Påskhelgen rullar på. Och mitt bland alla kycklingar som heter gullefjun, påskägg med tillhörande fågel, fisk eller mittemellan-jakter, sill och must, familjemiddagar och alla andra ritualer som i olika utsträckning hör påsken till så ska det spelas en hel del Premier League-fotboll också. Vi har åtta matcher att se fram emot under dagen med start tidig eftermiddag och slut framåt kvällen.
Påsken är återuppståndelsens helg. Mer än kanske något annat firar helgen budskapet att inga sorger varar för alltid, gamla synder kan förlåtas, och det finns alltid en möjlighet att starta om och skapa något nytt. Det går att förändra världen och sin egen plats i den, sakers tillstånd är inte permanenta. Det får mig av någon anledning att tänka på Everton.
Everton har två tuffa hemmamatcher i rad framför sig. Nästa helg möter de Liverpool i ett prestigeladdat Merseysidederby. Redan ikväll möter de emellertid Man City hemma på Goodison Park. Ett Man City som Everton faktiskt inte har förlorat mot den här säsongen. Det var ju så, precis i inledningen av säsongen, att Everton var det enda lag att stjäla poäng av Man City.
Då fanns fortfarande fromma förhoppningar om den här säsongen kvar för Everton. De hade precis påbörjat den första säsongen efter sin storsatsning under sommaren och kurvorna pekade fortfarande uppåt. Vad de inte visste då var, för att parafrasera Hans Villius, att det i någon mening skulle vara början på slutet för den här säsongens höga ambitioner.
Kort därefter skulle laget börja fallera i både ligaspelet och i Europa League, humöret skulle sjunka dramatiskt på Goodison Park, och missnöjet med Ronald Koeman skulle växa exponentiellt från både supportrar och styrelsen under de kommande månaderna. Everton åkte ur Europa League, haltade sig fram på nedre halvan av ligatabellen, och till sist fick Koeman sparken.
Everton gav sig ut på en minst sagt omständlig anställning av ny manager och kom egentligen inte fram till något vettigt alls, utan kände sig till sist tvingade att anställa ett rent kompromissalternativ i Sam Allardyce. Säsongen har kanske stabiliserats en aning sedan dess men haltar sig alltjämt fram, med ett tämligen tydligt konsensus att förändring är nödvändig inför nästa säsong.
Skadeglädjen är den enda sanna brukar det heta. Det är något jag i själva verket inte alls håller med om, men skadeglädjen är ändå ett framträdande element hos supportrar av alla färger. Och är det någon klubb som vågar sticka ut hakan och vilja något mer än vad de ”alltid” varit eller uppfattats som, tar den också risken att få rejält på käften om de inte skulle lyckas.
Everton har den här säsongen i någon utsträckning det gemensamt med Man City, liksom med Chelsea före dem. Det är på lite olika skalor men principen är ändå densamma. Everton ville något mer inför den här säsongen än den plats i hierarkin de under så lång tid befunnit sig på. Omväxlingsvis fick de därefter höra att det var inte bara hopplöst utan något de inte ens borde fundera på.
Det är ett rätt märkligt perspektiv givet att det i min mening är en av fotbollens och idrottens främsta och bärande principer, viljan att avancera uppåt och göra drömmar till verklighet. Vad invändningarna naturligtvis i första hand handlar om, precis som var fallet för Chelsea och Man City, är att supportrar till andra klubbar känner sig hotade och vill att det ska visa sig vara hopplöst.
Dessa har naturligtvis fått vatten på kvarn den här säsongen. Evertons höga ambitioner har onekligen kommit på skam. Den här säsongen. Det går inte att komma ifrån att Everton gjorde många misstag inför säsongen. Värvningarna har i flera fall visat sig allt annat än lyckade, de negligerade att värva en ersättare till Romelu Lukaku och laget saknade framför allt fart.
Men Evertons många misstag och därmed knapra utfall den här säsongen betyder inte att deras ambitioner i sig är orealistiska, och det vore fullständigt felaktigt att dra den slutsatsen. Det betyder bara att Evertons ambitioner inte omedelbart blev verklighet, men väldigt sällan är vägen framåt helt rak och utan krokar. Av misstag drar man lärdom, när man snubblar reser man sig upp igen.
Den djupare insikten är kanske att för alla klubbar som för närvarande är stora och starka fanns det en gång i början ett tillfälle och en period då de inte var stora och starka, då de var nya och växte. Dessa klubbar blev inte stora över en enda natt, och deras resa till vad de är nu var inte utan misstag och fall längs vägen. Att förvänta sig något annat av Everton vore helt orimligt.
Värdemätaren på Evertons ambitioner kommer efter den här säsongen. Om den satsning vi såg början på förra sommaren fortsätter även den här sommaren. Det mer än något annat kommer säga det mesta om Evertons ambitioner och dess realism. Om den här säsongen satte satsningen på sparlåga vet vi att den inte har någon bärkraft. Kör Everton vidare vet vi att de menar business.
När du misslyckas, försök och försök igen! Den som spänner sin båge kommer ofrånkomligen någon gång få se strängen brista, och därmed få höra att de är förlorare och var dumma som över huvud taget spände bågen. Men hellre lyssna till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Vem som i det valet är den egentliga förloraren är självklart.
Fortsätter Everton sin satsning inför nästa säsong kommer de säkert som amen i kyrkan få höra hur hopplöst det hela är. Deras optimism kommer överdrivas och förlöjligas med att de tror att de kommer vinna Premier League, vilket kanske någon enstaka twittertomte har råkat yttra. Vad Everton vill är naturligtvis bara att steg för steg börja utmana de sex stora på något så när lika villkor.
Det finns i själva verket inget direkt orealistiskt med det. Andra klubbar kommer alltid ha mer pengar än Everton, men det är inte hela bollspelet, frågan är inte om man har mest utan tillräckligt med pengar. Pengar är en betydelsefull faktor men långt ifrån ensamt avgörande för hur en klubb faktiskt presterar. Everton har visat just den saken den här säsongen, fast i helt fel riktning.
Kan Everton visa på detta i fel riktning så kan Everton naturligtvis lika gärna börja visa på detta i rätt riktning. Everton har visat att de har råd att konkurrera i toppen av Premier League. Vad Everton däremot inte har råd med är att fortsätta göra dyrbara misstag!