Det är inte längre Channel Five men det är fortfarande torsdagskvällar. Tillbaka till Europa League igen för Arsenal och den här gången är det alltså kvartsfinalen mot CSKA Moskva som står på programmet. Klart positivt från och med denna omgång är att Alexandre Lacazette är tillbaka från skada och anfallsbesättningen därför återigen ser någorlunda fräsch ut för Arsenal.
Maktskifte är ett populärt ord i London dessa dagar och för all del sedan flera år tillbaka. Historiskt sett har ju rollerna varit rätt tydliga. Arsenal har spelat i Champions League och Tottenham har gott fått finna sig i att som mest delta i just Europa League. Men under denna säsong och under de två tidigare säsongerna har vi börjat se ombytta roller mellan de båda klubbarna.
Det finns i och för sig flera goda skäl varför Arsenal och deras supportrar kan känna sig rätt less på allt prat om ett maktskifte. Bara inte riktigt av de skäl som de själva normalt sett framför, som nästan alltid har gått ut på antingen att förneka att något reellt skifte faktiskt har skett eller har varit på väg att ske, eller att försöka hävda att de fortfarande är mer framgångsrika.
Makt är ett lite lurigt begrepp som tenderar att användas lite släpphänt i det allmänna samtalet. Det finns den vanliga definitionen att makt är när a kan tvinga b att göra något som b annars inte hade gjort. I det här sammanhanget ger ordet dock associationen att först hade Arsenal någon form av macguffin som gjorde dem mäktigast, men nu har denna hoppat över till Tottenham.
Det är ett perspektiv som förutsätter att makten och styrkan mellan klubbarna är ett rent nollsummespel. Att en klubb måste befinna sig i dominans och den andra klubben i motsvarande grad av underläge. Men i verkligheten stämmer egentligen inte detta alls. Det är naturligtvis fullt möjligt både för Arsenal och för Tottenham att vara självständigt starka och dominanta, oberoende av varandra.
Maktskifte är ett ord som antyder ett mer eller mindre binärt förhållande, där en klubb har makt och en annan klubb saknar makt. Det är ett inte övertygande sätt att beskriva verkligheten. Mer meningsfullt vore kanske att använda ett ord som maktbalans, alla klubbar har makt, där olika klubbar befinner sig på lite olika positioner utifrån temporära och framför allt föränderliga förutsättningar.
Tottenham har ingen egentlig makt över Arsenal, lika lite som Arsenal egentligen hade någon makt att förhindra Tottenhams skarpa utveckling under 2010-talet fram till vad de är idag. Att Arsenal hämmas av problem har just bara med dem själva att göra, inget med Tottenham att göra, och att åtgärda dessa problem är något som står helt och hållet i Arsenals egen makt att göra.
Det har pratats och skrivits mängder om Arsenals kulturproblem och hur dessa är helt och hållet en ledarskapsfråga i form av Arsene Wenger. Det finns så klart något djupt frustrerande med hur en person kan bli en sådan bromskloss. Men det molnets silverlinje är att problemets personberoende på samma gång gör att det åtminstone i teorin går att snabbt och relativt lätt åtgärda.
Arsenal är en klubb med en väldigt stark ekonomi. Arsenal är också en klubb med ett starkt institutionellt kapital, hemmavist i London, en stor egen arena, hemmahörandes i världens största liga, och med en enorm supporterbas över hela världen. Ett Arsenal med ett framåtsträvande snarare än bakåtblickande management skulle mycket snabbt kunna vara ett nytt och starkare Arsenal.
Det finns alltså en fundamental skillnad mellan att en klubb å ena sidan presterar svagare för stunden både i ligan och i cupspelet, som Arsenal mätbart har gjort under senare år, och en klubbs faktiska potential och således makt. Det brukar heta att när katten är borta dansar råttorna på borden. Det har inte för den sakens skull skett något maktskifte från katten till råttorna.
Tottenham har för all del slutat på Champions League-plats i ligaspelet förra säsongen och med största sannolikhet även denna, och kan således påstå sig vara en av fyra klubbar som därför petat bort Arsenal från Champions League och således utövat någon form av makt över dem. Men vad säger egentligen detta oss om vad som kommer hända exempelvis redan nästa säsong?
En rätt god chans är att det främsta, kanske det enda, skälet som går att finna varför Tottenham skulle hålla Arsenal utanför Champions League även nästa säsong vore att Arsene Wenger sitter kvar som manager, och att Arsenals helt nödvändiga förnyelse därför snällt får vänta minst ännu ett år. Men över denna fråga har Tottenham ingen som helst kontroll, och därför heller ingen makt.
Inte heller kan Tottenham helt och hållet kontrollera om Arsenal faktiskt tar sig till Champions League nästa säsong. Arsenals resa att försöka ta sig dit bakvägen fortsätter alltså ikväll, mot CSKA Moskva. Den här gången börjar de på hemmaplan. Vilket är annorlunda, tidigare omgångar har de kunnat spela på ett resultat. Här tvingas de gå in och dominera och aktivt skapa sig ett försprång.
Om Arsenal tar sig hela vägen till Europa League-finalen i Lyon, vinner den och kvalificerar sig till Champions League är det helt troligtvis de som drar hem det sista skrattet den här säsongen i frågan om det där maktskiftet, åtminstone om nu inte Tottenham tre dygn senare vinner FA-cupen. Huruvida de även skrattar bäst är en öppen fråga, men sist kan de åtminstone skratta.
Arsenal har alltså alla skäl i världen att protestera mot pratet om ett maktskifte i London, från dem och till Tottenham. Men knappast med hänvisning till att de har vunnit några FA-cuptitlar de senaste åren, dessa förändrar i själva verket just ingenting i det avseendet. Däremot med hänvisning till Arsenals kapacitet och potential, som det var länge sedan klubben faktiskt levde upp till.
Kan Arsenal leva upp till förväntningarna ikväll mot CSKA Moskva?