Michael Eisner är den gamle Disneymogulen som genom sitt investmentbolag Tornante på ålderns höst köpte Portsmouth strax efter förra säsongen. Det var ett något oväntat val på så sätt att Eisner själv funderat ett bra tag på att köpa en fotbollsklubb, men tidigare tittat på Real Salt Lake och Houston Dynamo i MLS, samt klubbar i Premier League och EFL Championship.
Vad skulle en ägare som tänker på sådana klubbar ha för intresse att istället plötsligt köpa en klubb som vid tillfället befann sig i League Two, den engelska fjärdedivisionen, tämligen långt ifrån Premier League? Portsmouth är så klart en av dessa klassiska engelska semistora klubbar, vars namn möjligen väcker ett större mått av respekt än dess faktiska fysiska och finansiella förutsättningar.
Ett svar kanske är estetiskt.
Michael Eisner har gjort en karriär av att blanda samman sport med underhållning, dikt med verklighet. Genom Disney har han varit med om att producera klassiska underdog-storys som The Mighty Ducks, Remember The Titans, Bad News Bears och Miracle. Är det därför så konstigt om Eisner letar efter en motsvarande underdog inte bara på filmduken utan också på fotbollsplanen?
Ett annat svar kanske är mer funktionellt.
Michael Eisner kan ha betraktat det engelska systemet med uppflyttning och nedflyttning och gjort en ganska självklar riskkalkyl. Nämligen att det är en betydligt högre risk med att investera en enorm summa pengar i en Premier League-klubb och ändå riskera nedflyttning. Men en väsentligt lägre risk med att investera en lägre summa pengar i en klubb längre ned i systemet och därefter bli uppflyttade.
Det är ett intressant alternativt perspektiv på en ofta återkommande diskussion om värdet i detta med upp- och nedflyttning. Det betonas ju inte sällan från just amerikanskt håll hur detta är en hämsko för att vilja investera i Premier League, att det medför alltför hög risk. Men omvänt kan det alltså vara ett incitament att investera i Football League, vilket rimligtvis gör engelsk fotboll starkare som helhet.
Michael Eisners strategi med Portsmouth verkar därför gå ut mer på att bygga upp på lång sikt än på att riskera att falla ned på kort sikt. Vilket borde vara ett uppmuntrande perspektiv för en klubb och supportrar som mer än kanske någon annan klubb de senaste tio-tjugo åren har tvingats genomlida ett långt och brutalt fall från den engelska fotbollstoppen.
Portsmouths berättelse är välkänd vid det här laget. Hur Milan Mandaric runt 2006 sålde klubben till Alexandre Gaydamak som behjälpt av Harry Redknapp de närmaste åren därefter skulle kombinera två placeringar på Premier Leagues övre halva och en FA-cuptitel med att försätta Portsmouth i rejäl skuld. Hur hjulen kort därefter föll av Portsmouths vagn och pengarna sinade.
Portsmouths supportrar som under tidigare år vant sig vid att namn som Sol Campbell, Glen Johnson, Jermain Defoe, Benjani och Peter Crouch kopplades till klubben tvingades istället vänja sig vid Sulaiman Al-Fahim, Ali Al-Faraj, Balram Chainrai och Vladimir Antonov. Fyra olika ägare på tre år, var och en skojare på olika sätt, som skulle komma att leda Portsmouth i fördärvet.
Upprepade konkursförvaltningar, klubben försatt i administration, påföljande och upprepade poängavdrag över ett antal säsonger, och helt ofrånkomliga nedflyttningar såg Portsmouth rasa hela vägen från Premier League ända ned till League Two. Portsmouth räddades till sist från sin undergång när de för fem år sedan köptes upp av sina supportrar, Portsmouth Supporters’ Trust (PST).
Det vore inte på något sätt omotiverat att ställa sig frågan vad som efter denna erfarenhet någonsin skulle kunna få dem att sälja klubben till en extern ägare igen?! Mycket riktigt var det också ett beslut som föranleddes av en uppslitande debatt där klubbens ambitioner å ena sidan pitchades mot uppfattningen att man bedrog den supporterägda modellen å andra sidan.
Det var ett beslut och en debatt som omgavs med viss bitterhet från de som förespråkade supportermodellen. De menade med viss rätt att de supportrar som ropade högst efter en ny ägare var samma supportrar som inte bidragit med ett enda pund för att rädda klubben. Där fanns också en besvikelse med klubbens styrelse som enligt dem inte tillräckligt undersökt alla alternativ.
Det är emellertid en bitterhet som kräver en viss reality check. Beslutet att sälja Portsmouth till Michael Eisner och Tornante krävde 75% majoritet av, där PST ägde 51% och ”Presidents” ägde 49%. Presidents var elva investerare och supportrar som bidragit med den största delen av finansieringen. Men att sälja Portsmouth förutsatte alltså PST:s aktiva godkännande.
Även på ett annat sätt borde verkligheten ha gjort sig påmind. För allt prat om hur Portsmouths supportrar räddade klubben så kom £1,7m (74%) av de £2,3m som behövdes för att köpa Portsmouth och rensa klubben från skuld från totalt elva investerare, dessa ”Presidents”. Ren supporterfinansiering uppgick alltså till £600,000. Insatsen ska inte föraktas men är på längre sikt otillräcklig.
Michael Eisner och Tornante köpte inte Portsmouth med några löften om stor och omedelbar investering. Sådana investeringar som ofta är det felaktiga föremålet för mediala fantasier. Men det viktigare ”kapitalet” som nya ägare investerar i en klubb som Portsmouth är dess kompetens och professionalism att affärsmässigt driva och utveckla en fotbollsklubb.
Vad en ägare som Michael Eisner och Tornante också kan bidra med, lättare än en lokal supportertrust, är tillgång till riskvilligt kapital att investera i för Portsmouth viktiga frågor som arena, antingen en helt ny arena eller en rejäl uppgradering av Fratton Park, som träningsanläggning med mera. Investeringar som behöver göras om klubben vill tillbaka till de högre divisionerna.
Portsmouth vann League Two förra säsongen, och blev alltså uppflyttade igen till League One, strax innan Michael Eisners köp av klubben blev klart. En kanske oväntad bonus för de nya ägarna. Den här säsongen har Portsmouth etablerat sig i League One igen, men med åtta-nio omgångar kvar av säsongen sniffar Portsmouth faktiskt också på playoff-platserna.
Det är ett riktigt long-shot. De ligger fem poäng under playoff-strecket för närvarande, men en vinst hemma mot Oxford United under dagen tar dem upp endast två poäng under strecket, även om det finns många konkurrenter som vill slåss om de där playoff-platserna i League One. Det vore ett riktigt långskott, men det vore knappast otänkbart för en ägare som Michael Eisner.
Det vore, minst sagt, en riktig Disneyavslutning av säsongen för Portsmouth, att under säsongens sista omgångar ta sig upp på playoff-plats och väl där så vet man ju aldrig vad som kan hända. Det skulle naturligtvis kunna bli alldeles, alldeles underbart.