motsvarat supportrarnas drömmar och förhoppningar som honom. En ikon under ett ständigt besvärligt 1990-tal som under andra förutsättningar hade varit en av Premier League-erans mest omtalade anfallare.
(4) Alan Ball
Det är en viss typ av spelare som blir älskade på Goodison Park och det är svårt att tänka sig att inte Alan Ball var grundmodellen för denna typ. En hårt arbetande mittfältare som ständigt jagade bollen och drev sitt lag framåt. Ledde Everton till ligatiteln 1970, fyra år efter att ha kommit till klubben och fyra år efter att ha vunnit VM med England. Älskade Everton, och Everton älskade honom.
(3) Neville Southall
Från sopgubbe till kanske världens bästa målvakt under 1980-talet. Det kunde ibland kännas som omöjligt att göra mål på Neville Southall. Var med om att vinna två ligatitlar, en FA-cuptiteln och en Cupvinnarcuptitel med Everton under 1980-talet, men han kanske mest ikoniska och minnesvärda insats i Evertontröjan kom tio år senare, i FA-cupfinalen mot Man Utd 1995.
(2) William Ralph Dean (”Dixie”)
Den meste och kanske bäste engelska målskytten genom alla tider. Nära 400 mål totalt och kanske mest känd för att ha gjort 60 mål under en och samma säsong, ett rekord som naturligtvis aldrig kommer slås. Ändå bara 16 landskamper, om än aktiv mellan krigen, i en tid innan landskamper blivit något stort. Fullständigt komplett som målskytt och placerad som staty utanför Goodison Park.
(1) Kevin Ratcliffe
Möjligen ett kontroversiellt val men Kevin Ratcliffe var Evertons lagkapten under deras mest framgångsrika period och befann sig i klubben från 1979 ända fram till 1992. Blev lagkapten för Everton vid 23 års ålder och fann sitt rätta jag som mittback där han med fart och utmärkt spelförståelse utvecklades till en av de bästa mittbackarna någonsin i engelsk fotboll, och skulle leda Everton till triumfer inom såväl engelsk som europeisk fotboll.