Charlton är en klubb utan ordförande, en klubb utan VD, en klubb utan ekonomichef, och sedan förra veckan är Charlton också en klubb utan ordinarie manager sedan Karl Robinson sagt upp sig och istället skrivit på för Oxford United. Charlton är dessutom en klubb vars ägare Roland Duchatelet inte ens har besökt klubben på snart fyra år.
Det låg kanske därför nära till hands att beskriva Charlton som en klubb fast i en mer eller mindre permanent kris. Och protesterna från supporterhåll mot Roland Duchatelet och dennes sätt att driva klubben har varit omfattande. Att med ord göra Duchatelets alla dumheter rättvisa är en på gränsen till omöjlig uppgift, men Jimmy Stone kommer närmast att lyckas i denna lysande twittertråd:
Men kanske är det för Charlton mer en fråga om att det alltid är som mörkast just precis innan det återigen börjar ljusna?! Att Charltons klubbledning har blivit så decimerad som den är att egentligen bara bestå av en styrelse om två personer beror på att Roland Duchatelet är på väg att sälja Charlton. Bland annat sägs ett australiskt konsortium vara på väg att köpa klubben.
Det har ännu inte hunnit bli verklighet, så försiktiga Charltonsupportrar vågar säkert inte ta ut något i förskott, men om eller när det faktiskt blir verklighet kommer det helt säkert och med all rätt betraktas som en stor seger för de många tusen Charltonsupportrar som under flera år har aktivt kampanjat för att bli av med Roland Duchatelet och dennes kumpaner.
Problemet är bara att Roland Duchatelets exit-strategi har haft ungefär samma icke-diskreta och irriterande effekt på Charlton och deras säsong som gästen som i ett i övrigt sovande hus sjunger i duschen, pissar bullseye och slamrar med disken. Charlton befinner sig i ett beslutsvacuum, var helt inaktiva i januarifönstret, och helt nyligen valde alltså Karl Robinson att lämna klubben.
Karl Robinsons beslut att säga upp sig från Charlton är en följd av att de tänkta nya ägarna hellre ser en annan manager i klubben, nämligen Harry Kewell. Kewell är för närvarande manager för Crawley Town i League Two, men hans främsta egenskap för blivande australiensiska ägare är nog att han kommer från just Australien. Rätt eller fel tänkt är det i alla fall så det verkar tänkt.
Men med denna osäkerhet kring ägar- och tränarsituationen har Charltons resultat efter julhelgen tagit ett nosdyk. Från att ha haft ögonen på en av de två automatiska uppflyttningsplatserna runt julfotbollen har Charlton sedan dess bara vunnit en enda match innan den senaste omgången, och gått till att vara nära att tappa greppet ens om en av playoff-platserna.
Nytt hopp i det avseendet kom i förra omgången, i den extremt viktiga matchen hemma på The Valley mot Plymouth, en annan klubb som jagar playoff. Charlton vinner matchen med 2-0, bland annat efter ett drömmål av vänsterbacken och tidigare West Ham-talangen Lewis Page. En säsong som såg ut att vara på väg ned i avloppet har plötsligt fått nytt liv för Charlton.
Kanske gjorde Karl Robinson på så sätt Charlton en sista tjänst. Varken spelare eller supportrar ville se Robinson lämna Charlton men osäkerheten kring hans position drabbade laget negativt. Genom att göra slut på den osäkerheten på det enda sätt som Robinson själv kunde göra det, gav han Charlton möjlighet att fokusera på det enda viktiga för laget att fokusera på under dessa sista veckor.
Det har i sin tur satt Charlton i en något svårbedömd situation. Caretaker sedan Karl Robinson lämnat klubben är dennes assistent, Lee Bowyer. Han verkar onekligen ha spelarnas öron för stunden och med endast nio matcher kvar av säsongen att spela, och trots allt bara två poäng från playoff-strecket, känns det kanske alltför riskabelt att börja skruva på den saken.
Nu kommer olika besked om när ett köp av Charlton skulle kunna gå igenom. Utåt har sagts att köpet kan ske vilken vecka som helst, men så har det låtit sedan januari, och rapporter inifrån klubben tyder mer på att det fortfarande är ett tag kvar. Kanske vill potentiella köpare först se om Charlton lyckas ta sig upp i EFL Championship eller ej, och hur klubben faktiskt ska värderas.
Mest troligt är alltså att vi först till sommaren kommer få ett mer konkret besked om vad som händer med Charlton. Men kanske är inte det heller enbart negativt, även om Charltons supportrar nog hellre sett ett definitivt slut för länge sedan, men i rådande läge kan det vara mer värt för Charlton som fotbollslag att bara avsluta säsongen i relativ ostördhet.
Efter sommaren vet vi också om Charlton därefter kommer fortsätta spela i League One eller istället spela i EFL Championship. Därifrån kan det vara mer intressant att fundera på vad Harry Kewell, eller kanske till och med ett tandem av de gamla Leedskamraterna från runt millennieskiftet Harry Kewell och Lee Bowyer, egentligen kan hitta på med Charlton.
Det finns inga garantier så klart, Charlton vet det bättre än de flesta. Men Charlton är en klubb som skulle behöva, och med supportrar som har förtjänat, lite thunder from down under! Charlton är en klubb utan ordförande, en klubb utan VD, en klubb utan ekonomichef, en klubb i praktiken utan styrelse, och en klubb utan fast manager med nio matcher kvar av säsongen.
Men för första gången på länge är Charlton åtminstone en klubb med hopp om framtiden. Det ser fortfarande mörkt ut för Charlton. Men det är som allra mörkast just innan gryningen.