Röken har näppeligen hunnit med att skingras från Stamford Bridge och Chelseas match mot Tottenham. En uppseendeväckande match inte minst på grund av resultatet som på samma gång fördömer Chelsea till en med högsta sannolikhet misslyckad säsong och osäker framtid, och å andra sidan får framtiden att se desto ljusare ut för Tottenham.
Det var självklart en stor vinst för Tottenham på Stamford Bridge. Inte bara för att det var så väldigt längre sedan de alls vann på den arenan. Inte bara för att så många menade att det var typiskt Tottenham att inte kunna vinna sådana matcher. Utan kanske såg vi det inte minst från Harry Kanes jubel på bänken när målen trillade in, det håller Tottenham kvar i Champions League.
Tottenhams vinst mot Chelsea bemöttes på många håll med de gamla vanliga invändningarna om hur de ändå minsann ännu inte vunnit en enda titel, med en tydlig underförståelse att deras prestation därför ännu inte riktigt förtjänar att pratas om. Vissa var till och med så fräcka att hävda att Tottenham gått bakåt den här säsongen då de slutat tvåa tidigare säsonger.
Det finns när det gäller Tottenham en märklig benägenhet att vilja fokusera mer på vad de inte åstadkommit än på vad de faktiskt har åstadkommit. Vilket kan tyckas något gnidet. Att Tottenham inte har vunnit några titlar ges större vikt än att Tottenham för tredje året i rad kvalificerar sig till Champions League. Vilket är märkligt av många olika skäl.
För det första eftersom vi under så många har blivit matade med uppfattningen att det är just viktigare att regelbundet kvalificera sig till Champions League än det är att faktiskt vinna några av de mindre titlarna. Detta var under många år något av ett mantra för Arsenal men de var inte ensamma om det. Nu plötsligt ska vi däremot svälja att det istället är på motsatt sätt.
För det andra eftersom det bedömer Tottenham utifrån en annan måttstock än övriga storklubbar. Dels framställer det detta att vinna titlar som om det vore nästan lätt att göra. Dels var det inga som från början på samma sätt fnyste på näsan åt exempelvis Man Utd eller Chelsea med att de minsann inte vunnit Champions League, alla förstod att det var svårt och krävde sin tid.
För det tredje bygger det på ett inkonsekvent resonemang om pengars betydelse för framgång. Ett populärt tema, inte minst från Liverpools och Arsenals håll, att de inte kan förväntas konkurrera med Manchesterklubbarna givet resursunderläget. Samtidigt visar Tottenham med ett jämförbart underläge i resurser gentemot dem att det går bra bara man gör rätt saker på rätt sätt.
För det fjärde eftersom hela synsättet egentligen missar ett fundamentalt ord i varje mening om att Tottenham ju inte har vunnit några titlar – det vill säga ännu! Tottenham befinner sig på tredje säsongen i sitt lagbygge. Det tog Man Utd fyra år med Alex Ferguson att vinna sin första titel. Jürgen Klopp börjar närma sig tre säsonger utan titlar även han. Men de kommer troligtvis.
Titlarna kan i själva verket komma redan den här säsongen. Tottenham är i semifinal i FA-cupen, och får räknas som turneringens favoriter även med Man Utd och Chelsea kvar även de. Inte minst för att Tottenham har fördel av hemmaplan men framför allt eftersom Tottenham helt enkelt är det bästa kvarvarande fotbollslaget i FA-cupen, och verkar riktigt hungriga på titeln.
Varför då inte istället lägga lite energi på att hålla räkning på vad Tottenham faktiskt har åstadkommit så här långt?!
Tottenham har med största sannolikhet kvalificerat sig för Champions League för den tredje säsongen i rad och börjar därför kunna positionera sig själva som en klubb som regelbundet spelar i Champions League, vilket är värdefullt av flera skäl. Inte minst vad gäller relationen till spelare, både deras förmåga att behålla befintliga spelare och deras förmåga att attrahera nya spelare.
Tottenham har etablerat sig i toppen av Premier League, har befunnit sig i två raka titelstrider och den här säsongen har endast Man Citys briljans, ett av de allra bästa lagen i den engelska och europeiska fotbollshistorien, resulterat i att de inte deltar i en tredje raka titelstrid. Tottenham har också visat att de är i allra högsta grad konkurrenskraftiga även på europeisk toppnivå.
Tottenham kunde inför den här säsongen göra anspråk på att vara det genomgående bästa laget i England över båda de föregående säsongerna, och måste även efter den här säsongen räknas som Englands åtminstone näst bästa lag sett till spelidé, styrkor och svagheter. Tottenham har också visat sig mer än kapabla att vinna mot övriga storklubbar i Premier League, hemma och borta.
Alla dessa bedrifter har vissa saker gemensamt. Att ytterst få om någon trodde att detta var möjligt eller ens övervägde att möjligheten fanns till att börja med för det första. Att varje bedrift har föregåtts av smart marks som sett ett värde i att upprepat påpeka att Tottenham minsann inte presterat respektive bedrift, och att det är ju just typiskt Tottenham.
Det enda halmstrå som nu finns kvar att klamra sig kvar vid är detta med att Tottenham ännu inte vunnit någon titel, och den klena förhoppningen att den bedriften liksom Tottenhams alla andra bedrifter under de tre senaste åren inte bara är en ren tidsfråga. I värsta fall, eller i bästa fall, beroende på vem du frågar, är det bara en fråga om några få månader.
Det vore i högsta grad välförtjänt. Problemet, utmaningen och det unika med cupspel är däremot att det sällan bryr sig särskilt mycket om vad som är välförtjänt eller ej.