Champions League nödvändigt för Tottenham att kunna behålla Pochettino

Kanske får Pochettino i någon utsträckning skylla sig själv. Hans åsikter om cuptitlarnas betydelse eller brist på betydelse, även om de är rätt i sak och även om han ändå ganska uppenbart inte menar riktigt så som kritikerna framställer det hela, är naturligtvis tämligen provocerande, särskilt när det kommer från en manager som ännu inte vunnit ens någon av dessa titlar.

Men i den utsträckning någon gloria över huvud taget har befunnit sig över Mauricio Pochettinos huvud, han har onekligen fått kritik för det här med att inte vinna titlar och stormatcher många gånger förut så det var liksom inget nytt, så inte faller den av enbart på grund av en förlust mot Man Utd. Hans insatser med Tottenham måste så klart värderas utifrån dess helhet och sammanhang.

En manager och ett lag kommer i någon mening alltid bedömas utifrån vilken riktning de rör sig i. En manager vars lag befinner sig i uppgång och gör tydliga framsteg kommer bedömas positivt. Ett lag som blir bättre och bättre kommer få mestadels beröm även om där finns brister. Och omvänt så klart. Och varje år under Mauricio Pochettino har Tottenham gjort tydliga framsteg.

Framstegen är tydliga även den här säsongen, återigen om vi ser till helheten och sammanhanget, inte enbart det ytliga utfallet. Inte minst i Champions League visade Tottenham sin utveckling, där de vann en rackarrysare till grupp, och sedan gav Juventus, en av den europeiska fotbollens stormakter, rejäl skrämselhicka i åttondelsfinalen. En match Tottenham lika gärna kunde ha vunnit, kanske borde ha vunnit.

Ligan kan verka som ett steg bakåt eller stagnation, men Tottenham har fortfarande allt i egna händer vad gäller Champions League-kvalificering, om inte för Man City hade de haft samma relativa position som förut, då både Liverpool och Man Utd dessutom blivit bättre, dessutom samtidigt, som de flesta påpekade som ett handikapp inför säsongen, behövt spela sina hemmamatcher på Wembley.

Betydligt mycket mer surt för Tottenham än att förlora FA-cupsemifinalen vore att bli omsprungna till den där Champions League-platsen så här på upploppet, men en liten risk finns faktiskt. Chelsea ligger bara två poäng bakom dem men med en match mer spelad. Vinner inte Tottenham ikväll hemma mot Watford kan det faktiskt bli en riktigt nervös avslutning sista tre matcherna.

Nu är så klart Watford mer eller mindre ett hopplöst fall under säsongens andra halva. Det är väl inte för inte som de överlägset ”vann” Guardians årliga oduglighetsindex som publicerades under veckan. Tottenham har därefter ett hyfsat beskedligt återstående spelschema med West Brom (b), Newcastle (h) och Leicester (h), så det ska väldigt mycket till för Tottenham att missa Champions League.

Det har blivit en alltmer vanlig syn att förutsätta att Tottenhams lagbygge i sin nuvarande form befinner sig i slutet eller åtminstone i mitten av sin livscykel, snarare än i början. Förlusten i FA-cupsemifinalen, för andra säsongen i rad, verkar ha förstärkt denna syn. Till detta bidrog inte minst Mauricio Pochettino själv genom att prata om Tottenhams framtid ”med eller utan honom själv som manager”.

Det borde inte råda någon tveksamhet om att Tottenhams lagbygge är på väg mot någon slags ändpunkt eller åtminstone en station längs vägen. Spelare är på väg bort, nya spelare måste in. Vad som är långt ifrån lika självklart är vart det bär iväg för Tottenham därefter. Det pratas, många gånger rent önsketänkande, om Tottenhams allmänna upplösning, men detta är i själva verket inte alls ett nödvändigt utfall.

Förändring och förnyelse är en ofrånkomlig del av alla fotbollslags utveckling och behöver i själva verket inte vara något problem eller någon svaghet så länge som det sköts på ett genomtänkt och planerat sätt med en tydlig idé och tanke om framtiden. Tottenham kan dessutom mycket väl välja att investera mer än vad de nu gör i spelartruppen, i form av löner och transfersummor.

Men det vore naturligtvis desto svårare om Tottenham ska genomföra en sådan förändringsprocess med spelartruppen samtidigt som de ska byta manager om Mauricio Pochettino väljer att lämna klubben, i vad man i så fall får förmoda är en jakt på nya och större uppdrag. Då är det plötsligt väldigt många bollar på en gång uppe i luften för Tottenham att jonglera, samtidigt med en helt ny arena.

Det viktiga för Tottenham är alltså kanske inte i första hand att behålla vissa specifika spelare, även om vissa spelare helt säkert är viktigare än andra. Men i första hand måste Tottenham övertyga Mauricio Pochettino om att stanna kvar i Tottenham, åtminstone under den närmaste framtiden. Frågan är då vad Tottenham behöver göra för att visa Pochettino att är redo och villiga att göra nya framsteg kommande år.

Fortsatt och regelbundet Champions League-spel känns som en nödvändig utgångspunkt och förutsättning för detta. Att vinna mot Watford ikväll, samtidigt som brasorna börjar brinna och fyrverkerierna smälla runtom i Sverige, vore ett stort steg i den riktningen för Tottenham.

(1) Stoke. Visst, en poäng på Anfield är kanske inte att förakta i sig självt, och allra minst visade väl Stoke åtminstone att Liverpool inte på något sätt är befriade från sina temporära oförmågor att bryta ned lågt försvarande lag. Men något kändes det kanske, inte minst när matchen började närma sig sitt slut, att Stoke och Paul Lambert helt enkelt hade missat PM:n som förklarade att Stoke faktiskt behöver börja vinna fotbollsmatcher för att ha någon som helst chans att hålla sig kvar i Premier League. Då måste de börja riskera lite, och möjligheten till tre poäng här måste helt enkelt ha varit mer värd än risken att tappa en enda.

(2) Huddersfield. Det har varit en på många sätt positiv säsong för Huddersfield i Premier League, men hjulen har något börjat hoppa av vagnen under dess andra halva. Och plötsligt befinner sig Huddersfield i allra högsta grad indragna i nedflyttningsstriden. De har tre poäng upp på Southampton strax under strecket men har i sina tre avslutande matcher Man City (b), Chelsea (b) samt Arsenal (h), vilket ger Southampton och Swansea alla chanser i världen att ta sig förbi dem. Det kan samtidigt bli en gastkramande spännande avslutning på hemmaplan i slutomgången.

(3) Everton. Everton vinner mot Huddersfield, cementerar sin plats på tabellens övre halva, och Sam Allardyce påpekar att han knappast kan göra så mycket bättre med Everton än vad han faktiskt har gjort under säsongen, ungefär samtidigt som Evertons supportrar mer eller mindre öppet ber honom dra åt helvete från läktarna. Det är så klart inga meriterande segrar Sam Allardyce har tagit med Everton. Guardian gjorde en lustig liknelse om Allardyce med en livbåt. När kryssningsfartyget håller på att sjunka så sätter man sig gärna i livbåten. Men när man nästa gång ska ta en kryssning så väljer man inte livbåten.

OMGÅNGENS VINNARE: Southampton

Det var en match som var helt nödvändig att vinna för Southampton, hemma mot Bournemouth. Och Southampton vann matchen, efter två mål och årets viktigaste tåpaj av Dusan Tadic och efter några alldeles utmärkta räddningar av Alex McCarthy. Plötsligt har Southampton häng på både Huddersfield och Swansea som båda förlorade sina matcher den här omgången. Hoppet lever för Southampton.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Leicester

Vad är det egentligen som händer med Leicester? Klubben som var på uppgång i tabellen och såg ut att kunna utmana om europeiska cupplatser efter en halvt bedrövlig inledning på säsongen. Plötsligt har Leicester förlorat tre raka matcher, bara vunnit två matcher sedan januari, och 0-5 mot Crystal Palace är ett resultat som andas resignation. Allt fler ljudeffekter pratar om ett missnöje med Claude Puels träningsmetoder och laguttagningar.

OMGÅNGENS SPELARE: Dusan Tadic, Southampton

Ett lag som har haft behjärtansvärt svårt att göra mål mest hela säsongen, och är på väg att åka ur Premier League som en konsekvens av dessa svårigheter, behöver så klart att deras offensiva spelare kliver fram. Och vilket ögonblick för Dusan Tadic att kliva fram. Två mål efter två kyliga avslut avgjorde matchen mot Bournemouth och ger Southampton hopp i nedflyttningsstriden.

OMGÅNGENS MÅL: Wilfried Zaha, 1-0 Leicester (h)

Först ett snyggt kombinationsspel längs med vänsterkanten för Crystal Palace innan vi ser tre snabba passningar i sidled i rad längst upp i Leicester straffområde innan bollen till sist hamnar hos Wilfried Zaha som inte gör något misstag. Det var ett lagmål på alla sätt, men det var också ett mål som kändes som någon slags homage till fotbollens släktskap med rugbyn. Ett fint fotbollsmål avslutar ett lika fint rugbyanfall.

OMGÅNGENS ?

Det ska väl ändå inte vara möjligt kan man tycka? West Brom har plötsligt börjat vinna fotbollsmatcher. Darren Moore har tagit lika många poäng med West Brom på sina fyra matcher som Alan Pardew tog på 16 matcher, och man undrar så klart vad som hade kunnat hänt om rätt beslut fattats tidigare. Det ska så klart otroligt mycket till för West Brom, men full pott på de två sista omgångarna och West Brom har en snöflingas chans att klamra sig kvar i Premier League.

OMGÅNGENS !

Chelsea vägrar att riktigt vika ned sig i kampen om den där illusiva fjärdeplatsen som nog de allra flesta hade räknat bort dem från för ett tag sedan. Mycket hänger så klart på Liverpools fokus på Champions League, med Tottenham som något slags tredje hjul på cykeln, men om Chelsea nu vinner mötet med just Liverpool nästa helg på Stamford Bridge, och därefter följer upp med vinst mot Huddersfield, så sätter de åtminstone upp en spännande avslutning i sista omgången, och tvingar Liverpool att faktiskt vinna mot Brighton på Anfield.

OMGÅNGENS WTF!

Det börjar bli någon slags veckovis följetång detta att Jürgen Klopp beter sig illa i samband med att Liverpool tappar poäng. Förra omgången var det några minst sagt dryga påhopp på West Brom och den här helgen väljer han att medvetet inte ta en av domarna i hand, och Klopp är knappast någon first-time offender på sådana här saker. Klopp är passionerad och framstår och framställs som sympatisk och trevlig, är det säkert också i viss utsträckning, åtminstone när saker går hans väg, men har tagit för vana att bete sig illa vid förlust. Arsene Wenger på tyska indeed.

OMGÅNGENS LOL!

”We don’t go away do we? We’re like a nasty rash!” – Neil Warnock efter Cardiffs vinst mot Hull City som placerar Cardiff en futtig vinst från Premier League. Till sist en gnutta självinsikt från Warnock!

OMGÅNGENS BTW…

Det har ju inte varit någon bra säsong för Everton precis, men Cenk Tosun ser ut att kunna bli en riktigt bra anfallare för dem.

Fina scener på Molineux när Wolves lyfte samma pokal som Liverpool redan lyft 18 gånger genom åren.

Wessi Hoolahan gjorde sin allra sista hemmamatch med Norwich och fick så klart avsluta med ett mål – ett minst sagt sjukt mål.

Andres Iniesta till Loony Toon?

Lag-VM i bordtennis började under dagen. Kul med VM i världens största och näst största sport inom loppet av bara några månader. På SVT.

Juventus efter matchen mot Inter: ”Bara förlorare pratar om domaren…”

Försäsongsmatch, uppvisningsmatch eller testimonial? Lite svårt att säga vad som egentligen spelades på Old Trafford, men inte det var det någon riktig fotbollsmatch.

Chris Coleman sparkad av Sunderland, som precis fick nya ägare!

Vackra bilder strax innan Arsene Wengers testimonial på Old Trafford, och med en ytterst hårfager avslutning!

Det är en rivalitet som i hög utsträckning har definierat Premier League-eran, som gjorde Premier League till vad den nu är. Det är många som under de senaste tio åren har drömt sig tillbaka till de där åren runt millennieskiftet, när tvekampen mellan två klubbar fascinerade en hel fotbollsvärld. Fler klubbar har förhöjt upplevelsen men också splittrat fokus en smula.

Old Trafford har varit teatern för mycket av detta skådespel. Här har Arsenal och Arsene Wenger upplevt både triumfer och nederlag. Arsenals upplevelser på Old Trafford speglar i själva verket Arsenals långa resa med Arsene Wenger. De tidiga triumferna, de vunna ligatitlarna 1998 och 2002, slutet på The Invincibles två år senare, 2-8-bekräftelsen att slutet började närma sig 2011.

Old Trafford har varit scenen för storbråk på planen och för storbråk utanför planen mellan Man Utd och Arsenal, mellan spelare och mellan tränare. Vi har gruppgrälet i slutminuterna av höstmatchen 2003-04 som slutar med att Ruud van Nistelrooy bränner en straff i ribbans undersida. Bara något år senare flyger pizzorna i Old Traffords innandömen.

Det har handlat om industriell konkurrens mellan två klubbar och institutioner inom engelsk fotboll som båda strävar efter en och samma position. Det har handlat om individuell konkurrens mellan olika personer på olika nivåer i dessa båda klubbar, mellan tränare och tränare, mellan spelare och spelare. Med åren har dessa personer fått en allt större distans till denna rivalitet.

Dagens match mellan Man Utd och Arsenal på Old Trafford gäller inte lika mycket som dessa matcher gjorde. Man Utd har ingen chans att vinna ligan den här säsongen. Arsenal har ingen chans att ta sig till Champions League den här säsongen, åtminstone inte via ligaspelet. Man Utd har gått ned sig sedan åren på den allra högsta toppen. Arsenal har gått ned sig desto mer.

Arsenal har naturligtvis Europa League i benen sedan i torsdags, liksom de har Europa League i huvudet inför torsdagen. Balansgången mellan att spara sig och det bättre i att bara borra ned huvudena och köra på, balansgången mellan fysik och psykologi, är inte alldeles självklar. Att begära eller förvänta sig för mycket av Arsenal vore kanske dumt, men kanske får det pressen att släppa.

Man Utd spelar om andraplatsen. Visst kan de vid seger här ikväll teoretiskt säkra Champions League-spel nästa säsong, men det är redan säkrat i praktiken och något att bocka av snarare än att jubla över. Däremot har Man Utd uttalat sig om den där andraplatsen som ett faktiskt mål mot slutet av säsongen, och det ligger väl trots allt någon sorts god tanke bakom det.

Alla förväntar sig kanske att Man Utd ska vinna, med väldigt goda skäl. De är bättre än Arsenal, de har hemmaplan, Arsenal har inte tagit en poäng på bortaplan sedan bronsåldern och har alltså Europa League i ben och huvud. Men har Man Utd visat något så är det att de är ojämna. Vinn mot Liverpool, förlora mot Sevilla. Vinn mot Man City, förlora mot West Brom. Vinn mot Tottenham…

Mycket av intresset för matchen, på grund av dess relativa betydelselöshet, kommer av ofrånkomliga skäl riktas mot Arsene Wenger och mot Old Trafford, den sista gången Wenger vandrar ut på just den arenan som trots allt inneburit så mycket även för honom. Och kanske är det bara någon slags ödets ironi att managern bredvid honom på sidlinjen råkar vara just José Mourinho.

De båda gillar inte varandra och har väl aldrig gjort det. Wengers besked om avgång innebär däremot att alla förväntas säga vackra saker. Kanske trasslade Mourinho in sig lite i onödan när han framställde allt som sagts genom åren som någon form av respekt, men var förmodligen mer rätt på det när han såg det som två fiender som i stridens hetta båda sagt och gjort saker de nog inte var så stolta över i efterhand.

Det är två managerikoner som åtminstone inte borde ha alltför svårt att respektera varandra. Arsene Wenger släpade ut den engelska fotbollen sparkandes, fäktandes och skrikandes hela vägen ut i Europa. José Mourinho gjorde den engelska fotbollen bäst i Europa under ett halvt årtionde och tvingade övriga europeiska klubbar att hitta nya vägar till dominans.

Det är ett Old Trafford som inte borde ha det minsta svårt att respektera Arsene Wenger. Visst, under många år var han den store fienden. Men det var också Arsene Wenger och Arsenal som tvingade Man Utd att höja sitt eget game. Utan Arsene Wengers intåg i Arsenal blir det kanske därför ingen Treble för Man Utd några år senare.

Vi kan vara säkra på att det inte på något sätt var Arsene Wengers önskan eller avsikt, men han har bidragit till några av Man Utds finaste ögonblick genom åren. Och några av de allra värsta. Båda sakerna förtjänar att uppmärksammas på Old Trafford denna söndag i slutet av april, denna söndag i slutet av Arsene Wengers långa tid i Arsenal.

Förhoppningsvis blir det också så!

När Middlesbrough sparkade Garry Monk och omedelbart därefter anställde Tony Pulis befann sig laget en handfull poäng under playoff-strecket. Detta efter att ha spenderat drygt £40m under sommaren. Med två omgångar kvar av säsongen i EFL Championship har Middlesbrough ikväll chansen att säkra en plats i playoff genom besegra Millwall hemma på Riverside.

Andra sidan av den saken är emellertid att Middlesbrough ännu inte har säkrat sin playoff-plats. Just Millwall är en av klubbarna som jagar dem. En förlust mot Millwall ikväll skulle innebära att de två sista playoff-platserna fördelas mellan Middlesbrough, Derby County, Millwall och kanske Brentford under vad som i så fall skulle bli en på alla sätt dramatisk och olustig slutomgång nästa helg.

Middlesbrough vill inte behöva åka till Ipswich för en oerhört oviss sista match nästa helg, med så väldigt mycket på spel, samtidigt som Brentford, Derby County och Millwall samtliga har hemmamatcher på agendan. Middlesbrough och Tony Pulis vill naturligtvis säkra sin playoff-plats redan ikväll, och kunna andas lugnt inför slutomgången, och förbereda sig för kommande playoff.

Det kändes på något sätt givet när Middlesbrough och deras ordförande Steve Gibson anställde Tony Pulis att de såg det lite som en kupp. En anställning som gav Middlesbrough större chans att ta sig till Premier League än vad de hade haft med Garry Monk. Nu visade det sig kanske inte riktigt så enkelt, Pulis har inte omedelbart höjt Middlesbrough till skyarna, effekten har varit fördröjd.

De flesta verkar ändå överens om att det har blivit en effekt. Middlesbrough har sett stabilare och tryggare ut, bättre organiserade och bättre förberedda på planen och med en tydligare idé om hur de vill och ska spela fotboll, verkar vara någon slags allmän konsensus. Det har inte tagit Middlesbrough till uppflyttning ännu, men det kan åtminstone ta dem till playoff.

Vad har då Tony Pulis faktiskt gjort med Middlesbrough? En första åtgärd har varit rent politisk men även praktisk. Han hämtade omedelbart in spelartruppens mer seniora spelare i fållan igen, socialt betydelsefulla spelare som Stewart Downing, George Friend, Daniel Ayala och Grant Leadbitter. Spelare som av Garry Monk förpassats till sidlinjen vilket skapat oro i klubben.

Taktiskt lär det inte komma som någon överraskning att Tony Pulis agerat för att stabilisera lagets defensiv. Framför allt märks det på högerbacken där Pulis snabbt ersatte den mer offensivt inriktade Cyrus Christie, som gjort en stark höst under Garry Monk, med defensivt trygga Ryan Shotton. Effekten på Middlesbroughs backlinje har varit markant.

”Typiskt Tony Pulis!” kanske de flesta skulle reagera, att sätta en gammal mittback som ytterback är ju ett av hans klassiska knep. Men det är också ett beslut som har fått oväntade (?) fördelar för offensiven. För under Tony Pulis har också Middlesbroughs råtalang Adama Traoré växt ut till ett genuint hot på högerkanten, frigjord av att Shotton där tar defensivt ansvar.

Adama Traoré har varit en frustrerande spelare ända sedan han kom till Middlesbrough. En blixtrande snabb spelare och dribblingskonstnär men helt i avsaknad av slutprodukt. Under Garry Monk gjorde Adama Traoré inte ett enda mål. På 14 matcher med Tony Pulis har Traoré gjort fem mål, tre assists, skapat 17 klara målchanser och utsetts till matchens spelare sex gånger.

Adama Traorés utväxling har visat sig värdefull och kanske helt nödvändig för Middlesbrough och för Tony Pulis som samtidigt brottas med problem med sina anfallare. Martin Braithwaite ville inte vara kvar i klubben och lånades ut i januari, samtidigt som både Patrick Bamford och Britt Assombalonga har visat endast sporadisk form. Försöket att låna Aleksandar Mitrovic misslyckades.

Det vore också Middlesbroughs största orosmoment inför ett eventuellt playoff, har de eldkraften som krävs att faktiskt vinna ett playoff? Kan Adama Traoré fortsätta prestera på samma höga nivå han har gjort under våren? Kan Patrick Bamford och Britt Assombalonga producera målen även när det verkligen gäller som allra mest? Först måste Middlesbrough så klart ta sig till playoff.

Middlesbrough tar sig till playoff om de besegrar Millwall ikväll. Men det är ingen helt lätt uppgift. Millwall förlorade förra fredagen mot Fulham med 0-3 så klart. Men Fulham är samtidigt EFL Championships allra mest formstarka lag och det var dessutom Millwalls första förlust på 18 (!) ligamatcher. Ett rätt enastående facit för en nykomling, inte minst under vårsäsongen.

Millwall spelar så klart hårdrocksfotboll på riktigt, inte den tyska numetallen som Jürgen Klopp förespråkar. Det är hårt, det är intensivt, och Millwall öppnar ofta matcherna i ett rasande tempo. Garry Monks Middlesbrough sveptes iväg på Millwalls nya våg av brittisk heavy metal-fotboll och förlorade med 1-2 på The Den bara några dagar innan Monk sedan fick sparken, kanske sista droppen.

Kan Tony Pulis Middlesbrough klara sig bättre? Svaret får vi ikväll och med det svaret kanske även ett slut på den stående diskussionen om Middlesbrough egentligen har blivit bättre med Tony Pulis än vad de var med Garry Monk. Det har Middlesbrough förmodligen ändå blivit. Den avgörande frågan, inför avslutningen på säsongen, är möjligen en annan men liknande fråga.

Har Middlesbrough hunnit bli tillräckligt bra?

Matchens betydelse blir inte mindre av att det samtidigt är ett sydkustderby. Det är historiskt sett Portsmouth som varit Southamptons stora rivaler längst ned i England, men med Portsmouths fall nedåt och Bournemouths resa uppåt i det engelska seriesystemet har rollfördelningen ändrats. Bournemouth har den här dagen att i praktiken förpassa ännu en sydkustrival ut ur Premier League.

Maktskifte är ett ord som har blivit populariserat inom engelsk fotboll de senaste åren, men kanske är det maktskifte, eller den förändring i maktbalansen, som har skett mellan Bournemouth, Southampton och Portsmouth under de senaste fem-tio åren ett av de mest uppseendeväckande. En League Two-klubb har vänt på leken mot två klubbar i Premier League.

Med Portsmouth är det i första hand en ägarfråga. Portsmouths bekymmer med alla sina ägare under de senaste tio åren är legendariska och omskrivna, och höll på att leda klubben i fördärvet. Bournemouths ägarskap har de senaste tio åren varit desto mer stabilt, med ett av Jeff Mostyn lett konsortium som senare även fick Maxim Demin som delägare. Stabilitet, och kontinuitet, har lett till framgång.

Med Southampton är det i första hand en managementfråga. Southamptons framgångar berodde länge på väldigt lyckade anställningar och rekrytering, men deras problem följer av många managerbyten och allt svagare anställningar. För Bournemouth är läget ett helt annat, en manager under (nästan) alla dessa år, den unge och dynamiske Eddie Howe. Än en gång – stabilitet, kontinuitet!

Det kan naturligtvis komma att förändras. Portsmouth har fått en ny ägare i form av Tornante och Michael Eisner som verkar ha ett mer långsiktigt tänkande, och sakta men säkert ser Portsmouth ut att vara på väg att stiga i seriesystemet igen. Southampton kommer naturligtvis hitta rätt på managerposten igen. Inte heller finns några garantier att Eddie Howe är Bournemouths manager för alltid.

Men för närvarande är Bournemouth den klubb på den engelska sydkusten som ser starkast ut och bäst förberedda för Premier League. Det är helt enkelt en väldigt välskött klubb som trots sin relativa litenhet ändå aldrig varit riktigt i närheten att åka ur Premier League någon gång under sina tre säsonger där, vilket är en förhållandevis stor bedrift.

Bournemouth håller helt enkelt på att etablera sig i Premier League utan att egentligen någon gång riktigt ha känts etablerad. Där har hittills alltid lite funnits en smygande känsla av att det när som helst kan ta slut för Bournemouth, men de fortsätter ändå överraska med placeringar runt tabellens mitt. Någon gång måste det så klart sluta anses som överraskande.

Det kan så klart verka något cyniskt, men utan att förta det imponerande med Bournemouths resa upp till Premier League och resa i Premier League går det heller inte att undvika frågan om vad som kommer härnäst för Bournemouth, hur ska de ta ”nästa steg” härifrån? En fråga som måste ställas om en klubb inte snart ska behöva skrapa och slita bara för att hålla sig kvar där de är.

Har Eddie Howe tagit Bournemouth så långt som det faktiskt är möjligt att ta Bournemouth, eller har Eddie Howe bara tagit Bournemouth så långt som det är möjligt för Eddie Howe att ta Bournemouth? Återigen en till synes cynisk fråga som Bournemouths styrelse och klubbledning ändå har någon slags skyldighet att faktiskt ställa sig själva.

Men på samma sätt kan Eddie Howe ställa sig själv liknande frågor. Har Eddie Howe kommit så långt som det faktiskt är möjligt att komma i sin managerkarriär, eller har Eddie Howe bara kommit så långt i sin managerkarriär som det är möjligt att göra med Bournemouth? Om en större klubb kommer och knackar, vad säger Eddie Howe då, och vad gör Bournemouth då?

Än så länge är det däremot vad vi vet ingen klubb som knackar på dörren om Eddie Howes tjänster. Kanske vet de att det är meningslöst. Inte heller finns det några konkreta skäl för Bournemouth att på allvar eller ens hypotetiskt börja överväga en framtid med en annan manager än Eddie Howe. Bournemouth och Eddie Howe kommer fortsätta vara något av ett unikum i Premier League.

Mycket kan komma att avgöras i Premier Leagues nedflyttningsstrid den här lördagen. Det kan exempelvis bekräftas att West Brom åker ur Premier League, om de inte vinner borta mot Newcastle. Även Stoke riskerar få bekräftat sin nedflyttning om de förlorar mot Liverpool samtidigt som Swansea vinner mot Chelsea och Huddersfield tar en poäng mot Everton.

Southampton riskerar inte någon teoretisk nedflyttning den här dagen. Om de däremot förlorar mot Bournemouth, i synnerhet om Swansea samtidigt vinner mot Chelsea, har de förmodligen åkt ur Premier League i praktiken. Och de gör det mot Bournemouth av alla möjliga motståndare. Något som rimligtvis måste svida lite extra för Southampton.

Southampton kändes inför säsongen nästan för stora (bra) för att kunna åka ur Premier League. Bournemouth har aldrig riktigt känts tillräckligt stora (bra) för att kunna hålla sig kvar i Premier League. I den skillnaden mellan perception och verklighet hittar vi värdet i ett starkt, stabilt och kontinuerligt ägande, och i ett starkt, stabilt och kontinuerligt management.

Och vi märker också hur snabbt det faktiskt kan gå utför. Något som kan ta ett årtionde att bygga upp behöver bara något år på sig för att rasa samman. Det går inte att slappna av i Premier League.

Ladies and gentlemen, Ellis Short! Förra sommaren gav han personligen ett produktionsbolag omfattande access att under hela det kommande året följa varenda aspekt av Sunderlands säsong. Lagom till den här sommaren kommer dokumentären att släppas på Netflix. De supportrar som mot all förmodan skulle vilja återuppleva Sunderlands katastrofala säsong kommer med andra ord ha alla möjligheter att göra det.

Vi får förmoda att tanken var rätt enkel. Att höja Sunderlands globala profil genom att dokumentera deras resa tillbaka till Premier League. Att ge klubben en identitet och många fler en relation till klubben. Om för att öka klubbens varumärke och kommersiella appeal, eller för att göra klubben mer öppen för försäljning, eller mycket väl både och. Dokumentären kan istället bara bli en fotbollens form av snuff-film, sorterad under skräck snarare än sport.

Det är på något sätt symptomatiskt för den hybris som i hög utsträckning har tagit Sunderland dit de nu befinner sig, det vill säga League One. År efter år drack Sunderlands ägare, styrelse och klubbledning varandra till för att fira ännu ett av dessa mirakel där de med nöd och näppe lyckats hålla sig kvar i Premier League. Hyllandes egna misslyckanden och egen inkompetens. Naturligtvis kommer de vilja filma sitt fiasko för eftervärlden!

Ellis Short har personligen fått täcka mer än £100m av Sunderlands kostnader under de tio år han ägt klubben, så han har onekligen fått betala dyrt för sina egna misstag. Men det kan inte frånta honom ansvaret att helt och hållet genom sin egen inkompetens och ointresse ha tagit en av Englands största klubbar från Premier League ned till League One, och ansvaret för en av Englands i alla avseenden mest misskötta klubbar.

Elva managers har kommit och gått under Ellis Short decennium horribilis med Sunderland. Några få har lyckats okej och någon har lämnat av anledningar utanför Sunderlands och Shorts kontroll, men genomgående har det varit fråga om både katastrofala anställningar och därefter sparkningar. Varje ny manager har haft sina egna taktiska idéer och sina egna idéer om vilka spelare som ska värvas. En klubb utan identitet, ett lag utan idé, spelare utan en aning.

Det kunde bara bära Sunderland i en enda riktning, utför! Typiskt för en vanskött klubb är att problemen inte bara syns på fotbollsplanen. Skandaler och affärer dyker upp vid sidan av planen också. Paolo Di Canios fascism, Adam Johnsons skandal och det sätt som klubbledningen hanterade det ärendet, fyllebråk och dåligt uppförande i spelartruppen. Längs vägen var det inte märkligt att så många supportrar tappade hoppet om klubben.

Men vilken riktning tar Sunderland efter detta, efter nedflyttningen till League One? Det känns som den mer betydelsefulla frågan. Under Ellis Shorts tio år i Sunderland har han anställt en tredjedel av samtliga Sunderlands managers under klubbens 138 år långa existens. På sitt sätt enastående naturligtvis men det säger sig självt att detta inte kan fortsätta, att det är i denna ständiga karusell av managers och klubbchefer vi hittar roten till Sunderlands onda.

Martin Bain, Sunderlands VD, och Chris Coleman är knappast utan skuld för Sunderlands bekymmer, men heller inte helt och hållet ansvariga. Bain kom till Sunderland 2016, och har alltså översett två nedflyttningar, men var belastad av de problem olika företrädare dragit på klubben och hade som uppdrag att skära kostnader. Men det är inte omöjligt att de beslut Bain har fattat under dessa år kommer vara de som om några år har dem på grön kvist igen.

Chris Coleman lämnade jobbet som Wales förbundskapten och kom till Sunderland i november. Många trodde att han skulle lyckas vända lagets dåliga form men efter en bra start föll Sunderland tillbaka i gamla vanor, och Coleman har bara vunnit fem av sina 28 matcher. Men Sunderlands problem är kulturellt och ingen manager kommer kunna ändra på den saken på ett halvår. Coleman säger sig vilja bli kvar i Sunderland och kanske måste han få den chansen.

Ellis Short har ägnat sina tio år som ägare av Sunderland åt att ständigt byta ut antingen managers, sina klubbchefer och sina directors of football. Detta har haft uppenbara konsekvenser för Sunderland. Den enda rimliga slutsatsen är att Short inte längre kan fortsätta byta ut andra befattningshavare i klubben utan att Sunderland egentligen bara behöver ett enda byte av en enda funktion i klubben – ägaren, Ellis Short!

Den processen är inte alldeles självklar. Ellis Short själv vill sälja Sunderland men har haft svårt att hitta en köpare villig att betala önskat pris, ett pris som till stor del handlar om att lösa Sunderlands skulder, varav en stor andel är ställda till Short själv. Potentiella köpare kan dessutom förväntas vara så kalkylerande att de hellre väntar på att Sunderland placeras under administration och därefter kan köpa klubben för en ren spottstyver.

Sunderland går med andra ord en osäker framtid till mötes. Deras eget uttalande förra helgen sedan dess nedflyttning blivit klar hänvisade till en kommande ”period av osäkerhet”, vilket möjligen kunde få supportrarna att undra åtminstone två saker. För det första vad i hela friden Sunderland då skulle kalla de senaste fem-tio åren?! För det andra vad i hela friden riskerar hända under de närmaste åren som är värre än dessa fem-tio år?!

Att känna någon slags sympati för Sunderland är svårt då det är en klubb som har försatt sig själva i den situation de nu befinner sig genom åratal av dåliga beslut, oduglighet och inkompetens. Men det utesluter inte att det för den sakens skull är en slags engelsk fotbollstragedi som utspelar sig. För staden, för supportrarna och för klubben som sådan. Men även den djupaste grop har en botten, även den mörkaste tunnel ett ljus i sitt slut.

Även om det är svårt att tänka sig att Sunderlands supportrar ser detta ljus framför sig just nu med nedflyttningen till League One bekräftad, eller ser annat än mörkt på tillvaron när de ikväll beger sig till Craven Cottage för en match mot EFL Championships förmodligen mest formstarka lag i Fulham, jagandes den där automatiska uppflyttningsplatsen som Sunderland inför säsongen hoppades att de själva skulle ta.

Det som skulle ha varit den där magiska slutklämmen på deras alldeles egen Netflixsaga.

Efter att redan ha gjort tio listor för de största klubbarna i England blir det därefter något klurigare i vilka klubbar som faktiskt ska väljas. Fördelen är så klart att det går att fortsätta egentligen så länge man själv vill. Någon slags huvudregel är ändå att det får handla om klubbar som någon gång haft en ledande position i engelsk och europeisk fotboll, och hör till de klassiska klubbarna.

Där finns de vanliga brasklapparna för att alla sådana här listor är subjektiva i någon mening. Framför allt brottas de naturligtvis med svårigheten att rättvist jämföra spelare från helt olika historiska tidsepoker, och spelare man själv har helt olika personlig relation till. Det finns på samma gång benägenhet både att blunda för och sentimentalisera historien.

Man kan älska dem och man kan avsky dem, men det är omöjligt att inte känna till dem och att inte respektera dem. Leeds fall från den engelska fotbollstronen ned i Football League har fått så mycket uppmärksamhet under så många år just för att Leeds är en sådan klassisk storklubb i engelsk fotboll. De var under 1960-talet och 1970-talet ett av Englands bästa lag någonsin.

Även därefter har Leeds regelbundit producerat riktigt starka lag. De vann den engelska ligatiteln i början av 1990-talet och närmare ett årtionde senare spelade de semifinaler i Europa samtidigt som de var en av få klubbar att faktiskt på allvar kunna se ut att utmana Man Utds och Arsenals hegemoni. Detta innan hybris och inkompetens skulle komma att bli Leeds fall.

(10) Gary McAllister

Det kreativa geniet på Leeds mittfält under ett antal år i början av 1990-talet när Leeds först vann den engelska andradivisionen och några år senare även ligatiteln i Division One, året innan Premier League. Supportrarna var irriterade när McAllister värvades som ersättare till Vinnie Jones, men upptäckte snart att det var som att byta en fläskkotlett till oxfilé. Dirigerade Leeds spel i sex år innan han flyttade till Anfield.

(9) Norman Hunter

Det är inom fotbollen ofta svårt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Alltså tenderade Leeds ofta beskrivas som enbart ett hårt och fult spelande lag liksom Norman Hunter som enbart en stentuff hårding till mittback. I själva verket var det bara en sida av deras spel. Hunter kunde sannerligen spela hårt men han var också en väldigt bra spelande mittback med ett strålande passningsspel. Hann med att göra över 700 matcher under 15 år med Leeds.

(8) Nigel Martyn

Värvades till Leeds 1996 för ett brittiskt transferrekord för målvakter. Under de sju kommande åren var han konsekvent en av ligans bästa målvakter för Leeds och var en central spelare i vad som kanske måste beskrivas som det sista riktigt stora Leedslaget, det som tog sig hela vägen till semifinal i först UEFA-cupen och sedan Champions League i början av 2000-talet. Ett kanske underskattat namn i engelska målvaktskretsar då han aldrig riktigt lyckades peta David Seaman som Englands landslagsmålvakt.

(7) John Charles

Anses allmänt som Leeds främste spelare utanför den så kallade Don Revie-eran, men kanske är Charles framför allt känd för sina insatser utanför Leeds, närmare bestämt med Juventus, där han röstats fram som den främste utländske spelare att någon spela för klubben. En jätte på planen i både bokstavlig och bildlig mening, öste in mål för Leeds med sin väldiga fysik årtiondet efter det andra världskriget och därefter under en säsong i början av 1960-talet.

(6) Gordon Strachan

Om Man Utd är nöjda med att ha stulit Eric Cantona från Leeds så måste Leeds nog vara åtminstone nästan lika nöjda med att ha stulit Gordon Strachan från Man Utd. 1988 kom Strachan till Leeds och skulle omedelbart lyfta ett Leeds som kämpade i den engelska andradivisionen först upp till Division One igen och kort därefter leda dem till den engelska ligatiteln. Han befann sig på sin karriärs höst men återuppfann sig själv och utsågs till årets spelare som 34-åring.

(5) Eddie Gray

De som menade att Dirty Leeds bara var en samling hårdingar behövde bara slänga ett öga mot Eddie Gray för att se motargumentet. Gray var virtuosen på vänsterkanten vars löpningar och dribblingsraider lyste upp engelsk fotboll på ett sätt som få andra spelare har lyckats göra. Svarade för många klassiska mål men målet alla fortfarande pratar om är det närmast övernaturliga målet mot Burnley som förstummade ett normalt sett högljutt Elland Road. En strålande karriär desto mer fantastiskt då han hela tiden hämmades av en lårskada han dragit på sig som ungdom.

(4) Jack Charlton

Kanske aldrig den naturligt sett mest talangfulle spelaren och ofrånkomligen alltid i skuggan av sin yngre bror, men i Leeds bildade Jackie Charlton ett av engelsk fotbolls främsta mittbackspar någonsin tillsammans med Norman Hunter. Det var runt Charlton som Don Revie först byggde sitt dominanta Leeds när 1960-tal övergick i 1970-tal. Utsågs till årets spelare 1967 och gjorde mellan 1952 och 1973 över 700 matcher för Leeds.

(3) Peter Lorimer

När Peter Lorimer återvände till Leeds i mitten av 1980-talet, då närmare 40 år gammal, var han inte alls i samma fysiska form som förut, men fortfarande den mest intelligente målskytten i laget. Debuterade som 15-åring för Leeds, den yngsta spelaren i Leeds historia, och under sina 17 år med Leeds mellan 1962 och 1978 öste Lorimer in mål. Från läktarna på Elland Road sjöng publiken ”90 miles per hour!” baserat på Lorimers otroligt hårda skott.

(2) Billy Bremner

Den givne ettan på de flesta sådana här listor, såsom kaptener och så totalt passionerade spelare som Billy Bremner brukar bli. Att han här hamnar tvåa ska inte ses som en nedvärdering av honom. Bremner behärskade det mesta på planen, en spelare som varje sekund av varje match gav precis allt, tacklade, sprang, men också tekniskt skicklig, en bra passningsspelare och alls inte ofarlig som målskytt. En vinnarskalle av sällan skådat slag.

(1) Johnny Giles

Blev under Don Revies ledning en av de bästa mittfältarna av sin generation och en av Englands bästa mittfältare någonsin. Bildade ett telepatiskt mittfält tillsammans med Billy Bremner, men där Bremner var hjärta och muskler var Giles hjärna och snabbhet, i tanke såväl som handling. Ansågs för liten för Man Utd av Matt Busby, såldes till Leeds som kanske engelsk fotbolls bästa värvning någonsin, och den bästa jämförelsen är kanske Paul Scholes av sin generation.

Manager: Don Revie

En kontroversiell figur den här Don Revie, men utan något som helst tvivel den störste managern i Leeds historia. Betyder för Leeds vad Bill Shankly betydde för Liverpool, Bill Nicholson för Tottenham, Matt Busby för Man Utd, Arsene Wenger för Arsenal och så vidare. Byggde onekligen ett Leeds helt i sin egen avbild på planen och det kommer alltid vara en av engelsk fotbolls stora gåtor hur Leeds tänkte när de försökte ersätta Don Revie med Brian Clough.

Det är en seger för supporterinflytandet. Det tog betydligt längre tid än vad det rent rationellt kanske borde ha behövt ta, men till sist var det supportrarnas maktmarkering som fällde Arsene Wenger. Hårda protester, halvtomma läktare, rekordlåga förnyanden av säsongsbiljetter, allt detta gav Wengers kritiker och motståndare i styrelsen ammunitionen de behövde att fatta sitt beslut.

Detta skulle ju inte vara möjligt i engelsk fotboll, särskilt inte där klubbarna ägs av anonyma och utländska kapitalister utan någon som helst demokratisk kontroll över dem. Men att engelska klubbar är kommersiellt drivna har inte bara nackdelar för supportrar utan också klara fördelar. Det ger supportrarna ett stort inflytande när de väl förstår att utnyttja det.

Men med inflytande och rättigheter kommer också vissa skillnader. Dealen var måhända underförstådd men ändå rätt enkel. Avgå Arsene Wenger, och ge oss möjligheten att ge dig en värdig avslutning på din tid med Arsenal och hylla dig för allt vad du har gjort och betytt för klubben! Avgå Arsene Wenger, och ge Arsenal möjligheten att fokusera på det viktigaste under säsongens slut!

Det kunde förväntas en extremt känslofylld match mot West Ham i helgen som varit. Istället blev det en rätt tam tillställning. Inte fulla läktare, mycket milda hyllningar av Arsene Wenger, först när matchen faktiskt var avgjord framåt slutminuterna började sångerna om Wenger höras på riktigt. Det var blekt, oväntat blekt, och i själva verket lite sorgligt.

Kanske råder det helt enkelt en disconnect mellan Arsene Wenger och Arsenals supporterbas som helt enkelt inte låter sig lösas omedelbart. Men Arsenals supportrar är skyldiga Arsene Wenger ett värdigt avsked, om inte annat för att de knappast själva är utan skuld i de problem som länge plågat Arsenal, alltför länge såg de själva mellan fingrarna, förnekade och rättfärdigade.

Kanske är det semifinalen mot Atlético Madrid, inte minst kanske kvällens match mot dem, som står i vägen. Sådan betydelse har Europa League fått för Arsenal den här säsongen, möjligheten att ta sig tillbaka till Champions League, det enda de har kvar att uppnå den här säsongen. Så mycket av Arsene Wengers gärning kommer värderas utifrån hur denna gärning avslutas.

Det finns till synes två möjliga utfall, och just inga däremellan. Antingen vinner Arsenal mot Atlético Madrid och tar sig till finalen i Europa League som favoriter att vinna den och ger Arsene Wenger det avsked alla innerst inne förmodligen måste hoppas på. Eller så förlorar Arsenal mot Atlético Madrid varmed all kritik som riktats mot Arsenal och Wenger bekräftas, och avskedet blir ett antiklimax.

Arsenal mot Atlético Madrid är en match värdig Champions League. Det är så klart mest en slags ödets ironi att de båda nu istället befinner sig i Europa League. Atlético Madrid eftersom gruppspelet i Champions League visade sig för svårt. Arsenal eftersom Premier League har visat sig för svårt. Men bara Arsenal behöver vinna Europa League för att ta sig tillbaka till Champions League.

Det klagades på mardrömslottning när semifinalerna lottades. Och visst är Atlético Madrid det tuffaste kvarvarande motståndet i Europa League. Men på samma vis är Arsenal förmodligen också det tuffaste kvarvarande motståndet för Atlético Madrid. Hur som helst, ska man vinna en europeisk cupturnering måste man kunna besegra alla motståndare när som helst.

Något säger mig också att det är en fördel att få möta Atlético Madrid i en semifinal hellre än i en final. Det ger Arsenal mer tid att komma in i matchen och gör matchen mindre till en one-off. Arsenal får börja på hemmaplan, och kan därefter avsluta på bortaplan med ett resultat att spela på, efter att ha känt på Atlético Madrid i en match redan. Borde passa dem bättre.

Det hela förutsätter naturligtvis att Arsenal vinner hemmamatchen mot Atlético Madrid ikväll. Alltså är kvällens match så otroligt viktig för Arsenal och för Arsene Wenger. Men det är också här som Arsenals supportrars ansvar kommer in i bilden. De måste fylla Emirates, de måste göra luften på Emirates elektrisk, de måste göra Emirates till en kokande gryta av energi.

Arsenals supportrar måste helt enkelt tro! De måste släppa cynismen de sedan ett bra tag tillbaka har lagt sig till med som ett slags emotionellt pansar och helhjärtat stödja Arsenal och Arsene Wenger. Ja, det riskerar gå åt helvete, det riskerar göra ont igen, men det är en risk Arsenal och Arsenals supportrar helt enkelt måste ta. Det är en risk alla framgångsrika lag tar.

Att inte göra det vore ett svek mot Arsenal, ett svek mot Arsene Wenger, och i slutänden ett svek mot sig själva. Det vore att inte ge klubben och laget bästa möjlighet till framgång. Det finns inte längre något att protestera mot, att vädra missnöje över. Det man ville uppnå har man uppnått. Det vore att reducera sig själva från supportrar till konsumenter.

Arsenal har alla möjligheter att besegra Atlético Madrid och Arsenal har alla möjligheter att vinna Europa League. Om Arsenal inte spelar som Arsenal har spelat mest under hela säsongen utan istället spelar som Arsenal trots allt kan spela. Kunde de besegra Chelsea i Ligacupens semifinal så kan de självfallet göra detsamma med Atlético Madrid i Europa League.

Ett nödvändigt villkor att kunna lyckas med något här i livet är att först tro att man kan lyckas med det. Arsenal måste tro att de kan besegra Atlético Madrid. Arsenal måste tro att de kan vinna Europa League. Arsenal, varken spelare, ledare eller supportrar, har råd att gå in till den här matchen emotionellt halvgarderade med att de ändå ”visste” att de skulle förlora.

Då kommer Arsenal närmast garanterat förlora mot Atlético Madrid. Dessutom skulle det förta mer eller mindre hela poängen med att Arsene Wenger faktiskt meddelade sin avgång mitt under säsongen, precis lagom inför semifinalerna i Europa League. Så viktigt är Europa League för Arsenal och för Arsene Wengers eftermäle att han valde att göra ett drottningoffer.

Är Arsene Wenger beredd att kasta alla säkerhetslinor överbord och slänga in allt i potten så är det minsta man kan begära av Arsenals supportrar att de gör honom sällskap i båten. Inget lag kan segla förutan vind. Ikväll måste Arsenals supportrar vara vinden i lagets segel. Arsenals supportrar måste visa att de inte bara har inflytande utan också tar sitt ansvar.

Det var deras del i den underförstådda dealen med Arsene Wenger. Han trodde på dem. Det är dags för dem att tro på sitt eget lag igen och att en sista gång tro på honom!

Med framgångarna har stödet från läktarna återvänt för Blackburn. När de i förra omgången vände 0-1 i halvtid på Ewood Park till vinst med 3-1 mot Peterborough var det bättre stämning än vad det varit på många år. Tony Mowbray har fått god ordning på laget samtidigt som klubben har tagit stora kliv framåt också utanför planen.

På planen har Blackburn alltså precis blivit uppflyttade från League One, fortfarande med god chans att vinna League One. Den dynamiske mittfältaren Bradley Dack har utsetts till League Ones bäste spelare i hård konkurrens inte minst med många spelare i Wigan. Utanför planen har Blackburn samtidigt för andra säsongen i rad utsetts till ”årets familjeklubb”.

Att utses till årets familjeklubb låter ju inte som något som hårda engelska fotbollsklubbar ska tycka är något positivt så klart. Men i själva verket handlar det kanske mest om att göra klubben tillgänglig för så många supportrar som möjligt. Vad krävs då för att utses till årets familjeklubb, rättare sagt vad är det Blackburn har gjort för att utses till årets familjeklubb?

De har i många fall varit rätt kreativa. Vissa initiativ, såsom en familjeläktare i form av Blackburn Rovers Community Trust Family Stand, känns möjligen standard. En Strikers’ Lounge och en FanZone är även det sådant som andra klubbar i olika former har ägnat sig åt. Andra saker är lite mer above and beyond, såsom Rovers kenneltjänst, ett hunddagis, som blivit väldigt uppskattat.

Andra initiativ är direkt nyskapande. Blackburn Rovers har exempelvis inrättat ett så kallat GAME Room, ett rum som är anpassat för barn och ungdomar med autism, olika former av diagnoser och annat som påverkar deras sensoriska intryck. Supportrar med synnedsättning kan samtidigt få särskilda headsets med livekommentering av matchen för en bättre matchupplevelse.

Blackburn Rovers erbjuder även ett halalkök på Ewood Park i samband med match för ett växande supporterskap bland etniska minoriteter. Klubben jobbar även aktivt med att få in yngre supportrar genom subventionerade priser och medlemserbjudanden. Alla initiativ har det gemensamt att återkoppla Blackburn till både alla gamla supportrar och många nya supportrar.

Efter ett årtionde av supporterprotester mot Venkys och klubbens ägare, och en massiv splittring mellan klubben och dess supportrar, är behovet av sådana här insatser fullt förståeligt. Det väcker kanske också en tanke. Att kanske var inte det stora problemet i Blackburn just Venkys som ägare, utan de agenter och de representanter som vägledde dem och länge drev klubben.

Kanske ville Venkys bara äga en engelsk fotbollsklubb och kanske är den främsta kritiken som kan riktas mot dem möjligen att de inte riktigt visste vad de gjorde och därför själva blev en lätt måltavla för olika skojare, lurendrejare och allehanda parasiter mest intresserade av att hitta en payday. Men med Tony Mowbray som manager verkar Blackburn Rovers och Venkys till sist ha hittat rätt.

Blackburn Rovers har hittills under Venkys ägarskap bara upplevt nedflyttning och misslyckanden. Den här uppflyttningen är i själva verket Blackburn Rovers första stora framgång under Venkys ägarskap. Kanske är det att betrakta som ett tecken i tiden. Blackburn Rovers är hur som helst tillbaka där de allra minst måste anses höra hemma – i EFL Championship!

:::

Macclesfield är dessutom tillbaka i Football League!

Detta stod klart redan i helgen när Macclesfield besegrade Eastleigh och därmed säkrade seriesegern i National League. Macclesfield vinner därmed serien i närmast överlägsen stil, och återvänder till Football League och League Two som de åkte ur för sex år sedan.

Det har trots framgången varit en turbulent säsong för Macclesfield. Ekonomiska besvär har resulterat i att spelarna vid ett flertal tillfällen inte har fått sina löner utbetalade, vilket naturligtvis resulterat i konflikter med klubbledningen. Att det är en viktig uppflyttning känns alltså givet.

Men lugnet i stormens centrum har varit klubblegenden John Askey, som spelade för Macclesfield mellan 1984 och 2003, därefter jobbade för klubben som coach, innan han för fem år sedan blev manager. Han har nu guidat Macclesfield tillbaka till Football League.

:::

Macclesfield som därmed slipper National Leagues nya form av playoff. Vi är ju vana vid det gamla, där fyra klubbar möts först i semifinaler och dubbelmöten innan playoff-finalen på Wembley.

Playoff i National League från och med den här säsongen kommer först inledas med kvartsfinaler i form av enkelmöten, där fyran möter sjuan och femman möter sexan, innan vinnarna där möter tvåan respektive trean i semifinalerna, även dessa i enkelmöten.

Detta playoff börjar redan nästa vecka. En omgång återstår av ordinarie säsong i National League.

:::

I EFL Championship vände och vann Derby County dramatiskt igår kväll hemma mot Cardiff City.

Därmed hävde sig Derby County upp på playoff-plats, två poäng före Millwall med två omgångar kvar. Vinsten innebar också en hjälpande hand till Fulham och en allsmäktig press på Cardiff City som nu är piskade att vinna båda sina två sista matcher om de vill vara säkra på uppflyttning.

Hull City (b) och Reading (h). Inte omöjligt, inte heller bergsäkert. Fulham å sin sida möter Sunderland (h) och Birmingham (b). Cardiff City måste nog räkna med att Fulham tar full poäng.

:::

Bayern München mot Real Madrid ikväll. Efter att Liverpool igår kväll tog ett stort kommando i semifinalen måste Bayern München så klart fråga sig om det ens är någon idé att spela om den där finalplatsen.

1982 – Aston Villa
1999 – Man Utd

Bayern München kan helt enkelt inte vinna finaler mot engelska klubbar. Å andra sidan känner jag på mig att de faktiskt slår Real Madrid den här gången, det börjar liksom bli dags.

Kruxet för Liverpool är så klart bara om Jürgen Klopp kan vinna finaler.

Liverpool kan boka finalbiljetterna till Kiev. Detta efter en fotbollsuppvisning som bara något solkades av Romas två reduceringsmål som får åtminstone tankarna att sväva tillbaka till deras bragdinsats mot Barcelona för några veckor sedan. Vi törs däremot säga att Liverpool är i praktiken klara för finalen. Detta törs vi, trots Barcelonas hädanfärd, säga av ett antal olika skäl.

För det första kommer matchbilden i Rom passa Liverpool perfekt. Det är en stor plan som kommer ge Liverpool stora ytor. Roma kommer vara piskade att pressa på framåt vilket kommer ge Liverpool ännu större ytor. Hela Liverpool är byggt just för att maximalt kunna utnyttja en sådan matchbild. Liverpool har dessutom erfarenheten av att ha klarat av detta en gång redan, mot Man City.

För det andra går Liverpool in i matchen i Rom fullt medvetna om risken. De kommer inte gå in till matchen som Barcelona gjorde fullt övertygade om att de redan har vunnit eftersom de är Barcelona och leder med 4-1. Liverpool vet vad som hände Barcelona, kommer påminna sig själva om det varenda minut härifrån till returen, och kommer vara mentalt förberedda på ett helt annat vis.

För det tredje, och det tål kanske bara att viskas så att ingen sätter i halsen, är det kanske också så att Liverpool för närvarande är ett bättre fotbollslag än vad Barcelona är. Det här kommer naturligtvis rubba cirklarna för de som tänker i de alltför vanliga cirkelresonemangen att Barcelona är bäst eftersom de är Barcelona, men på planen finns mycket som ändå talar för tesen.

Returen måste så klart spelas. De två baklängesmålen ger Roma visst hopp, ger definitivt media stort hopp om någon slags bibehållen spänning, de var så klart väldigt onödiga, men kändes på något sätt logiska när matchbilden blev så överlägset till Liverpools fördel att det nästan fysiskt märktes hur spelarna släppte på koncentrationen och började leka fotboll istället för att spela.

Den arrogansen skulle teoretiskt kunna stå Liverpool riktigt dyrt, men som sagt, det kommer helt säkert inte hända. Liverpool kommer inte ramla i samma fälla som Barcelona gjorde, de är helt enkelt för bra för den saken och alldeles för förvarnade. Blixten kommer inte slå ned två gånger på samma ställe. Liverpool kommer spela final, antingen mot Real Madrid eller Bayern München.

Matchbilden hade naturligtvis kunnat bli en annan. Roma hade kontroll på matchen drygt halva första halvlek. Och om Aleksandr Kolarovs skott varit några centimeter lägre, om Loris Karius släpphänthet hade fått det straff den kanske gjorde sig förtjänt av, så hade vi möjligtvis pratat om ett helt annat utfall från den här matchen.

Liverpool hittade just inga spelvägar alls mot ett ytterst kompakt Roma. Men sedan var det som om något knäppte till. I Liverpool, på Anfield, och hos Mohamed Salah. Kombinationerna började sitta, passningarna blev lite modigare, spelarna utmanade sina motståndare lite mer systematiskt, och plötsligt började chans efter chans dyka upp, därefter mål efter mål.

Det var långa stunder under andra halvlek möjligt att med blotta ögat se hur Romaspelarna vittrade sönder och samman på planen. Målvakten Alisson, som länge sett helt dominant ut, såg mer eller mindre förstörd ut sedan Liverpool fått in sitt tredje mål. Hade Liverpool hållit koncentrationen uppe hade matchen kunnat sluta i krokarna runt 8-0.

Nu blev det istället 5-2. Inte på långa vägar riktigt lika bra så klart. Men ändå väldigt bra. Och ett resultat som även det kommer bära Liverpool till final i Champions League, i Kiev, den 26 maj 2018. Alla vägar bär till Rom heter ordspråket. För Liverpool kommer däremot vägen efter Rom bära vidare till Kiev, och mot en hägrande sjätte Champions League-titel.

Om nu Jürgen Klopp bara kan få någon ordning på den där finalhoodoon han har lagt sig till med.

Liverpools semifinalfacit är ett helt annat, åtminstone i Champions League, eller i Europacupen, eller vad man nu väljer att kalla turneringen som oavsett namn ändå är exakt samma sak. Liverpool har inför kvällens semifinal mot Roma redan spelat nio semifinaler i Champions League och vunnit sju av dem, ett minst sagt imponerande facit. Liverpool verkar onekligen vara vinnare i dessa sammanhang, inte minst eftersom de dessutom vunnit fem av dessa sju finaler.

Det råder någon slags fundamental oenighet runt hur Liverpool egentligen ska betraktas inför dessa semifinaler. Vissa vill se dem som favoriter, vissa vill se dem som underdogs, vissa verkar inte riktigt vilja bestämma sig utan vill kunna se dem lite hur som helst beroende på vad som för stunden passar bäst. Det enda som verkar vara rätt givet var att Roma åtminstone ansågs som bästa möjliga lottning i semifinalen för Liverpool, jämfört med alternativen.

Rent ekonomiskt borde Liverpool betraktas som stora favoriter. Åtminstone om vi använder samma logik som Liverpool och deras supportrar själva använder när de motiverar varför andra klubbar har fördelar framför dem. Roma har den överlägset lägsta lönebudgeten av de fyra klubbar som deltar i dessa semifinaler, Liverpool har en lönebudget som motsvarar 166% av Romas, utan att det belastar klubbens ekonomi alls i samma utsträckning.

Sportsligt är det däremot betydligt mycket mer oklart, och att jämföra ekonomiska förutsättningar mellan klubbar från helt olika länder och olika marknader är alltid vanskligt, även om många försöker. Men Roma har en mycket talangfull spelartrupp med spelare som Radja Nainggolan, Alisson, Kevin Strootman, Daniele De Rossi, Edin Dzeko, Cengiz Ünder med flera. Det är inga dussinspelare och det är sannerligen inget dussinlag.

Roma har redan visat det den här säsongen. De går kanske inte fantastiskt bra i Serie A men de går desto bättre i Champions League. De vann sin grupp före både Chelsea och Atlético Madrid, och de slog naturligtvis ut Barcelona i kvarten på ett minst sagt makalöst sätt. De visade inte minst mot Chelsea på Stamford Bridge att de knappast låter sig skrämmas av bortaplan och flera spelare är bekanta både med engelsk fotboll och med Anfield.

Men Liverpool och Roma har kanske det gemensamt inför semifinalen att båda två känns som utpräglade hemmalag. Åtminstone att hemmaplan kan komma att visa sig få en mycket avgörande betydelse. Både Liverpool och Roma vann i praktiken sina kvartsfinaler inför en kokande hemmapublik. Liverpool genom att avrätta Man City med 3-0 på Anfield. Ett chockerande resultat, men inte ens i närheten av lika chockerande som när Roma gör 3-0 på Barcelona på Olimpico.

Frågan är alltså kanske den vem av de båda klubbarna som bäst kommer kunna utnyttja sin hemmaplan i den här semifinalen. Roma kanske kan tänkas ha en fördel av att få avsluta semifinalen på hemmaplan. Liverpool har å andra sidan den fördelen att få börja på hemmaplan och ge sig själva ett bra utgångsläge, att Roma förlorar med 1-4 borta mot Barcelona tyder kanske också på att de inte är det mest stabila bortalaget.

Båda klubbarna lär ha den fördelen jämfört med kvartsfinalerna att vara helt och fullt medvetna om den här dynamiken. Att Liverpool kan vara ruggiga hemma på Anfield är förvisso känt. Men få kunde väl kanske föreställa sig att Roma skulle vara så heta på sin hemmaplan. Liverpool har åtminstone den fördelen att katten är lite ur säcken i det avseendet nu, de kommer oavsett utgångsläge kunna åka förberedda till Rom och returen.

Försvarsspelet är något båda klubbarna brottas med. Jag inbillar mig ändå att detta kommer tala till Liverpools fördel. De börjar på hemmaplan och kan ge sig själva ett bra utgångsläge. Väl i Rom har de ett spel, en taktik och spelare som lämpar sig alldeles utmärkt för att utnyttja motståndarnas defensiva brister, i synnerhet om de faktiskt måste jaga ett resultat. Det var ingen överraskning när det lyckades utmärkt mot Man City, det vore ingen överraskning här heller.

Mycket av förhandssnacket kommer naturligtvis handla om Mohamed Salah, årets spelare enligt spelarna i Premier League! Dessutom med förflutet i just Roma, varifrån han inför säsongen kom till Liverpool. Salah kommer helt säkert ha en viktig roll att spela i dessa semifinaler, men andra spelare kommer visa sig vara minst lika betydelsefulla för Liverpool, såsom Roberto Firmino, Sadio Mané och, skulle jag kunna tänka mig, Alex Oxlade-Chamberlain.

Varken Jürgen Klopp eller Eusebio Di Francesco kommer utses till årets tränare i sina respektive ligor. Vilket de kanske heller inte borde, även om Di Francesco kanske kommer kunna göra ett rätt bra case för den saken om han tar Roma hela vägen till Champions League-final. Ett väldigt intressant tränarnamn som när han lämnar Roma borde vara intressant för både en och annan engelsk klubb som vill visa någon slags ambition.

Om Jürgen Klopp tar Liverpool till Champions League-final, vilket nu kanske ändå får betraktas som troligt, och än hellre om han skulle vinna Champions League med Liverpool, vilket åtminstone inte är på något sätt omöjligt, borde inte han då själv ha ett väldigt bra case att kunna utses till årets tränare i England? Det vore självfallet en enastående bedrift. Priset kommer i och för sig redan vara utdelat när så sker, men bortsett från det så varför inte?!

Liverpool har inte för vana att förlora semifinaler i Europacupen eller i Champions League. Historien ger oss inte riktigt någon tydlig tendens. De förlorade sin allra första semifinal, mot Inter 1964-65, och de förlorade sin allra senaste semifinal, mot Chelsea 2007-08. Däremellan vann de samtliga. Roma har å sin sida aldrig spelat semifinal i Champions League, däremot i Europacupen, och har knappast positiva erfarenheter från slutspel på engelsk mark.

Mycket talar med andra ord för Liverpool i den här semifinalen mot Roma. På så vis är det en något annan dynamik än det var i kvartsfinalen mot Man City, där de var så tydliga underdogs. Det finns på sätt och vis mycket mer att förlora för Liverpool nu, det blir om inte annat så ju närmare slutet man kommer. Men det finns också så väldigt mycket att vinna. Framför allt den tanken måste Liverpool ha med sig i bakhuvudet till semifinalen och till kvällens match.

Liverpool spelar semifinal i Champions League och gör det som favoriter. De som raljerat om Liverpools framsteg under Jürgen Klopp skulle naturligtvis kunna suga lite på den saken.

Det känns hur som helst givet att Arsene Wenger inte har för avsikt att avsluta sin karriär, det rimmar inte med vad han har sagt förut, det rimmar inte med vad alla säger som har någon insikt i hans sätt att tänka, och i så fall hade det även framgått av hans uttalande i fredags. Alltså är det kanske mest en fråga om vilka klubbar eller vilka förbund som vore intresserade av hans tjänster.

Gjorde Everton rätt som anställde Arsene Wenger, om möjligheten faktiskt fanns? Jag är tveksam till det. Inte på grund av Wengers duglighet eller något sådant. Men Everton är en klubb som måste satsa framåt och bygga från grunden i början på sitt tänkta projekt, samtidigt som Wenger ofrånkomligen befinner sig i slutet av sin resa. Det är ingen bra match.

Överlag ställer jag mig till tveksam till att Arsene Wenger alls skulle ta över något engelskt klubblag. Han kommer för alltid vara förknippad med Arsenal och vilken klubb i England han än skulle ta över kommer den därför alltid hamna i skuggan av detta livsverk, för alltid som bisatsen i en glittrande managerkarriär snarare än som huvudsaken alla klubbar borde vilja vara.

Profilmässigt, alltså i termer av fotbollsfilosofi och spelidé, vore Arsene Wenger kanske helt rätt för Everton å andra sidan. Ett Everton som behöver bli lite mer ambitiösa, lite mer modiga och lite mer frisläppta än vad de långa stunder har varit den här säsongen, inte minst under Sam Allardyce. Everton är en klubb som strävar efter att vinna, inte bara undvika förlust.

Det är en syn Sam Allardyce inte riktigt verkar dela, vilket kanske överraskar precis ingen. Everton var en enda röra när han kom till klubben, menar Allardyce, vilket möjligen kan vara sant men knappast på något sätt motiverar Allardyces egna tillkortakommanden eller taktiska direktiv. Klart är hur som helst att han knappast har övertygat vare sig styrelse eller supportrar om sin briljans.

Mycket landar i synen på fotbollen. Everton har sedan Sam Allardyce tog över klubben mött Chelsea, Man Utd, Man City och Liverpool hemma på Goodison Park. Över samtliga dessa fyra matcher har Everton mäktat med endast ett enda mål och, förmodligen betydligt värre, endast tre skott på mål. Vilket vittnar mer om bristande ambition än om bristande kvalitet.

Framför allt derbyt mot Liverpool var något av nådastöten för Everton och för Sam Allardyce. Liverpool kom kraftigt reservbetonat till Goodison Park, med tankarna helt och hållet på returmatchen mot Man City i Champions League, men Everton kunde ändå inte riktigt utmana dem, ville till synes ändå inte riktigt utmana dem. Hellre undvika förlust än att försöka vinna.

Eller kanske var det senast mot Swansea. En match där Everton mer eller mindre får ledningen till skänks, men istället för att ta över matchbilden väljer Sam Allardyce att byta ut Yannick Bolasie mot en mittback, tänka defensivt och försvara sig djupt. Kvitteringen visade sig bara vara en tidsfråga. Ett Everton som inte längre har något att förlora såg till att förlora även när de inte förlorade.

Om vi förlorar så är det jag som får ta skiten, menar Sam Allardyce. Mänskligt förståeligt synsätt på sätt och vis, men inte ett tillräckligt synsätt för en klubb som strävar efter att utmana toppen i Premier League, inte enbart att hålla sig kvar i Premier League. En klubb som ska lyckas med att utmana toppen måste våga acceptera en viss grad av kalkylerad risk.

Everton och Sam Allardyce är alltså inte heller någon bra match. Allardyce anställdes egentligen av endast en handfull skäl varav inget egentligen talar till hans fördel. Andra klubbar nobbade deras propåer, klubbledningen lyckades inte enas om en specifik kandidat så Allardyce blev kompromissen, och mest för att undvika ett worst-case scenario med en hotande nedflyttningsstrid.

Det är knappast någon bra grund från vilken att bygga vidare. Och att Everton knappast har för avsikt att jobba vidare med Sam Allardyce demonstreras helt tydligt av att de i en enkät till ett brett urval av sina egna supportrar ber dem betygsätta sitt förtroende för Allardyce som manager. Knappast ägnat att sprida eller uttrycka något förtroende för Allardyce, snarare underminera det.

Sam Allardyce vet förmodligen åt vilket håll detta barkar. Farhad Moshiri, Evertons ägare, kommer vara på matchen på Goodison Park ikväll mot Newcastle, och Allardyce har uppmanat Moshiri att förtydliga sin inställning gällande hans framtid i klubben. Det mesta talar för att Moshiri också kommer göra den inställningen väldigt tydlig under de kommande månaderna.

Flera managernamn snurrar runt Everton. Unai Emery är ett sådant namn som onekligen vore ett väldigt spännande val. Mest av allt går pratet runt Paulo Fonseca, med erfarenhet från Portugal och inte minst från två år med Shakhtar Donetsk, som han inte minst den här säsongen tog till slutspel i Champions League, slog ut Napoli och spelade en jämn åttondelsfinal med Roma.

Den gemensamma nämnaren med dessa namn är däremot att det handlar om unga och hungriga managers. Arsene Wenger vore på alla sätt raka motsatsen till detta. Det bästa som skulle kunna sägas om den saken vore att Wenger hade något slags revanschbegär efter hur det slutat med Arsenal, men det skulle ändå kännas mest som en prestigeanställning.

Det skulle möjligen snabbt göra Everton stora by association. Men det går inte att räkna med att det är vad som på längre sikt faktiskt är vad som kommer göra Everton stora på riktigt. Om Arsene Wenger vill vara kvar i engelsk fotboll på ett sätt som passar ihop med där han befinner sig i sin karriär så har han kanske bara att vänta på vad som känns som en av sommarens självklarheter.

Nämligen att England gör fiasko i VM. Alternativt drar han alla vid näsan en sista gång och tar över Sunderland.

Förlusten mot Chelsea kan mycket väl vara den som i praktiken skickar Southampton ur Premier League. Matchen i eftermiddag handlar alltså om FA-cupen. Den enda större titel Southampton faktiskt har lyckats samla på sig under sin långa historia. Detta efter den sensationella vinsten mot Man Utd 1976, då Southampton fortfarande spelade i den engelska andradivisionen.

Chelsea och Southampton är olika på många olika sätt. Den ena klubben en av de moderna engelska storklubbarna, tillika den mest framgångsrika engelska klubben av dem alla under den senaste tioårsperioden. Den andra klubben av betydligt mer blygsam storlek, som så sent som under det här årtiondet har spelat sin fotboll i League One, den engelska tredjedivisionen.

Men här och nu finns även likheter mellan Chelsea och Southampton. Båda lagen håller på att avsluta svåra och besvärliga säsonger som kan visa sig få avgörande sportsliga och ekonomiska konsekvenser. Chelsea under strecket som tar dem till Champions League. Southampton å sin sida under strecket som tar dem till EFL Championship. Båda klubbarna hade väntat sig mycket bättre.

Även bland orsakerna hittar vi vissa uppenbara likheter. En stor del av både Chelseas och Southamptons problem under säsongen har varit otydlighet och brister i det egna lagets anfallsspel, mer konkret att inget av lagen har lyckats hitta någon riktigt bra lösning på sin centrala anfallarposition. Detta trots att både Chelsea och Southampton sannerligen har försökt.

Alvaro Morata kostade Chelsea närmare £60m och även om han inte har varit helt och hållet dålig så har han heller inte varit särskilt bra, och vad värre är så har han blivit successivt sämre ju längre säsongen bokstavligt talat har lidit. Han har inte hittat riktigt rätt i Chelsea och kontrasten mot hur Chelsea har sett ut med först Didier Drogba och sedan Diego Costa belyser skillnaden.

Guido Carrillo kostade knappast så mycket när Southampton värvade honom i januari som en slags en gång för alla-lösning på sitt anfallsproblem. Mauricio Pellegrino känner väl till anfallaren från sin tid i Estudiantes, och det här var helt och hållet hans värvning. Men Carrillo har ännu inte gjort ett enda mål, och en dryg månad senare har Pellegrino fått sparken av Southampton.

Det vore samtidigt fel att reducera ned problemet enbart till enskilda spelare och individer. Problemet är systematiskt för både Chelsea och Southampton, vilket märks i Antonio Contes ofta misslyckade försök att spela med så kallad falsk nia utan någon ren anfallare, och som märks i Southamptons misslyckade försök med multipla anfallare, utan att riktigt kunna bestämma sig för någon.

Det har inte minst i Southamptons fall blivit något parodiskt. Charlie Austin, Shane Long, Manolo Gabbiadini och nu Guido Carrillo, anfallare efter anfallare värvas men ingen hittar rätt. Kanske eftersom Southampton har bytt managers i ungefär samma utsträckning. Samtidigt säljs Jay Rodriguez till West Brom och gör fler mål för dem än alla dessa anfallare tillsammans för Southampton.

Chelseas smala räddning, åtminstone från ett mer omfattande fiasko, har varit att Alvaro Morata trots allt har gjort sina mål under säsongen samtidigt som övriga offensiva spelare, såsom Eden Hazard och Willian, även de har bidragit med fler mål än Southamptons motsvarigheter. Delvis en konsekvens av att Chelsea är ett starkare fotbollslag rent allmänt naturligtvis.

Det talar självfallet för Chelsea den här söndagen. Det finns övriga frågetecken att placera efter Southampton. Kommer deras osäkra status i ligatabellen störa dem inför den här matchen, eller kan de istället släppa tanken på den? Vilken effekt kommer det förödande tappet mot just Chelsea för en dryg vecka sedan ha på dem, uppträder de demoraliserat eller revanschlystet?

Ger förra helgens match Southampton känslan inför dagens match att de inte kan vinna eller tvärtom att de mycket väl faktiskt kan vinna? Svaret på den frågan kommer påverka matchbilden i dagens FA-cupsemifinal mellan Chelsea och Southampton i hög utsträckning. Om det första så blir detta en formalitet för Chelsea. Om det andra så blir det rejäl match om saken på Wembley.

Om Southampton skulle vinna mot Chelsea så kan det mycket väl visa sig bli så att de hamnar i den smått bisarra situationen att gå ut och spela FA-cupfinal efter att de faktiskt har blivit nedflyttade. Vilket måste vara en psykologiskt mycket märklig situation att befinna sig  i. En situation som Middlesbrough var sist med att befinna sig i så långt tillbaka som 1996-97.

Vilka som än vinner ikväll så väntar alltså Man Utd i FA-cupfinalen. Ett Man Utd som knappast behöver be om ursäkt för sin vinst mot Tottenham, även om det såg farligt ut under matchens drygt första kvart. Väl därefter fick Man Utd tag på matchen och genomförde den sedan på ett bra sätt, välorganiserat och med god kontroll över matchbilden.

Tottenham ser å sin sida något tröttkörda ut och det är omöjligt att inte drabbas av misstanken att Harry Kane har stressat tillbaka alldeles för tidigt från sin skada, i så fall av okänd anledning. Kritiken mot Tottenhams titellöshet kommer däremot fortsätta, och även om en förlust mot Man Utd knappast kan kallas för ett bottle job, så finns frågetecken både kring spelare och Mauricio Pochettino.

Det kan hävdas att Tottenham har gjort framsteg den här säsongen också jämfört med förra säsongen. Men de hade verkligen behövt vinna FA-cupen för att hugga den saken i sten och ställa det bortom allt tvivel.

Nyheten om Arsene Wengers avsked möttes med sentimentalitet, med tomhet och med ledsamhet. Fullt naturligt så klart, givet Wengers framgångar med Arsenal, betydelse för dem och inte minst det faktum att Wenger för många Arsenalfans har varit deras ende manager i hela deras liv eller åtminstone hela deras vuxna liv. Det är det enda man känner till.

Ändå var det dubbla känslor, för där fanns även glädje och lättnad. Och de som möjligen har varit lite osäkra på hur illa det egentligen har stått till med Arsenal under Arsene Wenger under de senaste fem-tio åren har plötsligt fått ett exakt mått på det i den känsla av glädje, lättnad, lätthet och optimism inför framtiden och nästa säsong som plötsligt bubblade upp inombords.

Det bör inte råda något tvivel om att det var Arsene Wengers beslut att nu ta farväl av Arsenal. Det bör inte heller råda några rimliga tvivel om att det var ett beslut inte fattat av egen fri vilja. Wenger gick för att slippa bli tillsagd att gå, vilket var bästa sättet för alla. Missnöjet med resultaten, manifesterat i tomma läktare och rekordlåga förnyanden av säsongsbiljetter, var dödsstöten.

De närmaste veckorna kommer präglas av rykten och rapporter. Arsenal kommer ägna dessa veckor åt att sondera terrängen av många olika möjliga kandidater, värdera deras intresse, tillgänglighet och lämplighet. Utifrån vilket de därefter fattar sitt beslut. Värt att hålla i huvudet är att detta inte är detsamma som att alla kandidater faktiskt erbjuds jobbet. En distinktion inte alla klarar av.

Arsenal måste vara ”bold” i sitt sökande efter efterträdare till Arsene Wenger, menar Ivan Gazidis. Vilket självfallet kan betyda precis vad som helst och vem som helst. Arsene Wenger var en extremt ”bold” anställning när det begav sig och hade varit det idag också. Men även att gå efter ett av kontintentens stora managernamn vore naturligtvis ”bold” det med, fast på ett annat sätt.

Redan snurrar det många namn runt Arsenal, med varierande grad av sannolikhet och långsökthet, och här tänkte jag försöka mig på att sammanställa dem, sortera in dem i olika kategorier, och rangordna dem i termer av lämplighet för Arsenal. En övning som naturligtvis utgår från en specifik uppfattning om vad Arsenal faktiskt bäst behöver.

DE UPPRIKTIGT KORKADE KANDIDATERNA

(16) Mikel Arteta. Har tydligen ett riktigt fotbollshuvud och har imponerat i Pep Guardiolas tränarstab. Men det är så klart mil från den saken och att ta över som manager för en engelsk storklubb, inte minst då att ta över efter Arsene Wenger av alla. Inte redo för uppgiften.

(15) Thierry Henry. Ikon i Arsenal naturligtvis och något mer erfarenhet än vad Mikel Arteta kan sägas ha. Men let’s face it, det är inte precis så att Thierry Henry briljerar med sitt fotbollskunnande i TV-studion, och det här vore minst lika dumt som om Man Utd hade anställt Ryan Giggs.

(14) Patrick Vieira. Det bästa valet av dessa tre interna kandidater, vilket det ju handlar om. Vilket inte nödvändigtvis betyder att det är ett bra val. Även Vieira har tunt med erfarenhet som tränare, framför allt på den här nivån, och framför allt känns som om Arsenal behöver tänka framåt, inte bakåt.

DE UNGA OCH DUMMA KANDIDATERNA

(13) Eddie Howe. Har gjort ett strålande jobb med Bournemouth och har vid flera tillfällen ryktats som Wengers efterträdare. Det vore självklart rent psykologiskt bara ett sätt att försöka anställa Wenger igen så att säga, att upprepa tricket som funkade för drygt 20 år sedan. Howe saknar erfarenheten.

(12) Thomas Tuchel. Har pratats om i anslutning till Arsenal länge. First things first, Tuchel kommer det sannolikt inte bli, då han verkar tingad av PSG. Men det är kanske bara bra, Tuchels namn är större än hans meritförteckning, och blev det gräl i Dortmund så riskerar det bli gräl även i Arsenal.

(11) Brendan Rodgers. Verkar uppriktigt intresserad av jobbet, vilket märks när Celtic säger inte stå ivägen för Arsenal om de vill prata med honom. Men är Arsenal intresserade av Rodgers? Har gjort det bra med Celtic och kan engelsk fotboll, men har redan halvsumpat det med en engelsk storklubb redan.

DE INTRESSANTA MEN OSÄKRA KANDIDATERNA

(10) Rafa Benitez. Har lyfts fram på flera håll de senaste dagarna men det är svårt att inte se detta som en förhandlingsploj för Benitez gentemot Newcastle. Vore ett intressant val givet sin erfarenhet av engelsk fotboll och det faktum att Arsenal inte minst har saknat den organisation Benitez alltid har stått för.

(9) Laurent Blanc. Ett namn som har nämnts i flera olika sammanhang och som helt klart har en intressant meritlista. Men jag är alltid misstänksam när en påstått stor tränare plötsligt går utan arbete i ett eller par år som Blanc nu har gjort, och jag ser inte Blanc kunna ge Arsenal den energi klubben behöver.

(8) Unai Emery. Stora framgångar både med Valencia och Sevilla, van vid att jobba med den typ av sportchefmodell som Arsenal nu försöker införa, och inte minst erfaren av att jobba med att utveckla spelare och taktik. Har inte lyckats fullt ut med PSG men det är ju en helt annan best. Oskrivet kort på den här nivån.

(7) Joachim Löw. Förbundskapten i över ett årtionde med ett VM-guld på meritlistan. Det är vad som på samma gång säljer in honom som ett stort namn men också innebär ett frågetecken. Att hoppa från landslagsfotbollen över till klubbfotbollens epicentrum är ett gigantiskt kliv att ta.

(6) Carlo Ancelotti. Kanske inte en tränare Arsenal anställer som ska börja bygga något nytt och väldigt långsiktigt, men söker man en vinnarvan tränare som kan få snabb rullning på Arsenals nuvarande lagbygge kan Ancelotti mycket väl vara en mycket bra kandidat. Men kanske mer cuptränare än ligatränare.

DE SJÄLVKLARA OCH STJÄRNKLARA KANDIDATERNA

(5) Luis Enrique. Hade stora framgångar under några år med Barcelona, och gjorde sig därmed ett stort namn. Ändå en manager som känns lite meh, åtminstone lite osäkert vad han egentligen har att bidra med när han inte råkar ha världens tre kanske bästa anfallare i samma kedja. Anonym innan Barcelona.

(4) Maurizio Sarri. Det nyaste geniet på managerhimlen som har gjort underverk med Napoli. Om man ska tro rapporterna är det däremot ett namn som Arsenal skulle få konkurrens om av Chelsea, om nu Sarri alls vill lämna Napoli eller Italien. Personligen osäker på om ett geni verkligen är vad Arsenal behöver.

(3) Leonardo Jardim. Lyfte tillfälligtvis Monaco till ett av Europas bättre fotbollslag, innan mer eller mindre hela laget såldes vidare. Kombinerar bra defensiv med en flödande offensiv och en manager van vid att göra det mesta med begränsade resurser och med unga spelare. Passar Arsenalmallen perfekt.

(2) Antonio Conte. Om vi utgår från vad precis alla tar för givet att Conte inte kommer vara kvar i Chelsea efter säsongen så vore detta en perfekt anställning för Arsenal. Bevisat orädd att ta över efter managerlegender, en intensiv och taktiskt krävande manager som är allt vad Arsenal så länge har behövt.

(1) Massimiliano Allegri. Kronjuvelen på den europeiska tränarhimlen som inte redan befinner sig i Premier League. Taktiskt skicklig och flexibel, disciplin och organisation med vinnarvana, kan uträtta stora saker med Arsenal. Förutsätter att han vill lämna Juventus och letar nya utmaningar.

Men nu är det färdigpratat. Tottenham och Man Utd drabbar samman i en FA-cupsemifinal på Wembley. Ett lag måste vinna, ett annat lag måste utan vidare pardon förlora. Bara vinnaren kan ta sig till FA-cupfinal. Bara vinnaren kommer fortfarande ha någon chans att vinna någon titel över huvud taget den här säsongen. Förloraren kommer ofrånkomligen vara resignerade att lämna den här säsongen tomhänta på titlar.

I sak kan man mycket väl hävda att Mauricio Pochettino har alldeles rätt. Han har så klart inte fel när han konstaterar att en FA-cuptitel inte kommer förändra Tottenhams situation i någon avgörande mening. Det är inte FA-cuptitlar som håller Tottenhams lagbygge samman och tar Tottenham vidare som klubb, lika lite som FA-cuptitlar betydde något fundamentalt avgörande vare sig för Man Utd eller för Arsenal de senaste säsongerna.

Men fotbollen är emotionell i minst lika utsträckning som den är rationell. Att vinna titlar, oavsett vilka titlar, betyder något för supportrarna, det betyder något för spelarna och det betyder något för klubben. Det är inte minst ett kvitto på lagets framsteg och ett löfte om att fler och andra titlar väntar. Bara för Tottenham att slippa den återkommande synpunkten att de aldrig vunnit en enda titel vore kanske värt sin vikt i silver.

Det går så klart också att ha invändningar i sak mot Mauricio Pochettinos resonemang. Framför allt den att framgång föder framgång, och att uppnå det som Pochettino faktiskt menar är viktigt, det vill säga konkurrera om och vinna ligatitlar och europeiska cuptitlar, kan behjälpas av att laget faktiskt vinner något tillsammans och delar den kollektiva erfarenheten, även om det bara handlar om FA-cupen. Att bygga vinnarkultur som det brukar heta.

På ett sätt är det även en slags utvärdering över Tottenhams framsteg under Mauricio Pochettino det senaste året. Tottenham förlorade för exakt ett år sedan en FA-cupsemifinal, efter att ha varit det bättre laget stora delar av matchen men saknat kylan och erfarenheten i de avgörande ögonblicken. De är nu ett år senare tillbaka i FA-cupens semifinal och måste visa att de har blivit klokare och kunnigare av erfarenheten.

Tottenham har ägnat stora delar av den här säsongen åt att visa att de nu kan hantera de största matcherna. De har under säsongen besegrat Dortmund, Real Madrid, Arsenal, Liverpool och Man Utd på Wembley. Men så kom våren och med dem några förluster. Man City-förlusten kanske inte betydde så mycket på det stora hela, men förlusten mot Juventus sved desto mer, kanske inte minst för att den i sin onödighet påminde så mycket om förlusten mot Chelsea.

Tottenham har ägnat mycket av säsongen åt att visa att de kan hantera de största matcherna, men måste också visa att de kan hantera de mest avgörande matcherna. Där fallerade de i någon mening mot Juventus i Champions League, och är det något hopp Man Utd ändå kan odla inför dagens semifinal så är det kanske just det, att Tottenham drabbas av stundens allvar. De måste rimligtvis hoppas det, givet att Tottenham på sina bättre dagar är det bättre laget.

Möjligen börjar en känsla smyga in att det kan vara lite av sista chansen för den här iterationen av Tottenhams lagbygge. Kyle Walker har naturligtvis redan lämnat Tottenham. I utboxen hittar vi även spelare som Toby Alderweireld och Mousa Dembele, liksom Eric Dier har hintats vara på väg bort åtminstone några transferfönster redan. Runt Harry Kane och Dele Alli snurrar de självklara ryktena och även runt Mauricio Pochettino har det börjat surras.

Här har Daniel Levy ett rejält jobb att stå i med. Och inte har han riktigt gjort jobbet lättare för sig genom att det avslöjades att han har sex gånger bättre betalt än någon annan VD i Premier League. Vilket han säkert är värd givet hur välskött Tottenham är som klubb, och det ska inte heller ses som någon kritik mot fotbollens höga löner. Men det gör det svårare att motivera för de egna spelarna varför de ska låta sig nöja med relativt sett lägre löner.

Tottenham har fördelen att ha haft Wembley som hemmaplan. Det har så klart gjorts viss sak av den omständigheten inför semifinalerna, men det var liksom känt på förhand så det är vad det är, inget att beklaga sig över. Något betonar det kanske det dumma med att FA-cupen kör även semifinalerna på Wembley, det borde vara som förr på annan neutral plan, men det har ju inte i sig något med Tottenhams påstådda fördel att göra.

Det har varit mycket prat inför dagens FA-cupsemifinal. Inte så värst mycket tugg mellan de båda klubbarna eller de båda tränarna, vilket på något sätt har varit uppfriskande. Båda klubbarna spelar om en plats i FA-cupfinalen, om chansen att avsluta säsongen med en fin titel, och därmed kanske även om möjligheten att faktiskt kunna beskriva säsongen som i grova drag lyckad eller, omvänt, möjligen något misslyckad?!

Mauricio Pochettino kanske inte skulle hålla med om den saken, han kanske istället menar att det var viktigare att ta sig till Champions League. Vilket å ena sidan är rätt på sätt och vis. Men om nu Pochettino envisas med att Tottenham ska ses som en storklubb och tänka som en storklubb, så måste han också förlika sig med den svåra sanningen att en storklubb bedöms och utvärderas utifrån en enda sak – titlar!

Det går i det avseendet inte att både äta kakan och ha den kvar.

Fulhams säsong inleddes med en maktkamp mellan i den ena ringhörnan Slavisa Jokanovic och i den andra ringhörnan Craig Kline, Fulhams director of statistical research som genom sin nära relation till Tony Khan, sonen till Fulhams ägare Shahid Khan, fått en alltför stor makt i klubben, i själva verket kontroll över Fulhams hela transferpolicy. Vilket satte honom i direkt konflikt med Jokanovic.

Den maktkampen skulle komma att få sitt slutliga utfall i höstas när Craig Kline utan någon större pardon fick sparken från Fulham. Han hade då hunnit med att blockera ett par viktiga värvningar och svarat för några mindre lyckade. Slavisa Jokanovic gick alltså segrande ur maktkampen. Något som skulle komma att få ett stort genomslag först några månader senare, under januarifönstret.

Januarifönstret såg Fulham göra några riktigt lyckade värvningar, om än de flesta på lån. Matt Targett lånvärvades från Southampton till vänsterbacken, en spelare som skulle ge superlöftet Ryan Sessegnon betydligt friare tyglar framåt. Från Middlesbrough värvades högerbacken Cyrus Christie. Men det var lånet från Newcastle, anfallaren Aleksandar Mitrovic, som verkligen fick alla bitar på plats.

Det var en värvning som länge inte såg ut att bli av. Mitrovic var i själva verket hela tiden på väg tillbaka till Anderlecht, efter att aldrig ha lyckats få Rafa Benitez förtroende som anfallare i Newcastle. Men den flytten gick i stöpet i sista stund och först framåt kvällstimmarna av deadline day blev det klart att Fulham istället lånade den talangfulle men även temperamentsfulle anfallaren.

Med Aleksandar Mitrovic fick Fulham till sist en spelartyp de länge saknat, en referenspunkt som Antonio Conte kanske hade sagt. Fulham har länge spelat EFL Championships bästa och kanske mest tekniska fotboll, med mycket rörelse och passningsspel, men har varit lättviktiga i anfallsspelet, när det gäller att omvandla bollinnehav och målchanser till konkreta mål.

Plötsligt klickade Fulhams spel igång på riktigt. De har under våren tagit flera imponerande skalper. Mot Aston Villa, en väldigt övertygande hemmavinst mot Wolves, mot Sheffield United, mot Derby County, mot Norwich och mot Sheffield Wednesday med flera. En svit av matcher och resultat som har tagit dem inom räckhåll för Cardiff och för automatisk uppflyttning.

Något ironiskt är kanske att de klubbar som till synes har bromsat Fulhams raska marsch mot Premier League är QPR samt Brentford, derbyrivalerna från västra London. QPR genom att hämta upp ett 0-2-underläge på Craven Cottage, och Brentford genom att kvittera till 1-1 i den 94:e minuten senast, ett dråpslag för Fulham i sin jakt på att ta sig förbi Cardiff på andraplatsen.

Återstår för Fulham under ordinarie ligasäsong gör tre matcher på vilka de förmodligen behöver ta nio poäng. Hemmamatch mot Sunderland och därefter en avslutande bortamatch mot Birmingham borde inte behöva innebära några större problem. Värre blir det ikväll när Fulham beger sig till ett tjocksmockat The Den för att ta sig an ett playoff-jagande Millwall.

Nio poäng för Fulham på deras tre sista matcher tvingar Cardiff att ta nio poäng på sina fyra återstående matcher. Tre poäng för Fulham ikväll skulle sätta rejäl press på Cardiff inför deras kommande ligamatcher mot Nottingham Forest på hemmaplan imorgon kväll och borta mot Derby County på tisdag kväll. Förlust där och Cardiff måste gå fullt i övriga tre matcher.

Alternativet är playoff för Fulham, något de hade dåliga erfarenheter från ifjol då de spelmässigt dominerade Reading men ändå lyckades förlora. Även dåliga erfarenheter är så klart erfarenhet, och Fulham då hade just de problem med målskyttet som de den här vårsäsongen verkar ha hittat en lösning på. Playoff vore knappast något angenämt alternativ för Fulham, men heller inte omöjligt.

Fulham skulle gå in som favoriter i ett playoff, även om sådant favoritskap kanske inte alltid betyder så värst mycket just i ett playoff. Men Fulhams förmåga att kontrollera en matchbild med sitt bollinnehav och att skapa och avsluta målchanser ger dem ett övertag på pappret. Fanns det förut en farhåga att Fulham var lite för snälla och trevliga, så är de nu lite skitigare, lite tuffare.

Positivt i det avseendet är naturligtvis även Fulhams radda av vinster mot andra topplag under våren. Aston Villa, Wolves, Sheffield United, Derby County, Norwich, Leeds med flera har samtliga besegrats, motstånd av en kaliber som just väntar i ett playoff. En vinst mot Millwall på The Den ikväll skulle bara vara ännu ett kvitto på Fulhams förmåga att ta sig igenom ett playoff.

Men Fulham hoppas naturligtvis att en vinst mot Millwall på The Den ikväll istället kan få dem att slippa ett playoff, och istället i förlängningen ta dem direkt upp i Premier League.

Arsene Wengers arv i Arsenal och i engelsk fotboll är gigantiskt. Arsenal var en stor engelsk klubb redan innan Wenger kom till klubben. Men Wenger drog Arsenal skrikandes och svärandes in i 2000-talet, han professionaliserade laget och spelarna, han globaliserade klubbens hela mindset och verksamhet, och i farten var han motorn bakom globaliseringen av Premier League som helhet.

Det har pratats mycket och länge om Arsene Wengers metoder, hur han ändrade och förnyade kosthållning, rehab och matchförberedelser, hur han lade upp träningarna. Men Wengers förändring syntes mer än i bara metoder utan lika mycket i fotbollens större frågor. Vilka spelare som faktiskt värvades, varifrån de värvades, hur Arsenal faktiskt spelade fotboll.

Redan under sin första säsong med Arsenal gjorde Arsene Wenger något som väldigt få klubbar någonsin klarat av, han vann The Double, med vad som mycket väl kan ha varit Arsenals bästa lag under Premier League-eran. Kulmen skulle däremot uppnås sex år senare, när Arsenal återigen vinner ligan, den här gången utan att förlora en enda match – The Invincibles.

Men det skulle också visa sig vara just kulmen. Därifrån bar det utför. Arsenal byggde ny arena för att ge sig själva nya ekonomiska förutsättningar bara för att få se den moderna fotbollens ekonomiska logik vältas över ända. Modernisering, professionalisering och globalisering av den engelska fotbollen attraherade nya ägare, nya storklubbar, nya TV-intäkter och nya kommersiella möjligheter.

Samtidigt som den engelska fotbollsstormen rasade runt omkring honom själv och runt Arsenal höjde sig Arsene Wenger i kraft av sina enastående framgångar över allt detta och blev något som skulle komma att likna en profet i sitt eget hus. ”In Arsene We Trust!” och ”Wenger Knows Best!” löd banderollernas smått religiösa budskap. Med åren skulle banderollerna komma att förändras.

Arsene Wenger drog återigen med sig Arsenal på sitt alldeles egna projekt, på sin egen stora fotbollsidé. Arsenal skulle vara en fotbollsfabrik som utvecklade sina egna spelare, Arsenal skulle vara ett ungt fotbollslag, som spelade fotboll på rätt sätt, som betalade löner helt och hållet på sitt eget sätt. Arsenal med Arsene Wenger som frontfigur skulle göra fotbollen både till konst och politik.

Men idén var rotad i en felaktig och föråldrad omvärldsanalys. Andra klubbar brydde sig intet om Arsene Wengers stora idéer. I Premier League och i Champions League fanns inte längre utrymme att tro på något annat än rena fakta och vissa visioner. Supportrarna svalde länge de fagra orden med löften om en ljusnande framtid. En framtid som däremot aldrig kom.

Det finns ett särskilt raseri reserverat för det som länge har ansetts ofelbart som till sist visar sig ha fel eller göra fel. Kanske grundat i en missriktad känsla av svek. In Wenger they trusted, men han hade inte rätt, han var inte ofelbar, och vägrade alldeles för länge att inse det. Det ligger samtidigt i sakens natur att raseriet är lätt att överdrivas, att få för stora proportioner.

Det vore tragiskt om allt som Arsene Wenger har gjort för Arsenal och för engelsk fotboll skulle glömmas bort eller ens förminskas enbart baserat på hans misslyckanden under de senaste fem eller kanske tio åren. Det har i själva verket varit det mest smärtsamma under de senaste åren när han vägrat inse sin egen dödlighet, hur det riskerade påverka hela hans arv och eftermäle.

Det vore dumt att påstå att när Arsene Wenger nu meddelar att han lämnar Arsenal efter säsongen så sker det i tid. Nej, det borde naturligtvis ha skett för ett bra tag sen redan. Men det sker åtminstone inte alldeles för sent, inte utifrån Wengers perspektiv. Han kommer fortfarande vara mycket mer älskad för vad han har gjort för Arsenal än föraktad för vad han förhindrat Arsenal från att vara.

Arsenals och Wengers saga närmar sig sitt slut. Vi vet inte om sagan avslutas med halva kungariket och levandes lyckliga i alla sina dagar. Det vore något alldeles otroligt vackert om Arsene Wenger fick avsluta sina många år med Arsenal med att vinna Europa League, vinna en europeisk cuptitel, och ta Arsenal tillbaka till Champions League som under många år var hans hela raison d’être.

Vilket inte betyder att Arsene Wengers saga närmar sig sitt slut. Intressant i Wengers meddelande under dagen är inte bara vad som står i det utan vad som där inte står. Till skillnad från exempelvis Alex Ferguson meddelar Wenger inte sin pensionering som manager, bara sin avgång från Arsenal. Vilket naturligtvis kittlar tanken en aning om vad han skulle kunna tänkas göra härnäst.

Med Arsene Wengers meddelande följer naturligtvis också de ofrånkomliga funderingarna om vem som nu tar över efter Arsene Wenger, vem som så att säga ska ersätta det oersättliga?! Nu befinner sig Arsenal så klart inte i samma situation som Man Utd gjorde efter Alex Ferguson, så de kommer inte heller ha alls samma problem med ersättligheten. Alternativen är många.

Ett kapitel i den engelska fotbollshistorien närmar sig sitt slut. Arsene Wenger var en av de stora författarna av detta kapitel. När Wenger nu till sist lägger ifrån sig pennan är det upp till Arsenal att påbörja skrivandet av sitt nästa kapitel i den engelska fotbollshistorien. De kan göra det med glädje, optimism och en god tro på framtiden, som en modern och professionell engelsk storklubb.

Det är också Arsene Wengers arv och eftermäle.

Efter att redan ha gjort tio listor för de största klubbarna i England blir det därefter något klurigare i vilka klubbar som faktiskt ska väljas. Fördelen är så klart att det går att fortsätta egentligen så länge man själv vill. Någon slags huvudregel är ändå att det får handla om klubbar som någon gång haft en ledande position i engelsk och europeisk fotboll, och hör till de klassiska klubbarna.

Där finns de vanliga brasklapparna för att alla sådana här listor är subjektiva i någon mening. Framför allt brottas de naturligtvis med svårigheten att rättvist jämföra spelare från helt olika historiska tidsepoker, och spelare man själv har helt olika personlig relation till. Det finns på samma gång benägenhet både att blunda för och sentimentalisera historien.

Fulham är en märklig klubb på så vis att det är en klubb i vilken många väldigt stora spelare inom engelsk fotboll har inlett sina karriärer, liksom det är en klubb i vilken relativt många gamla storspelare har avslutat sina karriärer. Vilket så klart säger något om Fulhams ställning inom engelsk fotboll. Men vilka spelare har då varit störst och bäst för Fulham?

Det är en fråga som inte kommer gå att besvara med hjälp av vunna titlar, helt enkelt eftersom Fulham inte har vunnit några större, meningsfulla titlar, om nu inte Intertoto-cupen 2002 ska räknas. Det gör saken svårare att avgöra men inte för den skull omöjlig. Fulham har haft mängder med stora spelare i klubben, men här är Fulhams tio bästa spelare genom tiderna:

(10) Gordon Davies

Gordon Davies har beskrivits som den lataste centerforward världen någonsin har skådat, och det är ju ord och inga visor. Men vad vissa beskriver som lathet kan andra beskriva som förmågan att alltid befinna sig på exakt rätt ställe i exakt rätt ögonblick. Kanske gick Davies mer på instinkt än på kunskap, men med sina 178 mål för Fulham är han klubbens meste målskytt någonsin.

(9) Brian McBride

När McBride lämnade Fulham för snart tio år sedan så döptes en av pubarna på Craven Cottage till McBride’s. Det är också ett sätt att markera McBrides status som kulthjälte i Fulham. McBride öste kanske aldrig in mål för Fulham men var ändå väldigt pålitlig med sitt målskytte och hade förmågan att göra mål på alla möjliga sätt. En ledarfigur på planen för Fulham.

(8) Charlie Mitten

Färgstark karaktär utanför planen och en framstående spelare på planen. En vänstermittfältare av stor talang som under 160 matcher för Fulham under 1950-talet hann med att göra över 30 mål. Bra på det mesta från sin position, bra inlägg, ett bra passningsspel, även en bra straffskytt. En spelare vars karriär onekligen tog några lustiga svängar innan han till sist hamnade i Fulham.

(7) Alan Mullery

Alan Mullery skulle både inleda och avsluta sin karriär i Fulham, med åtta år i Tottenham intryckta däremellan. Mångsidig mittfältare under alla sina år som kunde tackla och vinna boll, kunde inte minst passa bollen på ett effektivt sätt och hade dessutom en fin förmåga att även själv göra mål. Given i Englands landslag under 1970-talet.

(6) Jim Langley

En nyskapande vänsterback som med sina 356 matcher för Fulham är en av klubbens mesta spelare. En kreativ och framfusig vänsterback långt innan det blev på modet för vänsterbackar att vara just kreativa och framfusiga. Langley kunde gå framåt men var i första hand känd som en utmärkt tacklingsspelare och en positionsstark försvarsspelare.

(5) Graham Leggat

Historieböckerna skulle kanske beskriva Graham Leggat som en av de första moderna moderna anfallarna, inte överdrivet lång men snabb och närmast omöjlig att ta bollen av. Ett strålande målsnitt om 134 mål på 280 matcher för Fulham mellan 1958 och 1967 visar att Leggat var en av Fulhams främsta anfallare någonsin. Tuff, teknisk med stor talang.

(4) Brede Hangeland

Hade en minst sagt något obskyr karriär innan han kom till Fulham, men väl där växte han ut till något av en mittbacksikon i Fulhamtröjan. Gjorde allt som allt över 200 matcher för Fulham och anses allmänt som den bäste mittbacken som någonsin har spelat i klubben. Inte så illa för en mittback som aldrig riktigt syntes på radarn för någon av storklubbarna.

(3) George Cohen

Omåttligt populär gammal spelare i Fulham som tillbringade alla sina år i klubben. Stark, snabb och oerhört beslutsam på planen, Cohen besatt något av en hjärnvilja. Var med och vann VM med England 1966 vilket har gett Fulhams supportrar möjligheten att stoltsera med att ännu har England aldrig vunnit något VM utan minst en Fulhamspelare.

(2) Arthur Stevens

Blev den tredje spelaren någonsin att göra 100 mål för Fulham vilket är desto mer imponerande givet att Stevens var yttermittfältare. Som sådan jämfördes han alltid med Stanley Matthews, utan att jämförelsen för den delen gjorde honom någon större skada, vilket säger det mesta. En av engelsk fotbolls mest bollskickliga yttermittfältare, tvåfotad och blixtsnabb.

(1) Johnny Haynes

Fulhams obestridlige klubbikon. De flesta klubbar har någon sådan här spelare och Johnny Haynes är Fulham. En spelare som många gånger såg ut att vara minst ett huvud högre än alla andra spelare på planen, en stor närvaro och hög spelintelligens, inte för inte kallad ”The Maestro”. Motorn på Fulhams mittfält mellan 1952 och 1970, en fantastisk passningsspelare och vinnarskalle av sällan skådat slag.

Manager: Alec Stock

Manager under fyra säsonger för Fulham mellan 1972 och 1976 och ledde Fulham till klubbens enda FA-cupfinal 1975, detta samtidigt som Fulham spelade i den engelska andradivisionen. Blev snabbt något av en legend i Fulham och det enda märkliga med det är att Stock kanske skulle kunna ses på liknande sätt även i QPR och i Leyton Orient.

Southampton borde i någon mening ha varit ”too big to fail”, åtminstone sett till spelartruppens styrka och klubbens förutsättningar i största allmänhet inför säsongen. Men här befinner de sig alltså ändå, fem poäng under strecket med fem omgångar kvar av säsongen. Om Southampton någonsin har behövt vinna en fotbollsmatch så behöver de vinna en fotbollsmatch ikväll.

Ändå är att vinna en fotbollsmatch just vad Southampton inte längre verkar kunna göra. De har i själva verket vunnit en enda match i ligan sedan slutet av november, mot ett hopplöst West Brom. Och ett lag som inte lyckas vinna en match där de gör 2-0 på hemmaplan efter en dryg timme, utan till och med förlorar den, om än mot Chelsea, har inte mycket kvar i tanken.

Att vara ”too big to fail” är däremot inte längre möjligt i Premier League, en minst sagt oförlåtande miljö. Southampton ansågs länge som en av de allra bäst skötta klubbarna, men verkar ha tappat greppet. Vi har pratat om Southampton och hybris förut. Orsaker kan alltid diskuteras, oomstridligt är däremot att anställningen av Mauricio Pellegrino var en en dåligt researchad missräkning.

Inte för att anställningen av Mark Hughes verkar ha varit så värst mycket mer genomtänkt. Men den har i alla fall det försvaret att det inte längre fanns så värst mycket att välja mellan. Hughes löper däremot en stor risk att bli den förste managern att i praktiken få två klubbar nedflyttade ur Premier League under en och samma säsong.

Andra skribenter har valt att vara kritiska till Southampton för att de anställde Mark Hughes och placerar dem i samma fack av klubbar som hellre kör på brittiska tränare ur det gamla grabbgardet än satsar mer modernt. Jag kan tycka att det är att ha missförstått Southamptons situation. Mark Hughes var inte för dem ett aktivt val, det var en brist på andra alternativ.

Samma skribenter kritiserar Southampton för att de hellre borde ha hållit fast vid Mauricio Pellegrino. Det verkar vara en ståndpunkt med utgångspunkten att detta borde ha gjorts alldeles oavsett att det raka vägen ned i EFL Championship för Southampton, detta spelar alltså ingen roll. Kanske finns det goda skäl varför vissa skriver, andra sitter i styrelsen och ytterligare andra är supportrar.

Bristen på logik i att behålla någon som uppenbart inte fungerar på sitt jobb därhän känns det som en felskissad problembild av Southampton. Problemet för dem var kanske inte att de till sist sparkade Mauricio Pellegrino, utan för det första att de till att börja med anställde Pellegrino, för det andra att de därefter tvärtom väntade alldeles för länge med att sparka Pellegrino.

Beslutet att anställa Mauricio Pellegrino känns som ett klassiskt case av dålig research av en engelsk klubb. Southampton sparkade Claude Puel mycket med hänvisning till en alltför defensiv fotboll, men anställer därefter Pellegrino som rönt framgångar med Alavés just med en i första hand defensiv fotboll. Hade han ens varit påtänkt om inte Alavés spelat cupfinal förra säsongen?

När Mauricio Pellegrino väl hamnat snett i Southampton, och det märktes tidigt att det började gå snett, väntade klubben länge med att göra något. Först i mitten av mars fick Pellegrino, då något oväntat, gå. Vi kan berömma tålamodet Southampton visar. Men det kändes då som en desperat åtgärd, ett sätt att bara trycka på den där elakt röda knappen och hoppas på det bästa.

Vad det framför allt betydde för Southampton att vänta så länge med beslutet var dels att alla mer intressanta alternativ redan var uppbundna till andra klubbar, som agerat tidigare. Dels att med endast två månader kvar av säsongen finns ingen manager som i det läget är intresserad av att binda sig långsiktigt till klubben. Alltså tvingas Southampton ta vad som har blivit över.

Det kan finnas skäl att kritisera engelska klubbar för att vara alldeles för benägna att falla tillbaka på sina gamla gubblösningar så fort vinden blåser lite snålt för dem i tabellen. Så långt har skribenterna en god poäng. Men att slänga in Southampton som ett led i bevisföringen för den poängen känns som slentrian och som att inte ha bekantat sig med stoffet, som min professor hade sagt.

Southampton har hur som helst förlorat fyra raka ligamatcher. De har inte gärna råd att förlora en femte.

Meanwhile, Leicester… Det momentum de hade uppåt i tabellen fick ett tämligen kvickt slut med två raka förluster, först mot Newcastle på hemmaplan och sedan mot Burnley på bortaplan. I rena farten därmed tappade Leicester även hänget på de europeiska cupplatserna och därför kommer Leicester alltså få klara sig utan europeiskt cupspel även nästa säsong.

En missräkning för Leicester? Nu tror jag i och för sig inte att Leicester upprepar Southamptons bravader att hastigt, lustigt och lättvindigt sparka Claude Puel utan egentligen några överhängande skäl. Men vissa krav på högre prestation lär nog ändå finnas från ägare och styrelse inför nästa säsong. Men kanske hjälper det också att faktiskt få någon ordning på Riyad Mahrez-situationen.

Leicester, lika lite som Southampton har visat sig vara, är ”too big to fail” i Premier League.

Det utesluter inte att även defensiven måste vara ”bra nog”. Men om defensiven är att betrakta som hygienfaktorn, ribban som måste passeras, är offensiven istället för de klubbar som passerar över ribban att ses som motivationsfaktorn, den avgörande konkurrensfaktorn. Det här får sägas ha blivit desto mer markerat just under senare år med inte minst Pep Guardiolas framfart med Man City.

Infogol, en fotbollsapp inriktad på statistik, har gjort en sammanställning som visar på samtliga spelares offensiva bidrag i Premier League under 2017-18, fram till och med den 32:a omgången. Den placerar längs ena axeln förväntat antal mål per match och längs den andra axeln förväntat antal assists per match. Det ger en bra bild över vilka spelare som är mest offensivt produktiva i Premier League.

Man ser varför Man City vinner ligatiteln i minst sagt klar stil. De har ett flertal spelare som samtliga placerar sig väldigt bra antingen i termer av att skapa chanser (xA) eller ta chanser (xG). Gabriel Jesus, Sergio Aguero, Raheem Sterling, David Silva, Leroy Sané och Kevin De Bruyne är samtliga mycket produktiva spelare för Man City, och visar på styrkan i Pep Guardiolas kollektiva anfallsidé.

Klubben som kommer närmast Man City är Tottenham, även här ett testamente till idén om kollektivt anfallsspel. Harry Kane är helt extrem när det kommer till förväntat antal mål men även spelare som Christian Eriksen, Heung-Min Son och Dele Alli bidrar i hög utsträckning. Inte minst Dele Alli producerar på en jämn och hög nivå, både på att skapa och ta chanser, särskilt sett till att han allmänt anses ha haft en svag säsong.

Liverpool och möjligen Man Utd dyker upp därefter. Kanske framför allt Liverpool där vi samtidigt rent grafiskt kan se ett uttryck för Mohamed Salahs enastående debutsäsong. Sadio Mané och Roberto Firmino bidrar båda två i hög om än inte rasande utsträckning. Philippe Coutinhos bidrag syns i antalet chanser han skapade per match, men han är inte kvar i klubben och samplet matcher är mindre.

Man Utd sticker ut i avseendet att ingen riktigt sticker ut. Anthony Martial har bra statistik vilket ger hans förespråkare vatten på kvarn. Alexis Sanchez statistik imponerar även den men har haft svårt att lyckas i Man Utd hittills. Romelu Lukaku, Juan Mata, Jesse Lingard, Marcus Rashford, Paul Pogba är spelare som alla producerar men ingen som riktigt utmärker sig. Emblematiskt för ett lag utan en kollektiv anfallsidé kanske.

Emblematiskt för ett lag som hackar, hostar och spottar definitivt. Vinster mot Liverpool och Man City följs upp av förluster mot Sevilla och West Brom. Typiskt för ett lag som inte riktigt fungerar. Hängmatchen mot Bournemouth spelas ikväll och det är naturligtvis en viktig match i den utsträckning Man Utd faktiskt ser det som viktigt att nypa den där andraplatsen som de åtminstone har försökt intala sig själva är så viktig.

José Mourinho var hård i sin kritik av spelarna efter matchen mot West Brom, vilket är som sig bör. Han använder även inför kvällens match en minst sagt uppenbar motivationsteknik, nämligen att dingla startplatser till lördagens semifinal i FA-cupen mot Tottenham på Wembley framför näsorna på de spelare som startar idag. Även om det är lite oklart om det främst handlar om en morot (var bra och ni får spela!) eller en piska (var dåliga och ni får inte spela!).

Bottom line är naturligtvis att det är något oroväckande att sådana knep ens ska behöva användas.

Brighton har å ena sidan skaffat sig ett utmärkt läge att faktiskt kunna lyckas med den saken. Med sina 35 poäng befinner de sig sju poäng före Southampton och Stoke precis under nedflyttningsstrecket, Stoke dessutom med en match mer spelad. Med endast fem matcher kvar av säsongen borde det ändå kännas relativt betryggande för Brighton. Det ska mycket till som det brukar heta.

Bekymret är det återstående spelschemat som är utav det mer helvetiska slaget att tvingas avsluta en säsong med. Tottenham (h) ikväll, Burnley (b), Man Utd (h), Man City (b), och Liverpool (b). Om en av storklubbarna hade fått en sådan avslutning på säsongen hade det muttrats om konspirationer på sina håll. Men nu drabbade det ju bara Brighton, så tystnad.

Det hjälper knappast Brighton och Chris Hughton att gnälla om saken nu för den delen. Egentligen det enda Brighton kan göra är att ta en match i taget, och påminna sig själva om dels att de själva faktiskt slog Arsenal hemma på Amex Stadium för ett tag sedan, och borde kunna störa både Tottenham och Man Utd, och att West Brom faktiskt besegrade Man Utd på Old Trafford.

Det är ett år senare ett på många sätt annorlunda Brighton än det Brighton som firade uppflyttningen till Premier League. Bara ett fåtal spelare som var stjärnor för Brighton förra säsongen har varit givna beståndsdelar i Brighton även den här säsongen, såsom Lewis Dunk, Shane Duffy, Dale Stephens och Gaetan Bong, det vill säga i mångt och mycket Brightons försvarslinje.

Andra spelare har haft det betydligt tuffare och fått mycket lite speltid under säsongen. Anthony Knockaert var EFL Championships klarast lysande stjärna förra säsongen men inte strålat alls lika starkt i Premier League. Beram Kayal har bara spelat sporadiskt. Spelare som Oliver Norwood, Tomer Hemed, Connor Goldson, Jamie Murphy, Sam Baldock och Jiri Skalak av olika skäl knappt alls.

Nya spelare har ersatt dem. Brighton satsade friskt på transfermarknaden inför säsongen. Davy Pröpper värvades till offensivt mittfält och har visat sig vara en viktig kugge för Brighton. Andra offensiva spelare som José Izquierdo och Jürgen Locadia har värvats för närmare rekordbelopp. Mathew Ryan värvades som målvakt. Ezequiel Schelotto, Markus Suttner och Ales Mateju till försvaret.

Brighton har som överblick värvat spelare för £70m inför och under den här säsongen, utan att hämta hem ett enda pund på spelarförsäljningar. Det ska sättas i relation till vad Brighton normalt sett har spenderat tidigare säsonger, vilket som högst har varit £7m men som i normalfallet mer har handlat om kanske £2-3m om året. Det är en mäktig multiplikator (10-30x) med andra ord.

Det är en fascinerande utveckling för Brighton inte minst eftersom Brighton och klubbens ägare och ordförande Tony Bloom stod inför något av ett dilemma inför säsongen 2016-17. Brighton hade med knapp marginal missat uppflyttning, först på målskillnad till Middlesbrough, sedan i playoff mot Middlesbrough, och behövde bestämma sig för att konsolidera eller satsa vidare.

Flera av Brightons viktigaste spelare uppvaktades av andra klubbar. Newcastle höll ögonen på Anthony Knockaert, Burnley var intresserade av Dale Stephens, Crystal Palace frågade om Lewis Dunk. Att behålla dessa spelare var dessutom riskabelt då Football Leagues financial fair play-regler skulle tvinga Brighton att drastiskt skala ned sin verksamhet om de inte nådde uppflyttning nästa säsong.

Tony Bloom är professionell pokerspelare så för honom var det inte någon obekant beslutssituation han befann sig i. Antingen folda, eller gå all-in, inga mellanting. Han valde den senare strategin. Brighton tackade nej till alla bud på sina spelare, investerade ytterligare i sin spelartrupp, och belöningen kom alltså för exakt ett år sedan i form av uppflyttning till Premier League.

Brighton har Tony Bloom att tacka för mycket. Sedan Bloom blev ordförande i Brighton för snart tio år sedan har Bloom finansierat Brighton med belopp om totalt cirka £300m. Det är inga småpengar, inkluderar finansiering för Brightons arena Amex Stadium, men framför allt täcker det Brightons årliga förluster som uppgår till cirka £150m över tio år och har stigit de senaste åren.

Det här gör Brightons situation på samma gång paradoxalt nog både mer stabil och mer riskfylld. Stabil eftersom Tony Blooms väldiga kapitalinsats i Brighton, utöver att han helt genuint faktiskt är en supporter till klubben, innebär att han aldrig skulle kunna få pengarna tillbaka vid en försäljning, och således att en försäljning till en utländsk ägare av det skälet inte är särskilt trolig.

Men riskfylld eftersom det säger sig självt att Brightons och Tony Blooms strategi förutsätter att de håller sig kvar i Premier League. En nedflyttning till EFL Championship skulle återigen utsätta Brighton för Football Leagues betydligt mer restriktiva financial fair play-regler, och allt annat än en omedelbar uppflyttning igen skulle tvinga Brighton att börja om från början.

Det är med andra ord några rejält nervösa veckor som Brighton och Tony Bloom har framför sig. De har tuffast möjliga spelschema, och helt säkert måste de hoppas kunna plocka några oväntade poäng i sina hemmamatcher på Amex Stadium, ikväll mot Tottenham i första hand, och därefter om några veckor när Man Utd kommer på besök.

Annars återstår bara alternativet att hoppas på att vare sig Southampton eller Stoke får för sig att hitta på några galenskaper så här när säsongen ger sig in i sina allra sista omgångar. Det borde räcka men bättre vore nog att klara saken för egen hand. Alltså befinner vi oss nu här, på dagen ett år sedan Brighton säkrade uppflyttning till Premier League för allra första gången.

Exakt samma dag ett år senare har Brighton alltså möjlighet att säkra fortsatt spel i Premier League genom att vinna mot Tottenham hemma på Amex Stadium. Fotbollen saknar inte ett visst sinne för symmetri.

Det har varit en fantastisk säsong för Wolves och för Wolves alla supportrar, en dramatisk och intensiv resa som slutade på för dem bästa möjliga sätt. Wolves har presterat en stundtals enastående fotboll under säsongen, och har haft en kommanderande position i serien mest hela säsongen. Wolves har på många sätt varit för EFL Championship vad Man City har varit för Premier League.

Därifrån följer den naturliga frågan vad Wolves faktiskt kan komma att uträtta i Premier League. Här har jag så klart gjort utfästelser om nykomlingar förut som inte alls visade sig bli verklighet, men Wolves är annorlunda. Garantier finns inte i fotbollen, men om Wolves spelar sina kort väl, är det alls ingen omöjlighet att de redan nästa säsong konkurrerar om europeiska cupplatser.

Hur unikt är det i själva verket att en nykomling sitter på vad som troligtvis kommer vara en av ligans allra bästa spelare i Ruben Neves? Ett alls inte otroligt scenario nästa säsong, Neves har varit fantastisk för Wolves i EFL Championship och stora spelare höjer sig när utmaningen blir tuffare. Men det säger oss något viktigt om hur speciella Wolves ändå faktiskt är.

Garantier finns som sagt inte i fotbollen, och definitivt inte i Premier League. Det finns ju några klubbar redan den här säsongen som just nu håller på att få känna på den bistra sanningen. Wolves har alltså saker de måste göra härifrån intill starten på nästa säsong. Vad är det alltså Wolves i huvudsak behöver göra för att inte bara kunna gå upp i Premier League, utan etablera sig där?

Behåll de viktigaste spelpjäserna!

Det är lätt hänt när en klubb går upp i Premier League att det ska börja pratas om att värva spelare. Men för Wolves mer än kanske för någon annan tidigare klubb är det kanske mer en fråga om att behålla än att förnya. Flera viktiga spelare, såsom Willy Boly, Diogo Jota, Leo Bonatini och Alfred N’Diaye är i själva verket inlånade, och Wolves gjorde klokt i att göra dem permanenta.

Men det finns även spelare som inte är inlånade som är lika viktiga att lyckas behålla den här sommaren. Ruben Neves och Romain Saiss, Wolves lysande mittfältskombination, som de klarast lysande exemplen. Inte minst Ruben Neves lär det kunna komma större klubbar att vilja rycka i. Men när Wolves gick upp i Premier League bör chanserna att få behålla honom i alla fall ett år vara goda.

Wolves nära relation till Jorge Mendes och dennes agentur kommer naturligtvis vara dem väldigt behjälpliga i det avseendet, och ge Wolves en fördel som andra nykomlingar kanske aldrig har haft förut. Det är en relation som har väckt lika delar irritation och avundsjuka i EFL Championship, men är en strategisk tillgång Wolves har som alla andra klubbar gärna också hade haft.

Liksom vissa spelare är det även viktigt att Wolves förmår behålla Nuno Espirito Santo kvar vid rodret som klubbens manager. Inte heller det borde vara omöjligt, av samma skäl som för spelarna. Espirito Santo har gjort stor succé under sin första säsong i engelsk fotboll och blir ofrånkomligen en mycket intressant närvaro i Premier League nästa säsong.

Bevara själ och hjärta!

Wolves är mer än bara inhyrda stjärnspelare. Bortom schablonerna finns där även en viktig brittisk kärna av spelare i form av Barry Douglas, Matt Doherty, Ryan Bennett, John Ruddy och Conor Coady. Andra spelare må ha fått mycket av rubriker och uppmärksamhet, men dessa spelare har i själva verket varit minst lika viktiga för Wolves succé under säsongen.

Vi har sett flera klubbar genom åren glömma bort att dansa med de spelare de faktiskt anlände till Premier League med. Istället värvar de nya spelare att ersätta de gamla och i farten går något värdefullt förlorat. Magin går förlorad, lagets själ och hjärta försvinner. Wolves har själ och hjärta i överflöd och måste vara kloka nog att bevara dessa värden.

Det gäller inte enbart vilka spelare som ingår i laget utan gäller även relationen till supportrarna. Ett underliggande fenomen bakom Wolves sagolika resa den här säsongen har varit supportrarnas stöd, hemma såväl som borta, och den närhet som finns mellan klubb och supportrar. Wolves måste undvika de givna incitamenten att monetarisera denna närhet.

Befäst känslan av Wolves mot världen!

Det finns mycket att beundra med Wolves den här säsongen men det vore helt fel att säga att de vore universellt omtyckta. Mycket missnöje och hårda ord har tvärtom riktats mot Wolves redan inför och därefter under hela säsongen. Det finns så klart två givna skäl. För det första Wolves överlägsna serieledning. För det andra Wolves tillgång till väldigt bra spelare.

Det enda rimliga antagandet är att detta har hjälpt Wolves under säsongen. Det blir en bekräftelse på att det går bra för dem. Det får dem att sluta sig samman som ett lag och som grupp mot yttre fiender som vill dem illa, en känsla av att det är Wolves mot världen. Naturligtvis får det supportrarna att ännu mangrannt och högljutt sluta upp bakom laget.

Det är kanske naturligt att den effekten börjar avta när Wolves nu kommer upp i Premier League. De orättfärdiga fördelar Wolves ansågs ha i EFL Championship kommer inte alls vara lika betydande i relativ mening i Premier League, och därför inte heller väcka samma anstöt. Men det är ändå en känsla som kan kultiveras, och fiender brukar alltid gå att hitta för en listig manager.

Bejaka kulturen av mod och ambition!

Wolves har nått uppflyttning till Premier League, och är på god väg att vinna EFL Championship, med en modig och frejdig fotboll. En fotboll som bygger på en trygg och säker defensiv men därifrån sprudlar av kreativitet, anfallsfotboll och optimism. Det har varit både underhållande och en upplevelse att följa Wolves under säsongen.

Wolves har visat sig kunna vinna fotbollsmatcher på alla möjliga sätt. Wolves har visat kunna göra mål alla möjliga sätt. Vi har sett Ruben Neves ta befälet från mittfältet och producera ett koppel av rena drömmål. Vi har sett Matt Doherty böja in frisparkar i bästa Beckhamklass. Vi har sett klappklapp-kombinationer som resulterat i fotbollsmål av högsta Sovjetklass.

Det är en sak att klara av det där i EFL Championship, särskilt när laget leder och är i medvind. Det riskerar bli något annat och betydligt svårare i Premier League. Ändå är det viktigt att Wolves behåller modet och ambitionen att bli något mer än vad de redan är, att vi fortsätter se Ruben Neves våga ta extraordinära avslut, Doherty böja frisparkar och innovativa anfallskombinationer.

Varje till Premier League uppflyttad klubb befinner sig någonstans längs en skala av att behöva förnya och förstärka sig för framtiden. Wolves befinner sig snarast i den ände av skalan som går ut på att behålla, bevara, befästa och bejaka, det vill säga bygga vidare på de styrkor som redan finns i klubben. Det är ett riktigt bra utgångsläge, som inte betyder att inget ska förnyas eller behöver förstärkas.

Mittförsvaret bör vara den första tankegången i det avseendet. Inte för att det är något mittförsvar bestående av tunga fötter och lätta huvuden nödvändigtvis, men det är ändå ett område i laget som kan förstärkas och förmodligen behöver förstärkas inför Premier League.

Desto viktigare för West Ham att vinna dessa matcher givet att deras spelschema efter kvällens match är av det svettigare slaget. Kommande fem matcher möter West Ham först Arsenal (b), Man City (h), Leicester (b), Man Utd (h) och Everton (h) i sista omgången. Bara en av de matcherna kan sägas vara budgeterade poäng för West Ham så att öppna upp ett maximalt försprång till nedflyttningsstrecket inför dessa matcher kan visa sig livsviktigt.

Vi anade kanske det värsta när West Ham nyligen drog på sig en förlustsvit om tre raka matcher, eller fyra förluster på fem matcher, varav framför allt förlusterna mot Swansea (1-4) och Burnley (0-3) kändes mycket dyrbara och skapade stor oro i de egna leden. Vi har redan diskuterat West Hams problem med arena, supportergrupper och den egna klubbledningen, och när resultaten pekade raka vägen mot EFL Championship började alarmet tjuta.

Men mot Southampton kändes det som om något hände. Det var som om West Ham som helhet slöt sig samman. Spelarna gjorde gemensam sak på planen och gjorde en av sina bästa matcher för säsongen när det var som viktigast. Utanför planen upphörde supportrarna att bråka med varandra, bråka med klubben och slöt istället upp bakom laget för att skapa en härlig stämning på arenan. Vi få, vi glada få, vårt band av bröder!

Något liknande behöver inträffa ikväll mot Stoke. Ett Stoke som själv verkar vara på god väg att implodera med interna stridigheter, missnöje och uppgivenhet i de egna leden, viktiga spelare som skolkar från träningen etc. Paul Lambert vann sin första match med Stoke men har därefter gått nio raka matcher utan vinst varav fem förluster med fyra raka förluster inför denna match. Efter tio år i Premier League börjar det med andra ord lukta nedflyttning för Stoke.

Kvällen hade med andra ord mycket väl kunnat handla om Marko Arnautovic, spelaren som i somras flydde Stoke för West Ham, en flytt som åtminstone då kändes om inte ologisk så i alla fall något kontraintuitiv. Men där vi i efterhand kan anta att Arnautovic till stor del såg vad som var å färde med Stoke och bestämde sig för att inte låta sig dras med i fallet. Arnautovic spelade för övrigt som en furie när dessa lag möttes i Stoke tidigare under säsongen.

En mer intressant story, åtminstone en mer relevant story, är emellertid Javier Hernandez, anfallaren som i somras värvades från Bayer Leverkusen, tidigare i Man Utd. Det ska sägas att Hernandez knappast har haft någon strålande säsong i West Ham, särskilt inte sedan David Moyes kommit till klubben. Ofta småskadad, ofta svårt att hitta sin roll i West Hams spelsystem, ofta svårt att få Moyes förtroende. Ändå kanske West Hams viktigaste spelare.

Javier Hernandez är begränsad som fotbollsspelare. Han kanske i själva verket och något hårdraget kan sägas vara bra, å andra sidan riktigt bra, på att göra en enda sak – mål! Möjligen med tillägget viktiga mål. Men i övrigt ska man inte förvänta sig att Hernandez bidrar så väldigt mycket mer i själva spelet. Det här fungerande alldeles utmärkt i ett dominant Man Utd under Alex Ferguson, men under både David Moyes och Louis van Gaal blev det fiasko.

Kanske kommer därför inte Javier Hernandez problem i West Ham som någon större överraskning. Men det går heller inte att blunda för att om West Ham håller sig kvar i Premier League och skakar sig fri från nedflyttningsstriden så gör de det till stor del tack vare Hernandez mål. ”Blind Hammer” visade i sin kolumn en uträkning att Hernandez under säsongen har gjort mål bara mot övriga lag på tabellens nedre halva som har inneburit sju poäng för West Ham.

Sju poäng! Rent konkret är dessa sju poäng skillnaden mellan West Hams placering där de nu befinner sig och ett West Ham som befinner sig under nedflyttningsstrecket, på samma poäng som Stoke. Men, minst lika viktigt, utan dessa mål hade West Ham släppt ytterligare nio poäng till olika konkurrenter i nedflyttningsstriden, vilket hade kunnat visa sig minst lika ödesdigert. Vissa mål är helt enkelt viktigare än andra mål.

Kanske West Hams viktigaste spelare således, även om Javer Hernandez förmodligen inte är West Hams bästa spelare. Om nu den ekvationen över huvud taget går ihop. I vilket fall är det en ekvation som måste ge David Moyes visst huvudbry. Å ena sidan har han svårt att hitta en plats för Hernandez i sitt spelsystem och har vid flertalet tillfällen istället placerat Hernandez på bänken. Å andra sidan Hernandez förmåga att göra både mål och viktiga mål.

Mot Stoke på London Stadium ikväll är det viktigt att David Moyes hittar rätt lösning på ekvationen. Det är en match West Ham absolut inte har råd att förlora. Det är också en match som om West Ham vinner den de faktiskt kan börja känna sig relativt säkra på att hålla sig kvar i Premier League den här säsongen. En vinst som skulle få West Ham att kunna börja planera med större trygghet inför framtiden.

Men för Stoke ter sig samma framtid desto mer osäker.

(1) Man City. Det har varit mycket snack om Man City de senaste veckorna och det kan i farten kanske ha underskattats hur bra de faktiskt har varit den här säsongen. Om något sådant tvivel möjligen fanns så undanröjde de alla sådana den här helgen, först med en imponerande bortavinst mot Tottenham, och sedan ett dygn senare när de i och med Man Utds förlust mot West Brom blev klara engelska ligamästare. Vansinnigt välförtjänt naturligtvis, och inget som några resultat i världen de senaste veckorna har kunnat ändra på. Det var bara en fråga om när, som ikväll fick sitt svar.

(2) Southampton. Var det sista tåget som gick där för Southampton? Att ha 2-0 på hemmaplan mot Chelsea med halva andra halvlek spelad och ändå på något sätt lyckas förlora matchen, då är det inte mycket som längre tyder på att Southampton ska kunna hålla sig kvar i Premier League. Det finns fortfarande lite kvar att spela för men det känns hopplöst och uppgivet runt Southampton och Mark Hughes ser alltmer ut att få den något tveksamma äran att bli först med att i praktiken ha skickat två klubbar ur Premier League under en och samma säsong.

(3) West Brom. Det var så jäkla dags nu liksom. Ut med Tony Pulis, ut med Alan Pardew, in med …Darren Moore?! Om en sådan här vinst som den ikväll borta mot Man Utd hade kommit för några månader sedan hade det faktiskt kunnat gett laget energi och riktning nog att reda ut situationen och hålla sig kvar i Premier League. Nu är det naturligtvis alldeles för sent. På något sätt belyser det särskilt det enastående klanteri som West Broms klubbledning har ägnat sig åt både inför och under säsongen. En nedflyttning de har gjort sig helt och hållet förtjänta av.

OMGÅNGENS VINNARE: Burnley

Det var en omgång med många vinnare både i toppen och i botten av tabellen men varför inte skicka en extra tanke till Burnley någonstans i mitten av tabellen som med vinsten mot Leicester såg till att i praktiken totalsäkra europeiskt cupspel nästa säsong, vilket naturligtvis är en väldig bedrift i sig för Burnley, men som också har full huggning på att ta sig förbi Arsenal och sluta på en makalös sjätteplats i tabellen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Man Utd

Rent pinsam insats av Man Utd på Old Trafford när de möter ett redan avhängt West Brom och lyckas förlora mot ett lag som nästan inga andra lag har förlorat mot den här säsongen. Att förlusten dessutom innebär att Man City koras till ligamästare adderar bara till dumheten. Mer dyrbart kan det så klart bli i fråga om placeringarna nedåt i tabellen.

OMGÅNGENS ?

Okej för att egentligen inget av lagen hade så väldigt mycket att spela för på Anfield, men man måste ändå undra vad Bournemouth och Eddie Howe egentligen hade för matchplan. Redan efter fem minuter kände man att matchen hade kunnat vara avgjord och under hela matchen väljer Bournemouth att mer eller mindre utan undantag spela Liverpool rätt i händerna. Sådant som brukar hyllas för att ”ha en idé” när det i själva verket bara är dumt.

OMGÅNGENS !

Newcastle och St James Park är en av de här arenorna där det verkligen kan bli extatisk atmosfär under vissa matcher och dagens match var sannerligen inget undantag från den regeln. Newcastle vände och vann mot självaste Arsenal, Premier League är säkrat för Newcastle och framtiden ser plötsligt väldigt ljus ut, även om Rafa Benitez fortfarande inte vill diskutera framtiden.

OMGÅNGENS WTF!

Undrar hur många varianter av ”och det är därför det inte finns några engelska domare med i VM!” det har hunnits med att köra de senaste veckorna. Senast i raden var tydligen Mark Hughes. Nej Mark, J.C. och många med dem, England hade en VM-uttagen domare i Mark Clattenburg, som däremot valde att ta ett annat jobb som inte innebar att bli utskälld varenda helg även när han fattar helt korrekta domslut.

OMGÅNGENS LOL!

Arsenal är enda klubben i någon av de fem högsta engelska divisionerna utan en enda poäng på bortaplan under 2018. Vet inte om det är så haha-funny egentligen, mest väldigt fascinerande-funny.

OMGÅNGENS BTW…

Välkommen till Premier League, Wolves!

Burnley eller Arsenal slutar sjua i Premier League. Den sjuan kommer inleda säsongen i Europa Leagues andra kvalrunda, den 26 juli.

Wolves har potential att hota om europeiska cupplatser nästa säsong.

Ligafotboll hela veckan efter detta.

Mest imponerande av Newcastle var kanske inte enbart att de har vunnit dessa matcher, utan hur de har vunnit dem. Ett Newcastle som länge har känts lite fina i kanten på den här nivån gick ut på King Power Stadium och vann den fysiska kampen mot Leicester med några smått bendallrande tacklingar. Det lovar med andra ord bli en obekväm match på St James Park för Arsenal.

Lättnaden har börjat infinna sig i Newcastle. Det såg långa stunder under säsongen ut som om klubben verkligen skulle komma att befinna sig mitt i ännu en ångestdroppande nedflyttningsstrid. Men sedan årsskiftet har det börjat hända saker med Newcastle. Startelvan har satt sig, spelare har börjat kliva fram och ta rejäla kliv framåt, lagsammanhållningen håller toppklass.

Jonjo Shelvey har växt fram till en av Premier Leagues bättre mittfältare, som sett enbart till fotbollen åtminstone borde vara aktuell för Englands VM-trupp. Florian Lejeune och Jamaal Lascelles har tillsammans skapat ett riktigt starkt mittförsvar i Newcastle. Kenedy har visat sig vara en riktig kanonvärvning på lån från Chelsea och skingrat alla tvivel.

Rafa Benitez har gjort laget bättre och han har lyckats göra individuella spelare bättre. Men Newcastles framgångar under våren handlar också om hur helheten har blivit bättre än summan av de enskilda delarna. Kampmoralen har infunnit sig i Newcastle vilket också ger avkastning på planen där Newcastle flera gånger i slutänden vunnit matcher som de förut närmast garanterat inte vunnit.

Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är för Newcastle att hålla sig kvar i Premier League. Inte bara på kort sikt utan för klubbens hela långsiktiga framtid. Det var när Newcastle började bli indraget i nedflyttningsstriden som det gick stå i förhandlingarna mellan Mike Ashley och Amanda Staveley. När Newcastle nu har lämnat nedflyttnigsstriden verkar förhandlingarna tas upp igen.

Det är ungefär som jag skrev om för några månader sedan att förhandlingarna helt enkelt lades på is för att avvakta utfallet av säsongen. Amanda Staveleys och hennes bakomliggande intressenter, egentligen alla tänkbara köpare, vill så klart veta vad det faktiskt är de köper. Köper de en Premier League-klubb eller köper de en Football League-klubb?

Köper de ett Newcastle med Rafa Benitez som manager eller köper de ett Newcastle som behöver se sig om efter en ny manager? Även det kan mycket väl vara en fråga som var helt beroende av Newcastles Premier League-status, men det dök också upp rapporter under den gångna veckan som placerar Benitez i Real Sociedad av alla klubbar.

Men få managers är så politiskt skickliga som Rafa Benitez. Att i det här läget läcka ett möjligt intresse från Real Sociedad kan naturligtvis lika gärna ses som ett sätt att stärka sin egen position vid förhandlingsbordet med Mike Ashley och Newcastles klubbledning. Benitez kräver förändring i hur klubben drivs för att stanna kvar i och förlänga med Newcastle.

Det är svårt att tänka sig att Rafa Benitez verkligen skulle vilja lämna Newcastle, om han inte känner sig därtill mer eller mindre tvingad. Det är en klubb han så smått håller på att forma efter sin egen avbild. Han har dessutom gjort sig mer eller mindre hemma i England och engelsk fotboll, och Newcastle är en av de få kvarvarande jättarna inom den engelska fotbollen, om än slumrande.

Andra faktorer tyder på att Rafa Benitez planerar för en framtid och fortsättning med Newcastle. Klubben håller redan på att göra sonderingar på marknaden över spelare till sommaren och arbetar aktivt med sina transferplaner så att de inte ska komma att störas av sommarens VM. Något Newcastle och Benitez så klart kan göra ändå, men det visar i alla fall på en tanke om framtiden.

Backa bandet tio år och Newcastles tanke om framtiden vid den tidpunkten var att försöka bli ett Arsenal on the Tyne. En tid när Arsenal ännu var ett föredöme för hur en stor fotbollsklubb skulle drivas på ett långsiktigt och ansvarsfullt sätt. Newcastle har mycket riktigt prövat metoden att värva billigt och förädla och utveckla talang, men precis som för Arsenal med mycket blandade resultat.

Där finns succéer liksom där finns bottennapp. Det kan också vara så att skälet att det blev bottennapp hade mer med den bristfälliga strukturen runt laget än med att det var felscoutade spelare. Florian Thauvin exempelvis sågs som ett skämt i Premier League men gör succé i Marseille. Men klubbens kulturella förfall var ett annat sätt på vilket Newcastle oavsiktligt efterapade Arsenal.

Det vore samtidigt fel att sänka Newcastles ambition om att bli ett ”Arsenal on the Tyne” enbart beroende på Arsenals dokumenterade problem under denna period. Mycket med Arsenals klubbmodell är det i själva verket inget större fel på och för Newcastle vore det naturligtvis en stor framgång att kunna etablera sig på ungefär samma nivå där Arsenal nu befinner sig.

Med Rafa Benitez som manager har Newcastle för första gången under dessa tio år faktiskt en realistisk chans att kunna lyckas. Men frågan vad som händer med Newcastles ägande hänger fortfarande i luften. En fråga som däremot kan börja få sitt svar nu när Newcastle i praktiken håller sig kvar i Premier League. Inte undra på att optimismen flödar runt Newcastle.

Det är med andra ord en riktigt tuff uppgift som väntar Arsenal på St James Park under eftermiddagen. Newcastle siktar på sin fjärde raka ligavinst och måste anses ha goda chanser att lyckas. Med vad många ansåg vara en av Premier Leagues tunnaste spelartrupper håller Rafa Benitez på att ta Newcastle upp på den övre halvan av tabellen.

Vilket kanske förtjänar åtminstone en omnämning i diskussionen om säsongens manager i Premier League.

Å ena sidan var det en påstådd ”once in a lifetime”-chans som gick upp i rök förra helgen. Å andra sidan kan det leda till åtminstone ett av dessa rekord som Man City säger sig jaga ryker även det, nämligen med hur många matcher kvar av säsongen som ligatiteln räknas, tydligen delar Man Utd 2000-01 och Arsenal 2003-04 på äran. Min koll på saken är begränsad, men jag tycker mig ha förstått att Man City måste säkra ligatiteln den här helgen för att slå det rekordet.

Personligen har jag alltid haft svårt för eller ett ointresse för detta ständiga prat om rekord som jag uppfattar som ett helt nymodernt fenomen. Rekord har så klart alltid funnits men också alltid betraktats som en ren bisak. Under senare år har de börjat pratas om som vore de huvudsaken. Jag pendlar mellan att tro att det beror på fotbollens genomslag i USA, och att tro att rekord bara har blivit ett substitut för dagens storklubbar för missade titlar.

Ett sådant rekord, eller om det kanske snarare är en halvintressant statistisk faktoid, är att Pep Guardiola aldrig förut i sin managerkarriär har förlorat fyra matcher i rad. Men det riskerar faktiskt bli första gången det händer ikväll borta mot Tottenham. Det skulle kunna betraktas som osäkert om det betyder att Tottenham har bättre chanser än vanligt att besegra Man City, eller om det istället rör sig om sämre chanser än normalt.

Något skämtsamt skulle man kanske nästan konstatera att det vore ju dåligt av Tottenham att inte vinna mot Man City. De senaste veckorna har så klart både Liverpool och Man Utd lyckats besegra dem, så hur svårt kan det vara?! För bara någon månad sedan hade det naturligtvis varit ett helt annat ljud i skällan. Då hade istället kvällens match mot Man City på Wembley betraktats som en av de tuffaste matcherna för Tottenham under hela säsongen.

Vilket det naturligtvis fortfarande mycket väl kan visa sig vara. Det har diskuterats på lite olika håll vad Man Citys förluster mot Liverpool och Man Utd egentligen betyder, och vissa menar att det till och med kan komma att påverka nästa säsongs titelstrid. Vilket känns som en slutsats på steroider. För det första har inte Man Citys prestationer i dessa matcher varit så dåliga. För det andra är det kanske normalt att med så stort försprång stanna av en smula.

Att Man Citys förluster skulle ha någon större påverkan på nästa säsong känns minst sagt lite långsökt. Däremot har Man Citys förluster under våren, mot Wigan i FA-cupen, mot Liverpool i Champions League, kanske också mot Man Utd i ligaspelet, inneburit att allt prat om detta som den bästa säsongen av ett engelskt klubblag någonsin har fått bordläggas. Men det kommer naturligtvis fler säsonger för Man City.

Däremot måste det kanske konstateras att ju fler klubbar som faktiskt besegrar Man City den här säsongen, desto jämnare förutsättningar kommer det leda till inför nästa säsong. Man City har fått genomföra den största delen av den här säsongen med en air av överlägsenhet, en fear factor. Sedan Liverpool besegrat Man City, sedan Man Utd besegrat Man City, och om nu även Tottenham skulle besegra Man City, börjar denna air alltmer spädas ut.

Kvällens match är därför en viktig psykologisk markör också för Tottenham. De åkte på en rejäl käftsmäll i de båda lagens första möte på Etihad, lite på ett liknande sätt som Liverpool. På samma sätt som Liverpool behöver Tottenham visa inte minst för sig själva att de kan hänga med Man City, hålla jämna steg med dem och faktiskt besegra dem. Det kommer förmodligen inte betyda något för den här säsongen, men desto mer inför nästa säsong.

Eller kanske talar jag här lite i nattmössan. En vinst mot Man City, och de tre poäng som följer på en vinst mot Man City, vore så klart betydelsefullt redan den här säsongen för Tottenham, dels då det nog i praktiken fullständigt säkrar Champions League-spel nästa säsong, dels då det fortfarande ger Tottenham hugg på andraplatsen i tabellen. Vilket kanske inte är så vansinnigt prestigefullt men ändå någon form av kraftmarkering mot övriga klubbar.

Sedan vet vi så klart vad det skulle betyda för Harry Kane, då en seger mot Man City med hög sannolikhet innebär fler mål för honom. Det har naturligtvis skämtats gott om den saken under veckan, och ingen blir kanske förvånad av att det verkar ha beslutats att alla mål som hädanefter Tottenham gör kommer att ha gjorts av Harry Kane. Själv roar jag mig kanske mest över den irritation Kanes överklagan av målet mot Stoke verkar ha väckt i vissa kvarter. Why, liksom?!

För Man City gäller kanske matchen att återvinna kontrollen både över säsongen som sådan och något över sig själva. Reaktionerna efter förlusten mot Liverpool i veckan var besynnerliga och lätt överdrivna. Vi kommer självfallet aldrig få veta vad som hade hänt, men det är roligt att i alla fall fundera på vad som hade kunnat hända med matchen i tisdags om inte Pep Guardiola hade brustit i sitt eget ledarskap precis vid halvtid och skickat sina spelare fel signaler.

För Tottenham gäller att de har möjlighet att joina den hittills tämligen exklusiva ”Vi som har slagit Man City”-klubben.

:::

Andra matcher av intresse den här lördagen.

Southampton med något som åtminstone börjar likna en sista chansen-saloonen hemma mot Chelsea.

Burnley och Leicester i en ren sexpoängare om europeiskt cupspel nästa säsong.

Swansea, Huddersfield och Crystal Palace i vinnbara och väldigt viktiga hemmamatcher.

Baksmälla för Liverpool?

Derby i västra London mellan Fulham och Brentford, direkt efter att Cardiff spelat borta mot Norwich.

Men Leeds säsong har därefter tagit sig rakt motsatt utveckling. Leeds har fallit ned till fjortonde plats i tabellen, hela 14 poäng under playoff-strecket, och deras formkurva under våren, med endast tio poäng från tolv matcher, gör dem till ett av seriens sämsta lag enbart sett till dessa matcher. Paul Heckingbottom har misslyckats med att ge Leeds ett lyft under våren.

Detta har resulterat i att Paul Heckingbottom omgärdas med rykten om att få sparken efter säsongen. Eller kanske rättare sagt, att Andrea Radrizzani och Leeds ser sig om efter färskare alternativ. Det kunde självfallet uppfattas som lite lynnigt, givet att Heckingbottom anställdes för mindre än ett halvår sedan, men om inte förtroendet finns är det bättre att agera förr än senare.

Något större förtroendekapital har Paul Heckingbottom knappast heller hos Leeds supportrar. Det var aldrig en särskilt populär anställning till att börja med. För det första är Barnsley en regional rival och för det andra är Barnsley en betydligt mindre klubb än Leeds. Där fanns redan från början frågetecken kring om Heckingbottom var ”stor nog” för Leeds.

Något förtroende i det avseendet har Paul Heckingbottom heller inte lyckats ingjuta under våren. Resultaten har generellt sett varit väldigt svaga, inte minst på bortaplan. Och den osäkerheten skulle mycket väl kunna läggas honom till last när Andrea Radrizzani och Leeds ska utvärdera säsongen och fatta nödvändiga beslut inför kommande säsong.

Hittills har Andrea Radrizzanis kritik snarast riktats mot spelartruppen som han attackerade under en radiointervju för att ha dålig attityd. Han passade samtidigt på att berömma Paul Heckingbottoms ledarskap men betonade också att Heckingbottom behövde bevisa sig. Ett uttryck för stöd som kanske inte kändes som om det gavs med klara ögon och fullt hjärta.

Det ligger en viss räddning för Paul Heckingbottom i att mycket av kritiken mot Leeds prestationer istället riktas mot Victor Orta, Leeds director of football som har haft huvudansvaret för Leeds värvningar det senaste året. Radrizzanis kritik av spelartruppen känns särskilt spetsig just därför. Orta har översett mängder av värvningar samtidigt som Leeds är 19 poäng sämre denna säsong än förra.

Kanske är det därför i första hand mot Orta som Radrizzanis och styrelsens vrede riktas efter den första säsongen. Paul Heckingbottom säger sig samtidigt vara förvånad över rykten om att han själv skulle få sparken och poängterar hur inget sådant har framkommit till honom. Det vore väl i och för sig knappast första gången som den som berörs allra mest också är den som vet allra minst.

Vad som framför allt har varit störande under vintern och våren har varit Leeds facit mot övriga toppklubbar, mot vilka de generellt sett inte bara förlorat utan dessutom förlorat stort. 1-4 mot Cardiff på Elland Road, 0-3 mot Middlesbrough på bortaplan, 0-3 mot Wolves på Elland Road, 0-2 mot Fulham, därtill förluster i derbymatcherna mot Sheffieldklubbarna.

Det är framför allt i dessa matcher mot dessa motståndare som Leeds visar sig redo att på allvar konkurrera om uppflyttning till Premier League. Leeds har visat sig allt annat än redo under säsongen och det har bara blivit värre under säsongen. Något som dessutom passar alltför väl in i den gängse berättelsen om Paul Heckingbottom som inte ”stor nog” för Leeds.

En ny chans kommer ikväll när Leeds beger sig till Villa Park för en kvällsmatch mot Aston Villa. Det är bortaplan och det är ett topplag som motståndare, vilket vanligtvis brukar stava förlust för Leeds. Paul Heckingbottom kanske inte riktigt vill inse behovet, men han kan trots det behöva en vinst i en sådan match i bagaget för att övertyga Leeds om att han är rätt man även för nästa säsong.

Inte bara en tillfällig lösning under en säsong som redan var på väg att nå sin upplösning.

:::

EUROPALOTTNINGEN

Liverpool – Roma. Drömlottning hojtade expertkören mer eller mindre unisont men det innebär ju knappast att det är en lätt lottning för den sakens skull. Ett Roma som är dopat med självförtroende och egentligen kan spela utan något som helst att förlora kan bli en riktigt tuff motståndare, inte minst som returen spelas i Rom. Än en gång får man däremot känslan att Liverpool kommer kunna exploatera Romas försvarsspel. Drömlottning är ett starkt ord men det var ändå den bästa lottningen Liverpool kunde få.

Arsenal – Atlético Madrid. En lottning som verkar ha fått många Arsenalfans att krypa ihop gråtandes i fosterställning. En något udda reaktion som säger något om var klubben befinner sig. Det är naturligtvis tuffaste möjliga motståndare, men sannolikheten var väldigt hög att man skulle stöta på dem någon gång och då tror jag faktiskt Arsenal föredrar ett dubbelmöte framför en ren final. I mina ögon är det så att möjligen är det sämsta tänkbara lottning för Arsenal, men på motsvarande sätt är det också sämsta tänkbara lottning för Atlético Madrid.

Efter att redan ha gjort tio listor för de största klubbarna i England blir det därefter något klurigare i vilka klubbar som faktiskt ska väljas. Fördelen är så klart att det går att fortsätta egentligen så länge man själv vill. Någon slags huvudregel är ändå att det får handla om klubbar som någon gång haft en ledande position i engelsk och europeisk fotboll, och hör till de klassiska klubbarna.

Där finns de vanliga brasklapparna för att alla sådana här listor är subjektiva i någon mening. Framför allt brottas de naturligtvis med svårigheten att rättvist jämföra spelare från helt olika historiska tidsepoker, och spelare man själv har helt olika personlig relation till. Det finns på samma gång benägenhet både att blunda för och sentimentalisera historien.

West Brom må vara på väg att åka ur Premier League den här säsongen, och har under senare årtionden kunnat beskrivas som något av en jojo-klubb mellan de båda högsta divisionerna. Men det förhindrar heller inte att West Brom både har haft några av den engelska fotbollens mest kultklassiska fotbollslag som spelare genom åren, och är en av de klassiska engelska klubbarna.

West Broms främsta framgångar hittar vi bakåt i tiden, dels mellan de båda krigen, dels under 1950-talet och 1960-talet, under en period när fotbollen var riktigt stark generellt i Black Country, och rivaliteten mellan Wolves och West Brom var på sin absoluta topp, och den klubb som där hade överhanden på vissa håll hölls som världens bästa klubb. Här är deras, enligt mig, bästa spelare:

(10) John Wile

En mittback av den där typen som många ser framför sig när de pratar om just brittiska mittbackar. Kanske mest ikoniskt ihågkommen för FA-cupsemifinalen 1978 när han spelade matchen med blodet rinnande från en huvudskada, ett minne från en annan tid. West Broms lagkapten under ett fantastiskt 1970-tal och bildade ett strålande mittbackspar tillsammans med Ally Robertson, mot vilket West Broms flödande anfallsspel hela tiden kunde luta sig.

(9) John Osbourne

Ansågs allmänt som en av de främsta engelska målvakterna under 1970-talet, en era då England knappast saknade framstående målvakter. En magnifik närvaro i sitt eget straffområde, fysiskt fullständigt orädd. Var given i West Broms mål mellan 1966 och 1977, och var en del av det West Brom-lag som mellan 1966 och 1970 deltog i fyra cupfinaler, vann Ligacupen 1966 och två år senare vann FA-cupen.

(8) Laurie Cunningham

Det var mycket med Cunningham som var unikt och speciellt. Som en av de så kallade ”three degrees” var han en föregångare för svarta fotbollsspelare i England, inte sällan i tuff motvind. Som yttermittfältare var Cunningham inte bara blixtrande snabb, utan tekniskt otroligt skicklig och en väldigt målfarlig spelare. Tillbringade bara två säsonger i klubben innan Real Madrid köpte honom men hann ändå med att göra sig till en av klubbens legender.

(7) Ronnie Allen

Normalt ansedd som den bäste centerforwarden att någonsin spela för West Brom. Matchhjälte i FA-cupfinalen 1954 med två mål och med sammanlagt över 200 mål på strax över 400 matcher. Förnyade centerpositionen genom att bli den förste anfallaren att söka sig djupare ned i planen, vilket tyder på en spelare som är mer än bara en avslutare, en spelare med spelförståelse som också kan skapa chanser.

(6) Jesse Pennington

Den ende spelaren att som kapten leda West Brom till den engelska ligatiteln, en bedrift han lyckades med 1919-20. Gjorde 455 matcher som vänsterback för West Brom under två årtionden men fick flera år av sin karriär bortkastade av det första världskriget. Under sina år med West Brom ledde Pennington även laget till seger i andra divisionen samt till final i FA-cupen.

(5) Jeff Astle

En spelare som för alltid kommer minnas för att ha nickat in vinstmålet för West Brom i FA-cupfinalen 1968. Och om någon skulle ha svårt med minnet så finns där för alltid Astle Gates på The Hawthorns som en påminnelse. Att Astle nickade in målet i FA-cupfinalen är passande givet att han under sina tio år i klubben mellan 1964 och 1974 gjorde sig känd just för sitt unika huvudspel som en av West Broms anfallare.

(4) Cyrille Regis

Om Laurie Cunningham med sin snabbhet var Muhammad Ali så var Cyrille Regis med sin fysik och tuffhet snarare Joe Frazier. Men Regis var knappast långsam för den sakens skull även om det var med kraft och explosivitet som Regis mellan 1977 och 1984 utmärkte sig som West Broms främste anfallare och och en av den engelska fotbollens allra bästa anfallare. Hade en benägenhet att göra både snygga och viktiga mål.

(3) Ray Barlow

Många ser Ray Barlow som West Broms mest talangfulle spelare genom alla tider. En väldigt spelintelligent vänstermittfältare som behärskade ett effektivt passningsspel över både kort och långt avstånd, och som var den kanske främsta spelaren i vad som mycket väl kan ha varit West Broms bästa lag genom tiderna under 1950-talet som vann FA-cupen 1953-54 och var snubblande nära att samma säsong vinna ligan.

(2) Bryan Robson

En briljant mittfältare som var mer eller mindre komplett på fotbollsplanen, en Captain Marvel redan under 1970-talet innan han senare skulle flytta till Man Utd för ett nytt transferrekord för sin tid. Var den kreativa och fysiska mittpunkten i West Brom under 1970-talet som såg laget först vinna andra divisionen för att därefter mot slutet av 1970-talet förtrolla engelsk fotboll med en briljant, offensiv fotboll. Hjärnan på West Broms mittfält.

(1) Tony Brown

Med 17 säsonger mellan 1963 och 1980 är Tony Brown, The Bomber kärvänligt kallad, inte bara West Broms meste spelare och meste målskytt, han är en ikonisk spelare som sammanförde flera generationer i West Brom, som uppnådde stor framgång med West Brom under 1960-talet, och som mot slutet av 1970-talet så när ledde West Broms fantastiska fotbollslag till ligatiteln säsongen 1978-79. Hjärtat på West Broms mittfält.

Manager: Ron Atkinson

Blev något av en anakronism när den engelska fotbollen rörde sig in i Premier League-eran, men dessförinnan var han en av Englands absolut främsta och mest erkända managers. Känd som manager både för Aston Villa och Man Utd men det var med West Brom som hans stora tid kom, då han under slutet av 1970-talet byggde vad som allmänt sett anses vara West Broms mest spännande lag någonsin, om än kanske inte det mest framgångsrika.

Så värst sannolikt är det ändå inte. Europas kanske mest rutinerade backlinje såg ut som förvirrade juniorer på Emirates när Arsenals offensiva spelare skar igenom dem som en varm kniv genom smör mer eller mindre när de ville. Att de skulle kunna hålla Arsenal borta från målprotokollet i den här matchen, särskilt om Arsenal behöver göra mål, känns osannolikt.

På tal om målskytte. Alexandre Lacazette värvades inför säsongen för dyra pengar som Arsenals nye världsanfallare. Hans status i Arsenal är emellertid något tveksam sedan Arsenal fick för sig att bara ett halvår senare betala dyra pengar för ännu en världsanfallare i Pierre-Emerick Aubameyang. Det kloka eller okloka med det har redan diskuterats vid tidigare tillfällen.

Nu är läget ändå som det är. Det skulle kunna tänkas finnas två skäl för Arsenal att värva Pierre-Emerick Aubameyang, givet att de redan tidigare köpt Alexandre Lacazette. Att de medvetet ville förstärka konkurrensen mellan anfallarna i spelartruppen och på så vis få dem att lyfta sig. Eller att de helt enkelt var missnöjda med vad Lacazette bidragit med under höstsäsongen.

Ett tredje skäl skulle så klart kunna vara att Arsenal precis hade sålt Alexis Sanchez under januarifönstret och att de av rent politiska skäl köpte en glänsande ny leksak för att blidka infödingarna. I vilket fall som helst känns det givet att Alexandre Lacazette har mycket att bevisa, mycket att spela för under avslutningen på säsongen, och naturligtvis inte minst i Europa League.

Det går inte att blunda för att Alexandre Lacazette hade en något besvärlig höstsäsong, liksom hela laget. Han var i och för sig inte ensam om den saken, detsamma skulle nog kunna sägas om alla tre dyra stjärnanfallare som värvades till de engelska storklubbarna under sommaren – utöver Lacazette även Alvaro Morata och Romelu Lukaku. Det kräver lite omställning.

Varken Chelsea eller Man Utd har däremot gått ut på marknaden och omedelbart värvat en ny stjärnanfallare. Morata kan sägas fortfarande kämpa något även om han heller inte är dålig, Lukaku har efter en bra början och sedan en svacka verkligen börjat hitta fötterna under säsongens andra halva. Men ett normalt så tålmodigt Arsenal visade just inget tålamod alls med Lacazette.

Det finns två tankeskolor gällande orsakerna till Lacazettes problem under sin debutsäsong med Arsenal. Den första tittar på spelaren och noterar att Lacazette inte alls på samma sätt som i Lyon har tagit löpningar bakom motståndarnas backlinje. Den andra tittar mer på coachning och noterar att Lacazette redan från början fick ett svårt läge med konstiga laguttagningar och märkliga byten.

Men så har ödet till synes ändå spelat Alexandre Lacazette i händerna. Det enda Arsenal har kvar som betyder något den här säsongen är Europa League, som å andra sidan betyder desto mer givet att det både är en europeisk cuptitel och en fullt möjlig väg tillbaka till Champions League. Och i Europa League är Lacazette den anfallare Arsenal helt enkelt måste sätta alla sina förhoppningar till.

Arsenal kommer definitivt behöva en världsanfallare för att kunna vinna Europa League. De är för det första alldeles för skakiga defensivt och måste därför vara desto mer produktiva offensivt. Men inte minst verkar det sannolikt att ska Arsenal vinna Europa League så måste de vid något tillfälle passera Atlético Madrid, och det lär de inte göra utan en världsanfallare i toppslag.

Utmärkt möjlighet således för Alexandre Lacazette att bli den hjälte för Arsenal och Arsene Wenger efter säsongen som det rimligtvis måste ha varit tänkt inför säsongen att han skulle bli. Att skriva in sig i historieböckerna och framför allt klart och tydligt visa sitt värde för Arsenal. Att ta tillvara möjligheter är viktigt på den här nivån av fotboll och Lacazette har fått en jättefin möjlighet.

Det kommer bli ett stort test av Lacazettes tekniska egenskaper, att göra mål på de målchanser som uppstår. Det kommer bli ett stort test av Lacazettes taktiska färdigheter, att ta de löpningar som leder till målchanser och gör mesta möjligt av medspelarnas initiativ. Det kommer bli ett stort test av Lacazettes mentala kapacitet, att prestera på topp även utan klubbens fulla förtroende.

Men det är som det ska vara. På samma sätt kommer det bli ett stort test tekniskt, taktiskt och psykologiskt för Arsenal att vinna Europa League. På så sätt smälter individ och kollektiv samman till en fascinerande helhet för Arsenal mot slutet av den här säsongen. Men ikväll handlar det mest om att se till så att CSKA Moskva inte har fått några konstiga idéer från vad som hände i Rom.

Arsenal kan knappast säga att de inte har blivit varnade under veckan.

Man City är utslagna. Det finns inte mycket att säga om den saken mer än att de kommer få fler chanser. I slutänden är det deras förmodligen sämsta match för säsongen som ser dem utslagna. Att köra bil från baksätet är alltid lätt, särskilt med facit på hand, men Pep Guardiola tappade bollen under kvartsfinalen. Först genom en för reaktiv taktik på Anfield. Sedan genom att bli utvisad i returmötet.

När hela Europa riktade blickarna mot Manchester och undrade om Man City möjligen skulle kunna vända ett tremålsunderläge mot Liverpool så var det istället mot Rom alla vägar borde ha gått. Vilken fantastisk insats av Roma att vända 1-4 mot Barcelona i en Champions League-kvartsfinal. Senast de var så här långt var 1984 då de spelade final, mot Liverpool.

Med vinsten mot Man City i ryggsäcken kan nu Liverpool blicka framåt mot semifinalerna som lottas på fredag. Att Barcelona tvingades äta humblepaj var så klart en viss bonus som minst sagt rensade upp semifinalerna en aning, även om Roma naturligtvis inte är ett svagt fotbollslag. Hur ser då egentligen Liverpools förutsättningar ut inför semifinallottningen?

BAYERN MÜNCHEN

Vi antar för resonemangets skull att Bayern München hamnar i semin. Vanskligt kanske efter att ha sett Roma vända och vinna mot Barcelona, men bortaplan är trots allt något helt annat än hemmaplan. Roma är dessutom betydligt bättre än Sevilla. Hur skulle då Liverpool klara av att hantera Bayern München som motståndare i en semifinal?

Bayern München är svårbedömda, även om vi naturligtvis vet att de är väldigt bra. Delvis eftersom Bundesliga är så pass svagt i relativa termer under just Bayern. Delvis eftersom Bayerns resa till semifinalen har varit förhållandevis enkel där de som grupptvåa ändå bara har stött på Besiktas och Sevilla. Men vi vet också att Jupp Heynckes har någon sällsynt matjord i fickorna.

Men jag tror faktiskt Bayern München skulle kunna passa Liverpool riktigt bra, även detta naturligtvis i relativa termer. Det är ett offensivt otroligt starkt lag, men Liverpool har visat inte minst mot Man City att de förmår hålla sådana lag stångna. Defensivt är Bayern däremot mer suspekta, och Liverpool är som så många gånger sagts perfekt anpassade för att kunna utnyttja just detta.

Det ligger även något i att Bayern München och tysk fotbollskultur inte lär vara Liverpool riktigt lika främmande som Spanien eller Italien. Det kommer bli tufft men det kommer kännas igen. Det är förmodligen en konkret fördel mot just Bayern München att ha Jürgen Klopp som manager. En fördel för Liverpool är även att Bayern mycket sällan möter så tufft motstånd.

Prognos: (55-45%)

ROMA

Drömlottningen tänker nog de flesta, vilket nog förmodligen mest ska ses som en reaktion och en jämförelse med Barcelona. Personligen tror jag i och för sig att Barcelona även de hade kunnat passa Liverpool relativt bra, om än med Leo Messi som ett allsmäktigt ess i rockärmen för Barcelona. Men visst, på förhand känns Roma som den minst besvärliga motståndaren av de tre.

Två saker talar däremot till Romas fördel. För det första att de inte alls på samma sätt som Real Madrid och Bayern München kommer bära något favoritskap utan i en sådan semifinal är det på Liverpool favoritskapet vilar, något de inte alltid har varit lysande på att hantera. För det andra att Roma har ett antal spelare av mycket hög klass och dessutom med god erfarenhet av engelsk fotboll.

Roma har inte alls gått lika bra i Serie A som de nu gör i Champions League. De ligger i själva verket fyra och långt efter tabelltoppen. Det sätter frågetecken vid Romas generella kompetens men samtidigt illustrerar det kanske även Romas skicklighet som ett cuplag. Givet att Roma samtidigt har kniven mot strupen att kvalificera sig till Champions League är det kanske en nackdel för dem.

Prognos: (60-40%)

REAL MADRID

Dubbla regerande mästare. Ett lag som har en bra claim på att vara det bästa laget vi har sett i den moderna fotbollseran. Ett Real Madrid som i början av säsongen såg ut att ha tappat lite av sitt lyster, som har gått tvärtungt i ligaspelet men, som vanligt, har hittat hungern och motivationen igen nu när Champions League har hittat sig in i slutspelet.

Om Bayern München har haft lättast möjliga lottning så har Real Madrid haft den raka motsatsen. Först PSG, därefter Juventus. Däremot har Real Madrid fått det hela att se väldigt lätt ut, ett bedrägligt intryck naturligtvis. Vad gäller laget och spelarmaterialet finns inte mycket som behöver sägas om Real Madrid, det är världsklass rakt igenom.

Real Madrid har dessutom den egenskapen att för att vara en av de europeiska storklubbarna så passar de troligtvis Liverpool taktiskt både illa och sämst av alla tänkbara lag. Real Madrid är inte lika drillat på bollinnehav som de flesta andra lagen och ger därför inte Liverpool samma möjlighet till bollvinst. De kan istället själva ligga rätt lågt, och med oerhört skickliga mittfältare och blixtsnabba anfallare utnyttja luckor hos motståndarna.

Inget av detta innebär att Liverpool vore chanslösa, men det känns inte riktigt som att de ännu har erfarenheten att kunna luckra upp Real Madrid, som onekligen har all erfarenhet i världen. Om Liverpool ska kunna besegra Real Madrid tror jag mer på den saken i en enkelmatch, det vill säga i finalen, än vad jag tror på det i semifinalens dubbelmöte.

Prognos: (35-65%)

Man City förlorade den första kvartsfinalen mot Liverpool i samma ögonblick som de bestämde sig för att anpassa sig efter dem. Vad Man City måste lyckas med i kvällens andra kvartsfinal, om de ska den minsta lilla chans att vända detta dubbelmöte, är att istället göra vad de har gjort hela säsongen i övrigt, det vill säga tvinga motståndarna att anpassa sig efter dem. Det är deras enda möjlighet till en närmast bragdbetonad vändning.

Att tvinga Liverpool att anpassa sig efter sig själva innebär däremot särskilda svårigheter då Liverpools hela spelidé går ut på att ha anpassat sig efter sådant här motstånd. Där finns i själva verket den ständigt närvarande risken att tvärtom spela Liverpool rätt i händerna. Det finns två utvägar i det här läget. Antingen att, som Pep Guardiola beskriver det, göra den perfekta matchen. Eller att Liverpool paralyseras i avgörandets ögonblick.

Det finns inget svårare än att leda med 3-0 i fotboll brukar det heta. Vilket så klart är kvalificerat struntprat. Men det kan ändå finnas en benägenhet när ett lag leder med sådana siffror, och insatserna är så höga som de är, att helst av allt vilja försvara det man redan har snarare än att gå på attack. Börjar det då väl gå snett så kan det vara svårt att plötsligt mitt under brinnande match, när nerverna slår till, ställa om och istället försöka spela mer ambitiöst.

Paradoxalt nog kan Man Citys erkända och välkända målfarlighet och offensiva briljans ligga dem lite i fatet för en sådan matchbild. Liverpool vet mycket väl om att det inte alls är Man City främmande att faktiskt göra så många mål som krävs för dem att gå vidare, att dominera sitt motstånd med offensivt spel. Något som kan upplysa dem om att det helt enkelt är alldeles för hög risk att enbart försöka stänga ned och spela av matchen, att visst anfall är bästa försvar.

Frågan är i vilken utsträckning andra halvlek på Anfield är en indikation på hur Liverpool kommer tänka inför kvällens match. Jürgen Klopp sa efter matchen att han ångrade att Liverpool inte gjort mer för att stänga kvartsfinalen med ett fjärde mål, men det var mest ord för galleriet, andra halvlek var en form av så kallad bussparkering, och för all del inget fel med det, viktigast av allt i den matchen och i det läget var att hålla nollan, inget annat.

Det var samtidigt en taktik mitt under brinnande match. Inför kvällens match har Liverpool haft en vecka på sig att förbereda sig, taktiskt och inte minst mentalt på uppgiften. De kan gå in till den här matchen med en tydlig plan på ett helt annat sätt än vad som var möjligt inför andra halvlek på Anfield, de känner till förutsättningarna, kan förbereda sig för olika utfall, och det finns framför allt inte någon andra match om en vecka att bekymra sig för.

Liverpool vet att om de lyckas göra ett enda mål så tvingar det därmed Man City att göra hela fem mål, vilket knappast är någon smal uppgift. Mer värdefullt är däremot att det vet även Man City. Det är med den vetskapen de är tvingade att gå på full offensiv för att hämta upp ett 0-3-underläge, och den vetskapen kan på samma gång hämma dem offensivt samt ge dem märkliga hjärnspöken defensivt att förhålla sig till.

Man City saknar för närvarande knappast hjärnspöken. De har den senaste veckan förlorat två matcher i rad för första gången den här säsongen. Det har rasat in tre mål i baken i båda dessa matcherna. Och Man City vet från matchen mot Man Utd att de mycket väl kan ha en betryggande ledning och till synes kontroll över matchen och ändå kunna tappa matchen. Och Liverpool vet det så klart nu också, som säkert även de följde matchen med visst intresse.

Det där kan ju från första början låta illa. Men tänker man efter är det också något som framstår som relativt isolerad i det större perspektivet av säsongen som helhet. Det har den senaste veckan funnits från lite olika håll en skadeglad benägenhet att vilja se resultaten som ett bevis på att Man City egentligen inte var så väldigt bra. Det är så klart bara en fråga om att se det man väljer att vilja se. Varje sådan slutsats är i tunnaste laget.

Mer rimliga tankegångar från den senaste veckan, än att Man City inte är så värst bra egentligen, är snarare att Liverpool är så pass bra för det första, och att Man Utd kanske inte är riktigt så pass dåliga för det andra. Den som väljer att se säsongen i sin helhet, inte bara en väldigt liten men väl vald del av säsongen, vet hur bra Man City är. Det går samtidigt inte att blunda för att det hela tiden fanns en känsla av att de var sårbara om de sattes under tryck defensivt.

Marginalerna är små framåt våren när säsongen ska avgöras. Man Citys säsong såg länge ut att ha chansen att utses till den bästa säsongen av en engelsk klubb någonsin. Det enda som kan hålla liv i den förhoppningen är om Man City ikväll åstadkommer vad som i så fall måste vara en av de mest enastående vändningarna ett engelskt klubblag, eller något klubblag, har gjort i Champions League, inte minst över två möten. Det känns inte troligt.

Det kanske lyckas. Det kanske inte lyckas. Alldeles oavsett vilket går det inte att betrakta Man Citys säsong som något annat än en enastående succé, en imponerande uppvisning av effektiv och vinnande fotboll. En kväll av madness borta på Anfield kan inte förändra den saken. En kväll av madness hemma på Etihad skulle däremot kunna rista den saken i sten för alltid. Det är inte troligt. Men det är inte heller omöjligt.

Champions League är en stor turnering vars magi i väldigt hög utsträckning består av enskilda ögonblick för historien. Varje klubb som har nått framgång i Champions League har någon gång längs vägen lyckats uppnå sitt magiska Champions League-ögonblick. Ett ögonblick som definierar inte bara lagets framgång i turneringen utan även klubbens och supportrarnas relation till Champions League som turnering.

Några exempel är Liverpool som har bland annat Istanbul, Man Utd och deras vändning borta mot Juventus 1998-99 med mera, Chelsea som mot alla odds vinner turneringen 2012. Man City har ännu inte riktigt fått något sådant magiskt ögonblick, och kanske är det ett skäl varför klubbens supportrar inte riktigt verkar ha tagit turneringen till sig ännu. Kan Man City vända och vinna mot Liverpool i den här kvartsfinalen vore det onekligen ett magiskt ögonblick.

Men då måste också Etihad göra ikväll för Man City vad Anfield i onsdags gjorde för Liverpool.

Burnleys säsong är på många sätt enastående. Klubben med Premier Leagues minsta budget ligger sjua i tabellen, närmare Arsenal på sjätteplatsen än vad de är Leicester på åttonde plats. Everton, just Leicester, West Ham, Southampton, detta är klubbar vi trodde hade bäst chans att nypa den så kallade best of the rest-platsen. Men knappast Burnley.

Med Burnleys framgångar har en smått enastående situation uppstått. Burnley står på tröskeln att kvalificera sig till europeiskt cupspel, till Europa League. Det främsta hotet i ligan är Leicester, vilka Burnley möter på hemmaplan nästa omgång, men vilka Burnley också har ett försprång på om sex poäng. Den andra risken är om Southampton går och vinner FA-cupen.

De smarta pengarna är alltså på att Burnley nästa säsong spelar i Europa League, och för första gången sedan början av 1960-talet i europeiskt cupspel. Europeisk fotboll hör med andra ord knappast hemma i Burnley, som närmast är att betrakta som något av hjärtat i Brexitland. Det finns därför något lätt paradoxalt men ändå upplyftande med ett Burnley i Europa League.

Men hur smart är det egentligen för Burnley att ta sig an Europa League? Det finns flera uttryck som kan beskriva dilemmat. Inget träd växer till himlen brukar det heta. En vanlig berättelse är den om Ikarus som flög för nära solen och vars vingar brann upp och föll till jorden. Farhågan för Burnley är naturligtvis att ett äventyr i Europa League skulle komma att stå dem dyrt i Premier League.

Har Burnley spelartruppen att kunna hantera spel i både Premier League och Europa League? Vi vet hur Europa League brukar kunna påverka engelska klubblags säsonger. Det är en mängd fler matcher att navigera. En av Englands storklubbar klarar av belastningen? Men kommer Burnley klara av samma belastning över en hel säsong?

Det handlar inte bara om ett dubblerat spelschema under förmodligen halva säsongen, möjligen betydligt längre än så, vilket onekligen hade försvårat den höstsäsong som utgör ryggraden i Burnleys succésäsong i år. Det handlar även om hur hela försäsongen förskjuts, med den tredje kvalomgången som inleds redan i juli. Vi såg Everton kämpa med samma sak.

Ett positivt argument för Burnleys möjligheter är deras vana och erfarenhet från Football League och EFL Championship, en serie med 46 matcher per säsong, ett betydligt tuffare spelschema än i Premier League som i teorin borde göra dem väl rustade för spel i Europa League. Skillnaden dock, är att i EFL Championship har alla konkurrenter exakt samma spelschema att förhålla sig till.

Ännu ett positivt argument för Burnley i Europa League är den motiverande effekt det kan ha på spelare som väldigt sällan, kanske aldrig förut och kanske aldrig igen får chansen att delta i europeiskt cupspel. Baksidan av det myntet, lite på samma sätt som vi såg med Leicester förra säsongen, är att fokus kan komma att hamna på Europa League på bekostnad av Premier League.

Det hela kompliceras av att Burnley absolut inte kan räkna med att även nästa säsong lyckas kvalificera sig för europeiskt cupspel. Någon möjlighet finns därför inte riktigt för klubbens styrelse att budgetera för en mycket större spelartrupp än vad de redan har och de extra kostnader detta skulle medföra. De måste alltså ta sig an nya utmaningar utifrån gamla förutsättningar.

Men fotboll måste till sist ändå handla om nya utmaningar. Om varje klubb har ett samhällsuppdrag måste det vara att försöka ta sig så högt upp som möjligt och ta sig till toppen av sin förmåga. All klättring innebär en inbyggd risk att falla och slå sig illa men som vi också tydligt har sett med exempelvis West Brom finns det kanske en värre risk med att inte vilja klättra alls.

Betydelsen med Burnley i Europa League ska heller inte underskattas. På samma sätt som Leicester var en inspiration för alla klubbar att allt faktiskt var möjligt och att våga sikta högre än vad alla tror är möjligt, kan Burnley visa samma sak genom att sluta best of the rest och i Europa League. Kan Burnley så kan även vi kan exempelvis klubbar som Bournemouth, Brighton och Huddersfield tänka.

Burnley må inte vara allas kopp te, men de har åtminstone det karaktärsdraget att de vill sluta så högt upp som möjligt, de vill förbättra och överträffa sig själva, de ser Europa League som en möjlighet hellre än ett problem. Det finns något fundamentalt sympatiskt med den saken jämfört med hur vi har sett andra engelska klubbar och managers agera genom åren.

Det finns även något sympatiskt med att i en tid när Storbritannien håller på att försöka ta sig ur det europeiska samarbetet, så är Premier Leagues kanske allra mest brittiska klubb på väg att ge sig ut på äventyr i Europa League.

(1) Man Utd. Det var den 7 november 1993, bara några dagar efter att Man Utd åkt ur Champions League efter att i första mötet med Galatasaray på hemmaplan ha tappat en 2-0-ledning till 3-3, som Man Utd tog sig an Man City på Maine Road och snabbt hamnade i ett 0-2-underläge. ”2-0 and you fucked it up!” sjöngs det med extremt illa dold skadeglädje från läktarna. 25 år senare och läxan verkar ha glömts bort längs vägen. Man Utd gav igår Man City en påminnelse. Det var inte alltid snyggt, det var inte helt och hållet välförtjänt, men det var för den sakens skull inte mindre starkt. Vad som från början var tänkt som en kröning och som ett firande förvandlades längs vägen till en demonstration om vad det betyder bara att vinna ett Manchesterderby.

(2) Everton. Det är omöjligt att bli helt klok på Sam Allardyce. Vad Everton behövde, vad Allardyce själv behövde, mer än kanske något annat i det här läget var en moralhöjande derbyvinst hemma på Goodison Park mot ett målsplittrat och minst sagt reservbetonat Liverpool. Chansen fanns verkligen där och var helt och hållet up for grabs. Men ska man ta chanser måste man faktiskt också sträcka sig efter och greppa dem. Än en gång visade Sam Allardyce att han var helt och hållet ovillig att göra det. Än en gång demonstrerade Allardyce med all icke önskvärd tydlighet att han inte har i Everton som manager att göra efter den här säsongen. Låt oss hoppas att Evertons satsning fortsätter och får sällskap av en manager som exempelvis Paulo Fonsceca eller Unai Emery.

(3) Burnley. Vad finns det egentligen mer att säga om Burnley? De är onekligen inte allas kopp te men de måste ändå i någon mening beundras. Laget med Premier Leagues minsta budget ligger alltså med bara sex omgångar kvar av säsongen endast fem poäng efter Arsenal på sjätte plats, och har faktiskt en åtminstone teoretisk chans att gå ikapp och förbi. Deras tabellplacering grundar sig så klart mest på en fantastisk höstsäsong men desto mer imponerande är att de nu även sedan denna avtagit, med en svit på elva matcher utan vinst, men ändå bara fem förluster, så har Burnley plötsligt hittat formen igen och vunnit fyra raka ligamatcher. Det är mer än rena tillfälligheter.

OMGÅNGENS VINNARE: Newcastle (& Burnley)

Newcastle vinner borta mot Leicester i ännu en väldigt imponerande av Rafa Benitez spelare. Ett lag som just nu till synes lyckas få ut mer än endast summan av de enskilda delarna. Med vinsten måste vi anta att Newcastle har säkrat nytt kontrakt i Premier League, vilket kan komma att visa sig extremt viktigt för klubbens hela framtid till sommaren. Att Newcastle vann mot Leicester innebär även att Burnley med sin vinst mot Watford har europeiskt cupspel i sin hand och kan med största sannolikhet säkra det i nästa omgång hemma mot just närmaste rivalen Leicester – om nu inte Southampton gör ”en Chelsea” i FA-cupen.

OMGÅNGENS SPELARE: Jonjo Shelvey, Newcastle

Styrde och ställde på Newcastles mittfält och dominerade därmed matchbilden borta mot Leicester. I skymundan har Shelvey utvecklats till en av Premier Leagues bättre centrala mittfältare och spelfördelare, och det är inte utan att man undrar vad som hade varit möjligt för Shelvey om han hade haft huvudet på rätt ställe oftare än vad som har varit fallet genom åren.

OMGÅNGENS MÅL: Wilfred Zaha, 2-1 Bournemouth (b)

Tar emot bollen, gör bort en motståndare och skaffar sig själv en yta precis utanför Bournemouths straffområde med en helikopterfint, för att därefter närmast från stillastående trycka upp bollen mot närmaste krysset som vore det en värmesökande missil. Ett tekniskt rasande svårt och skickligt mål, och inte mindre snyggt för den delen.

OMGÅNGENS ?

Två raka förluster för första gången den här säsongen, dessutom andra matchen i rad som Man City släpper in tre mål. Det ställer naturligtvis frågor om Man Citys defensiv och i synnerhet den oro och oreda som uppstår i båda matcherna sedan motståndarna gjort sitt första mål bådar inte jättegott inför Man Citys försök att göra en jättevändning mot Liverpool på tisdag. Liverpool inte minst bör kanske något omvärdera benägenheten att bara vilja ligga lågt och försvara sin ledning.

OMGÅNGENS !

Bournemouth är ett lag som närmast vägrar förlora. Den här säsongen har de tagit 18 poäng från så kallade förlorande positioner. Dessa poäng skiljer dem från botten av tabellen och deras nu trygga position mitt i tabellen. Jämför detta med klubbar som Stoke och Crystal Palace som även när de spelar riktigt bra, som de gjorde den här omgången mot Tottenham och Bournemouth, ändå lyckas förlora eller åtminstone inte vinna. Där är skillnaden mellan att åka ur eller hålla sig kvar i Premier League i ett lättsmält nötskal.

OMGÅNGENS WTF!

Fotboll Leagues byråkrater slår till igen! Accrington Stanleys ägare Andy Holt har haft som rutin under säsongen att vid vinst bjuda spelarna på burgare. En liten men rätt snygg och helt oskyldig gest. Som ett brev på posten, bokstavligen, kommer från Football League ett meddelande som ber Holt att förklara sig då denna ”bonus” minsann inte ingår i spelarnas kontrakt. Hur tänkte sig Football Leagues byråkrater ut ur den oreda de själva sett till att skapa? Jodå, genom att Holt måste bjuda spelarna på burgare även när de förlorar så klart!

OMGÅNGENS LOL!

Karren Brady, West Hams vice ordförande, i en kolumn inför helgens match om hur Chelseas system har misslyckats vad gäller unga spelare har misslyckats, och att Kevin De Bruyne, Mohamed Salah och Romelu Lukaku bevisar det. Det är så klart något med sten i glashus som dyker upp i skallen när någon som är högst ansvarig för just West Ham berättar för andra klubbar att de gör fel.

OMGÅNGENS BTW…

Undrar om man kan säga att Pep Guardiolas extremt kalkylerade Pogbautspel backfirade rätt rejält?

Neil Warnock: ”In the British game you need to have manners and a bit of class…”

Fulham i toppform och nu bara två poäng bakom Cardiff, visst fasiken ska det vara möjligt!

Ladies and gentlemen, förbundskapten för Englands damlandslag: Dr Phil!

West Brom lyckades undvika att förlora en fotbollsmatch!

Carolyn Radford, Mansfields VD, menar att Mansfield är redo att anställa en kvinnlig manager. – Jojo, snacka går ju!

Var det påsk den här helgen också, Arsene Wenger?

Imps vann mot Shrews! Antingen Football League Trophy-finalen mellan Lincoln och Shrewsbury, eller en spoiler inför sista säsongen av Game of Thrones.

Det var uppenbart redan under första halvlek på London Stadium att publiken bestämt sig för att sluta sig samman och leva sig med i matchen. De blev så klart hjälpta av att West Ham så snabbt avgjorde matchen redan i första halvlek, eller om det var så att West Ham avgjorde snabbt eftersom de hade sin hemmaarena med sig, ordningen är inte alldeles självklar.

Hur som helst var det ett fjärran skri från hur det lät på hemmamatchen innan dess, mot Burnley, då atmosfären på London Stadium var förgiftad, där publiken befann sig upprorsstämning, supportrar invaderade planen, och protesterna mot West Hams ägare och klubbledning tog över. West Ham syntes då vara en klubb ståendes på randen till sin egen undergång.

Det har varit en besvärlig säsong för West Ham på alla sätt. Svaga resultat och ett fortfarande närvarande hot om nedflyttning har blandats med allehanda kontroverser. Första vågen kom när West Hams director of football Tony Henry gav uttryck för en policy att inte vilja värva fler ”afrikanska spelare”, något som naturligtvis satte West Ham i epicentrum för en rasismstorm.

Andra vågen kom när det dök upp att West Hams ledning fört dialog med högerextrema och våldsbenägna supportergrupper, vilket knappast var att betrakta som en bra uppföljning på Tony Henrys klavertramp. Framför allt satte det i förgrunden de stridigheter som finns även bland West Hams supportrar, och hur infekterad hela situationen faktiskt har blivit.

Att arenabytet ligger i bakgrunden är helt givet. Flytten till London Stadium kom med så hög potential men verkligheten har visat sig desto blekare. Missnöjet med den nya arenan är kompakt, och gäller egentligen det mesta från hur supportrar är placerade, publikvärdarnas beteende, att läktarna är för långt från planen och så vidare. Kort sagt, det är inte Boleyn Ground.

Spola tillbaka snart två år och det var inte så det lät. Visst var det många som var besvikna över att behöva lämna Boleyn Ground, men på avslutningsceremonin efter vinsten mot Man Utd i den sista matchen på arenan rådde ändå i huvudsak en positiv stämning. Det var sentimentalt, men kollektivt accepterade nog alla att det var en nödvändig utveckling för en större framtid.

Vad är det då som har hänt på dessa två år? Jo, problemet är så klart att West Hams klubbledning lyckades sälja in beslutet att flytta till London Stadium med att i princip utlova guld och gröna skogar. Med flytten till London Stadium skulle West Ham bygga vidare på sjundeplatsen i ligan, konkurrera med storklubbarna i toppen av tabellen, och attrahera även de bästa spelarna i världen.

Men fagra löften visade sig vara tomma ord. Istället för guld och gröna skogar har West Ham fått uppleva två raka nedflyttningsstrider, fått se sin bästa spelare mer eller mindre smita från klubben, ett fortsatt velande på transfermarknaden och laget i betydligt sämre skick än vad det var för två år sedan. Allt detta har gett upphov till stor ilska det då så klart uppfattas som en bait-and-switch.

Bait-and-switch (noun). The action (generally illegal) of advertising goods which are an apparent bargain, with the intention of substituting inferior or more expensive goods.

Missnöjet, misstroendet mot West Hams klubbledning, och den förgiftade atmosfären på arenan är en direkt följd av att supportrarna helt enkelt känner sig lurade. De har inte fått vad de blivit lovade och de har inte längre något förtroende för att West Hams klubbledning har kompetensen att leverera vad som faktiskt har utlovats.

Av detta följer en relativt enkel slutsats, nämligen att missnöjet är i huvudsak resultatstyrt. En sentimentalitet kring Boleyn Ground kommer alltid finnas, inte minst för West Ham vars kultur mer än kanske någon annan engelsk klubb var så kopplad till sin arena och dess område, men missnöjet med flytten och med London Stadium beror på känslan att man lurades att ge upp allt för inget.

Om vi tänker oss att det istället gick som West Ham tänkte sig, laget byggde vidare på de första framgångarna med Slaven Bilic och Dimitri Payet som lagets stjärna kryddat med några spektakulära och lyckade värvningar, och konkurrerat i toppen av Premier League samt i Europa, så visst hade det kanske fällts någon tår för Boleyn Ground, men något explicit missnöje hade inte förekommit.

Härav följer en dramatiskt formulerad tankegång: Att West Ham är den klubb i Premier League som är i allra störst behov av framgång för närvarande. Bara resultat på fotbollsplanen och i ligatabellen kommer kunna göra något åt det missnöje och den infekterade situation West Ham befinner sig i, allt annat är att betrakta som att försöka sminka en gris och kalla det för en hund.

Därför är det otroligt viktigt vilka beslut West Ham faktiskt fattar härifrån. De måste sätta en långsiktig plan med vad de vill som klubb och verkligen våga investera för att nå dit. Detta kräver en strategisk kompetens som West Ham sällan har visat några prov på. Positivt, och som ger hopp om framtiden, är att David Sullivan är på väg att byta ut sig själv mot en sportchef, vilket vore klokt.

En mer professionell organisation är en nödvändighet och en bra början, men måste kombineras med ett långsiktigt tänkande på managerposten. David Moyes har inte gjort ett dåligt jobb med West Ham, men det är ändå svårt att se honom som mer än ett tillfälligt plåster. Om Unai Emery vill flytta till England är inte självklart, men är den typ av manager som West Ham bör sikta in sig på.

På kort sikt måste West Ham så klart hålla sig kvar i Premier League. Vinsten mot Southampton var ett stort steg i den riktningen, men West Ham har också ett tufft återstående spelschema. Bortamatch mot Chelsea ikväll till exempel, i ett tufft Londonderby. Men ett resultat på Stamford Bridge vore naturligtvis väldigt positivt, och en bra uppföljning på vinsten mot just Chelsea på hemmaplan.

Den kvällen rådde det minsann inget missnöje på London Stadium. Vad som händer om West Ham åker ur Premier League törs däremot inte riktigt tänkas på.

Det är inte minst en stor dag för Shrewsbury, en klubb som har ägnat mest hela säsongen åt att trotsa tyngdlagen i League One och sedan lång tid tillbaka är inblandad i en riktig triple threat i toppstriden med Blackburn och Wigan. Där ligger de tvåa men ändå sämst till. En poäng efter Blackburn men en match mer spelad. En poäng före Wigan men två matcher mer spelade.

Närmaste lag är distanserat med 15 poäng. Shrewsbury är alltså garanterade allra minst en playoff-plats, vilket inför säsongen hade betraktats som en enorm framgång. Men hur kommer det psykologiskt kännas att bli tvingade till ett playoff när de varit så nära automatisk uppflyttning? De riskerar gå in i playoff och känna sig som förlorare, trots att de har varit klart bäst.

Här kan därför Football League Trophy och söndagens cupfinal visa sig vara väldigt viktig. Den kan innebära klubbens första riktiga titel på Football League-nivå och den kan innebära en seger i bagaget att ta med sig till återstoden av säsongen. Det gör att Shrewsbury har varit på Wembley en gång förut, och har en positiv känsla till det cupspel som ett playoff ofrånkomligen är.

Farhågan var den motsatta, att Shrewsburys avancemang i Football League Trophy skulle ligga dem i fatet i League Ones toppstrid. Men verkligheten har visat sig vara en annan. Efter att ha vunnit semifinalen mot Yeovil i början av mars har Shrewsbury spelat sex ligamatcher, vunnit fyra av dem och förlorat endast en enda. De har vägrat att låta sig tuktas.

Paul Hurst, Shrewsburys unge och karismatiske manager, har valt en helt annan syn på söndagens cupfinal. Han betraktar matchen på Wembley, med hela sitt förspel, som en sorts mental semester, något att uppleva och uppskatta, inte att man inte vill vinna cupen men som en glädjefylld paus i det ständigt malande och krävande ligaspelet, som kan ge energi inför de avslutande matcherna.

Shrewsbury drabbades nyligen av det negativa beskedet att lagkaptenen Abu Ogogo förmodligen missar resten av säsongen med en knäskada. Ogogo har samtidigt varit avstängd i fem matcher och Shrewsbury har ändå lyckats vinna sina matcher. Klubbkaptenen Matt Sadler får leda laget istället, och positivt är att Ben Godfrey och James Bolton istället är tillbaka från skador.

Shrewsbury har allmänt sett spelat med ett relativt starkt lag i Football League Trophy. Flera av lagets viktigaste spelare, såsom främsta målskytten Stefan Payne, mittfältskreatörerna Alex Rodman och Shaun Whalley, försvararen Omar Beckles och målvakten och Man Utd-lånet Dean Henderson, har spelat de flesta av matcherna – särskilt i slutspelet.

Mot Lincoln City går Shrewsbury dessutom in som rätt klara favoriter i den här cupfinalen. Shrewsbury befinner sig i toppstriden i League One. Lincoln City är nykomlingar i League Two, om än inga harmlösa nykomlingar givet att de ligger på playoff-plats med sex omgångar kvar av säsongen. Vi känner så klart igen Lincoln City, förra säsongens succélag i FA-cupen.

Om Lincoln City vinner Football League Trophy-finalen mot Shrewsbury vore det med andra ord som om Sheffield United vann FA-cupfinalen mot Tottenham, fast lite längre ned på skalan. Det känns med andra ord inte så värst troligt, men samtidigt är kanske skillnaderna mellan lagen mindre markanta längre ned i det engelska seriesystemet.

Hur kommer det sig då att Football League Trophy är så utskälld? Jo, det är som kanske är bekant för vissa, sedan Football League inför förra säsongen beslutade sig för att öppna upp cupen för U23-lagen från klubbar i Premier League och EFL Championship. Ett beslut som på intet sätt var populärt bland klubbarna i League One och Two och deras supportrar.

Det bästa man kan säga om det beslutet är kanske att det åtminstone fattades med någon form av god avsikt. Det vill säga att ge unga spelare möjligheten att matcha mot seniorspelare och underlätta deras egen övergång från junior till senior. Men sättet på vilket beslutet fattats, implementerats och därefter tagits emot har fått den goda avsikten att komma på skam.

Hur har det då gått för de så kallade akademilagen i Football League Trophy under dessa två år? Inte så värst bra tvingas vi konstatera. Endast två lag har lyckats ta sig till kvartsfinal eller längre. 2016-17 gick Swansea till kvartsfinal och den här säsongen tog sig Chelseas U21-lag till semifinal, där de gick på pumpen mot Lincoln City på straffar.

Kanske säger det något om det allvar Premier League-klubbarna själva tog möjligheten att delta i Football League Trophy. Kanske säger det något om att seniorer längre ned i seriesystemet ändå håller en kvalitet som juniorer har svårt att hantera. Kanske säger det oss att trots beslutet att öppna upp för akademilag domineras Football League Trophy fortfarande av League One och League Two.

Precis som med FA-cupen och med Ligacupen verkar det hur som helst med Football League Trophy som att när klubbar väl börjar komma till kvartsfinal, semifinal och final så spelar det inte längre någon roll vad man hade för invändningar mot cupen ifråga. Det spelar garanterat ingen som helst roll för vare sig Lincoln City eller Shrewsbury Town den här helgen.

Då vädras det silver! Och banne mig om det inte börjar lukta silver för Shrewsbury Town.

Att formellt förlora ligatiteln till Man City på Etihad känns inte lika allvarligt, den ligan förlorades för länge sedan. Men Man Utd och José Mourinho har däremot, utöver att faktiskt försöka vinna matchen, tvånget att i så fall använda matchen som ett sätt att motivera sig själva inför nästa säsong och framtiden, liksom Alex Ferguson gjorde för 26 år sedan, och göra en tillgång av upplevelsen.

Under säsongen och sedan det har stått klart att Man City mycket övertygande kommer vinna ligan har det varit ett stundtals märkligt fokus mer på Man Utd och på José Mourinho än på dem. Det har funnits ett större intresse att hacka på Man Utd än på att hylla Man City. Man Utd har så klart flera brister, men min främsta take-away från säsongen är ändå i första hand Man Citys briljans.

På samma sätt har det funnits en benägenhet att skifta fokus på Man City efter onsdagens tunga förlust mot Liverpool. Med ett tufft returmöte att vänta på tisdag ger det dessutom Pep Guardiola viss huvudvärk hur han ska ta ut laget ikväll. Men även om Man City gjorde en dålig match mot Liverpool, så är rätt take-away därifrån att Liverpool är så bra, inte att Man City inte är så bra.

Att formellt vinna ligatiteln mot Man Utd hemma på Etihad verkar däremot i högsta grad betydelsefullt för Man Citys supportrar. Det är kanske inte helt självklart att det är så, men de har naturligtvis all rätt i världen till sina subjektiva upplevelser. Att Man City vinner ligan har vi däremot vetat länge nu, så den mer intressanta frågeställningen är kanske varför Man City vinner ligan:

Man City har den bästa spelartruppen!

Vissa saker behöver inte kompliceras i onödan. När Pep Guardiola kom till Man City hade de i själva verket redan arguably Premier Leagues på pappret bästa och starkaste spelartrupp. På gräset hade däremot Man City av flera olika skäl inte lyckats få ut maximal utväxling av detta förhållande.

Men Pep Guardiola kom till ett Man City innehållandes världsspelare på flera positioner som David Silva, Sergio Agüero, Kevin De Bruyne, Nicolas Otamendi, Raheem Sterling med flera. Sedan dess har Man City förnyat och föryngrat och inte minst investerat enorma summor på nya spelare till tonerna av £450m på två säsonger.

Man City är klubben med den tydligaste idén!

Det är populärt i motståndarläger att anklaga Man City för både ett och annat men vad Man City definitivt inte kan anklagas för är kortsiktighet. Guardiolas ankomst till klubben var sedan länge planerad och förberedd, och Man City visste precis vad de ville med den anställningen.

Med Pep Guardiola har följt en väldigt tydlig idé om hur Man City också vill spela fotboll. Det har i sin tur gett Man City en väldigt tydlig linje för vilka spelare de faktiskt vill värva och inte är rädda att betala dyrt för. Effekten är att Man Citys värvningar också har visat sig rasande framgångsrika.

Man City är laget med den mest intelligenta taktiken!

Energi mot intelligens skrev jag om i onsdags, och där och då kunde man ju lätt få intrycket att energi var att föredra. Men det är cupspel och en one-off, över en hel lång ligasäsong mot många olika typer av motståndare, har Man Citys spelidé, kollektiva spelintelligens och problemlösningsförmåga visat sig helt och hållet överlägsen.

Man City kontrollerar matchbilden betydligt bättre än något annat lag i Premier League, vilket gör dem oerhört svårstörda, vilket i sin tur leder till att de tappar väldigt få onödiga poäng. Spelarna är samtidigt så vältränade och samspelta att laget spelar med ett sådant mönster och sådan hastighet att de är väldigt svåra att försvara sig mot.

Man City inte bara köper spelare utan coachar spelare!

Man City är Man City och därför kommer det kanske alltid pratas om dem på ett visst sätt som något slags nyrikt köpelag. Som konstaterades redan i den första punkten så visst har Man City spenderat stora pengar, men det har de knappast varit ensamma om, så där ligger inte hela förklaringen.

En sak som är tydlig är att Man City inte bara har spenderat mycket pengar utan framför allt har spenderat dem väldigt klokt. Varje spelare har värvats med en tydlig idé om hur han ska passa in i laget. Tydligt är också att Man City förvisso värvat väldigt bra spelare, men inte nödvändigtvis ”stjärnor”, utan snarare uppfriskande ungt.

En annan sak är däremot att perspektivet inte bara har varit att köpa färdiga spelare utan på att coacha spelare och göra dem bättre. Det mer än något annat förklarar Man Citys framgång, listan på spelare som förbättrats markant är lång. På så vis inte bara investerar Man City stort i sin spelartrupp, utan ökar också investeringens värde.

Man City har upprättat en air av överlägsenhet!

En match kan i flera avseenden vara avgjord redan innan avspark. Det kan märkas redan i spelartunneln om en motståndare tror på vinst eller redan ser sig som besegrade. Få lag i Premier League har haft en sådan air av överlägsenhet, en fear factor, under senare år, men Man City har skaffat sig en sådan.

Det har gett många poäng under säsongen. Under flera matcher har det varit närmast uppenbart hur motståndarna egentligen bara har varit intresserade från start av att hålla nere siffrorna och mest försökt spara sina krafter. Märkligare blir det när ett topplag som Chelsea börjar visa prov på samma attityd. Det lär förändras, inte minst med tanke på Liverpools framgångar.

Man City har haft en väldigt stark lagsammanhållning!

Helt säkert behjälpt just av att inte ha värvat ”stjärnor” i första hand, och så klart även behjälpt av att det har gått så fantastiskt bra för Man City, man måste ändå förundras lite över den positiva lagsammanhållning Man City har visat upp. Det är svårt att erinra sig en så harmonisk säsong för någon engelsk toppklubb.

SharkTeam har varit en hashtag under säsongen och Man City har verkligen varit som ett stim av hajar som vädrat blod i vattnet. Även spelare som varit borta från laget på grund av långtidsskada, som Benjamin Mendy, har varit positiva, glädjespridare och delaktiga.

Gemensam nämnare för samtliga dessa skäl är självfallet Pep Guardiola, en av världens just nu bästa tränare. Sist men inte minst har Man City naturligtvis också haft en väldans tur med vädret!

Det är seriefinal mellan Cardiff och Wolves, tvåan mot ettan i EFL Championship och dessutom med viss marginal. Cardiff ligger fem poäng före Fulham på tredje plats och dessutom med en match i handen. Wolves ligger ytterligare sex poäng före Cardiff. Det ska mycket till för att något av lagen ska tappa detta försprång, men däremot finns ju alla chanser för Cardiff att komma ikapp Wolves.

Det kan diskuteras huruvida detta förtar en viktig del av spänningen i toppen av EFL Championship, och förvisso i alla divisioner i Football League. Vore det inte vettigare att ha det som i National League, där endast seriesegraren flyttas upp automatiskt, och plats två till fem spelar playoff? Visst, det är tre klubbar som flyttas upp, men kanske behövs då ingen playoff-final, bara ”semifinalerna”.

Det kommer så klart alltid finnas delar av en serie som blir spänningslösa när man börjar närma sig slutet på säsongen, men det försvinner något speciellt med en serie när det inte längre ens spelar någon större roll vem som faktiskt vinner den och vem som slutar tvåa. Visst, seriesegraren får lyfta en buckla, men vem i Newcastle bryr sig exempelvis om den saken här och nu?

Men, om det nu är som jag säger, hur kommer det sig då att drygt 30,000 tränger in sig på Cardiff City Stadium ikväll, varav 5,000 har gjort den långa resan från Black Country till Wales?

En anledning kan naturligtvis vara att det är en ren seriefinal i vilket det lag som vinner nog måste känna att de därmed i praktiken har säkrat uppflyttning. Det kanske Wolves kan känna ändå, möjligen är därför matchen av en mer direkt betydelse för Cardiff som, om de inte vinner ikväll, möjligen känner att Fulham därmed har möjlighet att komma dem otäckt nära i tabellen.

Kanske handlar det om fest och firande. Kvällens match måste naturligtvis ses som en form av högtid både för Cardiff och för Wolves, som båda har gjort fantastiska säsonger, åtminstone i Cardiffs fall dessutom långt över förväntan, och där kvällens match måste ses som någon slags kulmen eller bekräftelse av detta. Vem vill inte vara där för det?!

Prestige är naturligtvis en annan mycket möjlig anledning. Kanske inte minst för Wolves räkning. De har under en längre tid beskrivits som EFL Championships klart bästa lag, de har förmodats vinna serien överlägset, de har samtidigt varit föremål för både kritik och avundsjuka. Wolves vill helt säkert leva upp till den ena bilden som målats av dem, och räcka långfingret åt den andra.

Det kan även finnas viss prestige från Nuno Espirito Santos sida. Han har format inte bara EFL Championships bästa lag utan även dess bäst spelande lag, på många år, men ändå är det Neil Warnock som precis utsetts till årets manager, liksom Warnock själv avslöjat att hans röst gick till en annan. Espirito Santo säger att han inte bryr sig om det, men det vet vi ju hur det kan vara med sådant.

Samma prestige kan naturligtvis motivera Cardiff. För om Neil Warnock möjligen snuvade Nuno Espirito Santo på managerpriset så har Wolves ändå tre spelare med i säsongens lag, samtidigt som Cardiff inte har en enda. Ett lag som alltså helt oväntat ligger klar tvåa i serien med en handfull matcher kvar får alltså inte med en enda spelare i säsongens lag. Undrar vad spelarna tycker om det?!

Cardiff och Wolves är två lite baktalade lag den här säsongen. Wolves på grund av deras kontakt med Jorge Mendes och vad andra klubbar upplever eller säger sig uppleva som orättvisa fördelar. Cardiff på grund av deras sätt att spela fotboll som knappast är av det skönare slaget och som inte har väckt samma beundran som kanske just Wolves fotboll, framför allt inte från just Wolves.

Så på samma gång som Cardiff och Wolves har det gemensamt att de av lite olika skäl har hamnat i den sociala utkanten i EFL Championship, vilket säkert har varit något som motiverat dem, är de båda klubbarna också två tydliga kontraster vars olikheter har placerat dem i konflikt och tydligt har resulterat i att de inte riktigt gillar varandra.

Neil Warnock är tydlig med att han inte röstade på Nuno Espirito Santo som årets manager, även om det aldrig riktigt framgår varför, man kan tänka sig lite olika skäl, liksom Espirito Santo är tydlig med att han inte röstade på Warnock eftersom han inte uppskattar Cardiffs fotboll. I bakgrunden anar vi Maginotlinjen mellan Den Gamle Brittiske Tränaren och Den Moderna Utländska Tränaren.

Det brukar sägas att olikheter och motsatser attraherar. Den klyschan passar sannerligen inte in på Cardiff och Wolves, som snarare repellerats. Men det är onekligen något som gör kvällens match desto mer fascinerande, och därmed också desto viktigare.

Det gäller att hitta något lättsmält att fördriva tiden med. Det är sällan så mycket som händer inom fotbollen på just fredagar, då koncentrationen istället flyttats över till nästa match. Kommande fredagar när inget annat kommer ivägen tänkte jag därför ägna åt det förhoppningsvis upplysande projektet att diskutera de större engelska klubbarnas tio bästa spelare någonsin.

Hur ska sådana listor egentligen konstrueras på ett trovärdigt sätt? Det första steget är så klart att acceptera att alla listor är subjektiva. Men hur ska man egentligen kunna rättvist jämföra en spelare man följt regelbundet under flera år med spelare man kanske bara hört talas om eller kanske som mest sett några gryniga filmklipp av, spelare man inte har någon riktig relation till?

Det andra steget är kanske att acceptera att man aldrig riktigt kommer lyckas fullt ut. Men det finns sätt ändå sätt att bedöma historiens spelare. Att titta på rent objektiva meriter är ett sätt. Att lyssna på vittnesmål från de som har följt spelarna är ett annat. Det här är också metoder som är rätt effektiva för att förankra bilden av mer nutida spelare.

Aston Villa må befinna sig i Football League för närvarande, åtminstone i några månader till, men kommer alltid räknas som en av de engelska storklubbarna. Dels för att de är genuint stora. Dels så klart eftersom de är en av klubbarna som faktiskt vunnit Champions League. En bedrift som inte ska underskattas men också en bedrift som gett dess spelare en stjärnglans som i viss mening bländar.

Aston Villas absoluta storhetstider hittar vi i själva verket betydligt längre bak i tiden, i den engelska fotbollens barndom, före krigen och runt sekelskiftet, även om Aston Villa naturligtvis har haft flera riktigt bra lag även efteråt. Men med Aston Villa mer än med kanske någon annan storklubb är det svårt att hitta en vettig balans mellan gammalt och nytt, antikt och modernt.

(10) Dwight Yorke

Hade några tuffa år i början av 1990-talet när han först kom till Aston Villa men slog igenom med dunder och brak 1995-96 när Aston Villa länge såg ut som Newcastles främsta utmanare. De tre kommande säsongerna var Yorke målkung på Villa Park och så bra var han att när en journalist flera år senare beskrev Yorke som Aston Villas bäste anfallare efter världskrigen var det få som protesterade, detta trots att han lämnade klubben för Man Utd under kontroversiella former.

(9) Olof Mellberg

Den centrala pjäsen i den backlinje som utgjorde grunden för Aston Villas utmaning av de största klubbarna under 2000-talet. Stark, bra i luften, viktiga ledaregenskaper var Mellberg ovärderlig för Aston Villa under sina 232 matcher över sju säsonger, där de ofta snuddade vid Champions League. Mellbergs betydelse för Aston Villa ses i hur började gå för laget kort efter att han lämnat klubben.

(8) Dennis Mortimer

Värvades till Aston Villa strax innan julen 1975, lanserades som en julklapp till fansen, och när Mortimer sprang ut på Villa Park för debuten mot West Ham satt det 51,000 på läktarna för att hälsa honom välkommen. Ett monster på mittfältet som dominerade spelet med heta löpningar med boll framåt i planen med kyliga avslut som punkt. Många gånger avgörande mål, inte minst under Aston Villas vinster av ligatiteln och Europacupen under de första åren av 1980-talet.

(7) Howard Spencer

Mer än kanske någon annan spelare ett exempel på hur allt i fotbollen går i vågor och ständigt återkommer. Moderniserade synen på ytterbacken inom fotbollen mer än 120 år innan vi sitter än i denna dag och diskuterar vad en ytterback egentligen har för betydelse. En av Aston Villas mest meriterade spelare, med fyra ligatitlar och tre FA-cuptitlar, och en viktig spelare i Aston Villas allra mest framgångsrika lag runt sekelskiftet.

(6) Frank Barson

Barsons kvaliter som fotbollsspelare har ofta dolts bakom allt prat om hans hårdhet både på och utanför planen. Kom till Aston Villa nästan direkt efter andra världskriget och drog omedelbart upp ett lag som kämpade för att hålla sig kvar i högstadivisionen till nionde plats och samma säsong till en vinst i FA-cupen. Barson spelade mittback, men detta under en tid när mittbacken var betydligt mer spelfördelare än vad de är idag, en tidigare version av Franz Beckenbauer. Hårdför i tacklingarna, men framför allt spelintelligent och med en omvittnad förmåga att kontrollera matchbild och matchtempo.

(5) Tom (”Pongo”) Waring

Gjorde hattrick i sin debut för Aston Villa mot Birmingham. Kanske förklarar det varför Waring var så älskad av både medspelare och supportrar, trots ett enligt alla utsagor minst sagt bohemiskt förhållande till träning och skyldigheter som hör till varje fotbollsspelares vardag, en arbetarklasshjälte under de magra åren mellan de båda världskrigen. En annan förklaring kan så klart vara hans sällsynta förmåga att göra mål, med ett målsnitt om tre mål över fyra matcher

(4) John Devey

Skrev på först som 24-åring för Aston Villa men tystade tvivlarna med 34 mål under sin debutsäsong och skulle därefter bli en av Aston Villas regelbundna målskyttar under de kommande tio åren mellan 1891 och 1901. Devey kan bokstavligen sägas ha lett Aston Villa in i det nya århundradet, och var kapten för Aston Villas mest framgångsrika lag genom alla tider, och ledde sitt lag till fem ligatitlar och två FA-cuptitlar under sju år, en smått unik dominans inom engelsk fotboll.

(3) Paul McGrath

Paul McGrath hade sina demoner i form av skador och alkohol, och det var dessa som förde honom till Aston Villa från Man Utd i slutet av 1980-talet. Det var ett köp Aston Villa aldrig skulle komma att ångra, där McGrath under sju säsonger visade upp sina närmast magiska färdigheter som mittback, en briljant spelförståelse, snabbhet och perfekt tajmade tacklingar. Utnämndes som mittback till årets spelare i Premier League 1993, då Aston Villa var nära att vinna ligatiteln.

(2) Billy Walker

Debuterade på grund av första världskriget först som 22-åring för Aston Villa men gjorde sig snabbt till stor idol på Villa Park med sina blixtrande dribblingar, sina allroundfärdigheter och med en förmåga att läsa och förstå spelet som få andra spelare under sin tid. Älskad av supportrarna och beundrad av både medspelare och motståndare. Över 75 år sedan han gjorde sin sista match för Aston Villa är han fortfarande klubbens meste målskytt.

(1) Gordon Cowans

En bedrägligt mild spelare till utseendet som var en hårding på planen. Men det är som passningsspelare och spelfördelare hans kvaliteter framför allt måste förstås, och i dessa avseenden måste han ses som den bäste spelare att dra på sig en Aston Villa-tröja. Hjärnan bakom Aston Villas triumfer i ligan och i Europacupen under 1980-talet och nästan tio år senare på väg att leda Aston Villa till ännu en ligaseger.

Maktskifte är ett populärt ord i London dessa dagar och för all del sedan flera år tillbaka. Historiskt sett har ju rollerna varit rätt tydliga. Arsenal har spelat i Champions League och Tottenham har gott fått finna sig i att som mest delta i just Europa League. Men under denna säsong och under de två tidigare säsongerna har vi börjat se ombytta roller mellan de båda klubbarna.

Det finns i och för sig flera goda skäl varför Arsenal och deras supportrar kan känna sig rätt less på allt prat om ett maktskifte. Bara inte riktigt av de skäl som de själva normalt sett framför, som nästan alltid har gått ut på antingen att förneka att något reellt skifte faktiskt har skett eller har varit på väg att ske, eller att försöka hävda att de fortfarande är mer framgångsrika.

Makt är ett lite lurigt begrepp som tenderar att användas lite släpphänt i det allmänna samtalet. Det finns den vanliga definitionen att makt är när a kan tvinga b att göra något som b annars inte hade gjort. I det här sammanhanget ger ordet dock associationen att först hade Arsenal någon form av macguffin som gjorde dem mäktigast, men nu har denna hoppat över till Tottenham.

Det är ett perspektiv som förutsätter att makten och styrkan mellan klubbarna är ett rent nollsummespel. Att en klubb måste befinna sig i dominans och den andra klubben i motsvarande grad av underläge. Men i verkligheten stämmer egentligen inte detta alls. Det är naturligtvis fullt möjligt både för Arsenal och för Tottenham att vara självständigt starka och dominanta, oberoende av varandra.

Maktskifte är ett ord som antyder ett mer eller mindre binärt förhållande, där en klubb har makt och en annan klubb saknar makt. Det är ett inte övertygande sätt att beskriva verkligheten. Mer meningsfullt vore kanske att använda ett ord som maktbalans, alla klubbar har makt, där olika klubbar befinner sig på lite olika positioner utifrån temporära och framför allt föränderliga förutsättningar.

Tottenham har ingen egentlig makt över Arsenal, lika lite som Arsenal egentligen hade någon makt att förhindra Tottenhams skarpa utveckling under 2010-talet fram till vad de är idag. Att Arsenal hämmas av problem har just bara med dem själva att göra, inget med Tottenham att göra, och att åtgärda dessa problem är något som står helt och hållet i Arsenals egen makt att göra.

Det har pratats och skrivits mängder om Arsenals kulturproblem och hur dessa är helt och hållet en ledarskapsfråga i form av Arsene Wenger. Det finns så klart något djupt frustrerande med hur en person kan bli en sådan bromskloss. Men det molnets silverlinje är att problemets personberoende på samma gång gör att det åtminstone i teorin går att snabbt och relativt lätt åtgärda.

Arsenal är en klubb med en väldigt stark ekonomi. Arsenal är också en klubb med ett starkt institutionellt kapital, hemmavist i London, en stor egen arena, hemmahörandes i världens största liga, och med en enorm supporterbas över hela världen. Ett Arsenal med ett framåtsträvande snarare än bakåtblickande management skulle mycket snabbt kunna vara ett nytt och starkare Arsenal.

Det finns alltså en fundamental skillnad mellan att en klubb å ena sidan presterar svagare för stunden både i ligan och i cupspelet, som Arsenal mätbart har gjort under senare år, och en klubbs faktiska potential och således makt. Det brukar heta att när katten är borta dansar råttorna på borden. Det har inte för den sakens skull skett något maktskifte från katten till råttorna.

Tottenham har för all del slutat på Champions League-plats i ligaspelet förra säsongen och med största sannolikhet även denna, och kan således påstå sig vara en av fyra klubbar som därför petat bort Arsenal från Champions League och således utövat någon form av makt över dem. Men vad säger egentligen detta oss om vad som kommer hända exempelvis redan nästa säsong?

En rätt god chans är att det främsta, kanske det enda, skälet som går att finna varför Tottenham skulle hålla Arsenal utanför Champions League även nästa säsong vore att Arsene Wenger sitter kvar som manager, och att Arsenals helt nödvändiga förnyelse därför snällt får vänta minst ännu ett år. Men över denna fråga har Tottenham ingen som helst kontroll, och därför heller ingen makt.

Inte heller kan Tottenham helt och hållet kontrollera om Arsenal faktiskt tar sig till Champions League nästa säsong. Arsenals resa att försöka ta sig dit bakvägen fortsätter alltså ikväll, mot CSKA Moskva. Den här gången börjar de på hemmaplan. Vilket är annorlunda, tidigare omgångar har de kunnat spela på ett resultat. Här tvingas de gå in och dominera och aktivt skapa sig ett försprång.

Om Arsenal tar sig hela vägen till Europa League-finalen i Lyon, vinner den och kvalificerar sig till Champions League är det helt troligtvis de som drar hem det sista skrattet den här säsongen i frågan om det där maktskiftet, åtminstone om nu inte Tottenham tre dygn senare vinner FA-cupen. Huruvida de även skrattar bäst är en öppen fråga, men sist kan de åtminstone skratta.

Arsenal har alltså alla skäl i världen att protestera mot pratet om ett maktskifte i London, från dem och till Tottenham. Men knappast med hänvisning till att de har vunnit några FA-cuptitlar de senaste åren, dessa förändrar i själva verket just ingenting i det avseendet. Däremot med hänvisning till Arsenals kapacitet och potential, som det var länge sedan klubben faktiskt levde upp till.

Kan Arsenal leva upp till förväntningarna ikväll mot CSKA Moskva?

Den stora frågan efter första halvlek på Anfield var vad som egentligen hade hänt med Man City. Pep Guardiola ställde upp med någon form av märklig 4-2-3-1-uppställning som inte ledde någonvart alls, samtidigt som spelarna såg både håglösa och snurriga ut på planen.

Energi vann över intelligens. Anfield var en kokande gryta, inte minst under första halvlek. Det är en faktor som ibland avfärdas som snömos, men ofta för att man blundar för hur effekten påverkar hemmalaget. När det blåser medvind för Liverpool på Anfield så blåser det snabbt och lätt stormvindar.

Jürgen Klopps Liverpool är ett lag utformat och anpassat för ett spel som utgår just från denna energi. Det innebär inte nödvändigtvis att fotbollen är ointelligent, men Klopps spelidé och för all del hela hans personlighet går ut på att släppa kontrollen och surfa loss på energin. Vilket bara brukar bli ett problem när någon drar ur sladden.

Pep Guardiolas Man City är ett lag vars spelidé är av ett mer intellektuellt slag, en slags övning i spelmönster och mallar för problemlösningsförmåga på planen. Det innebär inte att fotbollen lider brist på energi, men Guardiolas spelidé och för all del hela hans personlighet går ut på att ha kontrollen över matchbilden.

Ett intellekt inom fotbollen leder lätt till att bli kallad för managergeni. Pep Guardiola är sannerligen inget undantag. En risk med detta är att det uppstår ett behov av att visa sig intelligent, vilket kan leda till att saker övertänks och att man taktiskt sätter krokben för sig själv. Lite kan kännas att det hände Guardiola och Man City ikväll.

Det fanns helt säkert en klok taktisk tanke bakom Pep Guardiolas sätt att ställa upp sitt lag under första halvlek. Men ibland finns det också ett värde i att behålla ett spelsystem som spelarna är helt vana vid och trygga i, även om det kanske inte specifikt adresserar ett visst taktiskt problem.

Något sände det kanske också, för allra första gången den här säsongen, signalen till spelarna att de skulle anpassa sig efter motståndet, snarare än att tvinga motståndarna att anpassa sig efter dem. Man City har vunnit mycket under säsongen på sin air av överlägsenhet, men här gav de snarare en air av osäkerhet.

Det är inte första gången detta händer just Pep Guardiola. Han hade några liknande tilltag även med Bayern München i Champions Leagues slutrundor, med märkliga taktiska beslut som baktände. Om det är ett ego, om det är nerver, eller om det är någon form av osäkerhet, men alldeles bra ser det hur som helst inte ut.

Liverpool har nu den här kvartsfinalen precis där de vill ha den. De kan bege sig till returen på Etihad med vetskapen att de kan spela på resultatet, Man City är piskade att satsa allt framåt för att hämta upp ett jätteunderläge, men med vetskapen att enda mål för ett Liverpool som älskar att ligga och fiska, så är det förmodligen god natt.

Det är kanske ingen katastrof för Man City att åka ur Champions League, det kommer onekligen fler chanser. Men det vore ett slag mot stoltheten, allra helst som de i så fall åker mot just Liverpool. Kommande semifinalister har heller inget skäl att känna någon större glädje över kvällens åtminstone något oväntade utfall.

Inget lag i världen går tryggt mot Liverpool, vars hela spelidé går ut på att göra livet surt för storklubbar som Real Madrid, Bayern München och Barcelona, för vilka Liverpool mycket väl kan visa sig vara rena mardrömsmotståndare. Precis som Liverpool mycket riktigt visade sig vara en mardrömsmotståndare för Man City.

Liverpool å sin sida kan börja drömma om Champions League-titlar igen!

Kontrasten blir desto tydligare i och med att kvartsfinalen utspelas mellan Man City och Liverpool. Man City är den självklara representanten för framtiden inom engelsk fotboll. Föregångare på många sätt både och utanför planen och med resurser att hålla dem kvar på toppen. Liverpool har tagit stora kliv framåt senare år men runt dem råder ändå en högre grad av osäkerhet för framtiden.

Varje samtal om modern fotboll tenderar följa och fastna i etablerade mentala kartor gällande synen på olika klubbar. Mentala kartor som missar att terrängen är föränderlig. Liverpool har haft stora framgångar den här säsongen, mycket tack vare en fantastisk Mohamed Salah, men istället för att se detta som positivt för Liverpool tas det närmast för givet att Salah kommer säljas till sommaren.

Men det enda som egentligen talar för att Liverpool skulle sälja Mohamed Salah till sommaren är att de har sålt några tongivande spelare förut, såsom Luis Suarez och Philippe Coutinho. Den något arroganta logiken är således att eftersom Liverpool har tvingats sälja spelare förut så kommer de tvingas sälja spelaren igen. Sällan är en samhällssyn så statisk som just inom fotbollen.

Men terrängen har förändrats. Finansiellt befinner sig Liverpool för det första i en alldeles utmärkt position. TV-intäkter, matchintäkter från ett expanderat Anfield, intäkter från Champions League och så vidare innebär att Liverpool är en av de rikaste klubbarna i världen. Liverpool har förvisso aldrig varit tvingade att sälja spelare av finansiella skäl och är det ännu mindre nu.

Fotbollsmässigt är Liverpools position dessutom ännu bättre. De är en av de främst placerade klubbarna att utmana om ligatitlar, de börjar kunna erbjuda regelbundet Champions League-spel, och de spelar en vinnande fotboll. Att vinna titlar och att få spela i Champions League är inte längre ett argument för någon spelare att inte välja Liverpool eller att vilja lämna Liverpool.

Detta betyder inte att Mohamed Salah absolut inte kommer säljas till en annan klubb under sommaren, exempelvis Real Madrid. Om Salah har haft som dröm sedan pojkåren att spela just för dem blir det svårt att åtminstone på lång sikt undvika. Men poängen är att det beror enbart på honom själv. Liverpool är inte längre institutionellt underordnade, utanför titelstrider och Champions League.

Att därför betrakta Salahs försäljning som mer eller mindre en institutionell självklarhet är alltså förhastat. Mohamed Salah kan dessutom helt säkert se klara fördelar helt för egen del med att stanna i Liverpool, ett lag som rent taktiskt är perfekt utformat för honom och hans färdigheter. En omständighet som även kan visa sig extremt betydelsefull i dessa båda kvartsfinaler.

Man City är naturligtvis ett extremt bra fotbollslag men måste ändå sägas vara ett lag som spelar fotboll precis som Liverpool vill att deras motståndare ska spela. Man City passar helt enkelt Liverpool bra, eller om Liverpool passar Man City illa, hönan eller ägget. Man City kommer attackera Liverpool, Man City kommer vilja ha bollen, Man City kommer erbjuda ytor.

Där finns naturligtvis möjligheter för Liverpool att utnyttja, och Liverpool är ett lag som är designat just för detta ändamål, att utnyttja sådana möjligheter mot de allra bästa lagen. De har den perfekta taktiken för ändamålet, och de har de perfekta spelarna för taktiken. Och den förmodligen mest perfekte spelaren av dem alla råkar vara just Mohamed Salah.

(Jodå, givet hur mycket skit jag normalt sett får äta när jag betygsätter en och annan värvning helt fel så är jag så klart pösnöjd med vad jag hade att säga om Mohamed Salah i somras.)

Det här kommer ge kvartsfinalen mellan Man City och Liverpool sin alldeles speciella dynamik. Man City är mer än kapabla att göra mål på Liverpool, som i sin tur är mer än kapabla att göra mål på Man City. Det är ingen tillfällighet att jag valde att betrakta dem som varandras mardrömslottningar. Det finns en oförutsägbar vilda västern-kvalitet över denna kvartsfinal.

Liverpools matchplan känns rätt given. Vinn på Anfield, utnyttja energin och elektriciteten som kan uppstå på arenan under större matcher, som i mångt och mycket vann dem ligamatchen mot Man City i vintras. Spela därefter på det resultatet på Etihad, spela på Man Citys nerver, på pressen på dem, och på deras rädsla att bli straffade av Liverpools effektiva omställningsspel.

Men hur ser Pep Guardiolas matchplan egentligen ut? Det känns mer osäkert, åtminstone sett till kvällens bortamatch. Det har pratats om att han har tänkt till noga, särskilt som det blev förlust på Anfield för ett tag sedan, men kanske antar man bara det på grund av bilden av honom som ett geni. Med Bayern München kändes det ibland som om han hade tänkt till lite för mycket i dessa matcher.

Mot Liverpools energi ställs alltså Man Citys intellekt. Min gissning är att vinnaren av kvartsfinalen blir det lag som i mesta utsträckning och på bästa sätt lyckas inkorporera tillräckligt mycket av motståndarens egenskaper. Hur intelligent kommer Liverpool lyckas genomföra sin energiska fotboll? Vilken energi förmår Man City tillföra sin fotbolls intelligens?

Många har sin tydliga uppfattning om vilka som är favoriter och hur det förmodligen kommer gå. För egen del har jag inte en aning. Det är en kvartsfinal som kan sluta precis hur som helst.

Det var självklart en stor vinst för Tottenham på Stamford Bridge. Inte bara för att det var så väldigt längre sedan de alls vann på den arenan. Inte bara för att så många menade att det var typiskt Tottenham att inte kunna vinna sådana matcher. Utan kanske såg vi det inte minst från Harry Kanes jubel på bänken när målen trillade in, det håller Tottenham kvar i Champions League.

Tottenhams vinst mot Chelsea bemöttes på många håll med de gamla vanliga invändningarna om hur de ändå minsann ännu inte vunnit en enda titel, med en tydlig underförståelse att deras prestation därför ännu inte riktigt förtjänar att pratas om. Vissa var till och med så fräcka att hävda att Tottenham gått bakåt den här säsongen då de slutat tvåa tidigare säsonger.

Det finns när det gäller Tottenham en märklig benägenhet att vilja fokusera mer på vad de inte åstadkommit än på vad de faktiskt har åstadkommit. Vilket kan tyckas något gnidet. Att Tottenham inte har vunnit några titlar ges större vikt än att Tottenham för tredje året i rad kvalificerar sig till Champions League. Vilket är märkligt av många olika skäl.

För det första eftersom vi under så många har blivit matade med uppfattningen att det är just viktigare att regelbundet kvalificera sig till Champions League än det är att faktiskt vinna några av de mindre titlarna. Detta var under många år något av ett mantra för Arsenal men de var inte ensamma om det. Nu plötsligt ska vi däremot svälja att det istället är på motsatt sätt.

För det andra eftersom det bedömer Tottenham utifrån en annan måttstock än övriga storklubbar. Dels framställer det detta att vinna titlar som om det vore nästan lätt att göra. Dels var det inga som från början på samma sätt fnyste på näsan åt exempelvis Man Utd eller Chelsea med att de minsann inte vunnit Champions League, alla förstod att det var svårt och krävde sin tid.

För det tredje bygger det på ett inkonsekvent resonemang om pengars betydelse för framgång. Ett populärt tema, inte minst från Liverpools och Arsenals håll, att de inte kan förväntas konkurrera med Manchesterklubbarna givet resursunderläget. Samtidigt visar Tottenham med ett jämförbart underläge i resurser gentemot dem att det går bra bara man gör rätt saker på rätt sätt.

För det fjärde eftersom hela synsättet egentligen missar ett fundamentalt ord i varje mening om att Tottenham ju inte har vunnit några titlar – det vill säga ännu! Tottenham befinner sig på tredje säsongen i sitt lagbygge. Det tog Man Utd fyra år med Alex Ferguson att vinna sin första titel. Jürgen Klopp börjar närma sig tre säsonger utan titlar även han. Men de kommer troligtvis.

Titlarna kan i själva verket komma redan den här säsongen. Tottenham är i semifinal i FA-cupen, och får räknas som turneringens favoriter även med Man Utd och Chelsea kvar även de. Inte minst för att Tottenham har fördel av hemmaplan men framför allt eftersom Tottenham helt enkelt är det bästa kvarvarande fotbollslaget i FA-cupen, och verkar riktigt hungriga på titeln.

Varför då inte istället lägga lite energi på att hålla räkning på vad Tottenham faktiskt har åstadkommit så här långt?!

Tottenham har med största sannolikhet kvalificerat sig för Champions League för den tredje säsongen i rad och börjar därför kunna positionera sig själva som en klubb som regelbundet spelar i Champions League, vilket är värdefullt av flera skäl. Inte minst vad gäller relationen till spelare, både deras förmåga att behålla befintliga spelare och deras förmåga att attrahera nya spelare.

Tottenham har etablerat sig i toppen av Premier League, har befunnit sig i två raka titelstrider och den här säsongen har endast Man Citys briljans, ett av de allra bästa lagen i den engelska och europeiska fotbollshistorien, resulterat i att de inte deltar i en tredje raka titelstrid. Tottenham har också visat att de är i allra högsta grad konkurrenskraftiga även på europeisk toppnivå.

Tottenham kunde inför den här säsongen göra anspråk på att vara det genomgående bästa laget i England över båda de föregående säsongerna, och måste även efter den här säsongen räknas som Englands åtminstone näst bästa lag sett till spelidé, styrkor och svagheter. Tottenham har också visat sig mer än kapabla att vinna mot övriga storklubbar i Premier League, hemma och borta.

Alla dessa bedrifter har vissa saker gemensamt. Att ytterst få om någon trodde att detta var möjligt eller ens övervägde att möjligheten fanns till att börja med för det första. Att varje bedrift har föregåtts av smart marks som sett ett värde i att upprepat påpeka att Tottenham minsann inte presterat respektive bedrift, och att det är ju just typiskt Tottenham.

Det enda halmstrå som nu finns kvar att klamra sig kvar vid är detta med att Tottenham ännu inte vunnit någon titel, och den klena förhoppningen att den bedriften liksom Tottenhams alla andra bedrifter under de tre senaste åren inte bara är en ren tidsfråga. I värsta fall, eller i bästa fall, beroende på vem du frågar, är det bara en fråga om några få månader.

Det vore i högsta grad välförtjänt. Problemet, utmaningen och det unika med cupspel är däremot att det sällan bryr sig särskilt mycket om vad som är välförtjänt eller ej.

Många verkar vara av uppfattningen att även Alan Pardews dagar som manager i Premier League är över. Det är svårt att säga hur han tar sig vidare härifrån, redan innan West Brom lyfte upp honom ur mediapoolen kändes det som att han kanske snarare gjorde det klokt att starta om i Football League. Det enda återstående alternativet är att fortsätta som ambulerande brandsläckare.

West Brom kommer åka ur Premier League. Detta är från det läge de nu befinner sig helt ofrånkomligt. Det får sägas vara relativt oväntat, inte minst sedan West Brom faktiskt vunnit sina två första ligamatcher. Att West Brom skulle kunna få problem under en icke-ambitiös Tony Pulis stod hyfsat klart, men inte att dessa problem skulle få den omfattning de nu har visat sig få.

Misstaget West Brom gjorde var inte att sparka Tony Pulis. Misstaget West Brom gjorde var att därefter anställa Alan Pardew. Det fanns ett argument att Pardew i alla fall var någorlunda lik Pulis i spelidé och därför skulle kunna arbeta med den av Pulis ihopsatta spelartruppen. Med facit i hand får konstateras att ett clean break nog hade varit bättre, att göra något helt annat.

Det är lätt att attackera managern i sådana här lägen, det är definitivt managern som får axla ansvaret. Men i West Broms fall måste även kritiska blickar riktas mot spelartruppen. Det säger inget positivt alls om disciplin och inställning i spelartruppen när spelare mitt under säsongen går ut på fylleslag och lägger beslag på taxibilar. Helst inte när det är lagets ledare och äldre spelare.

Det fanns vissa tydliga tecken i den här riktningen. Ett sådant tecken är när etablerade spelare väljer att lämna klubben för andra jämlika klubbar, såsom Darren Fletcher gjorde för Stoke. En tydligare indikation på att dessa spelare ser problem i klubben och vartåt det barkar finns inte. Även värt att betänka att Jonny Evans verkar ha packat resväskorna flera gånger under säsongen redan.

Det måste påpekas att det är en managers uppgift att sätta standarden för vad som krävs av spelarna och vad som är accepterat beteende. Sådant ledarskap verkar däremot ha saknats under Tony Pulis och definitivt under Alan Pardew. Och när de mest är inringda som inhyrda konsulter att lösa en kris, varför skulle de då lägga energi på sådant och varför skulle spelare lyssna på dem?

Här börjar vi närma oss vad som har gått fel med West Brom. De har blivit en klubb utan idé som verkar ha tagit för givet att spela i Premier League och är nöjda med bara det, vilket inte minst Tony Pulis varit noga med att odla. Men en klubb som inte rör sig framåt kommer ofrånkomligen falla bakåt. En klubb utan ambition blir snart en klubb utan energi.

En sådan utveckling genomsyrar snabbt klubben som helhet. Det blir ett problem inte bara på styrelsenivå. Spelarna snappar snabbt upp om de spelar för ett lag där det inte finns någon högre ambition med verksamheten, och motivationen blir därefter. Supportrarna är inte mer blinda för brist på ambition de heller, och deras engagemang blir å sin sida därefter.

Härifrån är frågan vad som nu händer med West Brom?! Guochuan Lai har så här långt varit hyfsat passiv som ägare men reagerade med ilska tidigare under säsongen när det började stå klart att West Brom löpte stor risk att faktiskt åka ur Premier League, och sparkade både ordförande och VD. Då det var de som anställde Alan Pardew så hängde dagens softa sparkning alltid i luften.

Härifrån behöver både ägare och klubbledning bli mer framåtsträvande och mer aktiva. Gör de rätt och fattar bra beslut härifrån, både vad gäller nästa manager och deras fotbollsorganisation, kommer de absolut kunna höra till favoriterna i nästa säsongs EFL Championship och således att kunna ta sig tillbaka till Premier League utan längre dröjsmål. Gör de fel kan det däremot gå illa.

Vi har redan sett prov på den saken den här säsongen. West Brom befann sig i den här situationen i november efter att ha sparkat Tony Pulis. Då valde de den passiva lösningen, att anställa Alan Pardew, i själva verket ett beslut att fortsätta i samma hjulspår och med samma ringa ambitionsnivå. Vad de hade behövt göra var att verkligen våga tänka nytt och tänka framåt. De måste ha lärt sig läxan.

Den jobbiga frågan för West Brom är därför denna: Kommer de göra en ”Aston Villa” i EFL Championship eller kommer de göra en ”Sunderland”? Båda är klubbar som befann sig i inte helt olika situationer som West Brom för ett respektive två år sedan. Men därifrån gjort helt olika resor. West Brom kanske inte gillar tanken på att efterapa Aston Villa, men alternativet vore klart värre.

Det är en sur utveckling för West Brom. Dels för att de har ägnat de senaste åren åt att marknadsföra sig i Birmingham om att om man vill se Premier League-fotboll så får man åka till The Hawthorns. Ett rätt tydligt exempel på hur högmod går före fall med andra ord. Dels för att samtidigt som de åker ur Premier League så passeras de av värsta rivalen Wolves på väg upp i Premier League.

Men som en klubb sår får den också skörda.

Vi vet exempelvis att antingen Wolves eller Cardiff kommer vinna EFL Championship. Vi vet att Wolves kommer gå upp i Premier League, liksom vi vet att Cardiff kommer göra dem sällskap direkt dit upp om inte himlen ramlar ned över deras huvuden samtidigt som Fulham mer eller mindre går rent under vad som återstår av ordinarie ligasäsong.

Vi vet också att Fulham och Aston Villa är i praktiken klara för ett kommande playoff om den tredje och sista uppflyttningsplatsen, där Fulham alltså har en utsidas chans att ta sig ifatt Cardiff och istället putta ned dem i playoff. Vi vet nog också att det ser väldigt mörkt ut för både Burton Albion och Sunderland i nedflyttningsstriden, där det krävs mirakel för att hålla sig kvar.

Vad vi emellertid inte vet någonting om är vilka två klubbar som kommer göra Aston Villa och Fulham (Cardiff?) sällskap i playoff. Vi vet däremot att det står om dessa två platser mellan sex klubbar som är klustrade och klistrade runt strecket inom som mest två poäng från varandra. Vi vet också att det återstår sju omgångar att spela, där Derby County har en match (mot Cardiff) i handen.

Vi vet också att hela den här underbara påskannandagen kommer ägnas åt nästan fulla Football League-omgångar, med fotboll från tidig eftermiddag ända fram till sena kvällskvisten. Och som det även har slumpat sig så är samtliga de sex klubbarna inblandade i playoff-striden i action under dagen. Det är med andra ord en mäktig dag vi har framför oss i EFL Championship.

Preston North End – Derby County (13:45)

Båda lagen kommer från respektive 1-4-käftsmällar i lördags, men från lite olika utgångspunkter. Preston spelade borta mot Sheffield Wednesday, Derby County å andra sidan hemma mot Sunderland. Att förlora hemma mot Sunderland stod knappast på Derby Countys planering, och det gör den här matchen så mycket viktigare än vad den annars varit.

Toppen mot botten i playoff-stridens minitabell således. Och det lustiga är alltså att om Preston vinner hemma på Deepdale kan de om övriga resultat går deras väg faktiskt leda klungan och befinna sig på playoff-plats. Imponerande av både Preston och av Alex Neil som ju inte minst jag har rackat en hel del på. Men han har gjort ett både bra och tufft spelande lag av Preston.

Avgörande läge på säsongen för Derby County som efter matchen mot Preston har ett fortsatt tufft spelschema framför sig, med idel matcher antingen mot lagen i nedflyttningsstrider eller tuffa toppmatcher mot Wolves, Middlesbrough, Cardiff och Aston Villa. Det är ungefär vid den här tidpunkten som Derby har haft för vana att få se sina säsonger spåra ur.

Bristol City – Brentford (16:00)

Bristol City har naturligtvis en strålande säsong bakom sig redan, inte minst med vinsten mot Man Utd och semifinalen i Ligacupen. Dessutom är de alltså i allra högsta grad fortfarande med i playoff-pratet i ligan. Deras återstående spelschema är inte överdrivet vänligt så det är viktigt att de vinner den här matchen, som dessutom är på hemmaplan.

Men det är en allt annat än lätt uppgift. Brentford spelar bra fotboll och är dessutom det laget som jagar bakom klungan och faktiskt har en teoretisk chans att ta sig ikapp dem, inte minst om de faktiskt vinner den här matchen. Vinner däremot Bristol City hemma på Ashton Gate har de däremot helt och hållet hängt av Brentford från allt playoff-prat.

Burton Albion – Middlesbrough (16:00)

Tvära kast för Middlesbrough som går från att möta tabelltoppen i lördags i form av Wolves till att möta tabellbotten idag i form av Burton Albion. Med den inte oviktiga skillnaden att de nu spelar på bortaplan. Att möta lag som kämpar runt nedflyttningsstrecket vid den här tiden på säsongen är inte någon fördel, i synnerhet inte på bortaplan.

Det var en märklig match mot Wolves för Middlesbroughs räkning. En match de i själva verket hade under rätt god kontroll hemma på Riverside innan Wolves gjorde två mål i snabb följd mot slutet av första halvlek. Matchen skulle därefter mer eller mindre urarta under andra halvleken då Wolves fick ett tidigt rött kort och lite senare ett andra rött kort.

Det är viktigt för Middlesbrough att studsa tillbaka från förlusten. De visade ändå mot Wolves att de är mer än kapabla att hålla jämna steg med seriens bästa lag. Detta kan visa sig viktigt under en säsongsupptakt som efter det här inkluderar fyra matcher mot övriga playoff-konkurrenter samt en intressant hemmamatch i nästa omgång mot Aitor Karankas Nottingham Forest.

Ipswich – Millwall (16:00)

Millwall måste sägas vara det stora överraskningspaketet i playoff-striden, en slags variant längre ned på skalan av Cardiff kan tänkas. Men Millwall har visat mest hela säsongen att det med tät organisation och hög arbetsmoral går att ta sig långt i en sådan här serie. Och de måste onekligen visa prov på samma sak ikväll igen för att ta poäng borta mot Ipswich.

Ipswich har naturligtvis själva precis meddelat att Mick McCarthy kommer att lämna klubben efter säsongen, vilket gör att de kanske mer har tankarna mot framtiden för stunden, givet att de inte heller riskerar nedflyttning. Kanske ger det Millwall en bättre chans i den här matchen. Med ett helvetiskt tufft schema kvar är det ändå väldigt svårt att se Millwall nå playoff.

Sheffield United – Cardiff (20:45)

Liksom Millwall är Sheffield United nykomlingar i EFL Championship den här säsongen. Ändå är det inte riktigt lika överraskande att hitta dem i playoff-striden med bara växelmynt kvar av säsongen, överlägsna som de mer eller mindre var i League One förra säsongen, med ett spel som var brådmoget för den divisionen.

Men ska Sheffield United ta sig till playoff så får de göra det den tuffa vägen då de har ett mastigt spelschema kvar, med matcher mot Middlesbrough, Millwall, Preston och Bristol City på programmet. Vad som talar för Sheffield United är ändå att tre av dessa fyra sexpoängare spelas hemma på Bramall Lane, liksom kvällens tuffa match mot Cardiff.

Övriga bortamatcher hittar vi mot Barnsley och Birmingham, vilket även det är hyfsade poängchanser för Sheffield United. Det är alltså hemma på Bramall Lane som Sheffield Uniteds öde den här säsongen kommer avgöras, hela vägen till playoff eller bara nästan playoff? Det kan faktiskt gå vägen för Sheffield United om deras fantastiska hemmapublik hjälper dem över mållinjen.

Men kommer det gå vägen? Det enda vi egentligen vet om den saken är att vi ingenting vet.

(1) Southampton. Vad det än var Southampton hoppades uppnå med att sparka Mauricio Pellegrino någon vecka innan landslagsuppehållet och ersätta honom med Mark Hughes så verkar det inte ha gett önskad effekt. Charlie Adam påstod i en intervju att det var lätt att spela mot Southampton förut eftersom spelarna inte såg ut att veta vad de skulle göra på planen, och detta skulle åtgärdas med Hughes. Men av det såg vi ingenting mot West Ham, om något så vi den raka motsatsen. Southampton framstod som ett lag i spillror och kommer behöva gräva djupt i den mentala sandsäcken för att hålla sig kvar i Premier League.

(2) Arsenal. Resultatet säger 3-0 för Arsenal hemma mot Stoke vilket säkert kommer framställas i efterhand som en bra match och en övertygande seger för Arsenal, när det i själva verket var allt annat. Arsenal är kanske ursäktade, matchen gäller just ingenting för dem. Mer oroväckande är så klart de typ halvfulla eller, om nu glaset är åt ena eller andra hållet, halvtomma läktarna. Visst, det spelar säkert in att ligamatcherna inte längre betyder så mycket, men det är långt från att vara den enda förklaringen. I botten ligger fortfarande ett utspritt och djupt rotat missnöje som Arsenal måste åtgärda.

(3) Tottenham. Det var innan Premier League ens var Premier League som Tottenham senast besegrade Chelsea på Stamford Bridge. Och vilket tillfälle att ta sin första seger, en vinst som med största sannolikhet tar Tottenham till Champions League nästa säsong på just Chelseas bekostnad. Därtill efter att ha hamnat i underläge och tvingats vända detta, och dessutom göra det med sin främste spelare och målskytt Harry Kane på bänken. Frågan innan matchen var om Tottenham kunde visa sig vara som bäst när det gällde som mest även på bortaplan i en toppmatch, och visst kunde de det. Den här hörnan kan synas hård mot Tottenham, givet att de är självklara contenders både som omgångens vinnare och har två bidrag till omgångens mål, utan någon lycka, men en sådan här kväll tror jag att till och med den mest lättstötta hetsporre kan bortse från det.

OMGÅNGENS VINNARE: West Ham

Chelsea och Tottenham må precis ha spelat en riktigt viktig match mot varandra, men lördagens match mellan West Ham och Southampton var kanske till och med snäppet värre. Och vilken triumf för West Ham, en klubb som plågats av besvär både på och utanför planen de senaste veckorna. Laget exploderade med tre mål under första halvlek och spelade riktigt fin fotboll, och på läktarna fick man verkligen intrycket att supportrarna slutit sig samman och beslutat sig för att i första hand verkligen stötta laget. En stor seger både på och utanför planen för West Ham således.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Everton

Visst är Man City ett ruggigt bra fotbollslag men det får ju för den sakens skull ändå inte se ut som det gjorde på Goodison Park för Everton. Deras 16% bollinnehav var det lägsta ett hemmalag har haft under Premier League-eran, men ännu värre var kanske den totala brist på intensitet och vilja laget visade upp under matchen. Då är det naturligtvis omöjligt att ens störa ett topplag, än hellre ett lag som Man City. Om Sam Allardyce är Evertons manager efter den här säsongen vore jag chockad.

OMGÅNGENS SPELARE: Jesse Lingard, Man Utd

Det är något med den här spelaren som ändå gör att det rycker lite i smilbanden. Kanske är det den genuina glädje han ändå visar på planen, kanske är det självförtroendet och den uppenbara energi han faktiskt tillför laget på planen. En av Man Utds mest baktalade spelare inför säsongen har blivit en av Man Utds viktigaste spelare under säsongen. Matchens spelare på Old Trafford mot Swansea.

OMGÅNGENS MÅL: Ashley Barnes, 1-0 West Brom (b)

Sådana här cykelsparksmål eller varianter på dem är sällan så snygga som det låter på reaktionerna. Men låt oss för all del vara ärliga. Hade Ashley Barnes gjort det här målet och spelat för en storklubb hade det fått betydligt mycket mer uppmärksamhet. Hade Zlatan Ibrahimovic gjort samma mål som Barnes gjorde hade sociala media exploderat och jorden gått supernova. Barnes mål var dessutom så utstuderat medvetet, vilket i mina ögon gör det snyggare och skickligare, till skillnad från exempelvis Olivier Girouds skorpionspark mer på vinst och förlust.

OMGÅNGENS ?

Det är tungt för Crystal Palace, ett lag som alldeles uppenbart kan spela bra fotboll men som inte får resultaten med sig och som därför fortfarande löper en allvarlig risk att åka ur Premier League. Åker Crystal Palace till sist ut så beror det till stor del på deras oförmåga att hålla ledningar och benägenhet att tappa poäng från vinnande positioner, inte minst mot topplagen, inte minst med sena mål i baken, och inte minst hemma på Selhurst Park. Märkligt att det blir så givet att Selhurst Park har en så pass bra atmosfär.

OMGÅNGENS !

Det är imponerande att se hur Newcastle när säsongen ger sig in i sitt slutskede har börjat hitta ryggraden och stålet i spelet. Det är ett lag som har gjort tydliga framsteg under säsongen och tur är kanske det givet att laget verkligen såg ut att vara i behov av förstärkningar i januari. Flera täta matcher under våren har de till sist vunnit med uddamålet, matcher som de förut inte vunnit. Vinsten mot Huddersfield bedömer jag i praktiken håller dem kvar i Premier League.

OMGÅNGENS WTF!

Frågan är vad som egentligen ligger bakom paniken. Inbillningen att det handlar om någon ny hemsk innedrog som sprids av svenska spelare i England. Eller om det skulle vara nästa kapitel i den ständigt pågående mediala jakten efter nya dopingstorys inom idrotten. Omöjligt var däremot att förutse inför säsongen att framåt vårsäsongen skulle något så fundamentalt ointressant som snus bli en stor snackis inom engelsk fotboll. Men jodå. Förhoppningsvis bara ett resultat av tristessen under ett landslagsuppehåll.

OMGÅNGENS LOL!

”Inte ens Ronaldinho skulle kunna rädda Stoke från nedflyttning!” – Xherdan Shaqiri med ett uttalande som säkert gjorde honom mäkta populär i Stoke, men kanske ett glimmer av självinsikt ändå givet att Shaqiri stundtals i sin fysiska gestalt på planen påminner lite om de senaste årens Ronaldinho.

OMGÅNGENS BTW…

Huvvalängesen det var jag skrev en av dessa hörnor.

Jodå, de uppmärksamma insåg naturligtvis att det där med att Chelsea och Tottenham skulle dela arena var ett aprilskämt.

Tänka sig att West Brom inledde säsongen med två vinster. Därefter har de bara vunnit en enda match.

Chelseas enda realistiska hopp om Champions League-fotboll nästa säsong är lasagne.

Moses passade Christian på påskdagen! – Från twitter.

Vågar vi utesluta att Antonio Conte får sparken under kvällen eller möjligen morgondagen?

Fullt fräs mot FA-cuptiteln nu för Tottenham!

Det var därför ett kontroversiellt beslut som Chelsea och Tottenham meddelade under veckan, bara några dagar innan deras viktiga derby, att de från och med nästa säsong delar Tottenhams nybyggda arena, intill White Hart Lane. Båda klubbarna såg det som den bästa lösningen, givet Tottenhams problem med finansiering, och givet Chelseas problem att få bygglov för sin tänkta nya arena.

Det är naturligtvis också ett spännande socialt experiment. Tottenham och Chelsea är två klubbar som aldrig har gillat varandra, något som blivit inte minst accentuerat de senaste åren. Battle of the Bridge tillsammans med FA-cupsemin förra säsongen dyker upp i minnet. Nu ska de alltså dela hem och härd. Men det kan så klart gå, Milan och Inter gillar inte heller varandra, eller Roma och Lazio.

Från framtida samarbete till hårdast möjliga konkurrens i nuläget. Det är mellan Chelsea och Tottenham det egentligen enda frågetecknet återstår i toppen. Man City kommer vinna ligan. Med intill visshet gränsande sannolikhet kommer Man Utd och Liverpool göra dem sällskap i Champions League. Nedanför dem är å andra sidan Arsenal avhängda och måste fokusera på Europa League.

Återstår gör alltså bara frågan vilken klubb som slutar fyra respektive vilken klubb som slutar femma. De två tabellplaceringar som Tottenham respektive Chelsea för stunden innehar. Bakom den frågan gömmer sig naturligtvis den mer betydelsefulla frågan: Blir det Chelsea eller Tottenham som kommer spela i Champions League nästa säsong?

Det är ett prekärt läge. Tottenham ligger fem poäng före Chelsea i tabellen inför matchen. Det känns med andra ord som en minst sagt trolig slutsats att Chelsea helt enkelt måste vinna kvällens match på Stamford Bridge för att ha en bra chans på Champions League nästa säsong. Tottenham har å sin sida möjlighet att i praktiken säkra Champions League för den tredje raka säsongen.

Matchen bör med andra ord ha mer desperation för Chelsea. Det är ett märkligt faktum att de senaste fyra säsongerna har tre av fyra regerande ligamästare inte tagit sig till Champions League den därpå följande säsongen. Misslyckas Chelsea med det även den här säsongen blir de det fjärde laget de senaste fem åren att misslyckas, varav de själva har misslyckats två gånger av dessa fyra.

Det vore på många sätt ett monumentalt misslyckande för Antonio Conte. Det är möjligt att han kanske inte bryr sig nämnvärt, han har sett uppgiven ut ett bra tag och distanserat sig från klubben ännu längre, det mest troliga är att han inte är kvar i Chelsea efter säsongen. Ändå var en av hans utfästelser inför och under säsongen att inte göra vad han själv valde att kalla för en Mourinho-säsong.

Om Chelsea missar Champions League vore det onekligen jämställt med att göra en Mourinho-säsong. Det är ett utfall som på många sätt skulle kunna visa sig riktigt dyrbart på längre sikt för Chelsea, med flera rena nyckelspelare som mer eller mindre öppet funderar på att lämna klubben, och med en ägare i Roman Abramovich som påstås vara mindre villig än förut att lätta på lädret.

Chelsea har naturligtvis spelat många stora matcher genom åren. Frågan är däremot om Chelsea i termer av rent konkret betydelse för framtiden har spelat en viktigare match sedan Champions League-finalen 2011-12, en match de även då behövde vinna för att fortsätta spela i Champions League, och innan dess en match av liknande karaktär, sista ligamatchen mot Liverpool 2002-03.

Det var en match som i mångt och mycket påminde om den här matchen mot Tottenham. Chelsea och Liverpool jagade både fjärdeplatsen i ligan och spel i nästa säsongs Champions League, och de mötte varandra i den sista omgången på Stamford Bridge. Båda lagen hade 64 poäng inför matchen men Chelsea kunde luta sig mot den bättre målskillnaden.

Det var en otroligt viktig match också i det större perspektivet både för Chelsea och för Premier League. Chelsea befann sig i en väldigt besvärlig finansiell position, i själva verket nära konkursens rand, men var en av klubbarna som en stenrik ryss vid namn Roman Abramovich övervägde att köpa. Han ville däremot i första hand köpa en klubb som spelade i Champions League.

Chelsea vann matchen mot Liverpool och därifrån tog historien fart. Vi vet inte vad som hade hänt med den engelska fotbollen om Liverpool istället vunnit den där matchen, vi vet bara att det hade sett helt annorlunda ut. Det vore kanske dumt och drygt att påstå att Chelseas match mot Tottenham ikväll vore ett vägskäl av samma omfattning – men den är lika fullt ett vägskäl!

Chelsea har fördelen av hemmaplan och fördelen av historien. De har varit i den här sitsen förut. Utöver matchen mot Liverpool även alltså 2011-12 när de med sin seger i Champions League-finalen norpade Champions League-platsen från just Tottenham av alla lag. Tottenhams motsvarande historik är å sin sida i högre utsträckning negativ med flera hjärtskärande misslyckanden på mållinjen.

Med fem poängs försprång, som vid förlust kommer vara ett försprång om två poäng för Tottenham, är det nog som Mauricio Pochettino säger inte en ”final” på riktigt samma sätt för dem, inte en match med samma desperation. Ändå är det en känsla av lite upp till bevis både för Pochettino och för Tottenham, att vara allra bäst när det faktiskt gäller mest, att inte vara ”spursy”.

En psykologisk examen alltså för Tottenham. Ett Tottenham som förvisso har tagit sig till Champions League två säsonger i rad innan denna, men aldrig med någon nervdallrande slutspurt som nu. Däremot har laget inte riktigt lyckats fullt ut i titelstriden, aldrig gått hela vägen och vunnit en titel, och de har haft det till synes onödigt besvärligt i toppmatcher, framför allt på bortaplan.

Att ta sig till Champions League är precis lika viktigt för Tottenham som för Chelsea. Det är ett vägskäl även för dem och deras lagbygge. Det kommer så klart rulla bilder i deras huvuden inför matchen. Av hur de misslyckats att ta sig till Champions League förut från till synes trygga försprång. Hur de förlorade chansen på ligatiteln mot just Chelsea på Stamford Bridge för två år sedan.

Den matchen kallades för The Battle of the Bridge. Ikväll får vi förhoppningsvis se uppföljaren, The Second Battle of the Bridge. Men Chelsea brottas med en viktig skillnad jämfört med den matchen och jämfört med deras miljardmatch mot Liverpool för 15 år sedan. Den här gången, till skillnad från dessa matcher, räcker det inte att inte förlora.

Chelsea måste vinna kvällens match mot Tottenham! Det är nästan så nära som går att komma i Premier League ett playoff om Champions League.